40 dagar av Instagrampaus

landet


En gång i tiden var Instagram min bästa inspirationsplattform. Platsen jag besökte för att se vad mina vänner hittade på, för att inspireras till goda maträtter, fina inredningar och oväntade klädkombinationer. Ett ställe att lägga upp sådant som gjort mig glad, stunder värda att bevara, höjdpunkter i livet och små vardagsglimtar.

Men med tiden så hände något. Scrollandet blev bara längre och längre, men vad jag såg gav mig mindre och mindre. Enligt skärmstatistiken från min telefon tillbringade jag över en timme i appen varje dag, samtidigt kunde jag inte riktigt säga vad det gav mig. Jag postade färre bilder själv men matades med fler nya än någonsin, inklusive en mängd annonser för saker jag varken behöver eller intresserar mig för

Så när fastan inleddes förra veckan bestämde jag mig. Jag ville testa att göra avkall på något och det här året fick det bli Instagram-appen. Från den 2 mars och i 40 dagar fram till påsk ska jag alltså vara utan den. Enligt traditionen får man bryta fastan på söndagar och kanske kommer jag att göra det framöver, kanske låter jag bli om det känns bättre.

Nu har den första veckan gått och jag måste säga att det har varit enklare än väntat. Till viss del berodde det nog på att jag redan innan kände mig ganska trött på appen och det hela späddes på av den svajiga balansgång som uppstår när människor blandar starka budskap om krig med härliga, soliga ögonblick. Jag säger inte att det är fel, att kunna ha två tankar i huvudet måste vara en självklarhet, men det betyder inte alltid att upplevelsen blir bra. Att pausa nu var helt enkelt ganska lägligt för mig.

För att undvika att reflexmässigt gå in i appen styrd av tummens invanda muskelminne har jag på ikonens gamla plats istället lagt min app för e-böcker. Så nu läser jag ett par sidor av Amanda Romares Halva Malmö består av killar som dumpat mig som underhållning istället och så slöscrollar jag lite på Twitter och Pinterest mellan varven.

Min plan är inte att sluta helt med appen framöver, den ger mig fortfarande inspiration och jag gillar att se vad mina vänner gör. Men min förhoppning är att jag kommer välja att använda den mer genomtänkt. Mindre slötitt på andras bilder och mer skapande och delande av sådant jag själv gillar. Mindre polerat innehåll från stora profiler och företag och mer inspiration från personliga kreatörer och kompisar. Jag tror det kan bli bra, men först – lite mer paus.

Kommer instagrammande och identitets-skapande vara i fokus på framtidens museum?

Jag läste en distanskurs under höstterminen som heter Att skriva om samtida konst och nu har jag precis avslutat den. Den sista uppgiften var att skriva en längre, resonerande text på ett eget tema och där valde jag att titta på dagens museum och hur vi använder dem för att bygga våra varumärken i sociala medier. Jag la upp en tidigare version av denna text på min Instagram story för några veckor sedan och då var det flera som sa att de ville läsa den i sin helhet sedan, så här kommer den för er. Har ni tankar kring ämnet får ni jättegärna lämna en kommentar, det finns ju massor att säga om detta och mina tecken var begränsade, men jag diskuterar gärna vidare!
 
 

Kommer instagrammande och identitetsskapande vara i fokus på framtidens museum?

Det är sommar, året är 2016 och på Moderna Museet i Stockholm visas Yayoi Kusamas utställning I oändligheten. Jag vet det för att jag sett affischerna på stan och läst recensionerna i dagstidningarna, men kanske främst för att i princip alla jag följer på Instagram har lagt upp bilder från utställningen. Mitt flöde har fullkomligen exploderat av selfies tagna i Kusamas Infinity Room som är fyllt av vitröda fallossymboler, de färgsprakande och prickiga pumporna har kapslats in och visats upp i digitala fyrkanter och smått ironiskt har bilderna av spegelbollarna i verket Narkissos trädgård spridits som en löpeld. Egentligen gör det mig inget. Jag brukar uppskatta att ta del av andras kulturupplevelser och dessutom är bilderna fina, de tilltalar ögat och utställningen ser onekligen lockande ut, så jag går dit och gör samma sak.
 
