Ibland när jag träffar min vän Pavel så brukar han fråga mig: ”Julia, vad är det som är inne just nu?” och med varierad ansträngning får jag då ta och leverera några hot takes. När jag fick frågan senast hade jag inte särskilt många bra svar på lager, men efter en helg av funderande och med input från Öresundsregionen representerad av Sardellen, har jag nu sammanställt en lista. Självklart får den intas med valfri nypa salt.
☞ Guinness
Vi går redan på fin- och ful-pub, äter Sunday roast och beställer in pommes frites med tartarsås. Nu är det dags att vi börjar dricka guinness också. En väldigt höstkompatibel dryck som är snygg dessutom. Skål!
☞ Inredningsstilen mormor i Sydeuropa
Tänk tunga träskåp, smutsrosa eller gulbleka väggar, virkade överkast, terrakotta, stengolv, små tavlor med snirklig ram, prydnadskuddar med volang och en påse torra brödkanter som sparats för att mata duvorna med.
☞ 0 likes, 0 kommentarer
Det är dags för fler obegripliga poster på Instagram på saker som kanske bara man själv tycker om. En närbild på ett kyrkofönster, en inte jätteaptitlig men trevlig måltid eller bara ovan nämnda duvor efter att man matat dem. Algoritmer, vad är det?
☞ Umgås generationsöverskridande
Visst är det kul att umgås med folk som är som en själv, men lite variation skadar ju inte. Själv vurmar jag extra mycket just nu för en viss sorts kvinnor i 60-årsåldern med slingat hår och tonade glasögon (tänk lite Mischa Billing). Jag vill slå mig ned med dem i timmar, ta fram ett litet anteckningsblock och säga berätta allt!
☞ Undulater
Husdjur hör egentligen inte hemma på en inne- och ute-lista kan jag tycka, men om jag sätter trendfingret i luften så pekar vinden mot undulater. Helst en duo med en grön och en blå.
☞ Fula pocketböcker
Man älskar ju ett vackert bokomslag och kanske är det just därför som motreaktionen känns mer inne? En riktigt ful pocketbok, gärna något sliten med ett 80- eller 90-talsomslag i typ aprikosrosa med blaffig typografi. Ska kosta max 20 kronor på ett antikvariat eller en second hand, men helst komma från bortskänkes-lådan. Det är viktigt dock att själva litteraturen är bra, för vi alla vet ju att det är insidan som räknas.
☞ Excentriker
Tänk att i en tid av stark individualism så har vi ändå lyckats odla fram så väldigt många lika personer med ungefär samma stil och åsikter. I väntan på att den goda sidan av kollektivismen börjar leta sig tillbaka vore det kul med lite fler excentriker. Någon som inte har den där jackan från Toteme till exempel.
☞ Italiensk bensinmack
Du har stannat till i en italiensk förort för att tanka. Inne på macken hittar du billig espresso, grillade mackor med skinka, stracciatella och ruccola samt San Pellegrino på glasflaska. Allt intas stående vid den rostfria bardisken till ljudet av italiensk reklamradio. Du spiller ut lite av apelsinläsken och sträcker dig efter den lilla hållaren med tunna servetter som har noll uppsugningsförmåga. Perfekt.
☞ Lustig liten cylinderformad hatt
Se punkten Excentriker.
Höstens hummande, trädets sång
Tidig morgon när jag lämnar dubbla täcken i Hornstull. Åker två hållplatser med röda, staden fortfarande i dvala, kastanjeträdets löv likt handflator på trottoaren, en försiktig sol spiller sitt ljus över vi som redan är uppe. Det är jag och en tant med gnisslande rullator, en man på väg från bageriet med en påse bröd. I parken ser jag en mamma som drar en barnvagn. Hon stannar till för att fotografera sitt barn under trädet vars blad brinner karmosinröda mot himlen. Från mitt fönster på höjden brukar jag tänka på det som det sjungande trädet. Hur det likt Grünewalds målning gör parken till poesi genom sin tidiga blomning om våren och intensiva färg till hösten.
Timmen efter går jag med fylld ryggsäck mot Strömkajen, uppför rampen och ombord på fartyget som ska ta mig ut i skärgården. Skummande vatten slår mot oss när vi lämnar staden, på havet segelbåtar segelbåtar. Jag undrar vart alla är på väg någonstans. Tiden rinner förbi, människor kliver av på bryggorna, tänk att ha ett litet hus vid havet. Tur att jag kan låna andras så länge, att andras ägande till viss del kan få vara mitt. I två dagar ska jag vara på en ö och skriva, slå mig ner bland orden för att stanna kvar och när skepsisen tar över kommer jag att vända mig till mitt sällskap och fråga om vi inte ska ta en paus, om hon inte också vill sträcka på benen en stund. Allting medan hösten hummar sin stilla melodi där utanför.
