Resa – Sida 2 – Julia Eriksson

Elva dagar till avfärd

Det är märkligt hur något som känts evighetslångt borta helt plötsligt ska hända. Om en och en halv vecka tar jag tåget till Italien och det är ingenting. Det är typ nu, alldeles snart är det nyss. Jag kommer på mig själv med att stressa upp mig kring nya saker hela tiden. Ska just somna när jag inser: tänk om batteriet i brandvarnaren börjar att ta slut när jag är bortrest och den då ligger och varningspiper högt så att grannarna störs ända tills min vattningsansvariga vän kommer över och kan stänga av den. Ska jag ta ur batteriet helt bara? Men tänk om något självantänder i lägenheten och så har jag inget larm som varnar och då riskerar någon att bli skadad? Skriver således upp även ”byt batteri i brandvarnaren” på den långa listan över saker jag måste göra innan jag åker.

Nästan varje dag tycks någon av nyheterna handla om tågförseningar. Det verkar finnas så mycket som kan hindra ett tåg. Snöoväder, strejker, en båt som kör in i en bro och stoppar all trafik. Jag tänker på min minutiöst planerade rutt. Stockholm till Köpenhamn och Köpenhamn till Hamburg. Från Hamburg nattåget till Zürich och från Zürich vidare till Milano för att till sist därifrån ta tåget till Rom. Det är två timmar mellan varje byte men två timmar är ju ingenting om trafiken står still. Jag tänker att det får ordna sig. Fram kommer jag väl på något sätt. Visst? Visst! Men var ska jag sova om jag inte hinner med nattåget och hur ska jag få tag på nycklarna till lägenheten om jag inte kommer fram på rätt dag?

Jag minns när jag var 18 och flög själv till USA för att hälsa på min kompis som bodde där. Det var tre olika flighter bara på vägen dit och när jag till slut landade på LAX funkade visst inte min telefon på det amerikanska nätet så jag kunde inte ringa henne. Ändå lyckades vi hitta varandra efter en bra stunds letande och sedan åkte vi hem på den femfiliga motorvägen och spelade Kids med MGMT på hög volym. Det känns inte som jag var lika orolig då, det kan jag omöjligen ha varit. Femton år senare och jag behöver tydligen andas i fyrkant av tanken på ett försenat tåg i Tyskland.

Ni vet när folk skämtar om pappor på flygplatser med alla biljetter printade och nedstoppade i en plastficka? Jag är den pappan. Hängslen och livrem och alla bokningsnummer nedskrivna på minst två ställen. Handväskan full av plåster, huvudvärkstabletter, mobilladdare, pappersnäsdukar, säkerhetsnålar, handsprit, sytråd och en adapter för man vet ju aldrig om man plötsligt kommer att behöva hålla en presentation och plugga in en hdmi-kabel (det har faktiskt hänt en gång). Jag är jättedålig på att vara chill, men samtidigt ska det bli jättehärligt att komma iväg. För när katastrofhjärnan inte jobbar febrilt med att förutse alla kriser som kan hända så ägnar den sig åt att längta. Efter morgonkaffe på balkongen, porlande fontäner, solvarma gator och blommande träd. Frågan är bara om det finns brandvarnare i lägenheten i Rom?

En vecka vid havet – om tid själv och lugnande medel

Jag har tillbringat en vecka vid havet. Varit ute på Svartsö i Stockholms skärgård och bott i en stuga nära bryggan i Alsvik, så som jag gjort två år förut. Det är något med den där platsen, den känns hemma på ett märkligt sätt, har gjort det enda sedan första gången jag satte foten där. När jag tidigare i somras låg på en smal brits i ett rum på Dalagatan och just hade svalt innehållet i en liten metallkopp med lugnande medel som skulle göra det mindre plågsamt att dra ut min framtand, bad tandläkaren mig att andas djupt och tänka på ett semestermål. Och jag låg där i det nedsläckta rummet med den beska smaken i munnen och önskade mig bort till klipporna vid bryggan nedanför huset. Några veckor senare var jag där.

De första två dagarna hade jag sällskap av min vän Malin. Vi tog båten ut vid lunchtid på söndagen och jag fick visa henne ön. Badbryggan med det perfekt svalkande vattnet, den lilla lanthandeln med sina extra små kundvagnar, restaurangen med den grisformade neonskylten på taket, insjön med sitt perfekt klara vatten, de hungriga rådjuren i trädgården och glasskiosken vid hamnen. Morgondopp och badminton och yatzy. Kallt rödvin och varsin trisslott utan vinst. Jag gick upp tidigare en morgon och bakade frallor till frukost. En av kvällarna tände vi grillen och la grönsaker, persikor och eldost på gallret. Det var fina dagar, enkel tid.

