Julia – Sida 102 – Julia Eriksson

Jakten på Moonlight Miles

Det är en tisdagkväll i februari och jag är på väg hem från tunnelbanan. Ensamma gatlyktor lyser upp vägen framför mig och jag går med försiktiga steg för att inte halka på den hårt pressade snön. I mina hörlurar har jag en spellista jag fått från en vän. ”Lyssna på det här”, sa han, ”jag tror du kommer att gilla det”.

Det är en tisdagskväll i februari och jag är på väg hem från tunnelbanan när jag hör Moonlight Mile för första gången. Och jag vet inte om det är tiden, platsen, stämningen eller bara allting, men låten drabbar mig så hårt. Den fyller ett litet tomrum jag inte visste fanns och jag tänker ”hur kan jag aldrig ha hört den tidigare?”. Fast det kanske det är precis vad jag gjort, bara utan att märka det. Men här och nu är den helt rätt.

When the wind blows and the rain feels cold

With a head full of snow

In the window there’s a face you know

Don’t the nights pass slow

Och det slår mig sedan, vilken ynnest det är. Att få gå omkring med så många oupptäcka skatter omkring sig. Med ett enormt arkiv fyllt av låtar, böcker, filmer, konstverk och pjäser redo att utforskas. Världens bästa present. Som den här lilla låten, utgiven 1971, långt före min födelse. Som totalt passerat förbi mig genom alla år – fram tills nu.

Efter att ha lyssnat på låten säkert tjugo gånger i rad kan jag inte låta bli att fundera vidare. Vilka saker som skapas idag kommer egentligen upptäckas på nytt av någon om fyrtio år? Är det Kanye Wests The Life Of Pablo-album? Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande? Eller den animerade filmen Insidan ut? Jag har ingen aning. Jag vet bara att framtida generationer kommer ha ett ännu större arkiv att gräva runt, gå vilse och förälska sig i. Det är nästan så att jag blir avundssjuk på dem, men först ska jag blicka tillbaka lite till i jakten på nya guldkorn. Jag är säker på att jag har fler Moonlight Miles där ute.

Oh I’m sleeping under strange strange skies

Just another mad mad day on the road

My dreams is fading down the railway line

I’m just about a moonlight mile down the road

Puerto Rico – Rincon

Lite motvilligt kommer här sista bilderna och berättelsen från min Puerto Rico-resa. Nu är det lite drygt en månad sedan jag kom hem och jag är verkligen så glad att jag unnade mig den där semestern över jul och nyår, utan den hade vintern känts som en evighet tror jag.

Våra sista dagar på Puerto Rico tillbringar vi på västkusten. Staden Rincon är känd för sina magnifika stränder med stora vågor och surfare, så hit styr vi hyrbilen med Justin Biebers Sorry på högsta volym. Vi har lyxat till det genom att hyra två lägenheter precis vid stranden och somnar varje natt till ljudet av de svallande vågorna.

Vi har medvetet valt att boka in så lite saker som möjligt för att verkligen hinna varva ned. Det enda som står på våra scheman egentligen är att få prova att surfa. Tyvärr går vågorna alldeles för höga under de dagar vi är där och inga nybörjare släpps ut i havet. Istället ägnar vi oss åt body boarding, hoppar runt i vågorna och läser mängder av pocketböcker i solstolar på stranden.

På kvällarna dricker vi iskall Medalla och äter tacos. Slurpar ginger beer på stadens favoritpub och beställer in skaldjur. Från vår balkong har vi perfekt utsikt över solnedgången och lika exalterade som barn inför Kalle Anka på julafton ropar vi till varandra ”nu börjar det, nu börjar det!” när det stora klotet sänker sig ned i havet.

De här dagarna går ut på att bara vara. Ladda på med solenergi och värme innan vi återvänder hem igen. När vi lämnar Rincon och färdas mot San Juan och flygplatsen är vi brunbrända, utvilade och lyckliga. Att en försenad och komplicerad flygresa (tack Norwegian) väntar oss har vi ingen aning om så det väljer jag att inte prata om här. Istället sparar jag bilderna av lata stranddagar, magiska naturupplevelser och många fina stunder med ett gäng underbara vänner. Tack och hej Puerto Rico, du var bäst!

