Julia Eriksson – Sida 54

Konsten att sporta sig genom en kris i jakt på att finna sitt riktiga jag

Jag står i kassan i sportbutiken och känner ett plötsligt behov av att plocka fram en imaginär cirkelsåg. Med precision låter jag den skapa ett perfekt hål i golvet runt om mig där jag sedan sakta faller ner och försvinner. Mitt riktiga jag står dock kvar vid disken och låter bankkortet skära genom kortläsaren. Med kisande ögon tittar jag på displayen, som om totalsumman mirakulöst skulle bli mindre då. Det blir den inte.

Tidigare samma kväll har jag stegat in i butiken och omedvetet presenterat mig som deras bästa kund. Med total aningslöshet säger jag att jag vill köpa längdskidor. Detta utan att ange en budget eller ha någon större koll på materialval. Säljaren förstår på en kvarts sekund precis hur naiv jag är och strax därefter står vi vid hyllan där meter efter meter täcks av skidor. Jag tar mitt förnuft till fånga och frågar efter vallningsfria skins-skidor, för det har min bror tipsat om, samt någon form av skidpaket, för då måste det ju ändå bli lite billigare, tänker jag.

Skidköpet grundar sig främst i en framtida weekend i fjällen någon månad senare samt det faktum att jag kommit på att det vore kul att äga ett eget par längdskidor när friluftsfeelingen slår till och jag vill ut och åka. Inte för att den feelingen slagit till så fasligt ofta de senaste åren egentligen, men det är något som lockar ändå. Kanske är detta början på min 30-årskris? Jakten på mitt nya jag? Jag som alltid älskat dålig luft, storstäder och asfalt. Nu vill jag ut i naturen och få rosiga kinder och då behövs tydligen en komplett längdutrustning.

Efter att ha balanserat på flera par skidor för att testa ut de optimala för mig (givetvis inte de billigaste, vem hade kunnat ana?) och vandrat både medsols och motsols runt butiken för att hitta de perfekta pjäxorna börjar jag känna mig klar. Men då är det dags för stavar. Naiv som jag är förutsätter jag att det ska ingå i det som kallas ”skidpaket”, för vem åker ens längdskidor utan stavar? Men icke. Strax därpå har jag provat ut ett par kolfiberstavar för ytterligare tusen kronor.

Vad som däremot ingår i skidpaketet är bindingen. Men inte monteringen av den, det kostar extra. Jag börjar få panik över mitt nya friluftsliv, svetten pärlar sig i min panna och jag känner mig malplacerad i butiken. När det slutligen i kassan visar sig att mina vallningsfria skidor visst behöver vallas med en grundvalla för 499 kr samt impregneras med två olika små sprayburkar för 189 kr styck ger jag upp. Jag hämtar min imaginära cirkelsåg, skapar hålet, betalar snabbt och sedan går jag därifrån.

En vecka går. Ångesten över det budgeturspårade skidköpet börjar lägga sig. Jag kommer på mig själv med att hålla tummarna för snörika vintrar framöver och är förmodligen den enda som gläds när de första vårkänningarna i Stockholm bryts av kraftiga snöbyar.

Sedan inser jag att det inte räcker med skidor. Man behöver kläder också. Underställ i merinoull. Strumpor i merinoull. Vantar i merinoull. Sockar i merinoull. Jag kommer långsamt att förvandlas till ett får. Min värdighet fallerar totalt när jag lägger samma pengar på ett par vindtäta byxor som ger mig en högst osmickrande pösig rumpa, som på mina senaste jeans. Alla plagg har smarta fickor och heter saker som tech fusion smart heat dynamic pulse och jag är övertygad om att de kommer göra mig till en bättre människa. Till Julia 2.0.

Det sitter förvisso långt inne men jag drabbas plötsligt av en förståelse för medelåldersmännen klädda i lycra som hetsar fram på sina svindyra cyklar längs Hornsgatan. Jag har blivit längdskideversionen av dem. En person i full gång med att sporta sig genom en kris i jakt på att finna sitt riktiga jag.

I helgen var vi ute i spåret för första gången, mina nya längdskidor och jag. Och en sak är säker, man blir inte Charlotte Kalla bara för man har dyra skidor och merinoull från topp till tå. Vad man däremot blir är lätt blåslagen, en aning frustrerad och några det här hade kunnat vara en scen ur Sällskapsresan-ögonblick rikare. Men också lite hurtigare, lite gladare och lite mer sugen på en riktigt snörik vinter nästa år. Och det säger jag faktiskt inte bara för att motivera det där ångestfyllda köpet. Jag lovar.

