skriva – Julia Eriksson

Höstens hummande, trädets sång

Tidig morgon när jag lämnar dubbla täcken i Hornstull. Åker två hållplatser med röda, staden fortfarande i dvala, kastanjeträdets löv likt handflator på trottoaren, en försiktig sol spiller sitt ljus över vi som redan är uppe. Det är jag och en tant med gnisslande rullator, en man på väg från bageriet med en påse bröd. I parken ser jag en mamma som drar en barnvagn. Hon stannar till för att fotografera sitt barn under trädet vars blad brinner karmosinröda mot himlen. Från mitt fönster på höjden brukar jag tänka på det som det sjungande trädet. Hur det likt Grünewalds målning gör parken till poesi genom sin tidiga blomning om våren och intensiva färg till hösten.

Timmen efter går jag med fylld ryggsäck mot Strömkajen, uppför rampen och ombord på fartyget som ska ta mig ut i skärgården. Skummande vatten slår mot oss när vi lämnar staden, på havet segelbåtar segelbåtar. Jag undrar vart alla är på väg någonstans. Tiden rinner förbi, människor kliver av på bryggorna, tänk att ha ett litet hus vid havet. Tur att jag kan låna andras så länge, att andras ägande till viss del kan få vara mitt. I två dagar ska jag vara på en ö och skriva, slå mig ner bland orden för att stanna kvar och när skepsisen tar över kommer jag att vända mig till mitt sällskap och fråga om vi inte ska ta en paus, om hon inte också vill sträcka på benen en stund. Allting medan hösten hummar sin stilla melodi där utanför.

Hostattacker och hjärtslag

I mitt kylskåp står en halv burk matjessill, en flaska champagne och hostmedicinen Mollipect. Jag lyckades få den utskriven efter fyra veckors ihärdigt hostande. Inte för att jag insisterade utan för att person efter person i min omgivning började muttra ”du borde kolla upp det där” när jag avbrutit ännu en av våra konversationer med en hostattack. Läkaren jag gick till tittade i min hals och mina öron, lyssnade på mitt hjärta och mina lungor och sa bekräftande ”jättefint” varje gång han flyttade stetoskopet. Det kändes lite märkligt men högst vänligt att få komplimanger för mina inre organ. Ur mina högtalare strömmar Marie Fredrikssons album Het vind. Jag ligger raklång på golvet på en utrullad yogamatta och skriver. Det händer att jag gör det ibland när jag jobbar hemifrån, lägger mig på golvet alltså. Det är som att det blir lättare att tänka då, som att jag kommer närmare min kreativa sida, kanske för att jag känner mig lite mer som ett lekande barn igen. Jag funderar på hur jag ska göra med det där skrivandet som inte är jobbet. I grubblandet letar jag efter former och scheman att förhålla mig till, tänker att allting kommer att ske bara jag har en tydlig plan, något att hålla mig i, en litterär ledstång som gör det svårare att trilla. Inne hos Sandra läser jag en recension av Stig Larssons Autisterna och blir glad på samma vis som jag alltid blir upplyft av att hitta en bok som inte är skriven på det mest klassiska romansättet. Det har nämligen börjat kännas mer och mer omöjligt att ens försöka åstadkomma något som blir en riktig skönlitterär bok och därför är det så skönt med litteratur som visar att man kan göra på andra sätt. Kanske är det så jag måste skriva, inte helt otyglat men i formen och formeln som är rätt för mig. Utanför mitt fönster har det äntligen blivit uppehåll efter en hel dag av regn. 57:ans buss kör genom vattenpölarna och barnen i parken jagar varandra uppe på kullen. Jag tror att jag ska resa mig och gå och handla jordgubbar. Svårt att låta bli när de smakar som godis och vem vet hur länge det är säsong? Sen ska jag boka de sista platsbiljetterna till sommarens tågresa genom Europa. Sträckan från Paris till Hamburg tror jag det var, herregud jag börjar bli förvirrad men om nio dagar går jag på semester. Då åker jag och min kille till Gotland. Vänta, vänta skrev jag det där sista? Ja det gjorde jag visst. Skriiiiik!

