Somna och vakna
vakna och somna om
Äta schnitzel
spela yatzy
Dra en barnvagn
det grönskar
dom värmer
På rygg i parken
maskrosor och måsar
Jas 39 Gripen
Fönstret på glänt
vädrar alltings töntighet
Rör & VVS
rödvin på mattan
avloppsvatten i Årstaviken
Destination Gotland
Duvemåla hage
91:ans bar
Rabarber i plastkasse
3,5:or i kylskåpsdörren
Sist på reservlistan
först i säng
mellanbarn i försommartid
↑
vad som händer
hur det låter
↓
Den stora kastanjen blommar
vid trottoaren utanför Half Way Inn
jag är halvvägs hem
och en tredjedel genom livet
regnvåt asfalt under mina fötter
i öronen sjunger Nat King Cole
answer me, oh my love
gågatan ligger öppen, bred
en mörkgrå väg framåt
jag tar sikte på höjden
gatlyktorna glittrar
fullmånen bor bakom molnen
ett hopfällt paraply i min hand
framför mig en kvinna i röd regnrock
hon går med självsäkra steg
håret i silvergrå page
riktningen tydlig
plötsligt, en känsla av trygghet
jag tar rygg på henne
hela tiden fem meter bakom
och det är så fint
att gå hem genom natten
när kastanjerna blommar
i en främlings regnvåta fotspår.
Vid sidan av min säng har jag en bokhög. Eller det var en lögn. Just nu är det tre högar som på något underligt sätt fylls på. Kanske är det för att jag omöjligen kan gå till biblioteket och lämna tillbaka en bok utan att komma därifrån med två nya. Men det är ju så lockande och det finns så många historier att upptäcka, sidor att försvinna i och ord att fängslas av. Sedan början av året har jag hunnit beta av ett gäng böcker och nu tänkte jag tipsa om några av mina favoriter. Sådana jag tycker varit extra läsvärda och intressanta helt enkelt.
De kursiverade sammanfattningarna är saxade från böckernas baksidor/säljtexter för att ge ett hum om vad de handlar om, men resten är mina egna tankar. Vill ni hålla koll på vad jag läser i lite mer realtid så samlar jag alla böcker på Goodreads.
Rom 1970-tal. Leo, en ung man från Milano kommer till staden för att söka arbete, men framför allt för att leva det ljuva livet. Han går från jobb till jobb utan några som helst ambitioner. Det blir en sommar fylld av festande, men också präglad av kärleken till den ouppnåeliga och gifta Adrianna.
Betyg: 5/5 Jag velade mellan 4,5 och 5 men landade till sist i en snäll femma. Att jag gillar den här boken råder det inget tvivel om. Det är sommar i Italien, det är kärlek (stundtals lycklig, stundtals omöjlig), det är dekadens och elände och litteratur. En perfekt liten pärla att fly in i när man befinner sig i ett mörkt och kyligt Sverige som jag gjorde vid tiden för läsningen. Den fick mig verkligen att längta efter havet i Ostia, Trasteveres kullerstensgator och en stilla suck av sommar.
Geryon är på samma gång en pojke och ett rött bevingat monster. Här berättar han om sitt liv med början i barndomen med sin våldsamma bror och svaga mor. Han börjar fotografera och träffar Herakles som dock överger honom när han är som mest förälskad. En roman och en långdikt – eller en versroman – som återskapar en antik grekisk myt samtidigt som den skildrar en ung mans väg i vår samtid.
Betyg: 5/5 Otrolig. Och på ett sätt inte likt något annat jag läst. Varje mening är varsamt mejslad, texten innerlig, metaforerna kompletta. Historien löper framåt, den är pulserande, sorglig och dov. Här ryms eld och aska, sot och blod. Jag känner att jag måste äga den här boken själv för att kunna återkomma till den med jämna mellanrum, jag vill inte vara utan den.
Några år innan skådespelerskan Lena Nyman gick bort fattade hon det ovanliga beslutet att låta sina privata dagböcker tillgängliggöras för eftervärlden den dag hon dog. Dagböckerna ger en unik möjlighet att lära känna en skådespelare som var före sin tid och som hade ett djupt konstnärligt förhållningssätt till att utforska sig själv och världen.
