Fint – Sida 5 – Julia Eriksson

En vinterhelg på landet

Det blev helg och klockan slog fem och jag blev upphämtad i bilen och höll den sista kvarten av videomötet från baksätet när vi susade E18 norrut. Helg, en efterlängtad sådan, med den närmsta lilla bubblan. Vi åkte ut på landet, tog färjan över till Ljusterö, Vinyl FM på radion och runt om oss höga tallar täckta av snö. Hade jag slumrat till och förvånat slagit upp ögonen för att blicka ut hade jag trott att vi var uppe i fjällen. Framme möttes vi av golvvärme mot strumplästen, en sprakande brasa, rödvin i en udda samling glas och fredagstaco på högrev. Axlarna sänkte sig, musiken skruvades upp, smågodis och margaritas dukades fram.

Nästa morgon vaknade vi till strålande sol, klarblå himmel och Karins hembakade frukostbröd. Det var hon som planerat hela helgen för att fira sin trettioårsdag och även om det blev småskaligt och närliggande så blev det ändå ett firande och ett väldigt fint sådant. Vi gick på en promenerad i vinterlandskapet, pulsade fram genom snön och tog oss ned till vattnet. Såg rådjur och hundar, snöskotrar och barnvagnar, istappar och gångstavar. Jag vände ansiktet mot solen och slöt ögonen, lät huden sakta värmas av dess strålar. Hela bordet fylldes med lunch, paj med tomat och brie, ostar och chark, kex och oliver. Sedan kaffe på terassen, Forrest Gump på dvd, ett varmt bad följt av rullande i snön, ett ombyte inför kvällen, inför födelsedagsmiddagen.

Timmar, timmar, timmar av god mat och stämning. Av samtal i allvar, diskussioner i dur. Bubbel och babbel och Beyoncé, rödvinssås och polenta, ceviche och granita. På mina fötter ett par silverskor med klack, minns inte när det hände senast, klack alltså, mådde bra av att låta det hända. Irish coffee före läggdags på ett inte helt genomtänkt vis men vi somnade gott ändå och vaknade upp till ännu en vinterdag i ett vitpudrat snölandskap att köra hem igenom. Nyligen påfyllda av sol och skratt och sällskap under en vinterhelg ute på landet.

Jag tömmer mappen med skärmdumpar

Hej och hallå. Välkomna in till det svara hål i min telefon som fungerar som någon slags arkiv alternativt slask. I min skärmdumpsmapp kan man verkligen hitta allt möjligt, låt oss ta en titt.

Hilda Granath har ett av mina favorithem och jag älskar när hon delar bilder från sin inredning på Instagram. Det känns så ombonat, färgglatt och personligt. Trendigt utan att bli ängsligt, nyskapande men med fokus på second hand och egna projekt.

Ett stycke sanning om hur det är att jobba med saker man gillar, hehe. Levererat av Adam J. Kurtz.

Ramen-mästaren Tove Nilsson tipsade om bra ingredienser att ha i sin buljong. Jag kommer absolut ha glömt bort dessa skärmdumpar när jag väl browsar runt på Kina Li nästa gång, men kände ändå att de var värda att spara.

Jag kollade min almanacka och insåg att vi har en perfekt period framför oss eftersom 1 februari infaller på en måndag och resten av månaden således består av fyra fullständiga veckor. Kalenderharmoni när den är som bäst. Det är 2021 och då är man glad för det lilla!

Jag skärmdumpade en annons från Lindex för jag tyckte det var fint och vårigt med orange ögonskugga. Copyn är dock ett stort frågetecken… Fattar inget, vilka är you and me i detta fall?

Två favoritkonstnärer jag följer är Jesper Waldersten och David Shrigley. Jag är särskilt förtjust i Shrigleys icke-nyhets-rubriker.

Nu var det länge sedan jag sydde något men här är två saker som sparats till slöjdmappen. Dels en puffig klänning i sammet som jag tyvärr inte minns var jag såg. Dels ett gammalt matchställ som jag print screenade ur en IFK Norrköping-film. Jag tänker att det hade varit fint att gå på match i sommar iförd kornblå korta shorts och tröja med krage, snörning och stjärna på bröstet.

Jag blev nästan rädd när jag hittade denna skärmdump. Har ni sett något mer deprimerande än vädret vi uthärdade i december? Tack och lov att vi är förbi det nu. Bra kämpat av oss!

Man Repeller (och Repeller) har ju lagt ner, men någon har startat upp Instagramkontot Old Man Repeller som postar de bästa outfitsen från deras 10-åriga arkiv. Vissa av dem åker rakt in i inspirationsmappen.

Här till vänster har vi en lista med filmer jag säkert hade gillat att se men som jag aldrig kommer hitta tid till att titta på. Till höger har vi en lista med tacksamhetsövningar som säkert hade varit bra att göra men som jag aldrig kommer ta mig tid att göra. Det är ju ändå fint att man har höga tankar om sig själv för en kort sekund och är snabb på print screen-knappen för att sedan återgå till sitt vanliga jag.

Två saker jag lite oväntat blev sugen på: en knallgrön sportbil och ett currygult kök.

