Vid ett vägskäl någonstans längs E22:an finns en hållplats

I datorn ligger textdokumentet oöppnat sedan jag lämnade Rom i mitten av maj. När jag senast skrev satt jag på bibliotekets innergård under apelsinträd, med knastrande grus mot skosulorna och de andra studenternas mjuka sorl omkring mig. Nu ska jag snart klicka upp de vita sidorna och snabbt ögna igenom dess innehåll. Ställa den blinkande markören högst upp i vänsterkanten och långsamt fylla på med nytt.

Du har gått och jag dricker upp resterna ur mitt vinglas. Sedan sveper jag vad som fanns kvar i ditt. Betalar fjortontusentvåhundraåttio kronor till Folktandvården, lägger ner en extra tröja i resväskan och dubbelkollar tiden på biljetten.

Vid ett vägskäl någonstans längs E22:an finns en hållplats. Där ska jag kliva av bussen med mina väskor, lägga dem i bagageutrymmet på Volvon som väntar och åka längs de slingrande vägarna över de bekanta backkrönen. Hålla utkik efter raden med soptunnor, den skarpa kurvan och skylten som varnar för katten. Komma fram och bädda sängen i det lilla rummet ovanför köket, randiga påslakan och en pocket på nattduksbordet.

I packningen finns anteckningsboken och löparskorna. Solkräm, myggmedel och yatzy. Framför mig har jag en noga utstakad plan av skärgårdsöar, torpstugor, bergstoppar och storstäder. Allting väntar mig. De blanka bladens metafor är övertydlig, likväl inbjudande. Nu börjar det.

Guide: 10 favoritställen för mat och dryck i Rom

Efter en månad i Rom har jag lyckats utveckla ett starkt tiramisu-beroende och ätit några av mitt livs bästa pastarätter. Jag har upptäckt och förälskat mig i grönsaken puntarelle och hittat restauranger jag vill återvända till om och om igen. Här är tio av mina favoritställen som jag fastnade för lite extra.

Trattoria Da Enzo al 29 – Trastevere
På Da Enzo går det inte att boka bord så det är bra att komma dit i skaplig tid. Utanför restaurangen ringlar det nästan alltid en kö, men räds inte, den är väl värd att stå i. Dessutom går det runt en man som tar upp dryckesbeställningar så att du kan ta en liten drink i väntan på ditt bord. Väl inne på den lilla charmiga trattorian serveras du enkel men otrolig mat i klassisk romersk stil. Deras tiramisu är den godaste jag ätit och min bordsgranne beställde till och med en extra att ta med sig hem och äta till frukost dagen därpå.

Pizzeria Remo A Testaccio – Testaccio
Vid första anblick är det här bara en enkel pizzeria, belägen på ett hörn med inplastade uteserveringar på varje sida. Men den stora gruppen av människor som samlats utanför på lördagskvällen i väntan på att få sitt namn uppropat från listan talar för att den är något alldeles extra. Här trängs lokala kompisgäng, stora familjer och par, servicen är snabb och charmig och pizzorna lövtunna i romersk stil. Mina favoriter är den vita med sardeller och zucchiniblommor eller husets egna specialare Remo med aubergine, svamp och salsiccia. Rödvinet som serveras i karaff och enkla dricksglas är lätt och josigt. Hit går jag gärna en gång i veckan.

Gelateria Fassi – Esquilino
Den här anrika, familjeägda gelaterian grundades år 1880 och vid det här laget vet de sannerligen hur man gör god glass. Lokalen är stor och glassdisken tiotals meter lång. Här ställer du dig först i en kö och betalar för den glass du vill ha och i nästa kö får du komma fram till disken och välja dina smaker. Mina favoriter är mjölkchoklad, pistage och tiramisu. Strutarna är generösa och du får också grädde på toppen om du inte säger till.

Circoletto Roma – Circo Massimo
Det kryllar av vinbarer i Rom och många är mer av det klassiska slaget, vilket förvisso kan vara trevligt, men ibland vill man ju ha något skoj. Circoletto är naturvinsstället med neonskyltar på väggarna, hiphop i högtalarna och dagsfester på söndagar. Här kan du få kul och bra vin för runt 7 euro glaset och kan också köpa en riktigt god macka till.

Dar Filettaro A Santa Barbara – Centrum
Är du ute efter en snabb middag är Dar Filettaro ett perfekt val. Här skjutsas maten ut på nolltid, mycket tack vare den otroligt korta men väl genomtänkta menyn. Deras specialitet är en perfekt friterad torsk som smälter i munnen och till det beställer du olika tillbehör. Min favorit är salladen med puntarelle, en mild och krispig grönsak som påminner om en blandning av fänkål och sparris, och som serveras med en dressing på sardeller, vitlök och citron. Lokalen är liten och enkel, men stämningen är varm och välkomnande. Är man på språng kan man också köpa enbart en fiskfilé som take away.

SantoPalato – Re di Roma
SantoPalato är en lite finare restaurang som serverar traditionell romersk mat med fine dining-inslag. Här är det bra att boka bord i god tid, för platserna fylls upp snabbt. I stilen känns SantoPalato lite som Roms svar på Främmat i Stockholm, med vällagade kulinariska rätter. Det hindrar dem dock inte från att servera en perfekt gyllengul och krämig carbonara. Vinlistan är kul och lång och rätterna många och utmärkta att dela på.

Il Baretto – Campo de Fiori
I en liten lugn gränd på en av gatorna nära Campo de Fiori ligger baren Il Baretto. Ett ganska litet ställe med uteservering och god stämning. Här serveras trevliga drinkar till bra pris och det bjuds ofta på lite aperitivo att snacksa på. Perfekt för en drink eller två före maten.

Trapizzino – Trastevere
Trapizzino är en liten kedja som finns på flera ställen i Rom, men jag hann bara besöka den i Trastevere. Här serveras trapizzino, så kallade pizzapockets, i form av triangulära bröd med olika fyllningar. Perfekt att köpa med sig och äta i farten. Min favorit är den som heter Doppia Panna och innehåller vispad burrata och sardeller.

