Ramen – Julia Eriksson

Tiden och tillvaron nästintill olaglig

Är det faktumet att jag befinner mig i ett av världens säkraste länder som gör att en stor del av det jag gör känns olagligt? Får man verkligen ha det så här bra? tänker jag gång på gång när vi färdas genom tiden och staden i ett milt rus, till viss del sponsrat av sött plommonvin blandat med sodavatten, till viss del ännu påverkade av tidsomställningens nattpigghet även om vi förnekar den djupt. Det känns nästintill olagligt att som vuxen ta några av sina bästa vänner och åka över Nordpolen till andra sidan jorden, låta mailens autosvar och de kvarvarande kollegorna ta hand om arbetslivets förpliktelser, se hur listan över olästa inlägg och oscrollade flöden växer sig till en oöverstiglig längd, knappt ha tid till något annat än livet här och nu för att det ropar så starkt på en, varje sekund måste ätas, njutas, levas. Så jag gör det med den fascinerande känslan av att vuxenlivet kan få vara så här också, i alla fall för ett slag, som om vi skapat oss en Murakamisk lucka till en annan tillvaro och nu njuter vi av den fullt ut.

Vi äter långa omakase-luncher där en femte generationens sushikock skär mjälla skivor av tonfisk, pilgrimsmussla, flundra och makrill framför oss, vi går runt i second hand-butik efter second hand-butik och köper tröjor med tryck som är roliga här men förmodligen kommer att kännas oförklarliga på Stockholms gator, vi bokar ett karaokerum utan tidsbegränsning och stannar där i fyra timmar bara för att det finns så många låtar att sjunga (mucho mistrust, love’s gone behind), vi smyger in på de minsta av barer flera trappor upp och dricker umeshusoda omgivna av vinylskivor av böcker av märklintågbanor av tjock-tvs med musikvideor och Nintendo 64, vi strosar omkring i yoyogiparken och lägger oss i skuggan under ett träd för att slumra en stund till ljudet av picknickande familjer, vi dansar oss genom natten och när en främling konstaterar att om vi är from Sweden måste dj:n spela Dancing Queen och vi låter discokulans ljusprickar vandra över oss där vi står i mitten och ler och sedan tar vi en taxi hem men innan vi går och lägger oss stannar vi på ett ramenställe och beställer varsin skål att äta i små bås på rad och när den fylliga buljongen lagt sig på plats vandrar vi den sista sträckan hem på Shimokitazawas gator samtidigt som solen gryr. Och tiden och tillvaron och sällskapet känns olagligt härligt men faktum är att vi inte bryter mot en endaste regel, vi går inte ens mot rött, så jag säger åt mig själv att fortsätta, att leva på ett tag till så länge reskassan och semesterdagarna räcker, för än finns det mer kvar att upptäcka. Vi hörs om jag hinner, annars får ni hänga med här.

Ögonblick av ensamhet

När jag vaknar märker jag att jag gråter. Det känns som om tårarna har flyttat in under natten, trots att jag gnuggar ögonen vägrar de att försvinna. De rinner istället sakta ner för kinderna, lämnar blöta fläckar på påslakanet. Jag känner efter och jo, i bröstet bor en svallande ledsamhet. Den triggas av snurrande tankar, en fråga om längtan, avsaknaden av närhet, jag vill bara ha en kram, en arm på min rygg som säger att allt kommer att bli bra. Försäkran och förtröstan.

Det är fredag och klockan slår fyra. Jag sitter kvar hemma vid köksbordet. Sitter kvar sitter kvar sitter kvar. De andra rör sig ned mot stan, ska sammanstråla ett större gäng, skåla inomhus på en bar. Jag sa nej, det känns inte rätt. Min moraliska kompass pekade med hela handen. Ändå finner jag mig själv med känslan av att det är jag som gjort fel. Som frivilligt valt ensamheten och nu ska avtjäna dess straff. Och jag vill springa ikapp dem, säga vet ni vad, jag är jättekul egentligen, jag är inte bara ordning och reda, jag kan vara explosion och fyrverkeri också. Men jag låter bli och sitter kvar. Sitter kvar sitter kvar sitter kvar.

