Jag vill boka en stuga och åka dit under en hösthelg. Vädret kan vara fint, men det får nästan ännu hellre vara dåligt. Hård vind som får håret att piska på kinderna, regnsmatter mot fönsterrutorna, rök ur munnen på morgonen, isande kyla som tvingar mig att ta på ännu en tröja till. Havet som slår argt och salt, vita gäss på vågorna, jag som står och stirrar ut över det mörkt gråblå. Horisonten känns långt bort och ändå nära.
Under en av de där helgerna som bara ligger och skvalpar i november vill jag styra upp en pubrunda. Ett roterande mellan olika opretentiösa ställen där vi dricker blaskig öl och pratar högt. Det får aldrig bli tråkigt, så fort något tonas ut eller saktas av måste vi byta ställe, jaga nya iakttagelser. Kanske beställer vi en plankstek eller äter fish & chips. Pommeskorg med aiolidipp, högar av saltkorn på den rutiga pappersduken. När jag kommer hem luktar min halsduk unket av billig fatöl.
Jag vill bjuda över några kompisar på varma mackor och te en söndagskväll. Noll ambition, bara enkelt och mysigt. Köpa en halv meter bröd och skiva upp, förbereda olika pålägg, ost, dijon, pesto, kronärtskocka, kanske lite kantarellstuvning. Tända ljus överallt, för helt plötsligt är det mörkt klockan sex, vi är där nu. Ugnen på 175 grader, plåt efter plåt lassas in. Ett gammalt avsnitt av Söndagsöppet med Uffe Larsson står på i bakgrunden. Man vet inte längre om året är 1998 eller 2023 men allt känns tryggt.
En dag när regnet öser ner på det äckligaste av sätt tänker jag dra på mig mina superfunktionella, dyra regnbyxor som hittills bara har fått möta Alpernas augustioväder. Swosch swosch, låter det när jag tar mig fram på Södermalms gator med regnhuvan uppfälld och blicken långt fram. Vad gör hon? Vart ska hon? kommer folk att undra när de ser mig. Och mitt enda svar är: ut. Jag ska ut.
I mitt huvud finns en mental lista över tjejer, nej kvinnor, nej det låter fel, men sådana i typ min ålder som jag vill bjuda in till en middag i min lägenhet. Matbordet utskjutet i rummet för att alla ska få plats, en skrynklig duk ovanpå och i mitten en stor soppa eller gryta. Alla känner någon men ingen känner alla och anledningen till att jag samlat dem är för att jag älskar vad som händer när man sätter vettiga personer i samma rum och slår samman deras världar, för att jag vill att mina vänner ska vara allas vänner och för att jag tror på att skapa nya sammanhang.
Författararkiv: Julia
Ögonblicket klockan 19:46
Jag sitter i en gillestuga i ett 60-talshus tio minuter från Fruängen centrum. Rummet är nedsläckt, det stora fönstret täcks av en rullgardin och rakt framför mig står en monitor som visar vad som filmas i kameran på ovanvåningen. Bredvid mig i soffan sitter min chef och på schäslongdelen huserar vår producent med en walkie talkie i högsta hugg. Då och då sprakar det till i den. Edvin till Viktor, kom. Vad tycker ni om scenen vi just filmade? Vi är jättenöjda här, tack.
På monitorn visas ett vardagsrum. En stor lampa utanför huset lyser upp rummet för att simulera ett dagsljus. Jag tänker att jag skulle vilja ha en likadan lampa utanför min lägenhet mellan november och mars. Ett mjukt, gult artificiellt solljus som letar sig in genom gardinen. Vi har sju scener kvar innan vi räknas vara färdiga vid halv elva.
Någon ropar på mig, jag ska godkänna stylingen på våra skådespelare. Det är reklamfilmsinspelning och det här är en vanlig men ovanlig dag på mitt jobb som copywriter.
Ett ögonblicksinlägg in the spirit of Underbaraclara.
Mina favoritplatser i Stockholm
Stockholm kan vara ängslighetens högcentrum, kan vara ”du måste boka bord fyra veckor innan, annars är det kört”, kan vara stelt och stramt och kallt. Men det finns också platser i Stockholm som jag älskar, där jag drabbas instinktivt av känslan av att det här är en av världens vackraste städer, där det finns en slags förtätad atmosfär som får åtminstone min själ att sjunga. Det låter banalt att säga att det handlar om äkthet, som om allt annat skulle vara falskt, men på vissa platser finns det något som klingar rent. Jag tänker att det är spår av historia och av genuinitet.
När jag vandrade genom staden här om dagen fick jag för mig att jag ville lista dessa platser, så här är några av mina favoriter som jag tycker att ni ska besöka om ni får chansen.
Rönnells antikvariat
Längs Birger Jarlsgatan ligger antikvariatet med stadens kanske mest ambitiösa skyltning. Här är litteraturen självklart i fokus i form av mängder av gamla och nya böcker, men det finns också konsttryck och andra små detaljer att titta på och köpa.
