De små men högst betydelsefulla sakerna jag längtar efter att göra

Den senaste tiden har jag gått runt och burit på en konstant känsla av att jag är en dålig vän. Jag kan vakna upp på morgonen och tänka ”åh, jag borde ta och fråga x och y om de vill komma över på middag” innan jag inser att vi är mitt i en pandemi och att jag gör bäst i att låta bli. Genom att följa de allt striktare rekommendationerna har jag också ofrivilligt gjort avkall på att vårda mina sociala relationer till viss del. För videosamtal i all ära, men det är svårt att vara nära när man bara har digitala medel och promenader att ta till. Det är långt ifrån tillräckligt för mig och därför känner jag mig också som en undermålig vän, även om jag förmodligen gör rätt på det stora hela just nu.

Här om dagen ställde jag en fråga på Instagram kring vad ni ville att jag skulle blogga om framöver och flera önskade ett inlägg om vad jag ser fram emot i livet post-covid. Märkligt nog hade det inlägget varit enklare att skriva för ett halvår sedan då det kändes som om pandemin hade en tydlig (men uppenbarligen falsk) horisont. Nu är förvisso vaccinet här och jag hoppas innerligt att saker och ting går åt rätt håll, men samtidigt vet jag att det är omöjligt att säga när allt kommer att vara som vanligt igen. Hur optimistisk vågar man vara utan att behöva bli nedslagen gång på gång?

Att drömma stort och fritt har aldrig varit min styrka. Jag är alldeles för rationell, vill konkretisera direkt och ha en tydlig plan på hur saker ska gå till, något jag kan irritera mig på en del och som jag delvis vill försöka jobba bort. Men präglad av mina vanor började jag ändå i det lilla och uppnåeliga när jag satte mig ner och funderade på vad jag ser fram emot efter den här pandemin. För det handlar kanske inte om storslagna utlandsresor utan det där som kan få mig att känna mig som en bra vän igen. Att få vara generös och nära andra och göra sådant som skapar en direkt känsla av lycka i maggropen. Här är några saker som jag längtar efter att göra.

Krama mamma och pappa. Krama hela familjen och släkten. Krama alla vänner. Lägga huvudet på deras axlar och bara andas en stund där.

Vara på kontoret under en hel dag. Ha fysiska möten med andra människor, sitta och bolla kreativa idéer tillsammans, säga ska vi inte gå och ta en öl efteråt och faktiskt gå ut och göra det utan att behöva tänka efter en endaste sekund.

Hålla mina vänners barn i famnen. De som föddes i somras och som jag ännu inte kunnat krama om ordentligt. Låta dem sitta i mitt knä, läsa och sjunga för dem, bli en trygg och rolig vuxen i deras liv.

Bjuda över ett gäng kompisar på middag, säga jag fixar mat och dryck, ni behöver inte ta med något, kom hit runt halv sju så tar vi allting därifrån. Tända ljus, hämta stolar från förrådet, klämma ihop oss runt middagsbordet och turas om att lägga till låtar i kön på Spotify i en kväll som aldrig tar slut.

Sitta i en konsertsal och se ljuset dämpas, känna sammetstyget mot nacken, höra oboens tydliga A klinga ut i lokalen, lyssna till tonerna av en symfoniorkester som stämmer sina instrument, det sjungande ljudet av förväntan och så dirigenten som kliver upp på podiet och möter applåderna.

Stå i badrummet framför spegeln och sminka mig sakta, göra mig fin. På handfatskanten balanserar en halvdrucken öl, från högtalaren strömmar musik, i garderoben hänger en outfit som jag noga valt ut. Om fyrtiofem minuter börjar kvällen och just nu finns bara känslan av att allt kan hända.

Bläddra i almanackan tillsammans med en vän för att hitta en ledig helg då jag kan komma och hälsa på. Packa den lilla weekendväskan, hoppa på tåget och bara umgås oavbrutet flera dagar i sträck.

Fråga den där halvbekanta personen, kanske nya kollegan eller Instagramvännen, som verkar trevlig och intressant och som jag gärna skulle vilja lära känna bättre, om hen inte vill ses. Göra plats för nya vänskaper, öppna upp livet för fler.

Stå i hejarklacken med halsduken lindad kring halsen, se det knallgröna gräset framför mig och för första gången sjunga Ett liv ett lag tillsammans med andra. Vara en i mängden, en del av en lycklig massa med ett stort gemensamt intresse.

Sms:a en kompis som jag sett är ute, fråga om vi ska mötas upp, ta mig till baren, krångla mig allra längst in, smita förbi tätt packade ryggar, höra basen, bruset, skratten, hitta vännen och försvinna in i natten.

Det finns en tid för allt som sker under himlen

I början av sommaren gick jag ned i mitt källarförråd för att leta upp en bok jag behövde till en skrivkurs. Utrymmet i mina bokhyllor i lägenheten är begränsat och en del av alla böcker jag äger har fått ligga undanstuvade i kartonger i källaren sedan flytten. Efter lite letande hittade jag Lyrikens liv och i en ingivelse bar jag även upp min bibel som jag fann nedpackad i samma låda. Den är en halv decimeter tjock med mörkblå pärmar, guldfoliering och lövtunna blad som kräver ett visst mått av försiktighet när man bläddrar. Jag fick den av församlingen när jag konfirmerades och förmodligen använde jag den också som allra mest då.