I en ambition att ta mig framåt har jag försökt hitta sätt att romantisera ensamheten. Allt går att paketera och sälja om man är skicklig nog. Så jag bestämmer mig för att hoppa av pendeltåget två stationer tidigare och gå till det där ramenstället jag velat testa ett tag. Får ett bord längst in i hörnet och kryper upp själv i soffan. Äter en skål nudlar, dricker en liten öl och läser några sidor ur min bok. I en timme sitter jag där innan jag promenerar hem längs regnvåta gator i kvällssolen. Jag bestämmer mig för att göra om samma sak på en ny restaurang nästa vecka. Alltid kan jag lura någon, ibland också mig själv.

En lördag i livet

Det är en lördag i livet och den börjar med att vi vaknar upp hemma i Skärmarbrink. ”Vi” är lika med jag, Alfred och Martina, det vill säga min bror och min svägerska (herregud det är det vuxnaste ordet någonsin, dags att börja bete sig därefter). Solen flödar in genom fönstren som blivit smutsiga av sommardamm och avgaser. På köksbordet dukar jag upp en frukost med allt gott som finns i skåpen.

När frukosten är uppäten ger vi oss iväg mot stan. Först tar vi tunnelbanan till Slussen, sedan promenerar vi längs vattnet vid Skeppsbrokajen och ut mot Skeppsholmen. Stormen Knud viner till ibland men annars är det soligt och fint.

Vårt första stopp för dagen är Moderna museet. De har en ny utställning om Andy Warhol men vi känner oss inte så lockade av den utan siktar in oss på den permanenta utställningen istället. Det var ett par år sedan jag tittade på den och en hel del känns nytt (eller i alla fall bortglömt) och spännande.

Som den här tavlan av Paul Kise till exempel. Jag tycker den är så fin i sitt uttryck och sin titel: ”Will weg, muss weinen” (Vill bort, måste gråta).

Blir alltid lika klipp och klistra-sugen av Matisse sena verk. Rena klara grundfärger och organiska mönster, sånt som gör en glad.

Och så älskar jag det här pingisbordet av Claes Oldenburg. Byggt liksom in action med ett snett perspektiv och långsamt flygande bollar som blir till avlånga korvar, för att fånga tiden och rummet och känslan kring spelet.

Efter några timmar känner vi oss mätta på konst men hungriga på mat så då vänder vi tillbaka stegen mot söder igen. Upp på höjderna, in på bakgatorna och fram till den sena lunchrusningen på Ai Ramen. Men efter lite väntan får vi ett bord och varsin rykande skål med nudlar och buljong.

Sedan går vi och köper lördagsgodis och jämför blandningar och diskuterar vilka smaker som är bäst. Här ovan är min.

Jag passar också på att köpa en växt till inflyttningsfesten jag ska på samma kväll. Råkar även hitta en fin rosarandig Calathea till mig själv som får ersätta den som stod i mitt sovrumsfönster tidigare men som dog i sommarens hetta. Bra mönstermix på den här bilden förresten: prickigt, rutigt och randigt!

På kvällen åker Alfred och Martina hem till några av hennes släktingar som bor i Midsommarkransen. Jag gör mig ordning för fest hos min kollega Erik. Eftersom han älskar Britney Spears mer än något annat tar jag på mina röda lackbyxor (kända från Oops!…I Did It Again-videon) som en liten hyllning.

Och efter mycket prat och stök slutar festen här, i en bar som så många gånger förr. Därmed är också lördagen i livet slut och i skrivande stund snart söndagen likaså. En ny vecka tar vid, tur att helgen var fin! Hur var er helg, kan ni inte berätta?

