Fint – Sida 2 – Julia Eriksson

Citron och mynta, svart te och snö

Jag målar badrumstaket himmelsblått. Står och balanserar på stegen som klämts in mellan toalettstolen och duschväggen, tänker på de dekorerade taken jag såg i Vatikanen i våras. Allt är många mil bort. Min mörkblå overall fylls av färgfläckar.

Jag skriver ”kom hit om du vill”. Låter intuitionen styra istället för hjärnan och blir glad över svaret. Finner mig själv i det lilla röda rummet, ölkannan på bordet, fem halvtomma glas och mikrofonen i handen. Vi sjunger Fairytale of New York och allting känns som början av en film.

Jag huttrar i adventskylan. Minusgrader och tunna strumpbyxor, en klänning med små små pärlor. Får blåsa varm luft på händerna när vi kommit in på restaurangen, men vi beställer granita som om vädret inte fanns och jag tänker att december gärna får smaka citron och mynta, svart te och snö.

Jag köper sex hyacinter och en amaryllis. Plockar fram krukor ur skåpet och lämnar jordrester på diskbänken. Knyter mörkröda sammetsrosetter och fäster på ljusstaken och porslinshunden, tänder stjärnan i fönstret och dammsuger bort spåren av processen.

Jag möter henne på Hornsgatan och kramar hennes axlar. Beställer två rätter i den lilla thaikiosken, köper julmust och smågodis, tar vägen genom parken, ser hur det lyser i fönstren. Allting på tv:n är dåligt men det är okej och jag stryker henne över håret, klappar knäna, sveper filten om oss.

Jag tar fram saxen och klipper i tyget. Låter den isblå kjolen som jag köpte på Myrorna bli två decimeter kortare. Sicksackar, nålar upp och syr. Provar den framför spegeln och funderar på om det blev lite väl mycket, bestämmer mig för att det blev perfekt. Med strumpbyxor så.

Jag får ett meddelande: ”vad tror du om att fira nyår här?”. Svarar ja utan att tveka en sekund. Drömmer mig bort till långa promenader, sprakande brasor, varma tofflor, stickade västar och tjocka böcker. Att börja ett nytt år utanför en ny stad, new new nu nu nej snart.

Vinden så stilla, kroppen så levande

Det blev lördag och vi åkte ut till havet. Hämtade bilen i Fruängen och rullade söderut, motorväg, landsväg, färja. Vägskyltarna från barndomen. Bygdegården där vi hade terminsavslutning med musikskolan. Konserterna pågick i många timmar. Alla skulle spela, solo, i grupper och i orkester. Kött-bu-llar med ling-on på små fioler utan klang. Stackars mammas öron. Bomullstussar. Ett tunt täcke på granarna längs vägen. Framme vid hamnen och packningen till bryggan. Tamparna tunga och blöta i handen, korsa sundet med svag sol i ögonen, minns inte när jag kisade mot den sist.

Tretton grader i huset, dubbla tjocktröjor och elementens tickande. Varm buljong, hett te, fodrade tofflor. Sitta i fören och titta efter sälar, en långpromenad på ön. ”Det är något med hur allting ser overkligt ut precis före skymning.” Att ha tid att tänka på ljuset, på rymden, på horisonten. Dricka glögg och lösa mysterier. Laga pasta och tända ljus. Gå och lägga sig med varsin bok, sovrummen ännu svala, men sängen uppvärmd. Läsa tio sidor och sedan somna så djupt djupt, havsbotten och bäckmörker.

Nästa dag regnsmatter mot rutorna, iskorn mot klipporna. Mata vedträn i bastun, se den sakta stiga från 50 till 60 till 70. Sänka sig i havet och räkna till tio, känna fingrarna domna och blodet rusa. Handdukar på tork, en deg på jäsning, en ny spelomgång. En sista måltid, stänga av och packa ihop och så hem igen över vattnet, in i bilen. Hela helgen vinden så oväntat stilla, kroppen så oerhört levande.

Höstens filosofi: W.W.LEH.D?

Jag såg att Flora skrivit om konceptet romcom-vinter, vilket jag tycker låter som en underbar idé. Själv vill jag befinna mig i senhöstens vagga under några veckor till, men det hindrar mig inte från att också ha ett tema. För några veckor sedan kom jag fram till min höstfilosofi och den känns så självklar att den förmodligen får följa med en bit in i vinterns mörka månader också. Jag frågar mig bara helt enkelt What would Luke Edward Hall do?

Många känner kanske redan till Luke Edward Hall, men om inte så är han en brittisk konstnär, designer och skribent som bor i Cotswolds tillsammans med sin make Duncan Campbell och deras två hundar. Han är kanske mest känd för sin färgstarka, eklektiska stil och sin brittiska wittiness. Det jag gillar med honom är att han verkar vara otrolig på att se skönheten i allting runt omkring sig, att han inte tycks bry sig så mycket om trender eller att lägga upp den perfekta bilden och att han skapar på många olika sätt. Är det något min november kan behöva så är det kreativitet, oängslighet, natur och vackra saker.