Bara någon vecka efter att jag varit nere i förrådet hoppade jag av skrivkursen. Det var en sommarkurs och jag insåg att jag varken hade tid eller ork att gå den samtidigt som jag jobbade heltid inför min semester. Lyrikens liv förblev stängd på soffbordet, men Bibeln bläddrade jag i lite sporadiskt en dag. Först läste jag de mer poetiska böckerna som Höga visan och Ordspråksboken och sedan kom jag till Predikaren. Den bok som sägs vara den mest pessimistiska i Bibeln, den som grubblande reflekterar kring livet och dess mening.

Och där i juni läste jag några ord som kändes bekanta, för visst hade jag hört dem förut, men jag såg dem också i ett nytt ljus. Färgad av mitt egna grubblande, av vårens ovisshet och världens ångest var det ord som jag behövde i precis den stunden. Sedan dess har jag haft dem sparade i en mobilanteckning som jag återkommit till då och då för att finna tröst. För även om det känns som om vi lever i en tid som varje dag skriver ny historia så finns det en trygghet i att veta att samma tankar har känts och formulerats för snart 3000 år sedan. Att allt har sin tid, så även det som händer nu. Och ja, att dela bibeltexter hör ju inte till vanligheterna i bloggvärlden, men kanske finns det någon mer än jag som har nytta av att läsa de här orden då och då.

Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen:

en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp,

en tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva ner, en tid att bygga upp,

en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa,

en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar, en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,

en tid att skaffa, en tid att mista, en tid att spara, en tid att kasta,

en tid att riva sönder, en tid att sy ihop, en tid att tiga, en tid att tala,

en tid att älska, en tid att hata, en tid för krig, en tid för fred.

(Pred. 3:1-8)

En tid att mista, en tid att sörja, en tid att avstå från famntag. Där är vi nu. I gråten, distansen och döden. Inte för jämnan, men nu. Och likaså vet vi att det kommer en tid att le, en tid att dansa, en tid att läka, en tid att älska. Det gör det, för allt har sin tid. Idag och för tusentals år sedan.

Fyra saker jag funderar på en söndag i januari

Ett

Varför är det så otroligt pinsamt att vara en existerande människa vissa dagar? Det är svårt att sätta fingret på känslan men det är som en konstant, mild skamsköljning över allt jag gör och tänker. Idag är en sådan dag. Jag skulle gå in på Filippa K för att prova en ullkappa jag sett på rean men halvvägs in fick jag pinsamhetspanik. Det var tomt i butiken förutom personalen och jag kände hur mina kängor bildade pölar på det blanka golvet, hur min väska var för färgstark och mitt snöblöta ansikte för fult. Jag skämdes över saker jag egentligen inte borde skämmas för men där och då kändes det rimligt.

På samma vis kan jag tycka att det är otroligt pinsamt att ha en blogg. Det är ju ambivalent för jag älskar den här platsen, men kreativiteten kommer alltid med en skavande baksida. Att ha skrivit ett inlägg med någon slags litterär ambition och få noll kommentarer, att dela bilder och historier ur sitt liv som om det vore inspirerande fakta eller att göra en trendspaning? Nej men usch, det är så pinsamt, varför utsätter jag mig ens? Kanske är det bara jag som känner så här då och då, för som tur är går det ju över, men det är en så otroligt märklig och i stunden fullkomlig känsla.

Två

Hur kommer det vara att börja på ett nytt jobb i morgon? Just nu känner jag mig oväntat lugn, men det kommer säkert att bli lite pirrigt när det väl är dags att ställa klockan och släcka lampan. Hela kontoret är för närvarande stängt för allt utom den affärskritiska verksamheten och eftersom det inte direkt är fondförvaltning jag ska syssla med, kommer jag få jobba hemifrån den största delen av tiden i början. Undrar hur det kommer bli? Att komma in i en ny organisation och att lära känna nya kollegor på distans. Att vara på ett nytt jobb men på prick samma plats som på förra jobbet, det vill säga hemma. Jag hoppas i alla fall att jag snart kan få sitta sida vid sida med människor igen och jobba tillsammans.

Tre

Vad ska jag egentligen ha för gardiner i mitt fönster? (Ja, det är högt och lågt här bland tankarna.) Hur kan en så enkel sak som två långa tygbitar vara så komplicerad? Jag känner liksom inte för någonting, har ingen intuitiv känsla när det kommer till gardiner så som andra tycks ha. Det enda jag vet är att jag inte vill ha tunna, skira, vita. Snart (snart, snart, snart!) kommer ju vårljuset tillbaka och då tänker jag att jag behöver något som kan fungera för mörkläggning också. Men ska det vara färgglatt och mönstrat? Eller neutralt och dämpat? Kan någon gardinexpert rycka ut och hjälpa till tack.

