Blåljus längs Hornsgatan.
En polisbil kör om i svindlande fart.
Det duggregnar på mig.
Små tunna stänk träffar min panna.
Det gör inget.
Inget gör något.
Jag gör inget.
Låg kvar i sängen hela förmiddagen.
Inte för att jag ville.
Jag kunde inte bara komma på en anledning till att kliva upp.
Frågade om någon ville ses utomhus.
Fick meddelanden med alla andras planer.
Låg kvar.
Läste femtio sidor till.
Skrev ett svar för skämta bort min ensamhet.
Steg upp.
Dammsög hela lägenheten.
Bryggde kaffe.
Rostade bröd.
Ricotta och fikonmarmelad.
Mulen skymning ute.
Himlen går från grått till svart.
Jag går från Södermalm till Kungsholmen.
Ännu mer sirener i Hornstull.
En ambulans som tävlar mot döden.
Mamma ringer.
Vi pratar.
Hon poängterar vikten av rutiner.
Jag håller med.
Jag poängterar vikten av försiktighet.
Hon håller med.
Vid Stadshuset lägger vi på.
En pappa och dotter åker förbi på elsparkcyklar.
En shortsklädd löpare springer hack i häl.
Det regnar fortfarande på mig.
I Gamla stan har de ställt ut granar.
I Slussen säljer de amaryllis.
Jag går förbi din gata.
Tittar inte upp.
Vet att vi ändå inte skulle mötas.
Fortsätter framåt.
Tar mig an.
Vägen och tiden.
Bor man på en höjd är det alltid uppförsbacke hem.
det här är magi, julia. jag känner med dig, starkt.
så skärande vackert skrivet.
du skriver så fint! håper det blir litt lettere å se vennene sine snart.
(og jeg bor på ”toppen” i Oslo sentrum, det er alltid oppover hjem).
Åh. Känner igen mig i vartenda ord.
Det här var smärtsamt att läsa, men så otroligt vackert skrivet av dig!
Bra att ta sig an. Det är det enda man kan göra. ❤️ Och skriva, som du gör.
Fint att du ändå orkar att skriva. Känns så viktigt att någon gör det. Alltså dokumenterar för framtiden. Ännu har jag inte förmått mig att skriva något om detta hopplösa år, fast jag tänkt att jag borde…
<3
Älskade denna text! Fint att få läsa om det vardagliga
blev mkt berörd tack för denna <3
Blev berörd (och kände igen känslor och tankar). Idag ville jag gå en promenad med någon – bara någon – men de jag hörde av mig till var antingen upptagna eller sjuka. Ta hand om dig.
Wow Julia!!!!💔
Tack för att du skriver på internet. Din blogg är den absolut bästa av dom alla. Så är det bara. Denna texten tog sig in, bulls eye, i det där lilla utrymmet som finns mellan revbenen.
Fint! Dags att trycka upp och ge ut en samling med dina texter tycker jag. Du skriver ju helt fantastiskt. Håll ut. Kram
Så vackert du skriver, glad att jag hittade hit. Kom att tänka på Bodil Malmstens ”Det här är hjärtat”. Kram från en främling på västkusten.
Wowowow.
//En annan Elin i norr
Rakt in i hjärtat ju!! Så ömt skrivet och betraktat. Tror verkligen många känner igen sig. Pratade med några häromdagen om hur Stockholm lider av ett syndrom där folk bygger sina liv efter att inte prioritera långsiktigt, spontant och lustfyllt umgänge utan tenderar att ”klämma in folk” i små luckor. Tror folk i den här stan behöver bli bättre på att värdera sina vänner, för tiden man har med sina medmänniskor på jorden är ovärderlig och kan inte ersättas av pengar eller kompenseras.
Så fint. Vad knäppt mycket är nu. Tack för att du delar med dig av dig.
Fint skrivet! Var just och gick i duggregnet upp på en bergsknalle och blickade ut över staden. Konstigt att titta ut över alla husen och trafiken i dimman. Allt verkar som vanligt en grå novemberdag men ändå är allt så märkligt. Försöker trampa på en dag i taget. En dag är allt det här som är just nu också dåtid.
Du skriver otroligt. Verkligen. ”Bor man på en höjd är det alltid uppförsbacke hem.” Så fint. Snart vänder den här skiten. Snart snart snart
Vilken fin blogg/plats du har här. Hittade precis hit via Sandra Beijer. Gillar att läsa allt här. Kram
Men så fint skrivet. Och med så hög igenkänning, speciellt nu när allt tycks vara grått, mörkt och går åt helt fel håll.
Så otroligt fint, tack <3
Så vackert skrivet och vet du, det där var min helg och säkert många andras. Vi är inte ensamma även om det ibland känn så.