Stadsbiblioteket
I rotundan i Stadsbiblioteket är väggarna täckta av böcker i flera våningar. Här står rader av träskrivbord med gröna lampor tillsammans stolar med sitsar av flätad sadelgjord och här har jag suttit timme efter timme och skrivit. Nyligen fick jag veta att biblioteket ska stänga för renovering under flera år och jag känner redan en lågmäld stress över var jag ska sitta istället.
Främmat
Restaurangen Främmat lyckas med konststycket att servera vällagad, klassisk och kul mat på ett sätt som ändå känns nytt. Alltid gott, ambitiöst och avslappnat med en känsla av att man vill återvända varje vecka.
Carl Eldhs ateljémuseum
I skulptören Carl Eldhs museum flödar ljuset på ett magiskt vis. Här trängs en stor samling skulpturer i kombination med tillfälliga moderna utställningar och stämningen är nästintill sakral.
Humlegården
Varje gång jag promenerar genom Humlegården tänker jag på Hjalmar Söderberg. Inte bara för att det står en staty av honom där utan för att hela miljön känns som tagen ur någon av hans Stockholmsskildringar. Det är något med de stora träden som ljuset faller igenom, de små stigarna som letar sig åt olika håll och vilsamheten som får en att vilja vandra långsamt med händerna på ryggen och tänka på livet.
Kungliga biblioteket
Är det någon gång jag önskade att jag var 21 år och student så är det när jag kliver in i läsesalen på Kungliga biblioteket, även känt som KB. Här råder ett dämpat fokus som får mig att vilja plöja böcker och snöa in på olika områden. Få saker gör mig också tryggare än att tänka på deras enorma arkiv med kilometerlånga gångar under marken där mängder av material finns sparat.
Konstnärsbaren
Det andra KB i Stockholm är Konstnärsbaren, också det en favorit hos mig. Här känns det som att tiden stått still men på ett positivt sätt. Träpaneler och målningar pryder väggarna, oliverna är stora och gröna och vissa kvällar står det ett jazzband i hörnet och spelar.
Racamaca
Tapasbaren Racamaca vid Mariatorget är nog en av restaurangerna jag besökt flest gånger i Stockholm, ändå tröttnar jag inte på det lilla hålet i väggen (som nu ändå blivit dubbelt så stort jämfört med de första åren). Här är det trångt och stimmigt med goda viner i glasen och roliga smårätter att dela, utan att bli ruinerad på kuppen.
Allhelgonakyrkan
På höjden i Helgalunden finns en liten träkyrka från 1918. Här inne är stämningen varm, trygg och lugn, jag minns att jag kände mig välkommen från första gången jag klev in genom porten med duvan ovanför. På söndagar kl 18 firas allhelgonamässan, en enkel och prestigelös mässa med fokus på gemenskap.
Wasahof
Inne på Wasahof står pianot i mitten av matsalen och på lördagskvällarna sjungs det opera. Då bryts restaurangsorlet ett par gånger för framföranden av operastycken och efteråt ropas det bravo. Menyn är klassisk fransk bistromat med gott om skaldjur.
Millesgården
På Herserudsklippan ute på Lidingö ligger Millesgården. Här finns en skulpturpark med utsikt över vattnet, en konsthall med olika aktuella utställningar och även huset där Carl och Olga Milles bodde och arbetade. En plats med mycket fint att titta på och att inspireras av.
Café Cuvée
Hörnet vid marmordisken i baren på Café Cuvée på Högbergsgatan är en av mina favoritplatser att sitta och läsa på. Här är det stimmigt men inte stökigt och här kan jag sitta själv utan att känna mig ensam. Dessutom är alla som jobbar i baren väldigt gulliga och har koll på vilket vin jag kan tänkas gilla och låter mig testa olika druvor och glas.
Badbryggan vid Årstaviken
Fem minuter från min dörr, precis nedanför kolonilotterna, ligger en av Årstavikens badbryggor. Där träffas jag och två vänner en morgon i veckan för att bada tillsammans. Ofta är det ett eller ett par andra sällskap där. Vänliga damer med termosar, svettiga löpare som gör snygga dyk från bryggan, hundar som tålmodigt väntar på sitt sällskap som badar. Man hälsar god morgon, man diskuterar temperaturen i vattnet, man önskar varandra en trevlig dag när man går därifrån.
Sibyllans kaffe- & tehandel
Att kliva in på Sibyllans är som att gå in i en Wes Anderson-scenografi. Här pryds väggarna från golv till tak av plåtburkar i olika färger och det finns mängder av te- och kaffesorter att välja bland. Allting görs med omsorg och jag hade gärna velat handla allt i mitt skafferi på samma sätt i liknande butiker.
PA&Co
I många år jobbade jag på ett kontor som låg alldeles intill PA&Co. Varje kväll gick jag förbi restaurangen och tittade in där, ibland besökte jag den även själv. Det är en liten, stökig, klassisk Stockholmsbistro där det alltid sitter någon från kultursidorna, där menyn står på en griffeltavla på väggen, dit man måste ringa samma dag för att få bord och där maten alltid smakar bra.