Fyra

På tal om fönster, får man slänga krukväxter som inte har dött men som har blivit ganska tråkiga, rangliga och fula? Det tar ju emot att göra sig av med något som lever och växer, men samtidigt vill jag att det ska vara fint här hemma. Kanske kommer en hel armé med växtgäris och skäller ut mig om jag slänger några av dem, eller så inser jag att alla människor gör sig av med sina krukväxter ibland. Förresten, om jag lyckas hitta några gardiner kan jag ju gömma de fulaste växterna bakom dem, då har jag löst två problem i ett… Skoja. Eller?

Nu ska jag fortsätta att skämmas över min existens (och att jag bloggade om min skamkänsla dessutom), laga en middag med svartkål och lax och välja kläder inför min första jobbdag i morgon. Hoppas att ni har en mysig (och grubbelfri) söndag!

Snön faller och jag landar

Snön faller
och jag landar
ser pulkabacksbarnen skynda
upp och ner i bävernylon
det blir vitt
det blir ljust
naturen får en renbäddad säng
världen vinner en chans till
fastän vi lever på lånad tid
jag lägger hopp i jackfickorna
tillsammans med vantarna
stretar i motvind
i minusgrader
bitande kyla
att bryta eller bita
ihop och isär
vill hugga tag i en axel
hejda alltings rörelse
för att dala tillsammans
stilla vila
som nyfallen snö
i väntan på springande stövlar
i storlek 32.

Mitt bokår 2020

Jag såg att Flora och Sandra sammanställt sin läsning från det gångna året, så inspirerad av dem har jag också valt att sammanfatta mitt bokår 2020. En del av frågorna är lånade från Flora och så har jag fyllt på med några själv.

Och solen har sin gång - Ernest Hemingway

Antal lästa böcker under 2020:
67 stycken. Det är jättemånga så jag är lite imponerad själv. Jag hade som plan att ta tag i mitt läsande under året och satte ett mål på 50 böcker. Ungefär en fjärdedel av böckerna är poesi, vilket oftast betyder kortare längd och färre ord, så de går något snabbare att läsa för mig.

Jag har alltid gillat att läsa, men för mig hade det blivit något jag gör i perioder, ofta kopplat till semester och ledighet. Under 2020 var min plan att aldrig sluta läsa utan att alltid ha en bok på vänt att ta tag i för att inte tappa flödet. Det har funkat väldigt bra, särskilt i kombination med att varva lite tyngre romaner med mer snabbläst poesi eller noveller. Vilken typ av böcker jag läser har varit mer sekundärt, det viktiga har varit att behålla läslusten.

Jag tror att 2020 var ett bra år för min läsning eftersom jag ofrivilligt tillbringat extremt mycket tid själv och haft gott om tid att försvinna i en bok. Mitt film- och serietittande har varit i princip minimalt, något som gett mig mer utrymme för läsning.

Vilken typ av böcker läste du?
Jag läste mest romaner följt av poesi i olika former. Ett par novellsamlingar och ett seriealbum hann jag också med.

Den rödaste rosen slår ut - Liv Strömquist

Vilken månad läste du flest böcker?
Under december, då läste jag 8 böcker. Dock har jag legat ganska stadigt runt 5-7 böcker varje månad.

Vilken månad läste du minst?
I september slutförde jag 3 böcker.

En ny genre för året?
Jag har läst en del böcker som ligger i landet mellan prosa och lyrik. Anne Carsons Röd doc> till exempel och Hannele Mikaela Taivassalos I slutet borde jag dö, som hon själv kategoriserat som ”Gränsprosa”.

Några omläsningar?
Bruno K. Öijers Och natten viskade Annabel Lee. Annars har jag bara läst böcker som är nya för mig.

En bok som fick dig att gråta?
Testamente av Nina Wähä.

En bok som fick dig att skratta?
Ulf Lundells Vardagar. Hans krassa skildring av melodifestivalen och olika fågelarter innehåller ett visst mått av komik.

Några böcker som fick dig att vilja skriva?
Madonna av Sara Villius
Kungsbacka ultras av Johan Espersson
Åh, kom och se här av Hannele Mikaela Taivassalo

Ett fint läsminne från 2020:
Alla morgnar på den lilla verandan utanför stugan jag hyrde tillsammans med några kompisar.

Bästa läsplatsen 2020?
På en filt i parken varje solig lunch under hemmajobbsvåren. Och på klipporna på Svartsö.

I vilken form läste du böcker 2020?
Jag läste bara böcker i vanlig bokform. De flesta lånade jag på biblioteket. <3

Vilken var den första boken du läste 2020?
Den rejäla och skruvade Ett system så magnifikt att det bländar av Amanda Svensson.

Och vilken var den sista?
Den brutna kvinnan av Simone de Beauvoir. Så smärtsam och självklar i sin utformning.

En bok du köpte men aldrig läste?
Jag har Vigdis Hjorths Lärarinnans sång ännu oöppnad i bokhyllan.

