Framkallade sommarminnen

Över en natt kollapsade sommaren och blev till höst. Eller i alla fall till någon slags regnkall, blåsig sensommar. Den kompakta, klibbiga värmen är ett minne blott och nu väntar långbyxor och långkok. Jag har flera planer för terminen, men de tar vi lite senare, för nu tänkte jag att vi skulle blicka tillbaka på sommaren i analogt format. Förra året rotade jag fram mina föräldrars gamla olympus-kamera ur en byrålåda och började fylla den med film igen. Jag är fortfarande nybörjare på området och det är en del överraskningsmoment när jag får se hur bilderna blir, men det är ju också en del av charmen. Så här kommer trettio framkallade foton från juni till augusti.

Vi börjar i midsommartid som firades ute på Väddö i Roslagen. Det var varmt och vi gick till sjön och badade varje dag.

Jag hade precis matat kameran med ny film och var bra på att fånga kompisar i olika ögonblick. På grund av filmbrist fick jag köpa en ny variant (Kodak Portra 800) som är ganska ljuskänslig och därför inte helt optimal för foton i solen mitt på dagen, men det blev rätt bra ändå tycker jag. Jag är ju inte så teknisk i mitt fotande utan vill mer bara fånga fina stunder.

Som den här på Emelie, Edda och Fredrik.

Det är också något med det analoga formatet som gör helt vanligt köksstök med disk och öppnade pastapåsar till något charmigt. Jag tror jag ska försöka ha en mer analog lins på livet i allmänhet framöver. [insert soppåse i motljus]

Efter midsommar var jag tillbaka i Stockholm och hade teamdag med mina kollegor och badade på Reimersholme flera gånger i veckan.

Jag åkte hem till min familj i Norrköping och hälsade på min nyfödda brorson Uno. Och så åkte jag till Smultronstället och åt glass med mamma och pappa. Så fint med omvända roller, att det nu är de som blir fotade med analog kamera och inklistrade i sommaralbumet. <3

Sedan fick jag semester och tog mig raka vägen ner till Österlen och glömde tydligen bort kameran för det blev bara två bilder på en vecka. En ute vid Ales stenar och en middag på baksidan av huset.

Efter det följde en vecka på Svartsö som var både suddig och skarp som ni kan se. Jag tycker ändå att tvättstrecksbilden blev fin med sina färger och skuggmönstret på handduken.

Lite mera landet-bilder ute hos mina föräldrar. Jag gick på promenad förbi hagen med alla får, in i skogen och lyckades hitta ett helt gäng med kantareller. Ett lyckligt ögonblick helt klart värt att dokumentera.

Jag tvekade ett tag på om kameran skulle få följa med på vandringen i England. Inte för att jag är så rädd om den utan för att varje grej extra blir något att bära runt på i en vecka. Men till sist packade jag ner den och det är jag ändå glad för, vyer som dessa är ju härliga att ha i flera format.

Lite klassiska gruppbilder hör ju hemma i semesteralbumet. Här är mina vandringskompanjoner Anna, Sadia, Gaëlle och Haz. Och på nedre bilden fick jag också vara med på ett hörn.

Sista bilden på rullen togs lägligt på det som var semesterns sista dag innan det var dags att åka hem och tillbaka till vardagen igen. Nu återstår bara att jaga reda på ny film så jag kan börja dokumentera hösten och dess små ögonblick.

Att vandra på South West Coast Path i England

Det har blivit dags för det långa inlägget om min vandring i södra England. Ni har frågat och jag har försökt svara och samla så mycket information som möjligt. Värt att notera är att South West Coast Path är en lång led på drygt 100 mil som sträcker sig längs stora delar av södra Englands kust, så det jag har sett är bara en tiondel ungefär. Men förhoppningsvis kan det här inlägget fungera som inspiration och guide även om ni går andra sträckor eller vandrar på en helt annan plats.

Val av resmål

Att jag ens kom iväg på en vandring är helt och hållet min kompis Annas förtjänst. Tidigare somrar har hon gjort olika vandringsresor med sin vän Gaëlle och i år var de sugna på att utöka gruppen med några fler. Jag har alltså haft ganska liten inblandning i själva bokandet av resan och mest varit pepp och sagt ja till allt de föreslagit. Men när jag frågade Anna varför det blev just England blev svaret: ”För att England är toppen! Landskapet är vackert, det finns massor med små gulliga byar med bra pubar, folk är trevliga, och det finns bra leder.” Gott nog! Just den här leden, South West Coast Path, hade vi fått tips om av en kollega till Gaëlle. Värt att nämna är också att två av fem i gruppen befann sig i Storbritannien innan, så det kändes också som ett plus.

Planeringen av resan

När det gäller välkända leder (som denna) så går det oftast att söka fram förslag på dagsetapper för den sträcka man vill vandra. Det kan vara bra att se vad andra tycker är en rimlig dagslängd för just den leden man valt, eftersom olika leder kan skilja sig rätt mycket åt i svårighetsgrad. Sedan gäller det ju också att se till att det finns lediga boenden i början och slutet på varje dagsetapp man vill göra, vilket kan bli ett litet pussel om man inte är ute i god tid. Två bra sidor för att läsa mer om South West Coast Path och de olika etapperna på den är:

→ South West Coast Path Trip Planning
→ Absolute Escapes South West Coast Path

Vi vandrade i norra Devon under fem dagar och siktade på att gå runt 20-22 km varje dag. Oftast började vi runt 9-10 på morgonen och var framme vid 17-18, så det blev ungefär 6-7 timmar vandring per dag. Vi hade aldrig bråttom och tog alltid en lite längre lunchpaus och ibland också ett dopp om vi passerade en strand. På grund av boendelogistik hade vi en dag som var ganska mycket kortare (8 km), men det var också rätt mysigt eftersom det gav oss lite tid att utforska en av byarna närmare. Mellan dag 3 och 4 tog vi en buss tidigt på morgonen för att slippa gå en lång (och ganska tråkig) väg rakt inåt i landet och istället få vandra mer längs kusten.

