Fint – Sida 2 – Julia Eriksson

Höstkickoff i svampskogen

Hej bloggen! Jag har i drygt en månads tid tänkt att jag borde skriva det utförliga inlägget om vandringen jag gjorde i Skottland i somras, men eftersom det kommer att kräva så mycket tid att få ihop alla texter och bilder drar jag mig för att göra det och varje gång jag går in här drabbas jag därför av en smula prestationsångest, vilket såklart är dumt. Så nu har jag beslutat mig för att skriva om något helt annat istället. Min helg till exempel. Den tillbringade jag i ett litet torp utanför Flen tillsammans med min vän Malin och hennes dotter Asta.

Innan vi åkte packade jag förnödenheter i form av tröjor i olika tjocklek, vin, myggmedel, läsning och anteckningsbok för höstmål.

När vi kom fram på fredagskvällen tände vi en brasa och dukade upp en liten plockbricka. Efter att Asta somnat för natten lagade vi chèvre chaud och turades om att peta in fler vedträn i kakelugnen.

På lördagen vaknade vi utvilade till immiga fönster och sol över ängarna. Ett litet nyp i luften och dagg mellan tårna när vi traskade ut i pyjamasarna.

Kaffebryggaren puttrade trivsamt under tiden som vi värmde bröd och kokade ägg och så åt vi en lång frukost med P1 som sällskap.

Sedan bredde vi matsäcksmackor och fyllde kaffetermosen och gav oss ut i skogen med ryggsäck och babybjörn. Så mjukt och grönt allting i väntan på höstens intåg.

Jag hade längtat efter att få plocka lite kantareller och tro mig, det fick jag. Jättemånga och jättestora.

Efter ett par timmar tog vi fikapaus i en slänt och jag fick en krampaus med en glad 6-månadersbebis.

När vi var hemma igen började det ganska tråkiga men ack så nödvändiga rensandet vilket tog nästan exakt lika lång tid som fotbollsmatchen som stod på i bakgrunden.

Sedan tände vi grillen och lagade tagliata med chimichurri, rostad potatis och majskolv.

Och så parkerade vi oss här och skrev ner våra höstmål för tredje året i rad enligt vår egen ritual.

Natten till söndagen vaknade jag av en mullrande åska som drog in över oss. Jag låg tyst och räknade sekunderna mellan blixtarna och dånet och tänkte på de stora ekarna utanför, men till sist kunde jag somna om.

Och morgonen därpå sken solen igen när vi åt en sista frukost innan vi packade ihop oss och stängde torpet och åkte tillbaka till Stockholm igen. I bagaget en massa kantareller, ett antal höstmål och en rejäl dos frisk luft. Efterlängtat och ovärderligt.

20 saker jag lärde mig av att springa ett maraton

I lördags sprang jag Stockholm Marathon. Mitt livs första som jag tränat för sedan årets början, eller egentligen ännu längre än så. Här är 20 saker jag lärde mig på resan mot den eftertraktade medaljen på Stockholm stadion.

1. Jag klarar av att göra saker jag inte visste att jag kunde göra.

2. Att börja träna i god tid är viktigt. Dels för att kunna trappa upp löpningen utan att dra på mig skador, men också för att ha utrymme för sjukdomsperioder, resor och liknande.

3. Jag kunde träna inför och klara ett maraton utan att behöva göra avkall på min personlighet. Innan trodde jag att skulle bli tvungen att bli en helt annan människa, men jag har fortsatt gå på aw’s, åka på resor, ta sovmorgon på helgerna, träffa mina kompisar och (förhoppningsvis) vara en kul person, trots min träning. Det har krävts lite planering men det var enklare att få till än jag trodde.

4. Träning för mig handlar till stor del om att lära mig ”get comfortable with being uncomfortable”. Låter fånigt, men det går att tillämpa på mycket annat i livet också. För att utvecklas måste det ibland bli lite obekvämt.

5. Bra skor är toppen. Jag fick hjälp att hitta ett par som passar mina fötter hos Runner’s Store i Stockholm. I övrigt behövs inte särskilt mycket utrustning för att springa.

6. 15 löpbandskilometer inomhus efter jobbet en tisdag i februari bygger både pannben och muskler.

7. Att klä sig rätt är lite av en vetenskap, men nyckeln är att inte ha för varma kläder. De första minutrarna av passet ska gärna kännas lite kalla, sedan får jag snabbt upp värmen.

8. Styrketräning är nyttigt och något jag kan bli bättre på att göra.

9. Vid riktigt långa pass är det bra att fylla på med energi. Gels från Maurten och en och annan gelébjörn har varit min go to under pass längre än två mil.

10. Perfekta tånaglar och fina fötter är något jag fått offra.

11. Att ta med löparskorna på resa och ge sig ut på en runda är ett perfekt sätt att upptäcka en ny plats. Det är också kul att få variation till alla löprundor på Södermalm.

12. Mina gränser för vad som är jobbigt går att flytta, inget är beständigt. Helt plötsligt kan jag tänka att 16 km ”inte är så långt att springa”. Det är väldigt knäppt.

13. Att prata med andra, peppa högt och ta in omgivningen ger mig energi under ett lopp.

14. Att springa ett långpass, ett intervallpass och några kortare pass varje vecka var ett bra upplägg för mig. Tack appen Nike Run Club för träningsschemat och alla coachade pass.