För att bli mer konkret så är det här några saker som jag skrivit upp på min What would Luke Edward Hall do?-lista.

• Vandra i naturen. Helst med en hund, men om inte så gärna med en vän.
• Binda en enorm bukett, varför inte en av stora kvistar med vissnande löv?
• Bjuda över sina vänner på drink.
• Tänka färgstarkt – i kläder, inredning och stil.
• Intressera sig för antiken och grekisk mytologi.
• Äta Sunday roast. Antingen laga själv eller gå till Pub Duvan.
• Läsa poesi. Gärna äldre samlingar i tummade exemplar.
• Bära inneskor, skjorta och stickat.
• Titta på skulpturer och annan konst.
• Måla något – en tavla, en vägg eller en möbel.
• Besöka en gammal biograf.
• Skriva en handskriven inbjudan, ett placeringskort eller ett brev.
• Fotografera analogt.
• Spela kort eller brädspel.
• Gå på en konsert eller pjäs, helst något som ens vänner är med och sätter upp.
• Lyssna på orgelmusik.
• Dricka te och äta små mackor.

Hur trevligt? Jättetrevligt tänker jag. På väg hem från jobbet idag ska jag gå förbi SF-butiken och köpa ett spel och sedan vidare till biblioteket för att plocka upp en diktsamling jag reserverat. I morgon ska jag gå upp tidigt och åka till havet. Jag måste bara komma ihåg att packa tofflorna och kameran. Trevlig november-helg på er!

Papperspåsar papperspåsar fyllda med trattkantareller

Söndag. Vaknade vid åtta med ett lätt sinne, huvudet klart eftersom de enda ångorna jag andades in igår var de från den vattenlösliga färgen jag målade mina köksluckor med. De har hunnit få en strykning i en smörgul nyans och jag tror att resultatet kommer bli fint. Kokade en stor tallrik havregrynsgröt med ett halvt rivet äpple i och åt med havremjölk, jordnötssmör och resten av äpplet. Målade kökslådorna och en av skåpsluckorna jag inte hade plats för igår. Kollade termometern, drog på mig löparkläderna och bestämde att fjorton grader inte var för kallt för shorts och t-shirt. ”Jag blir varm när jag springer”, tänkte jag. Sprang Tantolunden, Hornstulls strand, Västerbron, Norr Mälarstrand, Munkbroleden, Hornsgatan och hem. Blev varm, såklart. Hoppade in i duschen, packade utflyktsväskan och ordnade matsäcken. Kände mig som en mycket vuxen och mycket duktig människa. Så här kan jag också vara tydligen. Att det finns så många Julior i mig, jaha. Gick till Skanstull, köpte vegokorv och svart kaffe, dubbelgrepp i vänster hand, genom spärren, ner i tunnelbanan, upp vid Gullmars och där väntade vännerna vid bilen.

Raka vägen ut i skogen, sista platsen på parkeringen, det var en sådan söndag då alla ville vara ute. Mild och klar, de första höstlöven redo att sparka fötterna genom, om en vecka eller två kommer allt att stå i brand. Följde gröna slingan genom skogen, stigen kantad av mjuk mossa, en snabb titt, jo en gul stam med brun hatt och hittar man en så hittar man alltid flera. Papperspåsar papperspåsar fyllda med trattkantareller, fikapaus på en berghäll, hela slingan runt och så fyra timmar senare tillbaka vid bilen. Hem till ett mindre kaotiskt kök än mitt för att rensa svampen, laga en risotto, bjuda över några fler på söndagsmiddag. Inte ens de akuta vi måste lösa det här nu-meddelandena från jobbet gjorde mig stressad, jag svarade tåligt inifrån det nedsläckta sovrummet och återvände sedan till stearinljusen och middagsbordet. Tillbaka på söder med två liter svamp att förvälla och luckorna som skulle bli klara i helgen får vänta till nästa vecka för tiden har sprungit och veckans sista blogginlägg skriver inte sig självt, inte ens en perfekt söndag i början av oktober. Men med två minuters marginal hann jag i alla fall klart.

Fem saker jag vill göra i höst

Jag vill boka en stuga och åka dit under en hösthelg. Vädret kan vara fint, men det får nästan ännu hellre vara dåligt. Hård vind som får håret att piska på kinderna, regnsmatter mot fönsterrutorna, rök ur munnen på morgonen, isande kyla som tvingar mig att ta på ännu en tröja till. Havet som slår argt och salt, vita gäss på vågorna, jag som står och stirrar ut över det mörkt gråblå. Horisonten känns långt bort och ändå nära.

Under en av de där helgerna som bara ligger och skvalpar i november vill jag styra upp en pubrunda. Ett roterande mellan olika opretentiösa ställen där vi dricker blaskig öl och pratar högt. Det får aldrig bli tråkigt, så fort något tonas ut eller saktas av måste vi byta ställe, jaga nya iakttagelser. Kanske beställer vi en plankstek eller äter fish & chips. Pommeskorg med aiolidipp, högar av saltkorn på den rutiga pappersduken. När jag kommer hem luktar min halsduk unket av billig fatöl.