Våra etapper

Lynton – Combe Martin 22 km
Combe Martin – Ilfracombe 8 km
Ilfracombe – Croyde Bay 24 km
Buss från Croyde Bay till Barnstaple, bussbyte och sedan vidare till Westward Ho!
Westward Ho! – Clovelly 19 km
Clovelly – Hartland Quay – Hartland 21 km

Varje sträcka hade verkligen sin charm men mina favoriter var nog den första från Lynton till Combe Martin och den tredje, framför allt sträckan från Ilfracombe till Woolacombe. Av byarna så var nog Ilfracombe och Clovelly mina guldkorn, de var så mysiga!

South West Coast Path är ju en populär vandringsled, men jag skulle inte säga att det kändes som att det var särskilt mycket folk när vi gick, även om det var högsäsong. Ibland stötte man på några andra vandrare eller människor som gjorde kortare turer men den större delen av tiden gick vi helt själva i vår grupp.

Boenden längs vägen

Vi hade bokat alla boenden i förväg. Från början var faktiskt vår plan att vandra en del av leden som går i Cornwall, men när vi skulle boka boenden i slutet av maj var mycket redan uppbokat där. Så efter lite pusslande hittade vi en fin led i Devon med boenden i fem olika byar på lagom avstånd. Vilka slags boenden vi hade varierade en del, ibland var det enklare B&B och ibland hotell. Kraven var inte särskilt höga, efter en lång dags vandring är alla sängar sköna och det enda som står på önskelistan är en dusch, men alla boenden var bra tycker jag.

Eftersom det här var min första vandringsresa kände jag att det var väldigt skönt att få landa i en säng varje kväll och veta på förhand var jag skulle sova. Visst är det mer sport och ”på riktigt” att tälta och bära på all sovutrustning och mat, men den här typen av resa passade väldigt bra för mig (och för resten gruppen). Det är inte heller är tillåtet att tälta var som helst längs leden, utan man måste hålla sig till specifika campingplatser, så det är inte riktigt lika fritt som i Sverige.

Mat och dryck

På de flesta hotellen ingick frukost eller så åt vi det ute i byn där vi började vandringen. Jag körde oftast på en rejäl frukost med ägg, mackor, yoghurt eller gröt och ibland en full english. Som matsäck under själva vandringen hade vi färdiga mackor, frukt, grönsaksstavar, chips och godis. Vissa hotell hade ordnat så att man kunde beställa lunchpaket att ha med sig, annars gick vi oftast till den lokala mataffären. Längs själva leden var det rätt tomt på matställen (med undantag för de få gånger vi passerade genom en något större by) så vi såg alltid till att ha med oss matsäck. Det bästa är att allt smakar ljuvligt när man äter det utomhus utsträckt på stranden eller högt uppe på en topp. Då spelar det ingen roll att det är svettiga ostmackor och smält twix-choklad. På kvällarna åt vi ute på de lokala restaurangerna. Det blev absolut en och annan fish & chips med en kall pint öl.

För att klara värmen hade vi med oss mycket vatten. Jag körde dubbla vattenflaskor (totalt 1,5 liter) och försökte fylla på båda dessa en gång under dagen. På vissa sträckor var det långt mellan husen och då fick man hushålla en del med vattnet. Alla invånare vi träffade var dock väldigt vänliga och fyllde gärna på våra flaskor när vi bad om det.

Väder och vind

När vi bokade resan hade vi ingen aning om vilket väder vi skulle få och jag ställde mig in på allt från 10 grader och regn till strålande sol. Som tur var lyckades vi pricka in en vecka med pangväder och regnstället låg längst ner i väskan under hela vandringen. I början av veckan låg temperaturerna runt 22-25 för att sedan gå över 30 mot slutet av veckan. Det var lite jobbigt att vandra i, men det gick ändå okej. Jag hade väntat mig att det skulle vara mer vind eftersom vi gick längs kusten, men det var nästan helt vindstilla varje dag.

Förberedelser

Rent träningsmässigt förberedde jag mig en del men inte jättemycket inför vandringen. Jag hade gjort ett par dagsturer tidigare och vet att jag gillar att gå och har ganska lätt för det, så ur den aspekten var jag inte så orolig. Men för att undvika att få ont i rygg och axlar av bärandet av packning passade jag på att träna dessa muskelgrupper lite extra på gymmet under våren och försommaren. Jag brukar också springa tre gånger i veckan, så min kondition är helt okej tror jag. Med detta som grund gick vandringen bra att genomföra och jag kände mig tillräckligt stark och kapabel hela tiden.

Hur vandringsvana vi var i gruppen varierade en del. Vi hade ett par mer erfarna vandrare och så en del nybörjare, som jag, men alla klarade av etapperna. Sträckan vi gick hade ganska stora höjdskillnader, det var mycket branta upp- och nedförsbackar vilket kan vara ganska slitigt. Jag såg ingen som gick med barn i sele, även om det kanske skulle gå, i alla fall om man kortar etapperna en del. Jag vet att det finns en del företag som erbjuder bagageservice som kör ens väskor mellan etapperna, men det var inget vi kollade upp.

Vandringsskor

Min kompis Anna tipsade om vandringsskorna Adidas Terrex Free Hiker GTX som hon använt på tidigare vandringar och jag köpte ett par och gick in dem hemma innan resan. Nu är jag tyvärr inte sponsrad, men alltså, jag älskar de här skorna! De är otroligt sköna och mjuka på foten, vattentäta och med bra sula. Perfekta för den här typen av vandring. Jag kan tänka mig att man på andra typer av turer vill ha ett par lite grövre kängor med mer stöd i skaftet, men jag var väldigt nöjd med dessa under hela resan. Jag köpte mina i en stor storlek och hade sedan dubbla tunna strumpor i merinoull för att förebygga skavsår vilket funkade bra. Vid dagens slut hade jag bara ett par blåsor under fötterna som oftast gick tillbaka under nätterna.

