Julia Eriksson

Tre dagar av vandring längs Kumano Kodo-leden

Efter fyra dagar i Tokyo hade det blivit dags för oss att ta tåget söderut. Vi skulle byta udda temabarer, sena nätter med 04:30-ramen och vintageshopping mot grönskande vandringsleder och små gästhus på landet.

Från Shinkansen-tåget mellan Tokyo och Osaka såg vi Fuji i fjärran. Jag älskar förresten att åka tåg i Japan, det går snabbt, är extremt punktligt och väldigt smidigt. Vändbara säten gör dessutom att alla kan åka i rätt riktning, bara en sån sak.

På stationen hade vi köpt med oss varsin bento-låda. Efter att ha tittat på säkert femtio olika och försökt avkoda dess innehåll högg jag till sist bara en som såg lite kul ut. Den smakade helt okej.

Den sista sträckan färdades vi med en gammal landsbygdsbuss och efter totalt sju timmar på resande fot var vi framme vid startpunkten för vår vandring.

Vi checkade in på vårt boende och fick middag samt träffa den lokala kändisen Mya-chan, en katt som tydligen varit med i flera tidningar och kattmagasin.

Nästa morgon började vi vår vandring. Första dagen gick vi från Takijiri-oji till Tsugizakura-oji, en sträcka på 18 kilometer. Här är mina vandringskompanjoner Linn, Anna och Mika.

Första biten av leden gick brant uppför och vi kämpade på i den fuktiga luften som låg kvar efter att ett stort regnväder passerat under natten och morgonen.

Marken nästan ångade och allting gick i hundra nyanser av grönt, omöjligt att fånga varje skiftning på bild.

Längs hela leden fanns små stationer där man kunde samla stämplar i sitt häfte. Varje stämpel markerar en viktig plats eller händelse som inträffat där, de flesta för hundratals år sedan.

Kumano Kodo är en pilgrimsled som funnits i över tusen år. Det finns två leder som klassats som världsarv av Unesco, den ena är den välkända Camino de Santiago som går genom Spanien och den andra är just Kumano Kodo. Eftersom det finns ett begränsat antal boenden längs leden är den dock relativt fri från trängsel. Vi såg ett par andra sällskap under våra vandringsdagar men för det mesta gick vi helt själva. All bokning av boenden behöver man göra i god tid via deras officiella hemsida där de hjälper en att planera och lägga upp vandringen.

En stor del av leden gick genom skogen men ibland kunde man komma upp på en höjd och blicka ut över bergen och de gamla fälten som använts för risodlingar.

Längs stigen såg vi några märkliga nästan genomskinliga växter som vi kallade för spökblommor samt små krabbor som kröp på land. Det kändes väldigt udda och Knausgårdskt, särskilt som jag läste tredje delen av Morgonstjärnan-serien under vår resa.

Vi stannade för lunch och åt våra färdigpackade boxar som vi fått medskickade samma morgon. Får det lov att vara en självlysande prinskorv? Sedan fortsatte vi genom allt det gröna, längs små vattenfall och över floder.

Skogen var en blandning av lövträd, japansk cypress och höga cederträd, låga ormbunkar och snabbväxande bambu som sköt som skott upp ur marken.

Efter ungefär sju timmar av vandring började vi att nå vårt mål för dagen och kunde vika av mot den lilla by där vi hade bokat boende.

Väl framme fick vi frågan om vi ville åka till ett onsen i närheten vilket vi såklart tackade ja till. Så under en timme tvättade vi av vandringssvetten och lät våra ömma muskler mjukas upp i 42-gradigt vatten. Sedan åkte vi tillbaka och blev serverade en middag som tillreddes på små kolgrillar och efter det kröp vi ner på våra futonmadrasser som rullats ut på golvet.

Vår andra vandringsdag gjorde vi vår längsta sträcka på 21 kilometer, från Tsugizakura-oji till Yunomine Onsen. Vi började med en gruppbild utanför boendet.

Sedan bar det av förbi tempel och stämpelstationer där vi fortsatte att fylla på vårt häfte.

Den här dagen hade vi perfekt vandringsväder. 18 grader och sol, så inte för varmt men ändå trivsamt.

Vid ett par tillfällen passerade vi skyltar där de varnade för björnar. Vi använde Google Translates fotofunktion för att översätta och fick då det poetiska meddelandet ”Björn björnar akta dig björn av björn”. Perfekt. I den finstilta texten kunde vi läsa att en björn setts här senast i juli 2018, så vi kände oss inte särskilt rädda.

Jag är verkligen så glad att vi lyckades få in ett vandringssegment i vår Japan-resa. Det kändes som den perfekta kontrasten till allt storstadsbrus och dessutom var det väldigt kul att få se mer av naturen och röra sig ute på landsbygden.

Viktigt att pausa lite då och då för att fylla på med energi. De här chokladkex-svamparna var en favorit.