Fyra dagar själv i New York

Det är måndag morgon i New York. Dagen efter Oscarsgalan och jag och Anna vaknar upp till ett mail som säger att hon måste åka till London. Helst redan idag. En av hennes kollegor har blivit sjuk, det finns ingen annan som kan göra jobbet, hon måste täcka upp. Att jag klarar tre dygn själv i Brooklyn är det ingen fråga om, det är mest synd om Anna som måste fara kors och tvärs över jorden utan någon som helst framförhållning. Men så får det bli och här börjar en annan del av min New York-resa. Jag är själv i en gigantisk stad och har inte ett enda måste på min agenda – det känns svindlande och lyxigt på samma gång.

Under tiden som Anna åker in till kontoret på Manhattan för att hämta upp sina jobbsaker går jag till ett fik för att skicka in mina uppgifter i skrivkursen som har deadline samma dag. Jag passerar färgglada väggmålningar på vägen dit och sätter mig sedan ned med en kaffe och croissant och skriver olycklig kärlek i sommarstockholm. Det känns avlägset och nära på samma gång. Här är ett utdrag:

Innan Anna tar en taxi till flygplatsen går vi till Five Leaves och beställer in allt vi är sugna på. Ostbricka, tryffelpommes, rödvin, musslor i grädde… Ska vi skiljas åt ska vi göra det mätta och belåtna bestämmer vi.

Några timmar senare är jag själv och det känns som jag har all tid i världen. Jag bestämmer mig för att gå omkring i Greenpoint och alla dess vintagebutiker. Efter att ha provat mig igenom ett antal jackor och klänningar utan att köpa något, lämnar jag Beacon’s Closet en kvart före stängning. Anna har tipsat om en bra bar några kvarter från hennes lägenhet och där sätter jag mig med en bok som enda sällskap och dricker ett glas vin. Sedan går jag hemåt igen, stannar till vid en affär på vägen och köper en burk Ben & Jerry’s. Längre bort hör jag ljuden av tunga lastbilar och sirener. ”Utryckningsfordonen ylar som sorgsna djur här”, tänker jag och inser att jag inte har någon att dela den tanken med. Den får bli till en kort anteckning i min telefon. Sedan tar jag på mig pyjamas och kryper upp i sängen med glassburken och filmen Lady Bird på datorn. Jag somnar till ljudet av lägenhetens susande element och måndagen tar slut.

På tisdagen fortsätter mitt liv själv i New York. Jag vaknar upp till strålande sol, det finns aningar av vår i luften och jag fylls av energi. Med en podcast i öronen och kaffe i handen börjar jag att promenera. Först norrut mot Long Island och sedan över Queensborough Bridge till Manhattan. Sträckan är lång men känslan av att se något nytt gör att den går snabbt.

Vid lunchtid sätter jag mig på Totto Ramen och beställer in en miso paitan med tjocka nudlar. Från en högtalare spelas Bette Davis Eyes och buljongen smakar himmelskt. Jag sitter vid bardisken bredvid en amerikansk man som livestreamar en hälsokonferens och i köket stökar kockarna högljutt.

Mitt nästa stopp är Guggenheim. Där ser jag en mycket liten utställning av Brâncuși och en betydligt större med Danh Vō. Dock är det något med dess uppbyggnad som inte riktigt faller mig i smaken och jag inser att Guggenheims arkitektur faktiskt gör större intryck på mig än utställningarna, för själva byggnaden är smått otrolig. De runda formerna, de böljande ytorna, trädet vid ingången – det är en perfekt kuliss.

Mätt på konst strosar jag sedan en stund genom Central Park och förbi zoot. Jag tittar på hundar och deras ägare, njuter av solen, känslan av att vara här. Det känns filmiskt på något vis och det blir både svårt och fånigt att återge allt i text men det här är verkligen en dag fylld av superlativ.

Jag kom på att jag ljög lite när jag sa att jag inte hade ett enda måste på min agenda. Faktiskt stod två saker uppskrivna och det ena är att ”Se Fearless Girl-statyn”, så det blir min nästa punkt denna dag. Jag hoppar på tunnelbanan och åker söderut, ner till Battery Park. Där, bland massvis av turister och mitt emot den gigantiska tjuren, står den lilla bronsstatyn. Efter en stund lyckas jag få en närmare titt på henne.

