Stockholm – Sida 2 – Julia Eriksson

Låt mig berätta om sådant som har hänt

Det är sen torsdag, natten till fredag och jag fick för mig att jag skulle berätta för er vad som har hänt mig de senaste dagarna. Även om det inte är något stort eller speciellt, tänkte jag att ni kanske ville veta.

Till exempel så har jag åkt tåg till Uppsala. På den 38 minuter långa resan som nästan kändes för kort läste jag Josefine Klougarts En av oss sover. En otroligt fin bok med stillsam handling och ett språk som jag vill flytta in i och stanna kvar hos.

Väl framme i Uppsala var det blått. Blå himmel, blå hus. Det på bilden ovan påminner mig alltid om Muminhuset som var min största dröm att få i julklapp när jag var sju. Jag fick det aldrig, kanske är det därför jag fortsätter att dras till detta.

Målet med min visit var att hälsa på min systerdotter Agnes och hennes föräldrar. Vi lekte tittut och läste Knacka på, fikade sockerkaka och gick långpromenad förbi snöskulpturfestivalen. Det var stå lutad mot en husvägg i solen-varmt och skulpturerna låg mest som snöfläckar i parken. Vi tände ett ljus på kyrkogården för det var födelsedag och det var söndag och vi pratade om våren och sommaren.

Tillbaka i Stockholm igen låg gatorna tysta och tomma. Jag skrev en lista över alla jag skulle träffa och allt jag skulle göra. Jag gör ofta så inför en ny vecka: skriver en lista över allt som ska hända och sedan tittar jag i princip aldrig på den när veckan väl börjat. Nånting nånting ha kontroll.

En sak som stod på listan var att jag skulle träffa Emelie och gå på Liljevalchs vårsalong så det gjorde jag på tisdagen. Vi konstaterade att det kändes som en lite ospännande salong i år, mycket gav känslan ”jaha, det här är 2023 års blyertsteckningar av träd”, som om det alltid finns ett par sådana. Kanske var det hängningen som var lite okreativ också, lite för tydligt tematisk. Jaja, det fanns såklart en hel del bra också.

Det blev en ny kväll och jag tog på mig fransbyxorna kända från tidigare inlägg tillsammans med en skjorta i silke och en läderkavaj. Kände mig till 72 procent som Sanne Salomonsen, det är något med helsvart, boots och läder som gör det. Inspirerad av min danska aura drack jag fyra glas vin och talade högt och fritt om livet.

En annan afton sladdade jag in på Liebling för mitt livs första (och kanske enda?) bokklubb med tyskt tema. Jag hade läst Allegro Pastell av Leif Randt och skulle diskutera den tillsammans med Malin, Sara, Andrea och Alexandra. Vi drack tysk öl och åt tyska snacks och pratade mycket om boken och jättemycket om annat också. Det var en väldigt fin kväll och jag gick hem varm och glad i kroppen och ställde mig vid diskbänken för att tävla i VM i smörgåsrån som gick ut på att skyffla i sig så många bregottsmorda smörgåsrån som möjligt inom loppet av fem minuter. Jag tror att jag vann.

Det syndiga levernet fortsatte vilket jag skyller på att det var helg och fredag så jag och några kollegor gick på aw. Planen var att sätta oss på Lådan men där var det fullt så vi hamnade på baren intill som finurligt nog heter Lill-Lådan och är i princip samma sak fast i mindre format och mysigare miljö.

På lördagen stod det SKRIVA med stora bokstäver på schemat så då gjorde jag det. Eller försökte i alla fall, resultatet var minst sagt varierande. Klockan fem gick jag över till min kompis Fredrik som fyllt år och därför bjöd på hembakad pizza. Det resultatet var helt klart bättre.

På söndagen hade jag sagt åt mig själv på skarpen, nu skulle det bli ordning och reda, struktur och stabilitet. Jag packade ner datorn och ett 4-pack mazariner i väskan och gick över Riddarholmen in mot centrum.

Målet var Stadsbiblioteket och jag satte mig på en av stolarna i Rotundan och skrev. Det blev några sidor av vad som mest kändes som rent skräp™ och en halv sida om en fiskmås som förmodligen är skräp den med. Jag och skrivandet är inte i vår bästa fas just nu dessvärre.

Efter två och en halv timme samt två mazariner gav jag upp och promenerade hemåt. Vid Gallerian på Hamngatan gjorde jag ett stopp på IKEA och köpte pärlhyacinter, påskliljor och servetter. Sedan började det att snöa som om vädret försökte motverka mina just nyinköpta vårtecken.

Jag såg jättemånga måsar på vägen hem och tänkte att det kanske var universums sätt att säga att det gärna får bli ännu fler texter om fåglar. Eller? Nej, kanske inte.

På söndagskvällen gick jag på mässan i kyrkan och det var i alla fall ett bra sätt att sätta punkt för en vecka av: allt. Giv mig ett heligt sinne, en vilja ny och god. Lite mer av det tack vore bra.