Osteria da Zi Umberto – Trastevere
En av Trasteveres alla små trattorior, men helt klart en av de bättre. Här är stämningen opretentiös och maten vällagad. När jag åt söndagslunch fylldes borden av italienska familjer som sjöng med till Antonello Venditti och beställde in fat efter fat. Deras pasta amatriciana är alldeles utsökt.

Pastificio Guerra – Centrum
Kvarteren kring Spanska trappan och Fontana di Trevi är knappast mina favoriter, här är det trångt och stökigt med mängder av folk. Men en höjdpunkt i myllret är det lilla pastastället Pastificio Guerra. Här serveras det varje dag två olika pastarätter (alltid en vegetarisk) med start kl. 13. Portionerna är mycket generösa och kostar 4,50 euro styck. En god pasta i sin enkelhet som äts på stående fot innan man återvänder till någon av Roms lugnare delar.

Några snabba bonus-tips:
Supplizio – säljer den romerska favoriten suppli, friterade risbollar med mozzarella, i olika smaker. Perfekt lunch on the go.
Tram Depot – liten mysig kiosk med bra kaffe och drinkar. Ligger i hörnet av en stor park.
Tonnarello – klassisk trattoria i Trastevere med bra, vällagad mat.
Gelateria dell’Angeletto – god glass i Monti-området.
L’Oasi della Birra – vinbar där du också kan köpa med dig kul vin och öl hem. Serverar en mycket god pinsa med stracciatella och sardeller.

Helgbesök – två dygn av mat, vin och second hand

I fredags morse vaknade jag tidigt fastän det var min lediga dag och studsade upp för att städa, bädda rent och göra mig redo inför min gästs ankomst. Som en typisk pappa satt jag på Flightradar och kollade att avgången gick som den skulle och några timmar senare promenerade jag till tågstationen för att möta upp Emelie som skulle hälsa på mig över helgen.

Innan Emelie kom hit hade hon fått skriva en önskelista på vad hon ville göra och eftersom hon varit i Rom innan innehöll den inte så många klassiska turistgrejer, däremot punkterna: äta gott, dricka gott och second hand-fynda. Vi började på Pifebo Vintage som har ett otroligt välsorterat utbud.

Vid 13:30 hade jag bokat bord till oss på SantoPalato. En liten romersk trattoria som öppnade 2017 och drivs av kocken Sarah Cicolini.

Menyn är enkel men otroligt vällagad och innehåller klassiska rätter med en liten twist och en rolig vinlista med mycket naturvin. Vi enades om att det kändes som ett italienskt Främmat.

Till förrätt plockade vi in sauterade cikoriablad, lever i buljong och en oxsvansköttbulle med kakao och jordnöt.

Sedan delade vi på deras carbonara som var helt fantastisk och så avslutade vi med grillad biff med rödkål och rosépeppar (om jag minns rätt).

En kaffe på det och sedan rullade vi i princip från restaurangen, mycket mätta och belåtna.

Nästa punkt på listan var ett besök i San Giovanni-basilikan för att få en liten dos av kultur. Den var lika mäktig som sist och imponerade med alla sina dekorationer.

När maten sjunkit undan en aning gick vi till Gelateria Fassi och köpte varsin glass. Jag tog smakerna citron, mango och jordgubb som alla var goda men egentligen tycker jag att kombinationen pistage, tiramisu och mjölkchoklad som jag tog sist var ännu bättre. Om jag får välja så vill jag inte blanda fruktiga och choklad/nötiga smaker, det är något med det som skär sig tycker jag. Chokladdoppade jordgubbar till exempel, det är verkligen ingen hit.

Efter en liten siesta hemma gjorde vi oss redo för att promenera in mot centrala Rom. Vi gick förbi Colosseum, Forum Romanum och Vittorio Emmanuele-monumentet för att sedan hamna på baren Il Baretto.

Efter ett par drinkar promenerade vi över till Trastevere med Trattoria Da Enzo al 29 som mål, men där ringlade sig kön lång och vi var för sent ute för att få sätta upp oss på listan. Vi snurrade runt lite bland de närliggande kvarteren och lyckades hamna på ett annat mysigt ställe vars namn jag glömt, men där vi fick äta både friterad kronärtskocka, broccolini och pasta.

Sedan strosade vi hem längs Tibern under fullmånen och slocknade direkt efter en intensiv heldag i Rom.

På lördagen stod det second hand-shopping i Monti på schemat och gissa om vi hade tur som möttes av skyltarna ”Tutti 5 euro” inne på Humana? Perfekt! Emelie fyndade för glatta livet och jag köpte en svart klänning med dekoration som påminner om spritsad grädde. Synd att jag redan varit på operan här, annars hade den varit perfekt för mitt besök.

Efter några intensiva fyndtimmar gjorde vi ett nytt försök på da Enzo och den här gången gick det bättre! Vi fick köa i knappt en halvtimme innan vi blev placerade vid ett bord på den lilla trattorian.

Där åt vi friterad zucchiniblomma, varsin pastarätt (jag valde cacio e pepe) och så köttbullar i tomatsås. Till efterrätt fick vi den godaste tiramisun jag ätit hittills. Allt vi serverades var jättegott men den var något alldeles extra.

Rom bjöd på sitt allra bästa väder under helgen med 25 grader och strålande sol, så vi passade på att sitta i skuggan på en uteservering med varsitt glas vin en stund, innan vi gick hemåt för att ladda om inför kvällen.

Framåt skymningen promenerade vi genom Celio till Testaccio och Pizzeria Remo. Där var det högtryck men vi skrev upp oss på listan (”Giulia, due”) och väntade utanför tillsammans med alla Giovanni, Paradisi och Alessandro som blev uppropade i turordning.

Väl till bords beställde vi varsin pizza och en sallad med min nya favoritgrönsak puntarelle som jag absolut ville visa för Emelie. När maten var slut var klockan nästan midnatt, så som den blir när man äter middag sent i den här staden, och det var bara för oss att vagga hemåt och ställa klockan på sju, försöka stänga igen väskan med alla second hand-fynden och sedan skiljas åt efter två underbara dygn i Rom.