Sedan passar jag på att blicka ut över Frihetsgudinnan när jag ändå är där och får hjälpa ett par turister med att ta bilder framför det miniatyrlika monumentet.

Den andra punkten på min lista är att sitta på en bar och beställa $1-ostron. Förra gången jag var i New York tillsammans med Karin & Julia så satte vi oss på Sel Rrose, åt ostron och drack deras prosecco på tap. Nu upprepar jag exakt samma procedur men med extra många ostron och en bok som sällskap istället. Nöjt checkar jag av punkten på min lista.

Som avslutning på tisdagen möter jag upp Majsan och Stuart som båda två har jobbat hela dagen. Vi går till den venezuelanska restaurangen Caracas som serverar oss goda arepas och sedan anser jag min tisdag vara fulländad.

På onsdagen är vädret vidrigt. Ja, jag kan faktiskt inte komma på ett bättre ord för att beskriva det. Det har varnats för snöstorm men eftersom det inte är tillräckligt kallt ute så är det inte snö som vräker ner utan slask. Tunga, blöta jätteflingor som förvandlar trottoaren till en gigantisk slushie. Detta kombineras med kraftiga vindar och rätt vad det är, även ett åskoväder. Jag tackar mig själv för att jag verkligen tog vara på tisdagen och efter att ha uthärdat några timmar med försök till shopping i Greenpoint och Williamsburg vänder jag hemåt igen. Där sjunker jag ner i ett varmt bad och ligger stilla i två timmar. Jag äter upp resterna av glassen, läser ut min bok och fyller på med nytt varmt vatten med jämna mellanrum. Kanske är det resans märkligaste men bästa stund. Att få tillbringa en eftermiddag i Brooklyn i ett varmt bad med storm utanför fönstret och känslan av att ha all tid i världen. Det om något är ju semester.

På kvällen vandrar jag tappert genom slasket och hem till Majsan och Stuart. Vi beställer upp pizza och spelar sällskapsspel hela kvällen. Snart har även det mesta av stormen passerat.

Torsdagen är min sista dag i New York och jag fyller väskan med smink och macaroni & cheese. Vid tolvtiden hinner jag träffa Majsan en sista gång för brunch innan det är dags att krama henne hejdå. En härlig, märklig, lyxig och självständig semester har nått sitt slut och jag återvänder hem mer nöjd än på länge.

New York del 3 – Brooklyn Bridge, ramen i East Village och framgrävda vintagefynd

Jag åt middag med Julia och Karin på Matateljén ikväll och när jag kom hem insåg jag att jag har massor av bilder kvar från vår New York-resa att visa. Som dessa, från vår måndag när vi gick över Brooklyn Bridge.

Vädret var soligt men blåsigt och vi var fnissiga efter att Julia tvingats dra en nödlögn om att hon var gravid för att hon skulle få låna toaletten på ett café. Det funkade och vi såg till att försvinna illa kvickt därifrån innan vi skulle bli avslöjade…

Hej från en som matchar kjolen med baskern!

Och hej från lilla frihetsgudinnan där nere!

Väl över på andra sidan bron gick vi upp mot Soho för shopping på Muji, Uniqlo och lite andra ställen. Inne på MoMAs designshop hittade vi HAYs nya kökskollektion. Så mycket fint att titta på!

Efter att ha avverkat en rad olika butiker och stillat vår hunger med en nödcroissant, satte vi sikte på ett lunchställe vi stjärnmarkerat sedan tidigare. (Lånade denna mycket New York-iga bild från Karins instagram, tackar.)

Efter lite promenerande hamnade vi här: på Momofuko Noodle Bar. De ska ha New Yorks bästa ramen och visst var den bra, men knappast den bästa vill jag tro? Måste testa fler ställen när jag besöker New York nästa gång för att jämföra…

Sedan sjönk solen plötsligt och Anna som jobbat hela dagen började bli färdig på kontoret. Så vi letade oss hem till Greenpoint igen.

