semester – Sida 3 – Julia Eriksson

100 kilometer längs Devons kust

Semesterdagarna har runnit ut. Jag är tillbaka i kontorslandskapet med dess energisnåla lysrörsbelysning och ställer väckarklockan på sju igen. Fyra lediga veckor har både swoshat och stillsamt makat sig fram. I söndags kväll kom jag hem från den sista etappen, en vandringsresa i södra England.

Tillsammans med fyra andra, tre nya bekantskaper och en nära vän, har jag vandrat i upp- och nedförsbackar med magiska vyer. Under fem dagar avverkade vi runt 100 km utmed Devons kust. Vi stannade till i små städer längs vägen, drack öl på de lokala pubarna och tog salta dopp i havet. Det var min första vandringsresa någonsin och det var helt otroligt.

Inte bara var miljöerna svindlande och sällskapet gott. För första gången på mycket länge, ja kanske någonsin, upplevde jag känslan av att testa något helt nytt och inse att ”det här är min grej”. Att det inte är jobbigt, att allt bara flyter. Självklart var det fysiskt krävande. Det var ofta över 30 grader varmt och branta backar, men jag kände mig stark i benen, glad i själen. Nästan hela tiden fylld av en grundlig tacksamhet.

Det var så skönt att låta kroppen bara vara ett verktyg. Att lämna alla dömande tankar om det yttre och fokusera fullt ut på varje steg framåt. Att ha gott om tid att tänka, ge tankarna utrymme att vandra dit de vill och ibland lyfta en fundering med en vän. Att få möta godheten hos främlingar som pekar ut rätt stig eller glatt fyller upp ens vattenflaskor med trädgårdsslangen. Och att lära känna nya personer, få nya infallsvinklar och dela minnen, skratt och kakor.

Det var helt enkelt en toppenresa, kanske en av de bästa jag gjort, någonsin! Snart tänkte jag skriva ett lite längre inlägg med mer fakta om vår rutt och saker som kan vara bra att veta om man är sugen på att göra en liknande vandring. Har ni några frågor så går det fint att ställa dem i kommentarerna här så ska jag försöka svara på allt. Hej svejs från en vandringsfrälst!

En vecka vid havet – om tid själv och lugnande medel

Jag har tillbringat en vecka vid havet. Varit ute på Svartsö i Stockholms skärgård och bott i en stuga nära bryggan i Alsvik, så som jag gjort två år förut. Det är något med den där platsen, den känns hemma på ett märkligt sätt, har gjort det enda sedan första gången jag satte foten där. När jag tidigare i somras låg på en smal brits i ett rum på Dalagatan och just hade svalt innehållet i en liten metallkopp med lugnande medel som skulle göra det mindre plågsamt att dra ut min framtand, bad tandläkaren mig att andas djupt och tänka på ett semestermål. Och jag låg där i det nedsläckta rummet med den beska smaken i munnen och önskade mig bort till klipporna vid bryggan nedanför huset. Några veckor senare var jag där.

De första två dagarna hade jag sällskap av min vän Malin. Vi tog båten ut vid lunchtid på söndagen och jag fick visa henne ön. Badbryggan med det perfekt svalkande vattnet, den lilla lanthandeln med sina extra små kundvagnar, restaurangen med den grisformade neonskylten på taket, insjön med sitt perfekt klara vatten, de hungriga rådjuren i trädgården och glasskiosken vid hamnen. Morgondopp och badminton och yatzy. Kallt rödvin och varsin trisslott utan vinst. Jag gick upp tidigare en morgon och bakade frallor till frukost. En av kvällarna tände vi grillen och la grönsaker, persikor och eldost på gallret. Det var fina dagar, enkel tid.

På tisdagen for hon hem och resten av veckan blev bara min. Det är något fascinerande med att tillbringa så mycket tid för sig själv på en plats som känns hemma men inte är ens vanliga hem. Helt plötsligt finns utrymme att tänka, att känna efter och att bara vara. Mina dagar innehöll i stort sett samma saker. Jag gick upp och läste, löste ett korsord, drack kaffe på den lilla trappan utanför huset. Låg och solade på klipporna, sprang en runda på eftermiddagen och drack ett glas vin. Lagade middag, skrev lite och lyssnade på sommarprat. Ibland hände det att jag blev lite rädd för det kompakta mörkret, de främmande ljuden som huset gav ifrån sig och älgarna som jag visste gick runt på ön. Då sjöng jag för mig själv en sång jag lärde mig som barn. Jag är inte rädd för mörkret, i morgon bitti ordnar det sig. Jag är inte rädd för mörkret, hoppas mörkret är rädd för mig. Och med gryningen kom lättnaden, ljuset var gott.