På tisdagen for hon hem och resten av veckan blev bara min. Det är något fascinerande med att tillbringa så mycket tid för sig själv på en plats som känns hemma men inte är ens vanliga hem. Helt plötsligt finns utrymme att tänka, att känna efter och att bara vara. Mina dagar innehöll i stort sett samma saker. Jag gick upp och läste, löste ett korsord, drack kaffe på den lilla trappan utanför huset. Låg och solade på klipporna, sprang en runda på eftermiddagen och drack ett glas vin. Lagade middag, skrev lite och lyssnade på sommarprat. Ibland hände det att jag blev lite rädd för det kompakta mörkret, de främmande ljuden som huset gav ifrån sig och älgarna som jag visste gick runt på ön. Då sjöng jag för mig själv en sång jag lärde mig som barn. Jag är inte rädd för mörkret, i morgon bitti ordnar det sig. Jag är inte rädd för mörkret, hoppas mörkret är rädd för mig. Och med gryningen kom lättnaden, ljuset var gott.

Jag betraktade min tillvaro på ön och funderade på om jag kände mig ensam. Om det fanns något sorgligt över det hela. Och visst fanns det stunder, som när jag satt där på stenbänken och såg himlen färgas rosa och havet glänsa, då jag önskade att någon hade suttit intill. Att jag hade fått dela ögonblicket med någon som också förstod det hypnotiserande i små vågor som snuddar klippor, som sakta slipar dem slätare än kinder. Men mest kände jag mig tillfreds. För är det något jag förstått så är det att ensamheten i stan drabbar mig så mycket hårdare. Där är jag omgiven av människor och möjligheter, det finns så många potentiella möten som ändå inte blir. Där känns frånvaron mycket tydligare. Själv på en ö utan varken schema eller kontakter finns inte så mycket att göra mer än att vila i sina egna tankar.

Och jag har vilat och tänkt. Varit ute varje solig timme. Lyckats landa i den vänliga lunken där prestationer och förväntningar knappt existerar. Den här veckan har verkat likt det lugnande medlet jag svalde den där torsdagen i början av juli, men helt utan den beska eftersmaken.

Två fullmatade dygn i Malmö

I slutet av mitt förra blogginlägg hoppade jag på tåget från Köpenhamn mot Malmö och lagom till att solen började sjunka klev jag av på Centralstationen och traskade mot Story Hotel. Där mötte jag upp Emelie och efter lite snabbt fixande gav vi oss ut på stan.

Vår första destination var Scandwine där vi grundade med lite plock och drack vin. Ett mycket mysigt ställe!

Kvart över nio hade vi bord här, på Aster. Jag är alltid team sen middagstid om jag får välja, så detta passade mig perfekt.

Vi beställde in lite olika rätter att dela på. Det blev en helgrillad fisk med romesco och sallad, ett gäng havskräftor och några otroliga bönor i en xo-sås. Mycket av ingredienserna i Asters mat odlar de själva och smakerna var verkligen fantastiska.

När klockan började närma sig midnatt sa vi tack & hej och traskade några minuter tillbaka till hotellet för att strax därefter somna omedelbums.

Nästa morgon vaknade vi upp i ett strålande Malmö och högg in på frukostbuffén. Emelie och jag lärde känna varandra när vi pluggade på universitet i Norrköping och jag är så glad att ha henne vid min sida och få göra sådana här saker tillsammans. Hon är verkligen en sådan person som säger ”klart du kan” när jag tvivlar, som kommer med idéer när livet känns tråkigt och som kan lösa ens problem utan att bagatellisera dem. En stjärna!

Efter en stabil frukost gav vi oss ner på stan igen och ut på en second hand-runda som jag dessvärre misslyckades helt med att dokumentera så därför får ni en bild på en cykel istället. Rimligt. Nåväl, vi hann med både Björk & frihet, Myrorna, Öppen famn och Humana.

Sedan var vi helt slut och kilade till Ruths för att äta lunch. Vi delade på en tarte med sallad och ett grillat bröd med kycklingleverpaté och inlagda körsbär. Sedan tog vi varsin soppa med svamp, bönor och parmesan som var perfekt rustik och höstig. Jag vill bara laga sådana här klara, matiga soppor från och med nu och fram till mars.

Efter en lunch som hette duga gick vi till Slottsträdgården och spanade lite på slottet och odlingarna. De hade kålfestival med 25 sorters kål som växte och frodades.

I en annan del av trädgården var det dahliafestival. Efter denna fröjd för ögat gick vi tillbaka till hotellet och tog en tupplur innan vi gjorde oss redo för kvällen.

Det första kvällsstoppet gjorde vi på vinbaren Julie som jag dessvärre missade att fota och därefter gick vi till Far i hatten och beställde pizza.