Packning

Min väska vägde ungefär 7 kilo (minus fyllda vattenflaskor och matsäck) vilket kändes som en rimlig tyngd att bära runt på. Jag hade försökt minimera innehållet så mycket som möjligt, men samtidigt packa så att jag skulle vara beredd på ett väderomslag. Nästan varje kväll tvättade jag upp kläderna jag hade vandrat i så att jag skulle kunna ha dem ett par dagar senare. Det här hade jag med mig:

Att vandra i
2 t-shirts, 2 shorts, långa vandringsbyxor, 2 sport-bh:ar, 5 par sömlösa trosor, 4 par strumpor i merinoull, solhatt, scarf, vandringsskor, vattenflaskor.

För sämre väder
Tunn zip-tröja i merinoull, vind- och vattentät skaljacka, regnbyxor, regnskydd till väskan.

Ombyte till kvällar samt resan dit och hem
Skjorta, linnebyxor, t-shirt, ärmlös klänning, klänning med lång ärm, bikini, sandaler, liten handväska.

Från badrumsskåpet
Solkräm, myggmedel, skavsårsplåster, vanliga plåster, sårsalva, bandage, värktabletter, handsprit, pappersnäsdukar. Minimerad necessär och ett par sminkgrejer.

Övrigt
Fickkniv, tvättmedel, sittunderlag, tunn handduk, pocketbok, korsordstidning, yatzy, laddare, tygpåse.

Vad var bäst?

Det är så mycket som var fint med den här resan, men alla fantastiska vyer och naturen kommer högt upp. Också att få lära känna nya vänner på det här sättet, både i tystnad och i samtal med varandra. Alla små konversationer med främlingar och trevliga människor vi mötte (inklusive den lilla manskören på puben i Ilfracombe som sjöng stämmor i två timmar). Tescos Strawberry Pencil-godis som höjde mitt blodsocker vid flera viktiga tillfällen förtjänar också en extra shout-out.

Vad hade jag gjort annorlunda?

Helt ärligt, just nu kan jag inte komma på något. Jo, jag hade tagit ut mer semester, lagt in två vilodagar efter de fem vandringsdagarna och sedan fortsatt att gå under en vecka till. För det finns mer vandring i de här benen, det gör det. Nu ska jag försöka komma iväg på några mindre turer på hemmaplan och fortsätta hålla chattgruppen varm med planerna inför nästa sommars vandring.

100 kilometer längs Devons kust

Semesterdagarna har runnit ut. Jag är tillbaka i kontorslandskapet med dess energisnåla lysrörsbelysning och ställer väckarklockan på sju igen. Fyra lediga veckor har både swoshat och stillsamt makat sig fram. I söndags kväll kom jag hem från den sista etappen, en vandringsresa i södra England.

Tillsammans med fyra andra, tre nya bekantskaper och en nära vän, har jag vandrat i upp- och nedförsbackar med magiska vyer. Under fem dagar avverkade vi runt 100 km utmed Devons kust. Vi stannade till i små städer längs vägen, drack öl på de lokala pubarna och tog salta dopp i havet. Det var min första vandringsresa någonsin och det var helt otroligt.

Inte bara var miljöerna svindlande och sällskapet gott. För första gången på mycket länge, ja kanske någonsin, upplevde jag känslan av att testa något helt nytt och inse att ”det här är min grej”. Att det inte är jobbigt, att allt bara flyter. Självklart var det fysiskt krävande. Det var ofta över 30 grader varmt och branta backar, men jag kände mig stark i benen, glad i själen. Nästan hela tiden fylld av en grundlig tacksamhet.

Det var så skönt att låta kroppen bara vara ett verktyg. Att lämna alla dömande tankar om det yttre och fokusera fullt ut på varje steg framåt. Att ha gott om tid att tänka, ge tankarna utrymme att vandra dit de vill och ibland lyfta en fundering med en vän. Att få möta godheten hos främlingar som pekar ut rätt stig eller glatt fyller upp ens vattenflaskor med trädgårdsslangen. Och att lära känna nya personer, få nya infallsvinklar och dela minnen, skratt och kakor.

Det var helt enkelt en toppenresa, kanske en av de bästa jag gjort, någonsin! Snart tänkte jag skriva ett lite längre inlägg med mer fakta om vår rutt och saker som kan vara bra att veta om man är sugen på att göra en liknande vandring. Har ni några frågor så går det fint att ställa dem i kommentarerna här så ska jag försöka svara på allt. Hej svejs från en vandringsfrälst!

En vecka vid havet – om tid själv och lugnande medel

Jag har tillbringat en vecka vid havet. Varit ute på Svartsö i Stockholms skärgård och bott i en stuga nära bryggan i Alsvik, så som jag gjort två år förut. Det är något med den där platsen, den känns hemma på ett märkligt sätt, har gjort det enda sedan första gången jag satte foten där. När jag tidigare i somras låg på en smal brits i ett rum på Dalagatan och just hade svalt innehållet i en liten metallkopp med lugnande medel som skulle göra det mindre plågsamt att dra ut min framtand, bad tandläkaren mig att andas djupt och tänka på ett semestermål. Och jag låg där i det nedsläckta rummet med den beska smaken i munnen och önskade mig bort till klipporna vid bryggan nedanför huset. Några veckor senare var jag där.

De första två dagarna hade jag sällskap av min vän Malin. Vi tog båten ut vid lunchtid på söndagen och jag fick visa henne ön. Badbryggan med det perfekt svalkande vattnet, den lilla lanthandeln med sina extra små kundvagnar, restaurangen med den grisformade neonskylten på taket, insjön med sitt perfekt klara vatten, de hungriga rådjuren i trädgården och glasskiosken vid hamnen. Morgondopp och badminton och yatzy. Kallt rödvin och varsin trisslott utan vinst. Jag gick upp tidigare en morgon och bakade frallor till frukost. En av kvällarna tände vi grillen och la grönsaker, persikor och eldost på gallret. Det var fina dagar, enkel tid.