Betyg: 3/5 Jag gillade den starkt till en början, men i mitten och mot slutet det blev ganska övermäktigt att läsa 460 sidor dagbok. För det är ju livet rakt upp och ner – ärligt, snurrigt och ofiltrerat. Det är svårt att inte känna mycket för Lena och jag fascineras över hennes liv och tiden hon lever i. Hennes språk är bra, men tyvärr inte så pass bra (eller redigerat) att läsningen blir någon litterär höjdpunkt. Jag blev dock väldigt sugen på att se Nyfiken-filmerna och ta del av hennes skådespeleri.
De tre syskonen Gabel lever helt olika liv: Ea har flyttat till San Francisco, där hon bor med fotografen Hector och hans dotter, Sidsel är ensamstående mamma och arbetar som konservator på Glyptoteket i Köpenhamn, medan deras envise lillebror Niels arbetar som affischuppsättare och står utan permanent bostad. Med åren har skillnaderna blivit till avstånd men nu har ett dilemma uppstått som behöver lösas på en gång. Under fem dagar måste de närma sig varandra och sin gemensamma historia
Betyg: 4/5 Jag gillar de parallella spåren, hur familjeliven vävs samman och bildar en helhet. Den får mig att tänka på Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar. Språket är en stor behållning, det är behagligt och varsamt, enkelt att trivas i. Karaktärerna känns intressanta, var och en på sitt unika sätt, men kanske hade jag önskat ett ytterligare uns av svärta för att gilla boken ännu mer.
En stund är vi vackra på jorden är ett brev från en son till en invandrad mor som inte är läskunnig och som därför aldrig kommer att förstå allt det han längtar efter att få säga. Ändå måste huvudpersonen Little Dog, som är i tjugoårsåldern, försöka hitta de rätta orden.
Betyg: 5/5 Oerhört stark och gripande. Jag älskade varje sekund av läsningen. Vi får ta del av en stark historia berättad med väl valda ord. Vuongs sätt att använda metaforer och beskriva miljöer och stämningar är fenomenal. Det blir aldrig platt eller konstlat, bara smärtsamt vackert. Jag läste den på engelska men införskaffade den sedan på svenska också för att ha i min bokhylla.
Med rätt att dö är en existentiell bok om tiden, prekariatets ensamhet och om klasstillhörighet. Ett undersökande, prövande verk om åldrandet och tröttheten och fysiska/geografiska skillnader, valda såväl som påtvingade.
Betyg: 4,5/5 Mattias Alkbergs bok fängslar mig. Den är stundtals otrolig och har genomgående en hög nivå. Här finns en blandning av längre texter och korta dikter som präglas av ett språk som gör mig sugen på att skriva. En liten inspirationsinjektion och ett manifest över samtiden.
Det är 1980-tal när V följer med sin mamma på en middag i litterära kretsar. Där möter hon den belevade G, en berömd författare som intresserar sig för vad hon har att säga. Kort därpå vill han träffa henne igen. V, som är tretton år, älskar att läsa och drömmer om att en gång själv bli författare. G är i femtioårsåldern och har rykte om sig att föredra sex med unga, ”de under sexton” som han har deklarerat i en känd pamflett. När V fyller fjorton inleder de ett förhållande.
Betyg: 4/5 Själva grundpremissen för historien är otroligt fascinerande och självklart skrämmande. Att sätta sig in i Springoras historia och få den berättad för sig är därför helt klart fängslande. Språket är sakligt och bokens uppbyggnad likaså. Hade jag fått önska något hade det varit lite mer litterärt schvung, men som historia är den definitivt läsvärd och stark.
I Victor von Hellens debutdiktsamling glider valarna tysta under en båt i atlanten. En blodapelsin lämnas på den bäddade sängen, vid köksbordet spelar någon yatzy. I en annan tid simmar en pojke mellan sjögräs och gammelgäddor. Han skriver med melankoli i en tid där allt ska vara ironiskt. Om hur vi aldrig kommer från känslan av att han förlorat något.
Betyg: 4,5/5 Jag läser Victor von Hellens diktsamling i ett svep och kan konstatera att i det enkla bor något vackert. Vardagsbetraktelserna, livet som passerar, människor man möter en gång men minns för evigt. Det är okomplicerat men alldeles tillräckligt. Ibland är det onödigt att kräva något mer.