Vilka var de bästa böckerna du läste 2020?
Klubben av Matilda Gustavsson
Dimman av allt av Bruno K. Öijer
Kungsbacka ultras av Johan Espersson
Vi for upp med mor av Karin Smirnoff
Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist
Jag ser allt du gör av Annika Norlin
Välsignelser av Caroline Albertine Minor
Testamente av Nina Wähä
Ett år av vila och avkoppling av Ottessa Mossfegh
Barnet. En sonettkrans av Olivia Bergdahl
Ingen jämfört med dig av Jonas Brun
Röd doc> av Anne Carson

Och om du måste välja en?
Novellsamligen Välsignelser av Caroline Albertine Minor. Den var helt otrolig, jag längtar efter hennes roman som kommer i vår.

Vad har du för förväntningar på bokåret 2021?
Jag ser fram emot att hålla igång mitt läsande och har ett högt bokmål även detta år. Att blanda skönlitteratur med poesi är något jag gillar och tänker fortsätta med. Om man någon gång får överge sitt hemmakontor tänker jag att jag ska börja läsa mer i kollektivtrafiken på väg till och från jobbet. Jag har också en idé om att jag skulle vilja läsa ett par böcker på engelska för att öva mig mer på det.

Min trendspaning för 2021

Det har blivit dags att ta fram den stora nypan salt och trendspana lite inför det kommande året. Det är ju svårt att spekulera kring ett år där det mesta är ovisst och beroende på hur den här pandemin kommer att utveckla sig och hur nedstängt vårt samhälle kommer att vara, finns det såklart en rad olika utgångar. Men jag kunde ändå inte låta bli att sätta fingret i luften och försöka känna av vad jag tror blir aktuellt 2021. Vilka saker vi önskar oss mer av och vad lämnar vi delvis bakom oss?

Nyttig mat blir trendigt. Vi inser att det finns ett liv efter karantänen och att vi inte kan ha brynt smör i allt eller enbart laga pasta. Att äta sunt i sig är ju ingen ny grej, men nu tror jag att folk kommer bli mer öppna med sitt nyttiga ätande. Vi väljer lättare luncher och kanske får 90-talets hånade hälsotallrik till och med en revival. Det här hindrar oss dock inte från att lyxa till det ordentligt när vi kan börja äta middag ute igen eller har uppstyrda middagsbjudningar hemma. Att lägga lite extra pengar på maten om man kan, känns helt rimligt. Jag tänker bara på hur mycket hummer, ostron och kaviar som jag skymtade i folks flöden under nyår… Under 2021 kommer det att njutas.

Stora frukostar med pannkakor, bowls, grillade mackor och smoothies har vi lämnat bakom oss. Vi är trötta på att hålla på och vill komma igång med dagen direkt, så vi tar något enklare. Svart kaffe och macka, kanske ett kokt ägg. Jag tror att vi börjar äta middag tidigare på kvällen och låter den ta längre tid. All dryck serveras helst i karaff. Det gäller både naturvinet (vars största hype har lagt sig men som vi fortfarande kommer fortsätta att gilla), frukostjuicen på helgen och bordsvattnet. Vi fortsätter att äta asiatisk mat men vidgar våra vyer. Miyakidoris donburi-succé och Crystal Caff’s Hongkong-inspirerade mat var bara startskottet. Under 2021 kommer vi banka vår egen tonkatsu och laga anka.

I klädväg är vi trötta på loungewear, mjukiskläder och praktiska outdoor-stilar. Patagonia och Fjällräven i all ära, men särskilt lockande känns de inte längre. Istället vill vi vara mer dressade och put together. De gulli-gulliga klänningarna fick vi en lätt överdos av under 2020 och nu vill vi vara mer klassiskt snygga istället. Därför tror jag fortfarande på min tidigare spaning med snyggbyxan och partytoppen. Även kostym, jumpsuit och dräkt känns rätt. Har man en klyfta som man vill visa upp får man mer än gärna göra det. Bär vi jeans gör vi det med skärp i midjan, istoppad överdel och vita tubsockor till. Nyansmässigt finns det två vägar, antingen starka, klara färger som orange, limegrön, klarrött. Eller så väljer vi helvitt eller helsvart från topp till tå, gärna i olika material.

För både kläder och inredning så är inte det viktiga att vi alla gör likadant utan att vi tar medvetna beslut. Att faktiskt ”ha en stil”, eller följa en aesthetic som det heter på Pinterest och TikTok, blir inne. Ju smalare och mer nischad, desto bättre.

Rent intellektuellt är vi urtrötta på simpel humor i form av sketcher på Instagram. Stackars Dag Tolstoy hann vara inne i två veckor. Vi vill inte skratta åt saker längre, vi vill ha kul istället. Därför tror jag att självklart roliga saker, som nöjesfält, blir inne. Kulturellt söker vi oss mot nya typer av format som präglas av en friare form och gränsöverskridningar. En bok måste inte vara en roman, en podcast måste inte vara ett samtal mellan två personer. De som utmanar de vanliga formaten kommer vi att börja gilla mer.

I sociala medier så blir en viss form av integritet inne. Vi ledsnar totalt på ologiska och urvattnade reklamsamarbeten (Kia x Mando Diao blev droppen). Däremot får man gärna fortsätta vara personlig i feeden och börja posta ofiltrerade bilder och videos i ett mer okurerat flöde. Att räkna likes är inte viktigt och vi vill hellre framstå som kulturella än korrekta och glättiga. Förhoppningsvis betyder det också att vi får en sundare syn på cancel culture, där vi lär oss skilja på verk och person och slutar att kollektivt döma ut människor utan grund.

