maj 2026 – Julia Eriksson

Det ultimata basplagget: en kul byxa

Kanske är det den nya säsongen som gör det. Min ivriga längtan efter att få lägga strumpbyxorna åt sidan och gå runt barbent vilket ständigt grusas av den realistiska temperaturen, för så varmt är faktiskt inte sexton grader även om jag önskar. Då blir det till att falla tillbaka på säkra kort, på sådant som känns tillräckligt varmt men ändå roligt och det är där jag har upptäckt ett för mig helt grundläggande basplagg i min garderob: En kul byxa™.

En kul byxa funkar till nästan allt och får en förhållandevis vanlig outfit att fortfarande kännas uttänkt och lite extra. Den går att klä upp med kavaj eller skjorta och kan kläs ner med en långärmad T-shirt eller stickad tröja. Den passar med sneakers, converse eller boots. Den sticker ut lite grann, men på ett lagom sätt. Den får den högst basala klädkombinationen byxa och tröja att kännas intressant. Den bidrar ofta med knödel-faktor när vi pratar kaiser, jäger & knödel.

Vad är då kriteriet för en kul byxa? I min garderob har jag tre tydliga par som jag återkommer till, även om jag gärna hade haft fler och hela tiden håller ögonen öppna efter nästa perfekta exemplar. Tricket är att den måste vara tillräckligt neutral för att passa till många olika överdelar, det räcker liksom inte med att det är ett par färgglada byxor. Samtidigt måste den ha något lite djärvt över sig som gör den intressant. Där ett par vanliga jeans hade kunnat göra jobbet men inte lämnat något större intryck, gör istället den roliga byxan det till något mer.

Mitt första exempel är dessa prickiga byxor från Stine Goya som är ett av min garderobs mest använda plagg. De har vida ben och sitter ganska löst på mig vilket gör dem mycket bekväma. Att de är bruna med svarta prickar gör att de känns någorlunda neutrala, samtidigt som de absolut inte är det. De tenderar att ha en uppiggande effekt och många omkring mig verkar gilla dem. Jag tycker de passar fint till färger som ljusgult, ljusblått, rosa och pistagegrönt, men prickarna gör också att de funkar bra till svart. Det är en riktigt favoritbyxa som jag återkommer till gång på gång.

Mitt andra par är ett par zebramönstrade jeans som jag håller hårt i. Jag känner mig alltid lite rivig i dem och tar gärna på dem när jag ska gå på en konsert eller en mer avslappnad middag på stan. Eftersom de är lite rakare i formen än prick-byxorna gillar jag att kombinera dem med ett tight linne eller en figursydd T-shirt och sedan en kavaj eller uppknäppt skjorta ovanpå.

Det tredje paret i min garderob är ett par ganska nya tigermönstrade byxor i manchester som ursprungligen kommer från Baum & Pferdgarten. De är oväntat mjuka och därför väldigt sköna att dra på sig i tid och otid. Stilmässigt känns de som ett mellanting mellan zebra- och prickbyxorna och jag tycker att de passar extra bra med mjuka gröna nyanser, mörkbrunt och olika toner av rött.

Synonymt för alla byxorna är att de har något slags mönster, men är i ganska neutrala färger. Jag tror också att det är viktigt med någon slags stadga i tyget så att de känns lite dressade. Exempelvis har jag ett par brun- och vitrutiga byxor som teoretiskt sätt skulle kunna kvala in, men som jag väljer mycket mer sällan eftersom de känns lite för avslappnade. Jag hade också ett par underbara sidenbyxor med målat mönster som var ett perfekt exempel på en kul byxa men som tyvärr har gått sönder. Dessa sörjer jag ungefär en gång i veckan och jakten efter ett par ersättare pågår för fullt. Nu hoppas jag att jag snart ska snubbla över nästa par så att jag kan fortsätta att utveckla min garderob med just min typ av ultimata basplagg.

Vårars blåhet, badens renhet, alltings helhet

Vädret utanför fönstret ger känslan av obligatorisk friluftsdag på vårterminen i åttan. Knallgröna träd, sju grader och regn, iskalla fingrar som försöker fånga en lyra, första andra tredje bränd! Tur att man blev vuxen och färdig med friluftsdagarna, nu köper man skaljacka från Houdini och påsväska från Klättermusen och står i samma regn, i samma kyla men kallar det för hike och gör livsstilscontent istället. Rimligt. Idag ska jag nog se till att hålla mig inne ändå. Det är halvdag på banken och jag har ett 500-bitarspussel att lägga, en bok att hämta på biblioteket och ett syprojekt jag vill börja på. Jag är dock på ett ypperligt blogghumör så här kommer först en liten summering över saker som hänt den senaste tiden.