Jämfört med andra vandringar jag gjort skulle jag säga att den här var relativt enkel att genomföra. Absolut en hel del stigningar upp- och nedför som kräver både pannben och kondition, men ingen bergsklättring eller något vadande. Vi klarade oss fint utan stavar och i lättare vandringsskor.

Jag hade en 30 liters vandringsryggsäck från Osprey som var lagom för min packning. I och med att vi bodde i byarna och fick mat där behövde vi inte bära med oss så mycket saker. Ett ombyte till kvällen, lite varmare kläder, vattenflaskor, lunch & snacks, regnjacka, necessär och en bok. Mina vandringsskor är Adidas Terrex Free Hiker som jag älskar.

Dagens lunchpaus blev på en plats med bra utsikt.

Efter en hel dag av uppför och nedför blev vi pekade mot vår slutdestination, den lilla onsenbyn Yunomine. Väl framme möttes vi av en svag doft av svavel från floden som rann genom staden.

Vi checkade in på vårt boende och svepte varsin Pocari Sweat som vi köpt i dryckesautomaten på gatan utanför. Det är en japansk favorit, en vätskeersättning som hjälper till att återställa kroppen.

Vi fick ta på oss varsin yukata och gick sedan ned för att bada onsen. Återigen väldigt härligt för trötta muskler.

På kvällen blev vi serverade en middag med en hel mängd smårätter, bland annat jättegod sashimi och en otrolig tofu gjord på sesam. Jag är så imponerad av det jobb som läggs ner på en måltid som denna. Det var vi fyra samt två andra personer som åt på boendet den här kvällen och allt detta hade förberetts åt oss. I Japan finns uttrycket omotenashi som enkelt översatt kan betyda gästvänlighet, men egentligen innefattar det mer än så. Det handlar om omsorg för detaljer, att alltid göra det lilla extra och att ordna det utan att vänta sig något tillbaka. Så fint att få uppleva och inspireras av.

Efter ännu en lång dag kröp vi ned i våra sängar och gjorde oss redo för det som skulle bli vår sista vandringsdag.

Efter en traditionell japansk frukost promenerade vi ner till busshållplatsen för att åka en bit till en bättre startpunkt. Eftersom vi hade en tid att passa på eftermiddagen ville vi vara säkra på att vi skulle hinna hela vägen och inte bli fast mitt i ingenstans.

Väl framme i Ukegawa började vi vår sista sträcka på 13 kilometer till Koguchi.

Vissa skulle kanske hävda att det är ett misstag att gå Kumano Kodo och inte se Nachi-vattenfallet eller templet intill, men vår logistik och planering möjliggjorde inte fler vandringsdagar tyvärr. Jag tycker ändå att det är mer än värt att vandra Kumano Kodo utan att ha sett det, även om det verkar vara storslaget.

Som tur var hade vi gott om andra fina vyer att njuta av på vår sträcka.

När klockan närmade sig lunchtid korsade vi den sista floden och nådde vårt mål i Koguchi.

I byn som bestod av ett postkontor, en skola och en liten mataffär slog vi oss ned för att äta lunch. Damen som jobbade i kassan på matbutiken erbjöd sig att koka vatten till våra snabbnudlar och tillredde dem åt oss. När vi suttit i gräset strax utanför i ett par minuter kom hon ut igen och hade med sig en tebricka. Inte kunde vi sitta där utan varsin kopp grönt te. Omotenashi i sin självklara form.

Från den lilla byn hade vi sedan förbokat en taxi som tog oss till Kumanogawa. Där skulle vi göra en traditionell båttur längs floden.

Vi fick glida fram längs det turkosgröna vattnet och kolla på klippformationer formade som djur, se olika vattenfall och höra historier om hur olika gudar samlats på öarna och i bergen.

Vår guide var en bättre historieberättare än flöjtspelare, men hon var väldigt gullig ändå. Efter en och en halv timme hade vi färdats längs floden till staden Shingu där vi klev av.

I Shingu passade vi på att besöka ett av de tre stora templen, Hayatama Taisha, som ligger där. Eftersom vi kom dit precis före stängning var det väldigt tomt och stillsamt så när som på några sista lokalbor som kilade dit för ett snabbt besök.

Strax därefter var det dags för oss att bege oss mot tågstationen och hoppa på lokaltåget som åkte längs kusten och hela vägen till Osaka. Tre dagar av vandringsäventyr längs Kumano Kodo-leden var över och vi lämnade den japanska landsbygden fyllda av storslagna vyer, enorm gästvänlighet och tusen nyanser av grönt.

Att komma hem

Att komma hem är att kliva in i en vägg av grönska, allting så prunkande spirande, ögonen tåras, är det pollen? nej det är bara så ljuvligt att stå där efter den längsta av vintrar, bokstavligen mellan hägg och syren, andas djupa andetag av förväntan och om jag fick stanna tiden skulle jag göra det precis nu, låta den här perioden på några blomstrande dagar få sträcka sig över åtminstone en månad, men det är omöjligt, förgängligheten gör sig påmind och kanske är det just därför det är så vackert.