Tjugo dagar i en ny stad

Bit för bit lägger jag samman staden. Hittar jag till Colosseum så hittar jag hem. Följer jag Corso Vittorio Emanuele II till torget så hittar jag biblioteket. Från stora fyrkantiga parken hittar jag floden, hittar jag mataffären, hittar jag två vägar som leder till min gata. Jag övar mig på att gå mer och mer utan karta, låter telefonen ligga i fickan, blir nöjd när byggnaderna plötsligt känns bekanta.

På biblioteket får jag ett kort med mitt namn. Varje gång jag kommer dit skrivs jag upp för hand på en lista och när jag går därifrån för dagen stryks mitt namn från papperet. På innergården finns en porlande fontän och apelsinträd som bär på en massiv söt lukt. Grenarna tyngs av de solgula kloten och ibland hörs en dov duns när ett av dem faller ner i det vita gruset. Jag sitter ute vid borden med datorn framför mig. Sätter timern på tjugofem minuter och växlar mellan att skriva, redigera och fylla anteckningsblocket med nya idéer. Ibland upplever jag något som känns som flow och då njuter jag, inbäddad i doften från vita apelsinblommor.

Jag skapar mina egna små ritualer. Om morgnarna lämnar jag sängen och slår upp balkongdörrarna, drar undan gardinerna, släpper in lite luft, låter ljuset flöda in. Sedan går jag och lägger mig i igen och läser i tjugo minuter innan jag sakta börjar dagen. Om söndagarna går jag till olika kyrkor, försöker att hitta en plats av samhörighet, ser det som ett sätt att grunda själen som annars så lätt börjar fladdra. Efteråt äter jag lunch själv på en restaurang jag sett ut innan. Beställer förrätt och primi, ett glas vin, ibland en dessert.

I födelsedagspresent av mina vänner har jag fått biljetter till premiären av en balett på operan. Jag bläddrar i min begränsade resegarderob och valet faller på en ljus kostym i linne. Innan föreställningen går jag till en restaurang och äter middag. Menyn är enkel, en sorts fisk och några smårätter. Servitören är charmerande och på borden ligger tunna dukar av gråvitt papper. Jag beställer in en bit friterad torsk och en sallad med puntarelle och maten gör mig lycklig med sina rena smaker. I operahuset bär damerna sammet och glitter, deras hår är lagda i voluminösa frisyrer och runt dem bor små moln av parfym. Jag kan inte låta bli att titta på dem, dras med blicken till deras genomtänkta elegans. På scenen har dansarna en imponerande spänst i stegen och jag undrar hur det känns att kunna snurra sig fram genom livet.

Det är morgon och jag ställer alarmet tidigt, kliver i träningskläderna direkt när jag vaknar. I samma stund som kyrkans klockor börjar slå vid kvart över sju ger jag mig ut på Roms gator. Jag viker ner mot Colosseum, springer längs folktomma trottoarer, passerar den gigantiska byggnaden som ligger fri från trängsel i morgonsolen. Tar vägen genom en gränd och så upp mot Fontana di Trevi där det visst alltid är folk, trots den tidiga timman. Viker av mot Spanska trappan som är överröst av blommor. Tar mig upp till toppen av den och blickar ut över staden och dess kupoler. Känner hur jag bär ett fånigt leende i mitt ansikte, hur jag fylls av känslan av att vara här och nu. En tidig morgon i Rom. Sedan springer jag vidare längs en tvärgata och tar vägen förbi Santa Maria Maggiore hem, utan att behöva kolla kartan.

Ett bord för en, tack

När klockan slår sex stänger jag ner datorn. Då har jag suttit vid den under större delen av dagen, ryggen krökt framför den lilla skärmen, fingrarna konstant stegandes över tangentbordet. Jag lägger mig på sängen och tänker ”nu då?”. Känner ett skriande behov av umgänge, av att ha någon att föra ett samtal med. Tänker att jag borde ta mig ut. Lämna lägenheten, gå en promenad, äta middag, passa på att upptäcka ett nytt ställe. Samtidigt tar det emot för jag har varit här i en och en halv vecka nu och hittills är det ingen, verkligen ingen, som pratar med mig och det är något med att känna sig ensam i ett offentligt rum som tar så mycket energi.

Och jag tänker att det säkert handlar om min utstrålning. Jag måste skaffa en sån där härlig aura som bjuder in till samtal, hur man nu gör det? Jag testar mitt leende i spegeln, funderar på om det kanske handlar om att välja neutrala, trevliga kläder, att ofta och öppet se sig nyfiket omkring. I ett försök att uppmuntra mig själv häller jag upp ett glas vin och hämtar sminkväskan. Dags att bygga självkänslan med yttre medel.

Jag öppnar min begränsade resegarderob och försöker hitta något att ha på mig. Byter om säkert sju gånger i jakt på den rätta känslan. Ifrågasätter varför jag packat inte bara en utan två västar i min relativt nätta packning. Till sist lyssnar jag på Magaluf med Orup för att uppbåda någon slags energi och ger mig sedan ut på Roms gator.

Kvällen är mild och det har redan börjat skymma. Fjäderlätta moln likt penseldrag syns på himlen. Jag passerar Colosseum och Forum Romanum. Promenerar längs den stora gatan som börjar bli bekant nu, hittar nästan helt utan karta till restaurangen som jag sett ut sedan innan. Den är liten men inbjudande, har samma skarpa belysning som så många andra ställen här, artiga servitörer i väst och fluga som hälsar med ett buonasera! Jag ber om ett bord för en och blir placerad intill ett franskt par som inte gör något större väsen kring min ankomst.

Jag beställer en bruschetta med tomat, spaghetti alle vongole och tiramisu till efterrätt. Allt är gott, men inget sensationellt och jag äter i hungriga, snabba tuggor. Lokalen är fylld av par. Jag påminner mig själv om min nya härliga aura, men det finns inget naturligt sätt att prata med någon utöver servitörerna som skyndar sig runt i restaurangen. Men så halvvägs in i min middag kliver det in ett par som sätter sig bakom mig. Det tar bara några sekunder, sedan hör jag att de är svenskar.

