Det är söndag och jag
skriver en lista över saker jag ska försöka göra rätt framöver.
Om maten jag ska äta och initiativen jag
borde ta. Och jag borde också träna
i alla fall tre gånger.
Skriva lite kanske,
skulle jag kunna göra det tack.
Veckan innan har vi suttit intill varandra i baren, på restaurangen.
Det är första gången på mycket länge som det bara är
vi två.
Och jag frågar henne hur hon gör för att vara modig.
Hur man vet och hur man vågar.
Jag vet så lite om vad jag vill och
så mycket om vad jag borde.
Fick alla rätt på rationella provet.
Benen är tunga och asfalten prickig.
Ett majregn faller över mig när jag
tuggar backen i små tuggor.
Viskar för mig själv
”uppåt, uppåt, uppåt
mata på, mata på, mata på”
knaprar kilometer mot huvudbry.
Jag får låna en ryggsäck till sommarens vandring.
Promenerar sedan hem med den på axlarna
bron över vattnet
raksträckan mot gatlyktorna.
Och tanken slår mig,
vad skulle hända om jag fortsatte?
Om jag bara gick och gick och
gick hur långt som helst.
Men så gnager samvetets hamster i sin bur.
Två vita tänder som säger att jag
borde ringa henne.
Och henne.
Det är så många hon jag borde ringa.
Och morgonen därpå tar jag backen ner mot Slussen
viker in i den stora klungan som
rör sig över Guldbron.
Har ljus kostym under trenchcoaten
fem timmars sömn i kroppen och
plötsligt i huvudet:
Vad håller jag på med?
Var det så här livet blev?
Är det allt?
Kanske borde jag byta valspråk
i mitt liv.Plikten framför allt.
Flykten framför allt.
Vart jag ska?
Den som ändå visste.
Från pizzabullar till banana split – maten jag lagat de senaste veckorna
Hej hallå! Ska vi kika på vad som ätits den senaste tiden? Det tycker jag att vi gör.
När jag kom hem från några dagar av påskfirande var jag sugen på att plocka fram min pastamaskin och veva ihop en pastarätt. Jag gjorde ganska breda remsor eftersom jag gillar när det finns lite tuggighet kvar och för tunn färsk pasta blir lätt lite sladdrig tycker jag.
Till pastan gjorde jag en citronsmörsås med brynt smör, crème fraîche och citron som kokas ihop snabbt. Min grundplan var att ha sparris till men den var slut i affären så det fick bli gröna ärtor istället. Lite rom på det och så ett pocherat ägg som pricken över i. Vårigt och matigt!
En kväll hade jag Karin på besök och då lagade jag veganska dandan-nudlar med sichuanpeppar. Jag använde Gustavs recept men hoppade över surkålen eftersom jag inte hade det hemma. Det blev mycket gott, lite som en bolognese men med andra smaker.
En klassisk vardagsrätt för singelhushåll: snabbpizza på libabröd. Den här gången med potatis, salladslök, rom och dill. Till det en pizzasallad på färsk vitkål och lite crème fraîche.
Ett annat klassiskt sätt att fixa middag: laga smårätter på sånt som finns i kylen. I detta fall ett ägg, fem sparrisar och lite parmesan. Det innersta på en färsk vitkål, crème fraîche, citron och dill. Ett plommon, en halv mozzarellaboll och olivolja. Jag sotade kålen, stekte sparrisen och ägget, klyftade plommonet och grillade det i panna.
Jag har nog alltid varit en sillätare. I min familj har det liksom varit standard att ha en eller ett par sillburkar stående i kylen, men det var först som 20-nånting som jag förstod storheten i matjessill. Nu är det något jag äter varje vår och sommar oftast tillsammans med potatis, gräslök, gräddfil, brynt smör och ägg. Ibland med lite rädisor, finhackad rödlök eller tärnad gurka som här. Och tänk, snart kan man ha svensk färskpotatis till utan att bli helt rånad av inköpet, längtar!
