Julia Eriksson

Lägesrapport lördag 8:57

God morgon. Det blåser kuling utanför mitt fönster. Dansande snöflingor, minus ett, känns som minus åtta. Vinden väckte mig i natt, fick mig att yrvaket gå upp och in i badrummet för att leta fram ett par öronproppar i en resenecessär. Om två timmar kommer min bokklubb hit och jag skriver inköpslistan jag ska ta med mig till affären. Vill bjuda på nybakade croissanter, en rejäl bit ost, syrlig lemonad, klyftade blodapelsiner, stora koppar te och så något litet sött. Kanske hinner jag rulla ett gäng chokladbollar med starkt kaffe i?

Igår överraskade jag och nio andra en vän med en babyshower. En ganska otraditionell sådan som kändes väldigt lite USA och väldigt mycket hon. Vi började i lilla baren på Riche, skålade och gav bort våra favoritbarnböcker vi själva älskade som små. Av mig fick hon Godnatt måne. Det tecknade rummet i den är fortfarande min idealbild när det kommer till ett hem. Färgglada väggar med konst och ett stort fönster med en draperad gardin över och en stjärnhimmel utanför. En sprakande brasa där sockor och vantar hänger på tork. En tigermatta och ett par fluffiga tofflor intill sängen som är prydligt bäddad med filt. En skål gröt, en kam, en lampa och en röd ballong. Hundra procent mysigt, undrar hur jag kan återskapa den känslan i mitt hem nu?

Efter Riche fortsatte babyshowern till KB och då inte biblioteket utan Konstnärsbaren där vi åt middag vid ett långbord. Jag tog klassisk råbiff följt av peach melba till dessert. Söt inlagd persika och färska hallon, det kändes som en blinkning till sommaren i den yrande snöstormen. Vi blev kvar länge de sista fyra av oss. Satt i baren tills den stängde och pratade om föräldrarelationer, torpdrömmar och långa lopp. Mina ben längtar efter att få springa och på måndag har jag bestämt mig för att min utdragna hosta ska vara tillräckligt avtagen för att jag ska få snöra på mig löparskorna igen. Tills vidare får jag fortsätta med promenader och den första ska jag göra nu. 300 meter längs snöiga gator till mataffären, bäst att sätta fart. Hoppas att ni får en fin lördag!

Tre dagar i Google-sökningar

Det är lördagskväll och jag möter upp min kompis Gaëlle på Bananas bakficka. Hon har kommit med tåget från London för att stanna över nyår och vi tar en drink för att prata om allt som hänt sedan sist. Efter en stund kommer vår gemensamma vän Anna förbi och på vägen hittar hon Isabella som sitter och läser Truman Capote över en negroni. Vi samlas alla fyra längst in och pratar om konst och skapande, Isabella säger att vi måste läsa Stone Mattress av Margaret Atwood. Jag söker på titeln och sparar den i en flik för att komma ihåg till senare. Sedan berättar jag om min trendspaning som jag hållit i radio och Gaëlle lånar min telefon för att googla på om den franska rätten hachis parmentier är samma sak som shepherd’s pie. Det är den på ett ungefär. Efter det bildsöker vi Gucci 1995 för att illustrera den perfekta partyblusen och se hur den matchas bäst.

På söndagsförmiddagen läser jag ut Johanna Adorjáns bok En alldeles särskild kärlek. Det står i författarbeskrivningen att hon är född i Stockholm, men hon skriver på tyska så jag blir nyfiken på vem hon är och gör en snabb sökning. Sedan bestämmer jag och N oss för att gå på bio och se Wicked, jag bokar biljetter till samma kväll. Innan bion äter vi på en hamburgerrestaurang i närheten. Den ligger mittemot Polestars showroom och vi diskuterar deras uppskjutna bokslut och söker på hur stor andel av företaget som ägs av Volvo Cars. Efter filmen, som jämfört med originalmusikalen var en uppvisning i mediokra karaktärer och lätt hade kunnat klippas ner en timme för större behållning, googlar vi klipp på intervjuer med Ariana Grande och Cynthia Erivo. Det ena tycks märkligare än det andra.