Jag betraktade min tillvaro på ön och funderade på om jag kände mig ensam. Om det fanns något sorgligt över det hela. Och visst fanns det stunder, som när jag satt där på stenbänken och såg himlen färgas rosa och havet glänsa, då jag önskade att någon hade suttit intill. Att jag hade fått dela ögonblicket med någon som också förstod det hypnotiserande i små vågor som snuddar klippor, som sakta slipar dem slätare än kinder. Men mest kände jag mig tillfreds. För är det något jag förstått så är det att ensamheten i stan drabbar mig så mycket hårdare. Där är jag omgiven av människor och möjligheter, det finns så många potentiella möten som ändå inte blir. Där känns frånvaron mycket tydligare. Själv på en ö utan varken schema eller kontakter finns inte så mycket att göra mer än att vila i sina egna tankar.

Och jag har vilat och tänkt. Varit ute varje solig timme. Lyckats landa i den vänliga lunken där prestationer och förväntningar knappt existerar. Den här veckan har verkat likt det lugnande medlet jag svalde den där torsdagen i början av juli, men helt utan den beska eftersmaken.

På besök i Joan Mirós studio

Det regnade så mycket den dagen. När vi klev av bussen vid hotellet färgades mina linnebyxor mörka av stora droppar. Vi började promenera upp för trapporna. Uppåt uppåt. Stannade till för att titta på utsikten eftersom det inte spelar någon roll om man står och blir blöt när man redan är dyngsur. Nedanför oss låg stranden tom på solstolar men med parasollen kvar i ensamma rader, havet grönturkost med den gråmulna himlen ovanför. Vi gick vidare längs de smala trottoarerna. ”Det ska vara här någonstans, jag lovar, vi är nästan där”. Och runt ett hörn, ett museum.

25 minuter utanför Palma ligger Fundació Pilar i Joan Miró, ett museum tillägnat konstnären och skulptören Joan Miró. Här var han verksam under sina senare år och hade sin ateljé och studio som enligt hans önskan lämnades orörda efter hans död.

Vi klev in i ateljén som var fylld av tavlor, möbler och föremål. Som om tiden en dag stannat upp och allting lämnats i all hast.

Jag kunde titta i en evighet. På stolar med flätade ryggar, surrealistiska målningar i grundfärger, små anteckningslappar som satt upptejpade, dukar med graffitiliknande motiv, ljuset som föll in från sidan och taket.

På ett bord en trave papper och en bok av Picasso, som också var en vän. På ett annat bord en pennvässare, en samling stenar och en kotte. Slumpvisa föremål som påminner om att allt kan vara inspiration. Korkskruven på väggen med uppsträckta armar, en månes olika faser.

Utanför regnet som en stadig kuliss. Och huset en påminnelse om att grundfärger kanske är de finaste ändå? Vem behöver pudrigt rosa och krämvitt när det finns blått, gult och rött?

I den senare tillbyggda museidelen pågick en renovering vilket innebar att några av utställningarna var stängda, men en del verk fanns att se ändå. Jag blev lite sugen på att köpa en av litografierna ovan, tyvärr hade jag inte budgeterat för konstköp under semestern.

Det fick bli konst för kamerarullen och minnet istället. Och avslutningsvis ett besök i Mirós intakta skulpturstudio där man tyvärr inte fick fotografera. Med sinnena fulla av inspiration återvände vi sedan ut i regnet igen. På bussen tillbaka immade rutorna igen och vi hoppade av några stationer innan vi var hemma för att stanna på ett café och dricka en kopp varm choklad.

Jag vill berätta för någon om hur apelsinblommorna doftar

Jag vill berätta för någon om hur apelsinblommorna doftar precis när de slår ut. Hur havet antar en blågrön nyans när himlen mulnar ovanför. Att rödvinet i mitt glas kostar fyra euro och är det godaste jag druckit på länge. Hur bussen kränger längs kustvägarna när vi rör oss mot museet.

Om de stora färgglada tavlorna och det magiska ljusinsläppet som kastar skuggor mot en svunnen tid. Att badrummet har handmålade glasfönster och oljemålningar på väggen. Hur de hala gatstenarna känns under mina fötter när jag springer genom staden med sikte på havet. Om den lilla bodegan med svartvita foton på baren och stora glasflaskor längs väggarna. Där ölen kostar två euro och mannen bakom disken är mer intresserad av sin bok än av oss.

Att jag ligger vaken på nätterna och lyssnar till ljuden utifrån. Hör höga röster, backande lastbilar och din lugna andning alldeles intill. Hur vi blev utmanade att göra något oväntat och därför gick baklänges hela vägen hem. Om det vitkalla ljuset och den starka lukten av rengöringsmedel från supermercadons högblanka golv där vi rullar vår kundvagn och fyller den med chips, frukt och tandkräm. Hur vi hämtar varsitt täcke och kryper upp i soffan och kollar på tv en hel eftermiddag och kväll bara för att vi kan.

Om torget med det 600 år gamla olivträdet som sträcker sina grenar upp mot himlen. Att den lilla tapasbaren spelar Elvis och vi sjunger med i take my hand, take my whole life too. Om uteserveringarna på torget nedanför vår franska balkong där turisternas skådespel pågår och vi turas om att gissa vilka de är och vad de känner. Hur vi sitter sida vid sida på den läderklädda bänken i hörnet och läser varsin bok under överenskommen tystnad.