Sedan hamnade vi på Mikkeller med utsikt över korvtillbehören.

Efter varsin balja öl gjorde vi tummen upp, kastade in handduken och promenerade hemåt igen.

Nästa morgon åt vi en hyfsat tidig frukost och lånade sedan varsin cykel från hotellet. Sedan trampade vi mot Ribersborg och kallbadhuset.

Vi gjorde oss hemmastadda på badhuset och i bastun och tog flera uppfriskande dopp i havet. Den här typen av ställen är nog min bästa terapi mot utseendehets. Dels för att så många olika slags kroppar syns och är välkomna där, det är vanlighet och människor som levt och de flesta bara är. Dels för att det handlar så mycket om hur kroppen känns, inte hur den ser ut. Känslan av hur det sticker i bröstkorgen och längs ryggraden när blodet rusar efter att man kliver upp ur det kalla vattnet. Skärpan när man räknar sekunderna i vattnet, försöker lugna andningen och sedan energipåslaget som kommer därefter. Där och då kände jag mig tacksam över att ha en så pass liten blogg att ingen på plats förmodligen skulle känna igen mig, för annars hade jag nog känt mig hämmad i min kallbadande nakenhet och det hade varit tråkigt.

Pigga och rusiga efter våra bad gick vi till Noir och drack kaffe på deras uteservering.

Sedan besökte vi saluhallen och åt en rejält lass pasta på Papi.

Nästa stopp var Moderna Museet!

De visade två olika utställningar just nu. En med Beate Wassermann, en tysk konstnär som var verksam från slutet av 1970-talet fram till hennes död 2018. Som jag förstod det har Wassermanns verk inte ställts ut i Sverige tidigare och Balansakter är hennes första retrospektiva utställning.

Den andra utställningen heter Mannen med det blå ansiktet och lyfter fram verk ur museets samling med fokus på konstnärer som experimenterat och förnyat konsten.

Jag gillade båda utställningarna och framför allt blev jag pepp på att gå på museum igen! Bästa helgaktiviteten och inspirationsdosen.

Sedan var helgen plötsligt nästan slut men innan det var dags att hoppa på tåget hem till Stockholm kilade vi in på Ruths igen för ett sista glas vin. Därefter köpte vi varsin falafelrulle och sjönk ner i sätena, laddade till max med goda malmöupplevelser!

Två och en halv dag i Köpenhamn

Låt oss ta vid där jag slutade sist: glad i hågen på väg mot Köpenhamn. Vid halv sex-tiden på onsdagen rullade mitt tåg in på perrongen och jag promenerade mot Vesterbro för att möta upp Anna på hotellet.

Efter ett snabbt ombyte drog vi på oss kapporna och tog sikte på Vinhanen, en liten naturvinsbar med kul vin på tapp. Min vän Anna bor i Stockholm numera men jobbar fortfarande i Köpenhamn ungefär en vecka i månaden, så då passar det ju ypperligt att åka ner och hälsa på när kroppen skriker efter miljöombyte och nya upplevelser.

När vi druckit upp gick vi ut på gatan och in i porten bredvid, nämligen på restaurangen Safari. Där hade vi bokat deras avsmakningsmeny med åtta rätter. I första serveringen fick vi bröd & romesco, ceviche med apelsin, vårlök & koriander samt ett spett med grillat fläsk kryddat med satay & sesam.

Efter det fick vi rödbetor med salsa verde, hasselnötter & dill, en liten toast med bakad tomat, salvia & sardeller och en perfekt tuggig fettucine med musselsås & persilja.

Grand finalen var två desserter: en liten citronmarängpaj och förmodligen den godaste pannacottan jag ätit för den var helt fluffig med smak av vanilj och serverades med bär & flarn.

Efter alla dessa rätter var vi otroligt mätta och belåtna. Jag kan varmt rekommendera Safari om man vill ha enkel, god mat, avslappnad stämning och en prisvärd meny.

Morgonen efter var det en vanlig jobbdag, fast en lite ovanlig då eftersom jag var i Köpenhamn. Men efter ett och ett halvt år av distansjobbande så känns det ju nästan mer exotiskt att vara inne på kontoret numera. Jag promenerade förbi en fin blomsterbutik i jakt på ett ställe att slå mig ned på med min dator.

Valet föll på Rist där jag beställde frukost i form av ”bolle med ost” och kaffe. Den ser inte mycket ut för världen men den var faktiskt väldigt god. Det är något med den danska frukostserveringen som bara är så: ett bröd, en skiva ost, ett ägg, en klick smör. Superbasic men det lyckas ändå bli märkligt gott. Nåväl, där satt jag och jobbade i några timmar.