Men på väg mot lägenheten råkade vi svänga lite tidigt och hamna på fel gata och tur var väl det! För mitt framför oss låg plötsligt Brooklyn Junk. En superstor lokal till bredden fylld med prylar. Det var som en dröm att få gå loss här och vrida och vända på allt i jakt efter de bästa fynden. Det finns ju något oerhört romantiserande med att lite nonchalant kunna säga ”äsch, jag hittade den på en skräpig loppis i Brooklyn” om någon någonsin skulle göra ett hemma hos-reportage hos en, haha. Jag köpte i alla fall tre kaffekoppar i rosa glas som jag är mycket nöjd med och sedan letade vi oss hemåt på riktigt och lagade vår favoriträtt allt som är gott. Slut på New York-måndag.

Matprat

Hej! Idag tänkte jag att vi skulle prata om mat, eller i alla fall om några saker jag ätit på sistone och mina tankar kring dem. Matprat helt enkelt!

Först och främst: ramen. Jag förälskade ju mig i denna lilla nudelanrättning när jag var i Tokyo i somras och sedan dess får jag cravings med jämna mellanrum. Nu försöker jag jaga rätt på Stockholms bästa ramen, ett uppdrag som inte är helt lätt. Min favorit hittills är nog Wagamamas med anka och så ber jag om tjocka udon-nudlar istället för de vanliga tunna. Jag tycker generellt att de där riktigt tjocka nudlarna är svåra att få tag på och för mig gör de halva grejen. För några veckor sedan testade jag också Ai Ramens nudelsoppa och den var god och helt okej, men inte fantastisk. Då tycker jag nästan att min egna variant på bilden ovan är bättre. Receptet på hur jag gör den hittar ni här. Nästa uppdrag blir att testa Olive Hummers snabbnudel-ramen.

Över till ämne två: så fantastiskt att godisleverantörerna äntligen fattat att folk vill kunna välja andra påsstorlekar än de i nivå med IKEAs gå ner med tvätten-påsar. Hurra! De här små minipåsarna har Karamellkungen gjort och de är perfekta för oss som bara vill ha något litet att tugga på, några bitar efter maten liksom. Visst att man kunde köpa bara några bitar innan också, men det ser ju alltid så ensamt och fånigt ut när de skvalpar runt på botten av påsen och då tar man genast för mycket. Här får man ett par bitar av varje favoritsort och så kostar det alltid runt en tia. Perfekt!

Mellan godisätandet kan det ju vara bra med lite riktig mat och då kan jag passa på att rekommendera den här grönkålspastan med ädelost och rostade valnötter. Så enkelt och så gott! Receptet hittade jag ursprungligen i Hemköps kundtidning men det fanns visst inte på nätet och sedan ändrade jag lite ändå, så här kommer det nedskrivet, bara för er.

Du behöver (till 4 portioner):

400 g pasta av valfri sort (jag tog en fin som heter castellane)

1 gul lök

2 vitlöksklyftor

2-3 msk olivolja

150 g fint strimlad grönkål (med den grova stammen bortskuren)

1 dl pastavatten

2,5 dl matlagningsgrädde

140 g ädelost

1 nypa chiliflakes

1 dl hackade valnötter

1 msk smör

1 msk flytande honung

salt

svartpeppar

Gör såhär:

Koka pastan enligt anvisningarna på paketet. När du häller av den, spara lite av pastavattnet, det kan behövas i såsen. Under tiden pastan kokar kan du rosta nötterna. Stek valnötter snabbt i 1 msk smör på medelvärme. Ringla sedan på honung och en nypa flingsalt, ställ åt sidan. Hacka lök och vitlök och fräs i olivolja i en stor stekpanna, utan att det tar färg. Lägg i kålen och stek på medelvärme i 5-6 minuter tills den mjuknar. Smula ned osten i pannan och häll på matlagningsgrädde. Rör runt och låt det koka ihop ett par minuter, känns det för tjockt så addera lite av pastavattnet. Blanda såsen med den färdiga pastan och smaka av med salt, svartpeppar och chiliflakes. Servera med lite rostade valnötter på toppen.

