Fastän tiden tycks stå stilla så händer det något där ute. Vi går mot vår. Det märks i luften, hur den plötsligt känns mjuk och lätt att andas. På ljudet, i fåglarnas kvittrande och dunkandet från basketplanen som fortsätter allt senare. Och det märks på ljuset, på att jag inte längre måste jaga solen innan den går ner och hur jag varje morgon tänker att nu måste jag verkligen fixa en rullgardin till fönstret. Vi lever i den konstigaste av tider men det blir vår ändå. Här är några andra mer eller mindre klassiska vårtecken som jag noterat.
När jag kliver ut ur porten för att ta min lunchpromenad märker jag att något är annorlunda. Trottoarerna är rensopade från grus och gatan ligger mörkgrå och fuktig, nytvättad och redo att torka i solen. Jag känner lukten av våt asfalt som sakta värms upp och den påminner om den intensiva doft som fyller luften efter ett tungt sommarregn.
I trapphuset sitter en lapp som informerar om att det är dags för gemensam gårdsstädning och iordningställande av terassen. Som nybliven bostadsrättsägare är det min första samling någonsin och det känns nästan lite pirrigt, på ett ytterst fånigt vis. Men jag är ju så glad för att få bo här och när vi är klara har föreningen lovat att bjuda på korv och öl, bara en sådan sak!
På Bysistorg vid Hornsgatan blommar körsbärsträden för fullt och uteserveringarna ekar förnuftigt tomma. Jag ställer mig under ett av träden och riktar telefonens kamera uppåt. Det är ett märkligt behov att behöva dokumentera dem år efter år, men det är som att kroppen känner av att det här är för fint för att inte spara på.
På Pressbyrån har de just nu halva priset på all glass, precis som de brukar varje vår. Och jag kan inte låta bli att köpa en magnumpinne eller en lakritspuck när jag går förbi på min kvällspromenad. Snart öppnar kanske också glasskiosken som ligger på hörnet vid parken nedanför mig. Då ska jag gå dit ofta.
Termometern visar femton grader och för första gången på länge lämnar jag halsduken hemma och väljer en tunnare jacka. Ett par dagar senare plockar jag ner alla tjocka ytterplagg från krokarna i hallen och låter dem byta plats med jackorna som legat ihopvikta i lådan under min säng. Plötsligt är min hall full av färg och jag längtar tills nästa gång jag får gå ut.
Jag jobbar hemifrån sedan några veckor tillbaka och på eftermiddagarna brukar min rygg protestera efter alla timmar på en enkel köksstol. Så då ställer jag mig med datorn på en kartong i fönstret och blickar ut över parken samtidigt som jag står och knapprar. Idag upptäckte jag att de ställt ut nya röda soptunnor i parken. De som är till för avfall från grillar. Tänk, det kommer faktiskt en tid då vi får sitta och grilla i parker igen.
Påsken blir inte vad den brukar i år. Inte det minsta. Jag hade planerat att åka hem till min familj på landet, träffa släkten, gå i kyrkan och bli uppvaktad på min 30-årsdag. Nu blir inget av det som tänkt och jag stannar i Stockholm istället. Men sill, det tänker jag minsann äta och jag börjar redan nu. Med en matjessilltallrik med potatis, rödlök, gräslök, ägg, gräddfil och brynt smör. Den första tallriken av många.
Jag är ett aprilbarn. Det betyder att jag aldrig kan veta vilket väder det ska vara på min födelsedag. Det har både snöat och varit strålande sol i en oförutsägbar blandning. Och på samma oförtusägbara vis har alla mina födelsedagsplaner i år vänts upp och ner. 30-årsresan ställdes in, 30-årsfesten med mina jämnåriga vänner flyttades fram och min riktiga födelsedag kommer inte heller bli som tänkt. Men likväl är den ett vårtecken och den kommer dyka upp, mot alla odds. Så nu ska jag sätta mig och skriva min önskelista som jag lovat min familj, även om jag bara önskar mig två saker just nu: att allting ska bli som vanligt och att vi får en sommar vi kan njuta av.