Och jag vill berätta för någon om caffe con leche och pulpo och patatas bravas och albarino i glasen. Att det är något med ljuset här, hur det faller i mjuka stråk, kastar en vilsam skugga över allt. Om allt jag sett, om hur minnen och smaker och stunder ankrar sig fast för att stanna kvar, för att bäras i en evighet.

Två fullmatade dygn i Malmö

I slutet av mitt förra blogginlägg hoppade jag på tåget från Köpenhamn mot Malmö och lagom till att solen började sjunka klev jag av på Centralstationen och traskade mot Story Hotel. Där mötte jag upp Emelie och efter lite snabbt fixande gav vi oss ut på stan.

Vår första destination var Scandwine där vi grundade med lite plock och drack vin. Ett mycket mysigt ställe!

Kvart över nio hade vi bord här, på Aster. Jag är alltid team sen middagstid om jag får välja, så detta passade mig perfekt.

Vi beställde in lite olika rätter att dela på. Det blev en helgrillad fisk med romesco och sallad, ett gäng havskräftor och några otroliga bönor i en xo-sås. Mycket av ingredienserna i Asters mat odlar de själva och smakerna var verkligen fantastiska.

När klockan började närma sig midnatt sa vi tack & hej och traskade några minuter tillbaka till hotellet för att strax därefter somna omedelbums.

Nästa morgon vaknade vi upp i ett strålande Malmö och högg in på frukostbuffén. Emelie och jag lärde känna varandra när vi pluggade på universitet i Norrköping och jag är så glad att ha henne vid min sida och få göra sådana här saker tillsammans. Hon är verkligen en sådan person som säger ”klart du kan” när jag tvivlar, som kommer med idéer när livet känns tråkigt och som kan lösa ens problem utan att bagatellisera dem. En stjärna!

Efter en stabil frukost gav vi oss ner på stan igen och ut på en second hand-runda som jag dessvärre misslyckades helt med att dokumentera så därför får ni en bild på en cykel istället. Rimligt. Nåväl, vi hann med både Björk & frihet, Myrorna, Öppen famn och Humana.

Sedan var vi helt slut och kilade till Ruths för att äta lunch. Vi delade på en tarte med sallad och ett grillat bröd med kycklingleverpaté och inlagda körsbär. Sedan tog vi varsin soppa med svamp, bönor och parmesan som var perfekt rustik och höstig. Jag vill bara laga sådana här klara, matiga soppor från och med nu och fram till mars.

Efter en lunch som hette duga gick vi till Slottsträdgården och spanade lite på slottet och odlingarna. De hade kålfestival med 25 sorters kål som växte och frodades.

I en annan del av trädgården var det dahliafestival. Efter denna fröjd för ögat gick vi tillbaka till hotellet och tog en tupplur innan vi gjorde oss redo för kvällen.

Det första kvällsstoppet gjorde vi på vinbaren Julie som jag dessvärre missade att fota och därefter gick vi till Far i hatten och beställde pizza.

Sedan hamnade vi på Mikkeller med utsikt över korvtillbehören.

Efter varsin balja öl gjorde vi tummen upp, kastade in handduken och promenerade hemåt igen.

Nästa morgon åt vi en hyfsat tidig frukost och lånade sedan varsin cykel från hotellet. Sedan trampade vi mot Ribersborg och kallbadhuset.

Vi gjorde oss hemmastadda på badhuset och i bastun och tog flera uppfriskande dopp i havet. Den här typen av ställen är nog min bästa terapi mot utseendehets. Dels för att så många olika slags kroppar syns och är välkomna där, det är vanlighet och människor som levt och de flesta bara är. Dels för att det handlar så mycket om hur kroppen känns, inte hur den ser ut. Känslan av hur det sticker i bröstkorgen och längs ryggraden när blodet rusar efter att man kliver upp ur det kalla vattnet. Skärpan när man räknar sekunderna i vattnet, försöker lugna andningen och sedan energipåslaget som kommer därefter. Där och då kände jag mig tacksam över att ha en så pass liten blogg att ingen på plats förmodligen skulle känna igen mig, för annars hade jag nog känt mig hämmad i min kallbadande nakenhet och det hade varit tråkigt.

Pigga och rusiga efter våra bad gick vi till Noir och drack kaffe på deras uteservering.

Sedan besökte vi saluhallen och åt en rejält lass pasta på Papi.

Nästa stopp var Moderna Museet!

De visade två olika utställningar just nu. En med Beate Wassermann, en tysk konstnär som var verksam från slutet av 1970-talet fram till hennes död 2018. Som jag förstod det har Wassermanns verk inte ställts ut i Sverige tidigare och Balansakter är hennes första retrospektiva utställning.

Den andra utställningen heter Mannen med det blå ansiktet och lyfter fram verk ur museets samling med fokus på konstnärer som experimenterat och förnyat konsten.

Jag gillade båda utställningarna och framför allt blev jag pepp på att gå på museum igen! Bästa helgaktiviteten och inspirationsdosen.

Sedan var helgen plötsligt nästan slut men innan det var dags att hoppa på tåget hem till Stockholm kilade vi in på Ruths igen för ett sista glas vin. Därefter köpte vi varsin falafelrulle och sjönk ner i sätena, laddade till max med goda malmöupplevelser!