En av mina bästa vänner fick sin bebis här om veckan så inför det första besöket bakade jag en plåt med pizzabullar för dem att stoppa i frysen. Jag fyllde bullarna med mozzarella, skinka och soltorkad tomat. För bullutseendets bästa blev det kanske lite väl mycket fyllning, men man vill ju inte ha en torr tugga tänkte jag.
Förra helgen fick jag ett akut sug efter banana split så då ordnade jag en sådan. I en riktig banana split ska det dock vara tre sorters glass: vanilj, choklad och jordgubb men jag nöjde mig med de två första. Det blev mycket gott och festligt ändå!
Och idag… ja då lagas det inte mycket mat här hemma. Istället blev det upphämtning av min signaturpizza: en hawaii med bearnaise och pizzasallad. Iskall fanta till. Jo man tackar.
Tre saker-listan
Flora, drottning av internet, gjorde en lista som jag så ödmjukt lånade. Tack!
Tre saker jag skjutit upp
Att blogga. Allt jag egentligen vill skriva om känns för privat, för brännande. Och då blir det som blir kvar för banalt, för ytligt. Så istället har det blivit: inget.
Att bära min hellånga turkosa paljettklänning från H&M Studio som jag lyckades lägga vantarna på efter typ ett halvårs sökande och budande. Den kräver ju onekligen sin fest, kanske är det jag som ska ordna den?
Att bära ner resväskan i förrådet. Den har stått i ett hörn sen jag kom hem från Palma.
Tre saker jag längtar efter
Att känna mig fin. Det här är väl en sådan sak man egentligen inte ska säga, men nu har jag känt mig ful och töntig ett tag och det suger. Egentligen vill jag ju tänka att det är strunt samma, det viktiga är väl inte hur man ser ut utan vad man gör, men samtidigt hoppas jag att det går över. (adlink till Självkänsla nu! av Mia Törnblom, nej skoja)
Ljumma försommarkvällar med lite förnuft och mycket känsla.
Någon som säger ”vet du vad, idag är det min tur att ta disken”.
Tre saker jag har lagt märke till
Min Sleep Cycle-app ger utslag på att det är någon som pratar tidigt om morgnarna, men när jag lyssnar av inspelningen så är det bara fåglarna som kvittrar högt utanför fönstret.
Att matpriserna har gått upp och lär fortsätta göra det.
Att 14 grader är perfekt väder för att springa i shorts och t-shirt. Men vad sjutton ska man ha på sig när det blir varmare?!
Tre saker som gör mig glad
Att sitta på en restaurang och beställa allt som är gott och fylla glasen med roliga viner.
Tanken på att jag ska bli fastern/mostern med den absolut bästa utklädningsgarderoben. Det ska rassla och glittra när man öppnar dörren, man får prova allt man vill och sen har vi show i min lilla lägenhet.
Att biblioteket finns och att man bara får gå in där och plocka på sig bland alla böcker. Samla några romaner och lite poesi in en trave och sedan gå hem med orden i väskan.
Tre saker jag vill rekommendera
Det är halva priset på all glass på Pressbyrån i en vecka till. Fyll frysen och välj glädjen.
Jag köpte Maybellines The Colossal Curl Bounce-mascara av en slump för att jag tyckte förpackningen såg lite kul ut och den var på rabatt på H&M. Nu gillar jag den supermycket! Ger långa fransar, kladdar inte och sitter bra hela dagen.
Köp en majblomma! Så fint på jackan och ett viktigt ändamål att stötta.
Tre saker jag vill göra snart
Testa en skål med nudlar på SIN Ramen.
Baka en god kaka. Jag blev sugen på sådana chokladkakor som vissa kallar kärleksmums (jordens töntigaste namn som jag vägrar använda) men som alltid hetat mockarutor i min värld.
Använda mitt presentkort på Centralbadet och gå dit för att simma, basta och få massage.
På besök i Joan Mirós studio
Det regnade så mycket den dagen. När vi klev av bussen vid hotellet färgades mina linnebyxor mörka av stora droppar. Vi började promenera upp för trapporna. Uppåt uppåt. Stannade till för att titta på utsikten eftersom det inte spelar någon roll om man står och blir blöt när man redan är dyngsur. Nedanför oss låg stranden tom på solstolar men med parasollen kvar i ensamma rader, havet grönturkost med den gråmulna himlen ovanför. Vi gick vidare längs de smala trottoarerna. ”Det ska vara här någonstans, jag lovar, vi är nästan där”. Och runt ett hörn, ett museum.