När jag vaknade i måndags hade jag ett enormt schvung i håret efter att ha sovit med det upprullat på ett hårband under natten. Jag försökte tämja det någorlunda och tona ned den ostyriga looken med scarf och kavaj.

På kvällen efter jobbet åkte jag hem till Karin för att äta middag. Jag och Anna hann leka lite med Iris innan hon skulle sova och fick hjälpa till att läsa godnattsaga och ge välling. Livet va, jag minns när vi var 15 och lärde känna varandra och ordnade ambitiösa övernattningar, minns när vi var 22 och stod på Kåken och famlade efter lyckan. Allting som har hänt känns när jag ser er.

När Iris somnat åt vi bönchili och grekiskt lantbröd och sedan hade vi en lång utläggning om hur man gör för att bli en APO-tjej, dvs en sån tjej som man ser på Asian Post Office som har blankt hår, bra hy, fixade naglar och en avslappnat snygg stil. Jag tror vi landade i att vi aldrig kommer att bli några sådana men att vi alla behöver bli bättre på att använda strykjärn och steamer.

I tisdags kväll promenerade jag genom den annalkande stormen med McDonald’s som en hägring framför mig, men det var inte dit jag skulle utan till biblioteket. Igen. Jag barrikaderade mig där i några timmar och åt de två mazarinerna som var kvar av helgens 4-pack. Skrev och skrev innan jag stretade hemåt i vinden. Det blåste upp.

När jag vaknade igår morse var hela världen vit. Snö snö snö. En tystnad täckte staden och bara hundarna var ute med deras ägare.

Jag såg ut på allt det mjuka och tänkte på våren, på sommaren. På texten jag måste skriva, på orden jag faktiskt skrivit, på vännerna jag har, de gamla och de nya. På synden och nåden och fiskmåsarna, ja på livet som är nu.

Känns som minus fjorton, känns som åtta plus

Halvvägs genom februari. Inte illa Eriksson, inte illa. Men vad har egentligen hänt under den här månaden fram tills nu då? Låt oss ta en titt.

Jag har varit på reklamfilmsinspelning utomhus som vi lyckades timea in precis när det var som kallast. Väderappen sa ”-8° vinden gör att det känns som -14°”, jag sa ”känns som -25° när man står utomhus och filmar i fyra timmar”. Hade på mig alla lager av ull jag äger samt termobyxor ovanpå allt och ångrade det inte en sekund. Som tur var blev bilderna (från inspelningen alltså, inte på min look) mycket fina, så det var helt klart värt det.

Inspelningsdagen började dock egentligen här: i McDonald’s drive-in. Jag hade nämligen insett och råkat berätta för min kollega att jag aldrig ätit frukost på Donken och hur är det möjligt att ha levt i 32 år utan att göra det? Nej, dags att bocka av från bucket-listen. Jag blev inte överdrivet imponerad av min Egg McMuffin rent smakmässigt, men är ändå nöjd över att ha provat. En annan random sak som jag av någon anledning aldrig ätit är en calzone, så jag får väl ta och testa det med snart! Har ni några vanliga matgrejer som ni missat att prova?

Tillbaka till filminspelningen. Vi filmade ett par scener med Cakes elmotorcyklar och jag som aldrig haft något större intresse av att äga ett fordon blev ändå lite sugen. Kanske är det den tysta motorn och att de ser lite ut som en lego-cykel som gör det?

Efter inspelningen följde en ledig lördag då jag gick till Konstakademien för att få mig en dos kultur och lite stimulans av sinnena.

Jag tittade på de olika utställningarna och satte mig sedan i cafeterian med en apelsinläsk och gnetade vidare på mitt skrivprojekt.

När jag kom ut var himlen alldeles rosa och fullmånen på väg upp. Själv var jag på väg till Åhléns för jag hade kommit på att det mitt skrivprojekt behövde var en riktigt bra anteckningsbok. Skulle jag bara få tag på det så skulle allt ordna sig. Men jag hittade tyvärr inte den perfekta boken som jag visualiserat i mitt huvud, så strax därefter promenerade jag tomhänt hemåt igen.

Förbi Slottet och över Skeppsbron och genom Slussen med alla sina kranar.

På söndagen åt jag nybakad baguette med brie och körsbär till frukost. Sedan mötte jag upp mina föräldrar som var uppe i stan en sväng. Vi gick på matiné och sen åt vi ramen, men det fastnade inte på bild.

På kvällen gjorde jag chokladpudding med banan och vispgrädde och det smakade exakt som det gjorde när jag var liten. Gottttt!