Jag vill bjuda över några kompisar på varma mackor och te en söndagskväll. Noll ambition, bara enkelt och mysigt. Köpa en halv meter bröd och skiva upp, förbereda olika pålägg, ost, dijon, pesto, kronärtskocka, kanske lite kantarellstuvning. Tända ljus överallt, för helt plötsligt är det mörkt klockan sex, vi är där nu. Ugnen på 175 grader, plåt efter plåt lassas in. Ett gammalt avsnitt av Söndagsöppet med Uffe Larsson står på i bakgrunden. Man vet inte längre om året är 1998 eller 2023 men allt känns tryggt.

En dag när regnet öser ner på det äckligaste av sätt tänker jag dra på mig mina superfunktionella, dyra regnbyxor som hittills bara har fått möta Alpernas augustioväder. Swosch swosch, låter det när jag tar mig fram på Södermalms gator med regnhuvan uppfälld och blicken långt fram. Vad gör hon? Vart ska hon? kommer folk att undra när de ser mig. Och mitt enda svar är: ut. Jag ska ut.

I mitt huvud finns en mental lista över tjejer, nej kvinnor, nej det låter fel, men sådana i typ min ålder som jag vill bjuda in till en middag i min lägenhet. Matbordet utskjutet i rummet för att alla ska få plats, en skrynklig duk ovanpå och i mitten en stor soppa eller gryta. Alla känner någon men ingen känner alla och anledningen till att jag samlat dem är för att jag älskar vad som händer när man sätter vettiga personer i samma rum och slår samman deras världar, för att jag vill att mina vänner ska vara allas vänner och för att jag tror på att skapa nya sammanhang.

Mina favoritplatser i Stockholm

Stockholm kan vara ängslighetens högcentrum, kan vara ”du måste boka bord fyra veckor innan, annars är det kört”, kan vara stelt och stramt och kallt. Men det finns också platser i Stockholm som jag älskar, där jag drabbas instinktivt av känslan av att det här är en av världens vackraste städer, där det finns en slags förtätad atmosfär som får åtminstone min själ att sjunga. Det låter banalt att säga att det handlar om äkthet, som om allt annat skulle vara falskt, men på vissa platser finns det något som klingar rent. Jag tänker att det är spår av historia och av genuinitet.

När jag vandrade genom staden här om dagen fick jag för mig att jag ville lista dessa platser, så här är några av mina favoriter som jag tycker att ni ska besöka om ni får chansen.

Rönnells antikvariat
Längs Birger Jarlsgatan ligger antikvariatet med stadens kanske mest ambitiösa skyltning. Här är litteraturen självklart i fokus i form av mängder av gamla och nya böcker, men det finns också konsttryck och andra små detaljer att titta på och köpa.

Stadsbiblioteket
I rotundan i Stadsbiblioteket är väggarna täckta av böcker i flera våningar. Här står rader av träskrivbord med gröna lampor tillsammans stolar med sitsar av flätad sadelgjord och här har jag suttit timme efter timme och skrivit. Nyligen fick jag veta att biblioteket ska stänga för renovering under flera år och jag känner redan en lågmäld stress över var jag ska sitta istället.

Främmat
Restaurangen Främmat lyckas med konststycket att servera vällagad, klassisk och kul mat på ett sätt som ändå känns nytt. Alltid gott, ambitiöst och avslappnat med en känsla av att man vill återvända varje vecka.

Carl Eldhs ateljémuseum
I skulptören Carl Eldhs museum flödar ljuset på ett magiskt vis. Här trängs en stor samling skulpturer i kombination med tillfälliga moderna utställningar och stämningen är nästintill sakral.

Humlegården
Varje gång jag promenerar genom Humlegården tänker jag på Hjalmar Söderberg. Inte bara för att det står en staty av honom där utan för att hela miljön känns som tagen ur någon av hans Stockholmsskildringar. Det är något med de stora träden som ljuset faller igenom, de små stigarna som letar sig åt olika håll och vilsamheten som får en att vilja vandra långsamt med händerna på ryggen och tänka på livet.

Kungliga biblioteket
Är det någon gång jag önskade att jag var 21 år och student så är det när jag kliver in i läsesalen på Kungliga biblioteket, även känt som KB. Här råder ett dämpat fokus som får mig att vilja plöja böcker och snöa in på olika områden. Få saker gör mig också tryggare än att tänka på deras enorma arkiv med kilometerlånga gångar under marken där mängder av material finns sparat.

Konstnärsbaren
Det andra KB i Stockholm är Konstnärsbaren, också det en favorit hos mig. Här känns det som att tiden stått still men på ett positivt sätt. Träpaneler och målningar pryder väggarna, oliverna är stora och gröna och vissa kvällar står det ett jazzband i hörnet och spelar.