Yayoi Kusama, Infnity Room.
Yayoi Kusama, Infnity Room.
 
Jag minns att ungefär ett år tidigare hände samma sak under Olafur Eliassons utställning Verklighetsmaskiner. Konsten tog över de sociala kanalerna och även här var det lätt att förstå varför. De stora färgspektrumen i verket Seu corpo da obra (Your body of work) gör sig bra på bild. Eliassons vatten- och ljusinstallationer blir magiska små nedslag bland frukostbilder, söta husdjur och inredningsstilleben. När jag själv vandrar genom utställningslokalerna inser jag varför jag sett så många bilder av verken. Det blir en naturlig reaktion, näst intill en reflex, att vilja ta upp kameran i telefonen och försöka fånga det jag upplever. Inte bara för eget bruk utan också för att dela det med omvärlden. Men samtidigt som jag gör det kan jag inte låta bli att fundera på om det är för att andra också ska känna att det är fint att få uppleva eller om det främst är för att de ska förstå att jag är en sådan person som är där.
 
För även om det inte är det främsta syftet med min upplevelse av konsten så kan jag inte förneka att jag använder den som identitetsskapare. Som en del av det samhälle vi lever i idag, när vi ständigt bygger bilden av oss själva genom sociala medier, så är självklart den kultur vi konsumerar en bit av det hela. Vad jag visar upp för mina följare och hur jag gör det säger något om mig och min personlighet och blir i sin tur även en förlängning av konstupplevelsen och verket i sig.
 

Konceptmuseum som gör succé

I samma tidsperiod som Kusama ställs ut i Stockholm så slår Museum of Ice Cream upp sina dörrar på Manhattan i New York. De beskriver sig själva som ett museum inspirerat av lekfullhet, fantasi och glass med avstamp i grundaren Maryellis Bunns barndomsdröm om att få dyka ned i en pool full av strössel. På kort tid ringlar köerna långa till museet och människor i alla åldrar interagerar och dokumenterar de olika miljöerna som får stor spridning i sociala medier. Att Museum of Ice Cream är en kommersiell succé med sitt biljettpris på 38 dollar råder det ingen tvekan om, den stora frågan är kanske om det ens är ett museum? För tittar man närmare på deras beskrivning av sig själva hittar man inga verkbeteckningar eller konstnärer, däremot ett antal designers och ”experiental producers”.
 
Museum of Ice Cream, San Francisco. Foto: Katie Gibbs, 2017
Museum of Ice Cream, San Francisco. Foto: Katie Gibbs, 2017.
 
I artikeln The Millennial Walt Disney beskriver tidningen New York Magazine företeelsen så här: ”Museum of Ice Cream är inte ett museum. Det är snarare en labyrint av interaktiva, nästintill hallucinerande, utställningar med godis som tema: färgglada rum med smickrande belysning som bland annat inkluderar en grotta av kandisocker, en enhörning och en pool fylld av regnbågsfärgat strössel, alla numera kända från Instagram. Det finns oändliga bakgrunder för att ta fina selfies. Det är som ett spökhus för digitala nomader, en feberdröm orsakad av Willy Wonka.”
 
Året därpå öppnar ytterligare ett konceptmuseum som kommer att göra succé. Color Factory var tänkt som en månadslång interaktiv utställning för att hylla färg och kreativitet men finns nu permanent på flera platser i USA. Även här är det fotogeniska, färgstarka miljöer som visas upp för de köande besökarna som slussas runt metodiskt. Må hända att man presenterar både verk, konstnärer och kreatörer till skillnad från Museum of Ice Cream, men frågan är om besökarna på plats ens hinner uppfatta detta när de är upptagna med att fotografera sig själva och varandra i de lekfulla miljöerna?
 