Nästa morgon läser vi gårdagens pappersversion av Svenska Dagbladet. En artikel handlar om Thailands nya premiärminister Paetongtarn Shinawatra som i samband med sin nya roll blivit tvungen att deklarera sina tillgångar. Hon äger en rad fastigheter och mark, men också 108 ringar, 205 par örhängen och nio stycken Bearbricks. Jag googlar det sistnämnda och utbrister ett ”aha” när jag känner igen designleksaken. Efter det följer en diskussion om huruvida man förknippar namnen Angus med kor och Ingrid Marie med äpplen, vi båda söker för att styrka vår tes och vi båda får rätt. Sedan läser jag att de planerar att ändra reglerna för hur tunga bilar man får köra på sitt vanliga körkort och googlar på hur mycket en normalstor bil faktiskt väger. På eftermiddagen går jag ut för att fylla upp mitt kylskåp. Jag har planerat och sökt upp recept på ribollita med svartkål och en katsu sando där jag tänkte byta ut schnitzeln mot panerad aubergine. Väl i mataffären letar jag länge efter worcestershiresås och måste bildsöka hur den ser ut för att kunna hitta den på hyllan. Tyvärr får jag gå hem tomhänt då den visar sig vara slut. Det sista jag söker på är modellnumret till min dammsugare för att kunna köpa rätt påsar och i och med det känner jag hur den njutbara julledigheten är över och vardagens intåg väntar på riktigt.

Inne-listan 2025

Hej 2025! Vi tog oss ut och över på andra sidan och vad passar väl bättre än att börja året med en klassisk trendspaning? I år har jag nog researchat min mer än någonsin. För några dagar sedan fick jag nämligen frågan om jag ville vara med i P4 Stockholm och prata om trender för 2025. Det ville jag ju hemskt gärna, så i morse var jag där och fick live-spana lite inför det kommande året, vilket var väldigt roligt! Här kan man lyssna på det om man vill (ca 3h 17min in), men samma spaningar och några fler som inte hanns med kommer även här i listform.

☞ Skärmbegränsning
Efter Folkhälsomyndighetens rekommendationer för unga känner även vi i äldre generationer att det är dags att skärpa oss och ifrågasätta vår överdrivna skärmtid. Jag tror på regler som ”ingen skärm på mötet”, skärmfria kompismiddagar eller särskilda platser där man inte tillåts fippla med telefonen. Att ha minimalt med skärmtid blir det ultimata personliga skrytet som vi alla kommer att hatälska.

☞ Smörgås på vitt bröd
Glöm surdeg, glöm fröknäcke. I år vill vi äta vita, fluffiga mackor, på sin höjd skurna i trekanter eller gyllenbrunt rostade. Det smakar mjukt, tryggt och lite sött.

☞ Naturlig hårfärg
Det vevades på friskt om färganalys under förra och förrförra året och som en effekt av det tror jag på den naturliga hårfärgen. Det enkla och okonstlade valet. Dessutom känns det skönt för plånboken efter några mer ansträngda ekonomiska år.

☞ Det tredje rummet
Inom modern sociologi finns uttrycket Det tredje rummet som beskriver vissa platser i samhället. Om hemmet är det första och arbetsplatsen det andra, så är det tredje rummet öppna mötesplatser där man kan träffa medmänniskor. Det kan exempelvis vara organisationer, föreningar, klubbar, caféer, bibliotek eller religiösa mötesplatser. Många av dessa ställen tappade vi under pandemin men nu tror jag på en stark tillbakagång, något som delvis illustreras av Svenska kyrkans ökade medlemsantal under 2024. Det tredje rummet är viktigt för att känna gemenskap, bygga samhällsengagemang och demokrati – saker som verkligen kan behövas år 2025. Oavsett om det handlar om att mötas över generationsgränserna på ett quiz i en bar eller engagera sig i en idrottsförening så kommer det att kännas viktigt för oss.

☞ Signaturplagg
Den bästa klädstilen är den som bara du kan ha. Inget ”så får du looken rakt av i tre enkla steg”, utan personliga plagg som bärs på just ditt egna vis. Att ha ett specifikt signaturplagg som återanvänds igen och igen känns helt rätt 2025.