I samband med att vi höll på att fixa på balkongen så flyttade jag runt på våra växter och förgätmigejen lämnade fina spår inomhus av blå blommor. Hur kan de vara så små och perfekta?

Jag såg även blått i vårt sovrum och kom att tänka på den här dikten av Bodil Malmsten. Visst är det något med vårars blåhet, ett ständigt stråk, en nyans av blått.

Jag lät mig inspireras av det när jag valde kläder i alla fall. En knälång himmelsblå kjol med blommor, förmodligen från 90-talet någon gång och till det en gammelrosa ulltröja.

Mjukt svart hårband för ännu mer 90-talskänsla plus flätad väska och smutsrosa balettsneakers.

Jag gick på en gedigen second hand-runda mellan Zinkensdamm och Slussen men hittade ingenting. Det enda jag köpte var en glass med pistagesmak, den var god!

En annan dag fann jag mig under blommande träd. Här hade jag varit på Ikea city och köpt en balkonglåda.

Inspirerad av de mjuka vita blommorna tog jag fram min blommiga scarf som jag köpte i Antibes förra våren och knöt den i håret.

Vi har äntligen fått upp våra speglar i lägenheten så nu har jag inte bara en utan två helkroppsspeglar att fota outfits i. Hoppas att ni inte misstycker till mer kläddokumentation framöver.

För prick en vecka sedan jobbade jag hemifrån och deltog i en sju timmar lång digital ledarskapsutbildning. På lunchen svängde jag ihop en snabb pasta med tomat och aubergine som jag åt ute i solen samtidigt som jag pausade hjärnan från självutveckling för en stund.

På kvällen begav jag mig till Slakthusområdet för en Sacred Sauna-session med Linn & Anna som jag fått i födelsedagspresent av dem. Jag tyckte det var så trevligt! Bra balans mellan lugn och intensitet, kul med lite ritual och mer givande än ett långsamt spabesök där jag bara går runt och blir rastlös.

Jag kände mig alldeles mjuk och ren i kroppen när jag gick hem efteråt.

Och på vår gamla gata såg jag hur häggen slog ut. Tänk att vi är prick där nu, alldeles mellan hägg och syren.

Här är jag en morgon innan det var dags att sticka till jobbet. I mitt huvud har jag börjat skriva en essä om hur jag ser en Kul byxa™ som ett basplagg i min garderob, kanske får ni ta del av den sen. Jag tänker generellt mycket på kläder nu, men inte på ett måste köpa det och det -vis, utan som i ett försök att förstå vad jag verkligen gillar och varför. Kanske är det Sardellens intressanta klädbloggande som fått in mig på de banorna.

På lunchen tog jag en behaglig löptur runt sjöarna vid jobbet. Viskade Solnas Central Park för mig själv när jag tog den här bilden och skrattade lite.

På fredagskvällen var Nawar ute med en kompis och jag hade inga planer så jag gick till Ica och köpte allt som är gott och åt det samtidigt som jag lyssnade på Rosalía på hög volym och läste ikapp ett gäng bloggar. En underbar stund.

Grand aioli med grönsaker och potatis, en bit ost, en näve rökta respektive kokta räkor. Tack.

På lördagen satt jag på balkongen och läste ut den här boken som inte kvalade in på boktipslistan dessvärre. Jag tyckte den var alldeles för lång, ibland lite övertydlig i sin gestaltning och så innehöll den alldeles för många låtcitat.

Senare på eftermiddagen drabbades jag av den lamslagna känslan av att vara ful i allt men efter mycket om och men tog jag på mig jeans och en tröja och gick till Malin på middag. Hon lagade en skaldjurspasta och jag hade med en tiramisu som vi åt till efterrätt.

På söndagsmorgonen gick jag förbi min favoritskylt när jag var på väg för att köpa fika.

Sedan fortsatte jag till Reimersholme där jag träffade Linn & Anna igen på en brygga för ett dopp. Det var en så fin förmiddag, vi satt kvar länge och soltorkade, såg kajakpaddlarna som gled förbi och pratade om allt som stundar. Sedan gick vi hem till mig och jag bjöd på husesyn och fikat jag köpt tidigare.

På eftermiddagen tog jag en lång springtur läng Norr Mälarstrand och runt hela Söder med ett lätt rosigt ansikte som resultat. Jag fick lite Stockholm Maraton-fomo men landade i att det var rätt beslut att inte springa i år även om jag gärna hade gjort det någon mer gång.

