Skrivet – Sida 4 – Julia Eriksson

Efter natten en blå gryning

Och febern den sjönk för att till sist försvinna och när den hade varit borta i fyrtio timmar klädde jag på mig understället och ullkappan, virade halsduken runt halsen och tryckte ner mössan över öronen, tog rullväskan i handen och gav mig ut i den mjukt blå gryningen. Det var bara jag och hundägarna ute, vi nickade till varandra, en tyst önskan om glädje och frid, utanför grillkiosken vid Mariatorget satt koltrastarna på rad, deras silhuetter så tydliga mot den mjuka vita nyfallna snön. På spår tretton gled tåget in och alla människorna med väskor, kassar och paket klev på, de fyllde platserna och jag sjönk ner i mitt säte med lussekatt och pepparmintste, så rullade vi sakta söderut och utanför fönstret steg solen, granarna stod ståtliga som dekorerade med kristyr, allting var stilla och vackert, det var en julaftonsmorgon och jag var på väg hem. Hem till familjen och gemenskapen, till maten och värmen, till de långa dagarna av lek och vila och jag visste att om jag bara lyssnade riktigt noga så skulle jag hela tiden höra det, som en lågt surrande bordunton i botten av allting, ljudet av tacksamhet, av vissheten om att allting till sist skulle bli bra.

En riktigt god jul till er som firar och en förhoppning om fina dagar av ljus och värme! Tack för att ni är här och läser och så ofta tar er tiden att skriva till mig.

Fyra outfits till fyra imaginära tillfällen

Ett önskeinlägg kommer lastat, fast med en liten tvist då eftersom bloggarens konstnärliga frihet måste värdesättas högt. Flera skrev och ville ha modeinlägg och Sardellen föreslog att jag skulle skriva om fem outfits till fem påhittade dejter. Jag började där någonstans men sedan blev det visst fyra outfits istället och fyra tillfällen som kanske är dejter men nödvändigtvis inte måste vara det.

I Jazzkväll på KB strax före jul

Kan vi inte gå till KB och ta ett glas? skriver jag. Konstnärsbaren alltså, inte biblioteket, förtydligar jag sedan i ett sms direkt efter fastän det känns lite väl instruerande. Vi enas om att mötas på onsdagskvällen eftersom de brukar ha ett jazzband som spelar då. Jag kommer direkt från jobbet och är för ovanlighetens skull en kvart tidig så jag slår mig ner på en hög pall i baren och läser ett par sidor i boken jag envisas med att alltid bära runt på. Med jämna mellanrum kastar jag en blick mot dörren. Där utanför yr snön men jag känner mig varm i min mellanbruna, lätt oversizade ullkostym. Till den bär jag svarta cowboyaktiga boots, ett svart läderskärp och en tunn krämfärgad t-shirt. I halsen har jag knutit en liten svartvitmönstrad snusnäsduk. Vi dricker två glas vin var och bandet spelar välbekanta jullåtar och jazzstandards. I en av pauserna kommer mannen i baren förbi vårt bord och ställer ner en burk knallgröna oliver. Jag bjuder på de här, säger han innan han återvänder till sin plats bakom disken och vi tar varsin oliv i nyporna, tittar lite förvånat på varandra och ler.

II Långpromenad på Djurgården

Det sidledsregnar på ett göteborgskt vis fastän vi befinner oss i Stockholm. Jag funderar på om jag ska höra av mig och försöka ändra våra planer men beslutar mig för att hålla fast vid det som bestämts. Istället trycker jag den bruna skinnmössan med pälskant långt ner på huvudet och drar på mig min stora svarta ullkappa. Under den gömmer jag en tjock krämvit stickad tröja som min mamma köpt på Irland. Den är så tung att den nästan kan stå av sig själv. Till den bär jag ett par bruna 501:or, svarta chelseaboots med tjock sula och en klarröd mini-kånken med ljusrosa och olivgröna detaljer. Vi möts upp för att ta båten över till Djurgården och hinner knappt gå i land förrän en av oss kliver i en stor vattenpöl. Tregradigt smältvatten sipprar in och kyler tårna. Vi börjar promenera längs vattnet och en annan dag hade de gamla ekarna och de fallna löven nog sett fina ut, men nu liknar allt mest en gråbrun sörja. Jag försöker ivrigt att kommentera alla djur jag ser för att hålla modet uppe, tyvärr tar mina faktakunskaper om ekorrar slut ganska fort. När vi nått Biskopsudden stannar mitt sällskap plötsligt upp och vänder sig mot mig. Ska vi inte ge upp det här och gå och äta ramen istället? säger han. Jag trodde aldrig att du skulle fråga, svarar jag. Kom, jag vet ett bra ställe.