Att komma hem

Att komma hem är att kliva in i en vägg av grönska, allting så prunkande spirande, ögonen tåras, är det pollen? nej det är bara så ljuvligt att stå där efter den längsta av vintrar, bokstavligen mellan hägg och syren, andas djupa andetag av förväntan och om jag fick stanna tiden skulle jag göra det precis nu, låta den här perioden på några blomstrande dagar få sträcka sig över åtminstone en månad, men det är omöjligt, förgängligheten gör sig påmind och kanske är det just därför det är så vackert.

Att komma hem är att ta flygbussen till en hållplats som inte är ens egen, stiga av till ljudet av den automatiska dörrens lättade suck, höra resväskornas smatter när de rullar längs trottoaren, ticketi-ticketi-ticketi i den tidiga morgontimman i den ännu sovande staden, axlarna trötta efter den långa resan, huvudet vilse mellan olika tidszoner, hjärtat fast bultande när jag kliver in genom porten, tar hissen två våningar upp och landar i en famn.

Att komma hem är att vandra runt i lägenhetens trygga rum, metodiskt tömma resväskan, fylla maskinerna med tvätt, plocka upp nya föremål och låta dem finna sin plats, en liten porslinshund på det ljusgula skåpet, en vintagetröja med tryck in i garderoben, en färgglad väska i makramé på en krok i hallen, ett gäng smakrika såser in i skafferiet, små föremål som påminner mig om var jag varit och hur det var, som gör hemmet ännu mer hemma.

Att komma hem är att dubbelkolla datumet på biljetterna som köptes den där julidagen förra sommaren, läsa recensionerna och rapporterna från de tidigare konserterna, känna tröttheten och trängseloron bytas ut mot pirr och förväntan, öppna garderoben, ta fram den glittrigaste klänningen, matcha med svarta boots och bege sig mot arenan för att i sällskap med sextiotusen andra sjunga oavbrutet, hänföras av en tre timmar lång show genom eror tillsammans med dem som funnits vid min sida de tjugo senaste åren, som var vi än befinner oss alltid kommer att vara mitt hemma.

Februari är famnar

Dagarna blir fem minuter längre men orden blir färre, de rinner iväg likt smältvatten utan att ta fäste, ju längre jag väntar desto enklare blir det att låta bli, markörens uppfordrande blinkande i dokumentet, pulsslag på skärmen, ett taktfast räknande i väntan på något, en fullständig mening, alltings innebörd.

Handlederna som svajar under skivstångens tyngd och jag tänker på armars placering, på famnars bäring, hur jag hållit tvåveckorskroppar som små paket, låtit dem värmas mot min bröstkorg och det är så märkligt för vi var ju själva barn när vi lärde känna varandra och det var alldeles nyss och nu ligger de där så självklart och är ett helt universum knappt större än min hand.

Och det enda man vill med februari är väl att den ska gå över men ändå finns det någonting i mig som vädjar efter att få vara kvar, att söka med örat efter hjärtslagen bredvid, lägga mig tätt intill i värmen, dra ett djupt andetag i ett försök att stanna tiden på tjugo över sju en grådisig morgon, för visst ska vi uppåt och vidare, men det är något vackert med grumlighetens gryningar och du, allting så skört och så nära.

Nyligen berättade någon om tricket i att hålla i en kram ända tills den andra lossar taget, att vara den som släpper sist och det är så fint att stanna upp där, att finnas kvar så länge som det behövs och nästan alltid blir det längre än det annars brukar, kanske har jag så många gånger varit för tidig med att gå, alltid på väg, ständigt i rörelse utan att tillåta mig att känna armarnas fulla kraft.

Och i betraktelsen av tiden går det upp för mig att februari är famnar, varsamma armar att balansera universums storhet på, bultande bröstkorgar med ivriga hjärtslag och flyktiga omfamningar som äntligen landat. Här finns plats att vila, styrka att bära, ett taktfast pulserande på skärmen och ord som sakta letar sig ut.

