Fint – Sida 4 – Julia Eriksson

Mellandagarna, mellandagarna, mellandagarna

God fortsättning! Hoppas att ni har haft fina juldagar om ni firat och att ni lyckats hålla er friska och någorlunda avkopplade. Förra veckan hoppade jag på tåget med destination Norrköping och har sen tillbringat nästan en vecka ute på landet hemma hos mina föräldrar. Vi har firat en lugn jul med bara närmaste familjen plus min moster och hennes sambo. Mest fokus hamnade på maten och vi stod flera dagar i köket tillsammans och griljerade skinka, kokade knäck och stekte brysselkål. Alla fick också ta med sig något hemgjort att lägga under granen och så spelade vi julklappsspelet. Jag fuskade också lite och gav mig själv två julklappar som jag verkligen velat ha och därför köpt till mig själv. Dels Ola Juléns diktsamling Orissa som jag lånade på biblioteket i somras och tyckte så mycket om att jag vill ha den i min bokhylla jämt, och så en prickig skjorta i silke från Acne som jag hittat second hand.

Förutom ett stillsamt julfirande så har vi gått promenader längs grusvägarna, i skogarna och genom industrilandskapet, ätit av alla rester och byggt på ett mer eller mindre omöjligt 1500-bitars-pussel. Och nu är jag tillbaka i Stockholm i ett par dagar för att packa om väskan och vattna blommorna innan jag och några vänner sätter kurs mot havet för ett litet nyårsfirande tillsammans. Om vi inte hörs innan dess så vill jag bara passa på att tacka för ert sällskap här under det gångna året och önska er en fin start på nästa. 2021 var ett turbulent år med många känslor, tankar och upplevelser och en del av dem fick jag dela här med er. Alla era kloka, uppmuntrande och tröstande kommentarer har betytt och betyder fortsatt mycket för mig och gör den här platsen till något alldeles extra. Ta hand om er och kom ihåg att det är omöjligt att vara sitt allra snyggaste på nyår, hur mycket man än försöker, men man kan ha riktigt kul ändå! Och glöm inte att dansa till guilty pleasures (jag kommer att köa både Unwritten med Natasha Bedingfield och Lady med Modjo om jag känner mig själv rätt). Gott nytt år!

Och så blev det november

Och så blev det november. I hallen plockades sandalerna undan och vinterjackorna fram.

Lådan med engångsmunskydd ställdes in i garderoben och lilla akvarieväskan fick en hedersplats på hatthyllan.

Jag promenerade ner på stan. Det var soldis på himlen och nykär stämning i luften. Folk bar långa halsdukar och heliumballonger och såg helgförälskade ut.

Jag hade klätt mig loafers, mockajacka och stickad tröja. Var nära på att ta en basker också men bytte till keps i sista sekund vilket var tur eftersom det hade känts lite väl Lydia Sandgren:skt annars.

Mina skor knarrade mot golvet hur väl jag än försökte smyga på biblioteket. Jag studerade långa hyllmeter med böcker och fina färg- och mönsterkombinationer.

På kvällen klädde jag mig i helgrönt efter en tidigare inspirationsdos.

Sedan promenerade jag under broarna och över vattnet hem till Karin som bjöd på röding med beurre blanc, gurka & äpple, riven pepparrot och regnbågsrom.

På vägen hem igen hade kyrkan i kvarteret tagit halloween-stämningen på fullt allvar och bäddat in sig i dimma.

Söndag betydde långpromenad och tunnbrödsrulle. Gunga! Gunga! Gunga! i lekparken och göra allt för att locka fram de där kiknande skratten som kommer långt nedifrån magen.

Stå och blunda lite i solen och tycka att allt är vackert. Sedan köpa d-vitamin på burk för det finns inga garantier mot gråa vintrar.

Vardag igen. Koka potatis- och purjolökssoppa, steka plättar, vispa grädde, sleva sylt.

Jobba, jobba, jobba. En dag i bankvalvet nere i källaren på stora bankkontoret.

Sjunka ner i gröna läderfåtöljer som generationer suttit i tidigare.

Gå i långa gångar med kassaskåp, känna präglade siffror under fingrarna, vrida på dubbla lås och snudda ett stycke historia.