Racamaca
Tapasbaren Racamaca vid Mariatorget är nog en av restaurangerna jag besökt flest gånger i Stockholm, ändå tröttnar jag inte på det lilla hålet i väggen (som nu ändå blivit dubbelt så stort jämfört med de första åren). Här är det trångt och stimmigt med goda viner i glasen och roliga smårätter att dela, utan att bli ruinerad på kuppen.

Allhelgonakyrkan
På höjden i Helgalunden finns en liten träkyrka från 1918. Här inne är stämningen varm, trygg och lugn, jag minns att jag kände mig välkommen från första gången jag klev in genom porten med duvan ovanför. På söndagar kl 18 firas allhelgonamässan, en enkel och prestigelös mässa med fokus på gemenskap.

Wasahof
Inne på Wasahof står pianot i mitten av matsalen och på lördagskvällarna sjungs det opera. Då bryts restaurangsorlet ett par gånger för framföranden av operastycken och efteråt ropas det bravo. Menyn är klassisk fransk bistromat med gott om skaldjur.

Millesgården
På Herserudsklippan ute på Lidingö ligger Millesgården. Här finns en skulpturpark med utsikt över vattnet, en konsthall med olika aktuella utställningar och även huset där Carl och Olga Milles bodde och arbetade. En plats med mycket fint att titta på och att inspireras av.

Café Cuvée
Hörnet vid marmordisken i baren på Café Cuvée på Högbergsgatan är en av mina favoritplatser att sitta och läsa på. Här är det stimmigt men inte stökigt och här kan jag sitta själv utan att känna mig ensam. Dessutom är alla som jobbar i baren väldigt gulliga och har koll på vilket vin jag kan tänkas gilla och låter mig testa olika druvor och glas.

Badbryggan vid Årstaviken
Fem minuter från min dörr, precis nedanför kolonilotterna, ligger en av Årstavikens badbryggor. Där träffas jag och två vänner en morgon i veckan för att bada tillsammans. Ofta är det ett eller ett par andra sällskap där. Vänliga damer med termosar, svettiga löpare som gör snygga dyk från bryggan, hundar som tålmodigt väntar på sitt sällskap som badar. Man hälsar god morgon, man diskuterar temperaturen i vattnet, man önskar varandra en trevlig dag när man går därifrån.

Sibyllans kaffe- & tehandel
Att kliva in på Sibyllans är som att gå in i en Wes Anderson-scenografi. Här pryds väggarna från golv till tak av plåtburkar i olika färger och det finns mängder av te- och kaffesorter att välja bland. Allting görs med omsorg och jag hade gärna velat handla allt i mitt skafferi på samma sätt i liknande butiker.

PA&Co
I många år jobbade jag på ett kontor som låg alldeles intill PA&Co. Varje kväll gick jag förbi restaurangen och tittade in där, ibland besökte jag den även själv. Det är en liten, stökig, klassisk Stockholmsbistro där det alltid sitter någon från kultursidorna, där menyn står på en griffeltavla på väggen, dit man måste ringa samma dag för att få bord och där maten alltid smakar bra.

Söderbokhandeln
Det är något magnetiskt med Söderbokhandeln på Götgatsbacken, för varje gång jag går förbi där känner jag för att gå in. Deras långa bord med nya böcker gör mig alltid sugen på att läsa och här får jag alltid utmärkt hjälp att hitta det jag letar efter. Må de aldrig måla över det flagande taket.

Sensommardagar i Stockholm

Allt och alla återgick till sin vardag och med ens blev det sensommar, luften fylldes av en mild värme, som om den medvetet väntat in något.

Jag bjöd en vän på middag och lagade färsk majskolv med smörstekta kantareller, persilja och västerbottensost, en burratasallad med stekta nektariner, tomater och basilika samt rostad potatis med hollandaise, rom och dill. Till efterrätt snickersglass för att det ibland är det allra godaste.

Det blev söndag och jag gick på mässa. Sedan promenerade jag genom hela staden, förbi en favoritplats till en annan. Ljuset var så som det bara är så här års, mjuka skuggor, höga himlar, alltings klarhet.

Jag nådde fram till Carl Eldhs ateljémuseum och smög in till introduktionen av konstnären och hans verk som just hade börjat.

Ibland drömmer jag om att något trevligt litet magasin skulle be mig att göra en guide till den perfekta helgen i Stockholm och då skulle den här platsen absolut finnas med.

Jag läste Isabella Nilssons En bok för Ingen nyligen och i den fanns det ett stycke om Det goda och det sköna som jag fastnade för.

”Godhet och skönhet är inte samma sak, och det tycker jag är jättebra. Hurså? Jo, för genom att inta estetens blick på världen tillåts jag byta ut frågan ”Lever jag ett gott liv?” till Lever jag livet vackert? Detta skifte av problemformulering har åtskilliga gånger hjälpt mig igenom dagen. Tillvaron må göra hur ont som helst, men på samma sätt som det alltid går att klämma en liten klick tandkräm till ur tuben, går det alltid att klämma ut ännu en liten skönhetsupplevelse ur existensen.”