Söderbokhandeln
Det är något magnetiskt med Söderbokhandeln på Götgatsbacken, för varje gång jag går förbi där känner jag för att gå in. Deras långa bord med nya böcker gör mig alltid sugen på att läsa och här får jag alltid utmärkt hjälp att hitta det jag letar efter. Må de aldrig måla över det flagande taket.
Början på bloggveckan
Jag vaknade upp i morse med en tanke om att det här skulle bli en vecka där jag bloggar varje dag. Som ett litet experiment, som ett sätt att kickstarta inspirationen, som en skjuts för att återfå förmågan att klicka på publiceringsknappen utan att ha lagt fem timmar på reflekterande och redigerande innan. Sedan fortlöpte måndagen i all hast och det fanns visst inte en ledig minut över. Allt eftersom timmarna gick blev också mitt humör mer och mer dämpat och min huvudvärk mer och mer tilltagande. När klockan var halv åtta vandrade jag omkring surmulen och vrålhungrig på Willys vid Hornsgatan och muttrade över att hälften av alla ingredienserna jag skulle köpa (gula löken, svenska äpplena, grönkålen, libabröden, parmesanosten) var utplockade på hyllorna. Till sist kom jag hem ändå och fick i mig en portion gnocchi och nu sitter jag här med fötterna på soffbordet och tänker att på samma vis som att en sen middag också är en middag så är ju ett sent inlägg också ett inlägg. Och även om jag inte skulle lyckas få till en hel vecka med blogginlägg varje dag så kan jag ju åtminstone försöka. Dessutom finns det få som är snällare än ni som läser här inne och det gör mig väldigt glad att tänka på.
Så välkomna till vecka 39, numera även känd som bloggveckan. Jag tänker att ni ska få ta del av tankar, tips och texter. Lite som vanligt, bara något mer frekvent och kanske lite mera lättsamt ibland. Kanske skriver jag om tid och om pengar, om kreativitet och om koncept, om platser som är speciella och om att känna sig som ingen särskild alls. Kanske har ni också något särskilt ni önskar att jag ska skriva om? Låt mig veta i så fall så ska jag se vad jag kan göra. Nu åker vi!
Allt är ljust ljust grått som septemberdiset om morgnarna
Bråttom till Katarina, klockan snart elva, på Folkungagatan blåser kyliga vindar, jag känner stråk av ett skifte. Varje dag en avvägning, är det sommarens sista eller höstens första? Själen är en ryckig pappersdrake som irrar planlöst, måste ta ner den, ankra, grunda. Orgelns sköra toner, det lilla barnet som sitter på samma pall, alldeles intill. Korta ben klädda i mjuka röda byxor, de dinglar ivrigt utan att nudda pedalerna. En vecka sedan på filtar i gräset. Är det kanske sommarens sista? Det är i alla fall tjugotre grader och björnbären i mina föräldrars trädgård glänser solvarma och mogna. De små leker, deras ord ännu obegripliga, fortfarande en hemlighet jag längtar efter att ta del av. Pappa/farfar/morfar blåser såpbubblor, regnbågsfärgade klot svävar kring oss och jag ber tiden hejda sig ett slag, vill stanna där och vila i eftermiddagsljuset. Paus. Livets alla händelser, omöjliga att greppa, vissa saker så bisarra att jag tänker ”det här händer inte” men så händer det ju och då tänker jag ”en sådan här sak är jag bara med om en gång i livet”. Fast så blir det en kväll och hon frågar om hon får ringa och jag förstår att något har hänt men jag förstår inte vad för för det första så händer det ju inte och för det andra så är det en sådan sak som jag bara är med om en gång i livet, men nu tycks historien upprepa sig med lite ändrade rubriker och ändå kan mitt huvud bara viska ”det händer inte”. Allting är emot logiken, jag saknar ordning men längtar efter kaos. Tänker att något måste ändras, tar saken i egna händer, bestämmer och styr upp. Går två steg lugnare från Katarina, kliver in i färgaffären på vägen hem. Bläddrar bland nyanser, diskuterar skiftningar, inte ens det vita är vitt får jag höra, allt är ljust ljust grått som septemberdiset om morgnarna vid Skeppsbrokajen och jag fyller väskan med färgprover för i brist på någon som stryker mig över pannan har jag bestämt mig för att stryka ett nytt lager över allt i min närvaro.
Sensommardagar i Stockholm
Allt och alla återgick till sin vardag och med ens blev det sensommar, luften fylldes av en mild värme, som om den medvetet väntat in något.
Jag bjöd en vän på middag och lagade färsk majskolv med smörstekta kantareller, persilja och västerbottensost, en burratasallad med stekta nektariner, tomater och basilika samt rostad potatis med hollandaise, rom och dill. Till efterrätt snickersglass för att det ibland är det allra godaste.