Samtalet är omöjligt att inte lyssna på, inte bara för att det sker på ett språk jag förstår utan också för att de har en så ofantligt tråkig ton mot varandra. Kort, dryg och snäsig på det vis som parrelationer så lätt kan bli på semester. Jag hör deras dividerande kring menyn, det vassa ”jamen hur ska jag kunna veta vad du vill ha?” och det tillbakakastade ”du kan ju fråga kanske?”. Och jag tänker på den härliga aura som jag uppenbarligen saknar, min förmåga att bjuda in till spontana samtal som tycks vara på noll, men i kontrast till detta så känns min ofrivilliga ensamhet ändå inte så illa. Den känns nästintill helt okej.

Strax därefter ber jag om notan och ler mina trevligaste leenden till servitörerna. Tackar både en och två gånger för besöket och går sedan hemåt själv under Roms mörkblå himmel.

De första dagarna i Rom

Drygt en vecka har passerat sedan jag kom till Rom. I mitt förra inlägg skrev jag att jag hade mycket tid, men sen dess har den visst runnit på ändå. Dagar har gått, minnen har skapats. Låt oss se vad jag hittat på under min första tid här i staden.

När jag kom fram på lördagskvällen blev jag visad runt i lägenheten av min hyresvärd Francesca. Hon berättade hur jag skulle använda gasspisen och tvättmaskinen, på vilket sätt balkongdörrarna ställs upp och var närmsta mataffär ligger. Jag frågade henne om det fanns någon restaurang i närheten och hon berättade att det låg en i porten bredvid. Efter en snabb dusch gick jag dit och beställde en carbonara som var bland det godaste jag ätit. Kanske var det den långa resan och den lättade känslan över att vara framme som gjorde sitt, men den salta krämiga pastan lade sig som en mjuk filt i magen. Resten av kvällen ägnade jag åt att packa upp alla mina saker ur väskorna och hitta rätt plats för allt.

På söndagsmorgonen gick jag till den närliggande matbutiken och handlade frukost. Espressokaffe till den lilla bryggaren, tomater, ost, ägg och citronyoghurt.

Sedan satte jag mig här och sträckte ut benen i solen och insöp Rom-atmosfären. Jag noterade att en duva tagit sig friheter på min balkong och beslöt mig för att tidigt markera vem som bestämmer genom att torka upp allt noggrant och sedan klappa argt när den kom för att slå sig ner på räcket igen.

Vid 12 promenerade jag hemifrån, fick min första chock över Colosseums närhet och storhet, såg Viktor Emanuel-monumentet, korsade Tibern och kom fram till Porta Portese.

Där mötte jag upp min kompis Nina som var i stan över helgen och tillsammans gick vi på den stora loppmarknaden som är där på söndagar. Jag köpte en gul blus i silke och precis när vi hunnit gå igenom alla stånd kom ett ösregn. Vi sökte skydd och hamnade på en restaurang i Testaccio där vi åt lunch.

Sedan kom solen tillbaka och vi gick till en liten kiosk som sålde både kaffe, drinkar och lemonad. Vi köpte varsin dryck och satte oss på en bänk och löste korsord samt analyserade samtiden.

Framåt kvällen kom jag på att jag hade en del text att skriva, så då promenerade jag hem under apelsinträden och satte mig med det resten av dagen.

Under min resa jobbar jag halvtid på mitt vanliga jobb för att ha mer tid att skriva. Måndagar är dock min långa arbetsdag då jag arbetar från 9 till 17:30 för att hinna beta av så mycket som möjligt i början av veckan. Med andra ord satt jag mest framför datorn hela dagen och hade olika möten. Men på kvällen tog jag en tur till den stora mataffären som jag lyckats googla fram.

Där strosade jag omkring i säkert en timme och köpte allting som kändes gott. Sedan lagade jag middag och skrev det sista på min inlämning som hade deadline samma kväll.

På tisdagen jobbade jag fram till lunch och när jag var klar stack jag ut på en löprunda. Det var gråmulet och inte särskilt varmt, men eftersom jag inte packat några andra träningskläder än shorts och linne var det bara att pinna på. När jag kom tillbaka lagade jag en sallad med sparris, cannellinibönor, tonfisk och ägg.

På kvällen promenerade jag till Monti för att titta i några second hand-butiker, men gick fyndlös därifrån. Sedan satte jag mig på en liten vinbar med min bok och beställde in en plocktallrik.

När jag gick hem sedan var Colosseum upplyst och alla moln nästan borta.

Det blev onsdag och jag vaknade upp i mitt soliga sovrum under takmålningarna. Jag känner mig inspirerad och sugen på att inreda min lägenhet hemma både i gult och med diverse utsmyckningar, även om jag förstår att det gör sig lite bättre här.

Vädret var varmt så jag satte mig vid de uppslagna dörrarna för att jobba. Att sitta ute på balkongen är svårt om man vill se något på skärmen, men att sitta precis innanför och låta solen flöda in funkar fint.

När jag jobbat klart kände jag att det var dags för en liten utflykt så då gick jag till basilikan San Giovanni in Laterano som ligger precis över torget. Enligt min hyresvärd är det den näst viktigaste kyrkan i Rom efter Peterskyrkan och om hon säger så, ja då är det väl så.

Det är svårt att fånga på bild men den är helt enormt stor med gigantiska valv och svindlande takhöjd.

Jättemycket dekor också i form av målningar, statyer och en massa guld. Så mycket detaljer att ta in i varenda hörn.

En gullig marmorduva i golvet också. En sån här kan få bo på min balkong, det är jag okej med.

Tack för titten! Jag ska nog se till att hinna med ett besök till innan jag åker hem bara för att det finns så mycket att se och det känns som att jag bara hann ta in en bråkdel.

Efter kyrkobesöket stack jag ut på en lite varmare löptur än förra gången. Lite opraktiskt är det att behöva väja för alla klungor av turister men samtidigt känns det väldigt mäktigt att få byta utsikten över Årstavikens vatten mot detta.