15. Att springa tröskelpass är mitt värsta och förmodligen därför det bästa för min utveckling. (Se punkt 4).

16. Bra mat och sömn är viktigt, men inget som måste ta upp all min tid. Att räkna näringsinnehåll har aldrig varit min grej och kommer heller inte behöva bli det.

17. 3-4 dagar före loppet var det dock bra att börja kolhydratladda lite.

18. Alla är inte alltid så intresserade av att höra om min löpning och jag behöver inte berätta för andra varje gång jag har tränat.

19. Att genomföra ett maraton kan vara både jättejobbigt och jättekul.

20. Det är väldigt gott med en öl efter att ha sprungit i fyra timmar.

Och eftersom någon faktiskt bad mig om det så kommer här en liten lopprapport.

Jag startade kl. 12:1o, nästan längst fram i den andra startgruppen och de första kilometrarna tog jag det lugnt. Det var ganska trångt i starten och jag var noga med att inte gå ut för hårt. Jag försökte att lyssna på kroppen och känna in hur benen kändes samtidigt som jag njöt av att äntligen vara igång och få se alla människor. Ganska snabbt tog jag rygg på några pacers med flaggor som höll tempo för att klara loppet på 4 timmar och 15 minuter, det kändes lagom.

När jag nått 6 km tog jag min första gel och fortsatte sedan med dessa var sjätte kilometer under hela loppet. Jag hade med egen sportdryck i min vätskeväst som jag drack av lite då och då och på en del av vätskestationerna stannade jag och drack vatten. Det var en ganska varm och solig dag så jag sprang genom de olika duscharna som ställts ut för att få lite extra svalka.

Efter ungefär 10 kilometer vågade jag tänka att det kändes bra och att jag nog skulle klara av att genomföra hela loppet. Jag ökade lite i tempo och låg på 5:55-tempo per kilometer. På väg ut mot Strandvägen blev jag påhejad av ett par kollegor vilket gav bra pepp. Själva rundan ute på Djurgården var flack och härlig, det var fint att springa där ute.

När jag sprungit 20 kilometer hade jag ökat farten ännu lite mer och låg i ett 5:49-tempo som kändes bra. Mentalt var det väldigt skönt att nå 21,1 km och veta att det ”bara” var hälften kvar. Hela vägen på Söder hade jag bra energi och fick pepp av all publik och musiken som spelades. Jag ropade ”det där ser gott ut” till några som satt på en uteservering och drack öl och var allmänt taggad. Farten ökade jag lite mer och snittade på ett 5:44-tempo mellan 25 och 30 km.

Precis innan 30 kilometer stod min kompis Majsan och hejade på mig vilket gjorde mig så glad. Västerbron som jag fasat lite för kändes mycket enklare än väntat, kanske för att jag sprungit den en del gånger under mina rundor de senaste månaderna. Mitt på bron någonstans kände jag dock hur en tånagel på höger fot började att ömma, men det var bara att köra på. Här stoppade jag också i mina hörlurar för första gången och slog på min spellista som jag förberett.

Runt 33 kilometer in började det att kännas lite tyngre i benen, men då hade jag ju gjort en så pass stor del av loppet att det bara var att plocka fram pannbenet. Att ha mindre än en mil kvar och kunna räkna ner från 9, 8, 7 km kändes mentalt bra. Runt omkring mig såg jag löpare stå och stretcha sina krampande muskler och jag fick också en liten känning i låret, men turligt nog inget som krävde att jag stannade.

Vid 39 kilometer försökte jag att ta det lite lugnare för att samla energi till att kunna gå i mål starkt. Här någonstans kände jag också hur en tånagel på vänster fot började att lossna, men det var inget jag kunde göra något åt. Efter 40 kilometer tittade jag på klockan och insåg att jag skulle klara av att springa under 4 timmar och 15 minuter med god marginal. Jag hade tagit alla mina gels nu men kände att jag behövde en extra liten kick så jag grävde fram en gelébjörn som jag tryckte i mig.

De två sista kilometrarna var långa men till sist skymtade Stadion i fjärran. Jag kom på mig själv med att ropa ”kom igen nu, sista sista, nu kör vi” till de runt omkring mig precis när vi sprang in, oklart om någon svarade, men jag kände att jag själv fick energi. Jag plockade ur hörlurarna (lyssnade klyschigt nog på Bitter Sweet Symphony precis innan) för att kunna ta in situationen ordentligt. De sista tvåhundra meterna sprang jag på löparbanorna och orkade till och med att spurta lite innan jag klev in på mållinjen efter 4 timmar, 7 minuter och 26 sekunder. Slutkörd men mycket stolt över min prestation och nöjd med hela disponeringen av loppet. Nu är det sluttjatat om löpning på ett tag, tack och förlåt!

Februari hittills

Det var länge sedan jag gjorde ett inlägg med bilder från de senaste dagarna, så här kommer en liten inblick i hur min februari har sett ut hittills. Varsågoda att följa med!

Vi börjar på kontoret där jag har tillbringat en stor del av min tid. Inte så mycket i hissen balanserandes frukostmackor på kaffekoppar, utan främst framför datorn och i diverse mötesrum.

En tisdag i början av februari bjöd jag N på fyrarättersmeny på Nostrano, det var en del av hans julklapp från mig. Vi satt uppflugna i fönstret och åt rätt efter rätt, allting var väldigt gott och smakrikt.