På tisdagen for hon hem och resten av veckan blev bara min. Det är något fascinerande med att tillbringa så mycket tid för sig själv på en plats som känns hemma men inte är ens vanliga hem. Helt plötsligt finns utrymme att tänka, att känna efter och att bara vara. Mina dagar innehöll i stort sett samma saker. Jag gick upp och läste, löste ett korsord, drack kaffe på den lilla trappan utanför huset. Låg och solade på klipporna, sprang en runda på eftermiddagen och drack ett glas vin. Lagade middag, skrev lite och lyssnade på sommarprat. Ibland hände det att jag blev lite rädd för det kompakta mörkret, de främmande ljuden som huset gav ifrån sig och älgarna som jag visste gick runt på ön. Då sjöng jag för mig själv en sång jag lärde mig som barn. Jag är inte rädd för mörkret, i morgon bitti ordnar det sig. Jag är inte rädd för mörkret, hoppas mörkret är rädd för mig. Och med gryningen kom lättnaden, ljuset var gott.

Jag betraktade min tillvaro på ön och funderade på om jag kände mig ensam. Om det fanns något sorgligt över det hela. Och visst fanns det stunder, som när jag satt där på stenbänken och såg himlen färgas rosa och havet glänsa, då jag önskade att någon hade suttit intill. Att jag hade fått dela ögonblicket med någon som också förstod det hypnotiserande i små vågor som snuddar klippor, som sakta slipar dem slätare än kinder. Men mest kände jag mig tillfreds. För är det något jag förstått så är det att ensamheten i stan drabbar mig så mycket hårdare. Där är jag omgiven av människor och möjligheter, det finns så många potentiella möten som ändå inte blir. Där känns frånvaron mycket tydligare. Själv på en ö utan varken schema eller kontakter finns inte så mycket att göra mer än att vila i sina egna tankar.

Och jag har vilat och tänkt. Varit ute varje solig timme. Lyckats landa i den vänliga lunken där prestationer och förväntningar knappt existerar. Den här veckan har verkat likt det lugnande medlet jag svalde den där torsdagen i början av juli, men helt utan den beska eftersmaken.

Blabla blåblå himlar moln som bomullstussar

Skriv! väser hjärnan.
Du måste
faktiskt
skriva nu.

Om vad? suckar jag.
Det finns så
lite
att säga.

Blabla semester och sol ta ett morgondopp ja idag igen söta jordgubbar och blekta boksidor disigt hav och stranden som bränner under fotsulorna vi tänder grillen framåt kvällen kolla vad var det där för rovfågel en röd glada kan ni le och titta in i kameran sökaren kartan bilen längs grusväg längs landsväg motorväg stanna och köp en glass nej två kulor visst har vi det roligt blabla blåblå himlar moln som bomullstussar sextio grader vittvätt blåbär körsbär mandel kattfot vacker tass smyga upp i gryningen vara först uppe men flera år efter springa ikapp längs nyponbuskar och fårhagar tillåta mig själv att andas djupt ur munnen det eviga nynnandet alltid en sång en visa kolla kolla vad fint det är vad bra vi har det jaja jojo haha blabla allting om och om igen det är så mycket och så lite okej men här får du en lucka en glugg mitt leende är ett barns jag söker sanning i nyfödda ögon finner visdom hos de som är åttioåtta och nittiotvå alla somrar de burit och alla jag ska bära det är samma samma sommar sommar sommaaar jag tror det räcker så.

Sommarläsning – boktips till er och böcker jag vill läsa

Det är sommar och förhoppningsvis finns lite mer tid till läsning. Utsträckt på en filt i den närmsta parken, i en husvagn med regnet smattrande mot taket, på en solvarm klippa med bad mellan varven så att boksidorna blir skrynkliga av saltstänket eller i en semestertom bar i en semestertom stad. Var jag än är i sommar så vill jag ha en bok med mig. Igår kånkade jag hem en trave böcker från biblioteket och förra veckan köpte jag fyra pockets att kasta ner i strandväskan. Jag är redo för lässommaren 2022. Men innan jag försvinner bort i romanernas och poesins värld så tänkte jag dela med mig av ett gäng boktips till er av sådant jag läst och verkligen gillat de senaste månaderna. Jag har också samlat ett gäng titlar som jag själv är nyfiken på och förhoppningsvis kan få tag i, om inte i sommar så i höst.

Sex boktips till er

Natten – Sara Gordan
En mor söker sin försvunna tonårsdotter i natten. Flickan är sjuk och går inte att nå, mamman irrar på gatorna eller sitter hemma och ringer alla hon kan komma på. Är det hennes oro som drivit bort dottern, och är oron befogad? I ”Natten” minns modern ett föräldraskap i evig upprepning, från vardag till akuta tillstånd. En berättelse om vad som kan ta vid efter småbarnsår och skilsmässa, om utmattning och oro men framför allt om kärlek.

Språket, språket, språket! Det är den största behållningen i Sara Gordans roman. Här finns en intensitet och en noga vald precision, upprepningar och detaljer är varsamt placerade. Storyn är gripande och oron hos huvudpersonen, den hjälplösa mamman, smittar av sig. Eftersom allting berättas ur ett och samma perspektiv blir det korta formatet tacksamt, här ryms ändå allt och lite till.

Blåsa liv – Clarice Lispector
Clarice Lispectors fiktiva person »Författaren« skapar Ângela genom att likt Gud i skapelseberättelsen blåsa liv i sin gestalt. På det sättet tänker han sig kunna föra ett samtal med sitt mörka inre. Men när Författaren inser att han inte längre kan kontrollera sin alltmer självständiga skapelse grips han av en sorts hatkärlek till Ângela. Kanske måste han låta henne dö. Dock förstår han att det även skulle innebära hans eget slut.

Ett fragmentariskt verk, en samling skärvor – knivskarpa och vackra. Det här är mitt första möte med Clarice Lispector och jag är förtjust redan från start. Orden ligger så rätt, översättningen är varsam, mening efter mening flyttar in hos mig. När jag är klar kan jag inte riktigt sätta fingret på vad jag faktiskt läst, jag vet bara att jag gillade det otroligt mycket.