25 minuter utanför Palma ligger Fundació Pilar i Joan Miró, ett museum tillägnat konstnären och skulptören Joan Miró. Här var han verksam under sina senare år och hade sin ateljé och studio som enligt hans önskan lämnades orörda efter hans död.
Vi klev in i ateljén som var fylld av tavlor, möbler och föremål. Som om tiden en dag stannat upp och allting lämnats i all hast.
Jag kunde titta i en evighet. På stolar med flätade ryggar, surrealistiska målningar i grundfärger, små anteckningslappar som satt upptejpade, dukar med graffitiliknande motiv, ljuset som föll in från sidan och taket.
På ett bord en trave papper och en bok av Picasso, som också var en vän. På ett annat bord en pennvässare, en samling stenar och en kotte. Slumpvisa föremål som påminner om att allt kan vara inspiration. Korkskruven på väggen med uppsträckta armar, en månes olika faser.
Utanför regnet som en stadig kuliss. Och huset en påminnelse om att grundfärger kanske är de finaste ändå? Vem behöver pudrigt rosa och krämvitt när det finns blått, gult och rött?
I den senare tillbyggda museidelen pågick en renovering vilket innebar att några av utställningarna var stängda, men en del verk fanns att se ändå. Jag blev lite sugen på att köpa en av litografierna ovan, tyvärr hade jag inte budgeterat för konstköp under semestern.
Det fick bli konst för kamerarullen och minnet istället. Och avslutningsvis ett besök i Mirós intakta skulpturstudio där man tyvärr inte fick fotografera. Med sinnena fulla av inspiration återvände vi sedan ut i regnet igen. På bussen tillbaka immade rutorna igen och vi hoppade av några stationer innan vi var hemma för att stanna på ett café och dricka en kopp varm choklad.
Elva saker just nu
En god stund:
Jag bjöd in ett gäng bästa vänner till födelsedagsmiddag på Främmat, min absoluta favoritrestaurang i Stockholm just nu. Jag har ätit där ett par gånger och det är alltid lika gott, kul och avslappnat. Den här gången åt jag bland annat ostron med tigermjölk, ceviche på långa med blodapelsin och avokado, ostpuffar, varmrökt regnbåge med mynta och tomat, hjärtmusslor i xo-sås, murklor med kycklingmousse och rödräka med majs och bearnaise.
En längtan:
Att ha en hel dag då jag bara ligger kvar i sängen och kollar på dokumentären om Bodil Malmsten, läser böcker och äter smörgåsar. Ingen annanstans att vara, inga andra förpliktelser. Tack.
En stark kulturupplevelse:
Förra torsdagen såg jag Natthärbärget på Dramaten. En 120 år gammal pjäs i ny tappning som med sin bombade scenografi och sina trasiga karaktärer kändes mer aktuell än någonsin. Tre timmar flög förbi och lämnade mig med tårar i ögonen.
En bra låt:
Här om dagen släppte Jamie XX låten Let’s do it again och fastän min första lyssning skedde halv nio en onsdagsmorgon så fick jag ett akut sug efter att stå i en skogsglänta i gryningen och stampa mossa till den. Den åkte rakt in på min spellista med de 20 bästa nysläppen.
En ny tradition:
I söndags var jag hemma hos Karin och Fredrik på vad som mest troligt kommer att bli en ny tradition, nämligen en landgångslunch. Under en kväll då vi åt plankstek kom vi att tänka på andra maträtter som behöver föras upp i ljuset och då dök landgången upp. En lång macka med hundraårig historia som går från hav till land i sina pålägg. Fredrik hade preppat en massa toppings och så fick alla bygga sin egen landgång med allt ifrån skagenröra, ägg och gravad lax till rostbiff, leverpastej och pepparrot för att avslutas med fikon, brie och cheddar. För att få plats med hela mackan hade specialbyggda tallrikar tejpats ihop på mitten. Vi åt glatt och konstaterade att landgången är den perfekta uppvärmningen inför påskbordet, så nu har vi en ny vårtradition.