Och till sist, en ljuvlig lördagsdiskussion i familjechatten om Melodikrysset. Det kommenterades alltså i realtid och det råder viss enighet om att det är dags för programledaren Anders Eldeman att vässa sitt game lite och hitta nya ingångar till sina frågor. Väldigt internt och kanske omöjligt att förstå om man inte lyssnar på det, men med andra ord perfekt för skärmdumpsslasken.

Blandad bråte från januari

Januari pågår alltjämt. Jag tror inte det har några planer på att ta slut. Det bara fortsätter och fortsätter som den där sista minuten på tvättmaskinen som alltid är minst tre gånger så lång som den borde och lyssnar jag riktigt noga kan jag höra min egen puls, blodet som cirkulerar, roterar som cylindrarna i sin evighetsspinn i väntan på något annat. Det händer inte mycket här, det händer knappast något och det som väl sker fångar jag som fragmentariska minnen, skärvor i en bisarr tid.

Det har snöat. Marken har klätts i ett mjukt, vitt täcke. Bäddats ren och stoppats om. Det finns en trygghet i det, när naturen ställer sig i ordning och gör som den förväntas av årstiden.

Jag har köpt smågodis. Det finns en trygghet i det också. Att gå i barndom och bli sju år mentalt. Välja bland sockrade, färgglada favoriter och känna instinktiv lycka under några minuter.

Ibland när jag inte orkar komma på en ordentlig maträtt lagar jag sådant här. Kylskåpsplock. Kommer man upp i tre småtallrikar är det typ lika med en stor, säger vi. Den här gången blev det gravad lax, dressad gurka & citron, masserad svartkål, oblodig blodapelsin & burrata samt friterad brysselkål, crème fraîche, citronzest & parmesan.

En dag strålade solen från en klarblå himmel och det var tur för jag hade just fått en avisering om att mina nya sandaler fanns att hämta hos postombudet i kiosken. Nu är jag inte vansinnig nog att bära öppna skor i januari annat än inomhus, men jag såg det ändå som ett gott tecken. Mellandagsrean är för övrigt min bästa tidpunkt att köpa de där fulsnygga sakerna man varit sugen på hela hösten men inte riktigt kunnat motivera att betala fullpris för. Men efter dessa blev det köpstopp en stund framöver för nu är skåpen fyllda med fina grejer.

En torsdag mötte jag upp några stora och små kompisar för lunch. Planen var att sitta på en uteservering men vi slutade vid korvkiosken med snön yrandes omkring oss. Jag längtar tills jag får byta tunnbrödrulle med mos mot odistanserat bebisgos och förstår nu prick alla tanter i min barndom som nöp mig i kinden när de hälsade, det går ju inte att låta bli.

En söndag promenerade jag i en dryg timme i snöklädd skog och genom Hammarbyhöjden och över Nytorps gärde för att komma till Söderbysjön.

Där mötte jag upp Julia, Erik, Karin, Fredrik & Linnéa för att dricka varm choklad och grilla korv. Vi hade med egen grill och hittade en liten udde där vi hängde själva i lugn och ro tills en man som bestämt sig för att vinterbada kom och hackade upp ett hål i isen med sin medhavda yxa bara några meter ifrån oss.

När glöden på grillen var perfekt slängde jag fram mitt bidrag till matsäcken: S’mores. Jag minns hur överväldigad jag blev som barn när jag fick lära mig om detta fenomen av några amerikanska familjevänner. Hajkbanan, släng dig i väggen! Nu är det väl en mer eller mindre vedertagen grej, men för er som inte vet är det en liten efterrätt som man bygger av två kex, en grillad marshmallow och en bit choklad. Att det heter S’mores beror såklart på att det är så gott att man vill ha some more.

När matsäcken var slut och vinterbadaren klättrat upp efter minst tre minuter i sin vak och vi hade fått fantomkyla i fötterna bara av att se på, var det dags att traska hem genom skogen igen och förklara söndagsutflykten avslutad.

En kväll bestämde jag mig för att laga Dan Dan-nudlar enligt detta recept. Jag hade prick alla ingredienser utom surkål för det glömde jag alternativt orkade inte köpa, men det blev jättejättegott ändå. Alltså verkligen panggott! När jag åt det kände jag att jag skulle vilja bjuda min pappa på det här för han gillar stark mat och jag tänker att det är kul att få honom att äta något veganskt också, för det gör han inte så ofta. Så pappa, du är härmed bjuden på middag. Och mamma också för den delen. Välkomna någon dag i den ljusa framtiden.

En helt annan måltid med en helt annan smakpalett var denna lunch i form av plättar som jag svängde ihop här om dagen. De serverades med iskall mjölk och mammas hemgjorda jordgubbssylt och det var dunder som man säger numera.

I fredags stängde jag ihop locket på datorn prick klockan 17 och la den här goda vinbjässen på kylning en stund innan jag promenerade hem till Julia för middag. Jag fick för övrigt en pushnotis om att min skärmtid ökat med 44 % förra veckan så snart är jag väl uppe i någon slags dygnet runt-aktivitet, hurra!