Efterrätten vi valde var en apelsinhistoria med både apelsinglass och apelsingranité som var otroligt god och perfekt syrlig. Jag har varit sugen på apelsinglass sedan dess och ifrågasätter nu att jag aldrig tagit det i en glasskiosk tidigare. När middagen var slut åkte vi till Fasching och gick på Bach Jazz vilket var fint.

En onsdag då jag jobbade hemifrån tog jag en springtur i solen på lunchen. I ett svagt ögonblick blev jag övertalad att anmäla mig till Stockholm Marathon och nu följer jag ett uppstyrt träningsschema för att klara det. Tyvärr blev jag förkyld ungefär tre dagar efter min anmälan och har nu ägnat mycket tid åt att googla saker som ”träna med förkylning” och ”springa fast snuvig”. Det känns så segt att behöva vila när allt jag vill är att fortsätta, även om jag vet att det förmodligen är bäst att ha tålamod och vänta. Diverse huskurer mot snuva lämnas gärna i kommentarerna.

Efter en intensiv och tung vecka blev det till sist fredag och jag tog först en liten öl med min kollega Claudia på KB innan jag styrde mot Hökarängen för att fira Karin som fyllde år.

Resten av helgen var bildfattig men tillbringades med långfrukost, bokklubb, matlagning, födelsedagsfika och letande efter vårtecken.

Sedan blev det en ny vecka och vinter utanför mitt fönster.

Jag försökte liva upp mig med en vårig färgkombination i brunt, pistagegrönt och ljusblått.

Väl inne på kontoret konstaterade jag att en av mina favorittavlor av Karin Mamma Andersson var tillbaka på sin vanliga plats, strax efter entrén. Den hade varit utlånad till Nationalmuseum och deras utställning om Romantiken. Någon av er var kanske där och kollade på den?

En kväll efter jobbet kilade jag in på Humana på Timmermansgatan på vägen hem. Jag provade två fina grejer i mörkblå sammet som jag inte köpte eftersom de var för små. Istället fick en kavaj och två roliga skärp följa med hem.

Samma kväll sträckläste jag Han Kangs Den vita boken som var fin och meditativ. Jag fotade av det här stycket om Glimmer, ett ord som många pratat om de senaste veckorna. Det här hade dock en något annan innebörd än de vardagliga små lyckopillren som folk syftar på när de pratar om glimmers, men jag tycker att det fanns likheter ändå.

I ett försök att stävja min förkylning åt jag en riktigt pigg frukost. Löskokt ägg, grekisk yoghurt med apelsin, körsbär och pumpakärnor plus kaffe.

Sedan tog jag på mig svarta byxor med påsydda fransar och kavajen jag köpte kvällen innan. Man ser det inte riktigt på bilderna men den här lite av en pälsliknande struktur, ganska knödel om jag får säga det själv.

Stockholm bjöd på friskt väder och en svan-parad torsdagen till ära.

På alla hjärtans dag skickade jag en dikt av Saadi Yousef till den jag är kär i och så klädde jag mig i vinrött och rosa. Det var prick samma kläder som jag hade på alla hjärtans dag förra året insåg jag sedan, tidlöst och bra.

När mitt sista möte var överstökat mötte jag upp N på Pickwicks för en öl och sedan gick vi och åt indiskt. Jag tog en sizlar, det är svårt att motstå det där fräsande, sprakande ljudet.

Igår var det äntligen fotbollspremiär, en liten smygstart med Svenska cupen åtminstone. Det var förseningar på grund av supporter-slagsmål, gick knappt att se bollen i snöyran och blev sedan ett avbrott i andra halvlek för att planen behövde plogas. Fotboll i februari när den är som bäst. Nåväl, det blev vinst i alla fall.

Idag väcktes vi av sol utanför fönstret och jag upplevde starkt att benen längtade efter en långpromenad. Jag gick ner till Slussen och hoppade på Djurgårdsfärjan och kände mig en smula som Elsa Billgren.

En utvilad copywriter och ett sovande nöjesfält.

Jag tog en tre podcast-avsnitt lång promenad runt Djurgården och Södermalm och avslutade det hela med att handla lite mat. Sedan gick jag hem och bakade bröd, kokade soppa, dammsög noga och skrev det här inlägget som en avslutning på helgen.

Vad finns i min (kaos)väska?

Jag fick ett önskemål om att skriva mer om vardagstips, struktur och hur den perfekta väskan är organiserad. Just det sista har jag tyvärr inget mästerligt svar på, så idag tänkte jag att vi skulle dyka ner i en ganska kaotisk ordning men där de flesta delarna på något vis hjälper mig i min vardag. Välkommen ner till botten av min väska.

Här i finns:

※ Anteckningsbok och penna. I blocket finns jobbrelaterade saker som mötesanteckningar, att göra-listor och kreativa idéer.

※ Boken Blommorna av Elin Michaelsdotter. Jag och min bokklubb besökte Elins releasefest och jag köpte mig ett exemplar som jag nu precis läst ut. En mycket fin debutroman med noga avvägt språk, tydlig känsla för detaljer och ett berättande som får pågå både i och mellan raderna.

※ En handkräm från & Other Stories i doften sicilian sunrise.

※ En laddsladd från USB-C till iPhone (den gamla modellen).

※ En laddare till MacBook Air, min jobbdator som ej fick vara med i bilden idag.

