Stockholm är himmel och helvete. Är en perfekt lördag bortkastad med pickande ångest. En liten gråt som bosatt sig mellan halsen och bröstkorgen men som vägrar komma ut. Vad är det nu då? mumlar jag för mig själv. Försöker identifiera källan till det onda utan att lyckas. Försöker locka ut den genom att ta fram något sorgligt klipp jag sparat men hittar bara de roliga. En hund som ser ut exakt som Harry Styles. Någon som leker kiropraktor med en gammal fläkt. Gråten ligger kvar ogråten som en osynlig sten i skon, det funkar ju att gå ändå.
Lördagen blir tisdag, blir en kväll på Café Cuvée. Jag inser att jag har saknat mitt barhörn när jag kommer dit och sjunker ner vid marmordisken. Någon minut senare anländer Sardellen och Stockholm är himmel igen. Vi pratar om singelliv och rolighetsstrategier, om böcker, Berlin och Allegro Pastell, om skrivande i allmänhet och bloggande i synnerhet. Om att gång på gång publicera ett småpretentiöst välformulerat inlägg om hur ensamhet känns, stackars läsarna, att de inte tröttnar. (Är det här ytterligare ett i samlingen? Förmodligen.) Sedan bestämmer vi att kvällen inte får ta slut så vi går till Riche Fenix och dricker whiskey sours. Det är lite för ljust i baren, kanske är det för att man inte ska glömma att det är tisdag. Vid midnatt skiljs vi åt och har redan gjort en plan för nästa gång vi ses.
M och jag träffas efter sommaren och pratar om allt som har hänt de senaste veckorna. Jag matar henne med majs och kantareller, tomater och ost, potatis och hollandaise. I samtalen vrider och vänder vi på händelser och ord, gräver oss djupare i de hobbypsykologiska strategier vi upprättat. Vi sitter mitt emot varandra i soffan och diskuterar höstlöften och hur ofta man säger jag älskar dig till de man faktiskt älskar. Jag bestämmer mig för att bli bättre, testar direkt på min vän, men i samma sekund som jag säger orden drabbas jag av kramp i vaden. Det är som att hela kroppen reagerar med ovana, ett muskelärt vad är det som händer? Bäst att öva mer.
Stockholm är himmel och helvete. Är tomma konversationer med personer jag försöker greppa men borde släppa taget om.
Den ene skriver gud va fin du är!
Några timmar senare vi träffas ju på tok för sällan.
Jag svarar Verkligen! Det får bli ändring på det.
Det blir tyst. Jag funderar på om det är min användning av inledande versaler som gör det. Mitt korrekta språkbruk, om jag bara vore lite mera avslappnad.
Den andre skriver Hur har du det?
Jag berättar om min tillvaro i några genomtänkta meningar.
Sedan frågar jag tillbaka Hur är läget med dig? Vad händer i ditt liv?
Det blir tyst. Jag funderar på om jag berättade för mycket eller för lite. Om jag svarade för snabbt eller långsamt, kanske var det inte roligt nog.
I mina öron sjunger Nina Persson låten Communication.
And I hold a record for being patient with your kind of hesitation.
Jag råder mig själv att bara sluta. På mitt cv finns en kandidatexamen i kommunikation, jag har tagit kurser i vetskapen om att inte det borde vara så här komplicerat. Mina tankar vandrar till modellen vi lärde oss tidigt (var det John Fiske?), den som översatte allt till sändare, mottagare, kanal och brus. Det är en väldig massa brus här just nu.
En vecka har gått. Det är en ny perfekt lördag som inte får kastas bort. Jag har skrivit ett småpretentiöst inlägg om ensamhet, mina vader har slutat krampa och längtar efter att få springa längs Stockholms himmelsvägar och helvetesbackar. Min skärm lyser upp. Efter 42 timmar tystnad har den andre svarat.
Frågor och svar om vandringsresan i Alperna
Jag skrev ett långt inlägg om min vandring i Kaiserkrone i Tyrolen och fick ett gäng följdfrågor som jag tänkte svara på. Det är förresten så roligt att så många uppskattade inlägget och att fler blev sugna på vandring. Jag tycker det känns fint att kunna inspirera till den typen av resor!
Vad hade du i din packning?
Precis som förra gången jag vandrade så ansträngde jag mig för att minimera innehållet så mycket som möjligt samtidigt som jag var förberedd på olika väderlekar. Nästan varje kväll tvättade jag upp kläderna jag hade vandrat i så att jag skulle kunna ha dem igen ett par dagar senare. Det här hade jag med mig:
Att vandra i
Shorts, långa vandringsbyxor, 2 t-shirts, 2 sport-bh:ar, 5 par sömlösa trosor, 5 par tunna strumpor i merinoull, zip-tröja i merinoull, vind- och vattentät skaljacka, regnbyxor, regnskydd till väskan, vandringsskor, vandringsstavar, keps, solglasögon.
Ombyten
Skjorta, tunna byxor, klänning, bikini, sandaler, liten handväska, sov-t-shirt, tights.
Från badrumsskåpet
Solkräm, skavsårsplåster, vanliga plåster, sårsalva, bandage, värktabletter, handsprit, pappersnäsdukar, kirurgtejp. Minimerad necessär med tvål, kam, deo, tandborste och tandkräm, ansiktsrengöring, nagelfil.