Att komma hem är att ta flygbussen till en hållplats som inte är ens egen, stiga av till ljudet av den automatiska dörrens lättade suck, höra resväskornas smatter när de rullar längs trottoaren, ticketi-ticketi-ticketi i den tidiga morgontimman i den ännu sovande staden, axlarna trötta efter den långa resan, huvudet vilse mellan olika tidszoner, hjärtat fast bultande när jag kliver in genom porten, tar hissen två våningar upp och landar i en famn.

Att komma hem är att vandra runt i lägenhetens trygga rum, metodiskt tömma resväskan, fylla maskinerna med tvätt, plocka upp nya föremål och låta dem finna sin plats, en liten porslinshund på det ljusgula skåpet, en vintagetröja med tryck in i garderoben, en färgglad väska i makramé på en krok i hallen, ett gäng smakrika såser in i skafferiet, små föremål som påminner mig om var jag varit och hur det var, som gör hemmet ännu mer hemma.

Att komma hem är att dubbelkolla datumet på biljetterna som köptes den där julidagen förra sommaren, läsa recensionerna och rapporterna från de tidigare konserterna, känna tröttheten och trängseloron bytas ut mot pirr och förväntan, öppna garderoben, ta fram den glittrigaste klänningen, matcha med svarta boots och bege sig mot arenan för att i sällskap med sextiotusen andra sjunga oavbrutet, hänföras av en tre timmar lång show genom eror tillsammans med dem som funnits vid min sida de tjugo senaste åren, som var vi än befinner oss alltid kommer att vara mitt hemma.

Tiden och tillvaron nästintill olaglig

Är det faktumet att jag befinner mig i ett av världens säkraste länder som gör att en stor del av det jag gör känns olagligt? Får man verkligen ha det så här bra? tänker jag gång på gång när vi färdas genom tiden och staden i ett milt rus, till viss del sponsrat av sött plommonvin blandat med sodavatten, till viss del ännu påverkade av tidsomställningens nattpigghet även om vi förnekar den djupt. Det känns nästintill olagligt att som vuxen ta några av sina bästa vänner och åka över Nordpolen till andra sidan jorden, låta mailens autosvar och de kvarvarande kollegorna ta hand om arbetslivets förpliktelser, se hur listan över olästa inlägg och oscrollade flöden växer sig till en oöverstiglig längd, knappt ha tid till något annat än livet här och nu för att det ropar så starkt på en, varje sekund måste ätas, njutas, levas. Så jag gör det med den fascinerande känslan av att vuxenlivet kan få vara så här också, i alla fall för ett slag, som om vi skapat oss en Murakamisk lucka till en annan tillvaro och nu njuter vi av den fullt ut.

Vi äter långa omakase-luncher där en femte generationens sushikock skär mjälla skivor av tonfisk, pilgrimsmussla, flundra och makrill framför oss, vi går runt i second hand-butik efter second hand-butik och köper tröjor med tryck som är roliga här men förmodligen kommer att kännas oförklarliga på Stockholms gator, vi bokar ett karaokerum utan tidsbegränsning och stannar där i fyra timmar bara för att det finns så många låtar att sjunga (mucho mistrust, love’s gone behind), vi smyger in på de minsta av barer flera trappor upp och dricker umeshusoda omgivna av vinylskivor av böcker av märklintågbanor av tjock-tvs med musikvideor och Nintendo 64, vi strosar omkring i yoyogiparken och lägger oss i skuggan under ett träd för att slumra en stund till ljudet av picknickande familjer, vi dansar oss genom natten och när en främling konstaterar att om vi är from Sweden måste dj:n spela Dancing Queen och vi låter discokulans ljusprickar vandra över oss där vi står i mitten och ler och sedan tar vi en taxi hem men innan vi går och lägger oss stannar vi på ett ramenställe och beställer varsin skål att äta i små bås på rad och när den fylliga buljongen lagt sig på plats vandrar vi den sista sträckan hem på Shimokitazawas gator samtidigt som solen gryr. Och tiden och tillvaron och sällskapet känns olagligt härligt men faktum är att vi inte bryter mot en endaste regel, vi går inte ens mot rött, så jag säger åt mig själv att fortsätta, att leva på ett tag till så länge reskassan och semesterdagarna räcker, för än finns det mer kvar att upptäcka. Vi hörs om jag hinner, annars får ni hänga med här.