Att skapa i ensamhet

Jag tog två bussar och en båt för att komma ut till ön. Det var sjuttiosju hållplatser längs vägen och flera av namnen lät påhittade. Snurrom, Stolpen, Plåttorp och Daddhorvan. Innan jag klev ombord på däck stannade jag till i den lilla staden och handlade mat för det första dygnet. Tortellini, nektariner, yoghurt, oliver och ägg. Staplade allting överst i ryggsäcken, fick precis igen dragkedjan och promenerade ner till kajen. Båtresan gick fort men jag längtade ändå hela tiden efter att komma fram. Blev på dåligt humör av de klättrande barnen som tvunget skulle vara precis där jag försökt att sätta mig i fred. Längtade efter att få vara själv. Efter elva dagar nära omgiven av andra ville jag höra mina egna tankar.

Det skrämmer mig ibland. Kanske är jag inte gjord för att leva i familj eller tvåsamhet. Så mycket av det jag gör har jag så svårt att göra om jag inte bara får vara jag. Det är som att mina kreativa processer kräver ensamhet. Ända sedan jag gick på semester har jag tänkt att jag ska skriva, men det har varken funnits tid eller luft. Jag har alltid haft svårt för att skapa med någon hängandes över axeln. Har skämts över att bli iakttagen i själva processen, att bli påkommen med det ofärdiga, att bli bedömd på sådant som inte är klart. Jag ville aldrig att någon skulle höra när jag övade på min cello, inte ens när jag var som allra bäst. Vill inte att någon ska se mig när jag försöker ta en bild av mig själv, ryggar tillbaka av tanken på att någon kommer läsa i mina utkast till dokument.

När jag skriver det såhär förstår jag att det är en orimlig metod. Både om jag vill kunna få något gjort och dela mitt liv med någon annan. Jag är ju egentligen en social person, tackar aldrig nej till en middag eller fest eller promenad, mår toppen när jag har nära personer omkring mig. Men så älskar jag mina stunder för mig själv. Som nu, utsträckt på en kökssoffa i en stuga på en skärgårdsö där jag inte känner någon och har fem blanka dagar framför mig. Fem dagar av att tänka och skapa fritt. Då spelar det ingen roll att tortellinin fick smaksättas med olivspad för att jag inte hade något salt. Det gör mig faktiskt ingenting. Det är ju bara jag här. Jag och tiden.

Det blir en vår i Rom

Jag har bara hunnit ta några första skälvande steg in på 2023 när en tanke börjar slå rot hos mig. Tänk om jag skulle resa iväg ett slag? Möta våren på en annan plats? Ge mig själv både paus och nya intryck, byta mina snäva perspektiv och läsa klart den där skrivkursen i en ny miljö?

När tanken väl finns där är den svår att ignorera, så jag sätter mig ner och gör en plan. Bläddrar fram och tillbaka i kalendern, ser över sparkontot och läser sidorna om tjänstledighet på intranätet. Sedan stegar jag in på min chefs kontor, presenterar min idé och går därifrån med mitt nya äventyr framför mig.

Om exakt en månad sitter jag på ett tåg som ringlar sig ner genom Europa med slutdestination Rom. Där ska jag stanna i 30 dagar och låta april bli till maj. På halvtid ska jag göra mitt vanliga jobb på distans, men resten av timmarna tänkte jag skriva. Skriva och utforska nya kvarter, springa längs Tibern, svepa kaffe på närmsta espressobar, promenera i trädgårdarna, besöka museerna och kyrkorna, dricka vin på torgen och göra staden till min egen.

Att valet landar på Rom är ganska självklart. Delvis för att det är en stad jag varit i flera gånger tidigare, men inte nu på åtta år. Den känns alltså inte totalt främmande, men samtidigt inbjudande att få upptäcka vidare på egen hand. Dessutom vill jag gärna åka någonstans där våren redan möter mig, där jag kan lämna jackan hemma och låta huden sakta värmas upp. Den italienska maten, konsten och kulturen lockar också såklart. Till sist blev jag väldigt inspirerad av att se Floras skrivresa i Rom i höstas och tanken på att kunna göra något liknande känns som en otrolig ynnest.