Två och en halv dag i Köpenhamn

Låt oss ta vid där jag slutade sist: glad i hågen på väg mot Köpenhamn. Vid halv sex-tiden på onsdagen rullade mitt tåg in på perrongen och jag promenerade mot Vesterbro för att möta upp Anna på hotellet.

Efter ett snabbt ombyte drog vi på oss kapporna och tog sikte på Vinhanen, en liten naturvinsbar med kul vin på tapp. Min vän Anna bor i Stockholm numera men jobbar fortfarande i Köpenhamn ungefär en vecka i månaden, så då passar det ju ypperligt att åka ner och hälsa på när kroppen skriker efter miljöombyte och nya upplevelser.

När vi druckit upp gick vi ut på gatan och in i porten bredvid, nämligen på restaurangen Safari. Där hade vi bokat deras avsmakningsmeny med åtta rätter. I första serveringen fick vi bröd & romesco, ceviche med apelsin, vårlök & koriander samt ett spett med grillat fläsk kryddat med satay & sesam.

Efter det fick vi rödbetor med salsa verde, hasselnötter & dill, en liten toast med bakad tomat, salvia & sardeller och en perfekt tuggig fettucine med musselsås & persilja.

Grand finalen var två desserter: en liten citronmarängpaj och förmodligen den godaste pannacottan jag ätit för den var helt fluffig med smak av vanilj och serverades med bär & flarn.

Efter alla dessa rätter var vi otroligt mätta och belåtna. Jag kan varmt rekommendera Safari om man vill ha enkel, god mat, avslappnad stämning och en prisvärd meny.

Morgonen efter var det en vanlig jobbdag, fast en lite ovanlig då eftersom jag var i Köpenhamn. Men efter ett och ett halvt år av distansjobbande så känns det ju nästan mer exotiskt att vara inne på kontoret numera. Jag promenerade förbi en fin blomsterbutik i jakt på ett ställe att slå mig ned på med min dator.

Valet föll på Rist där jag beställde frukost i form av ”bolle med ost” och kaffe. Den ser inte mycket ut för världen men den var faktiskt väldigt god. Det är något med den danska frukostserveringen som bara är så: ett bröd, en skiva ost, ett ägg, en klick smör. Superbasic men det lyckas ändå bli märkligt gott. Nåväl, där satt jag och jobbade i några timmar.

När det var lunchdags gick jag till en fransk bistro vid namn Les Trois Cochons och beställde en sallad niçoise. Lika bra att passa på med svåruttalade grejer när man ändå är i Danmark och har lite svårt med språket tänkte jag.

De sista timmarna jobbade jag från hotellsängen och när Anna kom tillbaka från sitt kontor slog jag ihop datorn och tog tidig helg. Vi gick till Sanchez, en mexikansk restaurang med olika snacks och tacos.

Där åt vi ett lass med guacamole och en kantarelltaco bland annat. Mycket gott! Sedan gick vi hem och la oss i dubbelsängen med en godispåse och kollade på Frozen 2. Precis så som jag föreställde mig att livet som 30+ skulle vara, haha. Nej men det var ett perfekt avslut på kvällen och en lagom uppladdning för Anna som skulle ha en viktig presentation dagen därpå.

På fredagen vaknade jag upp med en helt blank dag framför mig. Eftersom nationaldagen inföll på en söndag i år fick vi ta ledigt en valfri dag under året istället (tack facket!) och jag valde den här fredagen i Köpenhamn. Ganska nöjd med det faktiskt. Jag började dagen med en gigantisk croissant från bageriet Hart och lite strosande i en second hand-affär intill.

Sedan promenerade jag in mot Strøget. Köpte en kaffe på Sonny och traskade upp till Hays stora butik.

Jag hade klätt mig i min glittrigaste silverpaljettröja tillsammans med blåjeans, vita tubsockor och loafers. Det var så länge sedan jag gick på stan, liksom fysiskt promenerade runt i olika butiker lite planlöst. Kan inte minnas när det hände senast?

Jag köpte lite smågrejer så som en randig bärkasse, återanvändbara disktrasor och en stor gul smiley som jag tänkte sätta på en tygpåse.

Sedan fortsatte jag att promenera runt och smet in i lite småbutiker och antikaffärer längs vägen.

På Holly Golightly såg jag en lampa med rödrandig skärm som jag tyckte var fin. Inredningen med stöveln hoppar jag nog tillsvidare.

Efter lite mer stros gick jag och satte mig på Bottega Barlie och beställde in en otroligt god färskost med bröd och ett glas orangevin.

Sedan åt jag blåmusslor med aioli. Allt var jättegott och när jag ätit upp satt jag nöjd kvar och väntade på notan eller en fråga om att beställa något mer. Jag väntade och väntade. Restaurangen var långt ifrån full, alla sällskap precis intill mig fick hjälp flera gånger och jag försökte vänligt vifta på personalens uppmärksamhet, men icke. Det var som att jag blivit helt osynlig, trots att jag satt mitt i fönstret iförd århundradets glittrigaste tröja. Jag fick en märklig känsla av att inte finnas eller synas, vilket förmodligen förstärktes av att jag var där själv. Efter en bra stund gav jag upp och klev halvvägs in i köket och bad om att få betala. Kanske är paljettröja ett helt vanligt, anonymt basplagg som får en att smälta in i väggen i Köpenhamn, vad vet jag?