Sedan avslutade jag helgen med min nya korsordstidning som trillat in i brevlådan från en okänd välgörare, men som gjorde mig mycket glad.

Det var allt för nu. Hoppas att ni slipper ha friluftsdag idag och att ni ägnar er åt något trevligt istället. Vi hörs!

Äntligen balkongsäsong

Ett av våra önskemål när vi gick på lägenhetsvisningar var att det skulle finnas balkong. Jag har haft det i ett av mina tidigare boenden och tycker det är så trevligt att kunna sitta ute och äta frukost, odla lite örter att använda i matlagningen, läsa en bok i solen utan att behöva packa en väska och ge sig ut, eller bara få slå upp dörrarna ordentligt och vädra. När vi till sist hittade vår lägenhet och insåg att den hade balkong i söderläge blev vi mycket glada. Nu har vi bott här i en månad och det finns fortfarande mycket kvar att göra för att komma i ordning i vårt hem, men balkongen är ett av ställena där vi faktiskt känner oss ganska klara.

Välkomna ut! Balkongen ligger mot innegården så här är det ofta tyst, lugnt och ganska vindstilla. Nu i maj har vi direkt solljus från 9 till 16 ungefär.

Här är min nya favoritplats om helgerna med kaffekopp och bok nära till hands.

Träbrädorna skrubbade vi noga med linoljesåpa och behandlade med träolja. Sedan köpte vi salviagröna utemöbler från Mio med ett litet bord och två stolar.

I blomlådorna från Ikea och Lagerhaus odlar vi olika örter som vi gillar att använda i matlagningen. Två sorters mynta, thaibasilika, persilja och oregano. I krukan på bordet växer timjan.

Vi har också en trälåda från Ikea som fungerar som extra sittplats när vi har vänner över på besök. Där står också tre krukor med lavendel, basilika och förgätmigej.

I några större krukor har vi aubergine och chili som vi köpte som färdiga plantor på Plantagen. Vi försöker också att odla bondbönor själva som vi hoppas kommer upp snart.

Igår kväll hängde jag upp en ljusslinga som kan få lysa när solen har gått ner. Vi har också en liten bärbar elektrisk oljelampa som jag fick i födelsedagspresent som ger ett bra sken.

Nu håller jag tummarna för en riktigt lång balkongsäsong så att jag kan få sitta här länge och njuta.

Tack och hej från vår lilla oas på Söder!

Boktips: 6 läsvärda romaner

Sedan årets början har jag läst ut arton böcker, vilket ger ett stadigt snitt på en i veckan. Det har varit mestadels romaner, någon fackbok och en enstaka diktsamling. Mycket har varit helt okej bra, ni vet klassiska 3 av 5-betyg, och en del riktigt bra, glädjande nog. Här är sex tips som placerat sig högt på min personliga betygsskala av det jag läst hittills.

Av månsken växer ingenting av Torborg Nedreaas
Romanen Av månsken växer ingenting kom först ut i Norge 1947 och har nu getts ut på nytt i en fin översättning av Cilla Naumann. Hela romanen utspelar sig under en enda natt då en kvinna möter en man på en järnvägsstation och följer med honom hem. Från den sena kvällen till morgonens ankomst berättar hon sin historia och tar oss igenom den omöjliga, olyckliga kärlekens smärta. Det här är en stark och tät bok fylld av hopplöshet och mörker, samtidigt är den skriven med en självklarhet och närvaro som letar sig rakt in under huden. Nedreaas berättar om ensamhet, kvinnoförtryck och klass och hon gör det på ett sätt som får boken att kännas skrämmande aktuell, även 80 år senare.

Liken vi begravde av Lina Wolff
Lina Wolff har en förmåga att skriva fängslande, litterära berättelser om karaktärer man sällan mött. Hennes senaste roman, Liken vi begravde, belönades med Augustpriset förra året och är precis sådär lagom märklig som jag vant mig vid. Här får vi möta systrarna Jolly och Peggy som växer upp som fosterbarn i en by någonstans i Skåne. Det är en mörk plats, fylld av fördomar och misär, men genom allt strömmar också en vilja att slå tillbaka och ett evigt sökande efter revansch. Mänsklighetens många sidor skildras på ett rakt och drivande sätt och under berättelsens gång börjar jag att tvivla kring vad som faktiskt är gott eller ont. Jag, som vanligtvis har väldigt lite till övers för deckare, thrillers och all typ av true crime, slukar här bisarra mordhistorier och detaljerade våldshandlingar utan problem och det är bara för att Lina Wolff skriver så självklart och bra. När romanen är slut kan jag bara lyfta på den imaginära Lantmännen-kepsen och tacka.