Vad gäller naturen vs. stan tror jag att vi kommer dela upp oss i två grupper. De nyfrälsta som verkligen tog till sig av landet-livet under 2020 och nu går all in i det. Det odlas, fiskas, byggs vindskydd och vandras. Den andra gruppen är nu glada över att slippa hänga utomhus hela tiden och väljer därför stadslivet fullt ut i takt med att det öppnar igen. Barer, klubbar och restauranger fylls på i snabb fart och ”att vara på stan” blir en grej man gärna ägnar mycket tid åt.

Det var mina spekulationer kring 2021. Vad tror ni, har jag rätt eller är jag helt ute och cyklar? Och har ni något ni vill lägga till på listan? Det vore kul att höra era tankar kring detta!

Ett år, ett liv – en summering av 2020, del 3

Vi har nått fram till den sista sucken av 2020. September till december. Det har varit en höst som kantats av både hoppfullhet och ovisshet. Nya dörrar som öppnats och gamla som stängts. Jag önskar jag kunde säga att jag kommit ur det här året klokare och starkare men i själva verket känner jag att det varit en berg-och-dalbana av känslor och händelser. Det är svårt att få perspektiv på saker som man fortfarande är mitt i, men i takt med att tiden går tror jag att även år 2020 kommer ha lärt mig något bra.

September började med lynnigt väder, ösregn och sol på samma gång, och kräftskiva hemma hos Carro och Fredrik. Hattarna åkte på och varenda bord och stol plockades fram för att alla skulle få plats.

Dagen därpå promenerade jag till Carl Eldhs ateljémuseum, Stockholms kanske behagligaste plats med sin höga rymd och sitt vackra ljus.

Sedan drabbades jag av en förkylning och fick tillbringa några isolerade och bokstavligen dimmiga dagar hemma, innan jag fick tillbaka svaret på mitt Corona-test som var negativt. Puh! När jag kände mig frisk igen mötte jag upp Sandra, Karin, Emelie och lilla Edda på Symbios för att äta lunch och prata om allt som hänt sen sist.

Under samma period satt jag också hemma på kvällarna och försökte koda min nya blogg här på juliaeriksson.se. Det hade blivit dags att lämna gamla prickbloggen och skapa något helt eget och här har vi alltså resultatet. Jag hoppas att ni trivs bra här inne! För mig har det känts lite ovant till en början men mest fint och kul.

Jobbmässigt flöt allting på i ett ganska högt tempo och två kampanjer jag varit med och gjort rullade ut samtidigt. En för SEB med fokus på entreprenörer och en för Spotify med tema musik möter podcasts. Jag jobbade fortfarande hemifrån den större delen av tiden, men då och då var jag inne på kontoret med kollegor vilket var väldigt kul och skönt rent kreativitetsmässigt.

En helg i slutet av september var jag övertygad om att jag skulle på välkomstkalas för Edda men när jag klev in i deras lägenhet blev jag istället överraskad av några av mina allra närmsta vänner. De hade ordnat ett försenat 30-årsfirande för mig och jag blev så förvånad! Efter fördrink hemma hos Emelie åkte vi ut till Ulriksdals värdshus och åt en skördemiddag på restaurang Emmer. Så otroligt fint ordnat och en underbar överraskning!

I samma veva var jag också ute och smygfirade med Sofie på Bar Hommage och Häktet. Tidigare den veckan hade jag nämligen fått ett väldigt spännande samtal med ett erbjudande om att börja jobba tillsammans med ett gäng duktiga kreatörer. Efter att ha arbetat i sju år på samma reklambyrå hade jag varit lite sugen på att testa något annat, men att söka jobb under rådande pandemi kändes inte så enkelt. Så när någon man ser upp till och litar på, ringer och erbjuder en ett jobb, då tänker man att det är meant to be och säger ja, tack.

Den följande veckan fylldes av intervjuer, personlighetstest, jakt på referenser och som alltid inför ett nytt och stort beslut: en blandning av pepp och panik. Men efter mycket hemlighetshållande kunde jag skriva på mitt nya avtal och säga upp mig. Efteråt pustade jag ut på middag hemma hos Karin och Fredrik och kände mig väldigt glad. Tänk att det tråkiga året 2020 ändå kunde föra med sig lite förändring och att det faktiskt kommer att hända något, oavsett hur stilla allt annat står.

Men bara för att papper som innebär roliga saker blir påskrivna betyder det tyvärr inte att allting är enkelt. Oktober klev in och la sig som en tung filt över oss. Min vän förlorade sin mamma och de allt mer striktare Corona-restriktionerna gjorde att vi inte ens kunde hålla om varandra. Saker gick itu, platser stängdes ner och känslan från i våras, att livet ställs in och sätts på paus, kom tillbaka.

Jag skrev ett blogginlägg med titeln Det gör inget. Inget gör något. Jag gör inget. som känns som en tydlig summering av den här tiden.

