Julia – Sida 3 – Julia Eriksson

Morgonblogg i farten

Hade J och K över på middag. Länge sedan. Disken blev ett mindre berg trots att K inte hann stanna till efterrätten. Saknade As närvaro i sammanhanget. Satt uppe sent sedan. Lyssnade på gamla låtar, läste Rilke. Du måste tänka att någonting händer med dig, att livet inte har glömt dig, att det håller dig i sin hand och att det inte kommer att låta dig falla. Nattens dämpade lugn som en gåva. Drabbades av en flammande tanke, kände det där måste jag skriva om. Man ska skriva det som bränns. På morgonen tjugofem minuter med dokumentet vid köksbordet. Hjärnan fortfarande i dvala, oförstörd av intryck. Sedan bädda sängen, ta vitaminerna, göra sig redo för jobb. En sidenskjorta som försvunnit bland galgarna i garderoben. Dämpat svart, matt. Nya byxorna till. Skynda till tidig presentation. Glöm inte kompostpåsen med laxresterna. Sensommarväder med hög luft. En blinkning till Aspenströms trampoliner och Lugns höjdhoppsmedalj bakom persiennerna. Påminnelse om att boka Cirkus och Dramaten. Upproriskt barn i vagn på trottoaren. Högre volym på morgonnyheterna. Rapporter om räntesänkningar och möten mellan justitieministrar. Klipptid om två veckor och håret uppgivet. Tryckande värme tvingar av jackan. Kanske blir det åska till kvällen?

Lite ditt och datt från augusti

Jag vill skriva men vet inte vad jag vill skriva om, så det får bli lite ditt och datt från den senaste tiden. Klassisk bild med tillhörande text, så som bloggandet var när det begav sig och fortfarande är ibland. Små glimtar av saker som hänt mig de senaste dagarna i augusti.

Min kompis Linn fyllde år och bjöd in till fest, precis i skarven mellan semester och sensommar. Vi var ett stort gäng som först sågs i Ivar Los park för picknick och sedan gick vidare för hemmafest fram till midnatt. Det var den första riktiga tillbaka i stan-kvällen och det stora återseendet av vänner som varit på olika håll under sommaren. Väldigt fint för jag hade saknat mina kompisar.

Som kontrast till festen blev det också löpning. Efter att ha insett att skorna jag köpte i våras inte alls passade mig gick jag till Runners’ Store och la nästan en timme på att scanna mina fötter och prova ut en ny modell som funkar bättre. Adidas Adistar BYD blev det, vilket känns som ett bra val hittills.

Första arbetsdagen kom och överlevdes och efter den gick jag till Café och satte mig i fönstret med kaffe och bok som en riktig höstterminstjej. Jag plöjde (bokstavligen) Vikarien efter att ha fått ett meddelande från biblioteket om att jag var tvungen att lämna tillbaka boken inom tre dagar. Då hade jag 700 sidor kvar av de drygt 900.

Väldigt höstterminstjej av mig också att baka bröd. Det blev ett med linfrön, pumpakärnor, aprikoser och havregryn bland annat.

Jag har också gått till bondens marknad och köpt grönsaker och ägg. Västeråsgurka som blir till färsksaltad gurka, gulbetor som bakas i ugnen, broccoli som sotas och äts med sesamsås, zucchinis som jag hyvlar tunt och marinerar i citron och olivolja samt tomater som jag äter precis som de är.

Augustiljus hemma och utanför fönstret. Jag har en liten lista på saker jag vill fixa i lägenheten framöver, för av någon anledning blir jag aldrig helt klar. Där står det bland annat måla en dörr, hänga upp gardiner som avgränsare mellan sängen och soffan (jättesvårt att hitta rätt) samt fixa fler ljuskällor.

En fredagsmorgon på väg till jobbet och en fredagskväll på väg hem därifrån. Åt kebabpizza framför en långsam dokumentär om Ingegerd Råman från 1982 som jag hittade i Öppet arkiv.

På lördagen körde jag en runda med intervaller och sprang så att jag kom förbi bondens marknad på vägen hem. Köpte en bukett blommor och kände mig plötsligt som en vinnare av ett lopp i mina svettiga träningskläder. Bra känsla ändå!

Sen blev det klassiska helgsysslor som dricka öl i solen, titta på fotboll, strosa omkring på stan, ta ett glas på Bar Ninja, se en film, lösa nutidskrysset, rosta rotsaker i ugn, springa långpass och göra söndagsstädningen.

Och plötsligt var det måndag igen med ko-kjol och mockajacka och dagen slutade precis så som förra måndagen: på Café med bok och kaffe.