Interaktivt och visuellt – men till vilket pris?

Att det kommit att bli en trend med interaktiva, visuellt tilltalande utställningar och museum går tydligt att fastslå, men frågan är vad de gör med oss som besökare och konstkonsumenter? För när gränserna suddas ut mellan vad som är konstverk och bara härliga fotomiljöer, förloras också en del av konstens värde och integritet. Till skillnad från Museum of Ice Cream och Color Factory så har de flesta av verken i Yayoi Kusamas och Olafur Eliassons utställningar skapats innan förekomsten av Instagram och sociala medier och även om de kan rymma en uppmuntran till interaktion och dokumentation så sker det på en nivå som är långt ifrån lika basal som den i Color Factorys ljusblå bollhav eller Museum of Ice Creams bubbelgumsrosa fotoväggar. Samtidigt kan också den här typen av starkt visuella och interaktiva utställningar öka lusten för mer ovana konstkonsumenter att ta sig till museum och därmed fungera som en inkörsport till ett växande konstintresse, vilket i sig självklart är en vinst för kulturen.
 
Förmodligen är det bara en tidsfråga innan vi får se det första konceptmuseet i Sverige, även om jag personligen är långt ifrån övertygad att jag vill ha det här. I alla fall inte som konkurrent till de mer traditionella museerna. För om det ska sätta standard för hur vi konsumerar konst i framtiden, så tror jag att vi är ute på djupt vatten. Konsten kan nämligen inte ha som uppgift att bara vara färgsprakande, inbjudande och fotovänlig. Den måste få vara ful, provocerande, svårdokumenterad och allt däremellan. Annars blir det både hämmande och farligt för kulturlivet och vi riskerar att urvattna våra framtida konstupplevelser totalt.
 
Samtidigt måste jag acceptera att den instagrammade, identitetsbyggande konsten trots allt är en tydlig symbol för den tid vi lever i och förmodligen är här för att stanna under ett antal år. Att konsten skulle exkluderas helt från vårt mediala och sociala samhälle som ständigt byggs av våra digitala personor är en omöjlig tanke och så länge det är vi som anpassar oss efter konsten och den inte efter oss och vår selfiekultur så tänker jag vi befinner oss på en rimlig nivå. Trots det kan jag inte låta bli att dra en lättnadens suck när jag ser mängder av folk vallfärda till nyöppnade Nationalmuseum för att konsumera 1700-talskonst, marmorskulpturer och antika vaser och stoltsera med det i sociala medier. Må det kommande årets museibesök bestå av mer svåranalyserade saker än strösselhav och färgpaletter, det mår vi nog alla gott av.
 

Sociala medier i rangordning

Listan över ens favoritkanaler i sociala medier kommer ursprungligen från Michaela men sedan har den snurrat runt ett par varv i bloggar. Eftersom det var så kul att läsa andras tankar kring detta så tänkte jag att jag skulle berätta lite om mina favoriter också.
 

1. Blogg

Det här är kanalen som hängt med mig längst och som alla tidigare nämnt, den som känns mest komplett. Den är liksom obegränsad i sitt format jag kan skriva långt eller kort, posta 20 snygga bilder eller 1, dela spellistor och recept, bjuda på små ögonblick ur mitt liv, tipsa om bra saker och ha en diskussion med er. På bloggen är det liksom jag som styr formatet och det tycker jag om, det blir öppet och inspirerande. Det är också därför jag gillar att läsa andras bloggar så mycket!
 

2. Instagram

Mitt namn: @solig
På Instagram följer jag alla mina vänner, internetkompisar och folk jag inspireras av. Om bloggens styrka är det öppna formatet så är Instagrams fördel de snäva begränsningarna. Det är liksom bild (och ibland film) + text. That’s it. Det går snabbt att ta till sig, man interagerar med ett knapptryck och i enstaka fall med att skriva en mening. Jag gillar när Instagram-konton inte är för kurerade och genomtänkta, jag vill se vad folk hittar på nu idag, inte en gammal landskapsbild som dyker upp bara för att den passar i deras flöde.
 