Sedan januari har jag alltså planerat och nu räknar jag dagarna tills jag ger mig av. Någon gång emellanåt funderar jag på vad jag gett mig in på, särskilt när skrivångesten är som störst och självtvivlet som bäst, men allt som oftast går jag bara och längtar. Efter främmande gator, lediga eftermiddagar, solvarma grönsaker och kommande äventyr. Det blir fint. Det blir en vår i Rom.

Låt mig berätta om sådant som har hänt

Det är sen torsdag, natten till fredag och jag fick för mig att jag skulle berätta för er vad som har hänt mig de senaste dagarna. Även om det inte är något stort eller speciellt, tänkte jag att ni kanske ville veta.

Till exempel så har jag åkt tåg till Uppsala. På den 38 minuter långa resan som nästan kändes för kort läste jag Josefine Klougarts En av oss sover. En otroligt fin bok med stillsam handling och ett språk som jag vill flytta in i och stanna kvar hos.

Väl framme i Uppsala var det blått. Blå himmel, blå hus. Det på bilden ovan påminner mig alltid om Muminhuset som var min största dröm att få i julklapp när jag var sju. Jag fick det aldrig, kanske är det därför jag fortsätter att dras till detta.

Målet med min visit var att hälsa på min systerdotter Agnes och hennes föräldrar. Vi lekte tittut och läste Knacka på, fikade sockerkaka och gick långpromenad förbi snöskulpturfestivalen. Det var stå lutad mot en husvägg i solen-varmt och skulpturerna låg mest som snöfläckar i parken. Vi tände ett ljus på kyrkogården för det var födelsedag och det var söndag och vi pratade om våren och sommaren.

Tillbaka i Stockholm igen låg gatorna tysta och tomma. Jag skrev en lista över alla jag skulle träffa och allt jag skulle göra. Jag gör ofta så inför en ny vecka: skriver en lista över allt som ska hända och sedan tittar jag i princip aldrig på den när veckan väl börjat. Nånting nånting ha kontroll.

En sak som stod på listan var att jag skulle träffa Emelie och gå på Liljevalchs vårsalong så det gjorde jag på tisdagen. Vi konstaterade att det kändes som en lite ospännande salong i år, mycket gav känslan ”jaha, det här är 2023 års blyertsteckningar av träd”, som om det alltid finns ett par sådana. Kanske var det hängningen som var lite okreativ också, lite för tydligt tematisk. Jaja, det fanns såklart en hel del bra också.

Det blev en ny kväll och jag tog på mig fransbyxorna kända från tidigare inlägg tillsammans med en skjorta i silke och en läderkavaj. Kände mig till 72 procent som Sanne Salomonsen, det är något med helsvart, boots och läder som gör det. Inspirerad av min danska aura drack jag fyra glas vin och talade högt och fritt om livet.

En annan afton sladdade jag in på Liebling för mitt livs första (och kanske enda?) bokklubb med tyskt tema. Jag hade läst Allegro Pastell av Leif Randt och skulle diskutera den tillsammans med Malin, Sara, Andrea och Alexandra. Vi drack tysk öl och åt tyska snacks och pratade mycket om boken och jättemycket om annat också. Det var en väldigt fin kväll och jag gick hem varm och glad i kroppen och ställde mig vid diskbänken för att tävla i VM i smörgåsrån som gick ut på att skyffla i sig så många bregottsmorda smörgåsrån som möjligt inom loppet av fem minuter. Jag tror att jag vann.

Det syndiga levernet fortsatte vilket jag skyller på att det var helg och fredag så jag och några kollegor gick på aw. Planen var att sätta oss på Lådan men där var det fullt så vi hamnade på baren intill som finurligt nog heter Lill-Lådan och är i princip samma sak fast i mindre format och mysigare miljö.

På lördagen stod det SKRIVA med stora bokstäver på schemat så då gjorde jag det. Eller försökte i alla fall, resultatet var minst sagt varierande. Klockan fem gick jag över till min kompis Fredrik som fyllt år och därför bjöd på hembakad pizza. Det resultatet var helt klart bättre.