Övrigt
Fickkniv, nödfilt i folie, vattenflaskor, reselakan (ett måste i vissa stugor), tvättmedel, tunn handduk, pocketbok, yatzy, laddare, kontanter, pass.
Fanns det något du saknade eller något du hade kunnat vara utan?
Jag glömde mitt sittunderlag, det var ingen kris men med tanke på att det typ inte väger någonting så hade jag gärna kunnat bära med det. Sedan använde jag aldrig mina långa vandringsbyxor eftersom jag gick i regnställ när det regnade och annars i shorts, men det var såklart svårt att veta på förhand. Jag la ur min powerbank vilket jag ångrade lite eftersom en av stugorna inte hade eluttag på rummen, men den är också ganska tung så det var skönt att slippa släpa på den.
Har du tips på ryggsäck? Får lätt ont i ryggen men skulle gärna prova samma sak.
Min ryggsäck har jag långlånat av en kompis, men till nästa år vill jag nog införskaffa en egen. Jag gillar storleken jag har (50 l) och kommer nog köpa något liknande. Det bästa tror jag är att gå till en affär som Naturkompaniet och få hjälp att prova ut en modell som passar ens kropp. Gällande att få ont i ryggen så trodde jag också först att jag skulle bli trött i axlar och rygg, men tricket med en bra vandringsryggsäck är att om man spänner åt alla remmar rätt så bär man i princip all vikt på höfterna. Det blir alltså inte tungt på samma sätt som en vanlig ryggsäck.
Vad hade ni för budget? Hur mycket kostade boenden och tågresa?
För boenden betalade vi i snitt 65 euro per natt. I vissa av dem ingick det då halvpension med middag på kvällen och frukost dagen efter, i andra fick vi bekosta middag själva utöver boendekostnaden. På de flesta ställena kunde man också köpa med sig matsäck till nästa dags vandring för runt 6 euro. Totalt tror jag att vi landade på runt 85 euro per dygn för mat, dryck och boende, vilket är ca 1000 kr.
För tågresan så köpte vi interrailkort och räknade på två resdagar åt varje håll. Vi köpte även till en extra femte dag för vårt stopp i Berlin men den behövde vi aldrig använda. Utöver kostnaden för interrailkortet så tillkom också kostnader för platsreservationer på tågen, det blev ett par hundralappar i varje riktning. Totalt tror jag att tågresan landade på ca 4000 kr.
Vilken rutt åkte ni med tåget och hur lång tid tog det?
Vår plan var först att ta nattåget från Stockholm till Hamburg, men på grund av ett planerat banarbete gick det inga nattåg under veckan vi skulle vandra och alla nattåg mellan Hamburg och München var redan fullbokade. Istället delade vi upp resan på två dagar.
Dag 1 åkte vi på morgonen från Stockholm till Köpenhamn (06:15–11:25), stannade där i ett par timmar för lunch, tog tåget vidare till Odense (13:29–15:36) via Slagelse där vi på grund av ovan nämnda banarbete var tvungna att åka lite ersättningsbuss och från Odense tåg igen till Hamburg (16:17–20:02). Vi var framme i Hamburg på kvällen och åt middag där och sov en natt på hotell. Dag 2 hoppade vi på tåget till München efter frukost (10:34–17:03), gjorde ett byte och åkte sedan ytterligare en timme till Kufstein (17:34–18:34).
Hade det inte varit banarbeten hade vi kunnat åka hela vägen med bara två byten, i Hamburg och München. Då kan man ta sig ända fram på bara ett dygn. Nu blev det en lite mer uppstyckad resa men jag tycker att det gick väldigt smidigt ändå. Alla tåg var i tid och det var lätt att hitta på stationerna.
På vägen hem gjorde vi som sagt ett stopp i Berlin, så då åkte vi från Kufstein till München (13:26–14:27) och sedan från München till Berlin (14:56–19:31). Resan från Berlin till Stockholm några dagar senare tog totalt 13 timmar med byte i Hamburg och Köpenhamn. På grund av stormen Hans blev det också ett extra byte i Malmö, men vi hade tur som inte drabbades värre än så.
Överlag så tycker jag det är så smidigt att åka tåg ner i Europa och jag är verkligen positivt överraskad över hur bra det gått. I våras tog jag ju tåget till Rom och skrev ett längre inlägg om det med lite mer interrail-info som kan vara bra att ha.
Jag hoppas det var svar på alla era frågor. Redan nu pågår planerna inför nästa års vandring, vi får se var vi hamnar då!
Höstens planer, augustis nåd
Augusti doftar sött och tungt, av fallfrukt och blött gräs. Mogna plommon, jäsande äpplen, den bubblande processen och tillvaratagandet i tydlig kontrast till förruttnelsen. Det är nu det sker. Alla tycks älska höstterminens nystart. Jag funderar på om det beror på att den bär på en känsla av nåd. Att den erbjuder ett sätt att få börja om och att bli någon annan. Någon bättre, godare, sundare, vackrare. Med hoppet som räddning får vi be om ursäkt för vilka vi blivit under året och med våra nya rena sinnen är vi långt ifrån markens brunfläckade äpplen.
Jag är som alla andra. Jag vill också bli bättre. Jagar nåden som så många gånger förr, vill bära den som en mantel genom hösten, omsvept men med ryggen rak, blicken fäst långt där framme.