När det var lunchdags gick jag till en fransk bistro vid namn Les Trois Cochons och beställde en sallad niçoise. Lika bra att passa på med svåruttalade grejer när man ändå är i Danmark och har lite svårt med språket tänkte jag.

De sista timmarna jobbade jag från hotellsängen och när Anna kom tillbaka från sitt kontor slog jag ihop datorn och tog tidig helg. Vi gick till Sanchez, en mexikansk restaurang med olika snacks och tacos.

Där åt vi ett lass med guacamole och en kantarelltaco bland annat. Mycket gott! Sedan gick vi hem och la oss i dubbelsängen med en godispåse och kollade på Frozen 2. Precis så som jag föreställde mig att livet som 30+ skulle vara, haha. Nej men det var ett perfekt avslut på kvällen och en lagom uppladdning för Anna som skulle ha en viktig presentation dagen därpå.

På fredagen vaknade jag upp med en helt blank dag framför mig. Eftersom nationaldagen inföll på en söndag i år fick vi ta ledigt en valfri dag under året istället (tack facket!) och jag valde den här fredagen i Köpenhamn. Ganska nöjd med det faktiskt. Jag började dagen med en gigantisk croissant från bageriet Hart och lite strosande i en second hand-affär intill.

Sedan promenerade jag in mot Strøget. Köpte en kaffe på Sonny och traskade upp till Hays stora butik.

Jag hade klätt mig i min glittrigaste silverpaljettröja tillsammans med blåjeans, vita tubsockor och loafers. Det var så länge sedan jag gick på stan, liksom fysiskt promenerade runt i olika butiker lite planlöst. Kan inte minnas när det hände senast?

Jag köpte lite smågrejer så som en randig bärkasse, återanvändbara disktrasor och en stor gul smiley som jag tänkte sätta på en tygpåse.

Sedan fortsatte jag att promenera runt och smet in i lite småbutiker och antikaffärer längs vägen.

På Holly Golightly såg jag en lampa med rödrandig skärm som jag tyckte var fin. Inredningen med stöveln hoppar jag nog tillsvidare.

Efter lite mer stros gick jag och satte mig på Bottega Barlie och beställde in en otroligt god färskost med bröd och ett glas orangevin.

Sedan åt jag blåmusslor med aioli. Allt var jättegott och när jag ätit upp satt jag nöjd kvar och väntade på notan eller en fråga om att beställa något mer. Jag väntade och väntade. Restaurangen var långt ifrån full, alla sällskap precis intill mig fick hjälp flera gånger och jag försökte vänligt vifta på personalens uppmärksamhet, men icke. Det var som att jag blivit helt osynlig, trots att jag satt mitt i fönstret iförd århundradets glittrigaste tröja. Jag fick en märklig känsla av att inte finnas eller synas, vilket förmodligen förstärktes av att jag var där själv. Efter en bra stund gav jag upp och klev halvvägs in i köket och bad om att få betala. Kanske är paljettröja ett helt vanligt, anonymt basplagg som får en att smälta in i väggen i Köpenhamn, vad vet jag?

Efter den märkliga fadäsen gick jag ut och möttes av ömsom regn, ömsom sol och en hel del blåst. Alla väder helt enkelt.

Jag klev in i en liten vinaffär i Nørrebro för att köpa med mig något kul hem. Där fick jag provsmaka några olika sorter och landade till sist i ett rött från Sicilien.

Sedan plingade det till i min telefon och min kompis Emelie meddelade att hon snart var framme i Malmö. Så då styrde jag stegen mot Hovedbanegården, tog en snabb och solig in the moment-selfie när jag väntade vid ett övergångsställe och gjorde mig redo att avrunda min Köpenhamnsvistelse.

Kvart i fem hoppade jag på tåget mot Malmö, men vad som hände där är en annan historia som förtjänar ett eget inlägg!

Gotland runt på fyra dagar

I början av veckan gav jag mig iväg på en resa tillsammans med min kompis Madde. Vi har som årlig tradition att göra en roadtrip och med undantag för förra året har vi varit iväg de flesta somrar. Jag och Madde lärde känna varandra när vi klev in i samma föreläsningssal på universitetet för nästan exakt tolv år sedan. Efter den stunden har vi tillbringat mängder av tid ihop. Under några år arbetade vi på samma byrå och träffades då varje dag och ofta även på kvällarna efter jobbet. I början av 2020 bestämde hon sig dock för att flytta tillbaka till sina hemtrakter i Hälsingland där hon köpt ett torp. Tanken var ju att vi skulle kunna ses mycket på helgerna och hälsa på varandra ändå, men så kom en pandemi och ställde till allt. Så att få ses nu i flera sammanhängande dagar och bara ha en massa tid tillsammans och upptäcka nya saker var därför så, så fint!