Och ja, helgen kom och helgen gick med helgfrukost och helgpromenad och halvhelgad vilodag. Det är så det ser ut just nu.

Det är januari. Det är vad det är. Eller som min väns gudson svarar när han får frågan ”Hur är läget?”. ”Det är läget.” Geni. Det är läget och läget är också tre och en halv timme i tvättstugan en måndagskväll, digitalt styrelsemöte med bostadsrättsföreningen, att torka upp lite spillt olivspad med sin strumpbeklädda fot, att kolla upp modellnumret på dammsugaren för att beställa hem nya dammsugarpåsar, att känna obehag inför sitt hem med alla färger och prylar och i panik börja researcha japansk inredningsfilosofi, att överväga att klippa en rolig frisyr, kanske något fulsnyggt tänk sandalerna fast i hårform, bara för att det ska hända något. Det är läget och läget kräver nu också att vi avslutar med ett utdrag ur en dikt av Jörgen Gassilewski bara för att vi kan. Godnatt!

Ett år, ett liv – en summering av 2020, del 3

Vi har nått fram till den sista sucken av 2020. September till december. Det har varit en höst som kantats av både hoppfullhet och ovisshet. Nya dörrar som öppnats och gamla som stängts. Jag önskar jag kunde säga att jag kommit ur det här året klokare och starkare men i själva verket känner jag att det varit en berg-och-dalbana av känslor och händelser. Det är svårt att få perspektiv på saker som man fortfarande är mitt i, men i takt med att tiden går tror jag att även år 2020 kommer ha lärt mig något bra.

September började med lynnigt väder, ösregn och sol på samma gång, och kräftskiva hemma hos Carro och Fredrik. Hattarna åkte på och varenda bord och stol plockades fram för att alla skulle få plats.

Dagen därpå promenerade jag till Carl Eldhs ateljémuseum, Stockholms kanske behagligaste plats med sin höga rymd och sitt vackra ljus.

Sedan drabbades jag av en förkylning och fick tillbringa några isolerade och bokstavligen dimmiga dagar hemma, innan jag fick tillbaka svaret på mitt Corona-test som var negativt. Puh! När jag kände mig frisk igen mötte jag upp Sandra, Karin, Emelie och lilla Edda på Symbios för att äta lunch och prata om allt som hänt sen sist.

Under samma period satt jag också hemma på kvällarna och försökte koda min nya blogg här på juliaeriksson.se. Det hade blivit dags att lämna gamla prickbloggen och skapa något helt eget och här har vi alltså resultatet. Jag hoppas att ni trivs bra här inne! För mig har det känts lite ovant till en början men mest fint och kul.

Jobbmässigt flöt allting på i ett ganska högt tempo och två kampanjer jag varit med och gjort rullade ut samtidigt. En för SEB med fokus på entreprenörer och en för Spotify med tema musik möter podcasts. Jag jobbade fortfarande hemifrån den större delen av tiden, men då och då var jag inne på kontoret med kollegor vilket var väldigt kul och skönt rent kreativitetsmässigt.

En helg i slutet av september var jag övertygad om att jag skulle på välkomstkalas för Edda men när jag klev in i deras lägenhet blev jag istället överraskad av några av mina allra närmsta vänner. De hade ordnat ett försenat 30-årsfirande för mig och jag blev så förvånad! Efter fördrink hemma hos Emelie åkte vi ut till Ulriksdals värdshus och åt en skördemiddag på restaurang Emmer. Så otroligt fint ordnat och en underbar överraskning!

I samma veva var jag också ute och smygfirade med Sofie på Bar Hommage och Häktet. Tidigare den veckan hade jag nämligen fått ett väldigt spännande samtal med ett erbjudande om att börja jobba tillsammans med ett gäng duktiga kreatörer. Efter att ha arbetat i sju år på samma reklambyrå hade jag varit lite sugen på att testa något annat, men att söka jobb under rådande pandemi kändes inte så enkelt. Så när någon man ser upp till och litar på, ringer och erbjuder en ett jobb, då tänker man att det är meant to be och säger ja, tack.

Den följande veckan fylldes av intervjuer, personlighetstest, jakt på referenser och som alltid inför ett nytt och stort beslut: en blandning av pepp och panik. Men efter mycket hemlighetshållande kunde jag skriva på mitt nya avtal och säga upp mig. Efteråt pustade jag ut på middag hemma hos Karin och Fredrik och kände mig väldigt glad. Tänk att det tråkiga året 2020 ändå kunde föra med sig lite förändring och att det faktiskt kommer att hända något, oavsett hur stilla allt annat står.

Men bara för att papper som innebär roliga saker blir påskrivna betyder det tyvärr inte att allting är enkelt. Oktober klev in och la sig som en tung filt över oss. Min vän förlorade sin mamma och de allt mer striktare Corona-restriktionerna gjorde att vi inte ens kunde hålla om varandra. Saker gick itu, platser stängdes ner och känslan från i våras, att livet ställs in och sätts på paus, kom tillbaka.

Jag skrev ett blogginlägg med titeln Det gör inget. Inget gör något. Jag gör inget. som känns som en tydlig summering av den här tiden.

