Julia Eriksson – Sida 21

Gatorna saltas, fötterna får fäste

Tiden har börjat knyta dubbelknutar.
Jag minns året som gått.
Minns alla promenaderna fram och tillbaka.
Ringvägen, Katarina Bangata, Götgatan, Hornsgatan, Swedenborgsgatan.
Hur jag gjorde dem till mina.
Staden vecklade ut sig under fötterna, blev scenen för allt.
Rollen var min, jag lämnade den knappt.
Mimade lydigt med i manusets repliker.
Började ett nytt jobb, var kvar på samma ställe som innan.
Samma köksstol, samma fönster med utsikt över parken.
Barn i reflexvästar, hundar i koppel.
Och träden som slog ut dag för dag, skiftade färg och fick hjärtat att blomstra i samma takt.
Att trampa genom försommaren på Lilla blå bar en känsla av evighet.
Allt var möjligt en kort sekund, sedan återgång till normaltillstånd.
Midsommarhettan med tårarna som brände bakom ögonlocken.
Att säga hejdå framför skylten med ”ta hand om varandra, håll avstånd”.
Och jag höll mig på min kant, träffade dig aldrig igen.
Promenerade bara runt i sommarkvällen längs samma gamla gator.
Allt som blev kvar var en längtan efter att få vara i fred.
Stegen tog mig upp mot Rackarbacken, en vändplats för bilar, en parkeringsplats för smärta.
Det enda stället där man får gråta offentligt utan frågor.
Ett stenkast bort föddes ert barn några månader senare.
Nya tårar, lyckotårar.
Men innan dess en segeltur på havet.
Allting så blått, blott en dag, en resa att minnas.
Och de varma dagarna vid solrosfälten som fyllde hjärtat på nytt.
Fick allting att mjukna, gav mig nya konturer.
Bilresan längs kusten i gryningen.
Östersjön som ett vykort genom fönsterrutan.
Sommarminnen samlade likt släta stenar i fickan.
Och jag minns alla tramptag på cykeln.
Hur den tog mig över Västerbron, Skanstullsbron, Liljeholmsbron.
Över båtar och vatten, till nya ögonblick i staden som var platsen för allt.
Eviga tramptag och fotsteg.
Framåt, framåt, framåt.
Hela vägen in i hösten och åter känslan av riktning.
En överenskommelse om att saker började ordna sig.
Jag jagade lyckan, ville hitta den bland bas och neon.
På dansgolv och under stjärnklara nätter ute på ön.
Och jag fångade och förlorade.
Tappade hakan och tideräkningen men vann en gnista.
Firade kärleken och livet.
Försökte hålla dagarna i min famn.
Drömde mig söderut och hamnade där en kort sekund.
Ätandes av allt livet hade att bjuda, ett girigt klunkande av rus.
Och dagarna blev kortare och nätterna längre.
Tiden sprang, jag med.
Snabbare, snabbare, du kan.
Jag vet inte hur jag
ska kunna förklara det här för dig, men 2021 var nog inte mitt år.
Det var alla andras med mig som ivrig påhejare, som applåderande publik, som coach vid sidlinjen.
Aldrig förr har väl tiden varit så stor och liten, så flytande och evig.
Och medan den slår knutar på sig själv så försvinner dagarna en efter en.
Snart har året runnit ut.
Gatorna saltas, fötterna får fäste.
Kanske blir nästa år lite mera mitt.
Kanske blir jag lite mera jag.
Kanske blir allt ännu lite mera bra.

19 bilder från en analog höst

När jag var hemma hos mina föräldrar i somras så rotade jag igenom några av lådorna i hallbyrån och fann vad jag var ute efter: en analog kamera från 90-talet. Tidigare under sommaren hade jag fotat upp ett par engångskameror och nu var jag sugen på att samla fler analoga bilder, men fortfarande på en enkel point and shoot-nivå. Så jag tog med kameran som legat orörd i sin låda sedan någon gång kring millenieskiftet och började fota med den lite då och då under hösten. Här om veckan hämtade jag ut min första framkallade rulle med 24 bilder av högst varierande kvalitet.