Här kommer ett försök till en sammanfattning av de fyra dagar när vi åkte Gotland runt och fyllde minnesböckerna med äventyr.

Vi började resan tidigt på måndagsmorgonen. Lite orimligt tidigt om jag ska vara ärlig. Klockan 02:30 lämnade färjan Nynäshamn och vi kröp ner i våra sovsäckar i den bokade kupén. Strax efter 05 väcktes vi av ett meddelande om att vi snart var framme och genom det lilla fönstret såg vi solen gå upp.

Så vad gör man klockan 06 i Visby när man sovit knappt tre timmar? Vi bestämde oss för att åka och ställa hybridbilen på laddning och sova en stund under tiden. Men efter att ha åkt till fyra olika platser längs kusten där samtliga laddstolpar var ur funktion eller icke-befintliga gav vi upp och parkerade vid en strand, fällde bak sätena och slumrade i några timmar.

Utvilade och hungriga åkte vi sedan till Rute Stenugnsbageri för frukost och kaffe mot en varm husvägg i solen.

Sedan fortsatte vi norrut, tog färjan över till Fårö och stannade i en liten by för ett dopp.

Vädret var ganska omväxlande med en del mörka moln och skurar, men hyfsad värme så fort solen tittade fram. De fina stränder vi fått tips om på Fårö kändes dock inte så lockande att lägga sig på så istället åkte vi till Langhammars naturreservat.

Där promenerade vi runt en stund och tittade på Langhammarsgubben och den fina karga naturen. Sedan åkte vi till Fårögården och åt grillat lamm till lunch.

Väl tillbaka på norra Gotland stannade vi till på Fint o Fult i Bunge som hade väldigt lite fula saker och desto mer fina.

Sedan checkade vi in på vårt boende i Valleviken, åkte på en liten loppisrunda, tog en välbehövlig powernap och gjorde oss redo för kvällen. Då styrde vi bilen mot Bungenäs och kalkladan som hade burgarmåndag. Lagom till solen gick ner rundade vi av vår första (riktigt långa) dag på Gotland.

Nästa dag startade med morgondopp i hamnen och frukost i solen. Det bästa sättet att börja en tisdag om ni frågar mig.

Därefter åkte vi till Furillen, dels för att se naturen och det häftiga landskapet, men också för att de hade en laddstolpe. Jakten på ställen att ladda bilen skulle komma att bli ett återkommande inslag under vår resa. Egentligen hade Fabriken i Furillen stängt igen för säsongen helgen innan vi kom, men parkeringen fanns ju kvar och sladden räckte precis…

Medan bilen laddade promenerade vi omkring i naturreservatet bland stränder och hästar och tång. Jag kan inte låta bli att bli fascinerad av naturens palett på sådana här ställen, den är så fin och självklar, den bästa inspirationen. Kalkvita stenar, rödbrun och ockragul tång, gråbeige sand och ett dämpat blått hav. Bara att plocka med sig till närmsta färgaffär.

Efter någon timme kunde vi fortsätta resan söderut på Gotland. På vägen stannade vi till i Sysne där vi fått tips om ett bra rökeri. Där köpte vi lunch i form av räkor, makrill, aioli och en halv meter baguette. Mycket gott!

Sedan rullade vi vidare med ett antal loppisstopp längs vägen. Efter sisådär tio olika slutade jag räkna, men nog fanns det gott om skyltar att svänga in vid och lador att botanisera i. Jag blev lite sugen på att köpa ett Orup-album på vinyl men avstod eftersom jag inte har någon LP-spelare. Istället blev det en glasvas och Madde köpte en hatthylla.

Framåt eftermiddagen var vi framme i Ljugarn där vi bokat vårt boende för natten. Eftersom solen sken gick vi ner till stranden där det slutade med att vi spelade några bedrövliga omgångar yatzy, satt och småfryste i snålblåsten och hörde en familj i närheten bli osams. Ah, semester. Efter en stund tittade vi på varandra och bestämde oss för att strunta i strandhäng och gå och ta ett glas istället.

Sagt och gjort. Sommarhatten åkte på och ett glas intogs på Lilla Trägårn. Sedan kikade vi runt i det lilla samhället och åt middag på Bruna Dörren. Jag åt en lammkorv som var godare än den såg ut och drack ett vin som var lika gott som väntat.

Natten tillbringade vi på ett gulligt litet pensionat vid namn Lövängen med bra läge men som dessvärre var otroligt lyhört. Det hade kanske varit okej om det inte var för det faktum att det låg en karaokebar precis under. När de drog igång vid 01-tiden lät det exakt som att någon stod i rummet och vrålade. En stark upplevelse som jag tyvärr inte kan rekommendera.

