Fint – Sida 4 – Julia Eriksson

Några ljusglimtar från mars

Hej! Jag kände att det var dags att skriva ett riktigt klassiskt blogginlägg om saker som hänt de senaste veckorna. Smått och gott från en märklig tid där det också funnits plats för en vardag som lunkat på och några ljusglimtar att samla som snäckor om sommaren.

Vi börjar för ett par veckor sedan hemma i min lägenhet. Under en kväll fick hammaren komma fram och jag gav min nya oljemålning en plats ovanför soffan. Där hänger den tillsammans med en tavla jag ärvt av min mormor och en krokiteckning gjord av min vän Madeleine. På soffbordet står en knubbig kruka med små pärlhyacintlökar och vittnar om våren.

Det blev lördag och jag klädde mig i en ny linnekostym. Eller nygammal då. Jag köpte den för 200 kr på Sellpy och gillar den så mycket, ett riktigt kap!

Jag och kostymen promenerade ut till Sickla för att äta brunch på Fanny Udde tillsammans med ett gäng kompisar. Det var gott och mysigt! Bra också om man vill kunna boka bord och inte behöva chansa och stå en timme i kö som man annars kan få göra på många brunchställen i Stockholm.

På kvällen samma lördag gick vi på (Macbeth) på Dramaten. Den var mycket bra! Jag blev kulturpeppad och har redan bokat en ny föreställning som vi ska se. Sedan var vi några som spontant gick hem till Linn på hemmafest i några timmar för att sedan åka till Under bron. Jag var absolut den enda på technogolvet som var dum nog att ha ljus kostym på mig.

Det bästa sättet att förgylla en halvtråkig söndag är att sätta sig någonstans och beställa en stor skål ramen och ha med en bok som sällskap. Den här söndagen åt jag en Tori Paitan på Tonari Ramen på Folkungagatan och den lade sig som en mjuk, varm filt i kroppen.

Sedan blev det måndag och business as usual. På med rosa kostym och röda boots och upp till våning fyra på kontoret.

Och plötsligt är det inte längre mörkt när man kliver ut från den där hissen på kontoret för att åka hem. De allt senare skymningarna känns som en present varje dag, varje år. Tänk att vi har alla vårens och försommarens och sommarens ljusa kvällar framför oss.

Nog om skymningsromantik och över till något helt annat. Förra fredagen bjöd jag ut mina bästisars sambos, Erik och Fredrik, på en sunkbarrunda. Vi började i Örnsberg och jobbade oss sedan, en stor stark i taget, in mot Södermalm. Höjdpunkten var nog planksteken på Röde Orm, den satt som en smäck. Den här bilden hade nog förresten gjort sig rätt bra som en oljemålning, hade jag haft en sådan hade den också fått hänga ovanför soffan.

Och förra lördagen fyllde Malin 30! Vi var ett stort gäng som firade henne på Wasahof och tog halvt över bardelen där. Kvällen till ära var det också operalördag så vi fick bland annat höra O sole mio och sedan blev det förstklassig födelsedagssång från hela restaurangen.

På söndagen köpte jag en grillad korv och tågade som en underdog tillsammans med femtontusen hammarbyare till Tele2 Arena för att kolla på kvartsfinalen i Svenska cupen. Jag tog plats i bortaklacken för att heja på IFK Norrköping och det var första matchen jag såg på plats sedan pandemins start tror jag. Så fint att få vara där på läktaren igen, även om det slutade med förlust.

Sedan satte jag uppe alldeles för länge på söndagskvällen och skrev det föregående blogginlägget vilket följdes av lite dåligt samvete för att klockan plötsligt var halv ett och jag ännu inte gått och lagt mig. Men precis innan jag skulle krypa ner i sängen läste jag en tweet om att det var ett stort norrsken över Stockholm så då tittade jag ut och minsann! Över hela Södermalm dansade ett grönt ljus och jag satte mig i fönstret och följde allt under tjugo minuter, helt hänförd över att det gick att se så tydligt trots alla gatlyktor. Ibland är det värt att vara vaken sent.