☞ Dofta tvål
Små parfymhus med exklusiva dofter har poppat upp överallt de senaste åren, men under 2025 tror jag mer på enkelhet vad gäller doft. Vi vill lukta gott, rent och tryggt, som den milda tvålen man tvättade händerna med under barndomen.

☞ Hemtrevlig inredning
Att komma hem till någon ska vara en upplevelse, men inte en konstlad sådan utan en varm och personlig. Stram och sval hotellstil har vi fått nog av, istället är allt vi vill åt känslan av hemtrevlighet. Man ska tydligt se att det bor någon här, dels i form av personliga föremål och inredningsdetaljer men också gärna lite stökighet. Boktravar, snäcksamlingar, gamla foton, klädhögar, skrynkliga bordsdukar, fönsterkuvert och favoritmuggar har alla sina naturliga platser.

☞ Handa i fysisk butik
Om 2024 var de dåliga online-köpens tid, så är 2025 året då vi börjar besöka fysiska butiker igen. Att öppna paket med saker som inte alls ser ut som vi tänkt oss, behöva hålla koll på olika postombud eller ligga och slöklicka hem saker av ren tristess, känns passé. Nu blir det medvetna shoppingturer där man får klämma och känna på sakerna och bära hem dem direkt, helst även som social aktivitet med vännerna. Och den mest trendiga köprundan är den där man bara kommer hem med ett litet, utvalt föremål, eller ännu bättre: helt tomhänt.

☞ Partyblus
Är det ett plagg du ska hålla utkik efter under året så är det vad jag kallar för partyblusen. En figursydd skjorta med knappar och krage i ett silkigt material och gärna en klar färg som pistagegrön, ljusblå eller syrenlila. Den bärs helst med ett par snygga, utsvängda byxor, gärna med lägre midja och ett skärp på höften.

☞ Roliga skärp
I höstas trendspanade jag om den lilla lustiga hatten som accessoar och den tror jag får följa med in på det nya året. Men den får också sällskap av de roliga skärpen i olika mönster, med stora spännen och gärna riktigt breda varianter.

☞ Mat i en form
När vi bjuder på middag slutar vi att ta oss vatten över huvudet och lagar istället något enkelt, gott och trevligt. Gärna där allting ryms i en och samma form. Fiskgratäng och shepherd’s pie ställs fram i mitten av bordet och gör alla nöjda. Känner vi oss extra ambitiösa spritsar vi moset.

☞ Gamla skivsamlingar
Mycket av den nya musiken är egentligen gammal musik i form av covers eller uppsnabbade versioner av tidigare låtar. Så under 2025 slutar vi helt att lyssna på ny musik och går istället över till att gräva runt i gamla skivsamlingar och lyssna på tidigare utgiven musik. Helst hela album istället för spellistor. Bye bye release radar och hej cd-hyllan.

☞ Frukt och kräm
Efter vår halvambitiösa middagslagning bjuder vi på en enkel efterrätt i form av färsk frukt eller kräm. Kanske orkar vi göra inkokta päron eller en fruktsallad med lättvispad grädde.

Kläder för decembers festligheter

Ja, det här inlägget är starkt inspirerat av Sardellens inlägg med festkläder i december, men det är också ett svar på ett önskemål från tidigare nämnda Sardell som bad om att få ett inlägg med ”noggrann, systematisk redogörelse för alla decemberfest-outfits”. Så på samma inspirerande ord i fokus-vis kommer nu en genomgång av vad jag bar under decembers festligheter, helt fritt från visuellt material.

Julbord med Sillens vänner
Som traditionen sig bör gick jag och Emelie, de två enda deltagarna i sällskapet Sillens vänner, och åt ett traditionellt julbord tillsammans. Denna gång besökte vi Ulriksdals värdshus. Jag bar en svart sammetsklänning med rosettformad urringning, tunna svarta strumpbyxor och boots med klack. Till det hade jag en röd liten väska med gulddetaljer i form av små flugor (väldigt knödel), ett guldhjärta i halsgropen och en stor sammetsrosett i håret.