Jag har insett att jag har en hel del att lära men också att det är något väldigt charmigt med det analoga formatet som gör mig sugen på att fortsätta komplettera allt vardagsfotande i mobilen med detta. Och framöver ska jag försöka komma ihåg att ta fler bilder vid samma tillfälle, inte bara för att det är dumt att förlita sig på att den enda jag tar blir bra, utan också för att jag snabbare ska kunna framkalla rullen och se resultatet. Det är ju lika spännande varje gång.

Den allra första bilden blev en favorit. Det här är min syster Vendela och hennes Erik samma dag som deras bröllop. Bregottpaketet framme för en stödmacka i köket innan det var dags att byta om och åka för att fotograferas. Så mycket pirr och pepp och kärlek i den här stunden.

Och här är de direkt efter vigseln som hölls ute en solig och ljummen septemberlördag.

Stolarna längs väggarna och brudvals i det stora rummet på prästgården.

Suddiga middagsbilder från Safari i Köpenhamn. Jag måste bli bättre på att ta skarpa närbilder har jag insett. Det finns en makroknapp på framsidan av kameran så jag kanske ska testa med den.

Mer Köpenhamn. En fin huslänga som jag strosade förbi en ledig fredag i oktober när jag var där.

Mer suddig mat och jättegott orangevin. Den här gången på Bottega Barlie.

Fortsatt höst i Malmö. Här på kallbadhuset och i Slottsträdgården med Emelie. Att fota ute i dagsljus är rätt tacksamt ändå. Synd bara att jag har en lång vinter framför mig, jag får försöka fånga varenda liten soltimme som bjuds.

Tillbaka i Stockholm längs Skeppsbrokajen och utanför Kungliga biblioteket.

En kväll i baren på Tranan när två kompisar spelade skivor. Ett typexempel på när jag borde tagit fler bilder så halvstängda ögon hade kunnat undvikas.

In i dimman på Countryklubben tillsammans med Anna. Här finns det lite rum för fotomässig utveckling känner jag, även om jag fångade ordningsvaktens alla reflexer perfekt.

Rut och Madde i Gävle. Och noll skärpa tyvärr. Borde jag använt makroknappen igen?

Vinter i Stockholm, fint! Men ännu ett nybörjarmisstag med kameraremmen med i bild…

Men vi slutar helt okej med Globen och Skanstullsbron i en lågt stående decembersol.

Hur nästa rulle blir återstår att se, men några saker har jag förhoppningsvis lärt mig. Framför allt att fota ofta och mycket för att fortsätta att samla minnen i analog form. Det är ju trots allt så man lär sig bäst!

En musikalisk rapport från mina högtalare

För någon vecka sedan släppte Spotify Wrapped 2021, summeringen av ens lyssnande under året som gått. Efter att ha jobbat med kampanjen under ett par av de senaste åren kunde jag nu sitta tillbakalutad på andra sidan och fokusera fullt ut på mina egna resultat. En ganska skön känsla.

Årets summering bjöd inte på några jättestora skrällar rent statistikmässigt för min del. Det mest anmärkningsvärda var nog antalet lyssnade minuter som rasslade in på 133 735 stycken, något jag helt och hållet skyller på Corona och hemmajobb. All tid jag tillbringat själv hemma har helt enkelt resulterat i extra mycket musiklyssnande och alla långa promenader har fått sällskap av olika poddar. Bland mina topplåtar hittar vi bara svenska artister och en del ganska små sådana. Smalt, bra och repeatvänligt får summera den listan.

Min ljudaura (vad nu det är för något?) beskriver Spotify som sentimental & happy. Ganska träffande och beskrivande för året kan jag ändå känna. Bland mina toppgenrer hittar vi mest pop och indie men även, lite förvånande, visor.