Förra veckans middagar

Jag tänkte att vi skulle kolla på vilken mat jag åt förra veckan så kanske ni får lite inspiration till vad ni ska äta i dagarna framöver. När jag lagar mat gör jag ofta 2-4 portioner så jag får en lunchlåda med mig, mest för att det är så svårt och onödigt att bara laga enportions-måltider. I och med att jag bor själv händer det alltså att jag äter samma sak flera gånger. Tricket för att inte tröttna då är att ha två parallella måltider att växla emellan så man inte äter samma till både lunch och middag flera dagar i rad (smart!). Nåväl, detta var vad jag stoppade i mig:

Vi börjar brusigt med en Instagram-bild men det vägs upp av det goda innehållet: vegetarisk lasagne. Den perfekta inkörsporten till vego-mat om ni frågar mig. När jag gör lasagne brukar jag göra en fyllning av krossade tomater, grönsaksbuljong, riven morot, spenat och gul lök. Denna gång lade jag även till ett gäng champinjoner som behövde ätas upp. Även om jag gillar att laga mat så har jag vissa gränser – bechamelsås befattar jag mig inte med, det känns bara för trist att göra. Därför kör jag Arlas färdiga ostsås mellan pastalagren, ett utmärkt fusk. För att höja nivån ytterligare slängde jag även på ett lager med tunt hyvlad zucchini vilket visade sig vara en mycket bra idé. Smulad mozzarella och riven parmesan på toppen, sen in i ugnen på 200 grader tills den ser aptitlig ut. Så gott och så matlådevänligt.

Efter den starka inledningen följde jag upp med en snäll klassiker: sötpotatissoppan. Recept och tillvägagångssätt hittar ni här.

Sedan gav jag mig ut på djupt vatten. Jag är nämligen inte särskilt förtjust i ”äggiga” rätter som omelett och äggröra men bestämde mig ändå för att testa att laga frittata. Jag utgick från det här receptet men slängde även ner lite pakchoi som jag hade över. Det blev faktiskt riktigt gott, om än inte lika fint som på bilderna i receptet…

Till veckans senare middag fick jag leta upp en gammal bild (pga glömde fota) på livets rätt: Pasta Alfredo. Så god att den fått ta över carbonarans förstaplats numera. Extremt mastig dock så härmed utfärdas en varning för matkoma.

Och som final: Elsas currygryta med spenat och potatis. Här på bilden ser den verkligen inte mycket ut för världen, men jag lovar, den är supergod! Varm och mysig och enkel och kryddig (låter ju som beskrivningen av min drömkille, hehe). Som ni ser på alla bilder har jag en ny favorittallrik som jag tydligen äter alla mina middagar ur. Tycker mat blir så aptitligt på blått porslin och det bästa med en djup tallrik är ju att de rymmer extra mycket. Win win!

Happy Galentine’s Day

Jag vet inte vad som är mest störande. Konsumtionsöverflödet av fula hjärtan, nallebjörnar och röda rosor eller alla som måste proklamera hur viktigt det är för dem att INTE fira Alla hjärtans dag. I år har jag valt min egna väg och sitter varken hemma och gråter över singellivet eller gör bittra inlägg om att kärlek minsann kan visas alla 365 dagar om året. Jag tänkte mest: Alla hjärtans dag – kul, jag maxar på med rött och rosa bara för att man kan. Sen möter jag upp några av mina bästa galentines och äter ramen-soppa, firar födelsedagsbarn och hälsar på hundvalpar. Perfekt!

Så här ser jag alltså ut dagen till ära. Extra bra att maxa på med färg och blommor i februari tänker jag.

Det finns väl någon gammal moderegel som säger att man inte får matcha rött och rosa. Den gäller inte i min värld. Andra regler som inte gäller hos mig: Störst går först. Inget godis före maten. Bäst före-datum på mat.

Här följer lite skön produktinfo, eftersom jag vet att det uppskattas ibland. Byxorna köpte jag här om veckan på Zaras rea, tröjan och skorna är båda supergamla (minst tre år i alla fall), kappan fick jag av min kompis som jobbar på PR-byrå, den kommer ursprungligen från Rut & Circle och den öppna spisen tillhör lägenheten.

Och så här ser det ut från min vinkel. Fint och färgglatt tycker jag! Nu ska jag åka och förtära ovan nämnda ramen-soppa och klappa på hundar. Ha en fin alla hjärtans dag hörrni. Puss! ♥

God morgon

God morgon! Det är lördag och jag vaknade två minuter i nio, helt av mig själv. Utvilad och pigg som en liten mört. Efter fem höga sänghopp gick jag ut i köket och lagade frukost. Läxa till bloggläsare: Fundera på när du senast hoppade i sängen. Var det mer än 6 månader sedan? Åtgärda snarast och lämna gärna rapport i kommentarsfältet.