Sedan blev det vardag och jobb igen, men inte bara vanligt kontorsjobb utan mer filminspelning i musikstudio och ishall bland annat. Vi filmade ett hockeylag med tjejer i typ 14-årsåldern och jag hade kunnat sitta och tjuvlyssna på deras tugg i timmar om jag fått. Vill veta allt de tänker på och höra deras åsikter om livet, för det är en värld som känns så nära och så långt bort på samma gång.

Resten av veckan sprang iväg i en salig röra av mail och träning och svindyra tandläkarbesök och vips så var det fredag och jag var klädd i grönt.

Direkt efter jobbet åkte jag till restaurangen Kollektivet i Hökarängen där vi firade Karins födelsedag. Jag tog exakt noll bilder på henne tyvärr men desto fler på den här burratan med blodapelsin, saffran och fänkål, men jag tänker att det räcker om ni får se en.

På lördagen mötte jag upp lite kompisar på stan för att äta lunch. Jag berömde Emelie för att hon klätt sig exakt som modellen i min utomhuskampanj som satt uppe på stan just då.

Själv var jag något mer nedtonad i stickad tröja, vita jeans, scarf och kavaj.

Vi åt på KB (Konstnärsbaren alltså, inte Kungliga biblioteket) och jag tog kroppkakor med olika sorters svamp, buljong, kål och lingon. Det var mycket gott och jag blev sugen på att laga något liknande, fast kanske lite enklare, hemma snart.

Sedan gick jag till Stadsbiblioteket och satte mig på en av deras snygga stolar i deras snygga sal och skrev. Petade och gruffade i texten för att få ihop femton sidor som kändes okej.

På söndagen var agendan ungefär samma. Först springa, sen skriva. Läsa tyst och läsa högt och peta, peta, peta bland orden, men lagom till att helgen var slut och orken likaså började jag faktiskt att känna mig klar.

Och på måndagen skickade jag in allt, två timmar före deadline, klar för den här gången. Jag firade med tigerpolo och kavaj på tisdagen, som en halvhjärtad medlem i Electric Banana Band. När jag gick ut för att slänga komposten så möttes jag av torra gator och en sol som värmde och jag vet inte vad väderappen meddelande men jag sa ”känns som +8°, känns som en föraning av vår” och det var nog det mesta som hänt sen sist.

Sju ögonblick i januari

Sköterskans hand kramar om min axel när nålstick efter nålstick tränger rakt in i gommen. Du är jätteduktig, säger hon tyst och det är skönt att känna sig liten igen. När jag blundar lyser operationslampan som en röd sol på insidan av ögonlocken.

Den nyöppnade burken med d-vitamin innehåller 90 tabletter. Jag tänker att när den är slut så måste det vara vår. Som en jättelångsam, jättenyttig adventskalender.

Lärarens blick på andra sidan skärmen ser rakt in i min. Han bär headset och är omgiven av böcker och säger entusiastiskt det är klart att du ska skriva om förgänglighet.

Jag vaknar med ett ryck ur min midazolam-dvala och tror att jag försovit mig, att jag missat allt. När jag vrider mig i sängen får jag syn på henne i soffan. Tryggheten. Hennes leende mot mig säger att allt är lugnt.

Hör tre tysta vibrationer från telefonen på diskbänken.
Jag hittade den här bilden på dig i min telefon.
Den dök upp som ett minne. On this day 4 years ago.
Tyckte den var fin!
Kommer på mig själv med att sakna något som aldrig kommer igen.

Dricker två öl på en bar med någon och fastän jag hoppas känns inget. Ser sen en ryggtavla i en rulltrappa som liknar dig och känner allt. Förbannar orimligheten i hjärttrakten.

Tittar i kalendern och tänker att det är omöjligt. Hur kan det vara elva dagar kvar av månaden? Januari är sista tvättmaskinsminuten. Den som tar aldrig tar slut.

Jaha då var det höst

Hej hallå. Piggbert Eriksson här. Trött som en mört. Jag har precis tillbringat fredagskvällen på ett tåg hem till Stockholm från Borås. Firade in helgen genom att äta en bistro-räkmacka (räkmackans dag till ära!) och läsa Madeline Millers novell Galatea medan vi susade genom höstlandskap och små bortglömda städer. Jag hade en plan på att blogga på tåget men råkade istället slumra en stund och lyssna på söndagsintervjun i P1, men nu så!

Det var ett tag sedan sist. Jag tänkte först dra någon tråkig ursäkt om att min tid ätits upp av jobb och plugg och kurser, men strunt samma. Om sanningen ska fram har jag gått och tänkt att mitt nästa inlägg ska handla om höststil men så har jag inte lyckats komma på vilken stil jag vill ha, så då har det bara inte blivit något inlägg. Och jakten på höststilen återstår ännu men i brist på den kommer lite annat som passerat.

Min skrivkurs äter ganska mycket av min tid just nu men det är okej för det är också väldigt lätt att romantisera att sitta bland bokhyllorna på Stadsbiblioteket om kvällarna, låna tjocka böcker för att läsa och analysera grekiska tragedier och göra allt iförd loafers och stickad tröja. Hej och välkommen till min Lydia Sandgren-roman.