Även bland de fem toppartisterna blev det bara svenskt, vilket jag inte hade kunnat gissa på förhand. Jag tänker inte på att jag lyssnar på så mycket svensk musik, men å andra sidan finns det otroligt många begåvade artister i det här landet så det är kanske inte så konstigt ändå. Högst upp i toppen hittar vi Prinsen av Peking: Markus Krunegård. Vad är det man säger? Man kan ta tjejen från Norrköping, men man kan inte ta Norrköping från tjejen, hehe.

Det var en liten inblick i vad jag lyssnat på under året, men innan vi rundar av tänkte jag bjuda er på ett par musiktips. Sedan 2017 samlar jag mina 20 bästa nysläppta låtar i en lista som uppdateras ett par gånger i månaden och den spellistan snurrar fortfarande flitigt. Idag fyllde jag på den med 20 nya låtar och för er som inte upptäckt den innan så hittar ni den här.

Jag har också passat på att knåpa ihop en ny jullista med låtar av det nyare slaget. Den heter Jul på nytt och innehåller lite mer alternativ och nysläppt julmusik vilket jag tycker kan vara ett skönt komplement till de klassiska hitsen som man hör om och om igen. Hoppas att ni gillar!

En helg i början av december

Hej december! Den kanske snabbaste månaden av alla. Tiden springer och jag joggar efter med någon slags förhoppning om att hinna ikapp lagom till julafton. Det är ändå kul med allt som händer nu och jag vill absolut inte byta mot makliga sitta hemma-dagar eller stillsamma myskvällar. De får jag min beskärda del av ändå.

December började här. På Den Gyldene Freden med julbord.

Jag är en sann julbordsälskare och som tur är har jag hittat min like i min kompis Emelie. Så numera har vi en liten tradition att vi går hit i början av december och äter ett riktigt klassiskt julbord. Ni vet ett sånt med minst fem tallrikar och mängder av sill.

De två första tallrikarna med sillar följt av andra fiskrätter är mina favoriter.

Lycklig tjej med laxtallrik, absolut. Klipp till två timmar senare då vi i princip rullade hem genom Gamla stan, mycket mätta och belåtna.

Sedan blev det helg och dags att gå på klubb. Närmare bestämt Countryklubben. Jag rotade fram allt countryaktigt jag hade ur garderoben och hittade till sist något som kändes bra.

Jag och Anna gick dit tillsammans och lyckades absolut bli kvar till stängning. Men det var så roligt! En massa bra uppträdanden från olika artister och ett lagom trångt och stimmigt dansgolv. Omöjligt att gå hem då ju.

Något jag fick ta konsekvenserna för dagen efter när jag efter tre och en halvtimmes sömn skulle kliva upp och promenera till Centralstationen för att sätta mig på tåget till Gävle. Jag tar verkligen på mig rollen som kompisgängets hopplösa singel med bravur…

Men väl på plats var det dock väldigt mysigt! Vi gick hem till Madde och Kristian som bjöd på lunch och sedan strosade vi omkring i snön.

Tog självklart vägen förbi bocken för att inspektera den. Höll mig i kragen och tände inte eld på honom, inte ens en gnista!

Sedan gick vi och kollade på gigantiska pepparkakshus och satte oss på ett mysigt fik för att dricka varm choklad. Rut var nöjd och gosig som vanligt. Sandra också!

Därefter pulsade vi genom snön tillbaka till stationen och tog tåget hem till Stockholm igen. Jag gick raka vägen hem till soffan och tillbringade slutminutrarna av helgen halvt slumrandes, halvt läsandes en bok.

Och nu är det helg igen men en ny sådan med plats för andra äventyr och upptåg. Vi hörs!

Måste ha mer, är inte nog

Stå på dansgolv
känna livet
trängsel, blickar
öl i handen
fotsteg, gnistan
självantända
brinna snabbt i natten.

Och där är
han med luggen och
han med skjortan och
han med hatten
och jag är halm och strå.

