”Berätta mer om Italien!”, ropar ni. Nej, det gör ni kanske inte, men jag tänker göra det ändå. Om musslorna och havet och de trånga gränderna i Sirolo. Om fikonen och solnedgången och fotbollsmatchen mitt ute i ingenstans. Nu börjar vi.
Italien-tisdagen startar här. Jag har vaknat före de andra, ovan att sova mer än åtta timmar, så jag smyger upp, tar med anteckningsbok och penna ut och sätter mig på en av uteplatserna. Där och då skriver jag vad som sedan kommer att bli
det här inlägget.
Hunden Trilly kommer och sätter sig vid mina fötter som sällskap. Hon ska ha valpar vilken dag som helst och vi går spänt omkring och väntar på att den rätta tidpunkten ska infinna sig…
Runt hörnet är åsnan Piccola i full fart med att tugga i sig en buske, envis som få… Vid halv nio vaknar mina rumskamrater och vi äter frukost och lägger oss sedan vid saltvattenpoolen på gården med varsin bok.
Vid lunchtid åker vi till den närmsta kuststaden, Pedaso. Där går vi till en av strandrestaurangerna och beställer in två stora kastruller med musslor som är så goda att vi är tvungna att åka tillbaka ett par dagar senare.
I Pedaso hittar vi också en lite avskiljd stenstrand där vi tillbringar eftermiddagen med salta dopp, bokläsning, korsord och sommarprat.
Framåt kvällen åker vi hemåt igen och stannar till vid ett av de enorma solrosfälten som finns längs vägen. Det går knappt att fånga på bild, men det är helt gult och fullt av solrosor som står med sina blomsterhuvuden vända mot solen.
När solen gått ned serveras vi i vanlig ordning en fyrarättersmiddag tillagad på lokala råvaror. Vid det här laget har vi börjat lära oss att komma riktigt hungriga till bordet för att orka all god mat. Denna kväll bjuds vi bland annat på bruschetta med griskind och helt makalösa fikon som smälter i munnen samt en pasta pesto som får mig att ifrågasätta all tråkig pesto jag ätit genom åren. Efter det är det inte svårt att somna mätt och belåten.
Nästa dag packar vi in oss i bilen hyfsat tidigt och ger oss av på en längre utflykt längs kusten, nämligen upp till Portonovo. Där ska det finnas en fin kyrka som vi vill besöka men dessvärre är den stängd för dagen, så vi inspekterar stranden istället och tar ett, två, tre perfekt svalkande dopp.
Sedan jobbar vi oss vidare mot nästa mål på kartan: Sirolo. En liten kuststad som jag fått tips om av min kollega Victor och det förstår jag för det här turkosblå vattnet skojar man inte bort.
Inte heller skämtar man om den här finfina skaldjurspastan med havskräftor och musslor som jag åt på strandrestaurangen Da Silvio.
Efter det var det bara att lägga sig raklång på stranden och smälta allt ända tills tidvattnet steg och de började fälla ihop parasollen.
Då passade vi på att besöka Sirolos lilla stadskärna och köpa den dagliga struten med gelato.
Helt okej glassätar-vy.
Sedan strosade vi omkring bland pastellfärgade hus och smala gränder en stund innan det var dags att hoppa in i bilen igen. Och i takt med att solen sjönk rullade vi längs Adriatiska havets kustvägar med Adeles bästa låtar i högtalarna som vi ylade med i för fulla muggar och där och då kände jag ett så genuint ögonblick av ren och skär lycka som man bara kan göra ibland. :’)
Lyckan höll i sig, om än kanske inte fullt så intensivt, när vi sent på kvällen stannade på en pizzeria och gick loss på menyn. Det här var nämligen Paolos lediga kväll då han inte skulle laga mat till oss och de andra gästerna, så då passade vi på att ha pizzafest i Ortezzano.
Och när vi gick ut från pizzerian pågick någon slags amatörmässig fotbollsmatch med femmanna-lag och bristande passningsspel. Men trots detta och att klockan var halv elva var det fullt av publik som hejade på, så då stannade vi också och gjorde det en stund. En fin liten avslutning på en ännu finare dag.