Nya sanningar och gamla lögner

Tänk vad bra vi också skulle skriva om vi inte drack någon alkohol, konstaterar jag och Sardellen och skålar i varsitt glas pinot noir från Alsace. Det är tisdag och Stockholm är sensommarvarmt, ett perfekt väder för nya sanningar och gamla lögner. Framför oss på uteserveringen står en ytterst stilig äldre man i ljusa linnebyxor, bruna mockaskor, gul kofta och käpp i bambu. Lite beror det väl på vinet men jag får svallande känslor av ömhet vid åsynen, inget ont får drabba honom, lova! Huset intill är klätt i byggställningar och plast, jag själv har auberginefärgad kjol och krämvita strumpor i loafers. En noga vald stil för att framkalla känslan av hösttermin och nystart samt ett välvilligt försök att dämpa min akademiska ångest som bubblat upp på sistone. Alla dessa år och inte en enda utlandstermin eller masterexamen och nog är det försent för karriär nu? Nåväl, hellre är man den trögaste i sitt gäng än den enda smarta i en grupp av dumma, konstaterar vi krasst och fortsätter att prata om författandet som knappast blir av. I takt med att kvällen fortlöper odlar vi nya personligheter och bygger hinder för saker vi absolut aldrig skulle kunna skriva om. Vi diskuterar litteratur och det smått absurda tv-seriesamhället och går sedan till en ny restaurang där vi beställer in pommes frites, ost och kantarellpasta. Det är ett hårt jobb att vara en tjejig tjej, men jag tycker att vi gör det hyfsat bra. Med beundrande blick berömmer jag hennes integritet och delar sedan känslan av att behöva upplevas samhörig med något som inte ens är i närheten. Ursäkta, por favor, men det är tur att detta inte är vad som betalar vår lön. När solen har gått ner för en bra stund sedan skiljs vi åt i korsningen mellan Högbergsgatan och Swedenborgsgatan. Hon ska vidare på semester och jag ska sova en blund innan jag fortsätter min strävan efter någon slags struktur och karriär. Klockan står på tio i sju och i morgon är en ny dag av ordning, jo jag tackar.

Sommarstängd semesterhjärna

Staden ligger i dvala, mitt favoritcafé håller sommarstängt. Jag brer ut en filt i parken och läser Sonja Åkessons dikter tills askgrå moln hänger ovanför mig. Tunga droppar och träskornas sulor slår mot asfalten under min flykt hemåt. Solkrämen har gett mig dålig hy och de franska myggbetten på mina ben är stora som tvåeuromynt. Tågresan från Biarritz tog trettio timmar och kroppen skriker efter fibrer. Rågbröd och havregrynsgröt, gröna bönor och nektariner. Dagstidningarna har tagit över hallmattan och den stora väskan hinner knappt packas upp förrän den ska fyllas igen. Jag lägger fram allting i högar på bordet. Vita raka jeans, blårandig skjorta, citrongula shorts, mjuksliten lacostetröja, korsordstidning och anteckningsblock. Två veckor av semester har fått huvudet att börja spinna. Jag funderar på vad jag vill göra och vem jag vill vara. Ifrågasätter om jag tappat en del av min kreativitet under våren, känner den kittlande känslan av att vilja sträcka sig efter något på en högre hylla. I den spanska delikatessaffären köper jag banderillas, olivolja, nötblandning och kikärtor. Mannen bakom disken frågar om jag har en huvudvärkstablett, jag räcker honom en ipren och får en chokladbit som tack. Hemma igen scrollar jag igenom sextiosex sidor av distanskurser på kvarts- eller halvfart och gör en lång lista över sådant som känns spännande. Konst, filosofi, litteratur och kultur. Skickar in en sen anmälan och undrar om känslan kommer finnas kvar i september eller ifall jag ångrar mig då. Tänker på den pickande längtan efter att skriva som började dyka upp under vandringsresan och bestämmer mig för att hantera den med varsamhet. Packar ner datorn till skärgårdsön och sneglar sedan på bokhögarna i jakt på rätt beslut. Antingen den brutalt långa Vikarien av David Norlin eller ett gäng tunnare pocketböcker, det är väl vid sådana här tillfällen jag borde ha en läsplatta. Går ut i köket och gör en knäckemacka med ett snirklande mönster av räkost. Fine fucking dining. Funderar på om det är innehåll att berätta om sina påläggsval men konstaterar att efter att ha läst ikapp en och en halv vecka av blogginlägg så är det de mest alldagliga men personliga berättelserna jag själv gillar bäst. Bristen på röda trådar är också en tråd. Staden ligger i dvala och semesterlunken har sin gång.

Alfabetisk blogg: A–H

Jag läser Sheila Hetis Alphabetical Diaries och en tanke föds. Under framtagandet av boken har Heti samlat tio år av dagboksskrivande, sorterat alla meningar i bokstavsordning och börjat redigera fram en berättelse som går rakt in i mig. Vad skulle hända om jag gjorde ett blogginlägg på samma vis? Visst borde det fungera?

Jag väljer min mest personliga och texttunga kategori och kopierar samtliga inlägg från idag och två år bakåt. Fyller drygt 30 sidor med meningar, sorterar dem i bokstavsordning och börjar läsa. Kanske är det navelskåderi i sin renaste form, men nog finns något där. Ett stråk, en ton, en okronologisk berättelse mellan raderna. Det här är A–H.

❦

01:21 ligger vaken och googlar eltandborstar i jakt på livets mening. 57:ans buss kör genom vattenpölarna och barnen i parken jagar varandra uppe på kullen.

Akut svindel, måste göra karriär inom något och jag som verkligen inte vill bli chef. Alla tiderna, alla datumen. Alla tycks älska höstterminens nystart. Allt innehåll behöver inte vara lättuggat och färdigpaketerat och kanske är det därför jag köper biljetter till dansen som utspelar sig runt en samling badkar. Allt kan gå sönder. Allt är gott, men inget sensationellt och jag äter i hungriga, snabba tuggor. Allt är samma sak, allt är sak samma. Allting bor inuti. Allting väntar mig. Allting är emot logiken, jag saknar ordning men längtar efter kaos. Ambulansernas klagande sirener och bilarnas däck mot asfalten. Andra får väl, kan väl, men inte jag. Andras norm är inte min. Att jag faktiskt får göra saker bara för min egen skull. Att jag strax ska gå ut och ringa dig. Att köpa nya huvudkuddar kanske inte är lösningen men åtminstone ett symboliskt steg i rätt riktning. Att lyssna, dofta, mjukna, se. Att skriva är bland det svåraste som finns, nästan allt känns enklare än det. Augusti doftar sött och tungt, av fallfrukt och blött gräs.