På scenen går de ner på knä
och tiden upp i rök
för kärleken är evig
och klockan för mycket
men livet för lite
för länge
nästan noll.

Måste ha mer
är inte nog
vill bara
leva leva leva
helt fullt
helt slut
rinna över och ut.

Genomgång av två bokhögar

I början av oktober drabbades jag av känslan av att allt jag läst sedan slutet av sommaren bara varit två eller tre plus. Det var böcker jag tagit mig igenom som känts okej, ibland bra, men aldrig riktigt wow. Jag ville hitta något som kunde göra mig golvad! Sagt och gjort så travade jag till mitt bästa ställe, biblioteket, och lånade den största högen jag kunde bära. Här skulle minsann hittas otrolig litteratur! Hur det gick? Låt oss se. Jag har summerat böckerna i ordningen jag läste dem tillsammans med ett betyg och mina korta Goodreads-recensioner.

Ömhetsmarker – Lina Hagelbäck & Ulrika Nielsen
Betyg: 3,5/5
En bok som är lika mycket ett koncept. En samverkan mellan två författare vars ord vävs samman, smälter till en helhet, stryker varandra längs sidorna.

”Skrivandet är ett rymmande och en rymd.
Man måste vara starkare än det man skriver.
Någonstans i djupet
på vid gavel
en djurisk självklarhet.”

Hängiven – Patti Smith
Betyg: 2,5/5
Jag gillade dagboksbitarna och reflektionerna mycket, men novellen i mitten desto mindre. Generellt var boken inte riktigt vad jag väntat mig.

Stoft – Lars Norén
Betyg: 3/5
Existentiellt och dagboksaktigt. Stundtals guldskimmer, stundtals dammkorn.

En flickas memoarer – Annie Ernaux
Betyg: 4/5
Unikt skriven i sin form genom ett återberättande som sätter fingret på händelser som definierat ett liv. Ett tema som är svårt att värja sig för, det är dåtid och 50-tal men känns fortfarande nära. En välbehövlig skjuts i rätt riktning för mitt läsande.

På väg från Atocha – Ben Lerner
Betyg: 4/5
Det är omöjligt att inte störa sig på huvudkaraktären Adam Gordon. På hans hopplösa tvivel, oförmågan att nå andra eller bli nådd, på lögnerna, flykten och dikten. Men det är också där en stor del av behållningen finns. I narcissismen och självtvivlet, sökandet efter bekräftelse och ett sammanhang. Alltsammans är paketerat på en hög litterär nivå med en lekfullhet som får sidorna att sjunga.

Himlen till munnen tången till hjärtat – Gabriel Itkes-Sznap
Betyg: 3/5
Vackert, ibland vardagligt, ibland metaforer som går långt förbi mig. Jag blev nyfiken på debuten Tolvfingertal.

Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne. – Olga Ravn
Betyg: 2,5/5
Rått, mäktigt och gripande men också vasst, komplext och oreglerat.

Presens Maskin – Gunnhild Øyehaug
Betyg: 5/5
Ljuvligt märklig! Det är en språklig fröjd att befinna sig bland dessa sidor, i två parallella universum varsamt sammansvetsade av sina detaljer: en syrenbuske, ett stycke av Satie, en gata. Den allvetande berättaren kan ibland bli lite väl högljudd, men på det stora hela skapar Øyehaug en värld där jag mer än gärna stannar kvar.

Sov du så diskar jag – Stig Claesson
Betyg: 2/5
Jag gillade titeln och flödet men historien kom mig aldrig riktigt nära. Det blev en betraktelse på avstånd, en trivsam tavla som varken upprör eller berör. Ett vackert korsstygnsbroderi på en vägg.

Makens skönhet: en fiktiv essä i 29 tangos – Anne Carson
Betyg: 5/5
Som alltid: hänförd av Carsons språk, hennes förmåga att bygga en sanning, ett skimmer. Det är gränslöst och befriande, vackert och intimt. Att läsning KAN vara så här, FÅR vara så här, det är en fröjd.