Första dagarna i Paris – uteserveringar, shopping åt sitt inre barn och burratafest

Jag var i Paris i helgen tillsammans med min kompis Sofie. Vi var främst där för att kolla på fotboll men också för att äta oss igenom goda restauranger, sitta på uteserveringar och kisa mot vårsolen i Marais. Så här såg våra första dagar ut.

Vi började med uteserveringarna direkt på morgonen i sällskap av croissanter och café crème. Jag känner mig alltid så oerhört svensk när jag sitter ute så fort det är möjligt. ”Det gäller att passa på”, mumlar jag och ignorerar att merparten av de andra gästerna sitter inne. Är man svältfödd på ljus och frisk luft så är man.

Efter att ha letat oss fram till hotellet, checkat in och lämnat våra väskor gick vi ett par kvarter bort för lunch på Chez Janou.

Hej Sofie och en sen tvårätterslunch med små vinglas fyllda till bredden på grönrutiga dukar. Det gjordes oss väl.

Sedan letade vi oss tillbaka till hotellet via en mataffär i närheten. Vi bodde på Villa Beaumarchais där jag även bott en gång tidigare. Återvände på grund av det perfekta läget (oerhört mysigt i Marais med nära till allt, men på en lugn liten gata), det helt okej priset (bra standard på rummen och sköna sängar) samt den vänliga personalen. Är ej sponsrad för att tycka detta såklart, bara ett bra tips för er som letar boende i Paris.

Väl inne på rummet tog vi en välbehövlig tupplur pga uppstigning klockan halv fem på morgonen. Sedan kylde vi en flaska crémant med hjälp av hinken i badrummets papperskorg och iskallt vatten. Det funkade ändå oväntat bra!

Till detta dukade vi upp en liten ostbricka på sängen (även här med hjälp av diverse hotellrumsprylar – man får vara händig på semestern) och satt bara och pratade och åt kex och ost och tog in det faktum att vi var i Paris.

Rätt vad det var så hade klockan blivit elva och vi gav oss ut mot Oberkampf och hamnade på en liten bar och sedan på Le Comptoir Général där jag hittade ett fint bord innan det var dags att gå hem och sova.

Lördagen började vi ett kvarter från hotellet på Fragments, ett mysigt litet fik med extremt goda avokadotoasts.

Sedan gick vi på en liten shoppingrunda i Marais. Via Merci, Fleux och ett gäng vintagebutiker.

Hej från en som gjorde årets bara anklar-premiär och hade vårkappa hela helgen. Dessutom: låga converse! Blev så sugen på det efter flera års uppehåll och mitt tonårs-jag känner sig numera oerhört lycklig.

Vi gick även förbi Acne-butiken där jag köpte den här pyttelilla Kånken-väskan från deras samarbete med Fjällräven. Om ett par converseskor gör mitt tonårs-jag lycklig så är det här nog ett köp för mitt inre barn. Jag tycker den är så fin i sin färgkombination och med den klassiska designen men buren på ett helt nytt sätt. En liten karamell att bli glad av. Dessutom känns det extra kul att göra ett sånt köp på en resa, för då kommer jag alltid tänka på Paris när jag har den.

När vi gått färdigt i butiker gick vi till hotellet och kollade på nyheterna om kravallerna som inträffade under Gula västarnas demonstration vid Champs-Élysées. Dramatiskt såklart och vi var glada över att vi hållit oss i andra områden under dagen. Därefter gjorde vi oss i ordning och sen drack vi naturvin på en mysig bar som hette Le Clown Bar.

Kvart över tio hade vi bord på Ober Mamma som är en italiensk restaurang. Den går inte att boka i förväg utan man får gå dit vid öppning och skriva upp sig på en lista, men där är det värt. Vi åt nämligen en helt otrolig burrata till förrätt och sedan åt Sofie en pizza med ytterligare lite burrata till huvudrätt medan jag tog en pasta vongole. Efter denna sena middag rullade vi bokstavligen hemåt och sov gott och länge.

Välkommen till samma lilla hörn av internet som det alltid varit

Jag tänker på förr i tiden. När jag bloggade nästan varje dag, eller åtminstone varannan. Det var som att timmarna räckte längre då på något vis. Eller kanske var kraven lägre? Mina egna i alla fall. Jag kunde titta in och skriva ”hej”, dela en bra låt jag lyssnade på för stunden eller berätta något halvkryptiskt om min dag.