Barnen trampar med tändsticksben längs trottoaren. Bestämde oss för att ses i morgon. Betalar fjortontusentvåhundraåttio kronor till Folktandvården, lägger ner en extra tröja i resväskan och dubbelkollar tiden på biljetten. Blir kraven lägre om man redan är på golvet? Bläddrar bland nyanser, diskuterar skiftningar, inte ens det vita är vitt får jag höra, allt är ljust ljust grått som septemberdiset om morgnarna vid Skeppsbrokajen. Bre matsäcksmackor och packa en termos, ta långa kliv över mossa. Bråttom till Katarina, klockan snart elva. Bröd och vin // kropp och blod. Byter om säkert sju gånger i jakt på den rätta känslan. Båda är ju jag, tydligt jag, men hur kan bägge vara sanning? Båtresan gick fort men jag längtade ändå hela tiden efter att komma fram. Bäst att öva mer.

Dagarna blir fem minuter längre men orden blir färre. Dags att bygga självkänslan med yttre medel. De blanka bladens metafor är övertydlig, likväl inbjudande. De små leker, deras ord ännu obegripliga. De trettio sidorna är klara och inskickade, men jag förstår ju nu att det inte bara är därför jag är här. De tunna vita pappersservetterna färgas röda av tomatsåsen. De övriga 190 kronorna lägger jag på en vattenfast mascara, hoppas att den gör mig snygg. Den andre skriver Hur har du det? Den brunrandiga skjortan klibbar sig mot huden, värmen ligger tryckande över Swedenborgsgatan. Den ene skriver gud va fin du är! Den fjärde och kanske svåraste och mest abstrakta punkten handlar om att gräva i vad begäret egentligen kommer ur. Den flätade stolen, det lilla bordet, kaffekoppen på kanten och espressokannan med dess röda handtag. Den har din ögonfärg. Den känns nästintill helt okej. Den nyöppnade burken med D-vitamin innehåller 90 tabletter. Den som tar aldrig tar slut. Den som ändå hade konturer, någonting att hålla sig i. Den är så tung att den nästan kan stå av sig själv. Den önskade sensuella effekten avtar dock något när jag inser att jag tappat en stor bit kronärtskockshjärta med dijonnaise i knät. Dessa bar jag ner i källaren. Det blir tyst. Det blir tyst. Det blåser upp. Det finns litteratur och det finns musik och det finns romantik. Det finns något mer, något i hela upplevelsen som enbart är härligt, fint och njutbart, men som jag inte har fattat att jag får ha. Det finns något pinsamt i att konsumera, i att känna behov av grejer, i att anpassa sig efter vad som gäller just nu. Det finns så mycket som vill känna mig här. Det gör mig faktiskt ingenting. Det handlar inte om det. Det här var valet, nu börjar det andra. Det här är allt vi strävar efter, det vi väntar på sedan november och snart är det förbi. Det kändes lite märkligt men högst vänligt att få komplimanger för mina inre organ. Det känns som jag lagt det senaste decenniet på att diskutera relationer istället för att prata om allmänbildande saker och nu sitter jag framför På spåret och kan bara ordvitsarna och kulturfrågorna. Det luktar utomlands när jag kliver ut från tunnelbanan. Det låter så banalt, men jag har nog inte fattat, aldrig kunnat relatera till hur andra gör när de drömmer fritt. Det måste det ju göra, allt annat känns sorgligt. Det sidledsregnar på ett göteborgskt vis fastän vi befinner oss i Stockholm. Det sitter så mycket grus i sulorna. Det skrämmer mig ibland. Det tar bara några sekunder, sedan hör jag att de är svenskar. Det var en så vacker dag idag. Det var sjuttiosju hållplatser längs vägen och flera av namnen lät påhittade. Det vore bra om jag hann hem emellan, tänker jag. Det är bland det finaste jag fått och det gör mig glad på en plats djupt nere i själen. Det är en fredagskväll i juni och så här kan tillvaron också vara. Det är en ny perfekt lördag som inte får kastas bort. Det är en väldig massa brus här just nu. Det är i alla fall tjugotre grader och björnbären i mina föräldrars trädgård glänser solvarma och mogna. Det är inte en lösning, men det är en start. Det är inte samma sak, tänker jag. Det är januari och tiden står stilla, graderna kryper nedåt. Det är ju bara jag här. Det är ju kul, det är bara jag som känner mig så tråkig. Det är latin för fåfänglighet och tomhet. Det är lite för ljust i baren, kanske är det för att man inte ska glömma att det är tisdag. Det är lättare att köpa en blårandig skjorta än att meditera. Det är lättare när allting målas gult. Det är nu det sker. Det är något märkligt med det jag ser, det är något som inte stämmer. Det är som att den talar med en tydligare röst här. Det är som att hela kroppen reagerar med ovana, ett muskulärt vad är det som händer? Det är som att mina kreativa processer kräver ensamhet. Det är som gjort för att försvinna ett tag. Det är svårt att inte äcklas. Det är så fult ute nu och det är ingen överdrift. Det är så mycket med det kroppsliga. Det är så många som vill mig något nu. Det är så skönt att ha så lite aning. Det är tidig fredagskväll och jag promenerar hem från jobbet med ett lätt regn ovanför mig. Det är tomma gator i mitten av november. Det är tredje gången på min resa som jag är här. Det är verkligen jättejättefult. Dina armar, de är så spända, om du ska kunna sjunga ut måste du slappna av. Ditt sätt att gå. Dricker två öl på en bar med någon och fastän jag hoppas känns inget. Du har gått och jag dricker upp resterna ur mitt vinglas. Du måste. Du är jätteduktig, säger hon tyst och det är skönt att känna sig liten igen. Då spelar det ingen roll att tortellinin fick smaksättas med olivspad för att jag inte hade något salt. Där gick allt åt skogen men större delen av dagarna tillbringade jag inomhus. Där står en stor oöppnad kartong märkt Sellpy. Där utanför yr snön men jag känner mig varm i min mellanbruna, lätt oversizade ullkostym. Där är ju min italienbalkong. Död.