16 riktlinjer för min höststil
Det är oktober och det är dags att tänka på höststilen på riktigt. Jag har bläddrat i min garderob, gjort ett par second hand-köpt och skrivit en lista som landade i sexton väldigt informella riktlinjer som jag tänkte förhålla mig till.
☙ Till vardags vill jag bära jeans, men inte bara i de klassiska jeansfärgerna som blått och svart, utan också beiga, vita, mörkbruna, vinröda och zebramönstrade. Jeans fast inte jeans liksom.
☙ Ibland får jeansen kombineras med en kavaj på ett lagom missmatchande sätt. Gärna med en t-shirt under och så något roligt smycke till.
☙ Den numera beprövade och etablerade kaiser, jäger och knödel-teorin hänger givetvis kvar och utgör en viktig grundpelare i varje mer genomtänkt outfitkomposition.
☙ På axeln bär jag en stor brun mockaväska som stundtals påminner om en säck för att den är så full av dator, träningskläder och matinköp. På utsidan av den hänger en nyckelring i form av en skev tiger och dinglar, inuti ligger också minst en bok, ett halvtrasigt paraply, en kontorsstulen frukt, en trasslig usb c-sladd, tre läppgrejer och ett par rena strumpor.
☙ På överkroppen vill jag ha långärmade piké- och rugbytröjor med en liten krage, gärna i en rak modell och något för stor storlek. De kombineras bäst med den rosa sportbilagan och en riktigt lång och smal halsduk.
☙ Min färgpalett får gärna gå i brunt, limegrönt, vinrött, klarrött och mörkblått. Tänk dig en skogsdunge med en blandning av färska och skrumpnade lingon och blåbär i lysande grön mossa intill en barrig stig.
☙ Trots kärlek vid första ögonkastet tog det ungefär ett halvår för mig att intala mig att det var värt att lägga en massa pengar på ett par håriga ballerinaskor i ljus päls. Kanske för att de påminde en del om mitt första marsvin Millan… Men så hittade jag ett helt nytt par i min storlek på Tradera, så nu är de införskaffade och kommer att bäras till alla slags byxor men också till kjol och strumpbyxor. Utomhus så länge vädret tillåter och inomhus resten av tiden.
☙ I mina drömmar ser jag hur jag kommer att göra ansträngningar med mitt hår och gå från enbart självtorkande självfall till något lite mer uppstyrt. Fönat i stora mjuka vågor, uppsatt med fina spännen eller inbakat i en fläta.
☙ Vid festligare tillfällen eller när en tråkig tisdag behöver livas upp, vill jag klä mig i roliga och fina byxor. Som mina bruna silkesbyxor med målade blommönster, ett par midnattsblå utsvängda sammetsbyxor eller ett par fladdriga granny smith-gröna i kombination med en stickad tröja eller stor rugbytröja.
☙ Till kjol och klänning vill jag bära tunna svarta eller lite tjockare mörkbruna strumpbyxor. Helst ska de helt mirakulöst hålla hela höst- och vintersäsongen och inte få en enda maska eller hål på tårna.
☙ Jag vill sätta ett skärp i midjan över mina kavajer och knyta en snusnäsduk i halsen som den lilla pricken över i. Mina strumpor får gärna vara i någon fin färg, men helst enfärgade och inte i mellanchefsstil med spexigt pommes frites-mönster.
☙ Färganalys vill jag strunta helt och hållet i. Jag förstår att det kan vara lite kul och ha vissa poänger, men för mig känns det ärligt talat mest som ännu ett sätt att få kvinnor att känna sig fel och fula. Nu ska jag alltså, utöver alla andra tusen ideal, behöva gå runt och fundera på om jag valt fel nyans av gult eller om jag inte ser lite glåmig ut i den här blåa tonen? Nej, pass på det.
☙ Jag vill testa klänning över byxor eftersom det är något jag ofta säger att jag ska men i princip aldrig gör. Främst inte på ett gulligt babydoll-vis utan mer i form av en tightare silhuett över en matchande byxa, som ett set.
☙ Likt en skateboardkille på 90-talet vill jag bära tunna, långärmade tröjor med en t-shirt över. Kanske får t-shirten ibland bytas ut mot ett fint och glittrigt linne. Skateboarden får dock vänta ett tag till.