III Sorlig middag på Racamaca

Jag står emot frestelsen att dra fingret mot de immiga fönstren och skriva mitt namn så som jag alltid gjorde i baksätet som barn. Ur högtalarna strömmar Ventura Highway och Right Down the Line. Den lilla tapasbaren vid Mariatorget är som alltid fylld av människor, ändå behöver vi inte vänta mer än tjugo minuter innan vi lyckas få ett bord. Med en neonrosa färgpenna duttar vi för de rätter vi vill ha och jag som varit där flest gånger guidar oss genom menyn. Vinet i glasen är mineraligt, nästan salt, och vi dricker det i stora klunkar i väntan på att få in de olika tallrikarna. Jag bär ett par mörkbruna utställda byxor i silke och en svart body med v-ringning och tunna axelband. Över den har jag dragit på mig en olivgrön viskosskjorta som jag under kvällen låter falla ner en aning från axeln i ett försök att verka härligt avslappnad. Den önskade sensuella effekten avtar dock något när jag inser att jag tappat en stor bit kronärtskockshjärta med dijonnaise i knät.

IV Glöggmingel med vänner

Jag ska ha en liten glöggkväll hemma hos mig på fredag, du kan väl komma förbi om du vill? säger jag och låtsas som att den spontana frågan inte analyserats i detalj hela den föregående veckan. Ungefär lika noga har jag planerat menyn med fyra sorters glögg, äggtoddy och negronis, skurna pepparkakor med mandel, stora ostar att karva bitar av, färska fikon och rostade lussekatter med vispad färskost. Det enda jag inte hunnit ägna lika mycket tid åt är mina kläder, men i sista sekund drar jag på mig en svart sammetsklänning med trekvartsärm och hjärtformad urringning. Till den bär jag ett par djupröda strumpbyxor och svarta klackskor i Mary Jane-modell. Fem minuter innan jag egentligen är färdig ringer det på dörren. Jag ordinerar min tidiga vän att gå runt i lägenheten och tända alla ljus hon kan hitta medan jag drar på ett lager läppstift och trycker in en hög med kläder i garderoben. Ser det bra ut? frågar jag henne. Du strålar, svarar hon. Jag menar uppläggningen såklart, säger jag och pekar på de stora brickorna som jag förberett. Snart ringer det på dörren igen.

Bonjour regress

Jag äter middag framför K special om Françoise Sagan. Hon var arton år när hon författade Bonjour Tristesse. Det skedde under en augustimånad i brist på annat att göra och hon skrev den för hand i en anteckningsbok. Lätt, fritt och radikalt. Jag känner mig gammal och långsam i min beigeklädda soffa, så långt ifrån ordens flöde. Om det ska vara så svårt att skriva är det nog bäst att låta bli, om handen och tiden ändå inte vill.

Utanför fönstret ryms snöfall och novembermörker. Igår natt hängde fullmånen över oss och jag slogs hårt av tanken på att jag fyller år nästa år också. En självklarhet kan man tycka, motsatsen vore såklart värre, men jag kan inte förstå att det är nyårsafton snart igen och så ett nytt år, en siffra till att addera. Inte ens Jesus blev såhär gammal, den som ändå vore född 1996.

Tidens tickande och kroppens åldrande skrämmer mig. Inte så mycket för det yttre, ett vitgrått hårstrå eller ett streck i pannan som djupnat lite sedan gårdagen gör mig inget. Jag önskar att min åldersrädsla kretsade kring utsidan för det vore lättare att åtgärda, inte särskilt rimligt utifrån mitt perspektiv, men ändå enklare. Istället är det det statistiska åldrandet som väcker min fruktan och det är svårare att köpa sig ifrån, går inte riktigt att undvika med hjälp av en god självkänsla. Är siffror och odds och deadlines, ja bokstavligen en dödlinje för somliga av livets hållpunkter och det krävs djupblå nätter för att ens våga tänka på.