Efter 42 timmar tystnad har den andre svarat. Efter det bestämmer jag mig för att gå upp och äta frukost. Efter elva dagar nära omgiven av andra ville jag höra mina egna tankar. Efter några turer kring kvarteren lyckas jag hitta en stor matbutik bara fem minuter bort. Efter repetitionen kommer dirigenten fram till mig. Egentligen är jag sugen på pizza men i kylen står en portion hemrullade vegofärsbullar i tomatsås. Eller är dilemmat större än så? En av dem är så tunn att jag får titta flera gånger i hyllan för att få syn på den. En avsaknad av något i mitt liv. En bil med registreringsnummer BYE11X. En eftermiddag tar jag en bild på mig själv inne på kontorets kaklade toalett. En hund som ser ut exakt som Harry Styles. En insikt landar, slår sig till ro och kanske för allra första gången förstår jag. En liten gråt som bosatt sig mellan halsen och bröstkorgen men som vägrar komma ut. En okänd journalist skriver till mig och frågar om jag vill vara med i en artikel om ensamhet. En sentimental attack, en tillbakaslungning till tjugohundra någonting, sexton, sjutton. En själslig tomhet som jag försöker dämpa med saker. En självklarhet kan man tycka, motsatsen vore såklart värre. En stilla morgon förvandlas sorg till skam, snön vräker ner. En stund därefter hörs espressobryggarens belåtna puttrande från spisen. En tidig eftermiddag lyssnar jag på ett föredrag av en konstnär. En vecka har gått. En vecka sedan på filtar i gräset. Enkla onda, svåra goda. Enklare att klicka hem ett par limegröna solglasögon än att gå på en konstutställning. Ett kvitto, en middagsplanering, en stapel med klossar. Ett litet hallå i den ekande sommarvärmen, en långsam vinkning från andra sidan sjön. Ett svagt pling hörs från min inkorg.

Faktiska fragment. Faktiskt. Fem dagar av att tänka och skapa fritt. Fem minuter innan jag egentligen är färdig ringer det på dörren. Fjäderlätta moln likt penseldrag syns på himlen. Flykten är för mig. Folk tycks vara besatta av att berätta om hur mycket de älskar påsken. Fortfarande rädd, men jag skriver. Framför mig har jag en noga utstakad plan av skärgårdsöar, torpstugor, bergstoppar och storstäder. Framåt kvällen bestämmer jag mig för att gå på mässan. Fråga mig igen om ett år, men inte nu, inte riktigt än. Från en hylla i vardagsrummet lyfter hon ner en inslagen passepartout. Ful i allt det vackra, trött i allt det grönskande. Fyrtiotvå minuter kvar. Fåglarnas kvitter gör mig sällskap när himlen sakta ljusnar och varje blommande buske jag passerar tycks mumla ord om alltings fåfängliga förgänglighet. Föga förvånande är det ingen annan i huset som bokat tvättiden 19–22 en fredagskväll. Följde grusvägar förbi kohagar. För att jag knappt förstår någonting och det är så underbart att vara ovetandes. För att jag vill. För välviljan som tycks genomsyra alla i personalen och för att pizzorna är lövtunna och får munnen att sjunga. Förbannar orimligheten i hjärttrakten. Förmodligen var den aldrig ens nära, men det måste finnas någon annan jag kan bli istället, en lösning som passar mig. Försöker identifiera källan till det onda utan att lyckas. Försöker locka ut den genom att ta fram något sorgligt klipp jag sparat men hittar bara de roliga.

Gatorna fylls av slask, brungrått vatten stänker upp på benen när jag går, hälarna sjunker ner i issörjan. Ge mig bara lite mer tid att försöka ordna allt, att hinna ikapp och vinna. Glömmer att sorg alltid sätter sig i axlar. Greppat pennan och sedan skrivit tre A4-sidor rakt upp och ned i något slags sömndrucket rus. Gråten ligger kvar ogråten som en osynlig sten i skon, det funkar ju att gå ändå. Gråtpelare och regnmätare och blöta fingervantar. Gräsmattan torr och vissen under fotsulorna, sjön mörk och mild, näckrosor intill strandkanten. Går två steg lugnare från Katarina, kliver in i färgaffären på vägen hem.