I höst vill jag fira fyra år som boende i min lägenhet genom att göra den ännu mer till min. Hitta en bättre plats för alla böcker och addera mer färg där det idag är olika nyanser av vitt. Avsätta en budget och göra några väl valda inköp. Jag vill gå med konsten till en ramverkstad, få den inramad och hänga upp den på mina väggar.
Jag vill lyssna på stråkkvartetter och symfonier. På Shostakovich och Bach. Kanske spela Bach också om det går att göra på ett prestationsfritt sätt. Jag vill läsa på tåget på väg till jobbet och i sängen innan jag somnar. Jag vill sova bättre och längre. Att köpa nya huvudkuddar kanske inte är lösningen men åtminstone ett symboliskt steg i rätt riktning.
Jag vill lära mig laga den lenaste hummusen och de studsigaste biang biang-nudlarna. Jag vill fortsätta vara vardagsvegetarian, men upprätthålla ett okomplicerat förhållande till mat, fritt från pekpinnar. Jag vill dela fler måltider med vänner även om det bara är pyttipanna en tisdag.
Jag vill fortsätta springa även när jag genomfört loppet som jag tränar inför nu. Jag vill testa klätterhallen som ligger bara några kvarter från mitt hem. Få känna mig stark i kroppen och pigg i benen, bli röd och varm och svettig. Jag vill hitta fler sätt att umgås på som inte innefattar dricka vin och gå på restaurang. Jag vill bry mig mindre om vin överlag.
Jag vill gå på dagsturer på helgerna och bjuda med nya vänner. Bre matsäcksmackor och packa en termos, ta långa kliv över mossa. När hösten är som mörkast vill jag hyra en stuga vid havet och vara där under en långhelg. Jag vill följa med mina vänner ut på Mälaren och paddla kajak. Jag vill fortsätta träffas nere vid bryggan före arbetsdagens start och ta morgondopp långt in i oktober.
Jag vill fördjupa mina vänskapsrelationer. Varsamt ta hand om nya bekantskaper och ömt vårda de som funnits länge. Jag vill hitta tillbaka till samtalen där det nu känns som att så mycket annat alltid kommer emellan. Jag vill bli kär. Helt besinningslöst och irrationellt förälskad tack. Jag vill hälsa på min familj och mina syskonbarn ofta, om så bara över dagen.
Jag vill hitta en rutin för skrivandet och sätta ett nytt mål som gör att jag återfinner mitt fokus. Jag vill be någon läsa när jag känner mig lite mera redo fastän det är det läskigaste jag vet. Jag vill göra fler saker som känns läskiga för jag tror att de kommer göra mig bättre.
Jag vill fortsätta skapa och hitta nya kreativa vägar. Jag vill vara tacksam och hoppfull och jag vill be om nåd och förlåtelse. Jag vill viska till mig själv att allting kommer att bli bra och jag vill tro att det är sant.
Att vandra Kaiserkrone i Alperna
I slutet av juli tog jag tåget till Österrike för fem dagar av vandring i Alperna. Det var min andra vandringsresa, den första gjordes förra sommaren längs South West Coast Path i England. Den här gången väntade en lite annorlunda terräng med brantare stigningar, något mer omväxlande väder och ett par andra typer av boenden. Men grunden var ungefär densamma: en fem dagar lång vandring med övernattning inomhus. Ett format som passar mig bra då man får chans att vila ut skapligt på nätterna och slipper bära med sig tält och all mat. Vi var fyra personer som vandrade tillsammans och turades om att ta täten över stock och sten.
Mina rutinerade vandringskompisar Anna och Gaëlle letade fram resemålet även denna gång och valet landade på Kaiserkrone. En slinga runt bergskedjan Wilder Kaiser i Tyrolen i Österrike. Rutten är cirka 65 km lång och inkluderar fyra stopp. Det är en medelsvår vandring med några klättringspassager så det är bra att ha lite erfarenhet och att vara i hyfsad form. Jag som aldrig varit i Alperna tidigare var väldigt peppad på att få upptäcka bergen den här gången och njuta av de fantastiska vyerna.
Vår resa började i Kufstein, en liten stad nära tyska gränsen ungefär en timme från München med tåg. Dit kom vi fram på söndagskvällen och sov en natt på ett hotell så att vi kunde börja gå direkt på morgonen dagen därpå. Hotellet var vänliga nog att låta oss lämna några mindre väskor med packning som vi skulle ha i Berlin senare på resan, så vi slapp släpa med dessa på vandringen. Det var guld värt eftersom allt man vill är att vandringsryggsäcken ska väga så lite som möjligt.
Från Kufstein tog vi Kaiserlift upp på toppen och därifrån började vi att gå mot Stripsenjochhaus. Vädret på vår första dag var soligt och fint med temperaturer runt 23 grader. Vi promenerade förbi alpkor och bergsgetter. Till en början gick vi mycket nedför vilket alltid är en intressant känsla efter att man precis åkt upp på ett berg och man vet att målet man ska nå är högre upp, för det betyder att det kommer komma uppförsbackar. Och det gjorde det. Sista sträckan gick ganska brant uppåt under en längre tid men det var bara att mata på.
I Stripsenjochhaus hade vi bokat boende i hyttan som finns där och i det ingick också en middag. Vi satt ute och åt wienerschnitzel, drack grüner veltliner och pustade ut efter första dagens äventyr. Sedan bäddade vi våra våningssängar och slocknade tidigt efter en omgång yatzy.