Tidig kväll och på väg från Bergshamra till Ulriksdal. Vägen tyst och stilla genom skogspartiet och ett bra incitament att inte kolla svenska krimserier.

Framme på Emmer för att mötas av snickarglädje och matlust.

Vintorsdag med bubblande pinot noir och grönsaker från trädgården.

Gabriella som sällskap och prata livet och alltet.

Äta äta äta också. Bläckfisk och potatis och löjrom.

Rådjur och rotselleri och svampkräm.

Dessertvin och lingon och glass.

Sedan hem igen. Jag mättare än mörkret denna gång, omöjlig att skrämma.

Fredag med tiramisutillverkning före frukost.

Matiné på biograf Victoria. I feel as if I’m losing all my leaves. Sedan pizza och lek och kvällen runt bordet i köket.

Resterna av efterrätten kvar till fika dagen därpå.

En dag som var en solig lördag med hundpromenader och take away-middag. Och så blev det november och så blev det söndag. En regnig sådan som gjord för att skriva blogginlägg och läsa böcker och rensa garderoben, eller vad säger ni?

Livets början och alltings till slut – ett septemberbröllop

Den sista lördagen i september. Himlen tycks högre än barndomens björkar och badplatsens hopptorn. Dagen rymmer en evighet. Det är solens strålar och pappas tårar. Vad är det med kärlek som får oss att gråta? Som gör att rösten stockar sig i halsen när vi talar om er? Ja det måste väl vara att det är ni. Ni ni ni. Så självklart ni. It’s only you ljuder över gräsmattan. Ni är centrum för dagen och vi rör oss runt er. Nära, de närmsta. En liten skara men fönstren skallrar när vi sjunger. Ett plus ett är två och tal blir ord blir skratt och sanning. Kväll rinner över till natt och tiden går snabbt men vad gör det när resten är för alltid? Idag är alltings början och livets till slut. Ett äntligen. At last. Etta sjunger och ni dansar och jag nynnar med där jag betraktar er från mitt hörn. Snart ska klockan passera midnatt och dansgolvet fyllas av fötter men här och nu är det den sista lördagen i september och er första dag som gifta. Livets fest har bara börjat.

Livet helt enkelt va.

Hej! Jag har tänkt hela veckan att jag vill blogga men jag har inte kommit på något att säga. Det har inte funnits så mycket att berätta helt enkelt. Livet har varit fullt av vardagar. Av att gå till kontoret och ha möten, testa gymmet och dess löpband, åka hem till en kompis och äta pastamiddag. Av att vakna med huvudvärk, jobba hemma och sedan skynda till frisören, skriva om ett manus på vägen dit och maila iväg det i stolen framför spegeln. Av att få en spontan lucka mitt i veckan och fråga åtta olika personer om de vill ta en aw och få ”nej, jag kan inte” från alla men istället för att gå hem, själv sätta sig på KB och dricka en öl, läsa de sista sidorna i en roman och lyssna på jazzbandet. Av att spela in film i en studio och i en ateljé och ute på en kaj i ösregn. Av att ringa och smsa och planera och skriva listor på saker som inte får glömmas, saker som behöver köpas, saker som ska hinna göras. Och av att frysa i blåsten på en odling, men borra ner fingrarna i en varm hundpäls och dofta på tomater, höra korna råma och fånga allt i 16:9-format.

Livet helt enkelt va. Men nu är filmerna inspelade och i morgon, då gifter sig min syster! Det ska bli 16 grader och strålande sol, jag ska vara toastmaster och bära lila klänning och silverskor. Talen är skrivna, rekvisitan inköpt och den analoga kameran är laddad med 24 nya bilder. Familjen kommer vara samlad och helgen lär bli magisk. Det är jag säker på.

Om ni vill ha något att göra medan jag svirar runt på bröllop i Uppsala så kan väl ni önska inlägg här nedan, det vore jätteuppskattat! (Obs, jag vet att jag redan fått en önskning om ett inlägg med mina bästa poesisamlingar, det har jag inte glömt, bara inte hunnit med.) Okej, fint, bra så. Ta hand om er så hörs vi snart igen!