Nu känns det som att alla idéer blir så stora, de finns där men själva genomförandet tar flera, flera timmar. Alla inlägg jag vill skriva tycks plötsligt så komplicerade. Det ska fotas bilder som ska redigeras, laddas upp och bäddas in tillsammans med smarta, roliga och engagerande texter. Den som ändå hade tre timmar om dagen att lägga på detta…

Men vet ni vad? Trots att jag älskar min blogg oerhört mycket är jag så glad att den här platsen inte är mitt jobb. Jag hade nog varit så dålig på det. Jag vill ha er som mina vänner, inte min publik. Jag vill inspirera till kreativa beslut, inte sälja varor. Jag vill ha en dialog, inte staplar i statistiken.

Folk har förutspått bloggdöden så många gånger. Förklarat mediet både trött och utgående. Och även om den här platsen inte spritter av energi utan snarare jäser på som en mycket långsam surdeg, så lever den för mig. Jag gillar det långa formatet, kombinationen av text och bild och det faktum att bara min blogg ser ut så här.

Här finns ingen casinoreklam, inga blinkande banners och inga adlinks. Men inte heller några frekventa uppdateringar, proffsbilder tagna av fotograf eller inlägg som skulle platsa i ett magasin. Min blogg är samma lilla hörn av internet som den alltid varit. Stundtals tyst, ibland högljudd. Något som sköts i mån av tid och när inspirationen dyker upp. Och så får det faktiskt lov att vara. Jag vill tänka att det finns något fint i det hela. Det långsamma och sporadiska, det mestadels kravlösa, det genuina som bara är jag.

Jag tänker på förr i tiden. På att jag förmodligen skulle bli oerhört förvånad om jag visste att både jag och ni var kvar här fortfarande. Men det är vi, och det gör mig väldigt, väldigt glad.

Tre spellistor att vila öronen på

Det är söndag och post melodifestivalfinal och även om jag tycker att rätt låt vann så finns det ju väldigt mycket annan musik man är sugen att lyssna på. Därför har jag gjort tre spellistor till er som ni kan utforska fritt.

I takt med att ljuset återvänder kommer också längtan efter musik som får det att pirra i kroppen. Den som känns som grusfria trottoarer, knoppande grenar och kvittrande fåglar. Med flöjtslingor, bubblande melodier, klinkande pianon och dur-harmonier. Just den typen av låtar har jag samlat i spellistan Du ser ut som våren. Om ni av någon anledning bara vill lyssna på två låtar ur den så måste ni välja Can’t Catch Me med Dr. Dog och Love the One You’re With med The Isley Brothers, men faktum är att ni borde ta hela listan i ett svep.

Som född och uppvuxen under 90-talet tenderar ordet nittiotalsmusik att få mig att tänka på Spice Girls och Backstreet Boys, Aqua och Dr Bombay, Cleopatra och Hanson. Och studsiga pophits i all ära, men 90-talet var ju ändå mycket mer än så. Därför har jag valt att samla några klassiker från min barndom som inte är riktigt lika uttjatade men som fyller en med en härlig känsla av nostalgi. Jag kallar listan Det goda 90-talet. Den är perfekt att lyssna på i starten av en fest, när man gör sig i ordning eller bara när man känner för pepp. Förresten skulle jag vilja föreslå att vi släpper 2017 års intensiva revival av Säg mig var du står med Carola och lämnar utrymme för en ny låt. Min kandidat blir nog When the Heartache is Over med Tina Turner eller As med George Michael och Mary J. Blige. Är ni redo att gå vidare?

Slutligen måste jag ju lyfta min återkommande spellista som uppdateras ungefär varannan vecka med mina favoriter bland nysläppta låtar. Efter en ganska tråkig jul- och vinterperiod börjar det dyka upp en hel del bra singel- och albumreleaser och listan blir lättare att uppdatera för varje gång. Vill du upptäcka ny musik är det alltså Julia väljer: 20 bästa nysläppen du regelbundet borde vända dig till.

En solig lördag med museibesök, nostalgitrippar och second hand-fynd

Låt mig förflytta er till mitt soliga vardagsrum i lördags morse. Med tulpanbuketter vildare än mina utekvällar och kvistar spretigare än min musiksmak. Här började min dag.

Fast om man ska vara exakt började den egentligen här: i sängen med bokläsning. Kanske den bästa starten om man får önska.

Detta följdes såklart upp med frukost. Rostat bröd med ost, kaffe och en halv grape med ingefära och råsocker som jag eldat med en sån liten gasolbrännare.