För att göra något vettigt av all tid hemma bestämde jag mig för att fixa i ordning mitt badrum och göra det lite extra trivsamt.

Jag började också veva egen pasta i min pastamaskin och lärde mig att lösa Rubiks kub. Två ypperliga karantän-aktiviteter som håller hjärnan och händerna lagom sysselsatta.

Innan allt stängde ner totalt hann jag faktiskt med att ha två filminspelningar. Dels en för SEB med ett gäng små filmer som kommer ut i början av nästa år och så den för Spotify Kids som jag visade upp nyligen. Jag är så glad att jag har fått göra så mycket reklamfilm och roliga kampanjer det här året, trots pandemi och justerade planer hos många kunder. Och ja, mer lär det bli även under 2021.

För att få tiden att gå tog jag till alla verktyg jag kunde. Jag klädde mig jättefärgglatt, bakade saffransbullar, skapade en egen julkalender, budade hem ett nytt soffbord och gick på promenader oavsett väder. Men mest var jag hemma och jobbade och väntade.

Ju närmare julen kom, desto mer nervös var jag att jag skulle bli sjuk. Men jag höll mig frisk och isolerad i en liten bubbla och tog också det snabbtest vi erbjöds via jobbet precis innan jul för att vara på den säkra sidan. Till slut kunde jag pusta ut och precis som i somras kom mina föräldrar och hämtade mig och körde mig hem till landet. Det blev ett julfirande med familjen, ett litet och stillsamt sådant, men alldeles tillräckligt för mig.

Och nu återstår bara några skälvande timmar av 2020. Har det här året lärt mig något så är det att livet inte går att planera, för man vet aldrig vad som händer, men jag hoppas ändå att den närmsta tiden blir lite som jag tänkt mig. Att jag om knappt två veckor kommer kliva in på min nya arbetsplats, som inte är helt ny eftersom den är en av mina tidigare kunder, nämligen banken SEB. Där vill jag fortsätta göra kommunikation jag kan vara stolt över och lära mig en massa nya saker från människor som är långt mer erfarna än jag. Jag hoppas kunna bidra med nya perspektiv och få chanser jag aldrig hade fått förut. Och jag hoppas att de uppskattar anställda i knallgröna kostymer och rosa strumpor…

Självklart önskar jag också att 2021 bär med sig den ljusa känsla som vi i perioder kunde känna under detta år. Jag hoppas på bättre resurser till alla de som kämpar och sliter, på klokare politiska beslut och en större förståelse och omtanke för varandra.

Det har varit ett motigt år men jag är tacksam att jag kommit såpass lindrigt undan. Att jag fått hålla mig frisk och att ingen av mina närstående blivit allvarligt sjuka. Att jag har kunnat träffa vänner och familj även om det inte skett i den utsträckning och på det sätt som jag önskat. Att jag fått jobba med det jag gillar och kunnat göra det hemifrån förhållandevis enkelt. Att jag lever i ett tryggt land, omgiven av människor som bryr sig om mig. Det är helt klart en ynnest.

Med den lilla vågen av tacksamhet i bröstet vill jag bara önska er ett gott nytt år! Tack för att ni läser och kommenterar och gör att det känns tryggt att ställa känslodörren på glänt då och då. Ta hand om er och varandra.

Ett år, ett liv – en summering av 2020, del 2

Det är dags att fortsätta summeringen av 2020. Jag vill nästan sätta en varningstext på det här inlägget för det innehåller så pass många sommarbilder. Soliga dagar, salta dopp, middagar med vänner, mjuka klippor och milsvida åkrar. Allt som känns långt borta nu men som kommer tillbaka, för det gör det alltid, på ett eller annat sätt.

Maj kom och allt blev grönt. Jag tittar på bilderna och ser det soliga, det fina, det som var värt att ta kort på. Men jag minns också känslan av saknad och oro. Ovissheten och prestationsångesten. Sådant som är svårt att visa på bild men som sipprar igenom raderna när jag går tillbaka och läser blogginläggen. Gehöret jag fått när jag vågat vara ärlig och personlig i mina texter i år har varit otroligt. Under ett år som varit turbulent för oss alla på olika sätt tror jag det har varit extra viktigt att visa våra svaga sidor för att förstå att vi inte är ensamma. Jag är glad att jag gjort det i alla fall, även om jag önskar mig lyckligare år framöver.

En sak jag garanterat kommer koppla till 2020 framöver är yatzy. Jag och några vänner startade en yatzyklubb under våren och sågs för middagar och spelomgångar. Efter ett tag började vi läsa om olika strategier och räkna ut vårt gemensamma snitt för att kunna tävla tillsammans mot oss själva.

rotselleri, sparris, varmrökt lax, forellrom

Förutom att spela yatzy lagade jag ambitiösa maträtter och kakor samt fyndade på loppis.

Jag gick varv efter varv runt Årstaviken och träffade kompisar och hundar i parker. Att kunna ses och hänga utomhus var otroligt tacksamt.

I juni fortsatte jag att sy. En blårutig sommarklänning som kom att bli en favorit och en liten quiltad, vändbar väst som tog en evighet att få till och som jag tyvärr använt alldeles för sällan. Jag ska bättra mig på den fronten.