Thanksgivingmiddag
Vår årliga thanksgivingmiddag blev framflyttad en vecka på grund av sjukdom, men som tur var kunde vi ses nästan alla ändå. Totalt var vi fjorton vuxna, sex barn (alla under tre år) och två hundar som sågs tillsammans och åt kalkon. Jag bar en mörkbrun långärmad sammetsklänning med små prickar som jag köpt i en second hand-affär i Köpenhamn för ett gäng somrar sedan. Till den hade jag chokladbruna strumpbyxor och ballerinaskor i ljus päls.

Julmiddag med jobbet
Den andra veckan i december hade vi planeringsdag med mitt närmsta team på jobbet, vilket följdes av gemensam middag. För att smälta in perfekt i gruppen av kreatörer bar jag helsvart som alla andra. Närmare bestämt en halvtransparent långkjol med svart mönster, figursydd kavaj med Gucci-skärp i midjan och under den en svart t-shirt.

Julfest med jobbet
I samma vecka hade vi även stor julfest med hela jobbet. Då bar jag en djupröd mockaklänning med breda axlar som jag köpt på Beyond Retro för länge sedan. Till den hade jag strumpbyxor, boots och en fläta i håret som avslutades i en sammetsrosett. Tyvärr kände jag mig inte alls särskilt kul klädd, det var något som skavde. Kanske är det kombinationen av rött och svart som jag tänker ska kännas julig men som ibland hamnar nära stilen ”rock”, vilket är långt ifrån vad jag eftersträvar.

Olles 40-årsmiddag
Min kompis Olle fyllde 40 och vi var ett stort gäng från universitetet som överraskade honom med middag på Tjoget. Jag bar en tunn men tung klänning från H&M Studio som är fylld av små glaspärlor i breda ränder. En favorit såhär års med undantag för att pärlorna börjar att trilla av en efter en.

Solsnu-skål och julcocktail
Jag och N var bjudna på dubbla drinkkvällar lördagen före jul. Först gick vi hem till min vän Lovisa där vi firade den norska traditionen solsnu, vilket är det samma som vintersolståndet och dagen när det vänder och äntligen börjar att bli ljusare igen. Efter det fortsatte vi till Ossian och Ida som med familj bjudit in till en stor julcocktail med folk i alla åldrar, jag har nog aldrig sett så många personer på en hemmafest innan. Under hela kvällen bar jag ett stickat set med kjol och tröja i limegrönt och vinrött tillsammans med långa dinglande guldörhängen och svarta ballerinaskor med liten klack. Jag lyckades med konsttricket att känna mig både för uppklädd och nedklädd på samma kväll vilket är en bedrift.

Julafton
Inför julafton hade jag provat en rad olika kombinationer med röda strumpbyxor, men ingen av dem kändes rätt, förmodligen på grund av rockkänslan ovan. Det är något när de bryts av med en sko i annan färg som blir fel för mig. Istället bar jag en ljusrosa ärmlös klänning med transparenta partier i över- och underkant. Under den hade jag en tunn svart tröja i ull och svarta strumpbyxor. På fötterna hade jag ballerinaskorna i ljus päls och i håret satte jag en enorm djupröd rosett i mocka som jag klistrat ihop själv dagen före.

Annandag jul
På annandagen samlades vi hela familjen med alla syskon och syskonbarn och åt kalkonmiddag. Jag bar en kort ljusbrun omlottkjol i ull som jag köpt på Humana några dagar tidigare. Till den hade jag bruna strumpbyxor, samma skor som på julafton och även samma tunna tröja. En nätt guldklocka runt handleden och ett guldhjärta runt halsen.

Om decemberstilen ska sammanfattas så har den innehållit ganska mycket svart, rött och brunt. Jag har inte använt några för mig nya plagg, förutom den sista kjolen som jag nyligen köpte. Istället har jag plockat fram sådant som redan finns i garderoben och som använts på liknande tillställningar tidigare. Det enda undantaget var den transparenta svarta kjolen som jag haft liggandes länge utan att bära. Jag har känt mig helt okej fin, men sällan sådär ”wow, där satt den”, vilket är lite tråkigt. Min bästa decemberlook var nog en helt vanlig jobbtisdag när jag tog på min grangröna kostym med lite struktur i tyget samt ett par blanka loafers och till och med fick spontana komplimanger i korridorerna. Kanske är insikten att finklätt inte måste vara strumpbyxor och klack, utan att det nästan är roligare med dressade byxor, blusar och kavajer? Eller så är jag fast i tanken att det måste kännas ”nytt” för att vara kul, vilket är en dålig tanke som jag i så fall behöver ändra. Helst redan idag eftersom det snart är nyårsafton och jag inte tänkte införskaffa något nytt utan snällt välja från det som garderoben har att erbjuda. Vi får väl se vad det blir.