Kärleken och hatet – Mara Lee
Mara Lee återvänder till ett skrivande som ligger nära hennes tidiga böcker, ”Kom” och ”Hennes vård”. Det är en lyrisk undersökning av varför vi älskar stup, och varför flaggans färger är samma som en käftsmälls. Den avslöjar vilket grammatiskt tempus som är bättre än sex, och varför vissa mammor vänder på jorden i mars. Här finns gudomliga kaksmulor, lupiner och miraklet då hat omskapas till kärlek.

Det här är den första boken jag läser av Mara Lee efter att tidigare ha tagit del av hennes översättningar av Anne Carson och nu vill jag genast upptäcka mer. Det är något med den här formen som jag verkligen gillar, den oförutsägbara, egenartade som rör sig i gränslandet mellan poesi och prosa. Som är fylld med referenser till andra verk, utläggningar om ord och vokaler som plockas bort och dissekeras. Det är kärlek och det är hat och det är en fröjd att få läsa.

Historier om tröst – Ida Hegazi Høyer
I ”Historier om tröst” visar norska Ida Hegazi Høyer hur möten med nya platser och människor kan få oss att ifrågasätta vilka vi är, hur vi ser på oss själva eller vill bli sedda. Hur språket, eller språklösheten, kan kasta oss ut ur det trygga och välbekanta, men också föra oss samman. Det handlar om vanor och begär, om förlustelse och förtappelse, och om makten i det tillfälliga. Om hur osynlig skillnaden kan vara mellan ensamhet och tillhörighet – liksom gränsen mellan att älska och att utnyttja någon.

Historier om tröst är tre berättelser om tre fristående karaktärer som alla söker efter trygghet och tröst. Ida Hegazi Høyers språk är varsamt behandlat och noga uttänkt, en smula poetiskt och fyllt av precisa skildringar. På ett sätt gör det berättelsernas teman sekundära, istället är det stämningarna och karaktärernas tankar som tar det mesta utrymmet. En fin bok av en författare jag gärna läser mer av.

Kärlekens exil – Sandy Harry Ceesay
Kamil och Peti är barn när familjen lämnar Sverige för Paris. Kärlekens stad som deras gambiske pappa älskar. Men livet på 2 rue Lamarck slås sönder när mamman dör. När Kamil som ung vuxen utsätts för ett hatbrott kompliceras hans relation till fadern. Samtidigt pågår den spirande kärlekshistorien mellan Kamil och jämnårige Lamin. ”Kärlekens exil” är en poetisk roman om migration, våldsamhet och förlust, kärlek och överlevnad.

Det här är en vacker, innerlig och omsorgsfullt skriven roman. Vi får ta del av en känslosam historia fylld av symbolik och starka meningar som jag vill stryka under en efter en. Sandy Harry Ceesays debut imponerar på mig och ger mersmak.

PUR – Erik Lindman Mata
En närhet som våldsamt brutits. PUR blir ett arbete med att hålla fast och konstruera vad som finns och har funnits, som väv, lista, komposition, bild: ”bilderna förstör minnet”, det är sant. Men vad gör språket med minnet? Och vad gör kärleken?

PUR är en stark och sorglig poesidebut som biter sig fast mellan raderna, håller sig kvar, sätter fingret på smärtan. Erik Lindman Matas språk är kolsvart och skimrande på samma gång.

Sju böcker jag vill läsa

Häng city – Mikael Yvesand
”För några år sen öppnade en snabbmatsrestaurang vid systembolaget. De valde det oambitiösa namnet Mat City, vilket ledde till att vi därefter började kalla saker efter dess utmärkande egenskap följt av city. En gång sa Davve till exempel att vi borde åka till diskot på Örnäset eftersom det kommer vara Röv City. Vindstilla kvällar är i regel Mygg City. Vid vårdcentralen bredvid Jocke och Davve ligger Häng City.”

En sommar utan krav och vuxen närvaro tar sin början. Tristess förträngs med dumdristighet och saknad med obrottslig vänskap. Ett villakvarter i Luleå drabbas av ett fruktansvärt brott, samtidigt som livet rullar på. Med skateboard, cykel, buss. Till stugan, ön, kojan i Häng City.

Jag har snubblat över utdrag ur den här boken och tycker den verkar vara roligt och finurligt skriven om livet som tonåring i en mellanstor stad.

Samling – Natasha Brown
En dag i en svart brittisk kvinnas liv i Brexit-London. Berättaren förbereder sig för att gå på en påkostad trädgårdsfest på sin pojkväns familjegård. Samtidigt funderar hon på sitt liv. När minuterna tickar och framtiden kallar kan hon inte längre undkomma frågan: är det dags att rasera allt?

”Samling” är en berättelse om de kontexter vi lever inom – om ras och klass, trygghet och frihet, vinnare och förlorare. Med en vass och osviklig blick demonterar Natasha Brown mytologin om vithet, radar prydligt upp spillrorna och går därifrån.

Boken Samling har fått varma recensioner och lockar mig med sitt ständigt aktuella tema och sin tydliga kraft.

Där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn: Cristinaboken – Hanna Rajs
I Hanna Rajs första roman står frågeställningen ”jag undrar vad som har påverkat mig mest: att känna dig eller att förlora dig” i centrum. Berättaren Hanna har inte ”gått vidare” sedan vännen Cristina dog för snart tio år sedan. Men varför är det som hände då så närvarande och vad innebär en förlust? ”Cristinaboken” är en vänskapsskildring, en uppväxtskildring och ett försök att förstå en sorg som fortsätter.

Jag bläddrade i den här boken inne på Söderbokhandeln och drogs till dess form. Överlag är jag svag för romaner som inte följer en fast mall, som bryter upp och utmanar det traditionella formatet. Chattkonversationer, flödande texter utan versaler och ett poetiskt språk gör mig sugen på att läsa.