Dag två gick vi från Stripsenjochhaus mot Gasteig. Himlen hängde grå utanför fönstret och prognosen såg något sämre ut med regn större delen av dagen, så vi började gå i skaplig tid. Efter en brant stigning uppåt började vi plötsligt att höra åska, något man såklart ska vara mycket försiktig med när man befinner sig på en bergstopp. Så vi tog fram kartan och försökte att hitta en säkrare väg än den vi planerat att ta, vilket betydde att vi fick gå en timme nedåt för att komma till dalen. Under tiden regnade det mycket så vi kämpade med att ta det försiktigt på de hala stigarna samtidigt som vi skulle ta oss ned så fort som möjligt. Efter mer åskmuller, ett par blixtar och en liten paus i ett stall lyckades vi ta oss ned och hittade ett värdshus där vi pustade ut och åt lunch. Gulaschsoppa och kaiserschmarrn smakar onekligen extra gott efter ovädersäventyr.
Sedan fortsatte vi att vandra på lägre höjd och i bättre väder och nådde Gasteig framåt seneftermiddagen. Där bodde vi på ett mysigt litet pensionat som låg ett stenkast från ett ostmakeri. I deras servering passade vi på att äta god lokalproducerad ost och smälta dagens eskapader.
Den tredje dagen bjöd med dagens gång på bättre väder och vi vandrade mot Gruttenhütte. Detta skulle visa sig vara den tuffaste sträckan, men det visste vi inte riktigt på förhand. När molntäcket sprack upp fick vi i alla fall njuta av otroliga vyer och det var stundtals som att vandra i en kuliss. Det blev en dag med många uppförsbackar, men faktum är att jag föredrar det före nedförsbackar eftersom de sistnämnda är minst lika krävande att gå i då man måste vara så försiktig hela tiden. Uppförsbackarna har en seghet kombinerat med en tydlig utveckling som jag kan gilla, man känner liksom att man tar sig framåt hela tiden.
När de värsta backarna var avklarade väntade något annat, nämligen klättring. För att ta oss till stugan där vi skulle sova behövde vi ta oss uppför stegar längs bergväggar, gå ut med smala kanter och klättra genom en ravin. Det fanns såklart fästen att hålla sig i, men det var ändå lite läskigt, särskilt med en ryggsäck som tynger bakåt och gör en något mer osmidig. På bilderna ser det inte alls särskilt brant ut, men pulsen bultade på. Till sist var vi uppe och kunde pusta ut i en väldigt fin hytta i alla fall. På grund av den höga höjden var de mycket restriktiva med vattenanvändningen så jag tog mitt livs dyraste dusch (1 euro för 20 sekunder vatten) och sedan fick vi äta en god middag.
Torsdagens vandring gick från Gruttenhütte till Hintersteinersee. Vi vaknade bokstavligen upp i ett moln, det var omöjligt att se något utanför fönstret och regnet strilade ner. Bara att dra på sig regnstället och traska på. Som tur var hade vi lusläst alla väderprognoser och det fanns ingen risk för åska i alla fall. Den största dramatiken vi råkade ut för denna dag inkluderade en skock kor som stod mitt på stigen och inte gjorde någon ansats att flytta på sig. Efter att ha stått och tryckt vid sidan av vägen en bra stund och blivit nosade på av en av de mer nyfikna korna kunde vi till sist passera.
På vägen framåt fanns en liten obemannad kiosk där man kunde köpa läsk och öl som låg på kylning. Otroligt innovativt ändå. Efter det hamnade vi i ett ösregn som kändes som något av ett skämt. Ni vet när det är som att man står i en dusch och någon bara vrider på kranen mer och mer? Så var det. Till sist nådde vi i alla fall Hintersteinersee och där åt vi kaspressknödelsoppa som blivit något av en favorit under resan. Sedan checkade vi in på vårt pensionat som visade sig ha en bastu så där blev vi både varma och torra.
Den sista vandringsdagen ledde oss tillbaka till Kufstein igen. Planen var först att vi skulle ta samma lift ner som vi åkt upp, men på grund av tidsbrist valde vi en annan väg. Efter långa, intensiva dagar med brant terräng kändes det här som en enkel dag eftersom den bara innehöll drygt tre timmar vandring, men det var lite skönt också. Från Kufstein hoppade vi på tåget till München och sedan vidare till Berlin där vi stannade i fyra dagar, men det är en annan historia.
Nu har jag nog slagit något slags rekord för hur många naturbilder man kan ha i ett och samma blogginlägg, men jag hoppas att ni inte misstycker alltför mycket. Har ni några frågor kring resan får ni jättegärna ställa dem i kommentarsfältet så ska jag försöka svara.
Till sist några praktiska tips:
• Packa lätt. Jag bar en 50 liters ryggsäck som inte var helt full, den vägde cirka 7-8 kilo (minus vattenflaskor och matsäck) skulle jag tro.
• Kolla vädret noga. Vädertjänsten Meteoblue gav oss bäst prognoser för det bergsområde vi var i.
• Använd vandringsstavar. Det är ett måste när man går i den här typen av terräng skulle jag säga. Framför allt för att avbelasta kroppen men också för att inte halka vid regn.