Det blev söndag och jag gick på mässa. Sedan promenerade jag genom hela staden, förbi en favoritplats till en annan. Ljuset var så som det bara är så här års, mjuka skuggor, höga himlar, alltings klarhet.
Jag nådde fram till Carl Eldhs ateljémuseum och smög in till introduktionen av konstnären och hans verk som just hade börjat.
Ibland drömmer jag om att något trevligt litet magasin skulle be mig att göra en guide till den perfekta helgen i Stockholm och då skulle den här platsen absolut finnas med.
Jag läste Isabella Nilssons En bok för Ingen nyligen och i den fanns det ett stycke om Det goda och det sköna som jag fastnade för.
”Godhet och skönhet är inte samma sak, och det tycker jag är jättebra. Hurså? Jo, för genom att inta estetens blick på världen tillåts jag byta ut frågan ”Lever jag ett gott liv?” till Lever jag livet vackert? Detta skifte av problemformulering har åtskilliga gånger hjälpt mig igenom dagen. Tillvaron må göra hur ont som helst, men på samma sätt som det alltid går att klämma en liten klick tandkräm till ur tuben, går det alltid att klämma ut ännu en liten skönhetsupplevelse ur existensen.”
På platser som dessa är det enkelt att leva livet vackert, särskilt när världens godhet tycks vackla. Kanske är det därför jag tycker så mycket om dem?
Det blev måndag och löpschemat kallade. Min peppiga Nike-coach sa att jag skulle springa 20 km men eftersom halvmaran snart stundar bestämde jag mig för att jag lika gärna kunde testa att springa hela distansen. Och det gick! Nu ska jag bara göra om det på lördag, önska mig lycka till.
Mitt i veckan hade jag Julia och Karin på middag. Jag lagade gochujangnudlar med vegofärs, gurksallad och stekta gröna bönor. Sedan gick jag och Julia till Trädgården för att se Sara Parkman. Hon var otrolig. Givetvis på ett musikaliskt plan men också som artist och person. Jag kände mig stärkt och pånyttfödd och välsignad med någon slags urkraft efteråt.
Sedan blev det fredag och jag hade inget bättre för mig än att se Bergmans Sommaren med Monika. Värre saker har ju hänt, men jag avskyr ändå ensamma oplanerade fredagskvällar så raskt vidare till nästa dag.
Efter en liten springrunda dukade jag fram lördagsfrukosten och sedan mötte jag upp Emelie och Edda. Vi gick till Scenkonstmuséet och spelade på alla instrument och dansade framför skärmar och så fikade vi på Stora bageriet efteråt.
På vägen hem i tunnelbanan spanade jag in reklamkampanjen jag varit med och gjort. Sedan tog jag fram symaskinen och fixade till två par byxor, något jag tänkt på i ungefär en månad men som såklart bara tog tjugo minuter att fixa när jag väl kom till skott.
Ombytt och nyfönad tog jag tunnelbanan till KB för ett glas vin med Sadia och Anna. Därefter gick vi till Nordiska museet där Radiokören skulle ha konsert för att avsluta Östersjöfestivalen. Den senaste tidens absurda kulturdebatt med ursprung i min gamla hemstad Norrköping har fått mig att bli extra motiverad att gå på scenkonst och olika museum nu. Inte bara för att det gör livet vackrare utan för att om vi inte har kultur i vårt samhälle så har vi inget kvar. Då är allt blott en galleria, en välförpackad köpupplevelse, ett kravlöst men själlöst skval.
På söndagen var jag på Solen för att äta brunch. Vi valde länge och omsorgsfullt från deras meny och allt vi fick in var väldigt gott. Jag har dock ett råd till Riksbanken och det är att tillfälligt förbjuda konceptet mellanrätter på restauranger. Nog för att det är trevligt, men notan skenar iväg direkt om man ska äta sig riktigt mätt och jag tror att ett förbud skulle bromsa inflationen en smula i alla fall. Mvh jobbar på bank.
Efter en liten tupplur på soffan bytte jag om till ett par väldigt knödel byxor och traskade hem till Gabriella som bjöd på söndagspizza och häng. Sedan tog hon med oss på förhandsvisning av filmen Past Lives som har premiär om ett par veckor. Jag gillade den, kanske främst för att den var mer stämning än överdriven dramatisk kurva och så tyckte jag att fotot var fint.
Igår hade jag och Malin höst-kickoff efter jobbet. Det innebar att vi sågs på Sibyllans och köpte te med ambitionen att bli riktiga te-drickar-tjejer. Jag valde ett earl grey med blå blom och Sibyllans sov gott som jag hoppas ska göra underverk för min sömn (inser nu att klockan är 23:28 när jag sitter och skriver detta och att det inte spelar någon roll hur mycket te jag dricker om jag ändå inte går och lägger mig i tid).