En odyssé: En far, en son och ett epos – Daniel Mendelsohn
”En odyssé” är en personlig berättelse om en far och sons transformativa resa genom att läsa – och återuppleva – Homeros episka mästerverk.

När åttioårige Jay Mendelsohn bestämmer sig för att anmäla sig till en kurs om Odyssén på Bard college, som hans son, författaren och antikvetaren Daniel Mendelsohn håller, blir det början på ett hisnande intellektuellt och känslomässigt äventyr.

En blandning av fakta och fiktion som förhoppningsvis kan vidga mina begränsade kunskaper om antikens litteratur.

Yarden – Kristian Lundberg
Fångad i en snara av växande skulder söker Kristian arbete på de mest skiftande platser. Till slut får han jobb i Malmö hamn på Yarden, bland uthyrningsföretagets timanställda med sämst arbetsvillkor, ett arbete där man ständigt riskerar att bli kickad från en dag till en annan. Han flyttar bilar under sträng bevakning och i alla väder. Sakta blir återgången till det kroppsarbete som han höll på med i ungdomen en resa tillbaka till barndomen. Men berättelsen blir också en uppgörelse med det moderna arbetslivets villkor.

Kristian Lundberg gick bort tidigare i våras och Yarden var hans mest kända bok. En arbetarskildring om klass och människosyn som känns viktig att läsa.

Sången om Akilles – Madeline Miller
Grekland på hjältarnas tid. Patroklos, en tafatt ung prins, tvingas gå i landsflykt och hamnar hos kung Peleus och hans perfekte son Akilles. Deras olikheter till trots växer en innerlig vänskap fram mellan pojkarna, en relation som djupnar till något mer i takt med att de mognar till unga män.

När Helena av Sparta blir bortrövad skickas Akilles i väg till det fjärran Troja för att fullfölja sitt öde. Sliten mellan kärlek och oro över vännen gör Patroklos honom sällskap, utan att ana att allt de håller kärt kommer att sättas på prov under de kommande åren.

Över allt på sociala medier tycks den här bokens poolblå omslag dyka upp. Sången om Akilles gavs ut redan 2011 och hyllades stort, men har först i år översats till svenska.

Detaljerna – Ia Genberg
En kvinna ligger nedbäddad i feber när en handfull människor ur det förflutna står framför henne: en blivande kändis som skrev ett brev, en vän som försvann bortom kartan, en kärlek utan framtid.

Detaljerna är en roman med fyra porträtt och tusen detaljer, om tummade pocketböcker, psykedelisk dans och kippande oro. Vilken är den perfekta millennieklänningen? Kan en älskad människa verkligen försvinna? Och vem är det egentligen som porträtteras, personen på bilden eller den som håller i penseln?

En vän till mig hade läst den här i sin bokklubb och den fick ett otroligt högt betyg. Det i kombination med alla de där små detaljerna lockar mig till läsning.

Hoppas att ni får en riktigt fin lässommar allesammans och dela gärna med er av boktips om ni har lust! Vill ni ta del av min läsning i någorlunda realtid kan ni följa mig på Goodreads där jag försöker samla titlarna jag läser och skriva små recensioner efteråt.

So far, so so so good

Jag vet inte om det var det kyliga vädret, men maj som i vanliga fall brukar vara en favoritmånad passerade ganska obemärkt förbi. Men så kom juni och juni var ljuvlig, särskilt de sista veckorna. Låt oss ta en titt!

Ett genomgående tema är att jag har sprungit och gått om vartannat. Kanske är det sommaren som gjort benen fulla av spring, precis som i visan, för visst spritter det. En lördag bestämde jag mig för att promenera genom hela stan. Ett av stoppen var Grubbensparken som känns som en liten oas i city.

Sedan fortsatte jag till Odenplan och glassbaren Snö. Där köpte jag en bägare med två skopor av saltlakrits, svartvinbär & viol samt brynt smör, rosmarin & kola innan jag vände hemåt igen.

Mitt nyvunna spring-flow fick dock göra ett uppehåll för strax därpå drog jag på mig en rejäl förkylning. Jag läste och hörde om ökade covid-fall på flera håll och gjorde två tester med några dagars mellanrum, men båda var negativa. Efter det diagnosticerade mig själv med en vanlig bonn-förkylning och tackade min lyckliga stjärna för att corona-viruset fortfarande tycks ha noll intresse av mig.

En kväll när jag kände mig piggare tog jag en promenad på söders höjder. Först Blecktornsgränd upp till Ivar Los park och sedan Fjällgatan. Stockholm, Stockholm stad i världen.

Lagom till midsommar hade hostan och snuvan turligt nog lagt sig, så jag kunde följa med till det årliga firandet jag brukar ha med ett gäng kompisar. I år hade vi hyrt en gammal kollogård på Väddo som låg inbäddad i grönska i Roslagens famn.

På midsommarafton strålade solen från en klarblå himmel och vi började dagen med att promenera ner till badplatsen för ett dopp.

Väl tillbaka svängde jag ihop en slarvig krans med smörblommor och rödklöver som hann vissna halvt i värmen redan innan den landade på mitt huvud. När det gäller kransar så tycker jag att det ska synas att de är egengjorda. Hellre en äng på huvudet än en välansad rabatt.

Jag firade med mitt vanliga gäng som består av vänner från universitetstiden och numera även en hel flock barn. Totalt var vi 14 vuxna och 7 barn, alla under sex år. Om det var många lugna stunder med djupa samtal vid det gemensamma långbordet? Svar nej. Om det var härligt ändå? Absolut!

Vid 14-tiden åt vi en traditionsenlig midsommarlunch. Eller ja, ganska. Snapsen glömdes bort odrucken i solen efter att ha fått konkurrens av en såpbubblepistol. Det är ju roligare så ändå.

Resten av helgen fylldes med kubbspel, stranddagar, studsmattor, grillkvällar, sällskapsspel, pastamiddagar, jordgubbar och dans.

Helt plötsligt var det söndag och dags att packa ihop för att åka hem. Så vi vinkade hejdå till fåren i hagen och havsörnen på himlen och rullade tillbaka till Stockholm igen.