Därefter påklädning, vilket blev ovanligt omständligt. Jag brukar nämligen alltid ha någon slags känsla för vad jag vill ha på mig – det kan vara en särskild jacka, ett visst par skor eller bara det att jag känner för kjol – men idag var jag som ett blankt blad. Jag stod till och med ett tag iförd en helt svart outfit men det kändes verkligen inte som jag. Till slut landade jag i blåjeans och blå skjorta med prickar på.

Sedan hoppade jag på tunnelbanan och hamnade här. På Lidingöbron. Något av en nostalgiresa för när jag flyttade till Stockholm för nästan exakt sex år sedan så låg min lilla andrahandslägenhet i Torsvik som är det första som möter en när man kommer över bron och till Lidingö.

En så märklig känsla att promenera samma vägar som en gång var hemma men som sedan länge fått flytta till samlingen av minnen. Hej 22-åriga Julia med sitt första reklamjobb i Stockholm, som sprang längs Kyrkviken om våren, tjuvade blommande kvistar från träden utanför och gick på alla events med gratis öl på tisdag-onsdag-torsdagar tillsammans med vänner.

Nåväl, anledningen till mitt besök var inte en trip down the memory lane utan ett besök på Millesgården som ligger här ute.

Där visas just nu utställningen Tillbaka till paradiset med en samling expressionistisk konst som producerades i Tyskland under perioden 1905-1938.

Många av verken skapades som en motreaktion på den traditionella konsten där man ville hitta ett nytt sätt att uttrycka känslor och tänja på det klassiska skönhetsbegreppet.

Egentligen var jag inte specifikt intresserad av just den utställningen, utan hela Millesgården eftersom jag inte varit där sedan jag bodde på ön. Så efter att ha promenerat igenom den relativt snabbt gick jag mot skulpturgården och konstnärshemmet.

Det här är Annes hus som ritades av Evert Milles och inreddes av Estrid Ericson och Josef Frank. Kolla detaljerna här med snäckfat, torkade blommor och grönt glas, som tagna direkt ur ett avsnitt av Billgren Wood, hehe.

Musikrummet med flygel, öpppen spis och skrivbord. Jag skulle kunna tänka mig att flytta in vilken dag som helst. Älskar ändå tanken på att en inredning som gjordes för snart 70 år sedan känns helt rätt idag. Borde kanske lägga alla mina slantar hos Svenskt Tenn framöver och skaffa mig ett riktigt tidlöst hem…

I konstnärshemmet finns Carl och Olga Milles antiksamling. Ljuset här är som energidryck för ens vintertrötta kropp. Vill spara det och ha på burk.

Det här mosiakgolvet lade tydligen Carl och Olga själva. Man kanske ska försöka sig på något liknande i sitt framtida hem? Ska bara ladda upp med rejält tålamod först…

Efter att ha strosat runt i en timme eller två kände jag mig klar och promenerade förbi mitt gamla Coop där jag hann gå vilse både en och två gånger innan jag hittade godishyllan.

Sedan bestämde jag mig för att byta kultur mot second hand och gjorde först ett besök på Myrorna i Ropsten och sedan ett på Emmaus vid Slussen.

Från Myrorna fick två blusar följa med mig hem. Först denna rosa som kände lite knäpp men också rätt mycket Stine Goya, vilket man ju gillar

Sedan denna knallgröna med knyt som jag tänker blir perfekt att bryta av med en kontrastfärg, typ ett par röda byxor?

Efter det kände jag mig klar med min utflykt och åkte hem för att lyssna på söndagsintervjun i P1 med Georg Riedel (så mysig! blev dock förvånad att man kunde lyssna innan det var söndag), läsa klart slutet på min bok (Gruppen av Mary McCarty, rekommenderas!) samt äta godis och mitt nya favoritsnacks Smash! som är den bästa kombinationen av salt och sött (ej sponsrad men önskar jag kunde bli det pga oerhört gott). Slut på solig lördagsutflykt för den här gången!

Konsten att lära sig älska fotboll eller: Jag och Kenneth i en total känslostorm

Jag har aldrig haft någon stor passion för idrott. Som barn var jag fullkomligt ointresserad av sport och när doktorn på min 4-årskontroll passade en boll mot mig satt jag där bara, helt oförstående. Vad skulle jag med en boll till? Sparka på den? Plocka upp den? Jag och mina föräldrar fick åka hem och träna på att kasta den fram och tillbaka mellan oss. Det är tydligen något som tillhör ett barns grundläggande kunskap att kunna göra.

