Fem minuter innan jag ska åka in till akutmottagningen packar jag min ryggsäck. Jag tänker att det kan bli en lång dag i sjukhusets salar så jag lägger ner mobilladdare och vattenflaska, en chokladbar och ett grönt äpple. Att jag varken ska få äta eller dricka något under dagens gång vet jag inte då. Precis innan jag är på väg ner till taxin som står och väntar sträcker jag mig instinktivt efter Anne Carsons Röd självbiografi i bokhyllan. Det är en av mina absoluta favoritböcker, en rå och sorgsen historia om kärlek, en poetisk skildring av ett rött bevingat monster på väg mot sin undergång.
Inne i väntrummet är belysningen dämpad, stolarna strama, i hörnet en neutral akvarellmålning. Vi som sitter där bär våra plågor i tystnad, undviker att möta varandras blickar. Jag kommer att tänka på en skulptur i Carl Eldhs ateljémuseum. En kvinna i fosterställning som tycks ha kollapsat av sorg. Douleure d’une mère, en mors smärta. Jag letar fram en bild på den i min telefons bildgalleri. Lutar mig mot den och övar på att andas i fyrkant.
Väl liggandes på britsen i korridoren klarar jag bara av att läsa två sidor ur Carsons versroman, sedan tar smärtorna över mitt fokus och allt jag kan fästa blicken på är sprinklern i taket och tvättnedkastet snett emot. Hemma igen fortsätter jag läsningen inbäddad under mjuka filtar. Jag klamrar mig fast vid bokens pärmar och låter den utgöra tröstelitteratur.
På samma vis söker jag mig instinktivt till andra delar av kulturen när det gör som ondast. Jag låter Joni Mitchell sjunga för mig med sin förstående stämma, lyssnar på versionerna med orkesterarrangemangen för att det är de som klättrar allra längst in. Jag läser Werner Aspenström som skriver om gråtpelare och regn, Bruno K. Öijer som gestaltar tomhet och brännmärken. Lyssnar på Annika Norlin, Eldkvarn, Sara Parkman och Markus Krunegård, tar dem på orden och vaggas in bland textraderna. När den akuta sorgen har lagt sig vänder jag mig till Rilke, som så många gånger förr. Alla mina husgudar, vad vore jag utan dem nu.
Att gå vidare är att försöka förstå. Jag ställer frågor till läkarna, memorerar det korta stycke som finns på 1177 om mitt tillstånd, läser allt jag kan komma över på internets mörka hål till forum, men sedan tar kunskapen slut. Mer kontroll än så går inte att få och då återstår konsten för att på något sätt kunna begripa.
Det är början av september och tidig höst. Runt omkring mig skriver alla tjejer på sina mål, sätter visioner för terminen och drömmer högt. Själv vill jag ingenting just nu. Det är svårt att tänka framåt, men med pincettgrepp försöker jag att fånga något som är vackert. Jag funderar på om det är banalt att fästa blicken på en bukett blommor eller en mörkblå ullkjol för att må lite bättre, snubblar över Isabella Nilssons ord som sätter fingret på min tillvaro.
Godhet och skönhet är inte samma sak, och det tycker jag är jättebra. Hurså? Jo, för genom att inta estetens blick på världen tillåts jag byta ut frågan ”Lever jag ett gott liv?” till ”Lever jag livet vackert?”. Detta skifte av problemformulering har åtskilliga gånger hjälpt mig genom dagen. Tillvaron må göra hur ont som helst, men på samma sätt som det alltid går att klämma en liten klick tandkräm till ur tuben, går det alltid att klämma ut ännu en liten skönhetsupplevelse ur existensen.
Hösten blev ingenting av vad jag tänkt, men nog ska jag ta mig igenom den ändå. Med estetens blick på världen och konstnärerna vid min sida, med kulturen som ständigt botemedel. Det blir bra. Allt kommer att bli bra.
–––––––––
PS. Läste nu, tjugo minuter efter att detta blogginlägg publicerats, att Anne Carson tilldelats Nobelpriset i litteratur. Välförtjänt om något! Nu hoppas jag att hennes författarskap får möjlighet att bära fler.