Den enda gula kvadraten i ett hus av släckta rutor

Det var en tisdagskväll och vi stod i gatukorsningen utanför teatern, människor som sett samma konsert ringlade sakta ut, jag hälsade på två, sedan tre till och så ett par andra, det var känslan av att alla var där, alla hade sett samma sak och nu hade vi brutit upp och gjort oss redo att säga hejdå, försökt flera gånger men det tycktes som om munnarna bara gick, det fanns hela tiden mer att säga och musiken och textraderna vi nyss upplevt hade bosatt sig i bröstkorgen, det var något de ville tala om, en känsla att bevara och hålla fast i, kulturen som en motreaktion och en stöttepelare, ett tvärtom i ett frivilligt blundande love is blind-samhälle, i en tid där så mycket är så dumt, hej smalnorm våldsbrott köpkraft gala jag blir galen och under den djupblå himlen gjorde vi ett nytt försök att ta farväl, skiljas åt varsina håll, den sträckta skrapan framför mig och jag tänkte att höga byggnader och stora städer ovanifrån säger mig så lite, inget med en skybar berör mig, håll mig på marken och låt mig sväva i tanken och väl hemma så drabbades jag av nattens förbannelse, den som säger att sömnen är en tråkig parentes man kan strunta i så jag lät bli, stannade uppe och gled omkring i trivseln som uppstår i sovande kvarter, att vara den enda gula kvadraten i ett hus av släckta rutor, smyga fram på parketten och vattna blommorna läsa tidningarna skrubba fogarna vika tröjorna bada fötterna på en tid att ångra dagen därpå, men det var då och nu är nu och jag har alltid varit en nattuggla säger jag och du tittar på mig och säger att du förstår precis, att nätterna drabbar dig också och jag ber om ursäkt på förhand för mitt dåliga inflytande, en annan gång ska jag bli en morgonmänniska och tv-tittare, en sådan som sätter punkt både i texter och för dagen och jag tänker på hon som blev tipsad om min blogg och skrev att hon läst men inte fattade grejen alls tyvärr och är inte det en komplimang va att i dagens välpaketerade tidsanda vara helt obegriplig, jo jag blev glad måste jag erkänna och visst förstår jag att det gör mig pretentiös och förmer men stäm mig då, gärna i g-moll (förlåt) jag vill bara att det ska vara något mer något annat något som sticker ut och känns, kanske inte tusen nålar men i alla fall fem, okej jag kan sluta när jag vill men ett litet tag blir jag kvar, måste lyckas greppa aprilkylan förstå varför våren dröjer, kanske behöver jag hänge mig fullt och totalt låta den svala lyften fylla lungorna till ljudet av helikoptern ovanför, surr surr surr som sorlet utanför salongen den där tisdagskvällen ni vet.

Ett år en evighet en skärva av tid

Månen är en tunn skärva som hänger över höghusen och jag har fyllt armarna av liv lagt det tätt intill och sjungit mina mildaste sånger för att skapa ro utan åror utan att fälla tårar och hemma på dörrmattan har traven med dagstidningar växt sig oändlig är tiden som går sida för sida tätt intill nästintill vill ha dig nära bilda hög bygga torn och midnattsmörkret fyller lägenheten när jag vandrar genom dess rum flyttar saker ställer i ordning viker undan och dukar mitt eget frukostbord lägger juicen på kylning gör det extra fint för mig för att jag kan för att jag vill och kanske har jag lärt mig att om inte jag så vem jag får och jag ska det var jag som åkte till Rom som tog stegen och sprang som målade taken och öppnade fönstren som övervann bergen och åkte till havet som köpte biljetten och skrev smsen som kände allting som ryms i ett år en evighet en skärva av tid min att forma min att fylla med liv ja må jag leva idag och många andra dagar.

När springa blev kul

Det är något med att läsa om folks träningsresor som får mig att känna ”kul för dig, men…”, för ja, så intressant är det ju inte. Eller det kanske bara är jag som tänker så och förmodligen är det därför jag har dragit mig för att skriva om min löpning, även om det är ett ämne som dyker upp lite då och då. Egentligen vet jag inte ens om jag ser mig själv som en tränande person. För tillfället tycker jag bara om att springa, ganska ofta och ganska mycket. Det känns bra och gör mig glad och jag gillar att känna att jag blir bättre.

Just det är nog lite av en nyckel. Tidigare sprang jag då och då, oftast runt fem kilometer och vid några få tillfällen en mil. Jag försökte springa snabbare varje gång men kände inte direkt att jag blev bättre. Så kom en försommarkväll förra året då jag satt och scrollade och fastnade på några TikToks från tjejer som var ute och sprang. Det var långa sträckor, ofta en eller två mil, och de fick det att se kul ut.

Där och då bestämde jag mig för att prova att springa på ett nytt, mer dedikerat sätt. Så jag öppnade appen Nike Run Club som jag redan använde för att tracka mina korta försök till löprundor och klickade in på deras träningsprogram för 21,1 km. Samma kväll sprang jag det första passet i schemat och sedan fortsatte jag under sommaren. Den 9 september deltog jag i mitt första halvmaraton och benen bar hela vägen. Att springa hade plötsligt blivit kul. Sedan dess har jag fortsatt, i perioder mer eller mindre dedikerat, men alltid med en bra känsla.