Yann Andréa Steiner – Marguerite Duras
Betyg: 4/5
Duras lyckas verkligen vara otrolig i sin enkelhet. De små medlen, den språkliga varsamheten, hur berättelsen vävs fram i kärlek och parallella historier. Och havet slår mot stranden, det drar in och sköljer bort som om tiden vore evig.

Hennes ord: Värk I-III – Tove Folkesson
Betyg: 4,5/5
En smärtsamt ärlig och språkligt lyrisk berättelse om liv, död, arv och släkte. Jag gillar hur vi får komma nära, nära i allt som känns – det fula och det fina och det helt vardagliga. Formen är fri och ibland kan det kännas snudd på övermäktigt med alla metaforer och naturskildringar men samtidigt är det 420 sidor som jag plöjer mig igenom med fröjd och förundran.

Lite golvad blev jag allt! Framför allt framåt slutet vilket var härligt. Den uppmärksamme ser att två av böckerna i högen inte fick någon recension och det var Celestine av Olga Ravn och Saknade av Merethe Lindström. Den sistnämnda hann jag inte läsa innan lånetiden gick ut och Celestine fastnade jag inte riktigt för efter några sidor, så då bestämde jag mig för att släppa Ravn som jag redan läst till förmån för andra författare. För jakten på fler bra läsupplevelser fortsätter och nu ligger en ny hög på mitt nattduksbord. Inte riktigt lika stor, men den känns lovande.

Här finns Undergången av Malte Persson, Moderkakan av Elinor Torp och En gång kände jag av Sofia Elie. Snö och potatis av Cecilia Hansson, Den stora kyrkan av Tove Folkesson samt Elegi över en lördagskväll på Söder av Gösta Friberg. Överst ligger Kungsbacka Ultras av Johan Espersson som är en omläsning eftersom jag minns att jag gillade den mycket vid första läsningen och inspirerades av dess tempo och stil.

Vad läser ni just nu och när blev ni golvade av en bok senast?

I väntan på advent

Hej och hå, vad har hänt sen sist? ”INGET har hänt sen sist”, vill jag ropa upprört men det är inte sant för en (1) sak har hänt och det är att jag har varit magsjuk. Hu. En hel vecka tog det att återfå aptiten igen. Jag låg hemma och stirrade ut genom fönstret från gryning till skymning och petade i mig smörgåsrån i småbitar och vätskeersättning på tesked. Lyxade till det med en kokt potatis på lördagskvällen och hörde grannarna yla till hits samma kväll som jag själv fått ställa in min hemmafest. Fick blunda varje gång en matbild dök upp i Instagramflödet, plötsligt oförmögen att se det goda i ostron, pastarätter och vinglas. Muntert var det inte, men nu är jag på banan igen.

Idag tog jag upp lådan med julsaker ur förrådet för att kunna hänga upp min adventsstjärna i fönstret och i morgon tänkte jag gå till kyrkan på mässa. Det är ju ändå något visst med första advent. Det första tända ljuset som följs av bjällerklang och janssons frestelse, luciatåg och julfester. Kanske behövdes det en vecka av ett stilla ingenting för att göra sig redo inför allt som komma skall? Tro bara inte att jag tänker göra det till någon årlig tradition.

Scener ur november

Vi befinner oss i den nedsläckta konsertsalen. En ton skär genom luften, ett ackord staplas upp, tar form, börjar om. En ansats, en hymn. Ljudet från scenen skapar ett korsdrag rakt in i bröstkorgen. På min vänstra sida sitter hon med ögonen slutna, en lätt darrning på hakan. Jag kramar hennes axel och lägger huvudet intill. Signalerar ett ordlöst allt kommer bli bra. Själen fladdrar.