Låt oss strax runda av och avsluta med torsdagen innan det här inlägget blir världens längsta. När klockan slår 14:30 på torsdagar tar jag nämligen helg här i Rom. Tack vare min långa måndag är jag helt ledig på fredagar, vilket känns som ett genidrag. Solen strålade och mitt humör var på topp så jag promenerade in mot centrum och köpte en glass.

Kollade lite på Forum Romanum och försökte ta in exakt hur gammalt allt är, men det är ju omöjligt. Får svindel av tiden.

Promenerade sedan vidare längs Tibern och det var så nyp mig i armen-vackert. En helt perfekt ljummen kväll och alla blad som små knallgröna explosioner. Kände mig så tillfreds med livet.

Mitt mål för kvällen var Pizzeria Remo A Testaccio. Ett ganska anspråkslöst men underbart litet ställe som charmade mig. Servitören bar svettband och tre par glasögon ovanpå huvudet, en rejäl mängd buntband i skärpet (varav han använde ett för att låsa fast min handväska vid min stol utan att jag märkte det), två armbandsur samt en gigantisk ficklampa. Han var otrolig. Jag beställde en diavola och rödvin. Mannen vid bordet bredvid mig tog in två pizzor och åt upp båda inom loppet av en kvart. Ett gott betyg.

Mätt och glad och belåten traskade jag sedan hem, bärandes på den bästa av känslor. Där och då var det ingenting som fattades mig, stunden var en mjuk inandning i livet, ett ögonblick av nåd.

Jag tog tåget till Rom

I fredags morse bar det av. Klockan 08:21 åkte jag från Stockholms Centralstation och 34 timmar och 28 minuter senare klev jag av på Stazione di Roma Termini.

Sträckan jag åkte var Stockholm – Köpenhamn – Hamburg – Zürich – Milano – Rom. Totalt fem byten och ett nattåg (mellan Hamburg och Zürich). Jag hade kollat upp rutten med hjälp av appen Rail Planner samt även läst på i gruppen Tågsemester på Facebook. Efter lite snabb räkning konstaterade jag att det skulle bli billigast med ett interrailkort så det köpte jag via interrail.eu (observera att det är den officiella sidan, interrail.se är en återförsäljare som säljer samma kort men till ett högre pris). Sedan bokade jag platsbiljetter hos de respektive tågbolagen. Till en början var det lite klurigt att förstå hur jag skulle göra, men den här guiden gjord av någon i Tågsemester-gruppen hjälpte mig mycket.

Ironiskt nog var sträckan mellan Stockholm och Köpenhamn den som skulle krångla mest. Dagen innan hade en ledning rivits ned i Hässleholm vilket ledde till förseningar, men i vårt fall blev det inte mer än 50 minuter som tur var. Jag hade sett till att ha marginaler på 1,5-2 timmar mellan alla mina byten för att undvika att missa anslutningar och det var jag glad för i det här fallet. På stationen i Köpenhamn var det också en del stök med spårändringar och försenade avgångar, men jag försökte hålla stenkoll på skyltar och utrop och kom på rätt tåg mot Hamburg.

Båda sträckorna mellan Stockholm och Köpenhamn samt Köpenhamn och Hamburg var ungefär fem timmar långa var. Den större delen av tiden ägnade jag åt att jobba och jag blev positivt överraskad över hur bra det fungerade med wifi på tågen (sedan hade jag i och för sig inga längre videomöten, men det funkade fint för mail, chatt och skrivande).

Vid 20-tiden var jag framme i Hamburg och hade då ett par timmar över innan det var dags att ta nattåget mot Zürich. Jag tog en liten promenad i några kvarter runt stationen för att sträcka på benen och satte mig sedan på en pub för att äta en väldigt tysk middag och dricka en öl. Där träffade jag ett par svenskar som också var ute på tågresa och vi småpratade en stund innan jag gick tillbaka till stationen för att leta upp spåret till mitt tåg.

När jag bokade min plats på nattåget valde jag liggvagn med fyra bäddar (couchette) och blev automatiskt placerad i en med enbart kvinnor, vilket var skönt. Två av de andra resenärerna i min kupé var ett par finskor som jag kände igen då de åkt exakt samma väg som jag från Stockholm, så det kändes också lite tryggt. Jag är ganska lättväckt när jag sover och hade därför ingen jättehög ambition om att få en full natts sömn på tåget. Mitt huvudsakliga mål var att vila och all riktig sömn fick bli en bonus, men jag satte i ett par öronproppar och lyckades faktiskt slumra på ganska bra där uppe i min koj. Helt klart över förväntan.

Vid sjutiden på morgonen blev vi väckta och fick varsin liten frukostbricka serverad. Så mysigt!

Utanför fönstret blev landskapet grönare och grönare ju längre resan pågick och det var väldigt trevligt att bara sitta och lyssna på musik och titta ut på små schweiziska byar.

Strax efter tio var vi framme på stationen i Zürich och då gick jag till biljettkontoret för att köpa platser till mina två sista tåg. Dels är det lite krångligt att göra det online för de italienska tågen, dessutom behöver man fysiskt printade biljetter och så hade jag valt att vänta lite med att boka de sista sträckorna om det skulle hända något på vägen och jag skulle bli försenad. Det var dock inga problem att lösa detta på stationen och jag fick utmärkt hjälp.

Någon timme senare åkte jag vidare mot Milano, men innan dess hade jag hunnit fylla på min matsäck lite samt köpa en riktigt dyr kopp bryggkaffe för 60 kr. De flesta tåg jag åkte hade någon form av servering ombord men jag hade också med lite saker att snacksa på om jag skulle bli hungrig längs vägen, exempelvis frukt, kex, oliver, babybel-ost och smågodis.

Vägen mellan Zürich och Milano var fylld med vackra landskap och det var ett nöje att bara få sitta där och ta in allt. Jag vet inte om jag är väldigt lättroad eller bra på att umgås i mitt eget sällskap, men jag blev aldrig särskilt uttråkad under resan. Tvärtom hann jag inte på långa vägar lyssna på alla de poddar jag laddat ner eller läsa böckerna jag packat.