Vilken app använder du?
Jag använder Nike Run Club, både för att tracka själva rundorna jag springer men också för att ta del av deras träningsprogram. Den kostar inget och har massor av olika löppass man kan göra. Just nu kör jag halvmaratonprogrammet igen som sträcker sig över fjorton veckor. Varje träningsvecka består av fem olika pass, men jag brukar känna mig nöjd om jag hinner med fyra av dem. Oftast gör jag ett recovery-pass (lugn löpning) på måndagar som jag kombinerar med styrketräning för att förebygga skador. Sedan gör jag två olika speed run-pass (intervallträning som kan vara tröskelpass, fartlek, backträning osv) under veckan. Den här typen av träning gjorde jag aldrig förut men det är nog absolut den som har hjälpt mig att bli bättre. Till sist gör jag ett långpass på 10-20 km och det brukar jag oftast springa under helgen.

Vad har du för utrustning?
Det bästa med att springa är ju att man inte behöver så mycket grejer, men med det sagt kan dock löpning verkligen bli en materialsport om man vill. Jag springer i ett par Adidas Ultraboost vilka jag gillar mycket, men jag skulle behöva köpa ett par nya skor. Helst en halv storlek större, hälsar mina tår. För att hålla koll på tid och distans använder jag Nike Run Club-appen, antingen i telefonen och/eller på min Apple Watch. Med klockan håller jag också koll på min puls, även om jag sällan kollar så mycket på den under själva träningen. Jag blir alltid väldigt varm när jag springer så direkt det blir lite högre temperaturer ute har jag gärna shorts, sport-bh och linne. På vintern brukar jag ha långa tights, långärmad tröja i merinoull med en funktionströja under och en vindjacka. Året om kör jag tunna, höga ullstrumpor eftersom det är de som ger mig minst skoskav. Är det varmt och jag ska springa långt brukar jag ha en löparväst med vattenbehållare, annars har jag bara ett flipbelt för telefon, nycklar och hörlurar. Ganska ofta har jag en keps på huvudet, men några snabba solglasögon har jag inte köpt än, det kanske kommer.

Vad lyssnar du på när du springer?
Om jag ska springa långt gillar jag att lyssna på podcasts. Då tänker jag mer på vad de pratar om än på att jag faktiskt är ute och springer. Vid kortare pass brukar jag välja musik i lite högre tempo, men ibland kan jag också ta något lugnare album som jag är sugen på att lyssna in mig på. Jag har ännu inte blivit en sådan som springer utan hörlurar och bara lyssnar på naturen och stadens brus, kanske händer det en vacker dag.

Vilken är din bästa löprunda?
De bästa löprundorna är de på sommaren som avslutas med ett dopp. Det finns knappt något härligare än att springa rakt ut i havet och svalka sig när man är klar – där och då blir man hundra procent levande. I Stockholm gillar jag att springa ute på Djurgården även om vägen dit från min lägenhet är lite tråkig och ganska trång med mycket folk och trafik. Runt Årstaviken är också trevligt och alltid nära tillhands. Något jag skulle vilja bli bättre på är att upptäcka nya platser genom att springa. Jag ser till exempel fram emot att packa ner mina löparskor i resväskan när jag åker till Japan.

Har du något lopp du tränar inför?
Just nu har jag inte bokat något lopp, men jag funderar på att springa halvmaran igen. För stunden känns det okej att inte träna inför något särskilt utan bara springa för min egen skull och för att bli bättre.

Springer du själv eller med andra?
Jag springer nästan alltid ensam men har som mål att bli bättre på att springa i grupp eftersom det är kul att träffa andra och skönt att få lite draghjälp. Det gäller bara att planera in det väl. Hittills har jag fått till ett löppass med You Run Girl och hoppas på att det kan bli fler.

Har du något tips till den som vill börja springa?
Ja, spring lugnt och långsamt i början. Alltså så att det nästan känns lite överdrivet sakta, men då orkar man mycket längre. Gör också olika slags löppass. Jag trodde först att intervallträning innebar att man sprang jättesnabbt och sedan pausade lite däremellan, men i speed run-passen jag gör är det extremt sällan som jag ska springa mitt snabbaste. Istället får man öva på att hitta sina olika nivåer och tempon (för ja, man har fler än ett). Och kom ihåg att det är okej att stanna för att fota en fin blomma eller utsikt, så bråttom har man sällan. Plus att ett par godisar i fickan kan vara bra motivation och energipåfyllning.

Elva saker jag vill göra i april

1. Klä mig extra kul
”Från och med nu blir det extra mycket knödel”, väste jag till mig själv här om dagen. Väderoptimisten i mig längtar efter att ha sportiga shorts med dressad kavaj, knästrumpor (både halvtransparenta och tjockare) och så har jag införskaffat ett par riktigt fulsnygga solglasögon.

2. Fira min födelsedag
April betyder födelsedagsmånad men jag tänker att jag begränsar firandet till max en helg. Just nu består min plan i att sätta mig på en lämplig bar och skriva ”kom hit och ta ett glas med mig om ni vill” och så håller jag tummarna för att folk kan och vill dyka upp. Plus att jag nog ordnar en liten hemmamiddag. Meny ännu oklar, kanske smörrebröd? Kanske en stor pasta och tiramisu? Kanske en ostig paj, krispig sallad och gräddtårta?