Han bär headset och är omgiven av böcker och säger entusiastiskt det är klart att du ska skriva om förgänglighet. Handlederna som svajar under skivstångens tyngd och jag tänker på armars placering, på famnars bäring. Har skämts över att bli iakttagen i själva processen, att bli påkommen med det ofärdiga. Hela internet tycks bära nya kroppar, blottar hud och lycka. Helst i sällskap där man uppmuntrar varandra. Helt besinningslöst och irrationellt förälskad tack. Hennes fulla liv får plats på min bröstkorg, i ett helt litet liv var det bra. Hennes leende mot mig säger att allt är lugnt. Herregud, har jag ens levt. Hjärtat bultar 116 slag per minut. Hon berättar om sin process, om att skapa något varje dag, om hur enkla föremål också får bli konst. Hon bjuder på fyra sorters tårta och oändliga glas bubbel. Hon var arton år när hon författade Bonjour Tristesse. Hon är 78 men sjunger att hon really don’t know life at all. Hur hamnade vi ens här? Hur kan det vara elva dagar kvar av månaden? Hälsade glatt på alla utan att känna någon. Här finns plats att vila, styrka att bära, ett taktfast pulserande på skärmen och ord som sakta letar sig ut. Hör tre tysta vibrationer från telefonen på diskbänken. Höra allt jag redan förstått.

❦

Dartbarer, arkadhallar och tempelträdgårdar i Osaka & Kyoto

Får man blogga om saker som hände för två månader sedan eller har någon slags bäst före-tid passerat då? I grunden är väl formatet internetdagbok främst till för nyliga händelser, sådant som känns aktuellt och relevant. Samtidigt använder jag själv min blogg som ett slags arkiv, ett verktyg för att minnas det som hänt och alla små detaljer som annars tenderar att falla bort. Så nu, om inte annat så bara för min egen skull, tänkte jag bjuda på en tillbakablick. Välkommen att färdas två månader bakåt i tiden, till början av maj och till sommarvarma Osaka och Kyoto.

Vi kom till Osaka direkt efter vår vandring längs Kumano Kodo-leden. På den här lilla gatan bodde vi, mittemot vad som skulle visa sig bli en ny favoritbar.

Efter att ha hämtat upp våra resväskor som vi låtit ett bagageserviceföretag ta hand om under vår vandring, gjorde vi oss redo för vår första heldag i Osaka. Vi började med att äta takoyaki, små friterade bläckfiskbollar som är något av en lokal specialitet.

Sedan provade vi halva sortimentet inne på Uniqlo, strosade omkring i stan och drack iskaffe, gick länge i bokaffärer och försökte hitta den perfekta koppen matcha innan våra fötter sa ifrån och stegade mot en liten bar där vi drack whiskeydrinkar.

Under tiden vi satt där hade det hunnit bli mörkt och vi promenerade ner till floden som kantas av ikoniska neonskyltar.

Vid floden låg också en restaurang vi fått tips om, så vi gick dit för att äta okonomiyaki. En slags vitkålspannkaka med en massa toppings på, inklusive dansande bonitoflakes. Maten lagades framför oss på en stekhäll och som ni säkert kan ana låg det ett jämntjockt os i hela lokalen.

Dagen avslutades med en promenad hemåt och ett besök på baren mittemot som visade sig vara en dart-bar. Ingen av oss är några mästare på pilkastning, men efter några minuter var vi fast och började jaga bulls eye med en allt större iver. Fördelen med att testa nya saker är ju att ens inlärningskurva går ganska spikrakt uppåt i början, något som är väldigt bra för självförtroendet.

Nästa dag gjorde vi en utflykt till Kyoto. Städerna ligger bara 40 minuters tågresa från varandra och det kändes kul att få upptäcka den gamla huvudstaden.

I Kyoto hade vi bokat lunch på en tempurarestaurang där kocken tillagade varje del av måltiden framför oss och serverade den på omakase-vis. Friterade grönsaker och skaldjur lades upp på våra tallrikar en efter en och allting smakade otroligt gott.

Efter lunchen begav vi oss till östra Kyoto för att gå längs Philosopher’s Path. En vandringsstig längs en liten flod där man passerar många stora tempel och vackra trädgårdar.

Själva stigen är som allra vackrast under körsbärsblomningen då den kantas av rosa träd, men även i full grönska gjorde den sig bra.

Paus för att spana på fiskar och sköldpaddor.

Sedan löste vi biljett till en botanisk trädgård där någon lagt oändligt mycket tid på att skapa en helt perfekt sandhög.

Det är väldigt fint med omsorgsfullt skötta japanska trädgårdar och väldigt långt ifrån min verklighet där jag inte ens har en gräsmatta att klippa. Dock har jag börjat gerillaodla på en av trapphusets vädringsbalkonger och jobbar nu ihärdigt med att bli självförsörjande på grönkål och mynta.

När solen var på väg nedåt begav vi oss in mot citykärnan av Kyoto och satte oss vid floden för att dricka en öl, äta chips och reflektera över vår mer än decenniumlånga vänskap. En fin stund som var för viktig för att hamna på bild.

Efter det gick vi på middagsjakt och hamnade på en jättetrevlig ramenrestaurang med enbart kvinnliga kockar. När vi slurpat i oss varsin stor nudelskål tog vi tåget tillbaka till Osaka igen och somnade gott i våra sängar.

Nästa morgon tog jag och Linn en springtur längs floden. Löprundan avslutades givetvis inne på 7eleven där vi köpte iskaffe till alla. En obligatorisk start på dagen när det är 25 grader varmt.