Kickoffen fortsatte sedan till Aesop där jag köpte en ny handtvål till priset av två mellanrätter (hmpf). Efter det tog vi ett långt varv inne på Hedengrens bokhandel för att samla läsinspiration.
Till sist avslutade vi kvällen på KB med en högst tvivelaktig studie av våra horoskop för den kommande perioden.
I morse klev jag raka vägen upp ur sängen, bryggde en termos te och hoppade i löparskorna. Sedan sprang jag längs Årstaviken till en av bryggorna där jag mötte upp Anna och Linn för ett morgondopp. Vi låg stilla i det svalkande vattnet och lät dagens första tankar flöda. Solen klättrade sakta uppåt och himlen var sådär hög som den bara är så här års, under några sensommardagar i Stockholm.
Höstens stilstrategi: kaiser, jäger och knödel
Allt började egentligen i Österrike. Efter att ha vandrat längs leden Kaiserkrone fick vi varje kväll in menyerna som erbjöd i princip samma rätter. Det var kaiserschmarrn, jägertoast, jägerte och knödel. Någon av oss konstaterade skämtsamt att allting i Österrike kan delas in i dessa tre kategorier: kaiser, jäger och knödel. Kaiser, som betyder kejsare, är det fina och lyxiga. Jäger är det klassiska och lite sportiga. Och knödel…det är knödel. Det knäppa, det som sticker ut, det som känns kul.
Teorin började rota sig i våra samtal på skoj. Vi kunde peka på en hund och säga kolla vilken sjukt jäger hund eller se något riktigt vackert och säga äkta kaiser. Ett par dagar senare åkte vi till Berlin och kanske var det effekten av att ha gått runt i vandringsskor och samma två svettiga t-shirts i en vecka, men vi upplevde att alla vi såg hade så bra stil. Liksom snygga och genomtänkta, men också med något helt eget. Sedan insåg vi varför: det är för att de är så bra på att få in knödel i deras looks.
Där och då lanserades min strategi bakom höstens stil. Den perfekta outfiten består nämligen av alla tre delar: av kaiser, jäger och knödel. De kan vara olika viktade och mer eller mindre subtila, men helst vill jag att alla tre ska finnas med. Om jag översätter det till min garderob kan det bli ungefär så här.
Kaiser är det fina och lite uppklädda. En hel kostym eller en silkig blus, ett par guldörhängen, skor med klack, en glansig kjol, en bra kavaj eller en fin klänning.
Jäger är de typiska basplaggen men också det lite sportiga och moderna. Ett par jeans och en t-shirt, en läderjacka, en stor collegetröja, ett par converse, en klassisk skjorta eller en ulltröja.
Knödel är det roliga och lite konstiga. Ett par fulsnygga sneakers eller en otippad keps, ett par snabba solglasögon, en midjeväska, en stor ring, något komönstrat, ett limegrönt armband eller ett par tubsockor.
När det gäller höstens stil försöker jag alltså att utgå från kaiser/jäger/knödel-teorin och få in något från varje del. Jag har testat i ett par veckor och tycker hittills att det känns bra, men jag är inte helt där än, kanske för att min tid om morgnarna är lite för kort. Tricket tror jag är att planera något mer i förväg samt att låta någon av de tre delarna vara ganska subtil för att inte få en allt för spretig look. Låt oss kolla på några exempel.
Kaiser: sidenscarf i håret och guldörhängen. Jäger: vita jeans och brun blus. Knödel: träskor. Den här outfiten blev jag rätt nöjd med. Hade jag bara haft jeansen och blusen till ett par converse och utan sjalen i håret hade det blivit ganska tråkigt. Nu kände jag mig både fin, bekväm och lite kul.
Kaiser: svart glansig kjol och bucketbag. Jäger: stickad tröja och sneakers. Knödel: tubsockar och keps. En typiskt glida runt på stan en lördag-outfit. Jag gillar att den har lite mer färg i sig samt kontrasten mellan kjolen och tröjan. Samtidigt känns den inte helt hundra, kanske skulle jag valt ett par andra skor.
Kaiser: blanka loafers, trenchcoat och guldörhängen. Jäger: mörkburna mockabyxor och ulltröja. Knödel: snusnäsduk. Direkt från idag, en ösregnsfredag. Jag velade lite kring huruvida trenchcoaten är kaiser eller jäger, vissa plagg känns som att de byter kategori beroende på helheten. Den här looken hade kanske mått bra av lite mer knödel i form av något kul smycke eller ett udda skärp, men i övrigt kände jag mig nöjd, varm och bekväm.
Kaiser: Bucketbag och mockastövlar. Jäger: mockajacka och collegetröja. Knödel: komönstrad kjol. Låt oss avrunda med en look där knödelinslaget är mer än bara en accessoar. Det här gillar jag för det känns kul och eget, men samtidigt fint. Jag tänker också att det är ett bra exempel på att kul inte behöver betyda en massa färg, även om jag kan gilla det också.