Efter den märkliga fadäsen gick jag ut och möttes av ömsom regn, ömsom sol och en hel del blåst. Alla väder helt enkelt.

Jag klev in i en liten vinaffär i Nørrebro för att köpa med mig något kul hem. Där fick jag provsmaka några olika sorter och landade till sist i ett rött från Sicilien.

Sedan plingade det till i min telefon och min kompis Emelie meddelade att hon snart var framme i Malmö. Så då styrde jag stegen mot Hovedbanegården, tog en snabb och solig in the moment-selfie när jag väntade vid ett övergångsställe och gjorde mig redo att avrunda min Köpenhamnsvistelse.

Kvart i fem hoppade jag på tåget mot Malmö, men vad som hände där är en annan historia som förtjänar ett eget inlägg!

En vecka i en villa i Toscana

Hej, låt oss åka bakåt i tiden och på semester till Italien. Men innan vi gör det så kommer en liten disclaimer, för jag har velat och tvekat och tänkt att om jag ska skriva något om den här resan så vill jag i alla fall göra en liten förklaring först.

Jag tycker absolut att man kan ifrågasätta att åka utomlands under en pandemi, även om det inte finns några restriktioner som förbjuder det i nuläget. Ska jag vara helt ärlig hade jag nog inte heller bokat en ny utlandsresa för sommaren 2021 om jag visste hur läget såg ut, då hade jag lagt pengarna på en fin resa i Sverige istället. Men den här resan och dess boende bokades i början av 2020, när Corona var ett abstrakt virus i Kina och vi var lyckligt ovetandes om hur de kommande åren skulle bli. När pandemin sedan slog till och vi insåg att vi inte skulle kunna åka förra sommaren valde vi att flytta fram bokningen ett år för att slippa förlora pengar och krångla med försäkringsbolag och för att vi var övertygade om att sommaren 2021 skulle Corona vara ett minne blott. Om vi bara vetat… Så nu när juli närmade sig hade vi alltså hela resan bokad och betald. Vi hade hunnit få minst en dos vaccin var och Italien hade lägre smittspridning än både Norge, Danmark och Sverige för stunden. Alltså valde vi att åka. Vi gjorde alla nödvändiga tester både innan resan och efter att vi kommit hem, bar munskydd utanför hemmet och följde såklart alla lokala restriktioner. Slut på disclaimer, tror jag. Jag känner bara att det var viktigt att lyfta detta innan jag postar 24 bilder och berättar hur härligt allt var, för ja, livet är ju mer komplext än så. Nåväl, nu börjar vi.

Huset vi hyrde heter Villa Gourmet och ligger i Toscana, ungefär en halvtimme från Pisa och med Lucca som närmsta lite större stad.

Att hitta ett hus som checkade hela vår kravlista var inte det lättaste, men jag är så glad att vi hamnade här. Vi var totalt 10 personer som åkte och på den gemensamma önskelistan stod det: Gärna Toscana, hyfsat nära havet (max 45 minuter med bil), ordentliga sängar & sovrum till alla, air condition, pool, bra möjlighet att laga mat + säkert en massa saker till som jag glömt nu.

Huset låg längs en liten grusväg som sträckte sig förbi vinodlingar och åkrar, ner till stora solrosfält. Under tiden vi var på semester så fyllde min mamma år och hon älskar solrosor, så på morgonen promenerade jag hit och ställde mig framför alla blommor och facetimeade henne.

Intill huset fanns det också en trädgård med olika örter och ett stort grönsaksland där vi blev informerade att vi fick plocka precis vad vi ville av allt som var moget. Dröm! Man känner sig aldrig så rik som när man kan gå ut och hämta en solmogen tomat att ha på frukostmackan eller späda zucchinis och auberginer att lägga på grillen.

En liten bit nedanför huset låg saltvattenpoolen där vi tillbringade den mesta av tiden när vi var hemma. Intill den fanns också ett hus med extra badrum och dusch, ett stort utekök och en fin matplats.

Varje kväll samlades vi för drink och middag nere vid poolen. Det är verkligen min bästa semesterstund: när man duschat av sig saltvattnet, dragit på sig en klänning, fått en fördrink i handen och glider ner till det dukade långbordet för middag.

Innan resan hade vi delat upp oss två och två i matlag med ansvar för varsin kväll. En perfekt grej när man är många och så mysigt, dels att få överraska de andra med sin meny och att få bli överraskad resten av kvällarna. Här är det förberedelser på gång uppe i köket som för övrigt hade den största spis jag lagat mat på.

Anna och Majsan på väg ner för middag.

Jag med fördrink och paljettkjol, redo för min och Annas matlagningskväll.