• Ha bra regnkläder. Jag hade en vattentät skaljacka från The North Face, ett par regnbyxor av modellen adidas Terrex Multi Rain.RDY (de var kanon!), regnskydd från Osprey till väskan samt vattentäta vandringsskor i modellen adidas Terrex Free Hiker GTX. Med detta höll jag mig torr även i rejält regn.
• Ta ut kontanter. Vissa av stugorna på bergstopparna har inte kortbetalning.
• Gör upp rutten innan. Boka boenden i god tid och införskaffa en fysisk karta, det är bra att ha, särskilt eftersom täckningen ibland är obefintlig.
• Kom ihåg snacks. En snickers i fickan hjälper till att hålla humöret uppe även i branta backar och dåliga väder.
En intervju med mig själv
Hej Julia, hur är läget?
Jo tack, bara bra.
Vad är det du har där?
Min frukost, vill du ha något? En kopp kaffe?
Det är bra tack. Vill du berätta om vad du har på tallriken?
Absolut. Två rostmackor med västerbottensost och tomat. Ett kokt ägg. En dubbel espresso.
Hur länge kokar du ägget?
Sju minuter. Idag blev det kanske tio sekunder längre för jag hoppade ur duschen precis när timern ringde.
Det är lördag idag, vad har du för planer?
Jag ska åka till Uppsala och träffa min systerdotter och såklart resten av hennes familj. Vi har inte setts på hela sommaren så det ska bli mysigt!
Sommaren ja, hur tycker du att den har varit?
Fin! Men lite kort och kall om jag ska vara ärlig.
Du får vara ärlig.
Okej, tack. Nej men jag känner mig en smula besviken på att jag inte hunnit skriva så mycket som jag tänkte, jag har inte riktigt känt mig inspirerad eller sugen. Och nu vips är semestern slut och jag sitter här och känner mig lite dålig. Planeringsmässigt är jag rätt nöjd med allt jag hunnit med på mina lediga veckor, även om det var lite flängigt där i början. Vandringsresan var en höjdpunkt såklart.
Ja, berätta mer om den!
Nej men den var väldigt kul att göra. Otroliga vyer i Alperna, mycket rustik mat, alla sorters väder och många steg i benen. Jag ska skriva ett längre inlägg om den när jag hinner.
När du hinner?
Ja, snart. Jag lovar. Tjata inte på mig.
Förlåt.
Det är lugnt.
Men du, hur känns det att börja jobba nu?
Lite blandat. Helt okej ändå även om jag har rätt dålig koll på vad ska göra. Jag funderar också på var jag har lagt min jobbtelefon någonstans, tror den kan ligga i en väska men jag är inte helt säker. Jaja, den kommer väl fram…
Vi får hoppas det. Har du några höstplaner då?
Nja, jag börjar med sensommarplanerna först tänker jag. Jag planerar att springa ett halvmaraton i början av september så nu håller jag på och tränar inför det.
Hur går det då?
Jo men rätt bra förutom att mina fötter tycks hata mig när jag springer i mer än en timme. Du har inget tips på hur man motverkar skoskav?
Ser jag ut som en expert på löpning?
Lite kanske.
Det är jag tyvärr inte. Vad planerar du mer då?
Jag vill äta kräftor. Kanske återupprepa min hemma-vinbar som jag hade förra hösten. Laga österrikisk temamiddag. Samla lite kompisar från olika gäng som jag tror skulle gilla varandra och ses tillsammans. Och så hoppas jag på något slags skrivande också, om det så får ske under tvång.
Det låter som bra planer ändå!
Visst! Du får gärna komma förbi om du vill. Men du, nu måste jag avsluta här för nu ska jag alldeles strax till Uppsala.
Okej, men vi kan väl höras om ett tag igen?
Absolut, det gör vi!
Ska vi säga så, Julia?
Är det här söndagsintervjun i P1 eller?
Skoja bara! Vi säger så.
Semestern so far
Jag är halvvägs in i semestern. Axlarna har sänkt sig till normalläge och tankarna på jobbet är långt borta. Gott så. Under den första delen av min ledighet har jag mer eller mindre färdats fram och tillbaka längs E22:an. Jag har hunnit besöka tre olika skärgårdar på östkusten och gjort en visit på Öland. Men låt oss ta det från början.
Jag checkade ut från jobbet en sen onsdagseftermiddag, hoppade på bussen vid Cityterminalen och rullade sedan från regn till sol och ner mot Misterhults skärgård. När jag kom fram var klockan sent, husen låg inbäddade i mörker och allting var stilla.
Morgonen därpå vaknade jag av solen bakom spetsgardinen. Jag kilade ner till havet och tog det första av många morgondopp och sedan hörde jag min lilla brorson tjoa så då skyndade jag mig upp för att leka med honom.
Resten av dagarna flöt på stilla skärgårdslunk. Jag umgicks med min familj, lagade mat, sprang på grusvägar och åt glass.
Var klädd i pastell och luktade Mygga, sommarens viktigaste doft tillsammans med Nivea solkräm.
Grävde i sandlådor, grillade korv och såg havet ligga alldeles spegelblankt. Det blev den perfekta inledningen på min semester. Så långt ifrån Stockholms brus man kan komma, med en plupp i mobiltäckning, på samma plats som så många gånger förr, omgiven av trygga människor.