På platser som dessa är det enkelt att leva livet vackert, särskilt när världens godhet tycks vackla. Kanske är det därför jag tycker så mycket om dem?

Det blev måndag och löpschemat kallade. Min peppiga Nike-coach sa att jag skulle springa 20 km men eftersom halvmaran snart stundar bestämde jag mig för att jag lika gärna kunde testa att springa hela distansen. Och det gick! Nu ska jag bara göra om det på lördag, önska mig lycka till.

Mitt i veckan hade jag Julia och Karin på middag. Jag lagade gochujangnudlar med vegofärs, gurksallad och stekta gröna bönor. Sedan gick jag och Julia till Trädgården för att se Sara Parkman. Hon var otrolig. Givetvis på ett musikaliskt plan men också som artist och person. Jag kände mig stärkt och pånyttfödd och välsignad med någon slags urkraft efteråt.

Sedan blev det fredag och jag hade inget bättre för mig än att se Bergmans Sommaren med Monika. Värre saker har ju hänt, men jag avskyr ändå ensamma oplanerade fredagskvällar så raskt vidare till nästa dag.

Efter en liten springrunda dukade jag fram lördagsfrukosten och sedan mötte jag upp Emelie och Edda. Vi gick till Scenkonstmuséet och spelade på alla instrument och dansade framför skärmar och så fikade vi på Stora bageriet efteråt.

På vägen hem i tunnelbanan spanade jag in reklamkampanjen jag varit med och gjort. Sedan tog jag fram symaskinen och fixade till två par byxor, något jag tänkt på i ungefär en månad men som såklart bara tog tjugo minuter att fixa när jag väl kom till skott.

Ombytt och nyfönad tog jag tunnelbanan till KB för ett glas vin med Sadia och Anna. Därefter gick vi till Nordiska museet där Radiokören skulle ha konsert för att avsluta Östersjöfestivalen. Den senaste tidens absurda kulturdebatt med ursprung i min gamla hemstad Norrköping har fått mig att bli extra motiverad att gå på scenkonst och olika museum nu. Inte bara för att det gör livet vackrare utan för att om vi inte har kultur i vårt samhälle så har vi inget kvar. Då är allt blott en galleria, en välförpackad köpupplevelse, ett kravlöst men själlöst skval.

På söndagen var jag på Solen för att äta brunch. Vi valde länge och omsorgsfullt från deras meny och allt vi fick in var väldigt gott. Jag har dock ett råd till Riksbanken och det är att tillfälligt förbjuda konceptet mellanrätter på restauranger. Nog för att det är trevligt, men notan skenar iväg direkt om man ska äta sig riktigt mätt och jag tror att ett förbud skulle bromsa inflationen en smula i alla fall. Mvh jobbar på bank.

Efter en liten tupplur på soffan bytte jag om till ett par väldigt knödel byxor och traskade hem till Gabriella som bjöd på söndagspizza och häng. Sedan tog hon med oss på förhandsvisning av filmen Past Lives som har premiär om ett par veckor. Jag gillade den, kanske främst för att den var mer stämning än överdriven dramatisk kurva och så tyckte jag att fotot var fint.

Igår hade jag och Malin höst-kickoff efter jobbet. Det innebar att vi sågs på Sibyllans och köpte te med ambitionen att bli riktiga te-drickar-tjejer. Jag valde ett earl grey med blå blom och Sibyllans sov gott som jag hoppas ska göra underverk för min sömn (inser nu att klockan är 23:28 när jag sitter och skriver detta och att det inte spelar någon roll hur mycket te jag dricker om jag ändå inte går och lägger mig i tid).

Kickoffen fortsatte sedan till Aesop där jag köpte en ny handtvål till priset av två mellanrätter (hmpf). Efter det tog vi ett långt varv inne på Hedengrens bokhandel för att samla läsinspiration.

Till sist avslutade vi kvällen på KB med en högst tvivelaktig studie av våra horoskop för den kommande perioden.

I morse klev jag raka vägen upp ur sängen, bryggde en termos te och hoppade i löparskorna. Sedan sprang jag längs Årstaviken till en av bryggorna där jag mötte upp Anna och Linn för ett morgondopp. Vi låg stilla i det svalkande vattnet och lät dagens första tankar flöda. Solen klättrade sakta uppåt och himlen var sådär hög som den bara är så här års, under några sensommardagar i Stockholm.