Resväskan, semesterbilderna och solrosorna

Fredagen den trettonde augusti. Den sista riktiga semesterdagen. Resväskan ännu ouppackad i hallen. Jag släppte ner den vid dörrmattan när jag kom hem från Gotlandsbåten halv två i natt. Rafsade fram ett smörpaket ur det sommartomma kylskåpet och åt ett par skivor knäckebröd vid diskbänken innan jag gick och lade mig. Vaknade till en ny dag och låg kvar för att läsa de sista åttio sidorna ur Samlade verk. Lämnade Martin Berg och Rakel och Gustav Becker innanför den ockragula pärmen, tacksam över att ha fått vara deras sällskap under några dagar. Åt en skål citronyoghurt och drack kaffe. Fotade den sista bilden ur semesterns engångskamera och gick för att lämna in den på framkallning. Mannen bakom disken frågade om jag hade bråttom att få bilderna klara. Nejdå, det är lugnt. Ta er tid, svarade jag. På vägen hem köpte jag stora blommor och satte i en vas.

Fredagen den trettonde augusti. Jag skriver fortfarande här. Tydligen. Det bara sker. Jag har läst era kommentarer noga, flera gånger, lagrat dem varsamt, tagit emot ödmjukt. De gör mig glad. Och egentligen hade jag tänkt berätta om dagarna på Gotland och kanske om solrosfälten i Orentano och visa hur man syr en klänning i rosa bäckebölja och prata om de olika böckerna jag läst, men så blev det detta. Ett fragment av det senaste dygnet. Resten kommer tids nog. Det är ingen brådska.

Snäckor och saltvatten

Det känns som om exakt hela världen är på semester utom jag. Det känns så för det är vad jag ser. Skärgårdsklippor och badstränder och sommarhus när jag bläddrar i flödet. Vin mitt på dagen och gotländska trädgårdar att vila i. Jag tittar på mina egna bilder och ser glasstrutar, insjödopp och solnedgångar. Ingenstans den där klibbiga verkligheten av att sitta inne i en lägenhet och jobba med allting fastklistrat utanpå huden. Känslorna på bröstkorgen, tankarna längs ryggraden.

Jag har varit ledsen. Är det kanske lite fortfarande, men det är ju så svårt att säga, svårt att visa. Det är saker som inte går att ta på. Som försvinner i allt det där andra som är så tydligt och blir till verklighet. Man sparar det fina. Visar upp som snäckor man plockat och lagt i en ask. Skatterna ryms i en handflata och saltvattnet syns inte längre. Svett och tårar och hav att hämta andan i när hjärtat springer. Inget syns, men det finns där. Det känns när man smakar på huden.

En helg till havs

För några veckor sedan skrev min lillebror och frågade om vi inte kunde ses ett par dagar, bara vi tre syskon, och göra något tillsammans. Vi bläddrade i kalendrarna och bestämde oss för en helg på havet, närmare bestämt på hans segelbåt Elina som köptes förra sommaren. På fredagseftermiddagen hoppade jag och min syster på tåget i tryckande värme och klev av i ett nästintill tropiskt Norrköping. Bättre sommarväder hade vi inte kunnat önska oss.

På lördagsmorgonen handlade vi proviant för helgen och gav oss iväg. Det var första gången på en segelbåt för mig och jag var lite nervös att jag skulle bli sjösjuk men det gick galant.

Vi hissade förseglet och storseglet och satte sedan kurs norr ut. Jag försökte lära mig alla småmärkliga termer och använda dem på rätt sätt med varierat resultat.

Här är min bror och kapten Alfred. Han har tidigare varit ledare för seglarscouter i 10-årsåldern så han var en utmärkt instruktör även för 31-åriga nybörjare.

Vi kryssade oss fram förbi öar och skär. Efter en stund plockade vi fram varsin radler med öl och lemonad och skruvade upp musiken i högtalaren. Ett 5/5-ögonblick av totalt livsnjut.

Min storasyster och matroskompanjon Vendela.

Det goda seglarlivet inklusive västkustchips och stödmacka med räkost.

Jag i solglasögon och begynnande flytvästbränna.

Vid fyratiden kom vi fram till vår utsedda ö och la till i en liten vik.

Vid det laget var vi riktigt hungriga och satte igång med att koka potatis och ägg för att sedan duka fram en silltallrik som smakade ypperligt.