Vår meny var: burrata med fikon, rostade hasselnötter och rosmarinhonung till förrätt. Sedan grillade vi grönsaker från landet och hela fiskar med citron, örter och vitlök, till det hade vi chimichurri och en stor sallad. Som efterrätt bakade tarte i två versioner, en med björnbär och en med aprikoser och serverade med glass.

En kväll hade vi omedvetet välmatchande middagsgäster.

Älskar att äta gott, dricka gott och må gott med en massa vänner samlade runt samma bord.

En kväll eldade Julia och Erik igång vedugnen som fanns i uteköket och lagade pizza åt oss. Det blev mycket, mycket gott.

Den sista kvällen fick vi en otrolig middag signerad Fabricio som jobbar som kock och som man kunde boka om man önskade. Vi fick en extremt god cacio e pepe, perfekt grillad tonfisk och en hallonbakelse samt hans hemgjorda limoncello till efterrätt. Även om vi var väldigt nöjda med våra egna middagar under veckan så var det här något alldeles extra.

Men ja, även gårdagens rester hade ju smakat toppen med den här utsikten…

Jag är så glad att vi kom iväg på vår resa och fick tillbringa en vecka tillsammans på den här platsen. Det kändes verkligen drömmigt. I ett inlägg framöver tänkte jag berätta om några utflykter vi gjorde under dagarna, så gör er redo för lite mer Toscana framöver.

Gotland runt på fyra dagar

I början av veckan gav jag mig iväg på en resa tillsammans med min kompis Madde. Vi har som årlig tradition att göra en roadtrip och med undantag för förra året har vi varit iväg de flesta somrar. Jag och Madde lärde känna varandra när vi klev in i samma föreläsningssal på universitetet för nästan exakt tolv år sedan. Efter den stunden har vi tillbringat mängder av tid ihop. Under några år arbetade vi på samma byrå och träffades då varje dag och ofta även på kvällarna efter jobbet. I början av 2020 bestämde hon sig dock för att flytta tillbaka till sina hemtrakter i Hälsingland där hon köpt ett torp. Tanken var ju att vi skulle kunna ses mycket på helgerna och hälsa på varandra ändå, men så kom en pandemi och ställde till allt. Så att få ses nu i flera sammanhängande dagar och bara ha en massa tid tillsammans och upptäcka nya saker var därför så, så fint!

Här kommer ett försök till en sammanfattning av de fyra dagar när vi åkte Gotland runt och fyllde minnesböckerna med äventyr.

Vi började resan tidigt på måndagsmorgonen. Lite orimligt tidigt om jag ska vara ärlig. Klockan 02:30 lämnade färjan Nynäshamn och vi kröp ner i våra sovsäckar i den bokade kupén. Strax efter 05 väcktes vi av ett meddelande om att vi snart var framme och genom det lilla fönstret såg vi solen gå upp.

Så vad gör man klockan 06 i Visby när man sovit knappt tre timmar? Vi bestämde oss för att åka och ställa hybridbilen på laddning och sova en stund under tiden. Men efter att ha åkt till fyra olika platser längs kusten där samtliga laddstolpar var ur funktion eller icke-befintliga gav vi upp och parkerade vid en strand, fällde bak sätena och slumrade i några timmar.

Utvilade och hungriga åkte vi sedan till Rute Stenugnsbageri för frukost och kaffe mot en varm husvägg i solen.

Sedan fortsatte vi norrut, tog färjan över till Fårö och stannade i en liten by för ett dopp.

Vädret var ganska omväxlande med en del mörka moln och skurar, men hyfsad värme så fort solen tittade fram. De fina stränder vi fått tips om på Fårö kändes dock inte så lockande att lägga sig på så istället åkte vi till Langhammars naturreservat.

Där promenerade vi runt en stund och tittade på Langhammarsgubben och den fina karga naturen. Sedan åkte vi till Fårögården och åt grillat lamm till lunch.

Väl tillbaka på norra Gotland stannade vi till på Fint o Fult i Bunge som hade väldigt lite fula saker och desto mer fina.

Sedan checkade vi in på vårt boende i Valleviken, åkte på en liten loppisrunda, tog en välbehövlig powernap och gjorde oss redo för kvällen. Då styrde vi bilen mot Bungenäs och kalkladan som hade burgarmåndag. Lagom till solen gick ner rundade vi av vår första (riktigt långa) dag på Gotland.

Nästa dag startade med morgondopp i hamnen och frukost i solen. Det bästa sättet att börja en tisdag om ni frågar mig.

Därefter åkte vi till Furillen, dels för att se naturen och det häftiga landskapet, men också för att de hade en laddstolpe. Jakten på ställen att ladda bilen skulle komma att bli ett återkommande inslag under vår resa. Egentligen hade Fabriken i Furillen stängt igen för säsongen helgen innan vi kom, men parkeringen fanns ju kvar och sladden räckte precis…

Medan bilen laddade promenerade vi omkring i naturreservatet bland stränder och hästar och tång. Jag kan inte låta bli att bli fascinerad av naturens palett på sådana här ställen, den är så fin och självklar, den bästa inspirationen. Kalkvita stenar, rödbrun och ockragul tång, gråbeige sand och ett dämpat blått hav. Bara att plocka med sig till närmsta färgaffär.