En sak som gör mig glad:
Efter en lång och mörk vinter så har kvällssolen har börjat att leta sig in i min lägenhet igen och fyller hela vardagsrummet med ett gyllene ljus.
En duktig grej:
Jag gick till specialisttandläkaren kl 07:45 på min födelsedag. Här fyller jag 32 och det första jag får veta är att jag ska få protes… Åldrandet tar ut sin rätt. Nej men jag ska påbörja en lång behandling för att få en ny framtand eftersom min nuvarande är en lagning med skadad rot och bokstavligen på väg att trilla ut. Tyvärr innefattar processen käkbenstransplantation, titanskruvar och tillfälliga tänder. Estimerad tid: 1,5 år. Estimerad kostnad: vill inte ens tänka på, men jättejättemycket (och eftersom tänder inte räknas till övriga kroppen så hjälper ju sjukförsäkringar föga). Nåväl, nu är jag igång i alla fall och det är ju bra.
En läsupplevelse:
Just nu läser jag PUR av Erik Lindman Mata och jag gillar den så mycket. Den är stark och sorglig och biter sig fast mellan raderna. Utöver det håller jag på med två böcker till och det är lite förvirrande för i vanliga fall brukar jag bara läsa en bok i taget och det är nog så jag gillar att läsa egentligen. Så i påsk ska jag försöka få lite rätsida och inte påbörja flera nya böcker innan jag hunnit klart med de andra.
Ett tv-program:
Gift vid första ögonkastet är äntligen tillbaka och med det också tv-cirkeln jag och mina vänner har där vi diskuterar och analyserar avsnitten tillsammans.
En milstolpe:
På söndag är min Instagramfasta över och då har 40 dagar passerat. Visst har det varit nyttigt och lärorikt, men faktum är att jag längtar lite efter att få komma tillbaka. Mest för att jag saknar att vara kreativ själv på plattformen, att få dela fina och roliga saker med andra. Och det tänker jag är positivt för då betyder det ju att all min tid där inte varit bortslösad, men det evighetslånga scrollandet utan syfte hoppas jag kunna fortsätta vara utan.
En helgplan:
I morgon åker jag till Norrköping för att träffa familjen och fira påsk. Det ska bli mysigt! Jag håller tummarna för att vi får lite sol så vi kan sitta ute och fika och ta en och annan härlig promenad. Glad påsk på er!
Jag vill berätta för någon om hur apelsinblommorna doftar
Jag vill berätta för någon om hur apelsinblommorna doftar precis när de slår ut. Hur havet antar en blågrön nyans när himlen mulnar ovanför. Att rödvinet i mitt glas kostar fyra euro och är det godaste jag druckit på länge. Hur bussen kränger längs kustvägarna när vi rör oss mot museet.
Om de stora färgglada tavlorna och det magiska ljusinsläppet som kastar skuggor mot en svunnen tid. Att badrummet har handmålade glasfönster och oljemålningar på väggen. Hur de hala gatstenarna känns under mina fötter när jag springer genom staden med sikte på havet. Om den lilla bodegan med svartvita foton på baren och stora glasflaskor längs väggarna. Där ölen kostar två euro och mannen bakom disken är mer intresserad av sin bok än av oss.
Att jag ligger vaken på nätterna och lyssnar till ljuden utifrån. Hör höga röster, backande lastbilar och din lugna andning alldeles intill. Hur vi blev utmanade att göra något oväntat och därför gick baklänges hela vägen hem. Om det vitkalla ljuset och den starka lukten av rengöringsmedel från supermercadons högblanka golv där vi rullar vår kundvagn och fyller den med chips, frukt och tandkräm. Hur vi hämtar varsitt täcke och kryper upp i soffan och kollar på tv en hel eftermiddag och kväll bara för att vi kan.