Lite dålig sömn är ju dock inget som får förstöra ens semester, så nästa dag var det bara att välja glädjen, äta en god frukost och rulla vidare på roadtripen. Den här gången åkte vi allra längst söderut till Sudret och nådde Hoburgen. Där såg vi Hoburgsgubben med sin röda näsa och ett antal stora rovfåglar på himlen. Landskapet kändes nästan grekiskt och solen strålade trots att prognosen varit mer negativ.

Vid lunchtid svängde vi in på Körsbärsgården där vi laddade bilen, åt en sallad med burrata, fikade och kollade i skulpturparken.

Sedan åkte vi till Burgsvik för att ta ett eftermiddagsdopp på den långgrunda stranden och ligga och läsa i någon timme.

Därefter rullade vi jämte regnbågar och majsfält till resans sista mål: Visby. Inte utan ett och annat loppisstopp på vägen och bilallsång till Orup och Lill Lindfors.

I Visby hade vi unnat oss riktigt hotell och checkade in på Clarion och njöt av fluffiga sängar och lyxig duschtvål. Sedan traskade vi ut bland kullerstenarna och blev varse medeltidsveckan som pågick. Jag hade ingen aning om att den var så här sent på sommaren, men det var rätt kul att se alla som gått in för det så mycket och verkligen ansträngt sig till max.

Vi åt en sen middag på Surfers och beställde allt gott på menyn. Mmmm…

Nästa dag strosade vi omkring i ett soligt Visby och köpte gotländsk gelato.

Vi besökte Botaniska trädgården, drack iskaffe och spelade några rafflande omgångar yatzy.

Till middag åt vi pizzaslices på 800 grader som öppnat en filial i Visby. De var så goda och vi såg antagligen så nöjda ut att en polisbil som körde förbi, sakta in, vevade ner rutan och frågade om vi kunde rekommendera stället, haha. Det gjorde vi.

Vi avslutade dagen med att gå längs strandpromenaden och sedan var det dags att rulla bilen på färjan med sikte på Nynäshamn. Fyra intensiva Gotlandsdagar var till ända och vi hade fått se i princip hela ön och en hel massa fina platser. Så härligt att vara på semester tillsammans med en bästis. Vart vi styr bilen nästa år återstår att se!

Nyår i Paris – slutet på ett decennium och fortsättningen på en tio år lång vänskap

Vi tog tåget mellan Stockholm och Köpenhamn. Susade fram genom ett vintergrått landskap i hundratals kilometer i timmen, drack kaffe och träffade vänner och pratade om hur julen varit. Väl framme på Hovedbanegården mötte vi upp fler delar av vårt resesällskap och stegade mot Kødbyen för vinlunch på Paté Paté. Någonstans mellan Nässjö och Lund hade vi kläckt den kloka idén att gå och simma innan vi tog oss an nästa etapp på resan – 18 timmar på buss. Så ekiperade med baddräkter och handdukar klev vi in på Vandkulturhuset intill stationen och simmade 1000 meter i den ellipsformade poolen signerad Piet Hein. Bastu, ombyte och middag på stationen och sedan klev vi på bussen, spända inför nattens resande.

Dagarna innan hade jag grämt mig, ångrat mig en smula och skrivit oroliga listor kring allt som behövde tas med. Men när vi väl satt där och rullade genom Danmark, vaggades av den vajande vinden på bron över Stora Bält och möttes av mobiloperatörens meddelande som välkomnade oss till Tyskland så kändes allt bra. Och natten kom och natten gick och jag som trodde jag skulle vara vaken hela tiden kunde sova i timslånga etapper för att sedan mötas av den mest magiska av gryningar i Eindhoven. Två poddar, en film, en bok, en omgång yatzy och en massa matsäck senare var vi framme i Paris.

Och i Paris var livet ljuvt. En efter en möttes vi upp i staden och till slut var vi tolv vänner som trängdes runt borden, delade flaskor av vin och promenerade längs avenyerna. Erik och Sandra som bott där hela hösten guidade oss till sina favoritplatser och tog oss upp på toppen i Belleville där vi spanade ut över Eiffeltornet och pekade ut stjärnbilder på himlen. Och vi åt oss genom restaurangerna, drack oss runt barerna och tog dagarna som de kom. En obrydd planlöshet med utrymme för att sitta kisandes mot solen vid Sacré-Cœur och känna sig levande igen.