Ett svagt pling hörs från min inkorg. En okänd journalist skriver till mig och frågar om jag vill vara med i en artikel om ensamhet. Jag formulerar mitt svar noga, avböjer vänligt, tackar nej till att bli ansiktet utåt. Känner mig ju inte ensam, inte på det sättet, bara lite gammal och långsam. Fråga mig igen om ett år, men inte nu, inte riktigt än. Ge mig bara lite mer tid att försöka ordna allt, att hinna ikapp och vinna.

Tiden då det fanns en möjlighet att bli en artonårig talang är sedan länge över. Förmodligen var den aldrig ens nära, men det måste finnas någon annan jag kan bli istället, en lösning som passar mig. Jag ställer mig vid fönstret och söker med blicken, låter den svepa över parken och gatorna, ser in i de gula rutorna mittemot. Alla dessa liv och jag som tittar på, mina konturer i glaset och någonstans vet jag att svaret jag söker inte finns där ute. Allting bor inuti.

Vi är lågan jag lovar vi vågar

Jaha det var såhär jag visste att det skulle bli jag vet ju nästan alltid det är bara det att jag så väldigt gärna vill men det är väl passande att det regnar ikväll och Stockholm är en så vacker stad att vara sorgsen i med alla Söders höjder att gå upp på och stå där och stirra ut över vattnet och se räk- och tacobåten ge sig iväg till havs med sina kulörta lyktor tänk att sitta där dum och glad bland alla rosa skal vilken ynnest ändå somliga har det bra och det var ju inte hundra såklart han visste inte vem Tranströmer var men jag var beredd att göra ett undantag som om det skulle behövas snälla påminn mig om att det är värt att börja om att jag orkar ett varv till för nu när jag ligger här på hallgolvet och tittar på min felmonterade skohylla som jag aldrig kommer ta mig tid att montera rätt så känns det långt bort och skorna står så prydligt i par par par helt självklart som de borde som jag borde med skosnörena som ormar och om någon frågar om jag läst på om anknytningsteori kommer jag slå knut på mig själv men en gång gick jag i scouterna tre gånger och vad lärde jag mig jo att alltid vara redo på det värsta och det bästa och på att det någon gång kanske kommer att bli bra förhoppningsvis gäller det inte bara mig utan också resten av världen hur avlägset det än kan kännas så ge mig bara fem minuter till på golvets rutor så ska jag resa mig och koka ett ägg och sen ska jag tända lägerelden inom mig och kupa mina händer kring den och försiktigt blåsa syre så att den får fart för nu brinner vi lite till vi är lågan jag lovar vi vågar.

Allt är ljust ljust grått som septemberdiset om morgnarna

Bråttom till Katarina, klockan snart elva, på Folkungagatan blåser kyliga vindar, jag känner stråk av ett skifte. Varje dag en avvägning, är det sommarens sista eller höstens första? Själen är en ryckig pappersdrake som irrar planlöst, måste ta ner den, ankra, grunda. Orgelns sköra toner, det lilla barnet som sitter på samma pall, alldeles intill. Korta ben klädda i mjuka röda byxor, de dinglar ivrigt utan att nudda pedalerna. En vecka sedan på filtar i gräset. Är det kanske sommarens sista? Det är i alla fall tjugotre grader och björnbären i mina föräldrars trädgård glänser solvarma och mogna. De små leker, deras ord ännu obegripliga, fortfarande en hemlighet jag längtar efter att ta del av. Pappa/farfar/morfar blåser såpbubblor, regnbågsfärgade klot svävar kring oss och jag ber tiden hejda sig ett slag, vill stanna där och vila i eftermiddagsljuset. Paus. Livets alla händelser, omöjliga att greppa, vissa saker så bisarra att jag tänker ”det här händer inte” men så händer det ju och då tänker jag ”en sådan här sak är jag bara med om en gång i livet”. Fast så blir det en kväll och hon frågar om hon får ringa och jag förstår att något har hänt men jag förstår inte vad för för det första så händer det ju inte och för det andra så är det en sådan sak som jag bara är med om en gång i livet, men nu tycks historien upprepa sig med lite ändrade rubriker och ändå kan mitt huvud bara viska ”det händer inte”. Allting är emot logiken, jag saknar ordning men längtar efter kaos. Tänker att något måste ändras, tar saken i egna händer, bestämmer och styr upp. Går två steg lugnare från Katarina, kliver in i färgaffären på vägen hem. Bläddrar bland nyanser, diskuterar skiftningar, inte ens det vita är vitt får jag höra, allt är ljust ljust grått som septemberdiset om morgnarna vid Skeppsbrokajen och jag fyller väskan med färgprover för i brist på någon som stryker mig över pannan har jag bestämt mig för att stryka ett nytt lager över allt i min närvaro.