Förutom att springa till biblioteket titt som tätt så har jag också beställt hem en hög med böcker till i sommar. Dels tidigare lästa favoriter som jag vill ha i min bokhylla men också sådana som jag varit sugen på (och vars reservationskö på biblioteket är milslång). Här finns även sommarens diktbok där valet föll på Kristina Lugn samt Lotta Lundgrens senaste kokbok som jag ser fram emot att både läsa och äta mig igenom. Vad har ni i era bokhögar just nu?
…som Neil Young skulle sagt. Åh, jag älskar maj. Månaden då allt slår ut, då alla vaknar till liv, lever upp och börjar blomma. Tiden mellan hägg och syren, den mest förgängliga när allting går för snabbt. Tänk om vi fick stanna här ett tag och bara insupa allt. Jag önskar mig en pausknapp på livet, det gör jag varje maj.
Plötsligt har träden slagit ut längs med Årstaviken. Jag tar säsongens första trevande löpsteg, känner grus och asfalt under fötterna, stannar och pustar ut för en bild fyra kilometer senare.
Känslan när man redan på morgonen blickar upp mot himlen och vet att det kommer att bli en varm dag. När asfalten luktar som den gör utomlands, en söt, tung, soluppvärmd doft.
Att samlas ett gäng kompisar utomhus, utspridda på filtar, kära återseenden, vi räknar till månader, ett halvår. Jag tänker att pandemin har gjort mig medelålders och fortsätter att bygga den självbilden genom att köpa ett bouleset. Sen äter vi pizza i gräset.
Fotboll och plockmat. Vinst och vin. En bra måndag helt klart.
Halvdag med strålande sol. Jag packar ner lunchen i picknickpåsen och sätter mig ute i parken. Ligger sedan och läser, två timmar i solen, när jag kommer in luktar huden av Niveas solkräm och barndomens stranddagar.
Kristi himmelsfärdsdag och vi promenerar över Skanstullsbron till Årsta och Två små svin. Beställer smörrebröd med friterad fisk, remouladsås och räkor.
Sandra och Emelie och sill och tjeckisk öl.
Sedan går vi genom vitsippsskogar och längs vattnet till Liljeholmen för en glass. Saltlakrits och viol, en perfekt duo.
Och på kvällen pizza med Karin och det saftigaste av rödvin. Lägenheten glöder av kvällssol och hon ger mig alla råd jag behöver.
En lördag och en loppisrunda med Karin och Ingrid. Vi fyller korgarna med fynd på två ställen och åker sedan för att äta pizza (igen!) och mjukglassbuffé.
Jag köper kökssaker som små gjutjärnspannor, en potatisstomp för mos, sockerströare till sommarens jordgubbar, en visp i rostfritt stål, en spräcklig skål för sallad eller chips och en diskhandduk att använda i femtio år.
På klädhyllan hittar jag en gul kofta som känns ”lite dansk”, ett rutigt tyg som ska få bli en klänning eller ett set, ett par rödvitrutiga shorts att matcha med höga strumpor och vit t-shirt, ett knalligt halsband och en tunn sak att svepa över badkläderna på semestern.
Ögonblicket att stå längst ned vid Eriksdalsbadet och ta sats. Skruva upp E-Type i hörlurarna och sedan springa hela vägen upp för backen. Pusta ut och känna benen bränna och häggen dofta.
Två paket med sommarens böcker. Sidor att försvinna i. En hög trave på nattduksbordet.
Kylskåpsrensartapas i form av kronärtskocka med ramslökssmör, bruschetta med mozzarella och sotad spetskål med brynt smör-crème.
Den bästa smaken på yoghurt som smakar precis som när man var liten. Den enda jag vill ha nu.
Ölrunda utomhus med stopp på Bar Hommage. Tidigare ett åskoväder som tömde gatorna på folk, men nu åter sol.
Tiotusen steg på Södermalm. I kringelikrokar från Sofia till Zinken och humöret på rätt sida.
Blåbär- och jordgubbsglass från StikkiNikki och Mariatorget i full blom. Maj maj maj jag gillar dig.
Jag räknar dagarna i väntan på vaccinet. Inser att det fortfarande är flera veckor kvar innan det kan bli min tur. Det är svårt att förhålla sig till tid som rör sig sakta framåt under ett år som springer iväg. För att distrahera mig själv drar jag igång olika små projekt. Jag vet inte om det är en grej som alla gör, men jag kommer ständigt på mig själv med att söka efter koncept i min vardag. Hittar på fiktiva ramar för att göra dagarna lite tydligare och livet något roligare. Förra veckan bestämde jag mig för att ha diktvecka och posta ett nytt inlägg varje dag på mitt instagramkonto Det kom ord. Sju dagar och sju dikter blev det. De flesta skrivna mellan 23 och 00, precis som det tenderar att bli med mina projekt… Den här veckan tänkte jag klä mig i second hand-fyndade grejer i så stor utsträckning som möjligt. Och veckan efter det blir det nog ett kokboksprojekt. Lite så håller jag på, i väntan på vaccinet.