En annan sak som är lätt att romantisera är morgondoppen jag tagit med Linn och Anna någon dag varje vecka. Jag brukar springa fyra kilometer först för att få upp värmen och så möts vi vid bryggan vid Årstaviken strax efter åtta. Doppar oss snabbt och drar på varma kläder och sitter sedan och pratar med termoskaffet rykandes. Mina allra bästa morgnar.

En lördag för två veckor sedan hade jag fest. Eller rättare sagt, jag byggde om min lilla lägenhet till Helgalundens inofficiella vinbar. Alla gäster fick i uppdrag att ta med sig något kul vin som lades in i baren och så fixade jag en massa klassiska snacks. Jag bjöd en salig blandning människor och sedan frågade jag mig själv typ fem gånger under kvällen varför jag inte haft fest i den här lägenheten tidigare innan jag kom på att just det: pandemin. Den var i alla fall ett minne blott under den här kvällen.

Lite höstig mat har jag lagat också. Som råraka med kantareller, grönkål och parmesancrème, potatis- och purjolökssoppa med persilja och trattkantareller samt ribollita med vita bönor, potatis och zucchini.

Mer höstmat blev det också förra helgen när jag åkte en sväng till Gävle för att hälsa på lilla Elmer. Soppa och äppelkaka och sedan alla mina bästa bebistricks inklusive egenpåhittade sånger och spexa med fingrarna.

Och så vill jag bara skänka ett sista uns av tacksamhet för att oktober varit så fin hittills med soliga dagar, mild luft och alla färger man kan tänka sig. Det behövs när världen i övrigt är kaos och elände, krig och uppror. Jag vaknade klockan halv fyra i natt av att jag haft en mycket realistisk dröm där jag skickat sinnesrobönen till en känd influencer och var tvungen att kolla i min telefon så att jag inte råkat göra det i sömnen. Det hade jag inte, men jag passade på att mumla den för mig själv en gång innan jag somnade om i mitt hotellrum på Scandic Plaza i Borås. Sinnesro, acceptans, mod och förändring. Kanske är det de som är höstens stilord?

So far, so so so good

Jag vet inte om det var det kyliga vädret, men maj som i vanliga fall brukar vara en favoritmånad passerade ganska obemärkt förbi. Men så kom juni och juni var ljuvlig, särskilt de sista veckorna. Låt oss ta en titt!

Ett genomgående tema är att jag har sprungit och gått om vartannat. Kanske är det sommaren som gjort benen fulla av spring, precis som i visan, för visst spritter det. En lördag bestämde jag mig för att promenera genom hela stan. Ett av stoppen var Grubbensparken som känns som en liten oas i city.

Sedan fortsatte jag till Odenplan och glassbaren Snö. Där köpte jag en bägare med två skopor av saltlakrits, svartvinbär & viol samt brynt smör, rosmarin & kola innan jag vände hemåt igen.

Mitt nyvunna spring-flow fick dock göra ett uppehåll för strax därpå drog jag på mig en rejäl förkylning. Jag läste och hörde om ökade covid-fall på flera håll och gjorde två tester med några dagars mellanrum, men båda var negativa. Efter det diagnosticerade mig själv med en vanlig bonn-förkylning och tackade min lyckliga stjärna för att corona-viruset fortfarande tycks ha noll intresse av mig.

En kväll när jag kände mig piggare tog jag en promenad på söders höjder. Först Blecktornsgränd upp till Ivar Los park och sedan Fjällgatan. Stockholm, Stockholm stad i världen.

Lagom till midsommar hade hostan och snuvan turligt nog lagt sig, så jag kunde följa med till det årliga firandet jag brukar ha med ett gäng kompisar. I år hade vi hyrt en gammal kollogård på Väddo som låg inbäddad i grönska i Roslagens famn.

På midsommarafton strålade solen från en klarblå himmel och vi började dagen med att promenera ner till badplatsen för ett dopp.

Väl tillbaka svängde jag ihop en slarvig krans med smörblommor och rödklöver som hann vissna halvt i värmen redan innan den landade på mitt huvud. När det gäller kransar så tycker jag att det ska synas att de är egengjorda. Hellre en äng på huvudet än en välansad rabatt.

Jag firade med mitt vanliga gäng som består av vänner från universitetstiden och numera även en hel flock barn. Totalt var vi 14 vuxna och 7 barn, alla under sex år. Om det var många lugna stunder med djupa samtal vid det gemensamma långbordet? Svar nej. Om det var härligt ändå? Absolut!

Vid 14-tiden åt vi en traditionsenlig midsommarlunch. Eller ja, ganska. Snapsen glömdes bort odrucken i solen efter att ha fått konkurrens av en såpbubblepistol. Det är ju roligare så ändå.