På söndagen hade jag sagt åt mig själv på skarpen, nu skulle det bli ordning och reda, struktur och stabilitet. Jag packade ner datorn och ett 4-pack mazariner i väskan och gick över Riddarholmen in mot centrum.

Målet var Stadsbiblioteket och jag satte mig på en av stolarna i Rotundan och skrev. Det blev några sidor av vad som mest kändes som rent skräp™ och en halv sida om en fiskmås som förmodligen är skräp den med. Jag och skrivandet är inte i vår bästa fas just nu dessvärre.

Efter två och en halv timme samt två mazariner gav jag upp och promenerade hemåt. Vid Gallerian på Hamngatan gjorde jag ett stopp på IKEA och köpte pärlhyacinter, påskliljor och servetter. Sedan började det att snöa som om vädret försökte motverka mina just nyinköpta vårtecken.

Jag såg jättemånga måsar på vägen hem och tänkte att det kanske var universums sätt att säga att det gärna får bli ännu fler texter om fåglar. Eller? Nej, kanske inte.

På söndagskvällen gick jag på mässan i kyrkan och det var i alla fall ett bra sätt att sätta punkt för en vecka av: allt. Giv mig ett heligt sinne, en vilja ny och god. Lite mer av det tack vore bra.

När jag vaknade i måndags hade jag ett enormt schvung i håret efter att ha sovit med det upprullat på ett hårband under natten. Jag försökte tämja det någorlunda och tona ned den ostyriga looken med scarf och kavaj.

På kvällen efter jobbet åkte jag hem till Karin för att äta middag. Jag och Anna hann leka lite med Iris innan hon skulle sova och fick hjälpa till att läsa godnattsaga och ge välling. Livet va, jag minns när vi var 15 och lärde känna varandra och ordnade ambitiösa övernattningar, minns när vi var 22 och stod på Kåken och famlade efter lyckan. Allting som har hänt känns när jag ser er.

När Iris somnat åt vi bönchili och grekiskt lantbröd och sedan hade vi en lång utläggning om hur man gör för att bli en APO-tjej, dvs en sån tjej som man ser på Asian Post Office som har blankt hår, bra hy, fixade naglar och en avslappnat snygg stil. Jag tror vi landade i att vi aldrig kommer att bli några sådana men att vi alla behöver bli bättre på att använda strykjärn och steamer.

I tisdags kväll promenerade jag genom den annalkande stormen med McDonald’s som en hägring framför mig, men det var inte dit jag skulle utan till biblioteket. Igen. Jag barrikaderade mig där i några timmar och åt de två mazarinerna som var kvar av helgens 4-pack. Skrev och skrev innan jag stretade hemåt i vinden. Det blåste upp.

När jag vaknade igår morse var hela världen vit. Snö snö snö. En tystnad täckte staden och bara hundarna var ute med deras ägare.

Jag såg ut på allt det mjuka och tänkte på våren, på sommaren. På texten jag måste skriva, på orden jag faktiskt skrivit, på vännerna jag har, de gamla och de nya. På synden och nåden och fiskmåsarna, ja på livet som är nu.

Känns som minus fjorton, känns som åtta plus

Halvvägs genom februari. Inte illa Eriksson, inte illa. Men vad har egentligen hänt under den här månaden fram tills nu då? Låt oss ta en titt.

Jag har varit på reklamfilmsinspelning utomhus som vi lyckades timea in precis när det var som kallast. Väderappen sa ”-8° vinden gör att det känns som -14°”, jag sa ”känns som -25° när man står utomhus och filmar i fyra timmar”. Hade på mig alla lager av ull jag äger samt termobyxor ovanpå allt och ångrade det inte en sekund. Som tur var blev bilderna (från inspelningen alltså, inte på min look) mycket fina, så det var helt klart värt det.

Inspelningsdagen började dock egentligen här: i McDonald’s drive-in. Jag hade nämligen insett och råkat berätta för min kollega att jag aldrig ätit frukost på Donken och hur är det möjligt att ha levt i 32 år utan att göra det? Nej, dags att bocka av från bucket-listen. Jag blev inte överdrivet imponerad av min Egg McMuffin rent smakmässigt, men är ändå nöjd över att ha provat. En annan random sak som jag av någon anledning aldrig ätit är en calzone, så jag får väl ta och testa det med snart! Har ni några vanliga matgrejer som ni missat att prova?