☙ Jag har storartade tankar om att jag ska hinna rotera alla mina höstjackor som jag köpt på mig under diverse second hand-besök och som är perfekta för temperaturen 10-15 grader, vilket ger ett spelrum på cirka två veckor. På samma vis ska jag försöka lufta mina kostymer någorlunda regelbundet.
☙ Till sist vill jag bära en stickad tröja som ser ut som ett litet konstverk. Jag vill ha klarröd polotröja till beige ormskinnsmönstrad kjol, kleinblå t-shirt till brunmönstrad kavaj och håriga skor till blanka sidenbyxor. Jag vill ha prick noll klädkriser (kommer aldrig att hända), bära samma favoritplagg många gånger och lägga en glänsande brun kastanj i alla mina jackfickor.
Helgen som gick vecka 39
Stockholm har legat inbäddat i en gråtung regndimma under hela fredagen och lysrören på det gamla bankkontoret får arbeta hårt för att hålla vår avdelning någorlunda upplyst. När klockan äntligen visar 16:30 slår jag ihop datorn, målar en hastig eyeliner i ögonvrån och fäller upp mitt trasiga paraply där en av pinnarna envisas med att peka i helt fel riktning. Tillsammans med två kollegor styr jag stegen mot Konstnärsbaren där vi sjunker ner vid ett litet runt bord med varsin ljus lager. Efter någon minut kommer min kollegas sambo förbi och en stund senare dyker N också upp. När ölen är slut samlar vi ihop våra saker och tar sikte på Årsta via ett snabbt pitstop i Hornstull där vi hämtar en present och köper ett nordmakedonskt vin. Hemma hos Jakob och Frida blir vi först serverade en asiatisk lax och sedan äppelpaj med vaniljsås. Vi sitter kring köksbordet och pratar om namnval och politik, chefstitlar och framtidsyrken. Efter några timmar vaknar Gösta och håller oss sällskap med sina sprattlande ben och charmerande nästan-leenden. När klockan närmar sig halv tolv tar vi en taxi till Söder tillsammans med Amalia och skjuter sedan, på ett halvdumt vis, upp sömnen en stund genom att titta på Svenska nyheter och Cyklopernas land.
På lördagsmorgonen vaknar vi oväntat utvilade till en solig dag. Vi ligger kvar och lyssnar på P1 och slår sedan på en livesändning på tv för att uppdatera oss om Hizbollahledarens död. Sedan får jag ett infall att sortera N:s garderob eftersom det av någon outgrundlig anledning alltid är roligare att ta tag i någon annans stök än sitt egna. Under tiden lagar N frukost och jagar runt i lägenheten med dammsugaren. När garderoben är organiserad och septembersolen lockar på oss utanför fönstret ger vi oss ut längs Hornsgatan. Vi stannar till på Herr Judit för att spontanköpa en kostym och fortsätter sedan till Liebling Im Park där de spänt upp ett oktoberfesttält. Där inne dricker vi bitburger och äter korv med surkål tills himlen plötsligt mörknar och våra händer börjar att stelna. Halvt skyddade av mitt trasiga paraply skyndar vi oss till Bishops Arms på Bellmansgatan där vi fortsätter vår oktoberfest för två. Efter ett par öl till bestämmer vi oss för att gå till Stampen. Där lyssnar vi på ett för oss okänt band som spelar 50-talsrock och efter ungefär tolv identiska låtar bestämmer vi oss för att gå hemåt. På väg genom Gamla stan passerar vi dock en irländsk bar där ännu ett okänt band håller hus, den här gången försedda med fiol, banjo och flöjt. Vi luras in och blir kvar där, ivrigt handklappandes, tills de river av sin sista låt. Sedan går vi raka vägen hem till mig med paus endast för en högst nödvändig beställning på McDonalds Folkungagatan.