Mitt sista byte skedde här i Milano där jag och mitt bagage hoppade på tåget mot Rom. Jag hade packat i en mindre rullväska och en vandringsryggsäck (50 l) samt bar en liten handväska med saker jag behövde ha nära till hands, så som telefon, betalkort, biljetter och pass. Högst upp i vandringsryggsäcken hade jag en vanlig ryggsäck med dator, matsäck, bok, laddare, vattenflaska och annat som jag kunde behöva på tåget. Varje gång jag klev ombord på ett nytt tåg tog jag upp den lilla ryggsäcken ur den stora och lade undan det andra bagaget. Eftersom jag inte hade någon jättestor resväska kunde jag ofta placera allt bagage på hyllan ovanför mig så att jag hade uppsikt över det hela tiden. Det var också smidigt med två lite mindre väskor istället för en stor när jag skulle kliva av och på tågen. Min lilla ryggsäck med dator och andra värdesaker tog jag med mig hela tiden när jag gick på toaletten etc och jag såg till att inte lämna min plats när tåget stannade för att undvika att någon skulle råka hoppa av med mitt bagage (med flit eller av misstag).

De två sista sträckorna tog ungefär 3,5 respektive 4 timmar och här i Toscana började jag ändå längta lite efter att komma fram eftersom målet nu kändes så nära.

På lördagskvällen, strax före 19, anlände jag till Rom, helt enligt tidtabell. Överlag hade resan gått både snabbare och smidigare än jag väntat mig och jag var tacksam för att jag haft tågturen på min sida. Mycket kan ju hända längs vägen, men det kan också gå väldigt bra!

Jag är ju knappast någon tågexpert efter att ha gjort en långresa, men är det något ni undrar över får ni gärna ställa en fråga här i kommentarerna så ska jag försöka att svara. Ciao från Rom!

Vårstilen i Rom

Efter att ha blivit snuvad på allt vad vår heter och istället ha fått genomgå den längsta av vintrar är jag nu redo att kapitulera. På fredag hänger jag in min vinterkappa för säsongen och fyller resväskan med plagg som andas vår. Lite så här är min plan att se ut.

Som ni ser dras jag starkt till det trygga, klassiska 90-talet. Det som känns som något en mamma skulle kunna ha på sig år 1996. Brunt, beige och grönt. Randigt, smårutigt och blommigt. Svart, vitt och blått. Stora skjortor, shorts i linne och den figursydda västen. Skärp i midjan, tubsockor i gympaskorna och ett par ovala, sköldpaddsfärgade solglasögon på huvudet. Rent och klassiskt men också lite sportigt. Tänk H&M-plagg från den tiden då det stod Hennes i nacken och materialen var 100 % bomull eller viskos. Breda, mjuka hårband, en rymlig praktisk väska och stora tjocktröjor med långa ärmar.

Eftersom min packning kommer att vara begränsad tänker jag att några av mina mest färgstarka plagg får stanna hemma till förmån för sådant som är mer enkelt att matcha med varandra. Det blir kanske lite mer klassiskt och lite mindre cirkus än vanligt, även om några roliga saker såklart får följa med också.

Här är några nyckelplagg som står på packningslistan:
Beige kostym i linne
Brunrandig skjorta
Vita linneshorts
Ljusgul kort kjol
Svart kavaj i läder
Vit collegetröja
Svarta byxor med fransar
Mörkblå liten väst
Svart satinkjol
Olivgröna utsvängda byxor
Lång svart slipklänning
Kofläcksmönstrad kort kjol
Mörkbrun mockajacka
Mönstrade scarves

På plats i Rom hoppas jag kunna hitta de perfekta vintage-solglasögonen med låga, ovala glas. Sedan är jag också lite sugen på att införskaffa en hatt, för jag tänker att är det någonstans jag ska bära det så är det när jag sitter på ett torg i Italien. Heja våren, snart möts vi!

Framkallade sommarminnen

Över en natt kollapsade sommaren och blev till höst. Eller i alla fall till någon slags regnkall, blåsig sensommar. Den kompakta, klibbiga värmen är ett minne blott och nu väntar långbyxor och långkok. Jag har flera planer för terminen, men de tar vi lite senare, för nu tänkte jag att vi skulle blicka tillbaka på sommaren i analogt format. Förra året rotade jag fram mina föräldrars gamla olympus-kamera ur en byrålåda och började fylla den med film igen. Jag är fortfarande nybörjare på området och det är en del överraskningsmoment när jag får se hur bilderna blir, men det är ju också en del av charmen. Så här kommer trettio framkallade foton från juni till augusti.

Vi börjar i midsommartid som firades ute på Väddö i Roslagen. Det var varmt och vi gick till sjön och badade varje dag.

Jag hade precis matat kameran med ny film och var bra på att fånga kompisar i olika ögonblick. På grund av filmbrist fick jag köpa en ny variant (Kodak Portra 800) som är ganska ljuskänslig och därför inte helt optimal för foton i solen mitt på dagen, men det blev rätt bra ändå tycker jag. Jag är ju inte så teknisk i mitt fotande utan vill mer bara fånga fina stunder.

Som den här på Emelie, Edda och Fredrik.

Det är också något med det analoga formatet som gör helt vanligt köksstök med disk och öppnade pastapåsar till något charmigt. Jag tror jag ska försöka ha en mer analog lins på livet i allmänhet framöver. [insert soppåse i motljus]

Efter midsommar var jag tillbaka i Stockholm och hade teamdag med mina kollegor och badade på Reimersholme flera gånger i veckan.

Jag åkte hem till min familj i Norrköping och hälsade på min nyfödda brorson Uno. Och så åkte jag till Smultronstället och åt glass med mamma och pappa. Så fint med omvända roller, att det nu är de som blir fotade med analog kamera och inklistrade i sommaralbumet. <3

Sedan fick jag semester och tog mig raka vägen ner till Österlen och glömde tydligen bort kameran för det blev bara två bilder på en vecka. En ute vid Ales stenar och en middag på baksidan av huset.