En kväll i juni tog jag på mig min rosa linnekostym och gick på picknick med jobbet. Det var första gången vi sågs sedan i mars och vi var alla som ivriga barn, helt vilda. Jag började också springa korta rundor utomhus och avsluta med morgondopp i Årstaviken, en perfekt liten rutin som jag längtar efter att ta upp igen nästa försommar.

Andra helgen i juni var något av en drömhelg. Jag minns det som en av höjdpunkterna, allt hade börjat lätta och livet såg lite ljusare ut. På fredagen sågs vi på Julias balkong i Årsta för en fördrink innan vi några timmar senare promenerade ner till torget och Två små svin för att äta smørrebrød. På lördagen åkte jag, Julia & Karin på loppisrunda där alla lyckades göra otroliga fynd. Efteråt stannade vi på ett dopp i Långsjön som var ljummen fastän sommaren precis börjat. På söndagen återvände jag till Julias balkong och där såg vi IFK Norrköping spela sin premiärmatch i allsvenskan och inleda vad som skulle bli en oerhört stark start på säsongen (hur det gick mot slutet behöver vi inte gå in på…).

Sedan blev det midsommar och den firades i Hälsingland. Det var den första planen som inte ställdes in under 2020 och vi var så glada att kunna samlas ett gäng och fira tillsammans som vi alltid gjort. Vädret var strålande så vi kunde vara ute konstant och ligga på stranden hela midsommardagen innan vi rundade av med vedugnsbakad pizza.

Som alltid när det är ett par veckor kvar till semester så hade jag supermycket att göra på jobbet. Jag slet långa dagar framför datorskärmen inne i min varma lägenhet men på helgerna åkte jag och badade och klädde upp mig för middag med kompisar. Alltid med en ständig nedräkning till semesterveckorna i juli och augusti.

Någonstans där mitt i allt köpte jag ett skåp också och målade det citrongult. Blev mycket nöjd när det var klart!

En av de sista kvällarna i Stockholm, innan jag lämnade stan för att åka på semester, var vi ett stort kompisgäng som gick och åt middag på Ön. Det var ganska kyligt och regnet började sedan att ösa ner, men maten och sällskapet var perfekt.

Sedan var det mitten av juli och dags för semester. Mamma och pappa kom och hämtade mig och körde hela vägen ner till Misterhults skärgård. Det var första gången vi sågs på hela året och det var så fint att få landa där ute tillsammans med dem. Vädret var sisådär, som hela juli varit, men bättrade sig sakta men säkert.

Efter en knapp vecka i skärgården åkte vi hem till landet utanför Norrköping. Där firade vi min mammas och mosters 60-årsdag med kalas i trädgården.

Sedan åkte jag ut till Annas landställe i Arkösund under några dagar för att hänga med henne, Julia och Karin. Det var så mysigt och vi bastade, badade, åkte båt och spelade spel hela dagarna.

Halvvägs in i semestern reste jag uppåt, till Norrtälje där jag hyrt en stuga tillsammans med några kompisar. Katten Gördis var självklart med och vi grillade, badade och åkte på små utflykter. På kvällarna värmde vi upp bastun och spelade Catan.

Min sista semestervecka tillbringade jag själv ute på Svartsö i en stuga jag hyrt för andra året i rad. Vädret var helt perfekt så jag låg på klipporna vid havet och läste varje dag, gick långa promenader längs grusvägarna, satt i kökssoffan och skrev och levde ett enkelt skärgårdsliv.

Sedan var semestern slut och jobbet rivstartade med kavaj och filminspelning, även om sommarvädret höll i sig.

En kväll i slutet av augusti när jag, Anna och Julia egentligen hade planerat att ha vår 30-årsfest (för tredje gången, men ja även nu fick det ställas in) kompenserade vi med att gå på Coco & Carmen tillsammans med Karin och Sofie. Efteråt åkte vi alla på karaoke och sjöng oavbrutet i två timmar.

Och sedan var augusti plötsligt slut och kvällarna började skymma allt tidigare. En sommar av lättnad och glädje hade passerat, en sommar då det kändes som jag levde ordentligt igen. Många fina saker hände och bilderna här ovan rymmer minnen som jag kapslat in och bär inom mig. Det blev ett otroligt långt inlägg, det har tagit hela min tvättid att skriva och lite till, men det var det värt. I morgon kommer den sista delen av 2020, vi hörs då!

Ett år, ett liv – en summering av 2020, del 1

Vilket år det har varit. Så otroligt märkligt på alla sätt och vis. För första gången på länge känner jag att det krävs en ordentlig summering av allt som skett. Dels för att minnas alla fina stunder som faktiskt hände men också för att kunna stänga året och säga tack och hej. Så min förhoppning är nu att under 2020s tre sista dagar summera vad som hänt, några månader i taget. Hoppas att ni vill följa med!

2020 inleddes i Paris. Vi var ett stort kompisgäng som samlats där under några dagar för att fira nyår tillsammans. Dagarna flöt på det bästa av vis när vi åt oss genom restaurangerna, drack oss runt barerna, strosade omkring bland sevärdheterna och skålade in det nya året i champagne för att sedan ta över ett dansgolv.