Sedan badade vi och fikade och låg på klipporna med radiosporten och EM-matchen mellan Tyskland och Portugal i bakgrunden.

Senare på kvällen grillade vi korv och dukade upp på båten. Mer fotboll och chips och rostad lök.

Sedan såg vi solen gå ner och spelade kort tills myggen attackerade och mörkret föll. Då bäddade vi ner oss i våra kojer och gungades till sömns.

Nästa morgon vaknade jag och öppnade takluckan och såg bara blått, blått, blått.

Utanför låg havet spegelblankt. Allt var helt stilla och så fint. Ett lite sämre seglingsväder dock, men vi tog morgondopp och åt frukost och började sedan packa ihop våra saker.

Sedan hissade vi segel och fångade den lilla vind som fanns för att bege oss hem. Den sista biten fick vi gå för motor och när vi kom tillbaka i hamn var vi alla solkyssta, saltstänkta och seglingsfrälsta. Det blev en perfekt helg till havs och vem vet, kanske början på en ny syskontradition? Jag hoppas det.

Hej hej, maj maj!

…som Neil Young skulle sagt. Åh, jag älskar maj. Månaden då allt slår ut, då alla vaknar till liv, lever upp och börjar blomma. Tiden mellan hägg och syren, den mest förgängliga när allting går för snabbt. Tänk om vi fick stanna här ett tag och bara insupa allt. Jag önskar mig en pausknapp på livet, det gör jag varje maj.

Plötsligt har träden slagit ut längs med Årstaviken. Jag tar säsongens första trevande löpsteg, känner grus och asfalt under fötterna, stannar och pustar ut för en bild fyra kilometer senare.

Känslan när man redan på morgonen blickar upp mot himlen och vet att det kommer att bli en varm dag. När asfalten luktar som den gör utomlands, en söt, tung, soluppvärmd doft.

Att samlas ett gäng kompisar utomhus, utspridda på filtar, kära återseenden, vi räknar till månader, ett halvår. Jag tänker att pandemin har gjort mig medelålders och fortsätter att bygga den självbilden genom att köpa ett bouleset. Sen äter vi pizza i gräset.

Fotboll och plockmat. Vinst och vin. En bra måndag helt klart.

Halvdag med strålande sol. Jag packar ner lunchen i picknickpåsen och sätter mig ute i parken. Ligger sedan och läser, två timmar i solen, när jag kommer in luktar huden av Niveas solkräm och barndomens stranddagar.

Kristi himmelsfärdsdag och vi promenerar över Skanstullsbron till Årsta och Två små svin. Beställer smörrebröd med friterad fisk, remouladsås och räkor.

Sandra och Emelie och sill och tjeckisk öl.

Sedan går vi genom vitsippsskogar och längs vattnet till Liljeholmen för en glass. Saltlakrits och viol, en perfekt duo.

Och på kvällen pizza med Karin och det saftigaste av rödvin. Lägenheten glöder av kvällssol och hon ger mig alla råd jag behöver.

En lördag och en loppisrunda med Karin och Ingrid. Vi fyller korgarna med fynd på två ställen och åker sedan för att äta pizza (igen!) och mjukglassbuffé.

Jag köper kökssaker som små gjutjärnspannor, en potatisstomp för mos, sockerströare till sommarens jordgubbar, en visp i rostfritt stål, en spräcklig skål för sallad eller chips och en diskhandduk att använda i femtio år.

På klädhyllan hittar jag en gul kofta som känns ”lite dansk”, ett rutigt tyg som ska få bli en klänning eller ett set, ett par rödvitrutiga shorts att matcha med höga strumpor och vit t-shirt, ett knalligt halsband och en tunn sak att svepa över badkläderna på semestern.

Ögonblicket att stå längst ned vid Eriksdalsbadet och ta sats. Skruva upp E-Type i hörlurarna och sedan springa hela vägen upp för backen. Pusta ut och känna benen bränna och häggen dofta.

Två paket med sommarens böcker. Sidor att försvinna i. En hög trave på nattduksbordet.

Kylskåpsrensartapas i form av kronärtskocka med ramslökssmör, bruschetta med mozzarella och sotad spetskål med brynt smör-crème.

Den bästa smaken på yoghurt som smakar precis som när man var liten. Den enda jag vill ha nu.