Sedan följde en förmiddag av strosande i mysiga områden. Någon skrev ett vykort hem, någon råkade köpa en tre kilos bronsskulptur, någon (jag) införskaffade en tigerformad musmatta att ha på kontoret…

Vår lunch åt vi på ett ställe som var känt för sina onigiris. De fanns i en rad olika smaker och man kunde också få dem serverade som soppa om man ville. Enligt en high score-skylt på väggen hade någon lyckats äta tretton stycken i en sittning. Vi klarade två var.

På väg mot vårt nästa mål passerade vi ett väldigt gulligt McDonalds. Sedan klev vi in i en ljud- och ljusmiljö som satte min hjärna i chock: en arkadhall. Överallt fanns blinkande lampor, höga ljudeffekter, hysterisk pop och tecknade maskotar. Efter att den initiala paniken lagt sig spelade vi några spel och tittade på några som garanterat gjort sina tiotusen timmar där inne. Sedan gick vi till ett par fotoautomater för att göra purikura men lyckades såklart missförstå majoriteten av instruktionerna vilket resulterade i att våra bilder blev pyttesmå och rejält airbrushade. Kawaii!

Omtumlade av intryck ramlade vi in på en izakaya i närheten och beställde allt på menyn som lät gott. Sedan var det dags för två i vårt resesällskap att åka hem till Sverige respektive Tokyo, så vi vinkade av dem och gick till vår nya favoritbar. Jag satte två pilar på rad i bulls eye och blev mäkta stolt, kanske är det en ny karriär inom dart som väntar mig?

Morgonen därpå lämnade vi ett regnigt Osaka och tog shinkansen till kuststaden Atami för att checka in på spa, men det är en annan historia. Kanske får ni ta del av den om en månad eller två. Tack för att ni ville följa med!

Hostattacker och hjärtslag

I mitt kylskåp står en halv burk matjessill, en flaska champagne och hostmedicinen Mollipect. Jag lyckades få den utskriven efter fyra veckors ihärdigt hostande. Inte för att jag insisterade utan för att person efter person i min omgivning började muttra ”du borde kolla upp det där” när jag avbrutit ännu en av våra konversationer med en hostattack. Läkaren jag gick till tittade i min hals och mina öron, lyssnade på mitt hjärta och mina lungor och sa bekräftande ”jättefint” varje gång han flyttade stetoskopet. Det kändes lite märkligt men högst vänligt att få komplimanger för mina inre organ. Ur mina högtalare strömmar Marie Fredrikssons album Het vind. Jag ligger raklång på golvet på en utrullad yogamatta och skriver. Det händer att jag gör det ibland när jag jobbar hemifrån, lägger mig på golvet alltså. Det är som att det blir lättare att tänka då, som att jag kommer närmare min kreativa sida, kanske för att jag känner mig lite mer som ett lekande barn igen. Jag funderar på hur jag ska göra med det där skrivandet som inte är jobbet. I grubblandet letar jag efter former och scheman att förhålla mig till, tänker att allting kommer att ske bara jag har en tydlig plan, något att hålla mig i, en litterär ledstång som gör det svårare att trilla. Inne hos Sandra läser jag en recension av Stig Larssons Autisterna och blir glad på samma vis som jag alltid blir upplyft av att hitta en bok som inte är skriven på det mest klassiska romansättet. Det har nämligen börjat kännas mer och mer omöjligt att ens försöka åstadkomma något som blir en riktig skönlitterär bok och därför är det så skönt med litteratur som visar att man kan göra på andra sätt. Kanske är det så jag måste skriva, inte helt otyglat men i formen och formeln som är rätt för mig. Utanför mitt fönster har det äntligen blivit uppehåll efter en hel dag av regn. 57:ans buss kör genom vattenpölarna och barnen i parken jagar varandra uppe på kullen. Jag tror att jag ska resa mig och gå och handla jordgubbar. Svårt att låta bli när de smakar som godis och vem vet hur länge det är säsong? Sen ska jag boka de sista platsbiljetterna till sommarens tågresa genom Europa. Sträckan från Paris till Hamburg tror jag det var, herregud jag börjar bli förvirrad men om nio dagar går jag på semester. Då åker jag och min kille till Gotland. Vänta, vänta skrev jag det där sista? Ja det gjorde jag visst. Skriiiiik!