※ En liten necessär med smink, hudkräm och torrschampo. Att vara utan smink är lite av en övning för mig och något jag gärna vill bli bättre på. Då kommer den här necessären väl till pass. Ibland på morgonen innan jag åker till jobbet tänker jag nämligen ”äsch det är ingen mening att sminka mig nu om jag ändå ska träna på lunchen, då kan jag lika gärna göra det efteråt” och så tar jag med necessären. Sen när jag väl tränat har halva dagen redan gått och då känner jag ingen större mening med att stå och dutta. Vips så blir de sminkfria kontorsdagarna fler och det blir tydligt för mig att det främst är en vana och något som sitter i mitt huvud.

※ En adapter för att koppla in HDMI och gamla USB-grejer. Jag går runt som om jag när som helst ska hålla en presentation, men det är något jag gör väldigt sällan.

※ En ask Läkerol i smaken hallon/lakrits. Trivia: detta är mitt livs första ask Läkerol som jag köper själv. Jag har liksom inte ens sneglat åt den hyllan tidigare, det kändes som en mor- och farföräldergrej, men så föll jag dit av en slump. Nu har jag insett att det är ganska trevligt att ha något litet att tugga på då och då.

※ En penna med svart bläck.

※ Ett hänglås som jag använder på gymmet och som egentligen borde ligga i min träningsväska men som tydligen hamnat på villovägar.

※ En liten flaska handsprit och pappersnäsdukar. Det är ju influensasäsong så bäst att vara på sin vakt.

※ En tandborste i resefodral och en tandkräm. Jag var hos tandläkaren i måndags och kände att det var viktigt att jag hann borsta tänderna innan mitt besök. När jag åker på resor är jag förresten alltid den som har tandkräm med mig, jag skulle aldrig packa en resväska utan det.

※ En förpackning med tuggummi. Köper alltid med den starkaste mintsmaken som finns.

※ Ett kvitto från Folktandvården i Vasastan. Förhoppningsvis väl investerade pengar.

※ Ett passerkort för att ta mig in och ut på jobbet, tyvärr i en färg som inte lyfter någon av mina outfits.

※ Ett par AirPods i fodral. Jag tror dessvärre att de börjar bli utslitna eller så är det min hörsel som börjar bli dålig för jag får numera höja volymen ganska mycket när jag lyssnar på poddar eller tränar till musik.

※ Ett rött läppstift från Mac i den klassiska bloggfärgen Ruby Woo som jag haft i en evighet. Det tar på riktigt aldrig slut eller försvinner.

※ En till läppgrej i form av IsaDoras The Matte Lipstick. Tyvärr råkade jag köpa en färg som nu inte känns helt hundra, den är lite för korallig för min smak. Kanske passar den bättre till sommaren?

※ Ett neutralt läppcerat med honung från märket DHC. Jag köpte det spontant i Japan och tycker om det jättemycket så nu ska jag försöka hitta samma eller ett liknande här.

※ Ett flytande läppstift i form Maybelline Superstay Matte Ink som sitter som berget.

※ Ett litet rött läppglans i pandaförpackning, märke oklart.

※ En iPhone-laddare av den gamla modellen. Gissa om jag är den i kompisgänget som alla alltid vänder sig till när det behövs en laddare?

※ Ett litet fodral med saker som värktabletter, plåster, tamponger, tofsar och ett sy-kit. När jag byter till en mindre väska följer den här alltid med tillsammans med ett par av sakerna ovan.

※ En plånbok med bankkort, körkort och andra viktiga kort (bibliotekskortet till exempel).

※ Och så själva väskan i fråga: en stor cognacsbrun mockaväska som jag köpt second hand och som sväljer allt detta och mycket till. På den sitter en nyckelring i form av en tiger som barn tycks älska (så även jag).

Efter att bilden togs plockade jag undan fyra saker, resten fick åka tillbaka ner i väskan igen. Nu skramlar de runt där i mörkret, burna på min axel, fram och tillbaka genom Stockholm.

Jakten på januari-pirret

I söndags natt drömde jag att jag gick omkring på ett stort museum. Arkitekturen var fantastisk, jag visste aldrig vad som väntade runt nästa hörn, strosade bara runt och tog in och tog in. Ute på en solbelyst innegård fanns det enorma solrosor, säkert fem, sex meter höga. Ljusgröna stjälkar som stod rakt upp och jag följde dem med blicken. Såg hur de tecknades mot den disigt ljusblå himlen, drabbades av känslan av att jag ville fotografera dem. Sedan vaknade jag.

Jag är ingen drömtydare men jag tror att min hjärna berättade för mig att den saknar inspiration. Att den längtar efter att kittlas, se något nytt och promenera runt i främmande landskap. Sträcka sig efter solen, uppåt och iväg.

Liksom många andra bestämde jag mig för att ta mig an januari med fasta nypor. Jag tänkte att nu skulle det bli ordning och reda, hälsokost, rak hållning och sparsamt leverne. Men fy farao vad tråkigt det är? Enbart plikter på alla plan, i alla rum. Det är ju inte alls det jag vill och det är uppenbarligen inte heller vad min hjärna längtar efter. Så med tio dagar kvar av januari, varav merparten av dem ser ut att bli gråmulna med tre plusgrader, inser jag att det är dags att tänka om. Jag måste hitta pirret. Det här är små saker jag ska göra för att ta mig dit.

Leta musik. Jag vill gå till en skivaffär och bläddra bland gamla vinylskivor. Hitta ny fast gammal musik på ett annat sätt än tidigare, lägga de mest lockande titlarna på hjärnan och gå hem och ge det några lyssningar.