Jag har tagit kurser i vetskapen om att inte det borde vara så här komplicerat

Stockholm är himmel och helvete. Är en perfekt lördag bortkastad med pickande ångest. En liten gråt som bosatt sig mellan halsen och bröstkorgen men som vägrar komma ut. Vad är det nu då? mumlar jag för mig själv. Försöker identifiera källan till det onda utan att lyckas. Försöker locka ut den genom att ta fram något sorgligt klipp jag sparat men hittar bara de roliga. En hund som ser ut exakt som Harry Styles. Någon som leker kiropraktor med en gammal fläkt. Gråten ligger kvar ogråten som en osynlig sten i skon, det funkar ju att gå ändå.

Lördagen blir tisdag, blir en kväll på Café Cuvée. Jag inser att jag har saknat mitt barhörn när jag kommer dit och sjunker ner vid marmordisken. Någon minut senare anländer Sardellen och Stockholm är himmel igen. Vi pratar om singelliv och rolighetsstrategier, om böcker, Berlin och Allegro Pastell, om skrivande i allmänhet och bloggande i synnerhet. Om att gång på gång publicera ett småpretentiöst välformulerat inlägg om hur ensamhet känns, stackars läsarna, att de inte tröttnar. (Är det här ytterligare ett i samlingen? Förmodligen.) Sedan bestämmer vi att kvällen inte får ta slut så vi går till Riche Fenix och dricker whiskey sours. Det är lite för ljust i baren, kanske är det för att man inte ska glömma att det är tisdag. Vid midnatt skiljs vi åt och har redan gjort en plan för nästa gång vi ses.

M och jag träffas efter sommaren och pratar om allt som har hänt de senaste veckorna. Jag matar henne med majs och kantareller, tomater och ost, potatis och hollandaise. I samtalen vrider och vänder vi på händelser och ord, gräver oss djupare i de hobbypsykologiska strategier vi upprättat. Vi sitter mitt emot varandra i soffan och diskuterar höstlöften och hur ofta man säger jag älskar dig till de man faktiskt älskar. Jag bestämmer mig för att bli bättre, testar direkt på min vän, men i samma sekund som jag säger orden drabbas jag av kramp i vaden. Det är som att hela kroppen reagerar med ovana, ett muskelärt vad är det som händer? Bäst att öva mer.

Stockholm är himmel och helvete. Är tomma konversationer med personer jag försöker greppa men borde släppa taget om.

Den ene skriver gud va fin du är!
Några timmar senare vi träffas ju på tok för sällan.
Jag svarar Verkligen! Det får bli ändring på det.
Det blir tyst. Jag funderar på om det är min användning av inledande versaler som gör det. Mitt korrekta språkbruk, om jag bara vore lite mera avslappnad.

Den andre skriver Hur har du det?
Jag berättar om min tillvaro i några genomtänkta meningar.
Sedan frågar jag tillbaka Hur är läget med dig? Vad händer i ditt liv?
Det blir tyst. Jag funderar på om jag berättade för mycket eller för lite. Om jag svarade för snabbt eller långsamt, kanske var det inte roligt nog.

I mina öron sjunger Nina Persson låten Communication.
And I hold a record for being patient with your kind of hesitation.

Jag råder mig själv att bara sluta. På mitt cv finns en kandidatexamen i kommunikation, jag har tagit kurser i vetskapen om att inte det borde vara så här komplicerat. Mina tankar vandrar till modellen vi lärde oss tidigt (var det John Fiske?), den som översatte allt till sändare, mottagare, kanal och brus. Det är en väldig massa brus här just nu.

En vecka har gått. Det är en ny perfekt lördag som inte får kastas bort. Jag har skrivit ett småpretentiöst inlägg om ensamhet, mina vader har slutat krampa och längtar efter att få springa längs Stockholms himmelsvägar och helvetesbackar. Min skärm lyser upp. Efter 42 timmar tystnad har den andre svarat.

