Hej bloggen! Jag har i drygt en månads tid tänkt att jag borde skriva det utförliga inlägget om vandringen jag gjorde i Skottland i somras, men eftersom det kommer att kräva så mycket tid att få ihop alla texter och bilder drar jag mig för att göra det och varje gång jag går in här drabbas jag därför av en smula prestationsångest, vilket såklart är dumt. Så nu har jag beslutat mig för att skriva om något helt annat istället. Min helg till exempel. Den tillbringade jag i ett litet torp utanför Flen tillsammans med min vän Malin och hennes dotter Asta.
Innan vi åkte packade jag förnödenheter i form av tröjor i olika tjocklek, vin, myggmedel, läsning och anteckningsbok för höstmål.
När vi kom fram på fredagskvällen tände vi en brasa och dukade upp en liten plockbricka. Efter att Asta somnat för natten lagade vi chèvre chaud och turades om att peta in fler vedträn i kakelugnen.
På lördagen vaknade vi utvilade till immiga fönster och sol över ängarna. Ett litet nyp i luften och dagg mellan tårna när vi traskade ut i pyjamasarna.
Kaffebryggaren puttrade trivsamt under tiden som vi värmde bröd och kokade ägg och så åt vi en lång frukost med P1 som sällskap.
Sedan bredde vi matsäcksmackor och fyllde kaffetermosen och gav oss ut i skogen med ryggsäck och babybjörn. Så mjukt och grönt allting i väntan på höstens intåg.
Jag hade längtat efter att få plocka lite kantareller och tro mig, det fick jag. Jättemånga och jättestora.
Efter ett par timmar tog vi fikapaus i en slänt och jag fick en krampaus med en glad 6-månadersbebis.
När vi var hemma igen började det ganska tråkiga men ack så nödvändiga rensandet vilket tog nästan exakt lika lång tid som fotbollsmatchen som stod på i bakgrunden.
Sedan tände vi grillen och lagade tagliata med chimichurri, rostad potatis och majskolv.
Och så parkerade vi oss här och skrev ner våra höstmål för tredje året i rad enligt vår egen ritual.
Natten till söndagen vaknade jag av en mullrande åska som drog in över oss. Jag låg tyst och räknade sekunderna mellan blixtarna och dånet och tänkte på de stora ekarna utanför, men till sist kunde jag somna om.
Och morgonen därpå sken solen igen när vi åt en sista frukost innan vi packade ihop oss och stängde torpet och åkte tillbaka till Stockholm igen. I bagaget en massa kantareller, ett antal höstmål och en rejäl dos frisk luft. Efterlängtat och ovärderligt.