Eftersom jag äter frukost på jobbet om vardagarna har jag sällan ”vanlig” frukost hemma. Men med knäckebröd i skåpet och ägg i kylen kommer man ganska långt.

Och så länge man har kaffe så är ju allting lugnt. ♥ Kaffe och ett bra frukostsoundtrack, det är grunden. Det här är min låt idag.

Lite mango till efterrätt så är jag redo för en lördag i solen. Den här mangon var god, men kanske i blekaste laget. Fast ärligt – vem är inte det i februari? Det är okej. Ha en fin helg hörrni!

Flykten från den fullkomliga tråkigheten

Ända sedan jag var liten har jag avskytt att ha tråkigt. Jag minns hur jag som barn kunde gå och klaga hos min mamma, varpå hon nästan alltid svarade ”det är nyttigt för barn att ha tråkigt, du kommer snart på något att göra”. Givetvis det sämsta svaret jag kunde få i det läget (enligt mig själv). Och till skillnad från mycket annat som man växer ifrån med tiden, så har den där intensiva tråkighetskänslan inte slutat drabba mig helt.

Det händer inte så ofta, men då och då, kanske varannan månad, så sköljer tristessen över mig. Det som förvånar mig mest är hur fysisk den är. Långsamt hasar jag ned i stolen, det går inte att sitta upprätt längre. Jag suckar och stönar, håller huvudet i händerna och känner hur kroppen liksom säckar ihop. Nu när jag beskriver det låter det ju hur patetiskt som helst, men där och då är det en sådan intensiv känsla av tråkighet. Jag puttrar långsamt ned till en trött fläck i golvhöjd och liksom väser ”ååååh allt är sååååå tråååååkigt”.

I vanliga fall går tråkighetskänslan över av sig självt, kanske samma dag eller ett par dygn senare. Men i jakt på självkännedom och utveckling så försöker jag lära mig hur jag ska hantera den, mota bort den och vända den till något postivit. För jag tror faktiskt att det många gånger är just den känslan som fått mig att ta tag i grejer, förändra saker i mitt liv och hela tiden sträva framåt. Kanske inte prick där och då, men på längre sikt.

Så idag, efter några timmar av intensiv uttråkning, bestämde jag mig för att göra en lista. För just nu känns februari världslång, grå och trist. Folk försvinner hem om kvällarna, hänger med sina sambos, lagar mat, ser på film och sover. Ingenting kul händer och mitt liv är knappast mer spännande. Ska det vara så här nu fram till april?! Bara tanken på detta får det att klia i min kropp och kolla orimliga weekendresor till USA (ja, jag sa ju orimliga) ”bara för att ha något som händer”.

Med den här listan till hands tänkte jag försöka göra februaris restrerande arton dagar lite mindre tråkiga. Kriterierna när jag skrev den var 1. saker man kan göra (främst) på egen hand 2. saker som inte kostar en massa pengar 3. en merpart av sakerna ska kunna göras hemma under kvällstid (då jag ofta har som tråkigast). Nu är ju listan främst skapad för mitt personliga bruk men i bästa fall kan den inspirera några av er och kanske har ni också tips på fler punkter? Okej, here goes:

Saker jag ska göra för att undvika outhärdlig tristess

☁︎ Lära mig göra utbakade flätor

☁︎ Se The Danish Girl

☁︎ Läsa minst en bok

☁︎ Testa ett nytt träningspass på gymmet

☁︎ Planera mina outfits kvällen innan under en hel vecka

☁︎ Spela in och/eller skapa något i rörligt format

☁︎ Skriva en längre text eller krönika

☁︎ Sy något

☁︎ Testa att gå och lägga mig före 23 en vardagskväll (haha, att detta ens är en aktivitet för mig… jaja)

☁︎ Komplettera min moodboard-vägg i köket med fler bilder

☁︎ Besöka någon restaurang i Stockholm jag ännu inte varit på

☁︎ Göra egen glass i min glassmaskin

☁︎ Gå igenom och rensa garderoben

☁︎ Hitta ett större och mer långsiktigt kreativt projekt att jobba på

☁︎ Besöka ett museum

Uppföljning och utvärdering 29 februari. Hej då tråkighet!