Tillbaka till filminspelningen. Vi filmade ett par scener med Cakes elmotorcyklar och jag som aldrig haft något större intresse av att äga ett fordon blev ändå lite sugen. Kanske är det den tysta motorn och att de ser lite ut som en lego-cykel som gör det?

Efter inspelningen följde en ledig lördag då jag gick till Konstakademien för att få mig en dos kultur och lite stimulans av sinnena.

Jag tittade på de olika utställningarna och satte mig sedan i cafeterian med en apelsinläsk och gnetade vidare på mitt skrivprojekt.

När jag kom ut var himlen alldeles rosa och fullmånen på väg upp. Själv var jag på väg till Åhléns för jag hade kommit på att det mitt skrivprojekt behövde var en riktigt bra anteckningsbok. Skulle jag bara få tag på det så skulle allt ordna sig. Men jag hittade tyvärr inte den perfekta boken som jag visualiserat i mitt huvud, så strax därefter promenerade jag tomhänt hemåt igen.

Förbi Slottet och över Skeppsbron och genom Slussen med alla sina kranar.

På söndagen åt jag nybakad baguette med brie och körsbär till frukost. Sedan mötte jag upp mina föräldrar som var uppe i stan en sväng. Vi gick på matiné och sen åt vi ramen, men det fastnade inte på bild.

På kvällen gjorde jag chokladpudding med banan och vispgrädde och det smakade exakt som det gjorde när jag var liten. Gottttt!

Sedan blev det vardag och jobb igen, men inte bara vanligt kontorsjobb utan mer filminspelning i musikstudio och ishall bland annat. Vi filmade ett hockeylag med tjejer i typ 14-årsåldern och jag hade kunnat sitta och tjuvlyssna på deras tugg i timmar om jag fått. Vill veta allt de tänker på och höra deras åsikter om livet, för det är en värld som känns så nära och så långt bort på samma gång.

Resten av veckan sprang iväg i en salig röra av mail och träning och svindyra tandläkarbesök och vips så var det fredag och jag var klädd i grönt.

Direkt efter jobbet åkte jag till restaurangen Kollektivet i Hökarängen där vi firade Karins födelsedag. Jag tog exakt noll bilder på henne tyvärr men desto fler på den här burratan med blodapelsin, saffran och fänkål, men jag tänker att det räcker om ni får se en.

På lördagen mötte jag upp lite kompisar på stan för att äta lunch. Jag berömde Emelie för att hon klätt sig exakt som modellen i min utomhuskampanj som satt uppe på stan just då.

Själv var jag något mer nedtonad i stickad tröja, vita jeans, scarf och kavaj.

Vi åt på KB (Konstnärsbaren alltså, inte Kungliga biblioteket) och jag tog kroppkakor med olika sorters svamp, buljong, kål och lingon. Det var mycket gott och jag blev sugen på att laga något liknande, fast kanske lite enklare, hemma snart.

Sedan gick jag till Stadsbiblioteket och satte mig på en av deras snygga stolar i deras snygga sal och skrev. Petade och gruffade i texten för att få ihop femton sidor som kändes okej.

På söndagen var agendan ungefär samma. Först springa, sen skriva. Läsa tyst och läsa högt och peta, peta, peta bland orden, men lagom till att helgen var slut och orken likaså började jag faktiskt att känna mig klar.

Och på måndagen skickade jag in allt, två timmar före deadline, klar för den här gången. Jag firade med tigerpolo och kavaj på tisdagen, som en halvhjärtad medlem i Electric Banana Band. När jag gick ut för att slänga komposten så möttes jag av torra gator och en sol som värmde och jag vet inte vad väderappen meddelande men jag sa ”känns som +8°, känns som en föraning av vår” och det var nog det mesta som hänt sen sist.

Du måste tänka att någonting händer med dig, att livet inte har glömt dig.