Söndagen väcker mig abrupt genom en välriktad krampattack i vaden. Yrvaket ställer jag mig upp och stretchar innan jag dyker ner under täcket igen. Vi dricker kaffe och tittar på ett par avsnitt av Björn Gustafssons nya sketchprogram som nog är det minst roliga vi sett på länge. Faktum är att det är chockerande dåligt, vilket ändå tar emot att säga. Efter några timmar skiljs vi åt och jag förbereder en matsäck och packar fram vattentäta byxor och jacka. Sedan promenerar jag till Reimersholme där jag möter upp Linn, Laurenz och Anna vid kanotklubben. Efter en kort introduktion sitter jag rätt vad det är i en kajak med en paddel i handen, redo att ge mig ut på vattnet själv för första gången. Vi paddlar i Årstaviken och solen står högt över oss, luften är mild och färgerna klara. Efter någon timme vänder vi om och kämpar i motvinden som plötsligt uppstått. Vi pausar för fika i en liten vik och konstaterar att aktivitetshösten härmed är inledd. På vägen hemåt igen stannar jag på Ica för att handla bröd, dill, kex och ostbågar. Väl tillbaka i lägenheten inser jag att jag inte hunnit bocka av veckans långpass ännu så jag snörar på mig löparskorna och springer i en timme samtidigt som jag lyssnar på Café Bambino. Sedan varvar jag turer till tvättstugan med att grava en bit lax, lyssna på podcasts och att äta varma mackor med tomat, ost och massor av dijon. Och nu återstår bara att skriva färdigt detta innan jag ska bädda rent i min säng och krypa ner där, lite försent som alltid, men trött och belåten efter en mycket bra helg.
Ingen existens utan tvivel
Min chef skickar ett sms före klockan åtta på morgonen med en video på Steve Jobs. Jag längtar efter att vara ute på en engelsk hed. Dagg och dimma som ett täcke över vissnande gräs. När jag ska sova känner jag hur jag saknar värmen från N:s kropp. Beroendet har satt sig långt ner i hälarna, blivit en trygghet och ankarpunkt. Igår lärde jag mig att Descartes berömda citat inte lyder ”jag tänker, alltså finns jag” utan ”dubito, ergo cogito, ergo sum”. I doubt, therefore I think, therefore I am. Ingen existens utan tvivel, makes sense. Utanför mitt fönster har löven sakta börjat skifta färg, snart kommer allting att brinna, bli aska. Jag läser Växla ringar med mörkret innan jag går till sängs. Har omsorgsfullt sparat den till en särskild tidpunkt och den stunden är nu. När jag vänder bladen känner jag för att gråta men det är en sorg som inte sitter i ögonen. Öijer skriver, alltså finns vi. Jag tror att jag har gått vilse i mitt kreativa uttryck. Det yttrar sig genom att jag tänker för mycket på ordning och processer, för mycket på rätt och fel, för mycket på fysiska objekt som jag anser mig behöva. Om jag bara ägde de där skorna/tröjan/parfymen. Här är fakta: allting är fucked up. Men också lika säkert, lika sant, du är allt. Jag borde hitta ett bra sätt att knyta ihop det här inlägget. Ännu ett textblock med cirkulerande tankar och inte ett enda radbryt (förlåt). Tur att man får tvivla och göra tvärtemot. Tur att man får sakna, jag vill alltid längta dig.
Mina planer för hösten
För ett par veckor sedan fick jag en trevlig fråga om höstens planer. Tyvärr tog jag emot den med armarna i kors och skeptisk min. Det var något med att alla pratade om sina nya höst-jag just då, tjejernas nyår och väldigt mycket samma, samma överallt. Är det något som gör mig skeptisk så är det när alla ska göra likadant, ha samma jacka från Arket, följa samma serier, åka till samma semesterö, då vill jag skrika rakt ut och göra tvärtom. Ja, som om jag vore så himla speciell, en 30-nånting tjej på Södermalm som jobbar med reklam, haha förlåt.
Men nu tycks den största sensommaryran ha lagt sig och som den planerande och aspirerande person jag är så har jag såklart också visioner för hösten. Höga och låga, konkreta och diffusa. Det finns ju något kul med att planera in något oerhört specifikt och något tacksamt med att också få vara svävande abstrakt i sina formuleringar. Här blir det lite av båda. Välkomna till min höst!
Jag vill göra en godiskaktus och ge bort till en kompis bara för att det är kul. Baka perfekt sega chocolate chip cookies och ta med dem till mina kollegor på jobbet. Köpa en liten såssnipa i rostfritt stål och servera syrlig bearnaise ur den. Ja, generellt imitera fransk bistro i mitt lilla kök och äta tomatpaj, haricots verts, chèvre chaud och potatiskroketter.
Jag vill skaffa fler lampor till mitt hem, helst upphittade via auktion eller i någon gammal container. Fixa en sängkappa som täcker förvaringsboxarna som står inskjutna under madrassen och skaffa en mönstrad prydnadskudde till soffan. Köpa en liten låda till min kökshylla där jag kan förvara mina förpackningar med te så att de slipper lämna smuliga spår efter sig i hela skafferiet.