Här är alla dikterna jag skrev förresten. Har ni någon favorit?
När det gäller inredning tänker jag att jag förespråkar metoden skynda långsamt. Men ibland går det nog faktiskt lite för långsamt. För efter ett och ett halvt år utan gardiner och med uppvaknanden i ett rum som badar i ljus klockan fem på morgonen under sommarhalvåret så var det verkligen hög tid att ta tag i situationen. Först tänkte jag mig en lösning i form av mörkläggningsgardiner på stång, men efter att ha kollat på olika alternativ utan att fastna för något så kom jag på att jag ville ha en hissgardin. En lätt och luftig som kan fungera både som rullgardin om natten och inramning av fönstret på dagen. Perfekt! Efter ytterligare lite research och mätande av fönstret insåg jag att jag skulle bli tvungen att specialbeställa en. Eller ta saken i egna händer och göra den själv. Hur svårt kan det vara? tänkte jag. Inte så svårt skulle det visa sig. Inte jättekul heller. Men helt klart överkomligt och tre kvällar senare var jag klar.
Jag valde att sy min hissgardin i ett dubbelt linnetyg för att dämpa ljuset mer. Det blir dock inte beckmörkt men tillräckligt för att jag ska sova bättre. Jag mätte upp fönstret och la till sömsmån på alla kanter, sicksackade, fållade och vände rätt. Sedan sydde jag fem kanaler. Två bredare i över- och underkant för att få plats med en 3,5 cm bred trälist och tre smalare med jämna mellanrum mitt på gardinen med plats för en 1 cm bred rundstav.
Sedan petade jag in listerna som jag sågat till i rätt längd och sydde igen kanalöppningarna för hand. På baksidan sydde jag dit 15 stycken öljetter. Tre på varje kanal, en i mitten, en till höger och en till vänster. I de tre nedersta öljetterna knöt jag fast ett persiennsnöre som sedan fick löpa genom de resterande öljetterna hela vägen upp och så samlade jag alla tre snören i en öljett längst ut i överkanten. Jag förstår om min förklaring känns lite knixig, men den här bilden kanske kan hjälpa till att förtydliga.
Till sist skruvade jag i tre skruvöglor rakt genom tyget högst upp och in i den övre trälisten. Sedan slog jag i tre spikar ovanför fönstret som jag hängde upp hela gardinen på. Själva persiennsnöret fäste jag på två enkla spikar vid sidan av fönstret. Jag tycker det blir finare än sådana plastfästen som finns.
Och så här blev resultatet! Här är gardinen hissad halvvägs, men den går såklart att skjutsa hela vägen upp om man önskar. I och med att den bara är upphängd på spikar så kan jag lätt plocka ner den under vintertid om jag vill, eller kanske sy en till i något färgglatt tyg att variera med efter säsong. Vi får väl se om det dröjer ett och ett halvt år till dess eller om jag skyndar lite mindre långsamt framöver.
I min garderob hänger dussintals plagg som väntar på att få komma ut. I mitt huvud har jag flera uttänkta klädkombinationer som jag väntar på att testa. Det skulle bara behöva bli fem, tio grader varmare först. Våren är sen i år, det råder ingen tvekan om saken. Ullkappan dinglar fortfarande på kroken i hallen, sandalerna ligger ännu nedpackade i sin låda. Men snart, snart, snart. Under tiden tänkte jag att vi skulle titta på några av de klädval jag gjort i väntan på värmen.
Vi börjar med något riktigt udda, i alla fall för mig. En helsvart klädsel! Men plötsligt händer det och jag trivdes fint i sammetsbyxor, t-shirt, mockajacka, chunky halsband, skärp med gulddetaljer och ett knallrosa läppstift som pricken över i.
En enkel hemmajobbsoutfit. Jeans, t-shirt, loafers och liten rutig, solgul kavajjacka för att hålla skärpan uppe i alla videomöten.