Nu i veckan har jag haft kompisar över på middag och bjudit på egna smörrebröd. Ett med hemgjord skagenröra och regnbågsrom samt ett med kartoffelmad. En bit vesterhavsost, ett knippe rädisor och varsin öl till det så var middagen klar.

Igår åt jag middag igen med ungefär samma vänner, men hemma hos Anna den här gången. Vi fick två klassiska rätter: pasta pesto med burrata och blåbärspaj med vaniljsås.

Idag bjöd Stockholm på riktigt vårväder med sopade trottoarer så jag plockade fram mockajackan och mina låga converse och strosade runt på stan. Köpte en lyxshake med hallon & lakrits, ett gäng böcker och lite annat smått och gott.

Och nu är vi tillbaka där vi började. I lägenheten där pärlhyacinterna vuxit sig gängligt höga och fått sällskap av en spretig kungsängslilja och där kvällssolen skiner in lite längre idag än vad den gjorde igår.

Vad jag har på hjärnan just nu

Det händer att jag får saker på hjärnan. Tankar som jag inte riktigt kan släppa. Ett plötsligt infall som dröjer sig kvar. Något jag vill göra, bära eller testa. Det här har jag på hjärnan just nu.

Glitterspray i håret. Jag vill spraya små silvriga korn över mina blonda längder precis som jag gjorde inför mellanstadiets discon. Kasta ett subtilt skimmer vid bardisken eller middagsbordet.

Filosofi 1A. Jag skulle vilja ha en enkel grundkurs, en sån basic filosofi i gymnasiet-kurs, där jag följer en pedagogisk studiebok och lär mig om Platon och Aristoteles, Descartes och Kant, Kierkegaard och Nietzsche. Få en liten ingång till en gigantisk värld.

Färgstark eyeliner. Målade en orange i helgen. Vill ha en kleinblå snart. Ett tunt, jättefärgglatt streck bara.

Gå på akvarium. Fick en oerhörd längtan efter att se långsamt simmande maneter, mönstrade fiskar i stim och vajande sjögräs. En perfekt aktivitet i kalla februari.

”Men’s shirts, short skirts”. Det började verkligen som en ironisk grej men nu är det jag som dagligen måste slå på Shania Twains ”Man! I Feel Like a Woman!”, v-stega mig fram i lägenheten och sjunga med med min rivigaste röst. Blev oundvikligen också sugen på herrskjorta och minikjol.

Semlor och mimosablommor. Det känns bara som den ultimata grejen att köpa en fredagseftermiddag i helgpresent till mig själv.

Slipover över kortärmad t-shirt. I väntan på varmare temperaturer och mindre vinterbleka armar sparar jag den här kombinationen i hjärnan.

Äta schnitzel. Vill bli serverad en schnitzel stor som mitt ansikte, dricka en öl och dra en och annan rövarhistoria runt ett halvslitet träbord i dunkel belysning.

En ny mystisk parfym. Jag vill lukta som en skugga som svept förbi, något odefinierbart kanske lite jordigt, murrigt, en gren som knäcks, ett ljus som brinner ut.

Håret fäst bakåt med hårspännen. Klassisk snäll tjej-frisyr. Matchas med stickad polotröja och loafers.

Basker och solglasögon. Vill möta våren med samma energi som Julia Roberts i Notting Hill. Och på tal om solglasögon är jag fast beslutsam att fult är kul. Köpte därför ett par av de fulaste solglasögonen jag kunde hitta på Sellpy. Trött på ängsligt och klassiskt, vill ha fula sneakers och fula accessoarer 2022.

”Tjenixen”. Hörde en person kliva in genom dörren och hälsa med ett ”tjenixen!” vilket kändes som ett otroligt sätt att göra entré på. Ska absolut börja hälsa så från och med nu.

Tjenixen och välkommen till min hjärna. Det är sånt här som snurrar runt där.