Resten av helgen fylldes med kubbspel, stranddagar, studsmattor, grillkvällar, sällskapsspel, pastamiddagar, jordgubbar och dans.

Helt plötsligt var det söndag och dags att packa ihop för att åka hem. Så vi vinkade hejdå till fåren i hagen och havsörnen på himlen och rullade tillbaka till Stockholm igen.

Efter en snabb powernap på soffan insåg jag att även söndagen krävde sitt dopp, så jag mötte upp Malin på Reimersholme. Där hade vi picknick och avhandlade allt som hänt sedan sist i takt med att solen gick ned.

På måndagen var det dags att släpa sig till kontoret igen. Helt plötsligt kändes den där semestern i mitten av juli evighetslångt bort, men jag mutade mig själv med att få ta ett kvällsdopp efteråt. Skyndade mig hem och bytte om till en kort blommig klänning och sandaler, packade stråväskan och tog sikte på Årstaviken.

Där var jag knappast ensam, men jag lyckades hitta en egen liten badplats att gå i på. Återvände sedan hem, nydoppad och juniglad.

Till middag lagade jag två små sallader. En med stekpannegrillad majskolv, röd chili & gräslök. Och så en klassisk tjejsallad med vattenmelon, kalamataoliver, rödlök och salladsost.

Kvällssolen sken rakt in i min lägenhet och färgade allting rött och jag önskar så att jag kunde spara det här ljuset på burk för att ta fram i november.

I tisdags var det en något lättare jobbdag. Vi skulle nämligen ha en team-dag med det kreativa teamet jag jobbar i. Först började vi högst upp på kontoret med utvärderingar och mål samt lite inspirationssessions. Jag bar en kofläcksmönstrad kjol som jag är ytterst nöjd över att ha lyckats klicka hem från Sellpy.

Efter en god lunch lämnade vi kontoret för att åka iväg och köra gokart. Jag insåg hur extremt präktig jag är som förare, ganska bra i trafiken alltså, men rätt kass på en racingbana. Hade gokarten haft blinkers hade jag lätt använt den med största noggrannhet.

Efter gokarten fortsatte vi på det fartfyllda temat och gick på bio för att se den nya Top Gun-filmen. Den var absolut cheesy men också rätt bra. Sedan åkte vi hem till min chef där hans fru som är sommelier höll en liten vinprovning med oss. Dagen avslutades med hemmabakade pizzor i toppklass och så höll vi varsitt musikquiz som vi fått förbereda. Jag var bättre än på gokarten i alla fall och knep åt mig en hedersvärd andraplats.

I onsdags gjorde jag en massa ärenden på stan. Bland annat gick jag förbi Söderbokhandeln och köpte årets diktsamling. Varje sommar försöker jag nämligen läsa de samlade verken från en utvald poet och i år landade valet på Gunnar Ekelöf. Jag har också tänkt att jag ska skriva mer om sommarläsning så fort jag får tid, både vad jag är sugen på att läsa och några boktips till er, vore det något?

Igår mötte jag upp Erik, Sandra, Rut och Emelie på nyöppnade Plåtparken nere vid Årstaviken. Vi drack öl och åt hamburgare och passade på att ses en sista gång innan alla sticker iväg och semestrar på olika håll. Så kul med ett nytt ställe att hänga på och perfekt location om man vill ta ett dopp före eller efter.

Det var slutet av min juni och ett par veckor fyllda av bad och fina stunder. Men det bästa har jag inte ens hunnit berätta! Dagen före midsommarafton föddes nämligen min brorson Uno. Mitt allra första syskonbarn och nu kan jag stolt titulera mig som faster. När jag skriver det här sitter jag på tåget på väg för att hälsa på dem och min mage pirrar av vetskapen om att vi snart ska ses. Han äger redan mitt hjärta och från och med nu kommer varje sommar också vara hans. Hur fint är inte det?

Det är helg i Stockholm och livet händer

Lördagsmorgon. Jag ligger kvar under det randiga täcket och scrollar i telefonen. Slår på Melodikrysset i SR-appen och ömsom njuter, ömsom stör mig på Anders Eldeman och hans frågor. Here Comes the Sun på finska och Snatterpinnarnas paradmarsch. Den sista tvingas jag googla för att få klarhet i vem som gjort och jag vet att det är fusk men jag vill fylla alla rutor. Göra klart.

På fiskbensparketten ligger skimrande paljetter i rosa och blått. De trillade av klänningen jag bar förra veckan och har sedan dess fastnat under mina fotsulor gång på gång. Nu plockar jag fram dammsugaren och låter festspåren försvinna. Brygger kaffe, kokar ett ägg. Två knäckemackor och en maskin vittvätt på 60 grader.