Om torget med det 600 år gamla olivträdet som sträcker sina grenar upp mot himlen. Att den lilla tapasbaren spelar Elvis och vi sjunger med i take my hand, take my whole life too. Om uteserveringarna på torget nedanför vår franska balkong där turisternas skådespel pågår och vi turas om att gissa vilka de är och vad de känner. Hur vi sitter sida vid sida på den läderklädda bänken i hörnet och läser varsin bok under överenskommen tystnad.
Och jag vill berätta för någon om caffe con leche och pulpo och patatas bravas och albarino i glasen. Att det är något med ljuset här, hur det faller i mjuka stråk, kastar en vilsam skugga över allt. Om allt jag sett, om hur minnen och smaker och stunder ankrar sig fast för att stanna kvar, för att bäras i en evighet.
Sista veckan i mars – vårtecken, båtutflykt och överraskningar
Det var sista veckan i mars och det kändes som vår. Jag satt ute på balkongen som inte är min utan som tillhör trapphuset men som jag under mina drygt två år i föreningen aldrig sett någon annan vistas på, så jag överväger att lite diskret bara göra den till min. Finders keepers borde gälla även för balkonger väl?
Mot en solig vägg växte krokusar i påskiga färger. Vet ni att enligt gammal gotländsk folktro så ska det från starens ankomst i januari, februari någon gång, ske sju star-urar innan våren är här på riktigt. Det vill säga sju lågtrycksperioder med högtrycksperioder emellan. Så att det snöar ett par gånger så här års är helt enligt plan tydligen, vi måste bara ha lite tålamod.
En måndag sågs vi ett litet gäng på relativt nyöppnade DubbelDubbel i Hagastaden för att äta födelsedagsmiddag och fira min kompis Julia som fyllde år. Vi delade på deras stora setmeny och fick in en massa rätter. Allt var jättegott och de buljongfyllda dumplingarna blev min favorit.
På tisdagen gick jag runt så här på jobbet. ”Du ser ut som om Leif GW Persson hade haft en dotter”, sa en kollega till mig. ”Du vet att han har det?”, svarade jag. Hon är författare och har skrivit Störst av allt, boken som också blev hypad Netflix-serie för ett par år sedan. Det visste inte kollegan.
När jag var på väg att kila hem från jobbet såg jag att det dykt upp nya tavlor på Hilma af Klint-väggen som vi har. Det är en ambulerande liten utställning med verk lånade från hennes stiftelse. När SEB öppnade sitt nya kontor i Solna för ett par år sedan bestämde de sig för att investera i och förse byggnaden med en av nordens största privata konstsamlingar. Även om jag jobbat där i drygt ett år nu upptäcker jag hela tiden nya verk. Helt klart en av mina favoritsaker med mitt jobb.
Väl hemma hängde ett bokbud på min dörr. För att vara bloggare får jag inte särskilt många bud, men sådana som dessa gör mig alltid glad! Jag har inte hunnit börja läsa än, men handlingen gjorde mig nyfiken: En mor söker sin försvunna tonårsdotter i natten. Flickan är sjuk och går inte att nå, mamman irrar på gatorna eller sitter hemma och ringer alla hon kan komma på. Är det hennes oro som drivit bort dottern, och är oron befogad? Kanske får det bli påskens läsning.
Sedan blev det onsdag och rep med oratoriekören på kvällen och därefter torsdag och tid för en liten springtur efter jobbet. Jag sprang längs Årstaviken och hann med fem kilometer innan det hunnit bli helt mörkt.
På fredagen var det dags för konsert, den första stora sedan pandemins början. Biljetterna köptes redan i höstas och helt plötsligt var det mars och tid att gå. Vi såg The War on Drugs på Annexet. Det var bra men publiken var lite tråkig. Kanske är det en stockholmsgrej att alla bara står rakt upp och ner med händerna korsade över bröstet och lyssnar fokuserat och sedan applåderar snällt och det är allt? Kanske är jag exakt likadan och får därför inte säga något?
På lördagen var det dags för utflykt! Jag och Anna hade instruerat Karin och Julia att möta oss vid Östermalmstorgs tunnelbana prick kl. 11:30. Därifrån gick vi ner till Strandvägen och en av de stora båtarna som låg och väntade vid kajen. Sedan gungade vi iväg på brunchkryssning.