Jag vaknar och tänker att jag borde skriva. Innan jag somnar frågar jag mig själv varför jag inte skrev. Så går mina dagar just nu. Att skriva är bland det svåraste som finns, nästan allt känns enklare än det. Jag ställer mig hellre på löpbandet och springer en mil, det är inte ens jobbigt i jämförelse trots att pulsen bultar argt under huden efteråt. Jag kommer på mig själv med att vara rädd för texten. Vill blunda för det vita dokumentet som heter Skrivprojektet eftersom det är för läskigt att sätta en annan titel. Och jag inser att anledningen till att det är skrämmande är för att det är viktigt, för att det faktiskt betyder något.

Jag går till biblioteket och hämtar upp en trave böcker som jag reserverat. En av dem är så tunn att jag får titta flera gånger i hyllan för att få syn på den. 64 sidor skrivna under tidigt 1900-tal. Brev till en ung poet av Rainer Maria Rilke. År 1902 skickar den unge, aspirerande poeten Franz Kappus några dikter till sin litterära förebild Rilke för att få ett ärligt omdöme. Där och då inleds en sex år lång korrespondens och Rilkes tio tidlösa brevsvar publiceras sedan, några år efter hans död.

Jag läser det första brevet och känner hur texten talar till mig. 120 år gamla ord som vill mig väl, sätter fingret på mina känslor, väcker nya tankar och funderingar. Det är frestande att börja stryka under i bibliotekets bok, men jag låter den vara. Istället skriver jag noggrant av olika stycken från breven och sparar i mina anteckningar för att kunna återvända till dem under perioder av tvivel. På lördagen promenerar jag till bokhandeln i Götgatsbacken och köper ett eget exemplar. Sedan går jag och sätter mig och skriver. Fortfarande rädd, men jag skriver.

”Du frågar om dina dikter är bra. Du frågar mig. Du har frågat andra tidigare. Du skickar dem till tidningar. Du jämför dem med andra dikter och besväras av att vissa redaktioner refuserar dem. Nu (eftersom du har bett om mitt råd) ber jag dig sluta med allt detta. Du förhåller dig till det yttre, och det borde du absolut undvika. Ingen kan råda eller hjälpa dig, ingen. Det finns bara en sak du kan göra. Gå in i dig själv. Utforska den grund som manar dig att skriva; undersök om dess rötter sträcker sig in i den djupaste delen av ditt hjärta, erkänn för dig själv huruvida du var tvungen att dö om du förbjöds att skriva. Detta framför allt: Fråga dig själv i nattens tystare timme: Måste jag skriva?”

❧

”Allt handlar om detta: att bära inom sig och sedan föda. Att låta varje intryck och begynnande känsla fullbordas helt i sig själv, i mörkret, i det outsägliga, omedvetna – bortom intellektets räckvidd – och med tålamod och djup ödmjukhet invänta den stund då en ny klarhet föds; endast detta är att leva konstnärligt, i sin förståelse och i skapandet.”

❧

”Du är så ung, allt ligger fortfarande framför dig, och jag vill be dig, käre herrn, att ha tålamod med allt olöst i ditt hjärta och försöka att älska frågorna själva som om de var stängda rum eller böcker skrivna på främmande språk. Leta inte efter svaren, som du inte kan få, för du skulle ändå inte kunna leva dem. Och poängen är att leva allt. Lev frågorna nu.”

❧

”Och du får inte bli förledd ur din ensamhet av det faktum att någonting inom dig vill ta sig ur den. Precis denna drivkraft kommer, om du lugnt och klokt använder den som ett slags verktyg, att hjälpa dig vidga din ensamhet över stora områden. De flesta människor har (med hjälp av konventioner) riktat in sig på att lösa det lätta och det lättaste av det lätta, men det står klart att vi måste rikta in oss på det svåra; allt levande gör det, allt i naturen växer och försvarar sig på det sätt det kan och är något av sig självt, försöker vara det till varje pris och mot allt motstånd. Vi vet inte mycket, men att vi måste lita till det svåra är en bestämdhet som aldrig kommer svika oss. Det är bra att vara ensam, för ensamheten är svår; att något är svårt bör vara ytterligare en anledning för oss att göra det.”