Puerto Rico – El Yunque

En av våra dagar på Puerto Rico har vi avsatt för ett besök i regnskogen. Vi har läst på om olika leder i guideboken och funderat kring vilka som passar oss bäst. När vi vaknar på morgonen packar vi ryggsäckarna med vattenflaskor, tar på oss sportiga kläder och träningsskor – här ska minsann hajkas! Vår hyrbil har blivit uppgraderad till en svart, maffig Chrysler och med den rullar vi mot regnskogen El Yunque.

När vi kommer fram till El Yunques visitor center möts vi av turister i grupper, somliga iförda chica kilklacksskor. Efter att ha blivit hänvisade till att köra uppför berget längst den asfalterade vägen (något vi först trodde skulle bli en del av vår vandringsrutt) inser vi att den här nationalparken är något… amerikaniserad. Stora parkeringsplatser, ett antal picnic areas och på vissa platser asfalterade gångvägar.

Vi låter oss inte nedslås utan avverkar några av våra valda rutter med raska steg. Upplever porlande vattenfall, branta berg och överallt alla nyanser av grönt man kan tänka sig. Från ett utkikstorn ser vi de böljande landskapen breda ut sig åt alla håll. Vi vandrar till ett forsande vattenfall där vi stannar för ett dopp och äter sedan vår matsäck på ett litet picknickområde.

El Yunque är kanske lite mindre exotiskt än vad vi målat upp i vår fantasi, men ändå väldigt fint. Efter en dag full av grönska styr vi bilen mot västkusten och vårt sista stopp på resan: Rincon.

Queen B

När jag satt på tåget till Stockholm för att göra intervjun på den byrå där jag jobbar idag, var jag både nervös och ganska skraj. Här kommer jag, alldeles nyutexaminerad med noll inblick i reklambranschen och ska säga att jag är den bästa personen för jobbet. Men när jag klev av på Centralstationen så shufflades Beyoncés Run the World (Girls) fram i hörlurarna och plötsligt kände jag ”äsch, jag kan det här, nu kör jag”. Jobbet blev mitt och tre år senare, i förra veckan, när jag skulle ha utvecklingssamtal kom jag att tänka på lilla Julia på tåget. Så som uppladdning inför mötet kollade jag på mitt bästa och mest peppiga Beyoncé-klipp igen och ja, samtalet gick fint.

För det är något med Beyoncé som peppar mig så enormt. Hur hon fullkomligt äger scenen, levererar till hundra procent men också påverkar. Väljer att ha ett band med bara tjejer, för att hon kan. Väljer att prata feminism, rasifiering och förtryck, för att hon kan. Få artister idag tar samma ställning och få gör det med samma pondus. Så ja, gissa om jag blev glad när det bara några dagar senare trillade in en ny Beyoncé-låt och video som fick sociala medier att fullkomligt explodera. Vid en första lyssning satte sig inte Formation helt hos mig, men videon! Scenerna, kläderna, kulisserna – jag älskar det. Och låten, den växer för varje lyssning och har nu rotat sig djupt i mitt Queen B-hjärta.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=LrCHz1gwzTo]

När vi ändå pratar Beyoncé så måste jag ju nämna hennes uppträdande på Super Bowl igår. Hur hon fullkomligt utklassar både Bruno Mars (som känns som en liten… fjant) och Chris Martin (som bara är extremt pappa-pinsam med sina mjukiskläder och hoppsa-steg). Även om det var Coldplay som skulle stå för huvudakten här så är det ju rätt uppenbart vem som är stjärnan. Nu peppar jag bara inför hennes kommande turné och håller dubbla tummar för att jag får tag på biljetter till konserten i Stockholm.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=L_Hgh7sPDLM]

Min helg (à la SvD)

Jag har lite av en hatkärlek till artikelserien Min helg i SvD. Dels för att den ibland är så otroligt pretentiös och lite av ett rabblande av ”korrekta” ställen, men samtidigt är det väldigt roligt att läsa om vad folk faktiskt gör en helg i Stockholm. Med insikten att jag aldrig kommer bli intervjuad till den riktiga pappersversionen har jag därför summerat den gångna helgen i samma anda. Så här kommer Min helg vecka 5 med copywritern och kreatören Julia Eriksson.