Vin och socker, bräckt vatten och luftballonger

Mina suckar letar sig ut genom det öppna fönstret, seglar genom parken, svävar över Södermalm, jag är säker på att om ni lyssnar riktigt noga så kommer ni att höra dem eka mellan gatorna. Det är bara jobb och ingen semester-suckarna. Den stilla nedräkningen i huvudet, det långa att göra-listan som tycks gå i omvänd ordning och istället för att krympa enbart växa. Jag mässar tyst för mig själv ”det är inte semester att vara ledig med småbarn, det är inte semester att vara ledig med småbarn” när jag ser mina vänner med två månader av ledighet dela bilder på stunder i solen. Snart jag med, bara lite till av jättemycket först och däremellan fylla varje kväll varje helg till bredden av vin och socker, bräckt vatten och luftballonger. Andas, sucka, sänk axlarna okej.

En junidag fick jag för mig att jag hade en livskris. Min kompis Klara skrev ”kom jag vet ett bra ställe för glass som vi måste testa”. Katastrofhantering 1.0. Vi köpte mjukglass i smakerna jordgubb och vanilj och konstaterade att det kanske bara var En Vanlig Liten Kris™.

Sedan gick vi till Ambar och drack orange vin. Pratade om livsplaner och boenden och att gå i kloster. Gatan var stilla och varm, chipsen salta på tungan. Någon hade tappat sin hatt, en liten ljus av strå som låg på bänken intill oss. När glasen var tomma kom hattägaren förbi och blev glad.

Vi bestämde att vi vill ha ~mer puls~ så vi gick till Rörstrandsgatan och satte oss på Nektar. Tittade på killar men den enda som stack ut var en med tonade solglasögon och stor mustasch. Någon dag senare skymtade han förbi i tidningen, det visade sig att han var aspirerande Hollywood-skådis. Såklart. Jag åt en nässelpaj med ägg som jag skulle vilja kopiera men att plocka nässlor känns som en utmaning. En vacker dag med handskar kanske.

När pulsen på gatan lagt sig tog vi våra cyklar och promenerade hemåt. Skildes åt vid Västerbron och det var fortfarande ljust när jag och Lilla blå rullade Ringvägen hem.

Dagen efter låg värmen fortfarande kvar som ett lock över staden. Jag hade stannat uppe sent på torsdagskvällen för att baka en kaka och skyndade sedan hem på fredagen för att ordna resten. Bar ner tallrikar och glas till innegården. Katten tittade tveksamt på mig. ”Hur svårt kan det vara att få till en bra glöd?” muttrade jag tillbaka.

Sedan kom Anna, Karin och Julia och jag ställde mig vid grillen. Använde en liten salladstång som grillverktyg och låtsades ha koll på vad jag gjorde.

En stund senare serverade jag grillad färsk vitkål, marinerad mozzarella med örter, grillad nektarin och lök med tomater och basilika samt grillad färskpotatis, citron och sparris med hollandaisesås, stenbitsrom och dill. Blev mycket nöjd med min första riktiga grillmiddag.

Ovanför oss svävade luftballonger och när skymningen föll gick vi upp till lägenheten och åt mandelkaka med körsbär och vispgrädde och plötsligt var kvällen förbi. Om det bara fanns oändligt med tid för stunder som dessa, men det enda som fanns kvar var ett litet berg av disk och en halv påse grillkol.

En tisdagskväll mötte jag Linn nere vid bryggan vid Årstaviken. Den var full av blöta kroppar, trötta ryggsäckar och handdukshögar. Ett barn hoppade i och gick upp tjugo gånger på raken, han räknade högt och blev mer exalterad för varje runda, rösten ljus i sommarkvällen. Vi simmade runt länge. Pratade om sommaren som låg framför oss. Linn berättade en fin grej som hänt henne, jag visade min arm med knottror, men det var inte vattnet som var kallt, det var en rysning.

Bytte badkläderna mot vaniljgula shorts och mörkblå collegetröja. De mjukaste plaggen att försvinna i, snälla mot huden. Doft av solkräm och myggmedel. Den blöta tofsen droppandes i nacken, fuktiga hårtestar att tvinna. Komma hem och hänga upp handduken på tork.

Sedan har vardagen blandats med rosor och strössel, sagor och socker som krasar mellan tänderna. Alltid på gränsen till vämjeligt, så himla fint, men ändå okej. Det gäller att vara varsam.

Och solens sista strålar som letar sig in i köket, får det brandgula golvet att glöda, får mig att stryka ännu en dag ur almanackan, men när är vi framme hur länge ska vi köra är det långt kvar?

En vuxen födelsedag

Igår var det min födelsedag men också en ganska vanlig onsdag, så som födelsedagar tenderar att bli när man blir äldre. Även om jag i ganska stor dos har barnasinnet kvar så är det ju inte riktigt samma sak som när man var liten. Särskilt inte då jag råkat få en massa präktiga vuxenaktiviteter som tandläkarbesök och bankrådgivning bokade på min dag… Men det visade sig bli en fin onsdag och födelsedag ändå!

Jag bestämde mig för att börja dagen på bästa sätt och ge mig själv en riktigt god frukost när jag vaknade. Det blev en eggs royale på rostad kavring med gravad lax, pocherat ägg, hollandaisesås, rädisor och dill. Jag lagade en likadan i måndags så såsen hade jag redan färdig och ägget blir ju klart på några minuter.