Vid 13-tiden hoppade vi av på Vaxholm och istället för att vända tillbaka med båten och äta efterrätt på vägen hem fick vi desserten i varsin låda. Den åt vi på en bänk i solen (och blåsten) utanför den stora kyrkan.
I väntan på att få checka in på vårt lilla B&B så strosade vi omkring i butikerna som hade vårmingel och tog en liten drink på hotellet. Alldeles intill pågick inspelningen av Första dejten och jag och Anna skojade om att vi skulle vara med där, men det var som tur var bara ett skämt. Sedan handlade vi räkor, aioli, ostar, bröd och tomater och gjorde en stor plockmiddag i studiolägenheten vi hyrt.
Hela planen med resan var att åka iväg någonstans vi fyra innan det är dags för Julia och Karin att få barn framåt sommaren. Vad de gravida dock inte hade anat var att Anna och jag också planerat en liten babyshower på söndagen. Så lagom till att det var dags för oss att äta en sen frukost så trillade det in en massa fler kompisar och överraskade.
Vi hade abonnerat växthuset där ute i trädgården och fått en stor brunch uppdukad till oss alla.
Vi hade lite aktiviteter där vi målade träklossar till bebisarna och gissade födelsedatum och sånt, men mest satt vi och myste och åt sisådär sju omgångar frukost.
Två extremt överraskade kompisar vars bebisar jag ser fram emot att få träffa snart!
Sedan tackade vi för besöket på Vaxholm och åkte in mot stan igen. Jag ägnade kvällen åt att äta lax och dillstuvad potatis och kolla en naturdokumentär om bläckfiskar, helt slut efter veckans alla bravader och överraskningar.
Det var den sista veckan i mars och nu är det april och jag är på nya äventyr, men det får ni veta mer om en annan dag.
Min vårstil 2022
Vet ni vad? Det har blivit dags att sammanfatta vårstilen för 2022. Mitt största bekymmer har varit hur jag ska lyckas balansera alla halvmärkliga trender (ja, Y2K-stilen, jag tittar på dig) med det faktum att jag snart är 32 och tillbringar större delen av mina dagar på ett bankkontor. Men det är ju det som är kul också. Att testa nytt och prova sig fram och hitta sin väg i allt. Och en sak är fortfarande säker: det blir nog ingen särskilt avskalad och sofistikerad garderob för mig det här året heller.
För att sammanfatta vad jag är sugen på har jag landat i fem olika rubriker med fem olika teman, varav en del går lite omlott i varandra. Det mesta bygger på saker som redan finns i min garderob eller sådant som är roligt att hitta second hand. Jag har redan gjort en lista över saker att hålla utkik efter framöver!
IT-entreprenör på väg för att utrota millenniebuggen
Min adaption av Y2K-stilen får nog bli att inspireras av IT-entreprenörerna som sålde på folk cd-rom-skivor med mjukvara som skulle skydda dem mot millenniebuggen. Jag tänker oversizade kostymer i ljusa färger och skjortor med stora kragar. Portfölj i handen, håret uppsatt i en klämma och kanske en smal slips till. För extra 2000-känsla så kastar jag också trånande blickar efter sådant som skimrar, allra helst ett par byxor i silver.
Man kommer alltid undan med kavaj
Jag har en vag teori om att man kan klä sig lite hur som helst men så länge man adderar en kavaj så känns det ändå någorlunda uppstyrt. Så oavsett om det är minikjolar, cykelbyxor eller sportshorts jag har på underkroppen, kommer jag att bära en kavaj på överkroppen och låtsas som om allt är som vanligt. Hur själva kavajen ser ut spelar inte så stor roll, men jag ser gärna att den får vara lite oversizad, färgglad eller i något finare material.