Efter en snabb powernap på soffan insåg jag att även söndagen krävde sitt dopp, så jag mötte upp Malin på Reimersholme. Där hade vi picknick och avhandlade allt som hänt sedan sist i takt med att solen gick ned.

På måndagen var det dags att släpa sig till kontoret igen. Helt plötsligt kändes den där semestern i mitten av juli evighetslångt bort, men jag mutade mig själv med att få ta ett kvällsdopp efteråt. Skyndade mig hem och bytte om till en kort blommig klänning och sandaler, packade stråväskan och tog sikte på Årstaviken.

Där var jag knappast ensam, men jag lyckades hitta en egen liten badplats att gå i på. Återvände sedan hem, nydoppad och juniglad.

Till middag lagade jag två små sallader. En med stekpannegrillad majskolv, röd chili & gräslök. Och så en klassisk tjejsallad med vattenmelon, kalamataoliver, rödlök och salladsost.

Kvällssolen sken rakt in i min lägenhet och färgade allting rött och jag önskar så att jag kunde spara det här ljuset på burk för att ta fram i november.

I tisdags var det en något lättare jobbdag. Vi skulle nämligen ha en team-dag med det kreativa teamet jag jobbar i. Först började vi högst upp på kontoret med utvärderingar och mål samt lite inspirationssessions. Jag bar en kofläcksmönstrad kjol som jag är ytterst nöjd över att ha lyckats klicka hem från Sellpy.

Efter en god lunch lämnade vi kontoret för att åka iväg och köra gokart. Jag insåg hur extremt präktig jag är som förare, ganska bra i trafiken alltså, men rätt kass på en racingbana. Hade gokarten haft blinkers hade jag lätt använt den med största noggrannhet.

Efter gokarten fortsatte vi på det fartfyllda temat och gick på bio för att se den nya Top Gun-filmen. Den var absolut cheesy men också rätt bra. Sedan åkte vi hem till min chef där hans fru som är sommelier höll en liten vinprovning med oss. Dagen avslutades med hemmabakade pizzor i toppklass och så höll vi varsitt musikquiz som vi fått förbereda. Jag var bättre än på gokarten i alla fall och knep åt mig en hedersvärd andraplats.

I onsdags gjorde jag en massa ärenden på stan. Bland annat gick jag förbi Söderbokhandeln och köpte årets diktsamling. Varje sommar försöker jag nämligen läsa de samlade verken från en utvald poet och i år landade valet på Gunnar Ekelöf. Jag har också tänkt att jag ska skriva mer om sommarläsning så fort jag får tid, både vad jag är sugen på att läsa och några boktips till er, vore det något?

Igår mötte jag upp Erik, Sandra, Rut och Emelie på nyöppnade Plåtparken nere vid Årstaviken. Vi drack öl och åt hamburgare och passade på att ses en sista gång innan alla sticker iväg och semestrar på olika håll. Så kul med ett nytt ställe att hänga på och perfekt location om man vill ta ett dopp före eller efter.

Det var slutet av min juni och ett par veckor fyllda av bad och fina stunder. Men det bästa har jag inte ens hunnit berätta! Dagen före midsommarafton föddes nämligen min brorson Uno. Mitt allra första syskonbarn och nu kan jag stolt titulera mig som faster. När jag skriver det här sitter jag på tåget på väg för att hälsa på dem och min mage pirrar av vetskapen om att vi snart ska ses. Han äger redan mitt hjärta och från och med nu kommer varje sommar också vara hans. Hur fint är inte det?

17 personliga skärmdumpar

Välkommen till mitt innersta, förlåt jag menar min skärmdumpsmapp. Låt oss titta på vad som sparats där den senaste tiden.

Restaurangen Wood Stockholm byter tema på sina menyer med jämna mellanrum och deras senaste är Litteratur. Jag blev akut sugen på att gå dit och ta del av deras tolkningar.

Leandra Medine bar någon slags topp gjord av två ihopknutna scarves, vilket jag tycker var fint och smart. Det känns dock som att det behövs ca 27 säkerhetsnålar för att få det att funka i verkligheten.

Tut tut! En liten notis från SOS Alarm-appen som piggade upp.

Blev inspirerad av Elsa Ekman att försöka få till en sådan här mjuk men spetsig eyeliner. Önska mig lycka till.

Magda Lundberg och hennes fåglar är som alltid bäst på att fånga känslor.

Jag vet inte om det är bra att min Tinder-algoritm tror att jag är intresserad av att köpa flera meter trädgårdshäck till billigt pris. Vet den ens något om mig i så fall? Förmodligen inte.

Den här gamla bilden fotad på min kompis Annas landställe dök upp och jag blev tekniknostalgisk pga mindes tiden innan smartphones med små mobiltelefoner, systemkameror, klumpig knallrosa högtalare och digitalkamera. Man var uppenbarligen mobilberoende redan då, även om man inte ens hade sociala medier i telefonen.

Linnea Wikblad aka Killmaterskan har alltid de bästa frågestunderna på Instagram. Här gillade jag hennes svar på midsommarmat (och fick panikigenkänning av alla kassar på bordet). Kommer inte kopiera rakt av till vårt midsommarfirande, men funderar på att köra samma upplägg någon annan sommarmiddag.

Bara en perfekt försommarstil på Fanny Ekstrand.

En favoritdikt som jag kom att tänka på och sedan fick lägga minst 40 minuter på att leta upp för jag kunde inte hitta den bland mina andra sparade texter. Tycker den sätter fingret på en viss känsla så bra, en känsla man vill ha så ofta som möjligt.

Jag lyckades croppa bort namnet så jag kommer inte ihåg vem detta var, men tyckte i alla fall det var fint att låta två hårslingor hänga fram så här när man har kortare hår.

I sommar ska jag ut och vandra och när jag kikade igenom rutten insåg jag att vi ska passera den lilla orten Westward Ho! Så peppigt namn ju. Och tydligen en av två orter i världen med ett utropstecken i namnet, den andra är Saint-Louis-du-Ha! Ha! Varsågoda för trivia.