Mellandagarna, mellandagarna, mellandagarna

God fortsättning! Hoppas att ni har haft fina juldagar om ni firat och att ni lyckats hålla er friska och någorlunda avkopplade. Förra veckan hoppade jag på tåget med destination Norrköping och har sen tillbringat nästan en vecka ute på landet hemma hos mina föräldrar. Vi har firat en lugn jul med bara närmaste familjen plus min moster och hennes sambo. Mest fokus hamnade på maten och vi stod flera dagar i köket tillsammans och griljerade skinka, kokade knäck och stekte brysselkål. Alla fick också ta med sig något hemgjort att lägga under granen och så spelade vi julklappsspelet. Jag fuskade också lite och gav mig själv två julklappar som jag verkligen velat ha och därför köpt till mig själv. Dels Ola Juléns diktsamling Orissa som jag lånade på biblioteket i somras och tyckte så mycket om att jag vill ha den i min bokhylla jämt, och så en prickig skjorta i silke från Acne som jag hittat second hand.

Förutom ett stillsamt julfirande så har vi gått promenader längs grusvägarna, i skogarna och genom industrilandskapet, ätit av alla rester och byggt på ett mer eller mindre omöjligt 1500-bitars-pussel. Och nu är jag tillbaka i Stockholm i ett par dagar för att packa om väskan och vattna blommorna innan jag och några vänner sätter kurs mot havet för ett litet nyårsfirande tillsammans. Om vi inte hörs innan dess så vill jag bara passa på att tacka för ert sällskap här under det gångna året och önska er en fin start på nästa. 2021 var ett turbulent år med många känslor, tankar och upplevelser och en del av dem fick jag dela här med er. Alla era kloka, uppmuntrande och tröstande kommentarer har betytt och betyder fortsatt mycket för mig och gör den här platsen till något alldeles extra. Ta hand om er och kom ihåg att det är omöjligt att vara sitt allra snyggaste på nyår, hur mycket man än försöker, men man kan ha riktigt kul ändå! Och glöm inte att dansa till guilty pleasures (jag kommer att köa både Unwritten med Natasha Bedingfield och Lady med Modjo om jag känner mig själv rätt). Gott nytt år!

Och så blev det november

Och så blev det november. I hallen plockades sandalerna undan och vinterjackorna fram.

Lådan med engångsmunskydd ställdes in i garderoben och lilla akvarieväskan fick en hedersplats på hatthyllan.

Jag promenerade ner på stan. Det var soldis på himlen och nykär stämning i luften. Folk bar långa halsdukar och heliumballonger och såg helgförälskade ut.

Jag hade klätt mig loafers, mockajacka och stickad tröja. Var nära på att ta en basker också men bytte till keps i sista sekund vilket var tur eftersom det hade känts lite väl Lydia Sandgren:skt annars.

Mina skor knarrade mot golvet hur väl jag än försökte smyga på biblioteket. Jag studerade långa hyllmeter med böcker och fina färg- och mönsterkombinationer.

På kvällen klädde jag mig i helgrönt efter en tidigare inspirationsdos.

Sedan promenerade jag under broarna och över vattnet hem till Karin som bjöd på röding med beurre blanc, gurka & äpple, riven pepparrot och regnbågsrom.

På vägen hem igen hade kyrkan i kvarteret tagit halloween-stämningen på fullt allvar och bäddat in sig i dimma.

Söndag betydde långpromenad och tunnbrödsrulle. Gunga! Gunga! Gunga! i lekparken och göra allt för att locka fram de där kiknande skratten som kommer långt nedifrån magen.

Stå och blunda lite i solen och tycka att allt är vackert. Sedan köpa d-vitamin på burk för det finns inga garantier mot gråa vintrar.

Vardag igen. Koka potatis- och purjolökssoppa, steka plättar, vispa grädde, sleva sylt.

Jobba, jobba, jobba. En dag i bankvalvet nere i källaren på stora bankkontoret.

Sjunka ner i gröna läderfåtöljer som generationer suttit i tidigare.

Gå i långa gångar med kassaskåp, känna präglade siffror under fingrarna, vrida på dubbla lås och snudda ett stycke historia.

Tidig kväll och på väg från Bergshamra till Ulriksdal. Vägen tyst och stilla genom skogspartiet och ett bra incitament att inte kolla svenska krimserier.