Årets sista dag firades på en charmig restaurang med anka och tartar, pinot noir och tiramisu. Musiken skruvades upp och vi höjde glasen ännu högre, räknade ner på franska och skrek Bonne Année! Och vid Triumfbågen brakade fyrverkerierna loss men i vår bubbla hördes ingenting förutom vårt skålande med servitörerna, med kockarna och med gästerna. Två flaskor champagne på väg till klubben och sedan inåt, uppåt, vidare. Ta över ett dansgolv, äg en natt, varsågoda här har ni ett helt nytt decennium.

Och jag tänker att om en resa kan definiera en tio år lång vänskap så gjorde den här resan det. Vi möttes över borden och i fascinationen för kulturen, i de sammetsröda stolarna på nyårsdagens biomatiné och i skratten åt en rolig bild, ett dåligt skämt, ett gammalt minne och ett nytt som just bildats. Att få sluta och börja året med dessa människor i Paris var allt jag kunde önska.

PS. Ett lite mer detaljerat inlägg om hur det var att åka buss till Paris (inklusive alla bra tips jag fick av er när jag frågade) kommer framöver.

Till Paris, på annorlunda vis…

Har jag sagt att jag ska åka till Paris över nyår? Hm… nej, det har jag nog inte. I alla fall, så jag göra det. Åka till Paris alltså. Med buss. Japp, buss. Det kanske osar lite krisbeteende men nu blev det så i alla fall och det känns 50 % pepp och jättebra och 50 % jag kommer bli totalt ledbruten och aldrig komma fram. Men kan Greta segla tvärs över jorden och ändå lyckas posta urpixliga, glada Instagrambilder via satellit under tiden så kan jag åka till Paris i buss. Väl?

Jag och min kompis Madde åker i alla fall först tåg från Stockholm till Köpenhamn på morgonen den 28 december och efter att ha sträckt ordentligt på benen i den danska huvudstaden tar vi sedan bussen på kvällen till Paris. 18 timmar europaväg senare är vi framme, på eftermiddagen den 29 december. Väl på plats möter vi upp våra vänner Sandra och Erik (som bott där hela hösten) och en massa andra kompisar som också åkt dit för att fira nyår.

Det låter ju superenkelt nu när jag skriver det och faktum är att jag tror att det kommer gå bra. Med mjuka varma kläder, god matsäck och lite underhållning i form av böcker, film och spel. Men eftersom jag ändå har det här lilla forumet och er som kloka läsare så tänkte jag passa på att fråga om tips. Finns det något smart att tänka på? En ovärderlig pryl att ha med sig – utöver sovmask, nackkudde och öronproppar? Något snacks som är jättegott att ha som matsäck eller en riktigt sövande podcast när man bara måste komma till ro? Kanske är ni sådana som gör 18-timmars-resor med buss för jämnan och är fullblodsproffs? I så fall, lär mig! I annat fall, önska mig lycka till! Jag lovar att skriva en liten guide sen när jag tagit mig hem från resan.

En helg av liv och av att leva

Jag åkte till Köpenhamn i torsdags eftermiddag. Sa mentalt k thanks bye till kontoret, tog min rullväska och gick till stationen. Omedvetet hade jag valt helt rätt dag att lämna landet, logga ut från mailen och slippa tänka på sånt som kan vara viktigt. Mmm Köpenhamn, inte så långt bort men åtminstone något annat och just nu var det annat som behövdes. Och en Anna. Som bor där numera istället för i New York, vilket är bättre för mitt hjärta och min kalender och för miljön.

Vi var en liten grupp om fem som glömde boka stortaxi varje gång men som klämde in oss på barer och kaféer och restauranger. Som drack all öl som fanns att tillgå i Nørrebro och skrattade – ikapp och i motvind och i medioker medgång. Skrapade faten och slickade skålarna, åt långsamma frukostar, spelade drömomgången i yatzy, handlade mat i en timme, trängdes sida vid sida framför spegeln i badrummet och så ner, ut, vidare, this, this is the way i want to live. Höj volymen, vidga hjärtat, ös på, ge mig mer och nytt och annat tillsammans med de som känner mig sen gammalt, sen urminnes tider, forever and ever.

Och nu, känslan av att vara påfylld. Att se nytt omkring sig, en klarare blick, en större lust. Vill laga nya pastarätter varje dag, hitta bredrandiga färgglada påslakanset, fästa tavlor på väggen i badrummet, dricka amaro med iskuber efter middagen, våga auktionera ut hjärtat på dejt igen, sy gulrutiga kuddfodral av tyget i skåpet och fortsätta samla på de där små ögonblicken som etsar sig fast och som antagligen är just det som är livet. Vad skönt. Det blev en helg av liv och av att leva.