Förutom att det här känns som ett roligt sätt att tänka på kläder så är det bästa att jag i princip redan har alla plagg jag behöver i min garderob för att experimentera med detta. Jag måste inte köpa en massa nytt utan kan utgå från det som finns. Det enda jag insett att jag kanske saknar är lite fler smycken som känns knödel, exempelvis stora ringar eller roliga armband, vilket är som gjort för att rota fram second hand.
Avslutningsvis, vad vore ett höststilinlägg utan lite tankar kring vad jag är sugen på att bära framöver? Självklart sedan tillämpat i outfits komponerade enligt den numer etablerade kaiser/jäger/knödel-teorin. Mvh professor Eriksson.
I tankarna kring höststilen: Dressad liten jacka med jeans. Blått och brunt. Sidenscarf i håret. Väst som linne (både i stickad och mer dressad version). Mockabyxor med sidenskjorta. Färgglada strumpor i loafers. Stor tröja/skjorta/kavaj till kort kjol (tänk 80/20-proportion). Roliga byxor med långärmad t-shirt. Partytopp till stora jeans och skor med klack. Rosa, rött och beige. Zebramönstrade byxor med boots. Smal men riktigt lång halsduk. Rejäl stickad tröja till en glansig nederdel. Jättestor väska fylld med böcker, papper, något att knapra på och, såklart, en basker.
Jag har tagit kurser i vetskapen om att inte det borde vara så här komplicerat
Stockholm är himmel och helvete. Är en perfekt lördag bortkastad med pickande ångest. En liten gråt som bosatt sig mellan halsen och bröstkorgen men som vägrar komma ut. Vad är det nu då? mumlar jag för mig själv. Försöker identifiera källan till det onda utan att lyckas. Försöker locka ut den genom att ta fram något sorgligt klipp jag sparat men hittar bara de roliga. En hund som ser ut exakt som Harry Styles. Någon som leker kiropraktor med en gammal fläkt. Gråten ligger kvar ogråten som en osynlig sten i skon, det funkar ju att gå ändå.
Lördagen blir tisdag, blir en kväll på Café Cuvée. Jag inser att jag har saknat mitt barhörn när jag kommer dit och sjunker ner vid marmordisken. Någon minut senare anländer Sardellen och Stockholm är himmel igen. Vi pratar om singelliv och rolighetsstrategier, om böcker, Berlin och Allegro Pastell, om skrivande i allmänhet och bloggande i synnerhet. Om att gång på gång publicera ett småpretentiöst välformulerat inlägg om hur ensamhet känns, stackars läsarna, att de inte tröttnar. (Är det här ytterligare ett i samlingen? Förmodligen.) Sedan bestämmer vi att kvällen inte får ta slut så vi går till Riche Fenix och dricker whiskey sours. Det är lite för ljust i baren, kanske är det för att man inte ska glömma att det är tisdag. Vid midnatt skiljs vi åt och har redan gjort en plan för nästa gång vi ses.
M och jag träffas efter sommaren och pratar om allt som har hänt de senaste veckorna. Jag matar henne med majs och kantareller, tomater och ost, potatis och hollandaise. I samtalen vrider och vänder vi på händelser och ord, gräver oss djupare i de hobbypsykologiska strategier vi upprättat. Vi sitter mitt emot varandra i soffan och diskuterar höstlöften och hur ofta man säger jag älskar dig till de man faktiskt älskar. Jag bestämmer mig för att bli bättre, testar direkt på min vän, men i samma sekund som jag säger orden drabbas jag av kramp i vaden. Det är som att hela kroppen reagerar med ovana, ett muskelärt vad är det som händer? Bäst att öva mer.
Stockholm är himmel och helvete. Är tomma konversationer med personer jag försöker greppa men borde släppa taget om.
Den ene skriver gud va fin du är!
Några timmar senare vi träffas ju på tok för sällan.
Jag svarar Verkligen! Det får bli ändring på det.
Det blir tyst. Jag funderar på om det är min användning av inledande versaler som gör det. Mitt korrekta språkbruk, om jag bara vore lite mera avslappnad.
Den andre skriver Hur har du det?
Jag berättar om min tillvaro i några genomtänkta meningar.
Sedan frågar jag tillbaka Hur är läget med dig? Vad händer i ditt liv?
Det blir tyst. Jag funderar på om jag berättade för mycket eller för lite. Om jag svarade för snabbt eller långsamt, kanske var det inte roligt nog.
I mina öron sjunger Nina Persson låten Communication.
And I hold a record for being patient with your kind of hesitation.
Jag råder mig själv att bara sluta. På mitt cv finns en kandidatexamen i kommunikation, jag har tagit kurser i vetskapen om att inte det borde vara så här komplicerat. Mina tankar vandrar till modellen vi lärde oss tidigt (var det John Fiske?), den som översatte allt till sändare, mottagare, kanal och brus. Det är en väldig massa brus här just nu.