När jag kom hem igen lagade jag biáng biáng-nudlar och pasta, helt ovetandes om hur mycket tid jag skulle tillbringa vid det där köksbordet de kommande månaderna.

Jag skaffade nya sneakers, klädde mig färgglatt, köpte tulpaner och semlor… ja sådant man gör i januari för att få tiden att gå lite snabbare.

Madde fyllde 30 och vi firade henne med fördrink på Savant och middag på Hantverket. Och sedan fyllde Karin 29 och då åt vi middag på Copine. Gott, gott, gott!

Jag fick syfeber (som alla andra under 2020) och sydde min första klänning. I samma kreativitetsanda målade jag en taklampa som skulle vara en temporär lösning men som absolut hänger kvar fortfarande…

En februarilördag hade jag, Linn & Sofie dags-bar-runda. Ett strålande koncept där vi avverkade olika barer och restauranger på löpande band. Note to self: gör om så fort världen är lite mer som vanligt igen. Jag gick också på Liljevalchs vårsalong och fick vårkänslor ute vid Rosendals trädgårdar.

Under en vecka var jag på en rolig filminspelning med en ny kund som kom att visa sig vara intressant för fortsättningen av året. Här är klockan 06:50 och det var iskallt ute, jag minns att det tog flera timmar att få upp värmen sen. Men kolla, det är ljust fastän klockan inte ens är sju i februari. Något att se fram emot!

Livet flöt på, men ute i världen var det något som inte stämde. Det första sättet som pandemin drabbade mig på var att jag beslutade mig för att ställa in min resa till Japan. Jag hade planerat att åka dit med två kompisar i mars som en 30-årspresent till mig själv och vi velade ett tag med hur vi skulle göra. Flygen gick fortfarande och UD hade ännu inte avrått från resor dit, men det kändes inte rätt att åka på en lång semester till ett land som var under nedstängning. Så med stor besvikelse valde vi att avboka, med en förhoppning att kunna åka dit under hösten istället. Inte visste vi vad som väntade då…

Istället för att åka på semester fick jag åka på jobbkonferens till Steam Hotel. Västerås är ju typ Sveriges Tokyo, hehe. Så här i efterhand förstår jag att det måste varit landets kanske sista konferens? För samma vecka, den 11 mars, började vi jobba hemifrån och helt plötsligt var Corona något som påverkade oss alla.

Nu började en tid av besvikelser. Jag och mina vänner ställde in vår 30-årsfest, eller nej, vi sköt upp den. Först till maj, sedan juni och sist augusti utan att den ännu blivit av. Men förhoppningen om att pandemin skulle pågå i någon månad eller två fanns och faktum är att jag är glad att jag inte visste då vad som väntade. Jag försökte liva upp mig genom att äta schwarzwaldtårta i sängen och se Guldbrons ankomst, men det hjälpte föga.

Dag efter dag jobbade jag hemifrån och såg träden slå ut i realtid utanför mitt fönster. För trots att allt kul ställs in så kommer ju ändå våren och det var en lättnad!

Påskafton firades utomhus med kompisar och korvgrillning och sedan fyllde jag 30 på påskdagen. Jag fick jättemånga fina blombud och en väldigt härlig middag hemma hos Sofie med mina närmsta vänner, så det blev en bra födelsedag även om den blev långt ifrån som jag tänkt mig.

Och april fortsatte i nedstängt läge och med mjuk vårvärme och jag lämnade in min cykel på service och sa tack adjö till mitt SL-kort för resten av året. Under mina kvällspromenader såg jag staden blomma mer för varje minut och allt var vackert men sorgligt och overkligt. En känsla som får sammanfatta den första delen av 2020.

Sänk dina vita vingar

Det blev julafton i huset på landet. Vi vaknade till sol och frost, till glittrande träd och gräsmattor som såg spraymålade ut. Det var mamma och pappa och syster och jag. En liten skara, en sluten enhet. Vi kramades genom att slå våra egna armar kring oss själva och titta på varandra och säga kram. Handspriten hade fått ett rött sidenband och granen röda kulor och glitter och ljus. Efter frukosten promenerade vi längs tusenåriga fornlämningar och nyfällda träd, vi vände näsorna mot solen, lät de tunna isflaken krasa under fötterna och när vi kom hem klev jag ner i det kalla vattnet, sänkte axlarna under ytan, andades fem snabba andetag och såg huden färgas röd. På julbordet fanns nio sorters sill och utanför dörren stod plötsligt sex luvklädda personer och sjöng julsånger försedda med glöggtermos och pepparkakor. Julefrid gick före tv-tid och vi insåg att Kalle Anka inte gick att se i efterhand så det blev A Charlie Brown Christmas istället, tecknat som tecknat när maten ska smältas och ögonen slutas en liten stund i soffan. Och sedan sällskapsspel och skumtomtar och sänk dina vita vingar, signade jul, tack för att vi fick fira dig.