Lagom till lördagen var det dags att byta skärgård och jag rullade mot mina hemtrakter och sedan ut mot Arkösund. Där väntade en hel hög med kompisar vid bryggan. Vi tog en glass i solen och köpte nybakat bröd innan vi gav oss ut på havet igen.
Efter en blåsig båttur var vi samlade på udden hela gänget. Åtta vuxna, två barn och en hund i ett perfekt litet kaos.
Jag och Anna hade ansvaret för middagen så vi gick ut och skördade rädisor och rabarber. Sedan slog vi två sorters aioli, en vanlig och en med örter, grillade kål, lök, majs och potatis och lade fram räkor, morötter, gurkor och rädisor. Ett ombyte inför det och middagen var serverad. Till efterrätt blev det rabarberpaj med vaniljsås och en rafflande brädspelsomgång.
Dagen därpå började med regn så då satt vi inne och läste, lekte och slumrade. Karin och Fredrik lagade mexikansk brunch till hela gänget vilket var så gott.
Sedan tittade solen fram igen och vi kunde plocka vinbär och körsbär, hänga på bryggan i solen och ta några dopp. På kvällen lagade vi pasta och tittade på filmen om Elvis.
Väl tillbaka hemma hos mina föräldrar gjorde vi ett besök på glassrestaurangen Smultronstället i Söderköping. Jag åt en mandelmums med brownie- och mandelglass, kolakräm, chokladmousse, mjukglass och mandelbiskvier.
När glassen sjunkit undan en aning stack jag ut och sprang en runda. Sommarvädret har ju varit lite sisådär de senaste veckorna med ganska svala temperaturer och en del skurar, men är det något som är bra med det så är det att det är perfekt löparväder. För mig som annars blir panikvarm och högröd så är 18 grader en ultimat temperatur att springa i.
Innan det var dags att resa vidare hann jag med en liten utflykt i skogen också. Målet var att hitta svamp, men de lyste med sin frånvaro. Som tur var fanns det massor av skogshallon att plocka istället så det gjorde jag och bakade en kaka av.
Efter att ha stigit upp i gryningen (bokstavligen ja, klockan var 05:30) och sjungit för min mamma som beställt en tidig väckning på sin födelsedag, packade jag ihop mina väskor och hoppade på Silverlinjen mot Öland. På vägen dit fördrev jag tiden med att hitta på alternativa beskrivningar av vad olika invasiva arter egentligen är. Resultatet finns här.
Framme på Öland möttes jag av familjen Rude och vi styrde bilen mot Färjestaden. Där väntade middag med rökt fisk, räkor och egenodlad potatis. Sedan blev det ett mycket svalkande kvällsdopp i vågorna nere i hamnen.
Dagen därpå åkte jag och Emelie till Capellagården som grundades av Carl och Siv Malmsten. Vi tittade på utställningarna gjorda av eleverna som studerar på olika hantverkslinjer. Så mycket fint att ta in och inspireras av.
Vi tittade runt i planteringarna också och jag kände att jag blivit som min mamma som uppskattar keramik, hantverk och trädgårdar och försöker att få in allt sådant på semestern. Fint ju. Sedan kom en skur och vi dök in i ett växthus för att äta lunch.
Efter att jag lagt en ansenlig summa pengar på en ljuvlig liten skulptur med motiveringen ”konstmarknadens utveckling brukar ändå vara starkare än börsen”, åkte vi vidare och stannade till vid ett krukmakeri. Eftersom keramikbudgeten var bränd tittade jag mest och hittade ett fint bord i farten.
Sedan for vi vidare och jag fick se landstället som Emelie och Johan köpt på ön. Det är ett projekt som innefattar en hel del renovering, men som har en otrolig potential. Jag har redan bokat in mig som gäst i uthyrningshuset till sommaren 2028.
Nästa dag stod det loppis på schemat och vi jobbade oss uppåt längs öns östra sida och stannade vid varje skylt vi såg. Jag som hade lite begränsat med utrymme i min packning fokuserade på att göra små köp, som ett halsband och ett kuddöverdrag, men Emelie som hade ett helt hus att fylla gick loss på de större grejerna. Den antika aladåbformen lämnades dock av oss båda.
Efter lunchcrêpes i Borgholm och grillmiddag ute i torpet var det dags att ta farväl av solens och vindarnas ö för att åka vidare till den fjärde etappen på min semester.
Som kontrast till allt häng med familj och vänner hade jag bokat in fem dagar själv i en stuga på Hasselö en timmes båtresa utanför Västervik. Jag jobbade mig alltså E22:an uppåt till Tjusts skärgård denna gång.
Det var första gången jag var på Hasselö men jag blev så nöjd med mitt val av ö. Den var alldeles lagom liten med allt man kan behöva inklusive en lanthandel för matinköp, ett bageri med nybakade frallor och en liten loppisbod där jag hittade Århundradets kärlekssaga för en femma.
Mina dagar på ön flöt verkligen på i stilla mak. Jag åt frukost på trappan, läste Knausgård, löste ett par kryss, sprang en runda, skrev några sidor och lagade middag. En kväll hade aw för mig själv som slutade med att jag försökte lista ut vilken version av Love Minus Zero som är bäst. Jag är fortfarande inte helt säker.