Höstens planer, augustis nåd

Augusti doftar sött och tungt, av fallfrukt och blött gräs. Mogna plommon, jäsande äpplen, den bubblande processen och tillvaratagandet i tydlig kontrast till förruttnelsen. Det är nu det sker. Alla tycks älska höstterminens nystart. Jag funderar på om det beror på att den bär på en känsla av nåd. Att den erbjuder ett sätt att få börja om och att bli någon annan. Någon bättre, godare, sundare, vackrare. Med hoppet som räddning får vi be om ursäkt för vilka vi blivit under året och med våra nya rena sinnen är vi långt ifrån markens brunfläckade äpplen.

Jag är som alla andra. Jag vill också bli bättre. Jagar nåden som så många gånger förr, vill bära den som en mantel genom hösten, omsvept men med ryggen rak, blicken fäst långt där framme.

I höst vill jag fira fyra år som boende i min lägenhet genom att göra den ännu mer till min. Hitta en bättre plats för alla böcker och addera mer färg där det idag är olika nyanser av vitt. Avsätta en budget och göra några väl valda inköp. Jag vill gå med konsten till en ramverkstad, få den inramad och hänga upp den på mina väggar.

Jag vill lyssna på stråkkvartetter och symfonier. På Shostakovich och Bach. Kanske spela Bach också om det går att göra på ett prestationsfritt sätt. Jag vill läsa på tåget på väg till jobbet och i sängen innan jag somnar. Jag vill sova bättre och längre. Att köpa nya huvudkuddar kanske inte är lösningen men åtminstone ett symboliskt steg i rätt riktning.

Jag vill lära mig laga den lenaste hummusen och de studsigaste biang biang-nudlarna. Jag vill fortsätta vara vardagsvegetarian, men upprätthålla ett okomplicerat förhållande till mat, fritt från pekpinnar. Jag vill dela fler måltider med vänner även om det bara är pyttipanna en tisdag.

Jag vill fortsätta springa även när jag genomfört loppet som jag tränar inför nu. Jag vill testa klätterhallen som ligger bara några kvarter från mitt hem. Få känna mig stark i kroppen och pigg i benen, bli röd och varm och svettig. Jag vill hitta fler sätt att umgås på som inte innefattar dricka vin och gå på restaurang. Jag vill bry mig mindre om vin överlag.

Jag vill gå på dagsturer på helgerna och bjuda med nya vänner. Bre matsäcksmackor och packa en termos, ta långa kliv över mossa. När hösten är som mörkast vill jag hyra en stuga vid havet och vara där under en långhelg. Jag vill följa med mina vänner ut på Mälaren och paddla kajak. Jag vill fortsätta träffas nere vid bryggan före arbetsdagens start och ta morgondopp långt in i oktober.

Jag vill fördjupa mina vänskapsrelationer. Varsamt ta hand om nya bekantskaper och ömt vårda de som funnits länge. Jag vill hitta tillbaka till samtalen där det nu känns som att så mycket annat alltid kommer emellan. Jag vill bli kär. Helt besinningslöst och irrationellt förälskad tack. Jag vill hälsa på min familj och mina syskonbarn ofta, om så bara över dagen.

Jag vill hitta en rutin för skrivandet och sätta ett nytt mål som gör att jag återfinner mitt fokus. Jag vill be någon läsa när jag känner mig lite mera redo fastän det är det läskigaste jag vet. Jag vill göra fler saker som känns läskiga för jag tror att de kommer göra mig bättre.

Jag vill fortsätta skapa och hitta nya kreativa vägar. Jag vill vara tacksam och hoppfull och jag vill be om nåd och förlåtelse. Jag vill viska till mig själv att allting kommer att bli bra och jag vill tro att det är sant.

Ingenting särskilt hände, men allting var här

Det var en så vacker dag idag.
Vaknade tidigt. Morgonsol genom rutan. Tornseglarnas kvitter, de har ungar i boet.
Åt frukost med nyplockade körsbär och blåbär. Starkt kaffe och rostat bröd. Salt smör mot tungan.
Satte mig på trappan och lutade ryggen mot dörren. Kisade mot den vita solen.
Småpratade med stugägaren och hans ivriga hund. Löste ett kryss, läste några sidor.
Packade ryggsäcken. Tog vägen genom skogen.
Ringde en vän som delade sin sommar. Bestämde oss för att ses i morgon.
Stannade vid lanthandeln och köpte en glass. Följde grusvägar förbi kohagar.
Hälsade glatt på alla utan att känna någon.
Nådde fram till udden, släta klippor som doppade sig i havet. Valde den som mjukast följde kroppens lutning.
Vände blad efter blad, åt salta chips. Tänkte på mig själv och de jag saknar.
Kände värmen från stenen, en mjuk bris i pannan, någon som ville mig väl.
Varje låt i öronen var den rätta, varje steg bar mig framåt.
Ingenting särskilt hände, men allting var här. Och genom huvudet en tanke:
Om denna dag är den sista så gör det mig inget, för den är helt och hållet min.