En outfit som platsar under min vårgarderobsrubrik Sport och lek. Färgglatt och bekvämt i rödrandiga byxor, ljusrosa skjorta och militärgrön väst. Tre nyanser som passar oväntat bra tillsammans.
En fredag kom jag på att jag ville klä mig i en färgkombination inspirerad av Sara Danius nobelklänning 2018. Sagt och gjort, rosa och orange fick det bli!
Hade det varit tio grader varmare hade jag bytt ut mina converse mot träskor här. Så fint till mörkblå jeans, småblommig blus och läderväska, även om detta också blev okej.
”Du ser ut som en kvinnlig Tom Petty”, sa min chef när jag klev in på kontoret iklädd detta. Jag tackade och tog emot och spelade på min imaginära elgitarr resten av dagen.
Jag har gått runt ett tag och känt att jag vill ha fler roliga t-shirts i min garderob. Den grå jag bar på bilden ovan med kavajen skaffade jag i Hakone i Japan och när man väl kan resa lite igen tänker jag att jag ska börja köpa sådana fulsnygga turisttröjor från olika ställen. Men i väntan på det kom jag på att jag kunde trycka upp en egen tröja med något kul på. Så jag klurade lite, skissade i Photoshop och landade till sist i en idé.
Shrimps and Shostacovich representerar tre saker jag tycker om. Skaldjur, klassiska kompositörer och alliterationer. Allt samlat på en t-shirt i en extremt limiterad upplaga om ett exemplar, det är ju roligast så.
Matchas gärna med blåjeans, vita tubsockor, loafers och smådryg uppsyn. Alltsammans i väntan på värmen och bara ben.
Hej och välkomna till livet punkt com. Här händer inte mycket. Jag tömmer och fyller diskstället varje dag. Barn i reflexvästar leker utanför mitt fönster. 57:ans buss kör genom vattenpölarna. Man har påbörjat vaccinationen av fas 4. Det är 667 000 stockholmare i åldersgrupperna före min. Varannan morgon kliver jag upp och gör ett kort träningspass som får parketten att knarra. På den bakre väggen i mitt kylskåp har det samlats is. Jag funderar på om jag ska skaffa en ny badrumsmatta. På jobbet skriver jag om hållbara investeringar. Ytterligare en dag och natt har passerat utan att jag fixat en rullgardin. Inköpslistan i min telefon innehåller tre punkter: tabasco, rakhyvlar, knäckebröd. Det låter som något man köper i Jönssonligan för att gillra en farlig fälla.
Här är några fler saker som passerat.
Jag fick födelsedagspresenter i form av vilda buketter och gamla poesisamlingar. Blommor och blad i sin bästa form.
Under en promenad mötte jag en fin och glassig skylt i kvällssol. Den påminner om en liten brosch jag hade som barn. Glassälskare since 1990.
”En sladd?”, tänker ni. Men nej, det är inte bara en sladd. Det är sladden. Varje måndagsmorgon plockar jag fram den ur skåpet för att koppla in min jobbdator och varje fredag klockan 17.30 rullar jag ihop den och låter den ligga i skåpet över helgen. En av alla nya märkliga traditioner som jag troligtvis inte kommer att sakna sen.
En stad som somnar halv nio.
Bruno K. Öijer, han tål att läsas om och om igen. De senaste somrarna har jag köpt en poesisamling som jag släpat med mig och vikt hundöron i. Förra året landade valet på Öijer och igår lade jag min beställning på årets sommarpoesibok.
Söndag och fotboll. Lantchips och dipp. Det finns något tryggt över det. Jag måste bara skaffa ett sånt svidande dyrt Discovery+-konto. Antar att poesibloggande tjejer inte är deras primära målgrupp att sponsra, men de kanske kan göra ett undantag?
Tror jag fotade den här pga ”fina färger” men jag minns ärligt talat inte. Fast lite fint var det ju i alla fall.
Den här fotade jag i alla fall för att jag älskar godis. Det är så gott! Särskilt den där biten man tar när man vaknar på helgmorgonen och hittar gårdagens skål kvarglömd på soffbordet. Den är 10 av 10.
Ett favorithus på en av alla promenader.
Varje år och varje vår står jag där under träden och fotar körsbärsblommorna. Inget undantag nu heller.