Jakten på skönhet, flykten från ytan

Jag lyssnar på en podd där en av personerna pratar om sin senaste ögonfransbehandling. Resultatet ska vara fantastiskt, perfekta böjda fransar utan någon mascara och jag börjar googla salonger, det finns en tid i början av juli, 890 kronor, ska jag boka? Men vänta, för en kvart sedan hade jag inte ens en tanke på mina ögonfransars utseende och niohundra kronor är ju typ en halv vandringsryggsäck, ska jag gå runt i Pyrenéerna helt svettig med otroliga fransar, hur kommer det ens se ut, kanske skitsnyggt, vad vet jag, kan jag inte för en gångs skull få vara lite ytlig? Jag som aldrig ens varit på en ansiktsbehandling, aldrig färgat håret, är det inte något jag borde göra som trettio-någonting, jag menar är det så fel att vilja vara sitt snyggaste? Jag lägger ju oerhörd tankekraft på att välja mina kläder, blir nöjd när jag hittar en kombination jag känner mig extra fin i, fixar håret, sminkar mig, matchar smycken och skor, det är väl också yta? Och pengarna, jag hade lätt kunnat lägga samma summa på en middag på restaurang, på viner som beskrivs som pärlande och josiga, oliver och små gurkor med smetana och honung, vad är det som säger att mitt ansikte inte är värt samma summa? Kanske känslan av att så uppenbart försöka, vetskapen om att allting är en kvinnofälla, det här är bara början på en oändlig ström av åtgärder på icke-problem, borde jag behandla något ytligt så är det kanske mina tånaglar som blivit blå efter löpningen, men säg något tråkigare att lägga pengar på än det. Allt jag vill är att vara en otrolig naturlig skönhet som inte bryr mig om hur jag ser ut och jag fattar att sånt kommer inifrån men en liten skjuts på traven kan jag väl ändå få ge? Och jag funderar på när jag känner mig som snyggast, landar tanken på då jag är solblekt, brunbränd och saltstänkt, stark i kroppen och lugn i sinnet. Med ett tvekande finger stänger jag fliken till ögonfransbehandlingen, öppnar min bankapp istället och för över 700 kronor till sparkontot som är märkt ”sommarhus” och det är skrattretande långt kvar till något som ens har fyra väggar och ett tak, men jag kan ju alltid drömma. De övriga 190 kronorna lägger jag på en vattenfast mascara, hoppas att den gör mig snygg.

Sommarens läsning

Mmm… sommar och läsning. Hur trevligt? Jag längtar efter att få lägga mig raklång på en filt mitt på dagen med en bok i näven och bara vända blad efter blad. Snart så! Tills dess ägnar jag mig åt förberedelserna som går ut på att bygga upp olika slags boktravar som ska få följa med mig de kommande månaderna.

Vad jag läser hemma
Även om jag inte har semester än så går det ju fint att börja sommarläsandet så smått. Då passar det extra bra med biblioteksböcker som jag behöver vara lite mer rädd om samt de där tjocka verken som är för tunga för att släpa land och rike runt. I min hemma-hög ligger just nu sex titlar.

Parasit av Catariina Salo
En debutbok som beskrivs som en mångbottnad och intensiv kortroman. Parasit är en berättelse om ursinne, ett rop på hjälp och ett långfinger mot världen, men också en berättelse om kärlek, åtrå och svartsjuka. Jag tänker att den kan ge en bra skjuts in i läsandet.

Magnificat av Linnea Axelsson
Sedan tidigare har jag läst Linnea Axelssons bok Ædnan som tilldelades Augustpriset 2018. Ett otroligt diktepos som jag tyckte mycket om. I romanen Magnificat byter vi både miljö och form, även om vissa likheter tycks kvarstå. Den beskrivs som en både konkret och mytiskt färgad berättelse om förälskelse och sorg. Om att söka ett hem i en värld som förblir främmande.

Försvinnandet av Josefin de Gregorio
Av en slump hamnade den här i min bokhög på biblioteket men när jag läser att det är ”en kort roman med stora essäistiska kvaliteter”, så känns det inte jätteförvånande med tanke på att jag ofta dras till den typen av böcker. Försvinnandet är ett triangeldrama som handlar om asymmetrisk vänskap, förbjuden kärlek och, givetvis, ett försvinnande.

Alphabetical Diaries av Sheila Heti
Helt plötsligt kändes det som att alla jag följde läste den här boken. Den dök upp över allt och jag blev såklart nyfiken, kanske mest på grund av det kreativa men strama konceptet. Under tio års tid skrev Sheila Heti dagbok, därefter lade hon in alla meningar i ett excel-dokument, sorterade dem i bokstavsordning och började att redigera. Resultatet är Alphabetical Diaries och jag längtar efter att få läsa den.

Jag faller som en sten genom tiden genom livet av Åke Smedberg
Åke Smedberg har kallats en av Sveriges främsta novellister och det här är det första jag läser av honom. Kanske var det titeln som fångade mig eller bara en del av baksidetexten. ”Att vara författare är så mycket mer än skrivakten, det kan handla om att ha ett vanligt kneg för att ha råd att kunna skriva, det kan vara världarna som talar via pappret.”

Dikter av Sonja Åkesson
En liten sommartradition jag har är att läsa de samlade diktverken från en svensk poet. Efter en titt i lyrikhyllan hos mitt närmsta antikvariat föll lotten på Sonja Åkesson vilket känns kul efter ett par somrar med manliga poeter. Viktigt med poesiboken är att den är min egna så att jag kan göra rejält med hundöron om jag skulle vilja. Jag hoppas att det blir många i den här.

Vad som får följa med i resväskan
När jag ger mig ut på resande fot väljer jag oftast att ha pocketböcker med mig. Då gör det inte så mycket om det blir sand mellan sidorna samtidigt som vandringsryggsäcken också håller sig rimligt tung. I förra veckan köpte jag fyra titlar som ska få åka tåg och båt med mig.

Gästen av Emma Cline
Av Emma Cline har jag tidigare läst både Flickorna och Harvey, där jag gillade fram för allt den första väldigt mycket. Gästen beskrivs som en andlöst spännande roman med stark underström, vibrerande nära gestaltad och samtidigt så ovanligt öppen att hela boken framstår som en spegel. Jag håller tummarna för att översättningen gör den rättvisa.

Skärvorna av Bret Easton Ellis
Eftersom prick alla andra har läst den här boken kände jag att jag också ville göra det. Nej, jag skojar bara, men lite så är det ju. Hur som helst tänker jag att det är trevligt med en riktigt tjock pocket och en roman som drivs av en stark och spännande historia.