3. Gå till Reimersholme vinbar
Det känns bara som en trevlig, vårig grej att göra. Traska över bron hand i hand, dricka något lagom grumligt funky vin, prata om det senaste som skrivits på kultursidorna, citera en konstig tweet, äta oliver, ta ett glas till.

4. Springa långt, långt utomhus
Jag fortsätter att knata vidare på mina löprundor. Matar benen med kilometer och känner hur det successivt går lite, lite bättre och lite, lite lättare. Under april håller jag tummarna för många soliga söndagar så att jag kan springa behagliga långpass. Kanske ha shortspremiär till och med?

5. Gå på konsert och teater
Ingen månad utan lite kultur. I april ska jag gå på spelning med Jonathan Johansson och så ska jag se Svindel på Dramaten. Egentligen skulle jag gått på den redan i mars men premiären blev framflyttad.

6. Laga roliga sallader
Efter en lång vinter vill min kropp ha grönsaker så jag fyller korgen med allt färgglatt inne i matbutiken. Sedan gör jag en dressing på olivolja, citron, dijon och örter, hackar ner torkade aprikoser och salta mandlar, toppar med smulad vitost, fyller på med oliver och inlagd citron, kastar i en näve brödkrutonger… ni förstår.

7. Ta igen tid med Malin
Min kompis Malin fick för sig att tillbringa vintern i Köpenhamn. Kul för henne, mindre kul för mig, men nu är hon snart tillbaka i stan och då ska vi ta igen all förlorad tid. Min plan är att vi bara sätter oss på Café och avverkar timme efter timme i ett konstant surr.

8. Planera resan till Japan
I mars 2020 skulle jag och ett par kompisar åkt till Japan och firat våra 30-årsdagar, men bara någon vecka före avfärd fick vi ställa in resan på grund av ett virus som hade börjat sprida sig. Planen var att åka till hösten istället, inte visste vi då att det skulle ta flera år för gränserna att öppna och för oss att hitta nya passande datum. Men i maj åker vi och blir borta i två och en halv vecka. Jag är så peppad! Det mesta är redan bokat (8 dagar i Tokyo, 4 dagar i Osaka & Kyoto, 4 dagar vandring längs Kumano Kodo-leden) men lite mer planering finns att göra. Senast jag var i Japan var 2016 så de flesta av mina tips är kanske lite daterade. Om någon har varit där mer nyligen får ni gärna komma med råd kring sådant vi inte får missa.

9. Gå i second hand-affärer
Sellpy i all ära, men den senaste tiden har jag känt mig sugen på att handla second hand i fysisk form. Gå och bläddra i butiker och snubbla över något jag inte hade någon aning om att jag letade efter, prova hundra par jeans i jakten på de perfekta och kunna syna sömmar och tyger in i minsta detalj.

10. Fota upp min analoga kamerarulle
När jag åker till Japan vill jag ha med min analoga kamera och en helt ny rulle i den, så därför har jag gett mig själv i uppdrag att fota upp den som sitter i nu. Jag tror att jag har ungefär åtta bilder kvar vilket inte borde vara så svårt att lösa, jag måste bara komma ihåg att ta med den hemifrån.

11. Ta årets första dopp
Är det i april vi plockar upp traditionen igen med morgondopp på onsdagar och termoskaffe på bryggan? Jag hoppas det.

Lista med inspiration från Flora.

Myten om den kravlösa påsken

Folk tycks vara besatta av att berätta om hur mycket de älskar påsken för att ”den är så kravlös, allt är så härligt!” Och med största sannolikhet har även jag gjort mig skyldig till klyschan men i år kom jag tillbaka hem med en lätt känsla av besvikelse. Visst, jag har haft en trevlig påsk där jag fått umgås med min familj och äta sill, men fyra dagar av ledighet försvann i ett nafs och lämnade ett stråk av jaha, det var det.

Kanske lurades jag av klyschan och ställde för lite krav på påsken i år? Vädret bjöd inte på några ljuvliga sitta ute i solen-stunder, det blev inga långpromenader bland vitsippebackar eller genom fårhagar. Jag hann inte till kyrkan och lyckades inte se 70-talsmusikalen Jesus Christ Superstar. Det byggdes inga pussel (om man inte räknar tvåbitarspusslen som jag lade med min systerdotter) eller spelades några brädspel. Jag bytte knappt om till finklänningen jag tagit med, tog nästan inte en enda bild och gömde inga ägg. Istället scrollade jag mitt Instagramflöde, spelade det dumma mobilspelet 2048, tittade på Miraklet i Gullspång och läste. Om nätterna drömde jag stressade drömmar om jobbet. Där gick allt åt skogen men större delen av dagarna tillbringade jag inomhus. Jag var en ytterst medioker påskfirare i år och nu ångrar jag mig.