and evenings steep’d in honeyed indolence
John Keats

En kväll bestämmer jag mig, nu får det lov att vara. Jag orkar inte leta mer. Inte bli hoppfull igen för att bli besviken. Läsa rum och läsa tankar. Det händer när man minst anar det, säger någon och jag har minst anat så länge. Kanske var det såhär det skulle bli och förbli. Det gick inte bättre. Tråkigt men sant. Så kan det gå.

du går
fram till havet
öppnar och

stänger efter dej
Bruno K. Öijer

När klockan slår midnatt är jag oändlig energi mellan lägenhetens fyra väggar. Inget i mig vill att dagen ska ta slut, att liv ska övergå i vila, så jag trycker hörlurarna djupt in i öronen och skruvar upp volymen. Slår på den sex timmar långa spellistan som jag fyllt med mina allra bästa låtar. De som får saker att kännas – för när är en tid för saker som känns om inte nu? Och med musiken i öronen ställer jag mig i fönstret och tittar ut över den tomma gatan, över parkens träd som tappat alla sina löv, över tysta rum i lägenhetshuset mitt emot, över blinkande torn i natten. En del av mig önskar att jag kunde vara en sådan som mumlar att det är dags att knyta sig vid tjugotvå, som förstår att dagar har ett slut. Men nätternas varsamhet hägrar alltid.

We don’t sleep much, we’re looking for trouble.
Loney Dear

November och dess vardagar
ett sakta regn av
vi som blev kvar-dagar.

Livet står stilla med
handen på ledstången
längtan i trapphuset
packningen staplad på hög.

Hissens spegel saknar oss.

Och så blev det november

Och så blev det november. I hallen plockades sandalerna undan och vinterjackorna fram.

Lådan med engångsmunskydd ställdes in i garderoben och lilla akvarieväskan fick en hedersplats på hatthyllan.

Jag promenerade ner på stan. Det var soldis på himlen och nykär stämning i luften. Folk bar långa halsdukar och heliumballonger och såg helgförälskade ut.

Jag hade klätt mig loafers, mockajacka och stickad tröja. Var nära på att ta en basker också men bytte till keps i sista sekund vilket var tur eftersom det hade känts lite väl Lydia Sandgren:skt annars.

Mina skor knarrade mot golvet hur väl jag än försökte smyga på biblioteket. Jag studerade långa hyllmeter med böcker och fina färg- och mönsterkombinationer.

På kvällen klädde jag mig i helgrönt efter en tidigare inspirationsdos.

Sedan promenerade jag under broarna och över vattnet hem till Karin som bjöd på röding med beurre blanc, gurka & äpple, riven pepparrot och regnbågsrom.

På vägen hem igen hade kyrkan i kvarteret tagit halloween-stämningen på fullt allvar och bäddat in sig i dimma.

Söndag betydde långpromenad och tunnbrödsrulle. Gunga! Gunga! Gunga! i lekparken och göra allt för att locka fram de där kiknande skratten som kommer långt nedifrån magen.

Stå och blunda lite i solen och tycka att allt är vackert. Sedan köpa d-vitamin på burk för det finns inga garantier mot gråa vintrar.

Vardag igen. Koka potatis- och purjolökssoppa, steka plättar, vispa grädde, sleva sylt.

Jobba, jobba, jobba. En dag i bankvalvet nere i källaren på stora bankkontoret.

Sjunka ner i gröna läderfåtöljer som generationer suttit i tidigare.

Gå i långa gångar med kassaskåp, känna präglade siffror under fingrarna, vrida på dubbla lås och snudda ett stycke historia.

Tidig kväll och på väg från Bergshamra till Ulriksdal. Vägen tyst och stilla genom skogspartiet och ett bra incitament att inte kolla svenska krimserier.

Framme på Emmer för att mötas av snickarglädje och matlust.

Vintorsdag med bubblande pinot noir och grönsaker från trädgården.

Gabriella som sällskap och prata livet och alltet.

Äta äta äta också. Bläckfisk och potatis och löjrom.

Rådjur och rotselleri och svampkräm.

Dessertvin och lingon och glass.