Läderlappen på besök
Är det någon som kommer att svettas in sommaren så lär det vara jag i mina fuskskinnbyxor och second hand-fyndade läderkavajer. Jag har nämligen insett att det kan vara väldigt fint, särskilt om man bryter av med något helt annat. Till exempel ett par ormskinnsbyxor tillsammans med en t-shirt med tryck. Eller varför inte något komönstrat till en i övrigt enkel outfit? Ju fler och mer färgglada och konstiga fejkdjur, desto roligare.
Pappa på semester
När jag känner för något lite mer avslappnat blir mitt ledord Pappa på semester. Den kortärmade skjortan kommer att bli ett nyckelplagg i min garderob och jag bär den gärna uppknäppt över en t-shirt. Ett annat alternativ är ljusa cargobyxor med skärp i midjan tillsammans med en väst med många fickor. Är jag på språng blir det korta sportiga shorts med pikétröja eller skjorta till. Allt matchas såklart bäst med ett par fulsnygga solglasögon, en solblekt keps och strumpor i sandalerna. No joke.
Hallå, var det fest eller?
Jag vet inte om det beror på någon slags post-pandemisk förvirring men jag har en känsla av att när jag kommer kliva in på en fest så kan jag se ut lite hur som helst. Som om jag skummade inbjudan fort och sedan gick all-in, i alla fall på halva kroppen. Jag tänker kontraster och jag tänker kul! Silkiga klänningar med westernboots till. Paljetter och glitter med rejäla tröjor. En catsuit med kavaj. För mycket färg och för lite ordning men alltid med en vision om att stanna till stängning.
Det var mina fem halv-oklara men ganska roliga (om jag får säga det själv) teman för i vår. Har ni några rubriker för er garderob framöver? Låt oss diskutera!
Några ljusglimtar från mars
Hej! Jag kände att det var dags att skriva ett riktigt klassiskt blogginlägg om saker som hänt de senaste veckorna. Smått och gott från en märklig tid där det också funnits plats för en vardag som lunkat på och några ljusglimtar att samla som snäckor om sommaren.
Vi börjar för ett par veckor sedan hemma i min lägenhet. Under en kväll fick hammaren komma fram och jag gav min nya oljemålning en plats ovanför soffan. Där hänger den tillsammans med en tavla jag ärvt av min mormor och en krokiteckning gjord av min vän Madeleine. På soffbordet står en knubbig kruka med små pärlhyacintlökar och vittnar om våren.
Det blev lördag och jag klädde mig i en ny linnekostym. Eller nygammal då. Jag köpte den för 200 kr på Sellpy och gillar den så mycket, ett riktigt kap!
Jag och kostymen promenerade ut till Sickla för att äta brunch på Fanny Udde tillsammans med ett gäng kompisar. Det var gott och mysigt! Bra också om man vill kunna boka bord och inte behöva chansa och stå en timme i kö som man annars kan få göra på många brunchställen i Stockholm.
På kvällen samma lördag gick vi på (Macbeth) på Dramaten. Den var mycket bra! Jag blev kulturpeppad och har redan bokat en ny föreställning som vi ska se. Sedan var vi några som spontant gick hem till Linn på hemmafest i några timmar för att sedan åka till Under bron. Jag var absolut den enda på technogolvet som var dum nog att ha ljus kostym på mig.
Det bästa sättet att förgylla en halvtråkig söndag är att sätta sig någonstans och beställa en stor skål ramen och ha med en bok som sällskap. Den här söndagen åt jag en Tori Paitan på Tonari Ramen på Folkungagatan och den lade sig som en mjuk, varm filt i kroppen.
Sedan blev det måndag och business as usual. På med rosa kostym och röda boots och upp till våning fyra på kontoret.
Och plötsligt är det inte längre mörkt när man kliver ut från den där hissen på kontoret för att åka hem. De allt senare skymningarna känns som en present varje dag, varje år. Tänk att vi har alla vårens och försommarens och sommarens ljusa kvällar framför oss.
Nog om skymningsromantik och över till något helt annat. Förra fredagen bjöd jag ut mina bästisars sambos, Erik och Fredrik, på en sunkbarrunda. Vi började i Örnsberg och jobbade oss sedan, en stor stark i taget, in mot Södermalm. Höjdpunkten var nog planksteken på Röde Orm, den satt som en smäck. Den här bilden hade nog förresten gjort sig rätt bra som en oljemålning, hade jag haft en sådan hade den också fått hänga ovanför soffan.