Sedan var det dags att göra sig redo och hoppa i lite kläder. Jag ville känna mig fin men inte för fin, så det blev blåjeans, rutig blus och skinnkavaj.

Strax efter åtta klev jag ut genom porten och promenerade genom ett soldisigt Stockholm. Vissa av gatorna var nysopade från grus och staden sände äntligen ut lite vårkänslor. Är det något jag lärt mig så är det att det kan vara exakt alla slags väder på min födelsedag. Det har både snöat, varit 20 grader varmt och haglat i sidled. Att få en mild och solig vårdag kändes därför som en vinst.

Målet för min promenad var Eastmaninstitutet på Dalagatan. Där finns en massa specialisttandläkare, bland annat käkkirurgen som jag skulle träffa idag. Jag fick smärtstillande, ett par bedövningssprutor (de rakt upp i gommen är mina värsta) och sedan bäddades jag in i en operationsduk med bara ett litet hål för munnen. Efteråt skämtade jag om att jag kände mig som en födelsedagspresent till mig själv eftersom jag blivit både inslagen till paket och fått snöre i form av stygn i munnen.

Jag kan rekommendera att plocka ut en framtand om man har åldersnoja, tycker det drar ner ens utseendemässiga ålder ganska rejält! Skämt åsido, när jag var färdigopererad skickades jag till protetiken som fixade min låtsastand så jag slipper gå med glugg.

Halvt bedövad och svullen vinkade jag hejdå och åkte hem för att jobba i ett par timmar. Jag tackade mig själv för att jag ätit en så god frukost när jag satt och bet på en kompress samtidigt som jag försökte leverera en massa olika uttag för en ny reklamkampanj.

Efter några timmar hemma hade bedövningen släppt och blödningen avtagit så då bestämde jag att det var dags för lunch. Jag tog mig ut på söder för att köpa en bakelse, lämna tillbaka biblioteksböcker och ta ut lite euro till min resa.

Sedan lagade jag en lättuggad lunch i form av matjessill, potatis, ägg, gurka, rödlök, rädisor och brynt smör.

På eftermiddagen filade jag på en printannons och lite olika banners tills det var dags att ha rådgivningsmöte med banken. Säg något vuxnare att göra på sin födelsedag? Vi pratade om upplägg på bolån och pensionssparande, viktiga men inte jätteroliga saker, även om det alltid känns bra efteråt när man har lite mer kontroll och koll på läget. När vi var klara gav jag mig själv en klapp på axeln och åt min hallontartelett.

Sedan tog jag mitt uppstyrda, finansiellt mogna jag och bytte om till klänning, boots och tunna strumpbyxor.

Med The Avalanches på hög volym stövlade jag iväg till Bar Ubu där jag bokat ett långt bord för mig och ett gäng vänner. Vi fick sitta i en egen avdelning och det kändes lite som när man var på McDonaldskalas som barn fast nu var det äntligen min tur att få fylla år. Så mysigt att samla alla och avsluta den vuxna födelsedagen på ett sprudlande, pirrigt vis.

Det var första dagen som trettiotre och början på resten av mitt liv. Nu börjar äventyret!

Låt mig berätta om sådant som har hänt

Det är sen torsdag, natten till fredag och jag fick för mig att jag skulle berätta för er vad som har hänt mig de senaste dagarna. Även om det inte är något stort eller speciellt, tänkte jag att ni kanske ville veta.

Till exempel så har jag åkt tåg till Uppsala. På den 38 minuter långa resan som nästan kändes för kort läste jag Josefine Klougarts En av oss sover. En otroligt fin bok med stillsam handling och ett språk som jag vill flytta in i och stanna kvar hos.

Väl framme i Uppsala var det blått. Blå himmel, blå hus. Det på bilden ovan påminner mig alltid om Muminhuset som var min största dröm att få i julklapp när jag var sju. Jag fick det aldrig, kanske är det därför jag fortsätter att dras till detta.

Målet med min visit var att hälsa på min systerdotter Agnes och hennes föräldrar. Vi lekte tittut och läste Knacka på, fikade sockerkaka och gick långpromenad förbi snöskulpturfestivalen. Det var stå lutad mot en husvägg i solen-varmt och skulpturerna låg mest som snöfläckar i parken. Vi tände ett ljus på kyrkogården för det var födelsedag och det var söndag och vi pratade om våren och sommaren.

Tillbaka i Stockholm igen låg gatorna tysta och tomma. Jag skrev en lista över alla jag skulle träffa och allt jag skulle göra. Jag gör ofta så inför en ny vecka: skriver en lista över allt som ska hända och sedan tittar jag i princip aldrig på den när veckan väl börjat. Nånting nånting ha kontroll.