En kväll bjöd jag Julia och Karin på pasta hemma hos mig. Jag bestämde att vi skulle ha salladen vid sidan av på en liten tallrik. Det kändes innovativt. Det är verkligen sänkt ribba för innovativt nu. Jag kommer på mig själv med att berätta samma historier om igen för det händer så lite. ”Har ni tänkt på att burken med dijonsenap aldrig tar slut?”. ”Ja, du sa det förra veckan.” ”Oj ja, det gjorde jag nog.” Otroligt jämn tävling nu mellan pandemin och dijonsenapen om vad som kommer att ta slut först.
En dikt av Anna Axfors, men kanske framför allt en känsla. Jag tänker så ofta på just de fem orden: jag älskar dig, bär mig! Tänker att de betyder samma sak.
Varje dag lite mer grönt utanför mitt fönster. Och en rosa tuss mitt i allt.
Sälar, björnar och Emelie och Edda på Skansen. En mycket trevlig utflyktsdag! Jag fick feeling och köpte årskort. Tänkte att jag kanske går hit en solig dag och sätter mig och jobbar vid lodjuren. Vi får väl se.
I gamla stan har Postmuseum har hissat vad som skulle kunna vara den officiella flaggan i mitt känsloland. Saknar dig! Saknar dig! Saknar dig och dig och dig!
Ja, det var allt från livet punkt com idag. Dags att laga något med dijon och skjuta upp projektet med rullgardinen ett dygn till.
Ända sedan jag flyttade in i min lägenhet i november 2019 har jag varit fast besluten om att jag skulle byta ut golvet i det kombinerade köket och hallen. Där låg ett ljust laminatgolv med en del fula märken och skav och det var också på väg att börja lossna av sig själv. Min första förhoppning var att hitta ett otroligt trägolv därunder, men när jag lirkade upp en av bitarna under kylskåpet hittade jag bara en brun linoleummatta. Så jag började fundera på vilken slags golv jag ville ha och startade ett månadssparande dedikerat till köksgolvet.
Ganska snabbt kom jag fram till att jag ville ha något med färg och som känns ”lite kul” (väldigt typiskt mig). Eftersom köket och hallen är ett ganska litet rum på ungefär åtta kvadratmeter och det stora rummet i lägenheten har en fin fiskbensparkett så ville jag hitta något som bryter av lite. Något som kontrasterar mer än vad ett annat trägolv skulle göra och som dessutom fungerar bra när jag tappar grejer i min matlagning eller kommer in med leriga skor på hösten.
Efter ett år av velande och sparande (förlåt, men kan vi normalisera det lite att det kostar en massa pengar att renovera och måla om och bygga nytt, även i bloggvärlden?) landade jag i ett rutigt golv med linoleumplattor. Det kändes som ett bra val pga svanenmärkt, slittåligt, prisvärt och såklart: kul, men också lite klassiskt. Så i december travade jag iväg till golvbutiken för att göra min beställning, bara för att få höra att det rödvitrutiga golvet jag bestämt mig för inte skulle komma förrän i april. Så jag väntade och väntade och när det äntligen blev april hörde jag av mig igen. Jag fick ett mycket trevligt bemötande men också en tråkig nyhet, det hade blivit något fel i produktionen och nästa batch skulle inte komma förrän i augusti. Där någonstans tog mitt tålamod slut, så jag frågade om det fanns några andra färger tillgängliga nu direkt och valde vita och lejongula plattor istället.
I tisdags släppte jag in golvläggaren och flydde sedan in till kontoret. När jag sedan kom hem på kvällen och klev in genom ytterdörren ska jag erkänna att jag mumlade ett halvförskräckt ”oj”. Det var som att kliva in i ett nytt rum. Men med alla saker på rätt plats igen och några timmars invänjning så kändes det precis så kul och härligt som jag hoppats. Så numera har jag ett otroligt soligt golv i mitt kök.
Igår blev det invigning med matchande orangevin och två vänner på besök. Och om inte alltför länge hoppas jag att jag kan fylla det med dansande fötter och en massa folk på en ordentlig hemmafest. Det tycker jag faktiskt att både jag och golvet förtjänar.
Jag har fått en del frågor, så här kommer en liten uppdatering med mer exakt information. Köksgolvet är från Forbo och serien Marmoleum. Jag valde färgerna Stardust och Pumpkin Yellow. Jag vet dock att den sistnämnda var på utgående när jag beställde den 2021, så den kan vara så att den inte finns kvar. Jag köpte golvet via Golvpoolen/Linoleumkompaniet i Stockholm som var väldigt behjälpliga och bra på att svara på frågor, så jag kan varmt rekommendera dem.