December-blender

Hej, jag har inte glömt att jag har en blogg. Jag har bara glömt att december har ett begränsat antal dagar och att det här med att tacka ja till allt är ungefär lika kul som utmattande. Det känns också som att ju längre jag väntar med att skriva, desto större blir steget till att göra det och då skapas känslan av att nu måste det komma något riktigt, riktigt bra och så har jag inte något riktigt, riktigt bra på lager och då blir det bara tyst.

Därför får ni nu en blandning rakt ifrån mixern som också är min hjärna. Låt oss kalla det för en december-blender.

Mina planer för julen i år är ganska vaga men jag jobbar med svepande rörelser och generella ledord. En sak har jag klart för mig i alla fall och det är att jag önskar mig en jul utan en enda sekund av stress. Inget sånt skynda in i bilen för nu måste vi åka någonstans och nu ska vi duka upp det perfekta bordet eller vad är klockan har det börjat på tv:n?

Jag vill lägga pussel och läsa böcker, gå på promenad och slumra på soffan. Och sen när mina syskonbarn kommer vill jag lägga pussel och läsa böcker med dem också. I min bokhög ligger just nu: Carl Frode Tiller – Inringning, Milan Kundera – Varats olidliga lätthet, Josefine Klougart – New Forest, Glenn Bech – Jag erkänner inte längre er auktoritet och Johanna Adorján – En alldeles särskild kärlek. Att jag hinner läsa alla känns naivt men jag hoppas på tre.

❦

Är det faktumet att jag börjar bli utomordentligt trött på individualism som gör att jag är så ointresserad av Spotify Wrapped i år? Att hålla på och visa upp sin personliga musiksmak, det känns tradigt. Jag nöjer mig med att veta att Shaboozeys A Bar Song (Tipsy) blev Sveriges mest spelade låt och folk har ju rätt, den är faktiskt bra.

❦

Ett knep som märkligt nog alltid funkar är att ha en riktigt tråkig uppgift framför sig, för då kommer allt det där som bara är lite lagom småtråkigt plötsligt kännas kul att genomföra. Som att dammsuga lister, torka ur kylskåpet, sortera lådor, gå igenom kvitton eller springa en och en halv mil på ett löpband. I jämförelse med att skriva en hemtenta är det nämligen riktigt skoj och exakt vad jag gjorde förra veckan istället för att författa 1600 ord om konsumtion. Det fick jag ägna hela söndagen åt istället.

Förra veckan hittade jag också en kamelfärgad dubbelknäppt nittiotalskappa i 80 procent ull för 300 kronor. Idag premiärbar jag den och gjorde en halvstark imitation i kontorslandskapet där jag låtsades vara Kevins mamma i Ensam hemma. Ändå lite julkänslor på det.

På tal om julkänslor så är det här mitt pynt som jag hängt upp hemma. En mistel i vinrött sammetsband som råkade vissna innan jag hann ställa N under den, men nu får den hänga kvar ändå.

En lingonkrans på ytterdörren som jag knutit tunna rosetter i ljusrosa och klarrött sidenband kring. Tyvärr vägrar vecken på banden att försvinna och lika mycket vägrar jag plocka ner och stryka dem. 1–1 i envishet.

Ett fång röda rosor i en tennvas. Och ej i bild men som ett tjockt lager i hela lägenheten: en intensiv doft av hyacinter som blommar för fullt.

❦

Det var dagens smoothie. Hoppas att ni mår bra och kommer ihåg att hälsa på busschauffören, hjälpa folk med barnvagn och säga tack fastän det kanske tycks överflödigt. Vi är alla bara små sillar som simmar fram i samma hav av dunjackor, stress och förkylningar och vi behöver varandra.