Sedan hem igen. Jag mättare än mörkret denna gång, omöjlig att skrämma.

Fredag med tiramisutillverkning före frukost.

Matiné på biograf Victoria. I feel as if I’m losing all my leaves. Sedan pizza och lek och kvällen runt bordet i köket.

Resterna av efterrätten kvar till fika dagen därpå.

En dag som var en solig lördag med hundpromenader och take away-middag. Och så blev det november och så blev det söndag. En regnig sådan som gjord för att skriva blogginlägg och läsa böcker och rensa garderoben, eller vad säger ni?

Åtta stilidéer jag vill testa

En av mina mest använda appar på telefonen är Anteckningar. Så fort jag får en tanke eller idé jag vill spara så skriver jag ned den där. För en utomstående så skulle nog de flesta av mina anteckningar vara ganska svårtolkade. Det kan stå saker som ”rostad majs och potatis”, ”brodera kudde, dagbok” eller ”ullkappa + keps”. Det sista är en av alla stilidéer jag snubblat över och skrivit upp för att testa. Jag tycker nämligen det är ett kul sätt att samla inspiration på, istället för att se ett exakt plagg och sedan gå och köpa prick samma, så försöker jag zooma ut och tänka vad i en viss outfit som jag inspireras av. Kanske är det en färgkombination, en lite otippad matchning eller ett visst typ av plagg som jag kan leta efter på second hand. Här är åtta stilidéer från mina anteckningar som jag har sparat och vill testa snart.

Vinrött + orange
En perfekt färgkombination nu på hösten när halva flödet består av pumpor och rödvin. Efter en snabb kik i min garderob insåg jag att jag har både en vinröd kostym, kjol och jacka som skulle kunna kombineras på olika sätt med en orange tröja, t-shirt eller skjorta.

Partyklänning över t-shirt
Jag gillar tanken på att kombinera en liten, glittrig partyklänning med en långärmad randig t-shirt eller en kortärmad med kul tryck. Ett ypperligt sätt att få nyårsklänningen att räcka till fler tillfällen.

Ullkappa + keps
Jag har alltid haft lite svårt för att bära mössa och tycker jag ser fånig ut i det (säkert bara en fix idé som jag borde släppt vid det här laget), men nu innan det blir riktigt kallt om öronen så är det ju jättefint att bära keps till ulljackan. En ultimat söndagslook när man strosar omkring och äter tunnbrödsrulle.

Helgrönt från topp till tå
När jag var sisådär 14 år hade jag en period där jag älskade färgen turkos och klädde mig i den flitigt. Lite samma känsla har jag inför min gröna fas som pågår just nu. Jag har blivit helt såld på både ärtgrönt och limegrönt och att köra en monokrom look i helgrönt likt ovan känns som en strålande idé.

Slipover över klänning
Slipovern stormade ju in i garderoben förra året med full fart och än har jag inte tröttnat på den. Däremot har jag insett att det också är väldigt fint att bära den över en kortare, voluminös klänning så det måste jag snart testa.

Transparent klänning över jumpsuit
För någon månad sedan klickade jag hem en hellång, tight, svart jumpsuit på Sellpy från något oklart märke. Den känns lite som ett dans- eller yogaplagg och är bland det skönaste jag haft på mig. Nu är planen att bära den så ofta som möjligt och ett sätt att komma undan med det är att dra på sig något skirt och transparent ovanpå.

Glitter – som klänning och under kostym
Min inre skata dras till allt som glittrar och något jag gillar är tanken på att bära en skimrande topp till en mer neutral kostym, allt för att addera lite aw-stämning i kontorsmiljön. Jag har också insett att en hellång glittrande klänning med axelvaddar är något som verkligen lockar och som jag ska hålla ögonen öppna efter.

Blått + brunt
En till färgkombination som känns väldigt fin till hösten är den där man blandar lite ljusare blå med brunt. Lika självklart som strand och hav eller jord och himmel. Den ska jag se till att testa inom kort!