Ölrunda utomhus med stopp på Bar Hommage. Tidigare ett åskoväder som tömde gatorna på folk, men nu åter sol.

Tiotusen steg på Södermalm. I kringelikrokar från Sofia till Zinken och humöret på rätt sida.

Blåbär- och jordgubbsglass från StikkiNikki och Mariatorget i full blom. Maj maj maj jag gillar dig.

Livet punkt com

Hej och välkomna till livet punkt com. Här händer inte mycket. Jag tömmer och fyller diskstället varje dag. Barn i reflexvästar leker utanför mitt fönster. 57:ans buss kör genom vattenpölarna. Man har påbörjat vaccinationen av fas 4. Det är 667 000 stockholmare i åldersgrupperna före min. Varannan morgon kliver jag upp och gör ett kort träningspass som får parketten att knarra. På den bakre väggen i mitt kylskåp har det samlats is. Jag funderar på om jag ska skaffa en ny badrumsmatta. På jobbet skriver jag om hållbara investeringar. Ytterligare en dag och natt har passerat utan att jag fixat en rullgardin. Inköpslistan i min telefon innehåller tre punkter: tabasco, rakhyvlar, knäckebröd. Det låter som något man köper i Jönssonligan för att gillra en farlig fälla.

Här är några fler saker som passerat.

Jag fick födelsedagspresenter i form av vilda buketter och gamla poesisamlingar. Blommor och blad i sin bästa form.

Under en promenad mötte jag en fin och glassig skylt i kvällssol. Den påminner om en liten brosch jag hade som barn. Glassälskare since 1990.

”En sladd?”, tänker ni. Men nej, det är inte bara en sladd. Det är sladden. Varje måndagsmorgon plockar jag fram den ur skåpet för att koppla in min jobbdator och varje fredag klockan 17.30 rullar jag ihop den och låter den ligga i skåpet över helgen. En av alla nya märkliga traditioner som jag troligtvis inte kommer att sakna sen.

En stad som somnar halv nio.

Bruno K. Öijer, han tål att läsas om och om igen. De senaste somrarna har jag köpt en poesisamling som jag släpat med mig och vikt hundöron i. Förra året landade valet på Öijer och igår lade jag min beställning på årets sommarpoesibok.

Söndag och fotboll. Lantchips och dipp. Det finns något tryggt över det. Jag måste bara skaffa ett sånt svidande dyrt Discovery+-konto. Antar att poesibloggande tjejer inte är deras primära målgrupp att sponsra, men de kanske kan göra ett undantag?

Tror jag fotade den här pga ”fina färger” men jag minns ärligt talat inte. Fast lite fint var det ju i alla fall.

Den här fotade jag i alla fall för att jag älskar godis. Det är så gott! Särskilt den där biten man tar när man vaknar på helgmorgonen och hittar gårdagens skål kvarglömd på soffbordet. Den är 10 av 10.

Ett favorithus på en av alla promenader.

Varje år och varje vår står jag där under träden och fotar körsbärsblommorna. Inget undantag nu heller.

En kväll bjöd jag Julia och Karin på pasta hemma hos mig. Jag bestämde att vi skulle ha salladen vid sidan av på en liten tallrik. Det kändes innovativt. Det är verkligen sänkt ribba för innovativt nu. Jag kommer på mig själv med att berätta samma historier om igen för det händer så lite. ”Har ni tänkt på att burken med dijonsenap aldrig tar slut?”. ”Ja, du sa det förra veckan.” ”Oj ja, det gjorde jag nog.” Otroligt jämn tävling nu mellan pandemin och dijonsenapen om vad som kommer att ta slut först.

En dikt av Anna Axfors, men kanske framför allt en känsla. Jag tänker så ofta på just de fem orden: jag älskar dig, bär mig! Tänker att de betyder samma sak.

Varje dag lite mer grönt utanför mitt fönster. Och en rosa tuss mitt i allt.

Sälar, björnar och Emelie och Edda på Skansen. En mycket trevlig utflyktsdag! Jag fick feeling och köpte årskort. Tänkte att jag kanske går hit en solig dag och sätter mig och jobbar vid lodjuren. Vi får väl se.