Mammor rings och tiden går i cirklar

December, december. ’Tis the season of tandkräm runt munnen, hela kroppen känns som en saffransdeg. Två svullna russin till ögon och folk runt omkring som hostar, är det mykoplasma, 54 tums, slå på tv:n nu börjar På spåret. Det är hyacinter i kruka och mistel att hänga upp medan jorden är på väg att gå under. Det ironiska i att stå på pendeln mot Mall of Scandinavia under Black Friday med ansiktet dolt bakom boken Konsumtion (Liber förlag).

Det är galna kvinnor som galopperar på Dramatens scen och jag som vill släppa tyglarna, skrika jiihoo. Gin tonics i Lilla baren, lilla gubben, det är många geriatriker här säger hon, bäst att de inte halkar, isdans och hot creole-dip. Inga benbrott men straff, mitt tysta ”åh” lagas bäst med gryta, står och kokar på spisen halva eftermiddagen. Mammor rings och tiden går i cirklar, hur kan det vara dag när det är natt ute?

Jag känner efter, skramlar den bruna burken med växtläkemedel, det mesta är väl placebo med spår av gråbo, men röd solhatt känns som en uppiggande accessoar när dagsljustimmarna ryms på en hand och två tår. December, december. Snart stundar både gravlax och gravöl, en skål för oss som blev kvar, som väntar på att ett mjukt snöfall ska bädda in oss alla. Låt det dala.

Julias adrenskalender

Allting började med en enkel idé. Så simpel att den nästan kändes dum, men i all kalenderyra kände jag bara: tänk om man skulle göra en adventskalender fast tvärtom. Där man blir av med 24 saker som ligger och skräpar där hemma.

Jag delade min tanke i en Instagram story och folk verkade orimligt peppade på detta. Så pass entusiastiska att jag gjorde slag i saken och satte mig ned och skrev 24 små rensningsutmaningar att göra varje dag ända fram till jul. Från och med 1 december kan man nu följa Julias adrenskalender på min Instagram. Det finns inga särskilda regler eller rapporteringsskyldigheter. Tanken är bara att på ett enkelt och kul sätt rensa bland sina saker hemma och förhoppningsvis få lite bättre koll på alla prylar under tiden. Det vore så kul om några av er ville vara med!

Skärmfria timmen

En dag i mitten av september, jag tror det var strax efter att Folkhälsomyndigheten hade gått ut med sina nya skärmtidsrekommendationer för barn, bestämde jag mig för att ge mig själv en utmaning. Varje dag i en vecka skulle jag ha en skärmfri timme. Det låter banalt, vadå, det är ju inte som att jag sitter framför en skärm tjugofyra timmar om dygnet, men när jag analyserade mitt beteende insåg jag att det är väldigt sällan jag har en längre sammanhållen stund helt utan skärm. Telefonens notiser och datorns flikar finns ofta där och pockar på min uppmärksamhet, och då har jag inte ens en tv, hade jag haft det hade nog min statistik sett ännu sämre ut… För att göra reglerna lite svårare bestämde jag att timmen inte skulle vara i anslutning till sänggående eller under tiden då jag tränar, utan det skulle vara en helt vanlig timme på min fritid.

De första dagarna fick påminna mig själv när det var dags. Jag ställde telefonen på stör ej-läge för att inte bli distraherad av den och slog på en timer på 60 minuter. Eftersom jag gärna lyssnar på musik hemma såg jag till att ha valt en spellista eller ett radioprogram som räckte hela timmen eftersom jag inte ville börja fippla med telefonen för att byta musik mitt i.

I början kändes det lite ovant, men ganska snabbt kom jag in i det och vad som från början var tänkt som en veckolång utmaning har nu blivit något av en god vana. Jag kan säga åt mig själv när jag blivit sittandes efter middagen, slöscrollandes något som jag inte riktigt vill se, att ”nu är det dags för en skärmfri timme” och så ställer jag klockan. Visst är det ironiskt hur man måste göra regler för sig själv som vuxen för att upprätthålla en viss ordning och hålla sig i schack? Det är köpstopp, träningsscheman, vit månad, skärmtid och köttfria vardagar. Som om riktlinjerna behövs för att livet ska fortsätta att kunna vara fritt och kul.