Och förra lördagen fyllde Malin 30! Vi var ett stort gäng som firade henne på Wasahof och tog halvt över bardelen där. Kvällen till ära var det också operalördag så vi fick bland annat höra O sole mio och sedan blev det förstklassig födelsedagssång från hela restaurangen.
På söndagen köpte jag en grillad korv och tågade som en underdog tillsammans med femtontusen hammarbyare till Tele2 Arena för att kolla på kvartsfinalen i Svenska cupen. Jag tog plats i bortaklacken för att heja på IFK Norrköping och det var första matchen jag såg på plats sedan pandemins start tror jag. Så fint att få vara där på läktaren igen, även om det slutade med förlust.
Sedan satte jag uppe alldeles för länge på söndagskvällen och skrev det föregående blogginlägget vilket följdes av lite dåligt samvete för att klockan plötsligt var halv ett och jag ännu inte gått och lagt mig. Men precis innan jag skulle krypa ner i sängen läste jag en tweet om att det var ett stort norrsken över Stockholm så då tittade jag ut och minsann! Över hela Södermalm dansade ett grönt ljus och jag satte mig i fönstret och följde allt under tjugo minuter, helt hänförd över att det gick att se så tydligt trots alla gatlyktor. Ibland är det värt att vara vaken sent.
Nu i veckan har jag haft kompisar över på middag och bjudit på egna smörrebröd. Ett med hemgjord skagenröra och regnbågsrom samt ett med kartoffelmad. En bit vesterhavsost, ett knippe rädisor och varsin öl till det så var middagen klar.
Igår åt jag middag igen med ungefär samma vänner, men hemma hos Anna den här gången. Vi fick två klassiska rätter: pasta pesto med burrata och blåbärspaj med vaniljsås.
Idag bjöd Stockholm på riktigt vårväder med sopade trottoarer så jag plockade fram mockajackan och mina låga converse och strosade runt på stan. Köpte en lyxshake med hallon & lakrits, ett gäng böcker och lite annat smått och gott.
Och nu är vi tillbaka där vi började. I lägenheten där pärlhyacinterna vuxit sig gängligt höga och fått sällskap av en spretig kungsängslilja och där kvällssolen skiner in lite längre idag än vad den gjorde igår.
Från jorden ett stilla hummande
Livet är en sång. Jag skriker den på läktaren tillsammans med folk jag aldrig träffat men ändå känner mig hemma med, klädd i den vitblå halsduken med broderade stjärnor. Jag slår takfast med handen i räcket framför mig och känner pulsen gå upp varje gång någon närmar sig mål. Det är inte vackert men det är starkt och allting som har hänt känns när jag ser dem.
Sången handlar om liv. Klockan är halv tio på restaurangen i Vasastan och toner klingar i lokalen tillsammans med slamret från glas och bestick. Så harklar sig mannen vid pianot och meddelar att vi har ett födelsedagsbarn bland oss och med en gemensam stämma sjunger vi Ja må hon leva så högt vi kan. Du står i centrum med allas blickar på dig och strålar på det mest självklara av vis.
Att sjunga är att leva. Platsen i en kör har varit självklar sedan barnsben och nu är jag tillbaka. Jag vecklar ut notbladet med Antonio Caldaras Missa dolorosa och försöker hänga med i sopranstämman när den klättrar sig uppåt i åttondelar. Et in terra pax. De latinska orden är obekanta på tungan och jag fokuserar på rådet att lägga sången djupt nere i bröstkorgen, göra kroppen stor och rösten klar.
Livet är en sång. Är oändliga melodier, är känslor som blir till toner som bär på ord. Och på sängkanten i det sirliga marsljuset känns de starkare än förut, blir lika närvarande som lakanen under de vinterbleka låren, lägger sig tätt intill och lämnar avtryck. Om jag bara lyssnar tillräckligt noga så hör jag den hela tiden, från jorden ett stilla hummande, livets melodi.