Januari pågår alltjämt. Jag tror inte det har några planer på att ta slut. Det bara fortsätter och fortsätter som den där sista minuten på tvättmaskinen som alltid är minst tre gånger så lång som den borde och lyssnar jag riktigt noga kan jag höra min egen puls, blodet som cirkulerar, roterar som cylindrarna i sin evighetsspinn i väntan på något annat. Det händer inte mycket här, det händer knappast något och det som väl sker fångar jag som fragmentariska minnen, skärvor i en bisarr tid.

Det har snöat. Marken har klätts i ett mjukt, vitt täcke. Bäddats ren och stoppats om. Det finns en trygghet i det, när naturen ställer sig i ordning och gör som den förväntas av årstiden.

Jag har köpt smågodis. Det finns en trygghet i det också. Att gå i barndom och bli sju år mentalt. Välja bland sockrade, färgglada favoriter och känna instinktiv lycka under några minuter.

Ibland när jag inte orkar komma på en ordentlig maträtt lagar jag sådant här. Kylskåpsplock. Kommer man upp i tre småtallrikar är det typ lika med en stor, säger vi. Den här gången blev det gravad lax, dressad gurka & citron, masserad svartkål, oblodig blodapelsin & burrata samt friterad brysselkål, crème fraîche, citronzest & parmesan.

En dag strålade solen från en klarblå himmel och det var tur för jag hade just fått en avisering om att mina nya sandaler fanns att hämta hos postombudet i kiosken. Nu är jag inte vansinnig nog att bära öppna skor i januari annat än inomhus, men jag såg det ändå som ett gott tecken. Mellandagsrean är för övrigt min bästa tidpunkt att köpa de där fulsnygga sakerna man varit sugen på hela hösten men inte riktigt kunnat motivera att betala fullpris för. Men efter dessa blev det köpstopp en stund framöver för nu är skåpen fyllda med fina grejer.

En torsdag mötte jag upp några stora och små kompisar för lunch. Planen var att sitta på en uteservering men vi slutade vid korvkiosken med snön yrandes omkring oss. Jag längtar tills jag får byta tunnbrödrulle med mos mot odistanserat bebisgos och förstår nu prick alla tanter i min barndom som nöp mig i kinden när de hälsade, det går ju inte att låta bli.

En söndag promenerade jag i en dryg timme i snöklädd skog och genom Hammarbyhöjden och över Nytorps gärde för att komma till Söderbysjön.

Där mötte jag upp Julia, Erik, Karin, Fredrik & Linnéa för att dricka varm choklad och grilla korv. Vi hade med egen grill och hittade en liten udde där vi hängde själva i lugn och ro tills en man som bestämt sig för att vinterbada kom och hackade upp ett hål i isen med sin medhavda yxa bara några meter ifrån oss.

När glöden på grillen var perfekt slängde jag fram mitt bidrag till matsäcken: S’mores. Jag minns hur överväldigad jag blev som barn när jag fick lära mig om detta fenomen av några amerikanska familjevänner. Hajkbanan, släng dig i väggen! Nu är det väl en mer eller mindre vedertagen grej, men för er som inte vet är det en liten efterrätt som man bygger av två kex, en grillad marshmallow och en bit choklad. Att det heter S’mores beror såklart på att det är så gott att man vill ha some more.

När matsäcken var slut och vinterbadaren klättrat upp efter minst tre minuter i sin vak och vi hade fått fantomkyla i fötterna bara av att se på, var det dags att traska hem genom skogen igen och förklara söndagsutflykten avslutad.

En kväll bestämde jag mig för att laga Dan Dan-nudlar enligt detta recept. Jag hade prick alla ingredienser utom surkål för det glömde jag alternativt orkade inte köpa, men det blev jättejättegott ändå. Alltså verkligen panggott! När jag åt det kände jag att jag skulle vilja bjuda min pappa på det här för han gillar stark mat och jag tänker att det är kul att få honom att äta något veganskt också, för det gör han inte så ofta. Så pappa, du är härmed bjuden på middag. Och mamma också för den delen. Välkomna någon dag i den ljusa framtiden.

En helt annan måltid med en helt annan smakpalett var denna lunch i form av plättar som jag svängde ihop här om dagen. De serverades med iskall mjölk och mammas hemgjorda jordgubbssylt och det var dunder som man säger numera.

I fredags stängde jag ihop locket på datorn prick klockan 17 och la den här goda vinbjässen på kylning en stund innan jag promenerade hem till Julia för middag. Jag fick för övrigt en pushnotis om att min skärmtid ökat med 44 % förra veckan så snart är jag väl uppe i någon slags dygnet runt-aktivitet, hurra!

Och ja, helgen kom och helgen gick med helgfrukost och helgpromenad och halvhelgad vilodag. Det är så det ser ut just nu.

Det är januari. Det är vad det är. Eller som min väns gudson svarar när han får frågan ”Hur är läget?”. ”Det är läget.” Geni. Det är läget och läget är också tre och en halv timme i tvättstugan en måndagskväll, digitalt styrelsemöte med bostadsrättsföreningen, att torka upp lite spillt olivspad med sin strumpbeklädda fot, att kolla upp modellnumret på dammsugaren för att beställa hem nya dammsugarpåsar, att känna obehag inför sitt hem med alla färger och prylar och i panik börja researcha japansk inredningsfilosofi, att överväga att klippa en rolig frisyr, kanske något fulsnyggt tänk sandalerna fast i hårform, bara för att det ska hända något. Det är läget och läget kräver nu också att vi avslutar med ett utdrag ur en dikt av Jörgen Gassilewski bara för att vi kan. Godnatt!