Vad gör jag då under min timme? Det absolut vanligaste (och tyvärr lite tråkiga) är att jag ofta tillbringar de första 20-30 minuterna med att städa. Jag diskar, plockar undan, gör rent och dammsuger. Sedan övergår det ofta i någon slags allmän göra fint-procedur där jag tar hand om mina växter, tänder ljus, fyller på min lilla doftbehållare, flyttar en bokhög eller hänger fram vinterkapporna. Det är väldigt trivsamt och känns plötsligt inte särskilt ansträngande att ta tag i. Ibland gör jag en kanna te och sätter mig och läser en bok eller löser korsord. Det händer också att jag bakar bröd eller lagar mat, då har jag ett par gånger fått skriva av receptet för hand för att inte behöva titta på min skärm under tiden.

Egentligen är det inte särskilt svårt att komma på skärmfria saker att göra. Det intressanta är vad som händer en bit in i timmen. När uppgifterna inte behöver konkurrera med dragningskraften från en skärm blir de plötsligt mycket roligare att utföra. Jag blir sugen på att skapa mer, ta fram symaskinen och göra något med händerna. Ibland får jag ha ett tomt block framme för att skriva ner idéer som dyker upp, tankar som jag annars hade sparat i mobilens anteckningar. Och när klockan ringer för att indikera att timmen är slut är jag sällan särskilt sugen på att återgå till skärmen. Tänk att det kan vara så enkelt och samtidigt så svårt.

Om jag inte jobbade med reklam

”Varför jobbar jag ens med reklam?” väste jag till mig själv här om dagen samtidigt som jag sjönk ihop till en olycklig liten pöl framför datorn. ”Kanske för att det är det enda du kan”, muttrade den inre berättarrösten tillbaka och jag visste att den till viss del hade rätt. Det är det här jag utbildat mig till och lagt tolv arbetsår på, det är det jag kan. Men om jag skulle drömma, helt fritt och orationellt om att få göra något annat, då skulle det kanske vara något av detta.

Att sätta musik till olika miljöer och koncept. Bygga de perfekta spellistorna till en restaurang, ett varumärke eller bara musiklägga ett tv-program. Ägna dagar åt att hitta ny och gammal musik, para ihop känslor med låtar och sätta en stämning.

Ja, generellt skulle jag vilja skapa små universum, kanske mer på en varumärkesbyggande nivå. Bestämma i detalj hur en viss värld doftar, smakar, låter, talar, upplevs och ser ut. Ta fram riktlinjer och koncept för att sedan se dem komma till liv.

Kanske skulle jag vilja hålla på med trendspaning men på ett djupare och mer teoretiskt plan. Titta på trender ur sociologiska och etnologiska perspektiv för att försöka dra slutsatser, koda av varför vi tycker som vi gör och försöka lista ut hur vi kommer att förhålla oss till saker framöver.

Ibland tänker jag att det hade varit roligt att jobba med böcker och kommunikationen kring dem. Hur får man fler att läsa i en tid när läsning framstår som allt mer avlägset och kan vi hitta ett nytt sätt att prata om litteratur? Kanske finns det potential att göra något kring andrahandsmarknaden för böcker, som ett antikvariat 2.0.

Och på tal om antikvariat så finns det också en del av mig som drömmer om att jobba på arkiv. Att sortera och katalogisera, gå igenom mängder av gammalt material, spara det till eftervärlden och göra det tillgängligt för fler. Vandra genom kilometerlånga gångar av arkivmaterial och färdas genom historien i stort och smått.

På samma vis vore det också kul att jobba på museum och omge sig av konst i olika former. Särskilt från ett kommunikativt perspektiv och få fler besökare att komma till utställningar eller hitta nya sätt att presentera samlingar.

Min kille brukar säga att jag borde bli tandläkare. Förmodligen är det för att min tandvårdsprocedur innehåller fler steg än min hudvårdsrutin, men jag är inte lika övertygad om att jag vill jobba med folks munnar. Däremot vore det kanske kul att skapa ett litet märke med tandvårdsprodukter i fin utformning (och självklart tillhörande två minuters-soundtrack till borstningen).