Framme på Emmer för att mötas av snickarglädje och matlust.

Vintorsdag med bubblande pinot noir och grönsaker från trädgården.

Gabriella som sällskap och prata livet och alltet.

Äta äta äta också. Bläckfisk och potatis och löjrom.

Rådjur och rotselleri och svampkräm.

Dessertvin och lingon och glass.

Sedan hem igen. Jag mättare än mörkret denna gång, omöjlig att skrämma.

Fredag med tiramisutillverkning före frukost.

Matiné på biograf Victoria. I feel as if I’m losing all my leaves. Sedan pizza och lek och kvällen runt bordet i köket.

Resterna av efterrätten kvar till fika dagen därpå.

En dag som var en solig lördag med hundpromenader och take away-middag. Och så blev det november och så blev det söndag. En regnig sådan som gjord för att skriva blogginlägg och läsa böcker och rensa garderoben, eller vad säger ni?

Livets början och alltings till slut – ett septemberbröllop

Den sista lördagen i september. Himlen tycks högre än barndomens björkar och badplatsens hopptorn. Dagen rymmer en evighet. Det är solens strålar och pappas tårar. Vad är det med kärlek som får oss att gråta? Som gör att rösten stockar sig i halsen när vi talar om er? Ja det måste väl vara att det är ni. Ni ni ni. Så självklart ni. It’s only you ljuder över gräsmattan. Ni är centrum för dagen och vi rör oss runt er. Nära, de närmsta. En liten skara men fönstren skallrar när vi sjunger. Ett plus ett är två och tal blir ord blir skratt och sanning. Kväll rinner över till natt och tiden går snabbt men vad gör det när resten är för alltid? Idag är alltings början och livets till slut. Ett äntligen. At last. Etta sjunger och ni dansar och jag nynnar med där jag betraktar er från mitt hörn. Snart ska klockan passera midnatt och dansgolvet fyllas av fötter men här och nu är det den sista lördagen i september och er första dag som gifta. Livets fest har bara börjat.

Livet helt enkelt va.

Hej! Jag har tänkt hela veckan att jag vill blogga men jag har inte kommit på något att säga. Det har inte funnits så mycket att berätta helt enkelt. Livet har varit fullt av vardagar. Av att gå till kontoret och ha möten, testa gymmet och dess löpband, åka hem till en kompis och äta pastamiddag. Av att vakna med huvudvärk, jobba hemma och sedan skynda till frisören, skriva om ett manus på vägen dit och maila iväg det i stolen framför spegeln. Av att få en spontan lucka mitt i veckan och fråga åtta olika personer om de vill ta en aw och få ”nej, jag kan inte” från alla men istället för att gå hem, själv sätta sig på KB och dricka en öl, läsa de sista sidorna i en roman och lyssna på jazzbandet. Av att spela in film i en studio och i en ateljé och ute på en kaj i ösregn. Av att ringa och smsa och planera och skriva listor på saker som inte får glömmas, saker som behöver köpas, saker som ska hinna göras. Och av att frysa i blåsten på en odling, men borra ner fingrarna i en varm hundpäls och dofta på tomater, höra korna råma och fånga allt i 16:9-format.

Livet helt enkelt va. Men nu är filmerna inspelade och i morgon, då gifter sig min syster! Det ska bli 16 grader och strålande sol, jag ska vara toastmaster och bära lila klänning och silverskor. Talen är skrivna, rekvisitan inköpt och den analoga kameran är laddad med 24 nya bilder. Familjen kommer vara samlad och helgen lär bli magisk. Det är jag säker på.

Om ni vill ha något att göra medan jag svirar runt på bröllop i Uppsala så kan väl ni önska inlägg här nedan, det vore jätteuppskattat! (Obs, jag vet att jag redan fått en önskning om ett inlägg med mina bästa poesisamlingar, det har jag inte glömt, bara inte hunnit med.) Okej, fint, bra så. Ta hand om er så hörs vi snart igen!