En sommarpackning

Idag har jag ägnat min söndag åt att varva springande till tvättstugan med solande på balkongen med packande av resväska. Nu är jag äntligen ledig och i morgon bär det av mot Malmö och den första semester-etappen, det ska bli fint! Efter 29 år och ett par resor i bagaget (hehe) kan man tycka att det här med packning inte borde vara något problem, ändå är det lika krångligt varje gång. Kanske främst för att man måste bestämma flera dagar i förväg vad man är sugen att ha på sig, något som inte är min starkaste gren. Men lite såhär såg det ut när jag packade idag.

Inspirerad av det soliga vädret började jag med badgrejerna. Baddräkt och bikini, prickiga badtofflor, en tunn men stor handduk som torkar blixtsnabbt, solkräm och en påse att bära allting i när man ska till stranden.

Sedan var det dags för det svåraste: kläder. Min grundfilosofi är att packa ner sådant jag gillar att bära för tillfället och bland det försöka välja plagg som går att matcha och kombinera med varandra på olika sätt. Den här gången blev det en färgskala med klara grundfärger som jag tycker funkar rätt fint tillsammans. Det bananmönstrade setet är min nya favoritoutfit som en del av er kanske listat ut från min Instagram.

För att undvika total förskolestämning (även om jag ofta tycker att barn har bättre stil än många vuxna) lade jag dock även till lite mer diskreta plagg att para ihop de färggladare med. Ja, svart- och vit-prickigt räknas som diskret i min värld…

Sedan åkte allt ned i dessa smarta innerväskor från Muji. Jag har två stycken i storlek medium med två fack på varje och de rymmer massor. Förutom att de komprimerar ens packning så att man får plats med mer, så gör de det också mycket enklare att hålla ordning i väskan. Älskar dem på ett högst osponsrat vis.

När jag kommit till den punkt då jag insett att jag inte kan få med mig mer kläder brukar jag plocka ner lite accessoarer istället. Sådant som kan liva upp en outfit utan att ta för mycket plats. Typ en regnhatt, scarfar (var tvungen att slå upp pluralböjningen i SAOL, så knäppt ord), diadem, hårspännen, en väska och örhängen.

Och sist, förutom necessär, träningskläder, underkläder, skor och annat tråkigt, så packar jag ner lite saker att roa mig med. Ett anteckningsblock och penna, yatzy och en trave böcker. På den här resan får dessa titlar följa med: Se på oss nu – Geir Gulliksen, Min kamp 1 – Karl Ove Knausgård och Blixtra, spraka, blända! – Jenny Jägerfeld. Bon voyage!

Andra dagarna i Paris – franska matklassiker, fotbollsfest och Sacré Coeur

Låt oss hoppa tillbaka till mars och andra delen av min och Sofies helg i Paris. Här var det söndag och vi satt på en solig uteservering och jag åt croque monsieur som sig bör i Frankrike.

Sedan tog vi bussen till Galeries Lafayette, genom områdena som dagen innan blivit rejält tilltufsade av Gula västarnas demonstrationer. Det var trasiga skyltfönster och provisoriska lagningar lite här och var, men varuhuset var lika glammigt som vanligt.

Vi gick upp på takterassen och spanade ut lite över stan. Blå himmel åt ena hållet, förädiska regnmoln åt det andra.

Efter att Sofie köpt en PSG-halsduk i deras affär på Lafayette åkte vi tillbaka till Marais. Kikade på Maison Kitsuné där allt är dyrt men fint, till och med golvet.

Sedan åt vi tacos på ett litet mexikanskt hål i väggen, köpte lite mer ost i mataffären och gick tillbaka till hotellet för att byta om till våra varmaste kläder.

Kvällen skulle nämligen tillbringas här, på Parc des Princes, Paris Saint-Germains hemmaarena där de skulle möta Marseille. Ett riktigt stormöte, på franska kallat Le Classique. Vi värmde upp med kaffe i minikoppar och konstaterade att vi lyckats få tag på ganska bra platser.

Vid nio drog det igång och det blev en match som hette duga. Flera riktigt fina mål, en oerhört fransk hejarklack och lite dramatik såklart. Men med 3-1 i vinst kunde vi ta tunnelbanan hem igen och gå och lägga oss nöjda.

Vår sista dag började med frukost på Ob-La-Di. Jag åt rågbröd med jordnötssmör och bär och Sofie en avokadotoast med granatäpple.

Sedan promenerade vi hela vägen till Montmartre och upp till Sacré Coeur.

Ganska maffig ändå, men inte alls så gammal som vi trodde. Bara drygt 100 år (varsågoda för fakta).

Den sista middagen i Paris åt vi på klassiska Café Charlot, givetvis på uteserveringen. Jag avslutade min franska matresa med tartar och pommes frites och ett glas lunchvin till det.

Sedan lämnade vi våra franska kvarter, tog tåget till flygplatsen och därmed var Parishelgen slut.