Mjölkat av Sanna Samuelsson
Förutom ett 5/5-omslag bjuder Mjölkat på en berättelse om en uppväxt på landet där korna står i centrum. Det är en sinnlig tillbakablick på något man lämnat och en kroppslig påminnelse kring var man befinner sig nu. En kort debutroman som jag ser fram emot att läsa.

Hemma av Judith Hermann
I romanen Hemma berättar Judith Hermann om det opålitliga minnet av det som varit. Och om det ögonblick när livet delar sig, en gammal värld brister och en ny föds. Boken beskrivs som en underfundig och djupt humoristisk historia där mycket lämnas outsagt. Det här är den första boken jag läser av Hermann och jag hoppas att den ska ge mersmak.

Vad jag har på önskelistan
Vad vore väl ett bokinlägg utan en lista på de övriga titlarna som jag är sugen på att komplettera mina bokhögar med? Just det. Här är ett utdrag ur min bok-önskelista som förmodligen får följa med en bit in i sensommaren och hösten.

En emigrants dagbok av Wera von Essen
Epos av Ellen Nordmark
Jag erkänner inte längre er auktoritet av Glenn Bech
Om uträkning av omfång 4 av Solvej Balle
Skapelser av Malte Persson
Vikarien av David Norlin

Det var allt från bokbloggen för nu! Dags att krypa i säng och läsa några sidor ur Parasit innan jag somnar.

Juni-tillvaron: skavsår, siffror och Shostakovic

Det är tidig fredagskväll och jag promenerar hem från jobbet med ett lätt regn ovanför mig. Silverskorna med klack som jag bar tidigare på kontoret har gett mig skavsår på vänsterfotens tår och istället har jag tagit på mig ett par loafers jag hittade längst in i min hurts som för övrigt mest är fylld av gamla anteckningsblock jag inte tar mig för att slänga eftersom de skulle kunna innehålla några bra idéer, huruvida de faktiskt gör det vet jag inte eftersom jag såklart aldrig bläddrar i dem. I mina loafers sticker strumporna fram på ett sätt som får mig att önska att jag inte ska träffa någon jag känner på promenadsträckan hem och det gör jag lyckligtvis inte men ändå känner jag hur alla som passerar mig kastar dömande blickar på den synliga strumpkanten. Väl hemma kan jag inte motstå frestelsen att ta en tjugofyra minuter lång tupplur under täcket för att skaka av mig arbetsveckan. Självklart ställer jag ett alarm eftersom blotta tanken på att vakna djupt förvirrad klockan tio på kvällen gör mig både skamfylld och oroad över min framtida dygnsrytm. När klockan ringer ligger jag kvar och läser några kapitel i min bok som handlar om en ung tjej som går på Harvard och med varierande resultat försöker navigera sig i tillvaron på väg mot något slags vuxenliv. Den är bra, särskilt uppskattar jag alla de litterära referenser som vävs in i texten och i hennes tankar, de får mig att önska att jag hade läst fler och mer avancerade böcker i de sena tonåren, inte för att jag var särskilt cool i gymnasiet men nog hade jag kunnat vara ännu mer av en nörd. Eftersom tystnad är något som jag tycker hör natten till scrollar jag genom Spotify i jakt på något att lyssna på och ser att Daniel Adams-Ray släppt en singel som heter Hur förklarar man sånt för datorer? vilket får mig att känna ett instinktivt nej till all modern musik och istället vända mig till Shostakovich. När klockan är en bit över åtta är jag hungrig och inser att det är dags att försöka åstadkomma någon slags middag. Efter en snabb blick in i kylskåpet bestämmer jag mig för att koka några potatisar och ett ägg som jag lägger upp på en tallrik tillsammans med lite grönsaksstavar. Jag ställer fram en plastburk hollandaise vid sidan av för att dippa i och med väldigt mycket välvilja hade jag kunnat kalla det grand aioli men nu är det bara föda. I väntan på att potatisen ska koka klart står jag och steppar på stället, delvis på grund av rastlöshet men också för att min två veckor långa förkylning har hindrat mig från att springa och nu varnar stegräknarfunktionen i min telefon för en sviktande trend och jag förstår ju att det bara är siffror som inte betyder någonting men det finns något tryggt med det mätbara och konkreta på samma vis som jag känner kontroll över att ha exakt vetskap över bankkontots saldo. Det plingar till i min inkorg och det olästa mailet är spelschemat och platsen för ett technoevent som jag självklart inte kommer att gå på, det var många år sedan jag gick på den typen av fester och ändå har jag inte kommit mig för att ta bort min epostadress från utskicken, förmodligen av samma anledning som anteckningsböckerna ligger kvar i hurtsen, för känslan av att det kanske finns något där och om jag en dag plötsligt skulle vilja så har jag det åtminstone någorlunda inom räckhåll. Potatisen är färdig och jag ger mig själv dispens att äta i soffan fastän jag vet att det är att leka med ödet eftersom jag har belönat och begåvat mig själv med två saker: en vit, fluffig ullmatta samt förmågan att spilla och tappa ut grejer. Utanför fönstret har solen sakta börjat sjunka och ett varmt ljus spiller in i lägenheten, i spellistan har Shostakovich bytts mot Sibelius, jag har ett par sms att svara på och mitt ägg blev precis lagom löskokt. Det finns litteratur och det finns musik och det finns romantik. Det är en fredagskväll i juni och så här kan tillvaron också vara.