Tolv dagar av gråmulet väder

Vädercentrum, 27 november, 15:37.
– Du Kenneth, jag måste kila nu! Har lovat att handla till fredagsmyset.
– Ah okej. Det är lugnt, men du Stockholm…
– Stockholm?
– Ja, Stockholm. Huvudstaden. Hur gör vi med den?
– Just det… Jag har inte hunnit fixa nåt, men vi kan väl köra samma väder rakt igenom?
– Samma… du tror inte att någon märker det?
– Nej nej, kör på! Folk har så mycket annat att tänka på ändå, nu med coronan och allt.
– Okej, så då kör vi konstant molntäcke och tre grader framöver då?
– Perfekt! Och lite duggregn också. Typ när som helst.
– Skitbra!
– Skitbra. Trevlig helg då!
– Detsamma. Ses på måndag!

Det har varit den solfattigaste december på 86 år i Stockholm. Exakt noll soltimmar har vi haft och prognosen framåt ser lika grå ut den. Molnen ligger som ett tjockt täcke över stan och taklampan i min lägenhet står tänd hela dagarna för att jag ska se något. Bristen på sol gör en dyster period om möjligt ännu dystrare, det går ju inte komma undan att vi, eller i alla fall jag, styrs av vädret. Så vad gör man när rastlösheten får en att klättra på väggarna och allting är grått-grått-grått? Jo, man tar på sig något riktigt färgglatt och inspekterar lägenheten från alla tänkbara vinklar. Sedan samlar man sitt tålamod och kämpar lite till.

Från mig, till mig: en egen (praktisk) julkalender

Det här med julkalender när man är vuxen är ju ett ganska intressant fenomen som poppat upp de senaste åren. För några år sedan hade jag en från Essie som innehöll en del bra fina nagellack men också ganska udda färger och lite random prylar, typ en pepparkaksform. När det sen visade sig att presenten i lucka 24 var en nagelfil blev jag faktiskt lite besviken… En annan kalender jag haft och gillat är den från Novellix med en kort novell i varje lucka. Det var mysigt och kul, men också ganska mycket läsning att ta sig an. I år velade jag lite inför om jag skulle skaffa en kalender, är det något år som behöver livas upp lite extra så är det ju 2020. Samtidigt kändes det inte så lockande att lägga typ 800 kr på lite random krafs om man inte vet att det är något man verkligen vill ha.

Någon dag i slutet av november började jag fundera kring årets kalender och i samma veva insåg jag att det var en del prylar i skåpet som började ta slut. Strumplådan var konstant tom på hela svarta strumpor, hårborsten sjöng på sista versen och det blev allt svårare att få ur ansiktskrämen ur tuben. Samtidigt ska man ju i största möjliga utsträckning undvika att gå i butiker just nu, så jag satte mig och skrev en lista på allt som jag behöver och lade även till några saker jag velat köpa men inte gjort än. Därefter gjorde jag beställningar från ett par olika webshoppar och gjorde mig redo.

När allt kommit fram lade jag prylarna i en stor låda istället för att ställa in dem direkt i skåpet. Lådan utgör numera min julkalender och varje dag får jag öppna den och välja något jag vill ha. Bara bra, roliga och nödvändiga saker. Från mig, till mig! Att göra en egen kalender till sig själv fråntar ju lite av överraskningsmomentet, men att välja just vad jag vill ha idag är ändå kul. Och så är det skönt att slippa få en tråkig nagelfil när man önskat sig något bättre.

Min låda innehåller som sagt en mix av saker jag behöver och sådant som är lite roligare. På bilden ovan har jag inte hunnit fylla den helt än, men som exempel på vad den innehåller (och kanske som inspiration om någon vill göra likadant) har vi: ansiktskräm, ögonfransserum, deo, svarta strumpor, ögonskuggspalett, hårborste, skumtomtar, Disney+-konto, pocketbok, foundation, beauty blender, liten flaska vin, örhängen, BHA-serum, nagellack, doftljus, underkläder, pussel, chokladtomte och handtvål.

Nu ska jag välja dagens present ur lådan, tro det eller ej men det lutar faktiskt åt strumporna…

Min hud- och hårvårdsrutin

Vad är det här för märkligt familjefoto tänker ni? Men räds icke, det är bara mina favoritprodukter ur badrumsskåpet som blivit formellt uppradade likt en välklädd samling släktingar på valfri traditionell högtid innan Coronan slog till. Efter era önskemål tänkte jag nämligen att vi skulle gå igenom min (~*trumvirvel*~) hudvårdsrutin .

Först ut har vi de trogna vardagshjältarna, de som jag använder så gott som varje dag. Sedan ett par år tillbaka har jag använt La Roche-Posays serie Effaclar som är anpassad för ”fet och oren hud”. Mmm, vad mysigt det låter, men faktum är att det stämmer rätt bra inpå mig. Jag har haft perioder med lite mer acne och då började jag med den här serien i kombination med Acnatac som jag fick utskrivet, men nu tycker jag att min hy håller sig rätt bra i schack med enbart dessa. Jag gillar också att La Roche-Posay är ett klassiskt apoteksmärke, det känns tryggt (även om apoteket idag kanske inte riktigt är vad det var före monopolet försvann, men ni fattar, lite ordning är det väl fortfarande).