När mina syskon var små spelade de båda i landsbygdens lokala fotbollslag. Det var cuper och träningsmatcher och svettiga benskydd. Själv minns jag mest bara att jag spelade piano och The Sims, byggde kojor och gjorde egna tidningar i Word. Min uppväxt var bra på alla sätt och vis, trots att jag aldrig lärde mig hur man dricker sådär sportigt snyggt ur en vattenflaska utan att nudda korken med munnen. En mikroskopisk men ändå befintlig sorg, än idag.

Mitt ointresse för sport i allmänhet och fotboll i synnerhet fortsatte sedan genom högstadiet och gymnasiet. Visst hände det att jag tittade på någon VM- eller EM-match när Sverige spelade, men däremellan var jag fortsatt obrydd. Tills så en tid för några år sedan. Boendes i Stockholm började jag plötsligt känna intresse för mitt gamla hemlag IFK Norrköping. Kanske var det en smula lokalpatriotism och det faktum att avståndet till staden nu blivit så stort att jag till slut kunde identifiera mig med den. Den var ju trots allt en del av min uppväxt och mitt DNA.

Och även om jag som tävlingsmänniska (för tro mig, det behöver man inte vara sportintresserad för att vara) inte har så mycket till övers för medgångssupportrar, så tror jag att det kan ha varit i samband med Norrköpings guldsäsong 2015 som allt verkligen tog fart. Detta i kombination med att en av mina kompisar fick ett jobb som gjorde att hon var tvungen att lära sig en massa om sport. Saker hon i sin tur förde vidare till mig och som jag villigt tog emot nu när det var kul, intressant och personligt paketerat. Och så kom det sig helt plötsligt att jag hade koll på alla spelare i svenska landslaget och stod i bortaklacken på Tele2 Arena när Djurgården mötte Peking och ropade ramsor på östgötska som jag aldrig gjort något annat. För ja, en fördel med hejarklackar är att de flesta sångerna är oerhört banala och enkla att lära sig. På ett bra vis.

I samband med allt detta förstod jag nog också det fina med fotboll. För trots baksidor med läktarvåld, fans som skräpar ner, stör trafiken, skapar osäkerhet och en ganska osund machokultur, så finns det också väldigt mycket härligt i det hela. Att kunna samlas i en källare på O’Learys i Gamla Stan och vara människor i olika åldrar och med olika yrken men dela en sak: samma lag. Jag kanske inte har jättemycket gemensamt med Kenneth, 52, som står och skriker ”Om de vinner det här nu ska jag åka till Kalmar en vecka i sommar. Och bo i tält. Hela veckan.” men någonstans där i känslosvallet är jag med honom.

Fotboll för mig är verkligen den där märkliga samhörigheten med totala främlingar, men den är också något mer. För i ett samhälle där jag allt som oftast känner krav på att prestera, göra rätt saker och fylla min fritid med pretentiösa aktiviteter så bidrar sporten med något annat. Den är en anledning att kunna ses en vanlig tisdagskväll på en halvsunkig sportbar, att få visa känslor utan motkrav och att emellanåt glömma bort bollen på plan och varför man egentligen kom dit eftersom man fastnat i något intressant samtal istället. En zon där det inte finns krav på mig att prestera, men där jag kan bli genomlycklig av ett bra resultat.

Allt detta tänker jag på nu när jag räknar dagarna till allsvenskans start, när jag gör mig redo att knyta den vitblå halsduken under hakan och ta i från tårna i ramsorna. Jag och Kenneth och alla de andra i en total känslostorm. Och ni vet min kompis med sportjobbet som lärt mig det mesta jag kan? I veckan betalade hon och jag en smått orimlig summa pengar för biljetter till en match mellan PSG och Marseille. För jag har visst blivit en sådan som åker på fotbollsresa nu. Det hade den bollhatande fyraåriga Julia aldrig kunnat ana.

Hemma i livet

Vårljus och vardagsrum. Solkatter som jagar skuggor. Fönster som borde tvättas, en balkongdörr på glänt. Möbler som bär på minnen, föremål som råkade hända mig. Historier att hålla fast vid, att placera i hörn och dammtorka varsamt. Spretiga krukväxter och svartvita skisser.

Mitt hem som ett ögonblick, en vårvinterdag.

Saker jag vill skriva om

Hur det känns att bli vuxen och inse att allting handlar om att jobba, inte bara 9 till 18 på själva arbetet då, för det är den enkla biten, utan det där andra. Att jobba på relationerna, på självkänslan, på fondsparandet, den sunda livsstilen, den inre friden, att vara en god människa. Hela jag är ett jobb.