3. Twitter

Mitt namn: @juliaeriksson
Twitter har dessvärre blivit ganska rörigt och en enda sörja av nedklankande och negativitet den senaste tiden, i alla fall om man följer många stora konton och särskilt de mer politiska. Det är litet deppigt. Jag gillade när Twitter mer var små tankar och ögonblicksbilder ur folks vardag. Humor och allvar men på ett personligt plan och det är ungefär så jag försöker skriva när jag själv twittrar. Som tur är följer jag mest folk som tänker ungefär likadant så nivån i min feed är ändå okej.
 

4. Snapchat/Instagram Stories

Mitt namn: julia_erikssob (nej, ingen felstavning tyvärr, slant lite när jag skapade mitt konto och man får tydligen inte byta namn)
Om jag gillar mer okurerade Instagram-flöden så är ju Snapchat (och även Instagram Stories) den perfekta förlängningen på detta. Det är snabbt, personligt och opolerat. Enkla ögonblicksbilder från personers liv, utan så mycket eftertanke och det kan jag uppskatta. Dock tycker jag att det ibland kan ta lite väl lång tid att kolla igenom en massa snaps och bilder ibland eftersom vissa tenderar att posta 20-30 på en dag. Därför blir det inte den viktigaste kanalen för mig utan något jag gör när jag har tid över och vill roa mig lite.
 

5. Facebook

Facebook kommer kanske förvånande långt ner på den här listan men det är för att jag använder det ganska motvilligt. Eller så här: Messenger-funktionen och eventen är super men feeden tycker jag överlag är värdelös. Bara en massa ”virala klipp”, icke-källkritiska delningar av artiklar och annat ointressant. Jag tycker bara det känns rörigt och oinspirerande så därför kollar jag extremt sällan min feed. Företag och kända personer följer jag då hellre på Instagram för en mer koncentrerad form av inspiration.
 

6. Pinterest

Mitt namn: @solig
Jag älskar Pinterest men det är inget jag använder dagligen (i jämförelse med kanalerna ovan) pga tidsbrist. Men när jag väl är inne så kan jag sitta länge och samla på fina bilder, kolla snygga inredningar eller bestämma vad jag ska uppdatera min garderob med. Pinterest är min perfekta lilla avkopplingssyssla och den sociala kanal som känns mest kravlös för mig personligen. Dessutom har jag insett att det ger mig precis samma sak som att köpa en tidning och bläddra i, så nu gör jag alltid det istället (mvh ansvarig för tidningsdöden).
 

7. Podcasts

Här om dagen gjorde jag ju ett inlägg om hur jag letar efter musik och mitt frekventa musiklyssnande är nog anledningen till att podcasts hamnar så långt ned på denna lista. Jag lyssnar nämligen heller på bra låtar än när folk pratar. Dessutom tröttnar jag lite på poddar med samma personer efter ett tag, men en favorit är Konversation som görs av Expressen kultur. Där bjuder de in två kulturpersonligheter som får ha ett vanligt samtal med varandra på ca 1 timme och prata om skapande, kreativitet och känslor.
 

8. YouTube

Sist på listan hittar vi YouTube. Jag önskar jag var mycket bättre på att kolla videos men det känns lite som en generationsgrej. Jag kan inte ta mig tiden att se på någon i en kvart som sitter och berättar om sin dag. Det blir för passivt för mig och det känns ganska distanserat. Kanske beror det på att jag själv är ganska dålig på att filma och klippa ihop, men jag kollar mycket hellre på ett långt inlägg med bilder från någons helg än ser en 90 sekunders-film.
 
Hur ser era vanor ut? Och var det något ovan som förvånade er?