För att göra något vettigt av all tid hemma bestämde jag mig för att fixa i ordning mitt badrum och göra det lite extra trivsamt.

Jag började också veva egen pasta i min pastamaskin och lärde mig att lösa Rubiks kub. Två ypperliga karantän-aktiviteter som håller hjärnan och händerna lagom sysselsatta.

Innan allt stängde ner totalt hann jag faktiskt med att ha två filminspelningar. Dels en för SEB med ett gäng små filmer som kommer ut i början av nästa år och så den för Spotify Kids som jag visade upp nyligen. Jag är så glad att jag har fått göra så mycket reklamfilm och roliga kampanjer det här året, trots pandemi och justerade planer hos många kunder. Och ja, mer lär det bli även under 2021.

För att få tiden att gå tog jag till alla verktyg jag kunde. Jag klädde mig jättefärgglatt, bakade saffransbullar, skapade en egen julkalender, budade hem ett nytt soffbord och gick på promenader oavsett väder. Men mest var jag hemma och jobbade och väntade.

Ju närmare julen kom, desto mer nervös var jag att jag skulle bli sjuk. Men jag höll mig frisk och isolerad i en liten bubbla och tog också det snabbtest vi erbjöds via jobbet precis innan jul för att vara på den säkra sidan. Till slut kunde jag pusta ut och precis som i somras kom mina föräldrar och hämtade mig och körde mig hem till landet. Det blev ett julfirande med familjen, ett litet och stillsamt sådant, men alldeles tillräckligt för mig.

Och nu återstår bara några skälvande timmar av 2020. Har det här året lärt mig något så är det att livet inte går att planera, för man vet aldrig vad som händer, men jag hoppas ändå att den närmsta tiden blir lite som jag tänkt mig. Att jag om knappt två veckor kommer kliva in på min nya arbetsplats, som inte är helt ny eftersom den är en av mina tidigare kunder, nämligen banken SEB. Där vill jag fortsätta göra kommunikation jag kan vara stolt över och lära mig en massa nya saker från människor som är långt mer erfarna än jag. Jag hoppas kunna bidra med nya perspektiv och få chanser jag aldrig hade fått förut. Och jag hoppas att de uppskattar anställda i knallgröna kostymer och rosa strumpor…

Självklart önskar jag också att 2021 bär med sig den ljusa känsla som vi i perioder kunde känna under detta år. Jag hoppas på bättre resurser till alla de som kämpar och sliter, på klokare politiska beslut och en större förståelse och omtanke för varandra.

Det har varit ett motigt år men jag är tacksam att jag kommit såpass lindrigt undan. Att jag fått hålla mig frisk och att ingen av mina närstående blivit allvarligt sjuka. Att jag har kunnat träffa vänner och familj även om det inte skett i den utsträckning och på det sätt som jag önskat. Att jag fått jobba med det jag gillar och kunnat göra det hemifrån förhållandevis enkelt. Att jag lever i ett tryggt land, omgiven av människor som bryr sig om mig. Det är helt klart en ynnest.

Med den lilla vågen av tacksamhet i bröstet vill jag bara önska er ett gott nytt år! Tack för att ni läser och kommenterar och gör att det känns tryggt att ställa känslodörren på glänt då och då. Ta hand om er och varandra.

Ett år, ett liv – en summering av 2020, del 2

Det är dags att fortsätta summeringen av 2020. Jag vill nästan sätta en varningstext på det här inlägget för det innehåller så pass många sommarbilder. Soliga dagar, salta dopp, middagar med vänner, mjuka klippor och milsvida åkrar. Allt som känns långt borta nu men som kommer tillbaka, för det gör det alltid, på ett eller annat sätt.

Maj kom och allt blev grönt. Jag tittar på bilderna och ser det soliga, det fina, det som var värt att ta kort på. Men jag minns också känslan av saknad och oro. Ovissheten och prestationsångesten. Sådant som är svårt att visa på bild men som sipprar igenom raderna när jag går tillbaka och läser blogginläggen. Gehöret jag fått när jag vågat vara ärlig och personlig i mina texter i år har varit otroligt. Under ett år som varit turbulent för oss alla på olika sätt tror jag det har varit extra viktigt att visa våra svaga sidor för att förstå att vi inte är ensamma. Jag är glad att jag gjort det i alla fall, även om jag önskar mig lyckligare år framöver.

En sak jag garanterat kommer koppla till 2020 framöver är yatzy. Jag och några vänner startade en yatzyklubb under våren och sågs för middagar och spelomgångar. Efter ett tag började vi läsa om olika strategier och räkna ut vårt gemensamma snitt för att kunna tävla tillsammans mot oss själva.

rotselleri, sparris, varmrökt lax, forellrom

Förutom att spela yatzy lagade jag ambitiösa maträtter och kakor samt fyndade på loppis.

Jag gick varv efter varv runt Årstaviken och träffade kompisar och hundar i parker. Att kunna ses och hänga utomhus var otroligt tacksamt.