Äta flingor och fil. Först tänkte jag att jag kanske var sugen på att göra gröt. Nyttiga kok med fibrer och sylt, men så kom jag på att det jag egentligen behöver nu är nog flingor och fil. Tryggt, snällt och sött.

Fixa håret. I den totala avsaknaden av lyster som råder så här års så tänker jag att jag i alla fall ska göra något kul med min frisyr. Fixa en lång fläta med scarf, sätta upp det med omaka hårspännen eller göra en slarvig svinrygg i nacken.

Bära tunna sulor. Det enda som är bra med att den här vintern är så medioker och snölös är att inga tunga kängor eller vinterskor behövs. Istället ska jag bära mina loafers och sneakers som om det vore mars. Kanske de cognacsfärgade mockastövlarna också, de som är lite känsliga mot väta. Japp, de tillsammans med strumpbyxor och vippig svart kjol får det bli.

Laga färgglad mat. Även om inte jag är det så kan väl mina middagar få kännas pigga. Saftiga blodapelsiner, gröna oliver, salta sardeller, kokta ägg med orangegul äggula (var kan jag köpa riktigt bra ägg i Stockholm?) och salladsblad som ser ut som små konstverk. Nästan allt som French Family Food lagar vill jag kopiera och lägga på min tallrik.

Bygga en koja. En gång dejtade en kompis till mig en kille som bodde i en koja som han byggt i lägenheten. Riktigt så långt ska jag inte gå tänkte jag, men jag gillar tanken på att kapitulera för januaris tristess och bara bygga en hög av täcken och kuddar, parkera sig framför en skärm därinne och äta bokstavskex.

Svettas i bastu. Jag har jobbat på mitt jobb i fyra år och inte en enda gång har jag testat bastun vi har i gymmet. Men nu är det jag som sätter mig där en kväll efter att jag gjort mitt träningspass, pustar ut i värmen och håller tummarna för att ingen kollega glider förbi.

Köpa smink. Ja, det är basic men mitt läppstift håller faktiskt på att ta slut. Allting kommer att bli bra om jag köper ett nytt, det är i alla fall vad reklamen säger.

Gå på utställning. Den bästa inspirationsinjektionen brukar vara att ta del av konst i någon form och eftersom mitt undermedvetna bad om det i min dröm så ska jag se till att ta mig iväg på en utställning. Gärna något lite omskakande och inte för tillrättalagt.

Och sen vill jag hemskt gärna veta vad ni tycker att jag ska blogga om. Kan ni inte önska inlägg eller bara dela tankar? Det vore mycket uppskattat, tack!

December-blender

Hej, jag har inte glömt att jag har en blogg. Jag har bara glömt att december har ett begränsat antal dagar och att det här med att tacka ja till allt är ungefär lika kul som utmattande. Det känns också som att ju längre jag väntar med att skriva, desto större blir steget till att göra det och då skapas känslan av att nu måste det komma något riktigt, riktigt bra och så har jag inte något riktigt, riktigt bra på lager och då blir det bara tyst.

Därför får ni nu en blandning rakt ifrån mixern som också är min hjärna. Låt oss kalla det för en december-blender.

Mina planer för julen i år är ganska vaga men jag jobbar med svepande rörelser och generella ledord. En sak har jag klart för mig i alla fall och det är att jag önskar mig en jul utan en enda sekund av stress. Inget sånt skynda in i bilen för nu måste vi åka någonstans och nu ska vi duka upp det perfekta bordet eller vad är klockan har det börjat på tv:n?

Jag vill lägga pussel och läsa böcker, gå på promenad och slumra på soffan. Och sen när mina syskonbarn kommer vill jag lägga pussel och läsa böcker med dem också. I min bokhög ligger just nu: Carl Frode Tiller – Inringning, Milan Kundera – Varats olidliga lätthet, Josefine Klougart – New Forest, Glenn Bech – Jag erkänner inte längre er auktoritet och Johanna Adorján – En alldeles särskild kärlek. Att jag hinner läsa alla känns naivt men jag hoppas på tre.

❦

Är det faktumet att jag börjar bli utomordentligt trött på individualism som gör att jag är så ointresserad av Spotify Wrapped i år? Att hålla på och visa upp sin personliga musiksmak, det känns tradigt. Jag nöjer mig med att veta att Shaboozeys A Bar Song (Tipsy) blev Sveriges mest spelade låt och folk har ju rätt, den är faktiskt bra.

❦

Ett knep som märkligt nog alltid funkar är att ha en riktigt tråkig uppgift framför sig, för då kommer allt det där som bara är lite lagom småtråkigt plötsligt kännas kul att genomföra. Som att dammsuga lister, torka ur kylskåpet, sortera lådor, gå igenom kvitton eller springa en och en halv mil på ett löpband. I jämförelse med att skriva en hemtenta är det nämligen riktigt skoj och exakt vad jag gjorde förra veckan istället för att författa 1600 ord om konsumtion. Det fick jag ägna hela söndagen åt istället.

Förra veckan hittade jag också en kamelfärgad dubbelknäppt nittiotalskappa i 80 procent ull för 300 kronor. Idag premiärbar jag den och gjorde en halvstark imitation i kontorslandskapet där jag låtsades vara Kevins mamma i Ensam hemma. Ändå lite julkänslor på det.

På tal om julkänslor så är det här mitt pynt som jag hängt upp hemma. En mistel i vinrött sammetsband som råkade vissna innan jag hann ställa N under den, men nu får den hänga kvar ändå.