I gamla stan har Postmuseum har hissat vad som skulle kunna vara den officiella flaggan i mitt känsloland. Saknar dig! Saknar dig! Saknar dig och dig och dig!

Ja, det var allt från livet punkt com idag. Dags att laga något med dijon och skjuta upp projektet med rullgardinen ett dygn till.

Min trettioförsta födelsedag

Igår var det min födelsedag. 31 år vaknade jag upp som! Lite märkligt ändå, att man fortsätter att åldras och fylla år fastän det känns som att en stor del av ens liv är på paus. Jag har helt klart blandade känslor inför det… Nåväl. Precis som förra året så blev det inget jättestort firande, men några saker hittade jag på ändå för att göra dagen till något extra.

På söndagsförmiddagen gjorde jag, Anna, Karin och Fredrik en utflykt till Järvafältet och naturreservatet där. Jag hade packat en ryggsäck med fika och så promenerade vi en fin slinga bland vitsippor och blåsippor.

Vi spanade också in highland cattle-kor med bra frisyrer och åt kardemummalängd på en fälld stock. Så mysigt med en söndagsutflykt och tiotusen steg i benen. Är det något jag tar med mig från den här pandemin så är det nog lite fler promenader i skogen, men framöver kanske som ett komplement till andra umgängessätt än som en av få sociala aktiviteter, hehe.

Sedan skulle Anna iväg på en lägenhetsvisning och jag åkte hem och gjorde sista piffet hemma. Bytte jeans mot finkläder, tände ljus och såg till att mormors gamla linneservetter låg på sin plats.

Vid halv fem trillade förmiddagens gäng in på nytt, nu också i sällskap av Julia (alltså inte jag utan min namne). Jag hade ställt upp lite snacks i form av en ostbricka med brillat savarin och cru des alpes-ost, fikonmarmelad, stora gröna oliver och kex samt en mindre bricka med saltgurka, smetana och honung.

Efter någon timme dukade jag fram min lilla middagsbuffé. Den hade det inofficiella temat vår & grönsaker. Egentligen var det mest olika saker jag var sugen på och som jag försökt pussla samman på ett sätt som kändes festligt.

Bland annat hade jag förberett en tarte aux oignons, eller fransk lökpaj, som jag som läste tyska i högstadiet helst säger.

Utöver den fanns det på bordet:
Rostad småpotatis med smetana, regnbågsrom & gräslök
Rädisor med örtdipp
Boquerones på strömming inlagda med citron, vitlök & persilja
Vispat ramslökssmör och surdegsbröd
Fänkålssallad med citron & dill
Radicchiosallad med vinägrett
Grön caprese med buffelmozzarella & basilika

Till det drack vi Amber One som är ett orange naturvin från Italien och följt av Meinklang Prosa som är ett österrikiskt rosévin. Två goda, våriga tips för övrigt!

Till efterrätt hade jag gjort en citronmarängpaj med brynt smör-botten. Gottttt! Vi satt kvar länge och diskuterade viktiga saker som liv på andra planeter, huruvida man skulle vilja vara en av de sista människorna kvar på jorden vid händelse av en katastrof och premiären av allsvenskan. När mina gäster begav sig hemåt snöade det ute vilket känns väldigt typiskt för den här tiden. Jag tror jag har haft i princip alla olika väder på min födelsedag? Det kan vara hagel, 20 grader och sol eller snöblandat regn, man vet aldrig! Klassiskt aprilväder med andra ord.

Igår, alltså på måndagen, var då min riktiga födelsedag och för att göra den lite festligare satte jag på mig min rosa Rodebjer-kostym som jag köpt på Tradera. Kände mig vuxen på riktigt i den!

Sedan åkte jag in till kontoret för att ha några möten som behövde genomföras på plats och fick dagen till ära träffa mitt närmsta lilla team på fem personer i ett i övrigt öde kontorslandskap. De hade fixat med både tårta och sång – blev mycket glad och överraskad!

På kvällen åt jag middag med Sofie & Julia på Racamaca vid Mariatorget. Första gången på restaurang sen jag minns inte ens när.

När de stängde vid 20:30 traskade jag hemåt och möttes av en blombukett från mina föräldrar som hängde på ytterdörren. Det fick bli en bra avslutning på en lite annorlunda men fin trettioförsta födelsedag.