Jag vill fortsätta att springa tills svetten rinner. Hålla fast vid de svalkande morgondoppen en gång i veckan långt in på hösten och när kylan kommer vill jag hitta en träningsform att komplettera löpningen med. Något som görs inomhus i grupp och är antingen jättekul eller jättelugnande eller kanske båda.
Jag vill spika upp ett inramat vykort på ett lite otippat ställe i lägenheten. Måla ena sidan av vardagsrumsdörren och den tillhörande karmen i en roströd färg. Jag vill skicka dikter och lära mig om livet av den jag håller kär. Njuta av tvåsamhetens vinster, gå djupt in i diskussioner och varsamt bygga vidare på allting som är fint och vårt.
Jag vill gå på kompisdejt med tjejer jag beundrar och är nyfiken på. Besöka konditorier där tiden stått still, sitta på sunkbarer med blaskig öl och beställa pizza med ananas från Piccolo Angelo. Jag vill åka på skrivhelg till skärgården med Sardellen och ta mitt skrivprojekt lagom seriöst men kanske lite mer på allvar.
Jag vill läsa alla böckerna som ligger i travar kring min säng. Studera distanskursen Föremålens betydelser – om relationen mellan ting, identitet och kultur. Jag vill rensa ut en massa saker som jag inte ens minns att jag har och förkovra mig mindre i prylar och mer i känslor, tro, konst och kulturella uttryck.
Jag vill äta middag på Babette, Bacchanale, Triton och Nostrano tillsammans med de jag gillar. Köpa små coupeglas i metall och servera chokladglass i. Jag vill fortsätta med konceptet skärmfri timme som är vad det låter som, en helt skärmfri timme varje dag, och då inte i anslutning till att jag ska sova eller när jag tränar.
Jag vill hitta nya kreativa vägar och vandra långt ute i naturen. Kanske ge mig av på en hittills oplanerad resa. Jag vill göra mer som jag och mindre som andra. Och jag vill ha en bra stil, roliga outfits och snyggt hår och det har jag givetvis också en plan för, men det tar vi i ett annat inlägg.
Att vandra GR10 i Pyrenéerna
I slutet av juli åkte jag och mina tre vänner Anna, Gaëlle och Sadia till södra Frankrike för att vandra i Pyrenéerna. Det är vår tredje vandringsresa tillsammans och därmed något av en tradition får man väl säga. De tidigare åren har vi vandrat längs South West Coast Path i England och Kaiserkrone i Alperna, två fantastiska vandringar som gett mersmak! Vid det här laget har vi hittat vår gemensamma vandringsfilosofi ganska väl. Vi åker helst till nya platser och vandrar i ungefär fem dagar mellan olika små byar och övernattar inomhus. Själva boendena behöver inte vara lyxiga, det räcker med att få tak över huvudet, men det är skönt att kunna vila ut sig skapligt om nätterna och slippa bära på tält och mat för en hel vandring.
Det här året landade valet alltså på Pyrenéerna, närmare bestämt första delen på rutten GR10 från Hendaye till Saint-Jean-Pied-de-Port. Gaëlle som är från Frankrike hade koll på den sedan tidigare och tog ansvar för det mesta av researchen. Totalt blev det 101 kilometer fördelat på fem dagar, mestadels helt enligt plan men inte utan några små äventyr. Precis så som det ska vara!
Vi började vår vandring i Hendaye, dit vi kommit med tåget dagen innan. Målet var byn Olhette som låg 21 kilometer bort vilket kändes som en lagom distans att börja med.
Första sträckan gick stundvis ganska brant uppför, men vädret var fint och humöret gott. Längs vägen strövade hästar fritt och ovanför oss svävade stora gamar.
När den tuffaste sträckan var gjord pausade vi för lunch. En liten picknick med baguetter vi köpt på bageriet samma morgon, en bit ost, tomater och nektariner, chips, kex och morötter.
Sedan kämpade vi vidare mot nästa topp på dagens sträcka. Stundtals var det ganska slitigt med branta backar fyllda av stora stenar, men helt klart värt det när man möts av den svindlande utsikten.
Framåt eftermiddagen nådde vi Olhette och letade rätt på vårt boende. I den lilla byn fanns det inte jättemånga ställen att välja på, så det gick ganska enkelt. Pyrenéerna ligger i Baskien, precis på gränsen mellan Frankrike och Spanien, och det finns en stor lokal stolthet och hos vissa även en önskan om att bli självständiga. Detta visar sig i alltifrån språket som talas (baskiska) och det typiska utseendet på husen till de noga utvalda råvarorna där man plockat det bästa från båda länder.