Till sist blev det dags att stänga väskorna jag dragit runt på i drygt två veckor för allra sista gången och jag tog båten till Västervik, ersättningsbussen till Linköping och tåget till Stockholm. Här befinner jag min nu, snart redo för del två av semestern och en ny väska har fyllts. Den här gången med vandringsgrejer, för tidigt tidigt i morgon bitti hoppar jag på tåget med destination Österrike. Där ska jag och tre vänner vandra i Alperna under fem dagar vilket ska bli så roligt! Jag håller tummarna för att vi slipper åska och de värsta regnskurarna och att vi klarar oss runt vår rutt helskinnade. På vägen hem passar vi på att göra ett stopp i Berlin i några dagar och där har jag inte varit sedan jag var 15 år, så jag är jättepepp på att upptäcka den staden på nytt. Särskilt mycket bloggande kommer det tyvärr inte bli den närmsta tiden, mest troligt ingenting alls eftersom tekniken stannar hemma, men vill ni få glimtar av min resa i realtid så kan ni följa mig på Instagram. Ha det fint så länge så hörs vi snart igen!
Ingenting särskilt hände, men allting var här
Det var en så vacker dag idag.
Vaknade tidigt. Morgonsol genom rutan. Tornseglarnas kvitter, de har ungar i boet.
Åt frukost med nyplockade körsbär och blåbär. Starkt kaffe och rostat bröd. Salt smör mot tungan.
Satte mig på trappan och lutade ryggen mot dörren. Kisade mot den vita solen.
Småpratade med stugägaren och hans ivriga hund. Löste ett kryss, läste några sidor.
Packade ryggsäcken. Tog vägen genom skogen.
Ringde en vän som delade sin sommar. Bestämde oss för att ses i morgon.
Stannade vid lanthandeln och köpte en glass. Följde grusvägar förbi kohagar.
Hälsade glatt på alla utan att känna någon.
Nådde fram till udden, släta klippor som doppade sig i havet. Valde den som mjukast följde kroppens lutning.
Vände blad efter blad, åt salta chips. Tänkte på mig själv och de jag saknar.
Kände värmen från stenen, en mjuk bris i pannan, någon som ville mig väl.
Varje låt i öronen var den rätta, varje steg bar mig framåt.
Ingenting särskilt hände, men allting var här. Och genom huvudet en tanke:
Om denna dag är den sista så gör det mig inget, för den är helt och hållet min.
Att skapa i ensamhet
Jag tog två bussar och en båt för att komma ut till ön. Det var sjuttiosju hållplatser längs vägen och flera av namnen lät påhittade. Snurrom, Stolpen, Plåttorp och Daddhorvan. Innan jag klev ombord på däck stannade jag till i den lilla staden och handlade mat för det första dygnet. Tortellini, nektariner, yoghurt, oliver och ägg. Staplade allting överst i ryggsäcken, fick precis igen dragkedjan och promenerade ner till kajen. Båtresan gick fort men jag längtade ändå hela tiden efter att komma fram. Blev på dåligt humör av de klättrande barnen som tvunget skulle vara precis där jag försökt att sätta mig i fred. Längtade efter att få vara själv. Efter elva dagar nära omgiven av andra ville jag höra mina egna tankar.
Det skrämmer mig ibland. Kanske är jag inte gjord för att leva i familj eller tvåsamhet. Så mycket av det jag gör har jag så svårt att göra om jag inte bara får vara jag. Det är som att mina kreativa processer kräver ensamhet. Ända sedan jag gick på semester har jag tänkt att jag ska skriva, men det har varken funnits tid eller luft. Jag har alltid haft svårt för att skapa med någon hängandes över axeln. Har skämts över att bli iakttagen i själva processen, att bli påkommen med det ofärdiga, att bli bedömd på sådant som inte är klart. Jag ville aldrig att någon skulle höra när jag övade på min cello, inte ens när jag var som allra bäst. Vill inte att någon ska se mig när jag försöker ta en bild av mig själv, ryggar tillbaka av tanken på att någon kommer läsa i mina utkast till dokument.
När jag skriver det såhär förstår jag att det är en orimlig metod. Både om jag vill kunna få något gjort och dela mitt liv med någon annan. Jag är ju egentligen en social person, tackar aldrig nej till en middag eller fest eller promenad, mår toppen när jag har nära personer omkring mig. Men så älskar jag mina stunder för mig själv. Som nu, utsträckt på en kökssoffa i en stuga på en skärgårdsö där jag inte känner någon och har fem blanka dagar framför mig. Fem dagar av att tänka och skapa fritt. Då spelar det ingen roll att tortellinin fick smaksättas med olivspad för att jag inte hade något salt. Det gör mig faktiskt ingenting. Det är ju bara jag här. Jag och tiden.
Vid ett vägskäl någonstans längs E22:an finns en hållplats
I datorn ligger textdokumentet oöppnat sedan jag lämnade Rom i mitten av maj. När jag senast skrev satt jag på bibliotekets innergård under apelsinträd, med knastrande grus mot skosulorna och de andra studenternas mjuka sorl omkring mig. Nu ska jag snart klicka upp de vita sidorna och snabbt ögna igenom dess innehåll. Ställa den blinkande markören högst upp i vänsterkanten och långsamt fylla på med nytt.
Du har gått och jag dricker upp resterna ur mitt vinglas. Sedan sveper jag vad som fanns kvar i ditt. Betalar fjortontusentvåhundraåttio kronor till Folktandvården, lägger ner en extra tröja i resväskan och dubbelkollar tiden på biljetten.