Efter någon timme kunde vi fortsätta resan söderut på Gotland. På vägen stannade vi till i Sysne där vi fått tips om ett bra rökeri. Där köpte vi lunch i form av räkor, makrill, aioli och en halv meter baguette. Mycket gott!

Sedan rullade vi vidare med ett antal loppisstopp längs vägen. Efter sisådär tio olika slutade jag räkna, men nog fanns det gott om skyltar att svänga in vid och lador att botanisera i. Jag blev lite sugen på att köpa ett Orup-album på vinyl men avstod eftersom jag inte har någon LP-spelare. Istället blev det en glasvas och Madde köpte en hatthylla.

Framåt eftermiddagen var vi framme i Ljugarn där vi bokat vårt boende för natten. Eftersom solen sken gick vi ner till stranden där det slutade med att vi spelade några bedrövliga omgångar yatzy, satt och småfryste i snålblåsten och hörde en familj i närheten bli osams. Ah, semester. Efter en stund tittade vi på varandra och bestämde oss för att strunta i strandhäng och gå och ta ett glas istället.

Sagt och gjort. Sommarhatten åkte på och ett glas intogs på Lilla Trägårn. Sedan kikade vi runt i det lilla samhället och åt middag på Bruna Dörren. Jag åt en lammkorv som var godare än den såg ut och drack ett vin som var lika gott som väntat.

Natten tillbringade vi på ett gulligt litet pensionat vid namn Lövängen med bra läge men som dessvärre var otroligt lyhört. Det hade kanske varit okej om det inte var för det faktum att det låg en karaokebar precis under. När de drog igång vid 01-tiden lät det exakt som att någon stod i rummet och vrålade. En stark upplevelse som jag tyvärr inte kan rekommendera.

Lite dålig sömn är ju dock inget som får förstöra ens semester, så nästa dag var det bara att välja glädjen, äta en god frukost och rulla vidare på roadtripen. Den här gången åkte vi allra längst söderut till Sudret och nådde Hoburgen. Där såg vi Hoburgsgubben med sin röda näsa och ett antal stora rovfåglar på himlen. Landskapet kändes nästan grekiskt och solen strålade trots att prognosen varit mer negativ.

Vid lunchtid svängde vi in på Körsbärsgården där vi laddade bilen, åt en sallad med burrata, fikade och kollade i skulpturparken.

Sedan åkte vi till Burgsvik för att ta ett eftermiddagsdopp på den långgrunda stranden och ligga och läsa i någon timme.

Därefter rullade vi jämte regnbågar och majsfält till resans sista mål: Visby. Inte utan ett och annat loppisstopp på vägen och bilallsång till Orup och Lill Lindfors.

I Visby hade vi unnat oss riktigt hotell och checkade in på Clarion och njöt av fluffiga sängar och lyxig duschtvål. Sedan traskade vi ut bland kullerstenarna och blev varse medeltidsveckan som pågick. Jag hade ingen aning om att den var så här sent på sommaren, men det var rätt kul att se alla som gått in för det så mycket och verkligen ansträngt sig till max.

Vi åt en sen middag på Surfers och beställde allt gott på menyn. Mmmm…

Nästa dag strosade vi omkring i ett soligt Visby och köpte gotländsk gelato.

Vi besökte Botaniska trädgården, drack iskaffe och spelade några rafflande omgångar yatzy.

Till middag åt vi pizzaslices på 800 grader som öppnat en filial i Visby. De var så goda och vi såg antagligen så nöjda ut att en polisbil som körde förbi, sakta in, vevade ner rutan och frågade om vi kunde rekommendera stället, haha. Det gjorde vi.

Vi avslutade dagen med att gå längs strandpromenaden och sedan var det dags att rulla bilen på färjan med sikte på Nynäshamn. Fyra intensiva Gotlandsdagar var till ända och vi hade fått se i princip hela ön och en hel massa fina platser. Så härligt att vara på semester tillsammans med en bästis. Vart vi styr bilen nästa år återstår att se!

Nyår i Paris – slutet på ett decennium och fortsättningen på en tio år lång vänskap

Vi tog tåget mellan Stockholm och Köpenhamn. Susade fram genom ett vintergrått landskap i hundratals kilometer i timmen, drack kaffe och träffade vänner och pratade om hur julen varit. Väl framme på Hovedbanegården mötte vi upp fler delar av vårt resesällskap och stegade mot Kødbyen för vinlunch på Paté Paté. Någonstans mellan Nässjö och Lund hade vi kläckt den kloka idén att gå och simma innan vi tog oss an nästa etapp på resan – 18 timmar på buss. Så ekiperade med baddräkter och handdukar klev vi in på Vandkulturhuset intill stationen och simmade 1000 meter i den ellipsformade poolen signerad Piet Hein. Bastu, ombyte och middag på stationen och sedan klev vi på bussen, spända inför nattens resande.