När vi reserverade vårt boende fick vi också frågan om vi ville boka bord på hotellets restaurang, som också var byns enda, vilket vi givetvis tackade ja till. Det var en riktig vinstlott för vi fick äta en otroligt god fyrarättersmiddag som blev ett perfekt avslut på vår första vandringsdag.
Vår andra vandringsdag gick från Olhette till Aïnhoa, en rutt som landar på ungefär 23 kilometer. På vägen kunde vi också göra en avstickare till den populära toppen La Ruhne, vilket vi valde att göra. Det adderade några extra kilometer men framför allt mer dramatik skulle det visa sig.
Strax innan vi var uppe på höjden träffade vi nämligen på en man som dragit armen ur led och satt och väntade på en räddningshelikopter. Som tur var fanns det gott om folk uppe på berget som kunde hjälpa honom och han blev snart upphämtad.
Efter en liten paus uppe på toppen började vi gå nedåt igen med sikte på Aïnhoa, via byn Sare.
Tyvärr hann vi bara gå i 30 minuter ungefär innan vi träffade på en familj där kvinnan ramlat och skadat foten. Vi plockade fram vårt första hjälpen-kit med bandage och smärtstillande ur våra väskor och Sadia som är läkare konstaterade att kvinnan troligtvis brutit något. Med tanke på att vi var mitt i ingenstans var det bara att invänta dagens andra helikopter, vilket tog sin lilla tid.
Efter denna incident låg vi en bra bit efter i vårt tidsschema. Solen gassade och det var riktigt varmt medan vi kämpade oss mot Sare, och när vi väl kommit dit hade vi 13 kilometer kvar. Då var det bara att plocka fram pannbenet och försöka att uppskatta allt fint längs vägen och det faktum att resten av stigen var ganska flack. Till sist nådde vi i alla fall Aïnhoa och kunde pusta ut på vårt hotell.
Vandringens tredje etapp var 22 kilometer lång och gick mellan Aïnhoa och Bidarray. När vi lämnade byn på morgonen låg bergen inbäddade i ett tjockt lager av dimma. Med tanke på att den första delen av dagens rutt bestod av tre branta stigningar var det faktiskt ganska skönt att slippa stekande sol.
Dessutom adderade dimman en helt klart mystisk stämning. Plötsligt kändes det som att vandra runt i en saga.
En annan fördel med dimman var att man inte riktigt kunde se hur branta backarna framför en var. Det blev lite av en överraskning istället.
Efter att vi avverkat lite mer än halva sträckan började dock dimman äntligen att lätta. Tur eftersom vi inte ville missa den här utsikten som var något alldeles extra.
Efter att ha gått uppåt i princip hela dagen fanns det sedan bara en sak att göra: börja gå nedåt. Det här var vandringens brantaste sträcka och något av en utmaning, men vi tog det extra försiktigt efter gårdagens helikopterincidenter. Ovanför oss svävade flera stora gamar vilket spädde på känslan av att inte vilja ramla och bli liggandes någonstans mitt på berget…
När vi kommit ned på säker mark tog vi ett svalkande dopp i floden som rann längs vägen och sedan var det inte långt kvar till vårt boende i Bidarray där vi stannade över natten.
När vi vaknade den fjärde vandringsdagen låg hela landskapet inbäddat i moln och dimma. Framför oss väntade en ganska tuff led uppe på bergtopparna som skulle ta oss till Saint-Étienne-de-Baïgorry. Vädret gjorde dock att vi inte skulle kunna njuta av någon utsikt där uppe och att vandringen skulle bli mer riskabel på de smala stigarna. Lokalborna på hotellet avrådde oss därför från att gå och eftersom vi trots allt lärt oss något från förra årets incident där vi hamnade i åska uppe på en bergstopp valde vi att lägga om rutten. Lite tråkigt, men förmodligen klokt.
Istället blev det en något kortare och flackare väg på 14 kilometer genom små baskiska byar. Då och då kikade vi upp mot bergen som låg stadigt i dimma och försäkrade oss om att vi tagit rätt beslut.
Energimässigt var det inte helt fel med en lite enklare vandringsdag och dessutom fanns det en del fint att titta på längs vägen, även om det inte var några episka vyer.