I juni fortsatte jag att sy. En blårutig sommarklänning som kom att bli en favorit och en liten quiltad, vändbar väst som tog en evighet att få till och som jag tyvärr använt alldeles för sällan. Jag ska bättra mig på den fronten.

En kväll i juni tog jag på mig min rosa linnekostym och gick på picknick med jobbet. Det var första gången vi sågs sedan i mars och vi var alla som ivriga barn, helt vilda. Jag började också springa korta rundor utomhus och avsluta med morgondopp i Årstaviken, en perfekt liten rutin som jag längtar efter att ta upp igen nästa försommar.

Andra helgen i juni var något av en drömhelg. Jag minns det som en av höjdpunkterna, allt hade börjat lätta och livet såg lite ljusare ut. På fredagen sågs vi på Julias balkong i Årsta för en fördrink innan vi några timmar senare promenerade ner till torget och Två små svin för att äta smørrebrød. På lördagen åkte jag, Julia & Karin på loppisrunda där alla lyckades göra otroliga fynd. Efteråt stannade vi på ett dopp i Långsjön som var ljummen fastän sommaren precis börjat. På söndagen återvände jag till Julias balkong och där såg vi IFK Norrköping spela sin premiärmatch i allsvenskan och inleda vad som skulle bli en oerhört stark start på säsongen (hur det gick mot slutet behöver vi inte gå in på…).

Sedan blev det midsommar och den firades i Hälsingland. Det var den första planen som inte ställdes in under 2020 och vi var så glada att kunna samlas ett gäng och fira tillsammans som vi alltid gjort. Vädret var strålande så vi kunde vara ute konstant och ligga på stranden hela midsommardagen innan vi rundade av med vedugnsbakad pizza.

Som alltid när det är ett par veckor kvar till semester så hade jag supermycket att göra på jobbet. Jag slet långa dagar framför datorskärmen inne i min varma lägenhet men på helgerna åkte jag och badade och klädde upp mig för middag med kompisar. Alltid med en ständig nedräkning till semesterveckorna i juli och augusti.

Någonstans där mitt i allt köpte jag ett skåp också och målade det citrongult. Blev mycket nöjd när det var klart!

En av de sista kvällarna i Stockholm, innan jag lämnade stan för att åka på semester, var vi ett stort kompisgäng som gick och åt middag på Ön. Det var ganska kyligt och regnet började sedan att ösa ner, men maten och sällskapet var perfekt.

Sedan var det mitten av juli och dags för semester. Mamma och pappa kom och hämtade mig och körde hela vägen ner till Misterhults skärgård. Det var första gången vi sågs på hela året och det var så fint att få landa där ute tillsammans med dem. Vädret var sisådär, som hela juli varit, men bättrade sig sakta men säkert.

Efter en knapp vecka i skärgården åkte vi hem till landet utanför Norrköping. Där firade vi min mammas och mosters 60-årsdag med kalas i trädgården.

Sedan åkte jag ut till Annas landställe i Arkösund under några dagar för att hänga med henne, Julia och Karin. Det var så mysigt och vi bastade, badade, åkte båt och spelade spel hela dagarna.

Halvvägs in i semestern reste jag uppåt, till Norrtälje där jag hyrt en stuga tillsammans med några kompisar. Katten Gördis var självklart med och vi grillade, badade och åkte på små utflykter. På kvällarna värmde vi upp bastun och spelade Catan.

Min sista semestervecka tillbringade jag själv ute på Svartsö i en stuga jag hyrt för andra året i rad. Vädret var helt perfekt så jag låg på klipporna vid havet och läste varje dag, gick långa promenader längs grusvägarna, satt i kökssoffan och skrev och levde ett enkelt skärgårdsliv.

Sedan var semestern slut och jobbet rivstartade med kavaj och filminspelning, även om sommarvädret höll i sig.

En kväll i slutet av augusti när jag, Anna och Julia egentligen hade planerat att ha vår 30-årsfest (för tredje gången, men ja även nu fick det ställas in) kompenserade vi med att gå på Coco & Carmen tillsammans med Karin och Sofie. Efteråt åkte vi alla på karaoke och sjöng oavbrutet i två timmar.

Och sedan var augusti plötsligt slut och kvällarna började skymma allt tidigare. En sommar av lättnad och glädje hade passerat, en sommar då det kändes som jag levde ordentligt igen. Många fina saker hände och bilderna här ovan rymmer minnen som jag kapslat in och bär inom mig. Det blev ett otroligt långt inlägg, det har tagit hela min tvättid att skriva och lite till, men det var det värt. I morgon kommer den sista delen av 2020, vi hörs då!

Ett år, ett liv – en summering av 2020, del 1

Vilket år det har varit. Så otroligt märkligt på alla sätt och vis. För första gången på länge känner jag att det krävs en ordentlig summering av allt som skett. Dels för att minnas alla fina stunder som faktiskt hände men också för att kunna stänga året och säga tack och hej. Så min förhoppning är nu att under 2020s tre sista dagar summera vad som hänt, några månader i taget. Hoppas att ni vill följa med!