Spricktand av Tanya Tagaq
I Spricktand följer vi en inuitflicka som växer upp i en liten arktisk stad i norra Kanada, långt borta från allt. Det är tidigt åttiotal och tillvaron präglas av tristess, sexuella övergrepp och våld. Ett tillstånd som främst motas av att sniffa lim, leta fimpar och ställa till med bråk, men också att genom att ta tillflykten till naturen. Tanya Tagaqs bok är svår att placera i ett fack. Den är mörk, mystisk och mycket olik annat jag läst. Hela tiden balanserar vi på gränsen mellan prosa och lyrik, mellan nattsvart djup och glödande norrsken. De ständiga kontrasterna hos naturen och människan, våldsamhet och lyckorus gör det till en läsupplevelse som dröjer sig kvar länge.

Det blev ingenting av Katarina Soldan
Den tidigare hyllade skådespelaren Hedvig är på dekis. Från att som ung och lovande ha fått stå på scen och tagit emot en guldbagge kämpar hon nu, som närmare 30, för att komma in på scenskolan. Hon vet att hon borde ge upp, men varje gång dyker det upp något som får henne att hoppas. Under en sommar som kantas av lögner och uppbrott träffar hon den markant yngre Sophie som får något att hända i henne. I tre olika delar får vi följa Hedvig, Sophie och deras gemensamma resa som sakta men säkert rör sig utför. Katarina Soldan skriver genomgående med ett högt tempo och tydligt driv. Det blev ingenting är en lättläst historia fylld av gränslösa karaktärer och tvivelaktiga beslut. Jag upplever att den har ett visst tapp i mitten, men slutet landar skarpt i den där olustiga känslan som hela tiden funnits med genom läsningen. Soldan duckar inte för att lyfta synder och begär och det finns något mycket uppfriskande i det.

Jag som aldrig känt en man av Jacqueline Harpman
Djupt nere under marken sitter trettionio kvinnor fängslade i en bur. De har ingen aning om var de befinner sig och hur de har hamnat där. Dagarna smälter samman i en kompakt massa och hela tiden övervakas de av beväpnade vakter. I ett hörn sitter en fyrtionde fånge, en flicka som är betydligt yngre än de andra. Hon har inga minnen utifrån buren, ingen bild av den värld hon fått beskriven för sig av de andra. En dag börjar hon att tänka, hon ifrågasätter den hopplösa tillvaron och försöker att vidga sina vyer, trots burens snäva begränsningar. När så kvinnorna plötsligt får en chans att fly, spelar den unga flickan en avgörande roll i deras överlevnad. Jag som aldrig känt en man har jämförts med mästerverk som Väggen av Marlen Haushofer och visst finns det likheter i det isolerade världsbygget, de filosofiska tankarna, det existensiella drivet. Mina förhoppningar på romanen var höga och läsningen är fängslande med ett tydligt driv, men språket är dock lite av en besvikelse. Kanske är det översättningen till svenska som inte helt håller måttet? Oavsett så tycker jag att det är en bok värd att läsa, skriven på ett unikt tema med tankar som tenderar att dröja sig kvar.

Våran pojke av Mikael Yvesand
Efter den hyllade debuten Häng City är Mikael Yvesand tillbaka med romanen Våran pojke. Den handlar om Johan som växer upp i ett litet samhälle någonstans i Sverige. Här är det mesta vanligt och småtrist på ett 90-talsbarnvis. Han och kompisarna kollar på tv, gräver hål i sanden, driver runt och försöker få något att kännas. Tills så en dag då vännerna har försvunnit och Johan plötsligt mördar en ung kvinna och en liten pojke, utan att riktigt förstå varför. Vad som inleds som en komisk samtidsroman är nu en helt egensinnig berättelse där allt mer underliga saker börjar att ske. I början försöker jag att förstå, sedan ger jag mig hän och finner boken helt perfekt märklig, eller som karaktären Danne skulle sagt: ”öööö normalt”. Mikael Yvesand har en otroliga förmåga att leka med språket och hitta de mest igenkännbara referenserna och finstämda metaforerna, som hans beskrivning av stjärnhimlen som saltkorn på en McDonaldsbricka. Jag skrattar fortfarande inombords när jag tänker på stycket där Timo anklagar Eurotroll för att ”tro på Skurt” och när jag lägger ifrån mig boken har jag en stark vilja att få diskutera den och dess absurda karaktärer med någon.

Har ni läst något riktigt bra på sistone?