Vi har haft aktivitetsdag på byrån så fredagskvällen inleds tillsammans med mina kollegor. Först en öl på Bouqeria där det är fullt av folk, alla på gott fredagshumör. Vid nio har vi bord på Niklas, försent enligt mångas kurrande magar, men jag som älskar sena middagar är mer än nöjd. Menyn är jämtländsk och både förrätten med gravad ren och huvudrätten med sotad röding smakar himmelskt. Vi firar lyckade kampanjer och framför mig radas glasen upp ett efter ett. När ljudnivån blir lite väl hög går vi tio steg in i lokalen och dricker gin & tonics på Kåken. Min plan är att ta det lugnt så döm om min förvåning när jag klockan två står på K Karaoke och skriksjunger till 80-talsballader… Fredagsnatten avslutas på Under Bron där min mörkblå pälsjacka marineras i blaskig öl. Alla runt omkring mig har feeling – själv tänker jag mest på hur jag ska ta mig upp till morgondagens brunch. När klockan är fyra och smskonversationerna tystnat tar jag en Uber Pop hem.

På lördagen vaknar jag och tackar mig själv för resorben jag drack innan jag somnade. Efter en snabb dusch och lite fix tar jag tunnelbanan in till city och möter upp mina vänner på Berns Asiatiska. Vi firar Karin och Annas kommande födelsedagar genom att äta orimliga mängder sushi, ostron och desserter. På vägen hem smiter jag förbi jobbet för att plocka upp min dator och köper bubbel och öl på Systembolaget. Sänkt av matkoma och sömnbrist lägger jag mig på sängen och sover två timmar. På kvällen stundar ännu en fest så efter att ha dragit på mig min glittrigaste klänning, lockat håret och fixat naglarna åker jag till Mariatorget. Mindre elegant lyckas jag krossa två ölflaskor i rulltrappan innan jag med andan i halsen möter upp mina vänner. Tillsammans åker vi till Midsommarkransen där 40 personer trängs bland glitter, glowsticks och gnuggisar på en stökig hemmafest. Jag tatuerar en sleeve på vänsterarmen och proseccokorkarna flyger i taket. Vid fyra är vi bara ett litet gäng kvar och jag somnar till flera gånger i taxin på väg hem.

Söndagen väcker mig med vårsol och plusgrader. Kanske är det vädret men jag mår oförskämt bra när jag släpar mig upp vid elva. Brygger kaffe, äter knäckemackor och dricker juice med citron och ingefära. Duschar av mig en massa silverglitter men låter gnuggis-sleeven vara kvar. Med solglasögon och svarta gubbskor lämnar jag hemmet i Skärmarbrink och promenerar in till Söder. Den friska luften på Skanstullsbron gör mig gott. Jag köper lite småsaker till hemmet från Granit och en skiftnyckel på Clas Ohlson. Plockar ihop en påse med smågodis och tar tunnelbanan hem igen. Äter cheez crunchers tills läpparna svider och somnar sedan på sängen vid 16. Tupplurer på eftermiddagarna tycks vara helgens signum. Jag vaknar och spelar wordfeud, värmer en bit vegetarisk lasagne och plöjer igenom min blogg-feed. Framåt kvällen svarar jag på några jobbmail och feedbackar på den senaste klippningen av en filmproduktion vi gör. Min sista energi lägger jag på att spika upp en moodboard-vägg i köket innan jag sätter mig för att skriva blogginlägg, planera den kommande veckan och skratta åt gårdagens festincidenter.

Bouqeria – Jakobsbergsgatan 17

Niklas/Kåken – Regeringsgatan 66

K Karaoke – Odengatan 87

Under Bron – Hammarby Slussväg 2

Berns Asiatiska – Berzelii park 9

Granit – Götgatan 31

Clas Ohlson – Drottninggatan 53

Trump Donald

Som många av er redan vet så jobbar jag på en reklambyrå vid namn Animal. Oftast gör vi finfin reklam för kunder som Reebok, Volvo eller Svenska Spel, men ibland slinker även andra projekt igenom. Sådana som bara är roliga, galna eller smarta. Idag presenterade vi vårt senaste påhitt – kanske det löjligaste någonsin, tillägnat den löjligaste personen som lever på vår jord.

TRUMPDONALD.ORG

Trump Donald är helt enkelt en liten musikalisk sajt, tillägnad en av de amerikanska presidentkandidaterna. Idén kommer ursprungligen från två kreatörer på mitt jobb och har sedan fintrimmats och test-blåsts tusentals gånger. Det bästa sättet att förstå hur det funkar är att höja volymen, klicka på länken och testa själv. Sjukt enkelt, roligt och ganska beroendeframkallande om jag får tycka till. Det bästa är att övriga internet verkar vara redo att hålla med för just nu är vi uppe i över tolv miljoner trumps. Vad Donald själv tycker återstår att se… Tut tut!