En vecka har gått. Det är en ny perfekt lördag som inte får kastas bort. Jag har skrivit ett småpretentiöst inlägg om ensamhet, mina vader har slutat krampa och längtar efter att få springa längs Stockholms himmelsvägar och helvetesbackar. Min skärm lyser upp. Efter 42 timmar tystnad har den andre svarat.
Frågor och svar om vandringsresan i Alperna
Jag skrev ett långt inlägg om min vandring i Kaiserkrone i Tyrolen och fick ett gäng följdfrågor som jag tänkte svara på. Det är förresten så roligt att så många uppskattade inlägget och att fler blev sugna på vandring. Jag tycker det känns fint att kunna inspirera till den typen av resor!
Vad hade du i din packning?
Precis som förra gången jag vandrade så ansträngde jag mig för att minimera innehållet så mycket som möjligt samtidigt som jag var förberedd på olika väderlekar. Nästan varje kväll tvättade jag upp kläderna jag hade vandrat i så att jag skulle kunna ha dem igen ett par dagar senare. Det här hade jag med mig:
Att vandra i
Shorts, långa vandringsbyxor, 2 t-shirts, 2 sport-bh:ar, 5 par sömlösa trosor, 5 par tunna strumpor i merinoull, zip-tröja i merinoull, vind- och vattentät skaljacka, regnbyxor, regnskydd till väskan, vandringsskor, vandringsstavar, keps, solglasögon.
Ombyten
Skjorta, tunna byxor, klänning, bikini, sandaler, liten handväska, sov-t-shirt, tights.
Från badrumsskåpet
Solkräm, skavsårsplåster, vanliga plåster, sårsalva, bandage, värktabletter, handsprit, pappersnäsdukar, kirurgtejp. Minimerad necessär med tvål, kam, deo, tandborste och tandkräm, ansiktsrengöring, nagelfil.
Övrigt
Fickkniv, nödfilt i folie, vattenflaskor, reselakan (ett måste i vissa stugor), tvättmedel, tunn handduk, pocketbok, yatzy, laddare, kontanter, pass.
Fanns det något du saknade eller något du hade kunnat vara utan?
Jag glömde mitt sittunderlag, det var ingen kris men med tanke på att det typ inte väger någonting så hade jag gärna kunnat bära med det. Sedan använde jag aldrig mina långa vandringsbyxor eftersom jag gick i regnställ när det regnade och annars i shorts, men det var såklart svårt att veta på förhand. Jag la ur min powerbank vilket jag ångrade lite eftersom en av stugorna inte hade eluttag på rummen, men den är också ganska tung så det var skönt att slippa släpa på den.
Har du tips på ryggsäck? Får lätt ont i ryggen men skulle gärna prova samma sak.
Min ryggsäck har jag långlånat av en kompis, men till nästa år vill jag nog införskaffa en egen. Jag gillar storleken jag har (50 l) och kommer nog köpa något liknande. Det bästa tror jag är att gå till en affär som Naturkompaniet och få hjälp att prova ut en modell som passar ens kropp. Gällande att få ont i ryggen så trodde jag också först att jag skulle bli trött i axlar och rygg, men tricket med en bra vandringsryggsäck är att om man spänner åt alla remmar rätt så bär man i princip all vikt på höfterna. Det blir alltså inte tungt på samma sätt som en vanlig ryggsäck.
Vad hade ni för budget? Hur mycket kostade boenden och tågresa?
För boenden betalade vi i snitt 65 euro per natt. I vissa av dem ingick det då halvpension med middag på kvällen och frukost dagen efter, i andra fick vi bekosta middag själva utöver boendekostnaden. På de flesta ställena kunde man också köpa med sig matsäck till nästa dags vandring för runt 6 euro. Totalt tror jag att vi landade på runt 85 euro per dygn för mat, dryck och boende, vilket är ca 1000 kr.
För tågresan så köpte vi interrailkort och räknade på två resdagar åt varje håll. Vi köpte även till en extra femte dag för vårt stopp i Berlin men den behövde vi aldrig använda. Utöver kostnaden för interrailkortet så tillkom också kostnader för platsreservationer på tågen, det blev ett par hundralappar i varje riktning. Totalt tror jag att tågresan landade på ca 4000 kr.
Vilken rutt åkte ni med tåget och hur lång tid tog det?
Vår plan var först att ta nattåget från Stockholm till Hamburg, men på grund av ett planerat banarbete gick det inga nattåg under veckan vi skulle vandra och alla nattåg mellan Hamburg och München var redan fullbokade. Istället delade vi upp resan på två dagar.
Dag 1 åkte vi på morgonen från Stockholm till Köpenhamn (06:15–11:25), stannade där i ett par timmar för lunch, tog tåget vidare till Odense (13:29–15:36) via Slagelse där vi på grund av ovan nämnda banarbete var tvungna att åka lite ersättningsbuss och från Odense tåg igen till Hamburg (16:17–20:02). Vi var framme i Hamburg på kvällen och åt middag där och sov en natt på hotell. Dag 2 hoppade vi på tåget till München efter frukost (10:34–17:03), gjorde ett byte och åkte sedan ytterligare en timme till Kufstein (17:34–18:34).