Framåt eftermiddagen nådde vi Saint-Étienne-de-Baïgorry som visade sig vara en gullig liten by. Efter en fika och lässtund vid floden checkade vi in på vårt boende och gick sedan, likt resten av lokalbefolkningen, för att kolla på några som spelade den baskiska sporten pelota. Den spelas i två lag mot en stor vägg och alla har en slags korgliknande handske på sig. Sedan turas man om att slå bollen varannan gång och räknar poäng. Mycket underhållande!
Efter två rafflande matcher promenerade vi genom byn för att äta middag och sedan var den fjärde dagen slut.
Vår femte vandringsdag gick vi 18 kilometer från Saint-Étienne-de-Baïgorry till Saint-Jean-Pied-de-Port. Det kan också beskrivas som dagen då vi vandrade omkring i ett moln.
Fördelen med dålig sikt är att man inte ser hur långa eller branta backarna är. Nackdelen är att man kan råka snubbla över ett får eller två när de plötsligt dyker upp framför en.
Efter att ha behövt fokusera rejält för att hitta markeringarna på leden åt vi lunch i en kompakt dimma. Den fantastiska utsikten fick vi helt enkelt föreställa oss, men så kan livet vara på en vandringstur.
På vägen ned klarnade det upp något och vi började kunna skymta slutmålet för vår vandring. Fem dagar och 101 kilometer senare nådde vi Saint-Jean-Pied-de-Port. Ömma i benen, mätta på äventyr och mycket nöjda över våra dagar!
Därifrån tog vi oss till Biarritz där vi stannade i ett par dagar och njöt av det goda franska kustlivet. Sedan tog vi tåget hela vägen hem till Stockholm igen och redan där började planerna smidas för var nästa års vandring ska äga rum. Tack för att ni följde med på tur!
Söndagsrutiner och veckolistor
Söndagar är en bra dag för rutiner. När alla andra dagar tycks bli roligare med överraskningar och oväntade inslag så är söndagarna som gjorda för repetition. En metodisk avslutning på veckan som sätter punkt och rundar av så att jag kan ta ny fart på måndagen igen.
Klassiska söndagssaker som gärna får hända är ett långsamt uppvaknande följt av svart kaffe. Godmorgon världen! på radion (P1-programmet alltså och inte Jimmy Jansson-låten som någon trodde, även om den absolut hade piggat upp) och DN:s korsord med tre pluppar i svårighetsgrad, som alltid är på gränsen till omöjligt att lösa och innehåller ord jag aldrig har hört talas om och som jag förmodligen har glömt till nästa vecka. Kanske en tvättid sådär mellan 13 och 16, följt av veckans långpass. 10-20 kilometer löpning i behagligt tempo, oftast till en eller ett par av veckans poddar som jag medvetet sparat. Framåt kvällen ägnar jag mig åt det som jag via TikTok har lärt mig att man kan kalla Sunday Reset, men som i själva fallet bara är städning. Någon timme av plockande bland saker, nya påslakan i sängen, dammsugade golv och rena badrumsytor. En iordningställd och blank plats att börja den nya veckan på.
Till sist är det dags för det viktigaste: listan för den kommande veckan. Den görs i slutet av kvällen och där går jag igenom allting som väntar. Jag för över alla aktiviteter från kalendern och skriver in viktiga detaljer. Sedan kollar jag ironiskt nog sällan på listan under veckan men genom att skriva den är det som att jag sorterar tankarna i huvudet och lägger allt på minnet.
Listan börjar alltid med en summering över dagarna (måndag – söndag) och vad som händer respektive dag. Där fördelar jag ut veckans träningspass, skriver in om jag har en viktig presentation på jobbet eller ska hitta på något särskilt på kvällen. Efter den följer en checklista kallad Övrigt med saker jag behöver göra men som inte har en specifik dag kopplad till sig.
Sedan följer rubriken Mat där jag listar ett par, tre rätter jag tänker att jag ska laga i veckan. Under rubriken Kläder finns lösa tankar om outfits jag ska ha på mig, ibland kan det bara stå ett enstaka plagg, ibland en helt genomtänkt look. Längst ned finns rubriken Blogg vilket är ett nytt påfund men där har jag tänkt lägga in idéer till inlägg jag vill skriva under veckan. Att jag 98 gånger av 100 bloggar på feeling är en annan historia.
Igår blev min söndagsrutin lite rubbad eftersom jag var i Varberg på bröllop, men listan hann jag i alla fall göra. Så här ser den ut:
Och ja, oklart om detta faktiskt var intressant för någon än för mig, men nu vet nu lite mer om hur mina söndagar och veckor ser ut i alla fall!