2020 inleddes i Paris. Vi var ett stort kompisgäng som samlats där under några dagar för att fira nyår tillsammans. Dagarna flöt på det bästa av vis när vi åt oss genom restaurangerna, drack oss runt barerna, strosade omkring bland sevärdheterna och skålade in det nya året i champagne för att sedan ta över ett dansgolv.

När jag kom hem igen lagade jag biáng biáng-nudlar och pasta, helt ovetandes om hur mycket tid jag skulle tillbringa vid det där köksbordet de kommande månaderna.

Jag skaffade nya sneakers, klädde mig färgglatt, köpte tulpaner och semlor… ja sådant man gör i januari för att få tiden att gå lite snabbare.

Madde fyllde 30 och vi firade henne med fördrink på Savant och middag på Hantverket. Och sedan fyllde Karin 29 och då åt vi middag på Copine. Gott, gott, gott!

Jag fick syfeber (som alla andra under 2020) och sydde min första klänning. I samma kreativitetsanda målade jag en taklampa som skulle vara en temporär lösning men som absolut hänger kvar fortfarande…

En februarilördag hade jag, Linn & Sofie dags-bar-runda. Ett strålande koncept där vi avverkade olika barer och restauranger på löpande band. Note to self: gör om så fort världen är lite mer som vanligt igen. Jag gick också på Liljevalchs vårsalong och fick vårkänslor ute vid Rosendals trädgårdar.

Under en vecka var jag på en rolig filminspelning med en ny kund som kom att visa sig vara intressant för fortsättningen av året. Här är klockan 06:50 och det var iskallt ute, jag minns att det tog flera timmar att få upp värmen sen. Men kolla, det är ljust fastän klockan inte ens är sju i februari. Något att se fram emot!

Livet flöt på, men ute i världen var det något som inte stämde. Det första sättet som pandemin drabbade mig på var att jag beslutade mig för att ställa in min resa till Japan. Jag hade planerat att åka dit med två kompisar i mars som en 30-årspresent till mig själv och vi velade ett tag med hur vi skulle göra. Flygen gick fortfarande och UD hade ännu inte avrått från resor dit, men det kändes inte rätt att åka på en lång semester till ett land som var under nedstängning. Så med stor besvikelse valde vi att avboka, med en förhoppning att kunna åka dit under hösten istället. Inte visste vi vad som väntade då…

Istället för att åka på semester fick jag åka på jobbkonferens till Steam Hotel. Västerås är ju typ Sveriges Tokyo, hehe. Så här i efterhand förstår jag att det måste varit landets kanske sista konferens? För samma vecka, den 11 mars, började vi jobba hemifrån och helt plötsligt var Corona något som påverkade oss alla.

Nu började en tid av besvikelser. Jag och mina vänner ställde in vår 30-årsfest, eller nej, vi sköt upp den. Först till maj, sedan juni och sist augusti utan att den ännu blivit av. Men förhoppningen om att pandemin skulle pågå i någon månad eller två fanns och faktum är att jag är glad att jag inte visste då vad som väntade. Jag försökte liva upp mig genom att äta schwarzwaldtårta i sängen och se Guldbrons ankomst, men det hjälpte föga.

Dag efter dag jobbade jag hemifrån och såg träden slå ut i realtid utanför mitt fönster. För trots att allt kul ställs in så kommer ju ändå våren och det var en lättnad!

Påskafton firades utomhus med kompisar och korvgrillning och sedan fyllde jag 30 på påskdagen. Jag fick jättemånga fina blombud och en väldigt härlig middag hemma hos Sofie med mina närmsta vänner, så det blev en bra födelsedag även om den blev långt ifrån som jag tänkt mig.

Och april fortsatte i nedstängt läge och med mjuk vårvärme och jag lämnade in min cykel på service och sa tack adjö till mitt SL-kort för resten av året. Under mina kvällspromenader såg jag staden blomma mer för varje minut och allt var vackert men sorgligt och overkligt. En känsla som får sammanfatta den första delen av 2020.

Sänk dina vita vingar

Det blev julafton i huset på landet. Vi vaknade till sol och frost, till glittrande träd och gräsmattor som såg spraymålade ut. Det var mamma och pappa och syster och jag. En liten skara, en sluten enhet. Vi kramades genom att slå våra egna armar kring oss själva och titta på varandra och säga kram. Handspriten hade fått ett rött sidenband och granen röda kulor och glitter och ljus. Efter frukosten promenerade vi längs tusenåriga fornlämningar och nyfällda träd, vi vände näsorna mot solen, lät de tunna isflaken krasa under fötterna och när vi kom hem klev jag ner i det kalla vattnet, sänkte axlarna under ytan, andades fem snabba andetag och såg huden färgas röd. På julbordet fanns nio sorters sill och utanför dörren stod plötsligt sex luvklädda personer och sjöng julsånger försedda med glöggtermos och pepparkakor. Julefrid gick före tv-tid och vi insåg att Kalle Anka inte gick att se i efterhand så det blev A Charlie Brown Christmas istället, tecknat som tecknat när maten ska smältas och ögonen slutas en liten stund i soffan. Och sedan sällskapsspel och skumtomtar och sänk dina vita vingar, signade jul, tack för att vi fick fira dig.