Och som avslutning på matpratet: min middag ikväll. Två sorters glass (och två ostmackor som jag åt upp innan). Ibland orkar man faktiskt inte laga mat utan bara prata om den, så ikväll bestämde jag mig för att prova två glassorter: hallon-lakrits och kakdeg från Siaglass. (Obs! Ej sponsrad, önskar dock att jag var det, fatta drömmen…) I vilket fall så brukar jag vara ganska skeptisk till att blanda mer gräddiga och chokladiga glasssorter med fruktiga och ”fräscha” men dessa två gifte sig faktiskt riktigt fint. Kakdegsglassen var inte direkt någon Ben & Jerrys, men det kan ju vara trevligt när man inte vill hamna i den där superkoman som man lätt drabbas av. Och hallon-lakritsglassen var både söt och salt på ett himla trevligt sätt. Nu längtar jag efter sol och värme så att glassäsongen kan dra igång på riktigt. Hej!

Ramen-soppa

Jag har ett nytt projekt på gång: lära mig laga en perfekt ramen-soppa. Efter min semester i Tokyo i somras blev jag fäst vid ramen och sedan dess har jag försökt äta det så fort tillfälle givits. Nu känner jag att nästa steg är att lära mig laga det själv. Med största säkerhet gör jag många fel om man ska laga det på klassiskt japanskt vis, men det här är åtminstone en start. Framöver ska jag såklart fintrimma receptet ännu mer, men så här lagar jag min ramen nu.

Ingredienslistan för ramen kan variera ganska mycket beroende på vad man har hemma, men detta är några givna råvaror och smaksättare som jag använt mig av:

Buljong (jag använde ekologiska kycklingbuljongtärningar, tror även svampbuljong funkar fint), chili, vårlök, lime, soja, pakchoi, nudlar (i detta fall breda udon-nudlar, helt hade jag velat ha sådana riktigt tjocka runda), ingefära och koriander. För att göra min soppa lite matigare hade jag även i tunt skivade champinjoner och lax som jag stekt lätt. Kokt ägg, stekt kyckling och bambuskott är exempel på andra saker man kan ha i för att göra det matigare.

Själva tillagningen är inte så komplicerad som man kan tro. Jag börjar med att koka upp vatten i två olika kastruller – den ena till nudlarna och den andra till buljongen (räkna med ca 1 liter till två stora portioner). När buljongvattnet kokar, lägg i buljongtärningarna och stäng av värmen men behåll kastrullen på plattan så det håller sig varmt. Utöver buljongtärningarna kryddar jag buljongen lite extra med japansk soja, chili och fisksås. Koka nudlarna enligt anvisningarna på paketet. Skiva under tiden svamp, pakchoi, vårlök och mer chili. Riv ingefära och finhacka koriander. Har du något mer matigt i soppan (som exempelvis lax) så förbered den också. När nudlarna är klara lägg dem i botten på din ramenskål. Lägg på grönsaker samt protein och häll sedan över buljongen. Toppa med vårlök, chili, lime, ingefära och koriander. Smaka av med mer soja och kryddor om det behövs. Varsågod och ät!

Tokyo dag 3

Hej hopp! Nu bryter jag tystnaden här med ännu lite mer Tokyo-rapportering. Jag har inte haft varken tid eller möjlighet att blogga under min semester på Sicilien, så nu sitter jag här med en dator fullproppad av bilder och spännande saker att berätta för er. Hoppas ni är redo för lite bloggläsande nu med andra ord, om inte annat så är ju vädret ypperligt för sådana aktiviteter. Här kommer Tokyo dag 3!