Att skapa i ensamhet

Jag tog två bussar och en båt för att komma ut till ön. Det var sjuttiosju hållplatser längs vägen och flera av namnen lät påhittade. Snurrom, Stolpen, Plåttorp och Daddhorvan. Innan jag klev ombord på däck stannade jag till i den lilla staden och handlade mat för det första dygnet. Tortellini, nektariner, yoghurt, oliver och ägg. Staplade allting överst i ryggsäcken, fick precis igen dragkedjan och promenerade ner till kajen. Båtresan gick fort men jag längtade ändå hela tiden efter att komma fram. Blev på dåligt humör av de klättrande barnen som tvunget skulle vara precis där jag försökt att sätta mig i fred. Längtade efter att få vara själv. Efter elva dagar nära omgiven av andra ville jag höra mina egna tankar.

Det skrämmer mig ibland. Kanske är jag inte gjord för att leva i familj eller tvåsamhet. Så mycket av det jag gör har jag så svårt att göra om jag inte bara får vara jag. Det är som att mina kreativa processer kräver ensamhet. Ända sedan jag gick på semester har jag tänkt att jag ska skriva, men det har varken funnits tid eller luft. Jag har alltid haft svårt för att skapa med någon hängandes över axeln. Har skämts över att bli iakttagen i själva processen, att bli påkommen med det ofärdiga, att bli bedömd på sådant som inte är klart. Jag ville aldrig att någon skulle höra när jag övade på min cello, inte ens när jag var som allra bäst. Vill inte att någon ska se mig när jag försöker ta en bild av mig själv, ryggar tillbaka av tanken på att någon kommer läsa i mina utkast till dokument.

När jag skriver det såhär förstår jag att det är en orimlig metod. Både om jag vill kunna få något gjort och dela mitt liv med någon annan. Jag är ju egentligen en social person, tackar aldrig nej till en middag eller fest eller promenad, mår toppen när jag har nära personer omkring mig. Men så älskar jag mina stunder för mig själv. Som nu, utsträckt på en kökssoffa i en stuga på en skärgårdsö där jag inte känner någon och har fem blanka dagar framför mig. Fem dagar av att tänka och skapa fritt. Då spelar det ingen roll att tortellinin fick smaksättas med olivspad för att jag inte hade något salt. Det gör mig faktiskt ingenting. Det är ju bara jag här. Jag och tiden.

Vid ett vägskäl någonstans längs E22:an finns en hållplats

I datorn ligger textdokumentet oöppnat sedan jag lämnade Rom i mitten av maj. När jag senast skrev satt jag på bibliotekets innergård under apelsinträd, med knastrande grus mot skosulorna och de andra studenternas mjuka sorl omkring mig. Nu ska jag snart klicka upp de vita sidorna och snabbt ögna igenom dess innehåll. Ställa den blinkande markören högst upp i vänsterkanten och långsamt fylla på med nytt.

Du har gått och jag dricker upp resterna ur mitt vinglas. Sedan sveper jag vad som fanns kvar i ditt. Betalar fjortontusentvåhundraåttio kronor till Folktandvården, lägger ner en extra tröja i resväskan och dubbelkollar tiden på biljetten.

Vid ett vägskäl någonstans längs E22:an finns en hållplats. Där ska jag kliva av bussen med mina väskor, lägga dem i bagageutrymmet på Volvon som väntar och åka längs de slingrande vägarna över de bekanta backkrönen. Hålla utkik efter raden med soptunnor, den skarpa kurvan och skylten som varnar för katten. Komma fram och bädda sängen i det lilla rummet ovanför köket, randiga påslakan och en pocket på nattduksbordet.

I packningen finns anteckningsboken och löparskorna. Solkräm, myggmedel och yatzy. Framför mig har jag en noga utstakad plan av skärgårdsöar, torpstugor, bergstoppar och storstäder. Allting väntar mig. De blanka bladens metafor är övertydlig, likväl inbjudande. Nu börjar det.