Efter det följde en vecka på Svartsö som var både suddig och skarp som ni kan se. Jag tycker ändå att tvättstrecksbilden blev fin med sina färger och skuggmönstret på handduken.

Lite mera landet-bilder ute hos mina föräldrar. Jag gick på promenad förbi hagen med alla får, in i skogen och lyckades hitta ett helt gäng med kantareller. Ett lyckligt ögonblick helt klart värt att dokumentera.

Jag tvekade ett tag på om kameran skulle få följa med på vandringen i England. Inte för att jag är så rädd om den utan för att varje grej extra blir något att bära runt på i en vecka. Men till sist packade jag ner den och det är jag ändå glad för, vyer som dessa är ju härliga att ha i flera format.

Lite klassiska gruppbilder hör ju hemma i semesteralbumet. Här är mina vandringskompanjoner Anna, Sadia, Gaëlle och Haz. Och på nedre bilden fick jag också vara med på ett hörn.

Sista bilden på rullen togs lägligt på det som var semesterns sista dag innan det var dags att åka hem och tillbaka till vardagen igen. Nu återstår bara att jaga reda på ny film så jag kan börja dokumentera hösten och dess små ögonblick.

Att vandra på South West Coast Path i England

Det har blivit dags för det långa inlägget om min vandring i södra England. Ni har frågat och jag har försökt svara och samla så mycket information som möjligt. Värt att notera är att South West Coast Path är en lång led på drygt 100 mil som sträcker sig längs stora delar av södra Englands kust, så det jag har sett är bara en tiondel ungefär. Men förhoppningsvis kan det här inlägget fungera som inspiration och guide även om ni går andra sträckor eller vandrar på en helt annan plats.

Val av resmål

Att jag ens kom iväg på en vandring är helt och hållet min kompis Annas förtjänst. Tidigare somrar har hon gjort olika vandringsresor med sin vän Gaëlle och i år var de sugna på att utöka gruppen med några fler. Jag har alltså haft ganska liten inblandning i själva bokandet av resan och mest varit pepp och sagt ja till allt de föreslagit. Men när jag frågade Anna varför det blev just England blev svaret: ”För att England är toppen! Landskapet är vackert, det finns massor med små gulliga byar med bra pubar, folk är trevliga, och det finns bra leder.” Gott nog! Just den här leden, South West Coast Path, hade vi fått tips om av en kollega till Gaëlle. Värt att nämna är också att två av fem i gruppen befann sig i Storbritannien innan, så det kändes också som ett plus.

Planeringen av resan

När det gäller välkända leder (som denna) så går det oftast att söka fram förslag på dagsetapper för den sträcka man vill vandra. Det kan vara bra att se vad andra tycker är en rimlig dagslängd för just den leden man valt, eftersom olika leder kan skilja sig rätt mycket åt i svårighetsgrad. Sedan gäller det ju också att se till att det finns lediga boenden i början och slutet på varje dagsetapp man vill göra, vilket kan bli ett litet pussel om man inte är ute i god tid. Två bra sidor för att läsa mer om South West Coast Path och de olika etapperna på den är:

→ South West Coast Path Trip Planning
→ Absolute Escapes South West Coast Path

Vi vandrade i norra Devon under fem dagar och siktade på att gå runt 20-22 km varje dag. Oftast började vi runt 9-10 på morgonen och var framme vid 17-18, så det blev ungefär 6-7 timmar vandring per dag. Vi hade aldrig bråttom och tog alltid en lite längre lunchpaus och ibland också ett dopp om vi passerade en strand. På grund av boendelogistik hade vi en dag som var ganska mycket kortare (8 km), men det var också rätt mysigt eftersom det gav oss lite tid att utforska en av byarna närmare. Mellan dag 3 och 4 tog vi en buss tidigt på morgonen för att slippa gå en lång (och ganska tråkig) väg rakt inåt i landet och istället få vandra mer längs kusten.

Våra etapper

Lynton – Combe Martin 22 km
Combe Martin – Ilfracombe 8 km
Ilfracombe – Croyde Bay 24 km
Buss från Croyde Bay till Barnstaple, bussbyte och sedan vidare till Westward Ho!
Westward Ho! – Clovelly 19 km
Clovelly – Hartland Quay – Hartland 21 km

Varje sträcka hade verkligen sin charm men mina favoriter var nog den första från Lynton till Combe Martin och den tredje, framför allt sträckan från Ilfracombe till Woolacombe. Av byarna så var nog Ilfracombe och Clovelly mina guldkorn, de var så mysiga!

South West Coast Path är ju en populär vandringsled, men jag skulle inte säga att det kändes som att det var särskilt mycket folk när vi gick, även om det var högsäsong. Ibland stötte man på några andra vandrare eller människor som gjorde kortare turer men den större delen av tiden gick vi helt själva i vår grupp.

Boenden längs vägen

Vi hade bokat alla boenden i förväg. Från början var faktiskt vår plan att vandra en del av leden som går i Cornwall, men när vi skulle boka boenden i slutet av maj var mycket redan uppbokat där. Så efter lite pusslande hittade vi en fin led i Devon med boenden i fem olika byar på lagom avstånd. Vilka slags boenden vi hade varierade en del, ibland var det enklare B&B och ibland hotell. Kraven var inte särskilt höga, efter en lång dags vandring är alla sängar sköna och det enda som står på önskelistan är en dusch, men alla boenden var bra tycker jag.

Eftersom det här var min första vandringsresa kände jag att det var väldigt skönt att få landa i en säng varje kväll och veta på förhand var jag skulle sova. Visst är det mer sport och ”på riktigt” att tälta och bära på all sovutrustning och mat, men den här typen av resa passade väldigt bra för mig (och för resten gruppen). Det är inte heller är tillåtet att tälta var som helst längs leden, utan man måste hålla sig till specifika campingplatser, så det är inte riktigt lika fritt som i Sverige.