Inspirerande och färgglada La Veste la upp en bild på frottéklänning som de gjort. Jag tänkte att en sån kan man ju göra själv av en stor handduk och lite kantband någon dag när man får tid över. Kanske en regnig semesterdag?

Pinar postade en bild på en macka som såg god ut. Eller allra mest blev jag sugen på att skära gurkan sådär snyggt på längden och lägga som ett litet golv för pålägget.

Blev träffad av den här tweeten på ett obehagligt sätt, haha. 🙃

Någon (minns inte vem, tyvärr) passerade förbi Pradas skyltfönster och fotade av deras ränder. Kom då att tänka på att jag har ett set i liknande rödvitrandigt tyg som jag genast blev tvungen att använda. Fint och betydligt billigare.

Jag skickade den här bilden till en kollega som fått ett stort skrubbsår. Det här är en otrolig produkt och det känns som att typ ingen vet om den, men alla som får prova lovordar den. Jag borde snart få procent på försäljningen… Det är i alla fall en liten kräm som hjälper till att läka skav- och skrubbsår. Dels håller den såret rent från bakterier och så bildas det som en liten skyddande hinna som gör så att det läker snabbare. Kostar runt en 50-lapp, räcker i en halv evighet och är perfekt i sommarens medicinskåp!

Det var det hela. Nog med publikt dagboksskrivande på internet för idag… eller?

Med förbundna ögon mot nästa horisont

Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren och mina suckar sträcker sig högt över söders takåsar. Skavsåret på min fotknöl färgar den vita strumpan röd när jag skyndar fram längs Götgatan för att hinna till söndagsmässan klockan elva. Orgelns toner fyller upp det ljusa kyrkorummet, rör sig likt skira blad i vinden. På pendeltåget läser jag Sapfo och slås av hur allting redan har skrivits, hur alla känslor redan har känts för flera tusen år sedan. Ingenting är nytt men ändå längtar jag efter förändring. Jag betraktar samtiden och det är något med den som sätter sig i halsen, förtätar luftvägarna, skapar ett lätt illamående. Det är för mycket yta och för lite plats. Hur ska vi stå ut? Jag önskar att vi kunde prata mer om döden men det är svårt när det är så mycket liv hela tiden. Fastän vi sitter i samma rum så känns avståndet större än någonsin och jag tänker att det beror på mig. Det är inte ni, det är jag, jag jag jag, snälla skärp mig. I jakt på perspektiv knyter jag på mig vandringsskorna och tar sikte på den högsta punkten. På toppen av backen är allting platt, sanden blåser, små gruskorn letar sig in i mina ögon. Skymningen sänker sig över staden, målar himlen djupt blå. ”Tänk att vi fick juni”, säger du och jag undrar vad du menar men frågar inte, håller bara med. I kyrkan läser prästen namnen på de som fötts och dött, i en osynlig bok sätter någon streck. Runt om mig syns tecken av tid och känslan av att stå still är just bara det, en känsla, när det som egentligen sker är att vi med allt högre hastighet springer med förbundna ögon mot nästa horisont.

Åtta utflykter i min garderob

Paljetter, slipsar, egensydda klänningar och mocka från topp till tå… Håll i den fysiska eller imaginära hatten för det har blivit dags för er att få följa med på åtta garderobsturer den senaste månaden. Ingen vet riktigt var det slutar när jag klär på mig om morgonen, allra minst jag, men det är ju också det som är tjusningen – att få göra något litet nytt varje dag!

Vi börjar så stabilt och enkelt det kan bli i min bok. Raka blåjeans med vit t-shirt, svart skinnkavaj, guldkedja och vita tubsockor i blanka loafers. Helt plötsligt kände jag mig som en person med en basgarderob.

Dags att ta ut svängarna sen alltså. Jag köpte två slipsar second hand och lyckades efter lite googlande knyta mitt livs första slipsknut. En mörkblå linnekostym åkte på med en ljusblå skjorta under och sedan gick jag raka vägen till bankkontoret i Kungsträdgården och låtsades ha stenkoll på reporäntan. Kände mig 30 % utklädd den här dagen, på ett både bra och dåligt sätt.

Några dygn senare var jag på väg till en liten dagsfest i lilamönstrad klänning, tights med slits, skinnkavaj, hårklämma och solglasögon. Var året 1996 eller 2022? Ingen vet.

För några veckor sedan hittade jag ett par mockabyxor på Sellpy för 60 kronor. Tänkte lika bra att gå all in och matchade med hästmönstrad skjorta och mörkbrun mockajacka.

I flera månaders tid var jag på intensiv Tradera-jakt efter den här hellånga turkosblå paljettklänningen från H&M Studio. Ursprungsplanen var att bära den på nyår men jag lyckades inte lägga vantarna på den förrän ett kvartal senare och sedan dess har den hängt i min garderob och väntat på rätt tillfälle. För även om jag har en öppen syn på vad som är vardagskläder så kände jag att den krävde sin kväll. Men förra helgen fick den äntligen följa med ut på finmiddag och barrunda.

I slutet av förra sommaren sydde jag en puffig klänning i rosa bäckebölja. Jag gjorde också en beskrivning i samma veva, så vill ni sy er egen variant så kan ni få hjälp här. För ultimat sommarlook bar jag träskor till och en kasse med filt, bok och vattenflaska. Redo att äntra parken i kvarteret.

Ni vet när man vill ha sommar men vädret inte riktigt levererar? Då får man mötas halvvägs. Som här i mockakjol, långärmad piké i ull, strumpor i skorna och allmän Matrix-uppsyn.

Väldigt få plagg i min garderob begränsas till en säsong med undantag för ett eller annat par shorts, annars får det mesta hänga med året runt. Som nyårsklänningen i silvriga paljetter som nu fick kombineras med en mörkblå collegetröja, converse och mini-kånken. Lika bra i juni som i januari, på uteservering som hemmafest.