Resväskan, semesterbilderna och solrosorna

Fredagen den trettonde augusti. Den sista riktiga semesterdagen. Resväskan ännu ouppackad i hallen. Jag släppte ner den vid dörrmattan när jag kom hem från Gotlandsbåten halv två i natt. Rafsade fram ett smörpaket ur det sommartomma kylskåpet och åt ett par skivor knäckebröd vid diskbänken innan jag gick och lade mig. Vaknade till en ny dag och låg kvar för att läsa de sista åttio sidorna ur Samlade verk. Lämnade Martin Berg och Rakel och Gustav Becker innanför den ockragula pärmen, tacksam över att ha fått vara deras sällskap under några dagar. Åt en skål citronyoghurt och drack kaffe. Fotade den sista bilden ur semesterns engångskamera och gick för att lämna in den på framkallning. Mannen bakom disken frågade om jag hade bråttom att få bilderna klara. Nejdå, det är lugnt. Ta er tid, svarade jag. På vägen hem köpte jag stora blommor och satte i en vas.

Fredagen den trettonde augusti. Jag skriver fortfarande här. Tydligen. Det bara sker. Jag har läst era kommentarer noga, flera gånger, lagrat dem varsamt, tagit emot ödmjukt. De gör mig glad. Och egentligen hade jag tänkt berätta om dagarna på Gotland och kanske om solrosfälten i Orentano och visa hur man syr en klänning i rosa bäckebölja och prata om de olika böckerna jag läst, men så blev det detta. Ett fragment av det senaste dygnet. Resten kommer tids nog. Det är ingen brådska.

Snäckor och saltvatten

Det känns som om exakt hela världen är på semester utom jag. Det känns så för det är vad jag ser. Skärgårdsklippor och badstränder och sommarhus när jag bläddrar i flödet. Vin mitt på dagen och gotländska trädgårdar att vila i. Jag tittar på mina egna bilder och ser glasstrutar, insjödopp och solnedgångar. Ingenstans den där klibbiga verkligheten av att sitta inne i en lägenhet och jobba med allting fastklistrat utanpå huden. Känslorna på bröstkorgen, tankarna längs ryggraden.

Jag har varit ledsen. Är det kanske lite fortfarande, men det är ju så svårt att säga, svårt att visa. Det är saker som inte går att ta på. Som försvinner i allt det där andra som är så tydligt och blir till verklighet. Man sparar det fina. Visar upp som snäckor man plockat och lagt i en ask. Skatterna ryms i en handflata och saltvattnet syns inte längre. Svett och tårar och hav att hämta andan i när hjärtat springer. Inget syns, men det finns där. Det känns när man smakar på huden.

En helg till havs

För några veckor sedan skrev min lillebror och frågade om vi inte kunde ses ett par dagar, bara vi tre syskon, och göra något tillsammans. Vi bläddrade i kalendrarna och bestämde oss för en helg på havet, närmare bestämt på hans segelbåt Elina som köptes förra sommaren. På fredagseftermiddagen hoppade jag och min syster på tåget i tryckande värme och klev av i ett nästintill tropiskt Norrköping. Bättre sommarväder hade vi inte kunnat önska oss.

På lördagsmorgonen handlade vi proviant för helgen och gav oss iväg. Det var första gången på en segelbåt för mig och jag var lite nervös att jag skulle bli sjösjuk men det gick galant.

Vi hissade förseglet och storseglet och satte sedan kurs norr ut. Jag försökte lära mig alla småmärkliga termer och använda dem på rätt sätt med varierat resultat.

Här är min bror och kapten Alfred. Han har tidigare varit ledare för seglarscouter i 10-årsåldern så han var en utmärkt instruktör även för 31-åriga nybörjare.

Vi kryssade oss fram förbi öar och skär. Efter en stund plockade vi fram varsin radler med öl och lemonad och skruvade upp musiken i högtalaren. Ett 5/5-ögonblick av totalt livsnjut.

Min storasyster och matroskompanjon Vendela.

Det goda seglarlivet inklusive västkustchips och stödmacka med räkost.

Jag i solglasögon och begynnande flytvästbränna.

Vid fyratiden kom vi fram till vår utsedda ö och la till i en liten vik.