Vid ett vägskäl någonstans längs E22:an finns en hållplats. Där ska jag kliva av bussen med mina väskor, lägga dem i bagageutrymmet på Volvon som väntar och åka längs de slingrande vägarna över de bekanta backkrönen. Hålla utkik efter raden med soptunnor, den skarpa kurvan och skylten som varnar för katten. Komma fram och bädda sängen i det lilla rummet ovanför köket, randiga påslakan och en pocket på nattduksbordet.
I packningen finns anteckningsboken och löparskorna. Solkräm, myggmedel och yatzy. Framför mig har jag en noga utstakad plan av skärgårdsöar, torpstugor, bergstoppar och storstäder. Allting väntar mig. De blanka bladens metafor är övertydlig, likväl inbjudande. Nu börjar det.
Vin och socker, bräckt vatten och luftballonger
Mina suckar letar sig ut genom det öppna fönstret, seglar genom parken, svävar över Södermalm, jag är säker på att om ni lyssnar riktigt noga så kommer ni att höra dem eka mellan gatorna. Det är bara jobb och ingen semester-suckarna. Den stilla nedräkningen i huvudet, det långa att göra-listan som tycks gå i omvänd ordning och istället för att krympa enbart växa. Jag mässar tyst för mig själv ”det är inte semester att vara ledig med småbarn, det är inte semester att vara ledig med småbarn” när jag ser mina vänner med två månader av ledighet dela bilder på stunder i solen. Snart jag med, bara lite till av jättemycket först och däremellan fylla varje kväll varje helg till bredden av vin och socker, bräckt vatten och luftballonger. Andas, sucka, sänk axlarna okej.
En junidag fick jag för mig att jag hade en livskris. Min kompis Klara skrev ”kom jag vet ett bra ställe för glass som vi måste testa”. Katastrofhantering 1.0. Vi köpte mjukglass i smakerna jordgubb och vanilj och konstaterade att det kanske bara var En Vanlig Liten Kris™.
Sedan gick vi till Ambar och drack orange vin. Pratade om livsplaner och boenden och att gå i kloster. Gatan var stilla och varm, chipsen salta på tungan. Någon hade tappat sin hatt, en liten ljus av strå som låg på bänken intill oss. När glasen var tomma kom hattägaren förbi och blev glad.
Vi bestämde att vi vill ha ~mer puls~ så vi gick till Rörstrandsgatan och satte oss på Nektar. Tittade på killar men den enda som stack ut var en med tonade solglasögon och stor mustasch. Någon dag senare skymtade han förbi i tidningen, det visade sig att han var aspirerande Hollywood-skådis. Såklart. Jag åt en nässelpaj med ägg som jag skulle vilja kopiera men att plocka nässlor känns som en utmaning. En vacker dag med handskar kanske.
När pulsen på gatan lagt sig tog vi våra cyklar och promenerade hemåt. Skildes åt vid Västerbron och det var fortfarande ljust när jag och Lilla blå rullade Ringvägen hem.
Dagen efter låg värmen fortfarande kvar som ett lock över staden. Jag hade stannat uppe sent på torsdagskvällen för att baka en kaka och skyndade sedan hem på fredagen för att ordna resten. Bar ner tallrikar och glas till innegården. Katten tittade tveksamt på mig. ”Hur svårt kan det vara att få till en bra glöd?” muttrade jag tillbaka.
Sedan kom Anna, Karin och Julia och jag ställde mig vid grillen. Använde en liten salladstång som grillverktyg och låtsades ha koll på vad jag gjorde.
En stund senare serverade jag grillad färsk vitkål, marinerad mozzarella med örter, grillad nektarin och lök med tomater och basilika samt grillad färskpotatis, citron och sparris med hollandaisesås, stenbitsrom och dill. Blev mycket nöjd med min första riktiga grillmiddag.
Ovanför oss svävade luftballonger och när skymningen föll gick vi upp till lägenheten och åt mandelkaka med körsbär och vispgrädde och plötsligt var kvällen förbi. Om det bara fanns oändligt med tid för stunder som dessa, men det enda som fanns kvar var ett litet berg av disk och en halv påse grillkol.
En tisdagskväll mötte jag Linn nere vid bryggan vid Årstaviken. Den var full av blöta kroppar, trötta ryggsäckar och handdukshögar. Ett barn hoppade i och gick upp tjugo gånger på raken, han räknade högt och blev mer exalterad för varje runda, rösten ljus i sommarkvällen. Vi simmade runt länge. Pratade om sommaren som låg framför oss. Linn berättade en fin grej som hänt henne, jag visade min arm med knottror, men det var inte vattnet som var kallt, det var en rysning.
Bytte badkläderna mot vaniljgula shorts och mörkblå collegetröja. De mjukaste plaggen att försvinna i, snälla mot huden. Doft av solkräm och myggmedel. Den blöta tofsen droppandes i nacken, fuktiga hårtestar att tvinna. Komma hem och hänga upp handduken på tork.
Sedan har vardagen blandats med rosor och strössel, sagor och socker som krasar mellan tänderna. Alltid på gränsen till vämjeligt, så himla fint, men ändå okej. Det gäller att vara varsam.
Och solens sista strålar som letar sig in i köket, får det brandgula golvet att glöda, får mig att stryka ännu en dag ur almanackan, men när är vi framme hur länge ska vi köra är det långt kvar?