Jag hör av mig till två vänner som nyligen fått barn och frågar om de vill ses på en promenad. Vi bestämmer oss för att mötas klockan ett. Den sista tvättmaskinsminuten är längre än en evighet och jag stampar otåligt på badrumsgolvet i väntan på att den ska bli färdig. Sedan jäktar jag ut på stan. Jag besöker tre barnbutiker utan att hitta något som känns bra. Alla kläder är gigantiska och pekböcker på engelska till en treveckorsbebis känns för ambitiöst. Jag stressar runt som en förälder med dåligt samvete på flygplatsen på väg hem efter ännu en affärsresa. Mumlar ”det spelar ingen roll vad det kostar så länge det känns lite coolt”, skäms i samma sekund och lämnar till sist med ett Mini Rodini-paket under armen.

Hennes ansikte är det minsta jag sett men vartenda drag är helt perfekt. Små öron och fingrar och nästippen varsamt utmejslad. Vi rullar vagnen längs kajen där löpare springer halvmaraton och ett coverband sjunger Dressed for Success. På Bleck får man sitta på trädäcket igen och i parken åker en flicka inlines på gräset. Det går förvånansvärt bra. Vi skålar i öl och Rut somnar på sin pappas arm. När hungern slår till går vi till Bananas och äter pizza och råbiff. Septembervinden är mild och vi sitter ute längs husväggen.

På toaletten i källaren tittar jag på telefonen. Ett meddelande från en vän. Har du kvällsplaner? Jag svarar henne och ett par timmar senare kliver vi av vid Odenplan och in på Wasahof. Lokalen är välfylld men hovmästaren lovar oss att göra sitt bästa och ordnar ett bord för två. Vi får feeling och beställer in ostronplateau och cava. Det är operalördag och vår kompis från musiklinjen på gymnasiet ska framträda. Blomsterduetten och Habaneran får sorlet i lokalen att tystna och efteråt ropas det bravo! Stämningen är uppsluppen och varm, någon fyller år och hela restaurangen ställer sig upp för att sjunga Ja må han leva. När de flesta gästerna ätit klart slår sig hovmästaren ner vid pianot och spelar fyrhändigt. På trottoaren utanför smattrar regnet.

Kvällen tar slut i källaren på Tranan. Vi dricker öl och pratar framtidsplaner under den gröna neonskylten. Jag tar tunnelbanan hem och inser att jag har glömt hur det är att sitta i en vagn klockan ett bland andra. Det pirrar till i bröstkorgen. Innan jag somnar dricker jag vatten i giriga klunkar, möter min blick i badrumsspegeln. Blinkar, blundar.

På söndagsmorgonen saknar tankarna kropp. Jag funderar på om jag ska svara 38-åringen. Det låter som att han är en gärningsman men det är han inte. Tvärtom. Han gör ingenting och det är problemet. Jag låter bli och får istället ett meddelande från en gammal kollega. Vi möts upp och jag ger henne en bok och hon ger mig cappuccino. När kaffet är slut promenerar jag planlöst omkring på Södermalms gator. Upp till Nytorget och ner till Maria Bangata. I telefonen har jag min syster. På Ica köper jag blomkål, mintchoklad och snabbnudlar. Sedan går jag hem och skriver. Det är helg i Stockholm och livet händer och allting känns nästan som vanligt igen.

Livet punkt com

Hej och välkomna till livet punkt com. Här händer inte mycket. Jag tömmer och fyller diskstället varje dag. Barn i reflexvästar leker utanför mitt fönster. 57:ans buss kör genom vattenpölarna. Man har påbörjat vaccinationen av fas 4. Det är 667 000 stockholmare i åldersgrupperna före min. Varannan morgon kliver jag upp och gör ett kort träningspass som får parketten att knarra. På den bakre väggen i mitt kylskåp har det samlats is. Jag funderar på om jag ska skaffa en ny badrumsmatta. På jobbet skriver jag om hållbara investeringar. Ytterligare en dag och natt har passerat utan att jag fixat en rullgardin. Inköpslistan i min telefon innehåller tre punkter: tabasco, rakhyvlar, knäckebröd. Det låter som något man köper i Jönssonligan för att gillra en farlig fälla.

Här är några fler saker som passerat.

Jag fick födelsedagspresenter i form av vilda buketter och gamla poesisamlingar. Blommor och blad i sin bästa form.

Under en promenad mötte jag en fin och glassig skylt i kvällssol. Den påminner om en liten brosch jag hade som barn. Glassälskare since 1990.

”En sladd?”, tänker ni. Men nej, det är inte bara en sladd. Det är sladden. Varje måndagsmorgon plockar jag fram den ur skåpet för att koppla in min jobbdator och varje fredag klockan 17.30 rullar jag ihop den och låter den ligga i skåpet över helgen. En av alla nya märkliga traditioner som jag troligtvis inte kommer att sakna sen.

En stad som somnar halv nio.

Bruno K. Öijer, han tål att läsas om och om igen. De senaste somrarna har jag köpt en poesisamling som jag släpat med mig och vikt hundöron i. Förra året landade valet på Öijer och igår lade jag min beställning på årets sommarpoesibok.