– Hej Julia, hur går det med ditt försök att inte köpa nyproducerade kläder?
– Jo, tack. Bara bra! Det är oväntat enkelt faktiskt.
– Så det betyder att din garderob är lätt och luftig numera?
– Ehm… nej. Det har tillkommit en del nya, fast gamla saker om vi säger så. Vill ni se?
– Jamen gärna!
Min bästa vår- och sommarjacka är en liten svart mockajacka som jag köpte 2010 på superrea på Monki i Hamburg. Tio år av användning har dock tagit ut sin rätt så jag har varit på jakt efter en värdig ersättare. Därför blev jag mycket glad när jag hittade den här, i princip helt nya, i svart quiltad mocka, lätt fodrad med guldknappar och fickor.
De här två Sellpy-köpen kallar jag för Franska duon. Det är ett par himmelsblå manchesterbyxor med lätt utställda ben och Made in France-lapp i linningen samt en klassisk blårandig, långärmad tröja från Jean Paul Gaultier. En liten scarf i halsen, en stor stråväska och en nybakad baguette till så är looken klar.
Även om jag jobbar hemifrån den allra största delen av tiden känns det ju lite hoppfullt att tänka på att man en vacker dag faktiskt kommer bära sin dator fram och tillbaka till kontoret. Och ja, tygpåsar i all ära, men det är ju också praktiskt med väskor av det lite mer uppstyrda slaget. Den här i mjukt kolafärgat läder rymmer precis min 13 tums MacBook Air och ett gäng småprylar. Lädret behöver kanske smörjas lite, men i övrigt tycker jag att den är perfekt sliten så som den är.
En av mina vårstilar kallade jag ju för 90-talsmamman och inspirerad av det knappade jag in sökordet Marc O’Polo på Sellpy. För det om något känns ju 90-tal med kvalitet för att hålla in på 20-talet. Jag hittade en t-shirt med perfekt kitschigt solnedgångstryck och en otroligt mjuk kortärmad, randig skjorta. Den blir fin uppknäppt till vita jeans med vitt linne under och sandaler eller till ljusa shorts och med solbränd hud.
På tal om sandaler så hittade jag dessa sprillans nya lädersandaler för 30 kr på Sellpy. Perfekta att glida runt i en sen kväll vid Medelhavet eller på väg till Ica Kvantums deli-disk en högsommardag.
Jag har gått och spanat på en småblommig blus med lätt puffärm på Lindex som jag tyckte var fin, men insåg sedan att det var en typisk sådan sak som jag kunde hitta second hand. Och vips så klickade jag fram denna som jag tror är hemsydd, för den saknar helt lappar men är omsorgsfullt gjord med klädda knappar och sydda veck. Den kommer jag matcha med blåjeans, träskor och läderväskan längre upp.
Jag är medlem i köp- och sälj-gruppen Labels We Love på Facebook, men dock en ganska passiv sådan. Mest för att jag glömmer bort att kika i den och för att vissa saker säljs med en sådan rasande fart att jag inte orkar hänga med. Men en dag fick jag en notis om att min kompis Anna lagt upp lite saker till försäljning där, bland annat denna Gucci-scarf i silke som jag aldrig sett henne bära. Snabb som blixten gjorde jag mitt köp, för det var något med färgerna och mönstret som verkligen tilltalade mig. En perfekt kombination av klassisk och kul! Och dessutom en bonus att den är inköpt av en av mina bästa vänner i en liten vintageaffär i Brooklyn.
I lördags gick jag totalt en mil fram och tillbaka i snålblåst och hagelstorm för att besöka en, för mig, ny second hand-affär. Som tur var lyckades jag göra några fynd som kunde motivera promenaden, bland annat en långärmad pikétröja i merinoull och ett par vida, prickiga byxor. De bruna byxorna fick paras ihop med en annan brunmönstrad sak, nämligen en randig, glittrig tröja som köptes på Sellpy. Den har långa trumpetärmar och kan liva upp vilken tisdag som helst.
Det var några av mina senaste fynd! Second hand alltså, vilken grej. Min garderob känns som en skattkista just nu och med undantag för ett inköp av badkläder kommer jag nog att fortsätta mitt projekt ett tag till.