En sak som stod på listan var att jag skulle träffa Emelie och gå på Liljevalchs vårsalong så det gjorde jag på tisdagen. Vi konstaterade att det kändes som en lite ospännande salong i år, mycket gav känslan ”jaha, det här är 2023 års blyertsteckningar av träd”, som om det alltid finns ett par sådana. Kanske var det hängningen som var lite okreativ också, lite för tydligt tematisk. Jaja, det fanns såklart en hel del bra också.

Det blev en ny kväll och jag tog på mig fransbyxorna kända från tidigare inlägg tillsammans med en skjorta i silke och en läderkavaj. Kände mig till 72 procent som Sanne Salomonsen, det är något med helsvart, boots och läder som gör det. Inspirerad av min danska aura drack jag fyra glas vin och talade högt och fritt om livet.

En annan afton sladdade jag in på Liebling för mitt livs första (och kanske enda?) bokklubb med tyskt tema. Jag hade läst Allegro Pastell av Leif Randt och skulle diskutera den tillsammans med Malin, Sara, Andrea och Alexandra. Vi drack tysk öl och åt tyska snacks och pratade mycket om boken och jättemycket om annat också. Det var en väldigt fin kväll och jag gick hem varm och glad i kroppen och ställde mig vid diskbänken för att tävla i VM i smörgåsrån som gick ut på att skyffla i sig så många bregottsmorda smörgåsrån som möjligt inom loppet av fem minuter. Jag tror att jag vann.

Det syndiga levernet fortsatte vilket jag skyller på att det var helg och fredag så jag och några kollegor gick på aw. Planen var att sätta oss på Lådan men där var det fullt så vi hamnade på baren intill som finurligt nog heter Lill-Lådan och är i princip samma sak fast i mindre format och mysigare miljö.

På lördagen stod det SKRIVA med stora bokstäver på schemat så då gjorde jag det. Eller försökte i alla fall, resultatet var minst sagt varierande. Klockan fem gick jag över till min kompis Fredrik som fyllt år och därför bjöd på hembakad pizza. Det resultatet var helt klart bättre.

På söndagen hade jag sagt åt mig själv på skarpen, nu skulle det bli ordning och reda, struktur och stabilitet. Jag packade ner datorn och ett 4-pack mazariner i väskan och gick över Riddarholmen in mot centrum.

Målet var Stadsbiblioteket och jag satte mig på en av stolarna i Rotundan och skrev. Det blev några sidor av vad som mest kändes som rent skräp™ och en halv sida om en fiskmås som förmodligen är skräp den med. Jag och skrivandet är inte i vår bästa fas just nu dessvärre.

Efter två och en halv timme samt två mazariner gav jag upp och promenerade hemåt. Vid Gallerian på Hamngatan gjorde jag ett stopp på IKEA och köpte pärlhyacinter, påskliljor och servetter. Sedan började det att snöa som om vädret försökte motverka mina just nyinköpta vårtecken.

Jag såg jättemånga måsar på vägen hem och tänkte att det kanske var universums sätt att säga att det gärna får bli ännu fler texter om fåglar. Eller? Nej, kanske inte.

På söndagskvällen gick jag på mässan i kyrkan och det var i alla fall ett bra sätt att sätta punkt för en vecka av: allt. Giv mig ett heligt sinne, en vilja ny och god. Lite mer av det tack vore bra.

När jag vaknade i måndags hade jag ett enormt schvung i håret efter att ha sovit med det upprullat på ett hårband under natten. Jag försökte tämja det någorlunda och tona ned den ostyriga looken med scarf och kavaj.

På kvällen efter jobbet åkte jag hem till Karin för att äta middag. Jag och Anna hann leka lite med Iris innan hon skulle sova och fick hjälpa till att läsa godnattsaga och ge välling. Livet va, jag minns när vi var 15 och lärde känna varandra och ordnade ambitiösa övernattningar, minns när vi var 22 och stod på Kåken och famlade efter lyckan. Allting som har hänt känns när jag ser er.

När Iris somnat åt vi bönchili och grekiskt lantbröd och sedan hade vi en lång utläggning om hur man gör för att bli en APO-tjej, dvs en sån tjej som man ser på Asian Post Office som har blankt hår, bra hy, fixade naglar och en avslappnat snygg stil. Jag tror vi landade i att vi aldrig kommer att bli några sådana men att vi alla behöver bli bättre på att använda strykjärn och steamer.

I tisdags kväll promenerade jag genom den annalkande stormen med McDonald’s som en hägring framför mig, men det var inte dit jag skulle utan till biblioteket. Igen. Jag barrikaderade mig där i några timmar och åt de två mazarinerna som var kvar av helgens 4-pack. Skrev och skrev innan jag stretade hemåt i vinden. Det blåste upp.

När jag vaknade igår morse var hela världen vit. Snö snö snö. En tystnad täckte staden och bara hundarna var ute med deras ägare.

Jag såg ut på allt det mjuka och tänkte på våren, på sommaren. På texten jag måste skriva, på orden jag faktiskt skrivit, på vännerna jag har, de gamla och de nya. På synden och nåden och fiskmåsarna, ja på livet som är nu.