En lingonkrans på ytterdörren som jag knutit tunna rosetter i ljusrosa och klarrött sidenband kring. Tyvärr vägrar vecken på banden att försvinna och lika mycket vägrar jag plocka ner och stryka dem. 1–1 i envishet.

Ett fång röda rosor i en tennvas. Och ej i bild men som ett tjockt lager i hela lägenheten: en intensiv doft av hyacinter som blommar för fullt.

❦

Det var dagens smoothie. Hoppas att ni mår bra och kommer ihåg att hälsa på busschauffören, hjälpa folk med barnvagn och säga tack fastän det kanske tycks överflödigt. Vi är alla bara små sillar som simmar fram i samma hav av dunjackor, stress och förkylningar och vi behöver varandra.

Julias adrenskalender

Allting började med en enkel idé. Så simpel att den nästan kändes dum, men i all kalenderyra kände jag bara: tänk om man skulle göra en adventskalender fast tvärtom. Där man blir av med 24 saker som ligger och skräpar där hemma.

Jag delade min tanke i en Instagram story och folk verkade orimligt peppade på detta. Så pass entusiastiska att jag gjorde slag i saken och satte mig ned och skrev 24 små rensningsutmaningar att göra varje dag ända fram till jul. Från och med 1 december kan man nu följa Julias adrenskalender på min Instagram. Det finns inga särskilda regler eller rapporteringsskyldigheter. Tanken är bara att på ett enkelt och kul sätt rensa bland sina saker hemma och förhoppningsvis få lite bättre koll på alla prylar under tiden. Det vore så kul om några av er ville vara med!

Lite ditt och datt från augusti

Jag vill skriva men vet inte vad jag vill skriva om, så det får bli lite ditt och datt från den senaste tiden. Klassisk bild med tillhörande text, så som bloggandet var när det begav sig och fortfarande är ibland. Små glimtar av saker som hänt mig de senaste dagarna i augusti.

Min kompis Linn fyllde år och bjöd in till fest, precis i skarven mellan semester och sensommar. Vi var ett stort gäng som först sågs i Ivar Los park för picknick och sedan gick vidare för hemmafest fram till midnatt. Det var den första riktiga tillbaka i stan-kvällen och det stora återseendet av vänner som varit på olika håll under sommaren. Väldigt fint för jag hade saknat mina kompisar.

Som kontrast till festen blev det också löpning. Efter att ha insett att skorna jag köpte i våras inte alls passade mig gick jag till Runners’ Store och la nästan en timme på att scanna mina fötter och prova ut en ny modell som funkar bättre. Adidas Adistar BYD blev det, vilket känns som ett bra val hittills.

Första arbetsdagen kom och överlevdes och efter den gick jag till Café och satte mig i fönstret med kaffe och bok som en riktig höstterminstjej. Jag plöjde (bokstavligen) Vikarien efter att ha fått ett meddelande från biblioteket om att jag var tvungen att lämna tillbaka boken inom tre dagar. Då hade jag 700 sidor kvar av de drygt 900.

Väldigt höstterminstjej av mig också att baka bröd. Det blev ett med linfrön, pumpakärnor, aprikoser och havregryn bland annat.

Jag har också gått till bondens marknad och köpt grönsaker och ägg. Västeråsgurka som blir till färsksaltad gurka, gulbetor som bakas i ugnen, broccoli som sotas och äts med sesamsås, zucchinis som jag hyvlar tunt och marinerar i citron och olivolja samt tomater som jag äter precis som de är.

Augustiljus hemma och utanför fönstret. Jag har en liten lista på saker jag vill fixa i lägenheten framöver, för av någon anledning blir jag aldrig helt klar. Där står det bland annat måla en dörr, hänga upp gardiner som avgränsare mellan sängen och soffan (jättesvårt att hitta rätt) samt fixa fler ljuskällor.

En fredagsmorgon på väg till jobbet och en fredagskväll på väg hem därifrån. Åt kebabpizza framför en långsam dokumentär om Ingegerd Råman från 1982 som jag hittade i Öppet arkiv.

På lördagen körde jag en runda med intervaller och sprang så att jag kom förbi bondens marknad på vägen hem. Köpte en bukett blommor och kände mig plötsligt som en vinnare av ett lopp i mina svettiga träningskläder. Bra känsla ändå!

Sen blev det klassiska helgsysslor som dricka öl i solen, titta på fotboll, strosa omkring på stan, ta ett glas på Bar Ninja, se en film, lösa nutidskrysset, rosta rotsaker i ugn, springa långpass och göra söndagsstädningen.

Och plötsligt var det måndag igen med ko-kjol och mockajacka och dagen slutade precis så som förra måndagen: på Café med bok och kaffe.

När springa blev kul

Det är något med att läsa om folks träningsresor som får mig att känna ”kul för dig, men…”, för ja, så intressant är det ju inte. Eller det kanske bara är jag som tänker så och förmodligen är det därför jag har dragit mig för att skriva om min löpning, även om det är ett ämne som dyker upp lite då och då. Egentligen vet jag inte ens om jag ser mig själv som en tränande person. För tillfället tycker jag bara om att springa, ganska ofta och ganska mycket. Det känns bra och gör mig glad och jag gillar att känna att jag blir bättre.