Söndag och fotboll. Lantchips och dipp. Det finns något tryggt över det. Jag måste bara skaffa ett sånt svidande dyrt Discovery+-konto. Antar att poesibloggande tjejer inte är deras primära målgrupp att sponsra, men de kanske kan göra ett undantag?

Tror jag fotade den här pga ”fina färger” men jag minns ärligt talat inte. Fast lite fint var det ju i alla fall.

Den här fotade jag i alla fall för att jag älskar godis. Det är så gott! Särskilt den där biten man tar när man vaknar på helgmorgonen och hittar gårdagens skål kvarglömd på soffbordet. Den är 10 av 10.

Ett favorithus på en av alla promenader.

Varje år och varje vår står jag där under träden och fotar körsbärsblommorna. Inget undantag nu heller.

En kväll bjöd jag Julia och Karin på pasta hemma hos mig. Jag bestämde att vi skulle ha salladen vid sidan av på en liten tallrik. Det kändes innovativt. Det är verkligen sänkt ribba för innovativt nu. Jag kommer på mig själv med att berätta samma historier om igen för det händer så lite. ”Har ni tänkt på att burken med dijonsenap aldrig tar slut?”. ”Ja, du sa det förra veckan.” ”Oj ja, det gjorde jag nog.” Otroligt jämn tävling nu mellan pandemin och dijonsenapen om vad som kommer att ta slut först.

En dikt av Anna Axfors, men kanske framför allt en känsla. Jag tänker så ofta på just de fem orden: jag älskar dig, bär mig! Tänker att de betyder samma sak.

Varje dag lite mer grönt utanför mitt fönster. Och en rosa tuss mitt i allt.

Sälar, björnar och Emelie och Edda på Skansen. En mycket trevlig utflyktsdag! Jag fick feeling och köpte årskort. Tänkte att jag kanske går hit en solig dag och sätter mig och jobbar vid lodjuren. Vi får väl se.

I gamla stan har Postmuseum har hissat vad som skulle kunna vara den officiella flaggan i mitt känsloland. Saknar dig! Saknar dig! Saknar dig och dig och dig!

Ja, det var allt från livet punkt com idag. Dags att laga något med dijon och skjuta upp projektet med rullgardinen ett dygn till.

Molntäcket lyfter och någon visslar jingle bells

Jag matar kroppen med sömntimmar. Behovet tycks vara oändligt för om nätterna ligger jag vaken. Ständigt på min vakt efter minsta feltecken. Känner: pannan, halsen, näsan, huvudet. Sväljer. Men allt är som vanligt, hur nu som vanligt känns, jag har glömt. Jag lägger termometern under tungan så fort jag blir en aning varm, får alltid svaret trettiosex komma åtta. En gång trettiosju och ett. Aldrig mer än så. Konsekvenserna av en nysning känns gigantiska, men på den nionde dagen av överdriven vaksamhet tänker jag att nu måste jag ändå ha klarat mig, för den här stunden. Nu måste jag kunna sova som vanligt igen. Utan ett malande tänk om i huvudet, utan ovissheten om att behöva tillbringa den kommande tiden isolerad själv. Och när söndagen kommer rullar bilen tryggt längs de välbekanta vägarna. Åkrar och skog, ridhus och runstenar. Vi sjunger med till julmusiken på radion. Jag matar fortfarande kroppen med sömntimmar, men sängen är en annan och de vakna nätterna minskar och i köket utanför mitt rum hör jag kaffebryggaren knäppa och någon visslar jingle bells.

Någon sa att molntäcket var en hel kilometer tjockt. Jag såg framför mig hur det låg som ett gigantiskt mikrovågsugnslock över hela landet. En blockering av solen från alla håll. I början räknade jag grådagarna, men efter några veckor tappade jag bort mig. Väderprognosens falska löften om solchanser fyra dagar framåt hade slutat att göra mig besviken. Jag tror det när jag ser det, tänkte jag och bet ihop. För sedan kom ju stunden. Till sist. En lördag med stråk av blått i himlen, då det kändes som om någon hade lyft på locket. Och jag knöt på mig skorna och vandrade längs vattnet. Såg båtarna och löparna och hundarna i solen. I takt med att skymningen föll färgades himlen i pasteller och längden på mina steg ökades för att hinna till kajen på andra sidan. På en tom parkeringsplats av inget, belägen mittemot allt, doppades staden i ett skimmer och jag kände för första gången på länge ett litet uns av hopp.

Tisdag på Trädgården

I min jackficka ligger ett hopknölat häfte med kuponger som ger mig gratis mat, gratis dryck och gratis verklighetsflykt. Jag tar emot det med tacksamhet, rättar till den rosa kepsen och letar upp mina vänner. Bartendern är på gott humör, han skapar ytspänning på glasen. Vi får bära dem med största försiktighet fram till konsertområdet där högtalarsystemet har för mycket dist och medhörningen är dålig men det är trevligt ändå.