Om att vilja drömma men inte våga. För tänk om det inte alls blir så som jag hoppas, tänk om det blir ett enda ingenting. Hur kan jag tro att saker ska hända, att livet ska gå mig vägen, när allting är så skört?

Att komma hem och mötas av polisbilar och avspärrningar och ”du kan inte vara här, du måste gå” och sitta ett kvarter från sin lägenhet och uppdatera nyhetssidorna för att försöka förstå vad som hänt, borde jag vara rädd, borde jag ringa någon, borde jag hjälpa till?

Om tystnaden som är jobbigare än orden. Den som sväljer allt.

Känslan av att sitta mot en varm husvägg. En skraltig fällstol som stått ute två vintrar i rad. En kopp kaffe i handen. Att luta huvudet mot den gula fasaden, kisa mot solen, känna lukten av en klarblå himmel. Hade jag varit en sån som fick fräknar hade jag nog fått tre.

Min vårstil 2019

Igår tog jag på mig rosa byxor, vit tröja och en fluffig grönrosa jacka. Jag promenerade söderut med grus under sneakerssulorna och solen i ögonen. En liten tant stoppade mig vid Skogskyrkogården och utbrast ”Du ser ut som våren!”. Fem små enkla ord men kanske också de allra finaste. Jag vill alltid se ut som våren. Och även om jag förstår att tio plusgrader i februari är ett undantag och att bakslagen lär komma så blev jag sugen på vårkläder och satte mig därmed ned för att fundera ut hur jag ska göra för att fortsätta se ut som våren de kommande månaderna.

✴︎ Mer än någonsin är jag sugen på färg! Ljusgult, knallgrönt, brunt och rosa. Jag är också peppad på att mixa komplementfärger med varandra som rött med grönt, gult med lila och orange med blått. Kanske är våren 2019 säsongen då jag överger mina aversioner mot lila (tror det beror på en färgöverdos under barndomen, minns exempelvis en födelsedag i syrenlila tunn tröja med mörklila stjärnbeströd sidenklänning över) och återigen klär mig i något violett, vem vet?

✴︎ Min kärlek till matchande set och kostymer har knappast avtagit, så det får hänga med även i vår. Bland annat har jag en superfin liten vit- och gulrutig dräkt som jag köpt vintage och väntar på att premiäranvända.

✴︎ Mönstermässigt är ju rutigt fortfarande väldigt lockande, likaså mitt favoritmönster med prickar och även blommigt såklart. Kan man mixa dessa tillsammans på ett fint sätt känns det som en given succé.

✴︎ Vuxet och seriöst mode i all ära men på våren vill jag klä mig kul, knäppt och lekfullt. Jag är oerhört tacksam över att ha ett jobb med titeln kreatör vilket innebär att jag kan ta ut svängarna ganska rejält även i min jobbstil. Roliga sneakers, klumpiga skor, konstiga små väskor och färgglada tryck känns som ett bra sätt att hantera ålderskrisen.

✴︎ Mitt smygande sportintresse får göra avtryck även i mina kläder. Mjuka tights och förra sommarens favorit cykelbyxor känns som ett givet inslag denna säsong. Även kepsar, midjeväskor, snabba skor och sportiga strumpor får följa med.

✴︎ Pricken över i får bli något på huvudet. Antingen fina håraccessoarer i form av hårspännen, stora tofsar och sjalar eller bara en fin hatt. Eftersom den svenska våren kan vara en aning nyckfull tror jag att jag ska slå ett slag för sydvästen. Både fint och praktiskt på samma gång!

För att smyga igång vårgarderoben lite tänkte jag haka på Just Wanna Have Fun’s Style Challenge som de ordnar nästa vecka. Varje veckodag har fått ett eget tema och jag tycker det är ett perfekt sätt att hitta nya kombinationer i sin garderob och gå lite utanför ramarna. Häng med ni också!

Spela bingo med mig

Jag har sett dessa bingobrickor cirkulera på Twitter och Instagram de senaste dagarna och blev lite sugen på att göra en egen om mig själv. Så här är helt enkelt 24 saker som är karaktäristiska för mig – en del ganska basala saker, andra lite mer konstiga.

Ropa till om ni prickar in en bingorad eller om ni bara vill dela hur många av dessa 24 rutor ni har gemensamt med mig. Det vore så kul att lära känna er lite bättre!