❧

”Du måste tänka att någonting händer med dig, att livet inte har glömt dig, att det håller dig i sin hand och att det inte kommer att låta dig falla.”

Brödbakning och broderi – 6 kreativa områden för 2023

Nytt år, nytt kli i fingrarna. Januari har bara börjat och plötsligt vaknar jag upp med en stark känsla av att det är dags för förändring, eller ja, i alla fall att byta ut soffkuddarna. Lika mycket som jag irriterar mig på den där konstant jagande känslan efter nytt, nytt, nytt så försöker jag att omfamna den och styra om den. För det finns ju ändå något i energin och det handlingskraftiga i att göra om. Att skapa. Den kanske bara behöver fokuseras på rätt områden. Här är några saker jag känner mig sugen på att göra nu.

Lära mig virka. Senast jag virkade gick jag i högstadiet och då gjorde jag en väska som blev ganska ful. Nu är jag sugen på att uppdatera kunskaperna och försöka igen. Helst hade jag velat göra en fin väska den här gången. Kanske i stil med den ljusblå Pradaväskan eller någon annan enklare påsmodell. Jag tycker också att det är väldigt fint med en virkad tröja, men det känns som en del av fortsättningskursen.

Börja sy igen. Jag har haft faser då jag sytt ganska mycket, men nu var det ett tag sedan sist. Det första jag är sugen på att göra är att köpa någon meter med fransar och sy fast i änden på ett par croppade byxor som jag har. Snabbt och lätt. Sedan vill jag kanske fortsätta och sy någon enklare typ av förklädesklänning. Eller så plockar jag fram min sybok och gör något ur den.

Baka bröd. Att hålla på med surdeg och köksvågar känns som ett deltidsjobb som jag inte är redo för ännu (och tvivlar på att jag någonsin kommer att bli). Men att baka en vanlig hederlig limpa, ett gäng frallor eller bara ett enkelt kastrullbröd känns ju som en rimlig sak att göra. Och gott dessutom. I december bakade jag vört för första gången och det var väldigt trevligt och inte särskilt svårt, så nu får det bli mer av den varan. Har ni något gott och enkelt recept på lager så får ni gärna tipsa!

Plantera om växter. Mina stackars krukväxter blir inte direkt bortskämda med kärlek. Visst, jag vattnar dem ganska ofta och regelbundet, men jag är alldeles för dålig på att klippa ner, ta skott och plantera om. Tydligen ska februari vara en bra månad för sådant, så jag tänker att jag väntar med det till dess och så ägnar jag den närmsta tiden åt att leta större krukor att flytta över dem till. Jag ska också komma ihåg att inte göra samma misstag som sist när jag i ett ögonblick av oerhörd omsorg gav mina växter både ny jord och extra växtnäring på samma gång och därmed gödnings-chockade dem så att hälften dog…

Åka iväg och skriva. Den här terminen går min skrivkurs över i en fas då vi fokuserar mer på ett eget större projekt, vilket ska bli väldigt kul. Och nog för att jag trivs med att sitta och skriva på Stockholms olika bibliotek (särskilt Stadsbiblioteket och KB), men det hade varit trevligt att komma iväg på en liten skrivarresa i ny miljö också. En karg skrivarhelg vid havet i februari och kanske något lite längre framåt våren, det drömmer jag om.

Börja brodera. Jag inser nu att hälften av allt jag vill göra innefattar något slags textilarbete, är det en fas? I alla fall så är jag lite sugen på att brodera också. Jag gjorde det ganska mycket som barn och älskade att producera små sydda tavlor. Nu är jag sugen på att brodera på ungefär samma sätt som man telefontecknade en gång i tiden. Små, oklara detaljer och motiv. Ett enstaka ord, ett litet djur. Kanske ska jag göra en soffkudde med små broderier som får växa fram under året? Nästan som en dagbok fast i hantverksform. Eller så gör jag ett gäng små brodyrer på tygservetter att duka med, det känns också kul.