Dagarna innan hade jag grämt mig, ångrat mig en smula och skrivit oroliga listor kring allt som behövde tas med. Men när vi väl satt där och rullade genom Danmark, vaggades av den vajande vinden på bron över Stora Bält och möttes av mobiloperatörens meddelande som välkomnade oss till Tyskland så kändes allt bra. Och natten kom och natten gick och jag som trodde jag skulle vara vaken hela tiden kunde sova i timslånga etapper för att sedan mötas av den mest magiska av gryningar i Eindhoven. Två poddar, en film, en bok, en omgång yatzy och en massa matsäck senare var vi framme i Paris.

Och i Paris var livet ljuvt. En efter en möttes vi upp i staden och till slut var vi tolv vänner som trängdes runt borden, delade flaskor av vin och promenerade längs avenyerna. Erik och Sandra som bott där hela hösten guidade oss till sina favoritplatser och tog oss upp på toppen i Belleville där vi spanade ut över Eiffeltornet och pekade ut stjärnbilder på himlen. Och vi åt oss genom restaurangerna, drack oss runt barerna och tog dagarna som de kom. En obrydd planlöshet med utrymme för att sitta kisandes mot solen vid Sacré-Cœur och känna sig levande igen.

Årets sista dag firades på en charmig restaurang med anka och tartar, pinot noir och tiramisu. Musiken skruvades upp och vi höjde glasen ännu högre, räknade ner på franska och skrek Bonne Année! Och vid Triumfbågen brakade fyrverkerierna loss men i vår bubbla hördes ingenting förutom vårt skålande med servitörerna, med kockarna och med gästerna. Två flaskor champagne på väg till klubben och sedan inåt, uppåt, vidare. Ta över ett dansgolv, äg en natt, varsågoda här har ni ett helt nytt decennium.

Och jag tänker att om en resa kan definiera en tio år lång vänskap så gjorde den här resan det. Vi möttes över borden och i fascinationen för kulturen, i de sammetsröda stolarna på nyårsdagens biomatiné och i skratten åt en rolig bild, ett dåligt skämt, ett gammalt minne och ett nytt som just bildats. Att få sluta och börja året med dessa människor i Paris var allt jag kunde önska.

PS. Ett lite mer detaljerat inlägg om hur det var att åka buss till Paris (inklusive alla bra tips jag fick av er när jag frågade) kommer framöver.

En julidag i Köpenhamn

God morgon! Det är sista dagen i stugan på Svartsö och jag drar mig för att åka hem. Det har varit så fint här, långa soliga dagar, svalkande klart vatten och en känsla av att tiden står still. Men mer om det lite senare, nu tänkte jag att vi skulle ta oss till Köpenhamn där jag var förra veckan. Hoppas att allt är bra med er förresten – att ni dricker ordentligt med vatten i värmen, gör roliga saker och njuter av sommaren!

Vi började dagen med att ta tåget från Malmö Centralstation och sedan kliva av på Nørreport i Köpenhamn. Här är mitt eminenta ressällskap Madeleine.

Vi började med att kika runt i lite olika butiker. Det här är Stilleben vars färgkombinationer jag verkligen gillade.

Sedan gick vi i antik- och vintageaffärer, mest längs Ravnsborggade som är en favoritgata i Köpenhamn när det gäller sådant. I en affär träffade vi en gullig, rufsig hund som vägrade lämna mig när jag väl börjat klappa den och i en annan butik köpte jag en perfekt vit blus, ett riktigt Elsa Billgren-moment (hon är ju queen av vita vintageblusar).

Vid lunchtid stannade vi på Aamanns för lyxiga smørrebrød och iskallt vin. Det var väldigt, väldigt gott. Och danskt.

Sedan promenerade vi genom hela staden och ut mot vattnet. Är man på semester så väljer man gatorna som ser finast ut och inte nödvändigtvis den rakaste vägen.

Jag önskar att det fanns mer färgglada hus, stockrosor och hemliga, igenvuxna dörrar även i Stockholm. Så fint ju.

Vi gjorde en snabb sväng förbi Den lille havfrue för att kolla att hon satt kvar. Det gjorde hon så klart, omgiven av turister.

Sedan tog vi färjan över till Refshaleøen som jag inte varit på innan men hört mycket gott om. Vi började med ett stopp på Baby Baby Bar och lade oss i solen och spelade domino.

När vi blev glassugna promenerade vi bort till Reffen som är ett stort foodcourt-område. Tycker uttrycket foodcourt lätt kan låta lite onice men det här var verkligen supertrevligt och väldigt stort.

Fullt av folk i alla åldrar, perfekta solstolar att sitta och läsa i precis vid vattnet och en massa god mat att välja på. En glass blev snabbt några fler timmar och vi åt både middag och drack öl här ute. Perfekt för en sommardag i Köpenhamn.

När solen började gå ner promenerade vi tillbaka genom klassiska Nyhavn och tog sikte på Kødbyen.

Där tillbringade vi dygnets sista timmar men eftersom det var onsdag och semester var det ganska lugnt, så strax efter midnatt gick vi till stationen och tog tåget tillbaka till Malmö igen.