Mat och dryck

På de flesta hotellen ingick frukost eller så åt vi det ute i byn där vi började vandringen. Jag körde oftast på en rejäl frukost med ägg, mackor, yoghurt eller gröt och ibland en full english. Som matsäck under själva vandringen hade vi färdiga mackor, frukt, grönsaksstavar, chips och godis. Vissa hotell hade ordnat så att man kunde beställa lunchpaket att ha med sig, annars gick vi oftast till den lokala mataffären. Längs själva leden var det rätt tomt på matställen (med undantag för de få gånger vi passerade genom en något större by) så vi såg alltid till att ha med oss matsäck. Det bästa är att allt smakar ljuvligt när man äter det utomhus utsträckt på stranden eller högt uppe på en topp. Då spelar det ingen roll att det är svettiga ostmackor och smält twix-choklad. På kvällarna åt vi ute på de lokala restaurangerna. Det blev absolut en och annan fish & chips med en kall pint öl.

För att klara värmen hade vi med oss mycket vatten. Jag körde dubbla vattenflaskor (totalt 1,5 liter) och försökte fylla på båda dessa en gång under dagen. På vissa sträckor var det långt mellan husen och då fick man hushålla en del med vattnet. Alla invånare vi träffade var dock väldigt vänliga och fyllde gärna på våra flaskor när vi bad om det.

Väder och vind

När vi bokade resan hade vi ingen aning om vilket väder vi skulle få och jag ställde mig in på allt från 10 grader och regn till strålande sol. Som tur var lyckades vi pricka in en vecka med pangväder och regnstället låg längst ner i väskan under hela vandringen. I början av veckan låg temperaturerna runt 22-25 för att sedan gå över 30 mot slutet av veckan. Det var lite jobbigt att vandra i, men det gick ändå okej. Jag hade väntat mig att det skulle vara mer vind eftersom vi gick längs kusten, men det var nästan helt vindstilla varje dag.

Förberedelser

Rent träningsmässigt förberedde jag mig en del men inte jättemycket inför vandringen. Jag hade gjort ett par dagsturer tidigare och vet att jag gillar att gå och har ganska lätt för det, så ur den aspekten var jag inte så orolig. Men för att undvika att få ont i rygg och axlar av bärandet av packning passade jag på att träna dessa muskelgrupper lite extra på gymmet under våren och försommaren. Jag brukar också springa tre gånger i veckan, så min kondition är helt okej tror jag. Med detta som grund gick vandringen bra att genomföra och jag kände mig tillräckligt stark och kapabel hela tiden.

Hur vandringsvana vi var i gruppen varierade en del. Vi hade ett par mer erfarna vandrare och så en del nybörjare, som jag, men alla klarade av etapperna. Sträckan vi gick hade ganska stora höjdskillnader, det var mycket branta upp- och nedförsbackar vilket kan vara ganska slitigt. Jag såg ingen som gick med barn i sele, även om det kanske skulle gå, i alla fall om man kortar etapperna en del. Jag vet att det finns en del företag som erbjuder bagageservice som kör ens väskor mellan etapperna, men det var inget vi kollade upp.

Vandringsskor

Min kompis Anna tipsade om vandringsskorna Adidas Terrex Free Hiker GTX som hon använt på tidigare vandringar och jag köpte ett par och gick in dem hemma innan resan. Nu är jag tyvärr inte sponsrad, men alltså, jag älskar de här skorna! De är otroligt sköna och mjuka på foten, vattentäta och med bra sula. Perfekta för den här typen av vandring. Jag kan tänka mig att man på andra typer av turer vill ha ett par lite grövre kängor med mer stöd i skaftet, men jag var väldigt nöjd med dessa under hela resan. Jag köpte mina i en stor storlek och hade sedan dubbla tunna strumpor i merinoull för att förebygga skavsår vilket funkade bra. Vid dagens slut hade jag bara ett par blåsor under fötterna som oftast gick tillbaka under nätterna.

Packning

Min väska vägde ungefär 7 kilo (minus fyllda vattenflaskor och matsäck) vilket kändes som en rimlig tyngd att bära runt på. Jag hade försökt minimera innehållet så mycket som möjligt, men samtidigt packa så att jag skulle vara beredd på ett väderomslag. Nästan varje kväll tvättade jag upp kläderna jag hade vandrat i så att jag skulle kunna ha dem ett par dagar senare. Det här hade jag med mig:

Att vandra i
2 t-shirts, 2 shorts, långa vandringsbyxor, 2 sport-bh:ar, 5 par sömlösa trosor, 4 par strumpor i merinoull, solhatt, scarf, vandringsskor, vattenflaskor.

För sämre väder
Tunn zip-tröja i merinoull, vind- och vattentät skaljacka, regnbyxor, regnskydd till väskan.

Ombyte till kvällar samt resan dit och hem
Skjorta, linnebyxor, t-shirt, ärmlös klänning, klänning med lång ärm, bikini, sandaler, liten handväska.

Från badrumsskåpet
Solkräm, myggmedel, skavsårsplåster, vanliga plåster, sårsalva, bandage, värktabletter, handsprit, pappersnäsdukar. Minimerad necessär och ett par sminkgrejer.

Övrigt
Fickkniv, tvättmedel, sittunderlag, tunn handduk, pocketbok, korsordstidning, yatzy, laddare, tygpåse.

Vad var bäst?

Det är så mycket som var fint med den här resan, men alla fantastiska vyer och naturen kommer högt upp. Också att få lära känna nya vänner på det här sättet, både i tystnad och i samtal med varandra. Alla små konversationer med främlingar och trevliga människor vi mötte (inklusive den lilla manskören på puben i Ilfracombe som sjöng stämmor i två timmar). Tescos Strawberry Pencil-godis som höjde mitt blodsocker vid flera viktiga tillfällen förtjänar också en extra shout-out.

Vad hade jag gjort annorlunda?

Helt ärligt, just nu kan jag inte komma på något. Jo, jag hade tagit ut mer semester, lagt in två vilodagar efter de fem vandringsdagarna och sedan fortsatt att gå under en vecka till. För det finns mer vandring i de här benen, det gör det. Nu ska jag försöka komma iväg på några mindre turer på hemmaplan och fortsätta hålla chattgruppen varm med planerna inför nästa sommars vandring.