Ett samtal från ekonomiavdelningen
Ja hej Julia, det var ekonomiavdelningen här. Jag tänkte att vi skulle se över några av de senaste posterna på ditt konto.
Ooookej.
Se inte så nervös ut. Det ligger ju både i ditt och avdelningens intresse att ha koll och du verkar ju ändå vara en person som sköter dig.
Hm, jo. Visst. Vad är det ni undrar över?
Om vi börjar från början här så har vi Söderbokhandeln 295 kr.
Ja, det är Bruno K. Öijers senaste diktsamling. Jag har väntat i tio år på att han ska släppa något nytt, så när jag hörde att den låg nytryckt på disken hos dem var det bara att pinna dit.
Jag förstår. Och 1150 kr på Ticketmaster?
Det är Öijer live. I december, på Cirkus.
Aha, du verkar vara ett fan.
Jo lite.
Sen har vi en faktura här, 274 kr till Websupport.
Det är mitt domännamn. Du vet juliaeriksson.se, inte helt gratis tyvärr. Och då ska vi inte ens prata om webhotellet, svindyrt!
Jag förstår. Den här då? IFK Norrköping 1 069 kr. Kan det verkligen stämma?
Just det. Den ja. Det är jubileumströjan till Allsvenskans 100-årsfirande. Väldigt limiterad upplaga. Jag brukar ju inte köpa nyproducerade kläder, men såg du Totte Nyman i den? Jag var tvungen!
Nyman? Nej, jag såg nog inte honom.
Du borde kolla upp! Och tröjan är faktiskt en av seriens bästa, alla hyllar den. Så den är nog ett värt köp, jag ska bara vänta åtta veckor på leveransen.
Okej, jag återkommer i början av november.
Topp!
Men tro inte att vi är klara!
Nähä, vad är det mer då?
Jag tänkte lite på det här med sparandet. Hur mycket hamnar där?
Ehm, ja… Kanske 10-12 procent av min lön. Plus att jag amorterar bolånen också.
Är det netto eller brutto?
Är det här ett läxförhör? Förlåt, jag skojar bara. Då ska vi se… Brutto börjar på b som kommer före n. Det betyder att brutto är före skatt väl?
Ja, precis.
Ja men brutto då.
Bra där! Och var hamnar de pengarna då?
Jo men en del till pensionen, en del till långsiktigt spar och så lite till sånt som är mer snart. Typ hemmafix, resor och roliga saker.
Och det här sparkontot Vuxna inköp?
Ja, det är till mer ordentliga grejer som ändå kostar lite. Du vet, eltandborstar och löparskor och sånt vuxet.
Imponerande! Man kan ju tro att du jobbar på bank.
Jag gör det.
Du gör det?
Vadå ser det inte ut som det?
…
Hallå. Man måste faktiskt inte ha en sån liten dunväst för att vara anställd på bank. Jag lovar!
Ska vi köra en avstämning nästa månad igen?
Måste vi?
Det vet du. Glöm inte västen.
Okej. Vi hörs då!
Morgonblogg i farten
Hade J och K över på middag. Länge sedan. Disken blev ett mindre berg trots att K inte hann stanna till efterrätten. Saknade As närvaro i sammanhanget. Satt uppe sent sedan. Lyssnade på gamla låtar, läste Rilke. Du måste tänka att någonting händer med dig, att livet inte har glömt dig, att det håller dig i sin hand och att det inte kommer att låta dig falla. Nattens dämpade lugn som en gåva. Drabbades av en flammande tanke, kände det där måste jag skriva om. Man ska skriva det som bränns. På morgonen tjugofem minuter med dokumentet vid köksbordet. Hjärnan fortfarande i dvala, oförstörd av intryck. Sedan bädda sängen, ta vitaminerna, göra sig redo för jobb. En sidenskjorta som försvunnit bland galgarna i garderoben. Dämpat svart, matt. Nya byxorna till. Skynda till tidig presentation. Glöm inte kompostpåsen med laxresterna. Sensommarväder med hög luft. En blinkning till Aspenströms trampoliner och Lugns höjdhoppsmedalj bakom persiennerna. Påminnelse om att boka Cirkus och Dramaten. Upproriskt barn i vagn på trottoaren. Högre volym på morgonnyheterna. Rapporter om räntesänkningar och möten mellan justitieministrar. Klipptid om två veckor och håret uppgivet. Tryckande värme tvingar av jackan. Kanske blir det åska till kvällen?