Vid det laget var vi riktigt hungriga och satte igång med att koka potatis och ägg för att sedan duka fram en silltallrik som smakade ypperligt.

Sedan badade vi och fikade och låg på klipporna med radiosporten och EM-matchen mellan Tyskland och Portugal i bakgrunden.

Senare på kvällen grillade vi korv och dukade upp på båten. Mer fotboll och chips och rostad lök.

Sedan såg vi solen gå ner och spelade kort tills myggen attackerade och mörkret föll. Då bäddade vi ner oss i våra kojer och gungades till sömns.

Nästa morgon vaknade jag och öppnade takluckan och såg bara blått, blått, blått.

Utanför låg havet spegelblankt. Allt var helt stilla och så fint. Ett lite sämre seglingsväder dock, men vi tog morgondopp och åt frukost och började sedan packa ihop våra saker.

Sedan hissade vi segel och fångade den lilla vind som fanns för att bege oss hem. Den sista biten fick vi gå för motor och när vi kom tillbaka i hamn var vi alla solkyssta, saltstänkta och seglingsfrälsta. Det blev en perfekt helg till havs och vem vet, kanske början på en ny syskontradition? Jag hoppas det.

Hej hej, maj maj!

…som Neil Young skulle sagt. Åh, jag älskar maj. Månaden då allt slår ut, då alla vaknar till liv, lever upp och börjar blomma. Tiden mellan hägg och syren, den mest förgängliga när allting går för snabbt. Tänk om vi fick stanna här ett tag och bara insupa allt. Jag önskar mig en pausknapp på livet, det gör jag varje maj.

Plötsligt har träden slagit ut längs med Årstaviken. Jag tar säsongens första trevande löpsteg, känner grus och asfalt under fötterna, stannar och pustar ut för en bild fyra kilometer senare.

Känslan när man redan på morgonen blickar upp mot himlen och vet att det kommer att bli en varm dag. När asfalten luktar som den gör utomlands, en söt, tung, soluppvärmd doft.

Att samlas ett gäng kompisar utomhus, utspridda på filtar, kära återseenden, vi räknar till månader, ett halvår. Jag tänker att pandemin har gjort mig medelålders och fortsätter att bygga den självbilden genom att köpa ett bouleset. Sen äter vi pizza i gräset.

Fotboll och plockmat. Vinst och vin. En bra måndag helt klart.

Halvdag med strålande sol. Jag packar ner lunchen i picknickpåsen och sätter mig ute i parken. Ligger sedan och läser, två timmar i solen, när jag kommer in luktar huden av Niveas solkräm och barndomens stranddagar.

Kristi himmelsfärdsdag och vi promenerar över Skanstullsbron till Årsta och Två små svin. Beställer smörrebröd med friterad fisk, remouladsås och räkor.

Sandra och Emelie och sill och tjeckisk öl.

Sedan går vi genom vitsippsskogar och längs vattnet till Liljeholmen för en glass. Saltlakrits och viol, en perfekt duo.

Och på kvällen pizza med Karin och det saftigaste av rödvin. Lägenheten glöder av kvällssol och hon ger mig alla råd jag behöver.

En lördag och en loppisrunda med Karin och Ingrid. Vi fyller korgarna med fynd på två ställen och åker sedan för att äta pizza (igen!) och mjukglassbuffé.

Jag köper kökssaker som små gjutjärnspannor, en potatisstomp för mos, sockerströare till sommarens jordgubbar, en visp i rostfritt stål, en spräcklig skål för sallad eller chips och en diskhandduk att använda i femtio år.

På klädhyllan hittar jag en gul kofta som känns ”lite dansk”, ett rutigt tyg som ska få bli en klänning eller ett set, ett par rödvitrutiga shorts att matcha med höga strumpor och vit t-shirt, ett knalligt halsband och en tunn sak att svepa över badkläderna på semestern.

Ögonblicket att stå längst ned vid Eriksdalsbadet och ta sats. Skruva upp E-Type i hörlurarna och sedan springa hela vägen upp för backen. Pusta ut och känna benen bränna och häggen dofta.