Hade det inte varit banarbeten hade vi kunnat åka hela vägen med bara två byten, i Hamburg och München. Då kan man ta sig ända fram på bara ett dygn. Nu blev det en lite mer uppstyckad resa men jag tycker att det gick väldigt smidigt ändå. Alla tåg var i tid och det var lätt att hitta på stationerna.
På vägen hem gjorde vi som sagt ett stopp i Berlin, så då åkte vi från Kufstein till München (13:26–14:27) och sedan från München till Berlin (14:56–19:31). Resan från Berlin till Stockholm några dagar senare tog totalt 13 timmar med byte i Hamburg och Köpenhamn. På grund av stormen Hans blev det också ett extra byte i Malmö, men vi hade tur som inte drabbades värre än så.
Överlag så tycker jag det är så smidigt att åka tåg ner i Europa och jag är verkligen positivt överraskad över hur bra det gått. I våras tog jag ju tåget till Rom och skrev ett längre inlägg om det med lite mer interrail-info som kan vara bra att ha.
Jag hoppas det var svar på alla era frågor. Redan nu pågår planerna inför nästa års vandring, vi får se var vi hamnar då!
Höstens planer, augustis nåd
Augusti doftar sött och tungt, av fallfrukt och blött gräs. Mogna plommon, jäsande äpplen, den bubblande processen och tillvaratagandet i tydlig kontrast till förruttnelsen. Det är nu det sker. Alla tycks älska höstterminens nystart. Jag funderar på om det beror på att den bär på en känsla av nåd. Att den erbjuder ett sätt att få börja om och att bli någon annan. Någon bättre, godare, sundare, vackrare. Med hoppet som räddning får vi be om ursäkt för vilka vi blivit under året och med våra nya rena sinnen är vi långt ifrån markens brunfläckade äpplen.
Jag är som alla andra. Jag vill också bli bättre. Jagar nåden som så många gånger förr, vill bära den som en mantel genom hösten, omsvept men med ryggen rak, blicken fäst långt där framme.
I höst vill jag fira fyra år som boende i min lägenhet genom att göra den ännu mer till min. Hitta en bättre plats för alla böcker och addera mer färg där det idag är olika nyanser av vitt. Avsätta en budget och göra några väl valda inköp. Jag vill gå med konsten till en ramverkstad, få den inramad och hänga upp den på mina väggar.
Jag vill lyssna på stråkkvartetter och symfonier. På Shostakovich och Bach. Kanske spela Bach också om det går att göra på ett prestationsfritt sätt. Jag vill läsa på tåget på väg till jobbet och i sängen innan jag somnar. Jag vill sova bättre och längre. Att köpa nya huvudkuddar kanske inte är lösningen men åtminstone ett symboliskt steg i rätt riktning.
Jag vill lära mig laga den lenaste hummusen och de studsigaste biang biang-nudlarna. Jag vill fortsätta vara vardagsvegetarian, men upprätthålla ett okomplicerat förhållande till mat, fritt från pekpinnar. Jag vill dela fler måltider med vänner även om det bara är pyttipanna en tisdag.
Jag vill fortsätta springa även när jag genomfört loppet som jag tränar inför nu. Jag vill testa klätterhallen som ligger bara några kvarter från mitt hem. Få känna mig stark i kroppen och pigg i benen, bli röd och varm och svettig. Jag vill hitta fler sätt att umgås på som inte innefattar dricka vin och gå på restaurang. Jag vill bry mig mindre om vin överlag.
Jag vill gå på dagsturer på helgerna och bjuda med nya vänner. Bre matsäcksmackor och packa en termos, ta långa kliv över mossa. När hösten är som mörkast vill jag hyra en stuga vid havet och vara där under en långhelg. Jag vill följa med mina vänner ut på Mälaren och paddla kajak. Jag vill fortsätta träffas nere vid bryggan före arbetsdagens start och ta morgondopp långt in i oktober.
Jag vill fördjupa mina vänskapsrelationer. Varsamt ta hand om nya bekantskaper och ömt vårda de som funnits länge. Jag vill hitta tillbaka till samtalen där det nu känns som att så mycket annat alltid kommer emellan. Jag vill bli kär. Helt besinningslöst och irrationellt förälskad tack. Jag vill hälsa på min familj och mina syskonbarn ofta, om så bara över dagen.
Jag vill hitta en rutin för skrivandet och sätta ett nytt mål som gör att jag återfinner mitt fokus. Jag vill be någon läsa när jag känner mig lite mera redo fastän det är det läskigaste jag vet. Jag vill göra fler saker som känns läskiga för jag tror att de kommer göra mig bättre.
Jag vill fortsätta skapa och hitta nya kreativa vägar. Jag vill vara tacksam och hoppfull och jag vill be om nåd och förlåtelse. Jag vill viska till mig själv att allting kommer att bli bra och jag vill tro att det är sant.