Först tvättar jag ansiktet med rengöringsgelen som jag brukar löddra upp i händerna och massera runt för att få bort all smuts. Efter det tar jag en bomullspad med det exfolierande ansiktsvattnet från samma serie. Sedan plockar jag fram min andra trotjänare, den superhypade Paula’s Choice Skin Perfecting 2% BHA Liquid. Det är alltså en exfoliering med salicylsyra (BHA) som bland annat ska motverka acne, förstorade porer och rodnad. Jag köper den på Skincity och den är toppen på alla sätt och vis. Jag brukar bara dutta på den med en pad och sedan lämna den över natten.

Det här är alltså min kvällsrutin, på morgonen brukar jag oftast bara skölja ansiktet med vatten, särskilt nu när jag jobbar hemma och bär smink mer sällan om dagarna. Som hudkräm använder jag Effaclar H, den kör jag varje morgon efter att jag tvättat ansiktet och ibland också på kvällen.

Även om jag trivs bra med La Roche-Posay-serien till vardags så vill jag ibland ta fram det tyngre artilleriet och lägga en rejäl mask. Då har jag fyra favoriter som jag brukar återkomma till. Använder jag någon av dessa brukar jag hoppa över att använda BHA-serumet från Paula’s Choice.

När jag vill pigga upp min hy ordentligt plockar jag fram Peter Thomas Roths Pumpkin Enzyme Mask. Det är en trippelverkande peeling med syra, enzym & korn som sticker till på ett härligt sätt och dessutom luktar pumpapaj. Jag brukar använda den ungefär en gång i veckan (förutom på sommaren när jag är mycket i solen) och låta den sitta i cirka fem minuter innan jag sköljer av den.

En annan mask från Peter Thomas Roth som jag gillar är hans lilla rosa Rose Stem Cell Bio-Repair Gel Mask. Den jämnar till och återfuktar huden på ett väldigt behagligt sätt och doftar gott av ros. Jag brukar stoppa in burken i kylen en stund innan jag duttar på gelen, vilket gör det extra skönt, särskilt om man varit ute i solen eller bastat till exempel. Ibland låter jag den här sitta kvar över natten och ibland bara någon kvart.

Lite ur fokus på bilden, men helt klart värd ett omnämnande är Beauté Pacifique Instant Hydrating Mask. Det är en fuktmask extra allt som dessutom är ofantligt dryg. Jag är fortfarande på min första tub, men gillar den verkligen. Den här masken brukar jag använda någon gång i veckan när jag känner mig lite torr, särskilt nu under vinterhalvåret. Jag lägger på ett tunt lager och sover med den över natten. Eftersom jag har en hy som är mer åt det feta laget brukar jag ofta vara nojig med att använda sådana här tjocka krämer, men den här har verkligen funkat bra på mig ändå.

Sist ut bland favoritmaskerna är The Ordinary’s AHA 30% + BHA 2% Peeling Solution, även känd som ”blodmasken” med tanke på dess extrema färg. Den här använder jag inte superofta men den är riktigt rivig och prisvärd. Kanske inget för den känsliga men jag gillar att drämma till med den då och då. Då får den sitta i sisådär fem minuter innan jag tvättar av den och lägger på min vanliga hudkräm.

När jag frågade om ni var intresserade att höra om min hudvårdsrutin fick jag också ett önskemål på att visa upp vilka hårprodukter jag använder, så jag tänker att vi kör allt i ett svep. Till att börja med är jag väldigt ofixig med mitt hår. Jag har aldrig, alltså aldrig-aldrig, färgat, tonat eller slingat det, utan alltid haft min naturliga hårfärg (kul tjej!). Vanligtvis klipper jag mig ungefär två gånger om året och då brukar jag kapa allt som är slitet och lite till.

Ungefär 3 gånger i veckan tvättar jag mitt hår och då använder jag Aussies volymschampoo. Balsam tycker jag faktiskt inte behövs, det gör mest mitt hår flygigt och glättigt, så det brukar jag hoppa över. Istället borstar jag håret ofta, är det tovigt gör jag det innan jag duschar, samt sover med håret flätat så att det inte trasslar sig så mycket. Ibland kör jag däremot en inpackning om håret känns lite trött och slitet. Då använder jag Olaplex No 3 Hair Perfector Treatment som känns som en riktig dunderkur.

Såvida det inte är jättekallt ute och jag har superbråttom iväg någonstans, låter jag alltid mitt hår självtorka. Jag brukar först halvtorka det i en handduk, sedan borstar jag ut det och lägger benan rätt innan det får torka klart av sig själv. Vissa morgnar när jag inte tvättar håret brukar jag använda lite torrschampoo, främst i håret längst fram. Just nu har jag ett från Aussie som jag gillar. Vill jag göra något extra med mitt hår brukar jag göra lockar med hårbandsmetoden. Då använder jag saltvattenspray och hårspray för att få mer stadga och hålla håret på plats. Här har jag skrivit en guide till hur jag gör de lockarna.

Det var allt från min beauty-rutin för den här gången, hoppas ni gillade det!