Det känns nästan som sommar när vi trängs under discokulan med guldkonfetti under skorna. Vi skrattar hejdlöst åt något jag inte minns idag men det gör inget för det var där och då som räknades. Där och då och ihopträngda i den lilla spegeln utanför fotoautomaten fångar vi minnen på nytt. Shout Out Louds spelar och jag säger ”är det inte konstigt att inget hänt på tio år?”. Att vi fortfarande sjunger med till Tonight I Have To Leave It som vi gjorde på den tiden då dansgolven kändes nya, när vi var sjutton år, sjutton år i en stad där vi växte upp.

Och vi går längs Ringvägen en kvart före midnatt och jag stannar Anna och säger ”känner du häggen?”. Just precis så säger jag för doften är så stark och försommarnatten så ljuv att jag orkar inga försköningar, jag orkar inga välformulerade ord, jag säger bara ”känner du häggen?” Och vi stannar upp och drar in dess lukt och tittar på varann en stund innan vi fortsätter att gå.

En söndag i sol

Jag insåg idag att det var en halv evighet sedan jag fotade med min ”riktiga” kamera och lade upp några sådana bilder här. Av någon anledning har det blivit mycket mobilfoton, tillbakablickar och annat innehåll på sistone. Men det är ju mycket roligare med nya, skarpa, fina bilder och även om redigeringen tar lite längre tid så är den ju rätt kul att pilla med. Jag måste kanske börja förlika mig med att vara ”hon med kameran som ska fota allt” igen. Om inte annat så är ju sommaren en tacksam period att vara den personen. Idag var särskilt en sådan dag.

Jag började min dag på balkongen. Eller rättare sagt: jag tillbringade merparten av dagen där ute. Jag älskar min balkong! Den ligger högst upp och har sol från 11 till 18 så här års. Dock har jag inte riktigt hunnit fixa i ordning den för säsongen än. Det otroligt svajiga vädret har gjort att jag velat vänta lite med att köpa växter, men nu hoppas jag att värmen håller i sig någorlunda så jag kan sätta igång. Så här såg den ut förra året och jag tänkte behålla samma möbler men testa lite andra växter och kanske fixa en tålig matta också.

Under förmiddagen växlade jag solstolshäng med filtvilande, slurpade vatten med is och lime och läste böcker.

När jag blev hungrig lagade jag sillunch till mig själv. Några tankar om det:

1. Sill alltså, så underskattad grej. Det kräver ju minimalt med tillagning och smakar himla gott.

2. Snart kan man också köpa färskpotatis utan att bli ruinerad. Älskar färskpotatis + att det går ännu snabbare att koka.

3. Hade fått för mig att jag inte gillade matjessill men ville lära mig äta det så jag köpte en burk. Öppnade den och insåg att det visst var gott, så den inlärningsprocessen gick väldigt snabbt. Kanske har något med åldern att göra?

4. Har man ingen gräslök kan man ta persilja istället, det blir också bra.

5. Lite brynt smör på potatisen gör den ännu godare.

Slut på silltankar men definitivt inte slut på sillätande för mig i år. Tänker att det är dags att make sill great again, fast på ett trevligt och sympatiskt sätt då såklart.

När min kropp tröttnat på balkonghäng så bestämde jag att det var dags för en promenad i kvällssolen. Jag satte sikte mot Gullmarsplan och Årstaviken. Det här lummiga, gröna området heter Kolerakyrkogården och användes tydligen för att begrava mängder av kolerasjuka stockholmare under 1800-talet. Dagens historialektion.

När jag kommit ned till Årstaviken satte jag mig en stund på en klippa vid vattnet och kände mig extremt tillfreds.

Stockholm alltså. Det ÄR svårt att inte romantisera den här staden. Jag är inne på mitt femte år här nu och hittar fortfarande nya magiska platser.

Eftersom jag inte hade bestämt någon direkt rutt för min promenad så fortsatte jag bara gå så länge utsikten var fin och benen orkade och till slut var jag i Liljeholmen. Då kom jag på att jag lika gärna kunde traska över bron till Hornstull och gå längs andra sidan vattnet och hem igen. När det gäller promenader kan jag gå typ hur länge som helst så länge jag undviker skoskav och dåligt humör. Det är ju också mycket roligare att ta en ny väg än att behöva vända och gå tillbaka, eller hur?

Jag köpte en glass halvvägs och var sedan tillbaka vid Gullmarsplan lagom tills att solen började gå ner. Fortfarande tillfreds och med elva kilometer i benen. Tycker det är så skönt med sådana här lugna söndagar på egen hand emellanåt. Det är liksom det perfekta sättet att fylla på med energi och göra sig redo för nya upptåg och bravader.