Sedan vore det kul att skriva mer. Men inte på ett klassiskt författarvis, det hade nog aldrig fungerat för mig. Jag behöver tydliga ramar att hålla mig till, kollegor att bolla idéer och texter med samt en relativt snabb utveckling framåt. Inte ensamma treårsprojekt där allting är upp till mig, blotta tanken gör mig matt.

Eller så blir jag kyrkogårdsvaktmästare. Åker omkring på en åkgräsklippare, vattnar blommor och krattar grusgångar. Går runt bland gravstenar och diktar upp historier om vilka alla personerna bakom namnen var. Håller snyggt och prydligt och sitter förmodligen väldigt mycket mindre framför en skärm.

Tänk om va. Tur att det är fritt att drömma.

Tisdag, onsdag, torsdag

Frustrationen har bubblat under huden hela dagen och den enkla lösningen vore att åka hem och dra täcket över huvudet, låta sig slukas av tidsomställningens mörker, det är ändå inte lönt att göra något, men jag tvingar mig på andra tankar och kliver av tåget vid Stockholm city, går i motvinden med Stevie Nicks i öronen, längs vattnet ut mot Skeppsholmen och in på det kvällsöppna museet. Där vandrar jag sedan i tystnad bland färgstarka tavlor, låter mig sköljas av expressionismens uttryck, fäster blicken på en annan tid, betraktar den med ögonen och magen, andas långsamt och tar in. I en av utställningshallarna finns en lång vägg av staplad ved, den skär igenom rummet, bildar en horisont. Konstnären beskriver hur hon skapade verket efter att ett flertal självmord skett i Sápmi. Att prata om det var svårt, närmast omöjligt, men att stapla veden gick och varje vedträ blev en tanke hos den hand som hållit den. I jämförelse med väggen känner jag mig liten, men alla staplar är en tröst, att konsten finns är en befrielse och när jag promenerar hemåt två timmar senare känns hjärtat lättare.

Jag springer till färgaffären på lunchen. Ska bara köpa en liten burk med rosa snickerifärg för att snygga till några ställen där jag slarvat med penseln och så plötsligt i gången står ett bekant ansikte från förr. ”Men, det är ju du”, säger hon. ”Det är ju du!”, svarar jag. Vi möts i en kram och jag tänker att det måste vara tio år sedan sist och vi pratar ikapp i väntan på att nummertavlan ska ropa ut våra siffror och hon ska måla om sitt kök och jo, jag bor här nu, bara några kvarter bort och vi båda har lämnat hemstaden, ungdomen, spårvagnarna och våra gemensamma nämnare bakom oss. Blivit några andra men ändå så mycket samma. På vägen tillbaka tänker jag att det är precis som i Krunegård-låten, längesen och kul att se dig igenom som om ingenting har hänt, men också allting som har hänt känns när jag ser dig. Jag hade glömt men nu är det något som bränns.

Ytterdörren slår igen och i det lilla gula köket är det bara jag och diskberget kvar. Den stora kastrullen som tidigare under kvällen innehöll en gyllenorange pumpapasta med grönkål och brynt smör, den slukades ner till minsta rigatonibit och det gjorde mig glad. Det ovala fatet med krispig sallad vänd i vinägrett, fyra djupa tallrikar, fyra mindre assietter. De små bistroglasen till rödvinet och det alkoholfria bubblet, var det vecka 23 nu och det är ju skönt att ha bilen när man ska hem sen. Vattenglasen som rymmer så lite att man måste fylla på dem hela tiden, en gång mormors, undrar hur hon har det nu, jag balanserar saknaden i diskstället. Formen med chokladmousse som stelnat, mörk choklad, socker och ägg, de fyra blåmönstrade skålarna som måste lösas upp i varmt vatten. Tekopparna och tekannan och alla besticken som rasslar omkring som krabbor mot diskhons botten. Metodiskt går jag igenom allting, staplar tankar och porslin samtidigt som klockan sakta rör sig mot midnatt.