Uppenbarligen är det inte en kravlös påsk jag ska ha. När den består av fyra korta dagar kan den inte vara till för att försummas. Hade jag fått göra om allt hade jag fortfarande åkt och hälsat på min familj såklart, men innan dess hade jag börjat med en liten påskdrink tillsammans med vänner på skärtorsdagskvällen. Jag hade tagit fram 1000-bitarspusslet på långfredagen och lagt telefonen att vila i väskan så gott som hela helgen. Burit en påskgul skjorta med kjol och nästa dag en nystruken klänning tillsammans med de bruna inneskorna i sammet. Jag hade släpat mig iväg på midnattsmässan eller påskdagsgudstjänsten och föreslagit en långpromenad i ett naturreservat (och självklart hade vädret i min reviderade påsk varit mycket bättre än i verkligheten). Jag hade inte ägnat en tanke åt jobbet och jag hade ätit exakt lika mycket sill och kramat om mina syskonbarn lika ofta som jag faktiskt gjorde.

Nu är påsken över och förbi och utanför mitt fönster samlas drivor av snö. Vinden tjuter i ventilationen och det känns mer som januari än april. Kanske är det ett tecken på att jag snart får en ny chans att göra lite mer av allt det där härliga? Styra upp några kravfyllda, underbara dagar där saker händer och blir som jag tänkt mig. Jag ska bara låta stormen bedarra först.

Hur var er påsk? Hoppas att den var fin och alldeles lagom kravlös.

Rosa fönster, vårens tvekan och allt som kom emellan

Hej hej, hemskt mycket hej. Jag har tänkt att jag ska skriva det här inlägget i ungefär en veckas tid men det är som att det hela tiden har kommit saker emellan. Exempel på sådana grejer kan vara: en prenumeration på DN som inte bara väcker mig 02:30 genom att dunsa in på mitt hallgolv utan också får mig att på ett Pappa Åbergskt vis vilja lägga mig raklång på soffan med både kultur-, sport- och nyhetsdelen i knät när jag kommer hem från jobbet. Det kan också vara en bokad karaoketid kl 19:15, inte för att det var den enda tid som fanns utan för att det finns något väldigt kul i att intensivt och dedikerat mötas tre personer i ett litet rum direkt efter arbetsdagens slut och sedan skråla med stor inlevelse i nästan två timmar. Och så allt det vanliga då: tvätten, disken, maten, sömnen, städet, springet, jobbet, hunden, katten, glassen, okej stryk de tre sista.

Jag håller fortfarande på och gör om hemma och har nu kommit till segmentet kring textilier där jag ska byta matta (ni ser kanske inte spåren av en halvliter kryddstark orangeröd nudelsoppa som landade på den men ni ser i alla fall den där tunna, repade kanten som fransar upp sig lite mer för varje dag). Sedan är jag i valet och kvalet kring ifall jag ska hänga upp gardiner vid sängen som en liten avskärmande tygvägg. Det kan bli fint men det kan också bli en väldig massa tyg som bara hänger (ni bara: ja det är så gardiner fungerar). Och som vanligt är frågan vilken matta, vilka gardiner, vilka soffkuddar? Hur kan kläder vara så enkelt och inredning så svårt? Hjälp.

Vad som är enkelt dock: hoppa på tåget till Uppsala, promenera trettio minuter från stationen, komma hem till min systerdotter och leka. Läsa boken med rim, äta plättar till middag, köra med bilarna, ta på pyjamasen med korvar, vinka i fönstret och åka hem igen.

Lite mer halvkrångligt är att måla fönster, de har så många fler delar än man först tänker, men det blir också lite otippat och kul. Det svåra är bara att bestämma när man ska sluta, räknas elementet som fönster, nej väl? Kan jag undvika att måla element så vill jag nog göra det.

Jag gillar i alla fall hur det rosa förstärker solnedgången och gör den mjukare, varmare och mer livfull. I takt med att sommaren anländer tänker jag att det kommer bli ännu mer effektfullt.

Nu matchar i alla fall både dörrar och fönster i färgen old rose och jag tänker att jag ska ställa undan kassarna med målargrejer för ett tag.

I slutet av förra veckan var jag på reklamfilmsinspelning. Det var långa dagar omgivna av en massa människor, sladdar, tejprullar, kameror, monitorer och fika.

På grund av platsbrist satt jag och mitt team en hel dag i en avstängd bastu med utsikt över havet och tittade på en skärm och godkände regi via en walkie-talkie. Vinden ven utanför och regnet smattrade mot rutorna men med tillräckligt stora lampor kan man fejka ett varmt dagsljusinsläpp. Kanske är budgetvarianten av att ställa en sådan lampa utanför sitt fönster mellan oktober och mars att måla insidan av det rosa.