Just det är nog lite av en nyckel. Tidigare sprang jag då och då, oftast runt fem kilometer och vid några få tillfällen en mil. Jag försökte springa snabbare varje gång men kände inte direkt att jag blev bättre. Så kom en försommarkväll förra året då jag satt och scrollade och fastnade på några TikToks från tjejer som var ute och sprang. Det var långa sträckor, ofta en eller två mil, och de fick det att se kul ut.

Där och då bestämde jag mig för att prova att springa på ett nytt, mer dedikerat sätt. Så jag öppnade appen Nike Run Club som jag redan använde för att tracka mina korta försök till löprundor och klickade in på deras träningsprogram för 21,1 km. Samma kväll sprang jag det första passet i schemat och sedan fortsatte jag under sommaren. Den 9 september deltog jag i mitt första halvmaraton och benen bar hela vägen. Att springa hade plötsligt blivit kul. Sedan dess har jag fortsatt, i perioder mer eller mindre dedikerat, men alltid med en bra känsla.

Vilken app använder du?
Jag använder Nike Run Club, både för att tracka själva rundorna jag springer men också för att ta del av deras träningsprogram. Den kostar inget och har massor av olika löppass man kan göra. Just nu kör jag halvmaratonprogrammet igen som sträcker sig över fjorton veckor. Varje träningsvecka består av fem olika pass, men jag brukar känna mig nöjd om jag hinner med fyra av dem. Oftast gör jag ett recovery-pass (lugn löpning) på måndagar som jag kombinerar med styrketräning för att förebygga skador. Sedan gör jag två olika speed run-pass (intervallträning som kan vara tröskelpass, fartlek, backträning osv) under veckan. Den här typen av träning gjorde jag aldrig förut men det är nog absolut den som har hjälpt mig att bli bättre. Till sist gör jag ett långpass på 10-20 km och det brukar jag oftast springa under helgen.

Vad har du för utrustning?
Det bästa med att springa är ju att man inte behöver så mycket grejer, men med det sagt kan dock löpning verkligen bli en materialsport om man vill. Jag springer i ett par Adidas Ultraboost vilka jag gillar mycket, men jag skulle behöva köpa ett par nya skor. Helst en halv storlek större, hälsar mina tår. För att hålla koll på tid och distans använder jag Nike Run Club-appen, antingen i telefonen och/eller på min Apple Watch. Med klockan håller jag också koll på min puls, även om jag sällan kollar så mycket på den under själva träningen. Jag blir alltid väldigt varm när jag springer så direkt det blir lite högre temperaturer ute har jag gärna shorts, sport-bh och linne. På vintern brukar jag ha långa tights, långärmad tröja i merinoull med en funktionströja under och en vindjacka. Året om kör jag tunna, höga ullstrumpor eftersom det är de som ger mig minst skoskav. Är det varmt och jag ska springa långt brukar jag ha en löparväst med vattenbehållare, annars har jag bara ett flipbelt för telefon, nycklar och hörlurar. Ganska ofta har jag en keps på huvudet, men några snabba solglasögon har jag inte köpt än, det kanske kommer.

Vad lyssnar du på när du springer?
Om jag ska springa långt gillar jag att lyssna på podcasts. Då tänker jag mer på vad de pratar om än på att jag faktiskt är ute och springer. Vid kortare pass brukar jag välja musik i lite högre tempo, men ibland kan jag också ta något lugnare album som jag är sugen på att lyssna in mig på. Jag har ännu inte blivit en sådan som springer utan hörlurar och bara lyssnar på naturen och stadens brus, kanske händer det en vacker dag.

Vilken är din bästa löprunda?
De bästa löprundorna är de på sommaren som avslutas med ett dopp. Det finns knappt något härligare än att springa rakt ut i havet och svalka sig när man är klar – där och då blir man hundra procent levande. I Stockholm gillar jag att springa ute på Djurgården även om vägen dit från min lägenhet är lite tråkig och ganska trång med mycket folk och trafik. Runt Årstaviken är också trevligt och alltid nära tillhands. Något jag skulle vilja bli bättre på är att upptäcka nya platser genom att springa. Jag ser till exempel fram emot att packa ner mina löparskor i resväskan när jag åker till Japan.

Har du något lopp du tränar inför?
Just nu har jag inte bokat något lopp, men jag funderar på att springa halvmaran igen. För stunden känns det okej att inte träna inför något särskilt utan bara springa för min egen skull och för att bli bättre.

Springer du själv eller med andra?
Jag springer nästan alltid ensam men har som mål att bli bättre på att springa i grupp eftersom det är kul att träffa andra och skönt att få lite draghjälp. Det gäller bara att planera in det väl. Hittills har jag fått till ett löppass med You Run Girl och hoppas på att det kan bli fler.

Har du något tips till den som vill börja springa?
Ja, spring lugnt och långsamt i början. Alltså så att det nästan känns lite överdrivet sakta, men då orkar man mycket längre. Gör också olika slags löppass. Jag trodde först att intervallträning innebar att man sprang jättesnabbt och sedan pausade lite däremellan, men i speed run-passen jag gör är det extremt sällan som jag ska springa mitt snabbaste. Istället får man öva på att hitta sina olika nivåer och tempon (för ja, man har fler än ett). Och kom ihåg att det är okej att stanna för att fota en fin blomma eller utsikt, så bråttom har man sällan. Plus att ett par godisar i fickan kan vara bra motivation och energipåfyllning.