Min tredje dag i Tokyo var en fredag och den tänkte jag och Mika börja med storslagna frukostplaner på ett litet mysigt kafé i Nippori som vi blivit tipsade om. Så vi klev helt enkelt upp och hoppade på tunnelbanan dit.

Men väl framme visade det sig att de inte alls hade öppet för frukost på fredagar. Typiskt. Istället hittade vi ett croissantställe som fick agera ersättare, vilket det lyckades rätt bra med.

Nästa steg i fredagsplanen var att åka mot det kejserliga palatset som ligger i Chiyoda.

Som ni ser var det lite regnigt och mulet, men inte kallt för det. Snarare 35 grader varmt och väldigt fuktigt. Här är i alla fall parken som leder upp mot den inhägnade parken kring palatset.

Själva palatset kommer man bara in i två gånger om året, på kejsarens födelsedag den 23 december och på nyårsdagen i början av januari. Men parken brukar man kunna promenera i och den ska vara väldigt fin. Här fortsatte dock vår otur för av någon oklar anledning (jag gissar på renovering, men vakterna var inte så kommunikativa…) så var den stängd. Typiskt igen.

Så vi promenerade vidare i värmen mot ett annat palats som jag prickat in på min karta. På vägen passerade vi den här lilla mannen som stod och fiskade i floden.

Efter en mycket varm och lång promenad nådde vi äntligen vårt mål – som också visade sig vara stängt! Vi utsåg snabbt fredagen till något av en otursdag och bestämde oss för att det var dags för bättring.

Och direkt blev det lite bättre när vi blev tipsade om att besöka det här templet som låg i närheten.

Så fint att gå omrking där inne och få en lugn stund. Som en liten oas mitt i staden.

På väggar satt träbrickor med önskningar och knutna lappar löpte längs snören.

Så mäktigt med dessa vackra, historiska byggnader. Det här var ett relativt litet tempel som låg centralt i stan, senare på resan skulle vi besöka ett mycket större, men jag gillade verkligen att strosa omkring här inne.

Till slut började vi dock bli hungriga och trötta i benen så då lämnade vi templet och dess färgglada lyktor för att ta tunnelbanan till Ginza-området.

Där hade vi blivit tipsade om att äta ramen på ett litet ställe vid namn Kagari. Det låg lite undangömt så först trodde vi att vi skulle gå bet på även detta, men till slut hittade vi rätt!

Restaurangen har bara åtta sittplatser så utanför ringlar en liten kö, men det är väl värt att ställa sig i den! Vi väntade i ungefär en halvtimme och fick sedan komma in i den minimala restaurangen. Där ser man rakt in i köket när kockarna lagar mat samtidigt som man slevar i sig en gudomlig ramen, gärna under högljutt slurpande (det är helt okej och inte det minsta ofint i Japan).

Efter denna mycket tillfredsställande lunch gick vi och shoppade lite på Uniqlo i Ginza innan vi åkte hemåt för att vila våra fötter och göra oss redo för kvällen.

Lite pausande och kaffedrickande senare så var vi på gång ut igen längs vår gata.

Mina snabba och sköna sneakers visade sig vara ett mycket bra resesällskap eftersom vi traskade omkring så mycket. Här på de färgglada gatorna i vårt kvarter.

Kvällens plan var att möta upp en kompis till Mika som också var i Tokyo och tillsammans med två av hans vänner gå och äta koreansk barbeque.

Man fick en egen liten grill på bordet samt haklapp så man inte skulle spilla – mycket bra koncept.

Sedan var det bara att grilla loss och plocka åt sig av alla tillbehör. Jag kan tänka mig att detta koncept skulle fungera mycket bra hemma i Sverige med tanke på hur grillgalna vi är…

När middagen var uppäten gick vi och köpte vattenmelonglass innan det var dags att hinna med sista tunnelbanan hem. Och sedan var Tokyo-fredagen, som inte alls blev som planerad men ändå väldigt bra, slut!

Fler inlägg om Tokyo:

Tokyo dag 1

Tokyo dag 2