Den sista scenen för dagen var ett kalas så när vi skulle åka tillbaka mot stan fyllde vi hela bilen med heliumballonger. Jag som skulle gå på fest plockade med mig ett stort knippe och gav till födelsedagsbarnet. ”Grattis! Och förlåt om jag luktar furu, jag har suttit i en kall bastu hela dagen”, sa jag. Sedan åt vi tårta och drack bubbel och när vi gick hem blåste det sådana starka kastvindar att vi fick hålla hårt i halsdukarna.

Dagen därpå var en vårig illusion. Soligt och ljuvt men ack så kallt. Känner ni till fenomenet med star-urar förresten? Enligt gotländsk sed ska det från starens ankomst i januari, februari någon gång, ske sju star-urar innan våren är här på riktigt. Det vill säga sju lågtrycksperioder med högtrycksperioder emellan. Sedan jag fick lära mig det har det blivit lite enklare att acceptera de plötsliga snöfallen som kan uppstå i mars. Varje sådant tar oss nämligen närmare den riktiga våren. Nu tror jag att vi precis klarat den fjärde star-uren i Stockholm, så bara tre kvar. Håll ut!

I söndags kväll fick jag slå mig ner i Sadias vardagsrum och äta middag. Det borde man alltid göra på söndagar. Jag tänker på Sardellen och hennes stående pasta med tomatsås-middagar som hon brukar bjuda in till. Ett så genialiskt koncept i all sin enkelhet, ändå känns det som att söndagskvällar är en mycket bortglömd tid för inbjudningar i min värld. I alla fall så sågs vi där hemma hos Sadia för att boka resan till vår vandring i sommar. Den blir i Pyrenéerna, så nu ska vi bara lyckas tåga oss ner till Frankrike.

Just det, en sista sak som också kom emellan tiden och det här inlägget var att jag gick till café efter jobbet med avsikten att skriva det här men så började jag läsa en bok istället och det var så trevligt att sitta där och vända blad efter blad med en kanna te så nästa dag gjorde jag samma sak igen och ja, nu är det ju ett rent under att det här inlägget blev av för vet ni hur mycket te det finns att dricka och hur många böcker som måste läsas? Åh. Men jag hoppas att vi hörs snart igen.

En lista på tre

Kommer ni ihåg förr i tiden i bloggvärlden när man skickade runt olika utmaningar till varandra? Det känns som ett helt utdött fenomen men jag kom att tänka på det idag när jag läste Floras blogg och hon uppmuntrade sina läsare att svara på ett gäng frågor i kommentarsfältet eller på sin egen blogg. Utmaningen var ju såklart inte enbart riktad till mig, men jag kände mig manad att skriva ner mina svar, så här kommer de.

Tre saker jag har skjutit upp

1. Att planera påsken. Jag skyller det helt på att jag inväntar att andra i min familj ska sätta sina planer så att jag kan anpassa mig efter dem eftersom jag är mest flexibel och har kortast resväg.

2. Att köpa nya löparskor. Mest för att det är dyrt och för att jag inte vet vilka jag borde ha.

3. Att bära ner de två kassarna med målargrejer som har stått i hörnet av mitt vardagsrum i en halv evighet. Det dyker ju upp nya saker att måla hela tiden, men nu är jag snart klar. Tror jag. Kanske.

Tre saker jag längtar efter

1. Första uteserveringsstunden med sol i ögonen och något kallt i glaset.

2. Vårmat. Grön sparris, pocherat ägg, gravad lax, dillstuvad potatis, rökta räkor, rädisor, örtaioli, smörgåskrasse, matjessill, smörrebröd.

3. Skatteåterbäringen. Den blir ett trevligt tillskott i vårbudgeten. Kanske får en del gå till nya löparskor.

Tre saker som gör mig glad

1. Mailet från biblioteket som berättar att en bok som jag reserverat står och väntar på mig.

2. Att min systerdotter lärt sig säga ”moster Julia”.

3. Alla trevliga kommentarer som dyker upp här inne. Eller ännu mer surrealistiskt: när någon kommer fram till mig och berättar att den läser min blogg. Blir alltid lika chockad men glad.

Tre saker jag vill rekommendera

1. ICA Basics sockerkaka, skivad i centimetertjocka skivor, förvarad i frysen. Jag brukar ta en skiva eller två direkt ur frysfacket och äta till en kopp kaffe eller te.

2. Abundo. Jag hade ett abonnemang där förut och nu är jag sugen på att ta upp det igen. För knappt 300 kronor i månaden får man gå på en massa kulturevent (om man bor i Stockholm eller Göteborg). Jag tror man kan få testa en månad gratis om man använder den här länken, men obs det är inget samarbete, bara ett tips i all kulturell välmening.

3. Salvan LHP. Det är en liten tub med antiseptisk kräm som gör att sår läker snabbare. Funkar bra på skavsår eller andra små sår och är en stapelvara i min medicinlåda sedan ett par år tillbaka.

Tre saker jag vill göra snart

1. Ha en hemmamiddag som smyger över i en festlig hemmakväll.

2. Lägga undan vinterjackorna, kängorna och stövlarna.

3. Åka till havet. Vill alltid till havet.