Rosa fönster, vårens tvekan och allt som kom emellan

Hej hej, hemskt mycket hej. Jag har tänkt att jag ska skriva det här inlägget i ungefär en veckas tid men det är som att det hela tiden har kommit saker emellan. Exempel på sådana grejer kan vara: en prenumeration på DN som inte bara väcker mig 02:30 genom att dunsa in på mitt hallgolv utan också får mig att på ett Pappa Åbergskt vis vilja lägga mig raklång på soffan med både kultur-, sport- och nyhetsdelen i knät när jag kommer hem från jobbet. Det kan också vara en bokad karaoketid kl 19:15, inte för att det var den enda tid som fanns utan för att det finns något väldigt kul i att intensivt och dedikerat mötas tre personer i ett litet rum direkt efter arbetsdagens slut och sedan skråla med stor inlevelse i nästan två timmar. Och så allt det vanliga då: tvätten, disken, maten, sömnen, städet, springet, jobbet, hunden, katten, glassen, okej stryk de tre sista.

Jag håller fortfarande på och gör om hemma och har nu kommit till segmentet kring textilier där jag ska byta matta (ni ser kanske inte spåren av en halvliter kryddstark orangeröd nudelsoppa som landade på den men ni ser i alla fall den där tunna, repade kanten som fransar upp sig lite mer för varje dag). Sedan är jag i valet och kvalet kring ifall jag ska hänga upp gardiner vid sängen som en liten avskärmande tygvägg. Det kan bli fint men det kan också bli en väldig massa tyg som bara hänger (ni bara: ja det är så gardiner fungerar). Och som vanligt är frågan vilken matta, vilka gardiner, vilka soffkuddar? Hur kan kläder vara så enkelt och inredning så svårt? Hjälp.

Vad som är enkelt dock: hoppa på tåget till Uppsala, promenera trettio minuter från stationen, komma hem till min systerdotter och leka. Läsa boken med rim, äta plättar till middag, köra med bilarna, ta på pyjamasen med korvar, vinka i fönstret och åka hem igen.

Lite mer halvkrångligt är att måla fönster, de har så många fler delar än man först tänker, men det blir också lite otippat och kul. Det svåra är bara att bestämma när man ska sluta, räknas elementet som fönster, nej väl? Kan jag undvika att måla element så vill jag nog göra det.

Jag gillar i alla fall hur det rosa förstärker solnedgången och gör den mjukare, varmare och mer livfull. I takt med att sommaren anländer tänker jag att det kommer bli ännu mer effektfullt.

Nu matchar i alla fall både dörrar och fönster i färgen old rose och jag tänker att jag ska ställa undan kassarna med målargrejer för ett tag.

I slutet av förra veckan var jag på reklamfilmsinspelning. Det var långa dagar omgivna av en massa människor, sladdar, tejprullar, kameror, monitorer och fika.

På grund av platsbrist satt jag och mitt team en hel dag i en avstängd bastu med utsikt över havet och tittade på en skärm och godkände regi via en walkie-talkie. Vinden ven utanför och regnet smattrade mot rutorna men med tillräckligt stora lampor kan man fejka ett varmt dagsljusinsläpp. Kanske är budgetvarianten av att ställa en sådan lampa utanför sitt fönster mellan oktober och mars att måla insidan av det rosa.

Den sista scenen för dagen var ett kalas så när vi skulle åka tillbaka mot stan fyllde vi hela bilen med heliumballonger. Jag som skulle gå på fest plockade med mig ett stort knippe och gav till födelsedagsbarnet. ”Grattis! Och förlåt om jag luktar furu, jag har suttit i en kall bastu hela dagen”, sa jag. Sedan åt vi tårta och drack bubbel och när vi gick hem blåste det sådana starka kastvindar att vi fick hålla hårt i halsdukarna.

Dagen därpå var en vårig illusion. Soligt och ljuvt men ack så kallt. Känner ni till fenomenet med star-urar förresten? Enligt gotländsk sed ska det från starens ankomst i januari, februari någon gång, ske sju star-urar innan våren är här på riktigt. Det vill säga sju lågtrycksperioder med högtrycksperioder emellan. Sedan jag fick lära mig det har det blivit lite enklare att acceptera de plötsliga snöfallen som kan uppstå i mars. Varje sådant tar oss nämligen närmare den riktiga våren. Nu tror jag att vi precis klarat den fjärde star-uren i Stockholm, så bara tre kvar. Håll ut!

I söndags kväll fick jag slå mig ner i Sadias vardagsrum och äta middag. Det borde man alltid göra på söndagar. Jag tänker på Sardellen och hennes stående pasta med tomatsås-middagar som hon brukar bjuda in till. Ett så genialiskt koncept i all sin enkelhet, ändå känns det som att söndagskvällar är en mycket bortglömd tid för inbjudningar i min värld. I alla fall så sågs vi där hemma hos Sadia för att boka resan till vår vandring i sommar. Den blir i Pyrenéerna, så nu ska vi bara lyckas tåga oss ner till Frankrike.

Just det, en sista sak som också kom emellan tiden och det här inlägget var att jag gick till café efter jobbet med avsikten att skriva det här men så började jag läsa en bok istället och det var så trevligt att sitta där och vända blad efter blad med en kanna te så nästa dag gjorde jag samma sak igen och ja, nu är det ju ett rent under att det här inlägget blev av för vet ni hur mycket te det finns att dricka och hur många böcker som måste läsas? Åh. Men jag hoppas att vi hörs snart igen.