Det är måndag morgon. Jag ligger vaken i sängen, ser gryningsljuset kämpa sig fram utanför, hör det skrapande ljudet från snöplogen längs gatan. En tanke far genom mitt huvud. Tänk om jag bara skulle bestämma mig för att vara en pigg och härlig tjej den här veckan. En sådan som studsar upp om morgnarna med ett leende, redo att fylla dagen med äventyr. Spontan och energisk och sprudlande glad. Lite, lite mystisk, men bara precis sådär att det blir lagom. Med mungipor som automatiskt går uppåt istället för att neutralt ligga i en smått bekymrad min. Som säger ja, javisst och absolut utan att tveka. Som inte ställer motfrågor eller tänker ett varv till på allting. Hur svårt kan det vara?
Jag drar upp täcket över axlarna. Tänker vidare och undrar om det egentligen handlar om en grundläggande ödmjukhet och tacksamhet. Att om jag hade gått igenom ett stort trauma, skulle jag då varit mer glad för varje liten stund? Är det vad det bygger på? Fastän klockan är strax efter sju har jag vett nog att inte önska mig någon reell olycka. Istället tänker jag på att jag är frisk, att jag har tak över huvudet, mat i kylen och vänner att ringa. Jag har det bra, bättre än bra, det borde vara gott nog, varför spritter det då så lite i benen?
Jag tänker att lyckan finns sida vid sida med synd och skam. Ser framför mig hur de ligger formgjutna intill varandra likt stora sked och lilla sked. Naiv glädje måste villkoras, att jag har det så bra beror till viss del på att andra inte har det. Jag lärde mig redan som barn att lyckan kommer och lyckan går, ingenting är konstant och varför kan jag inte bara tänka lite mindre? Det skulle vara så mycket enklare att sprudla sig genom livet då. Fri från måsten och borden och reflektioner skapade av mig själv.
Det är måndag morgon och jag ligger vaken i sängen och önskar att jag var en pigg och härlig tjej men jag är jag. En grubblande, analyserande och skuldmedveten person. Obenägen att lura sig själv, kanske allra mest om måndagsmorgnar. Det får bli ett nytt försök nästa vecka.
Lämna en kommentar
Så fint skrivet och hög igenkänning!
Så tryggt att läsa att andra tänker i samma banor. Tack för att du delar sånt här!
Tonen i dina texter! I det lilla och det stora. Tack!
Jag har förresten haft en känsla som jag inte kan undgå eftersom jag inspireras av detta krypin, som fylls av både kunskap och känsla… att jag alltså vill fråga dig om du skulle kunna tänka dig en prommis med gott avstånd, med valfritt favoritkaffe i handen som jag bjuder på (eller över zoom!) – då jag önskar bolla och fråga de frågor jag vill ställa inför att jag tänkt söka copywriter i år på Berghs.
Jag vet att du inte gått just där men somsagt – det är här jag hamnar och trivs.
Jag är jäävligt ny (både när det gäller vetskapen att jag vill söka och således också i den världen hehe) men håller på att formulera en ansökan och ville bara se om du skulle vara öppen och ha en timme till övers 🙂 no pressure såklart, bara om du tycker det kanske vore lite, lite roligt. Annars så gör jag som alla andra såklart hehe, och botaniserar på berghs facebookshjälpsida hehe. Men det skadar ju inte att fråga här först:) frågar mest pga känns kul men känns också märkligt såklart att höra av sig såhär, jag förstår verkligen om du moonwalkar från tangenterna 🙂
Men finns på mailen om du tror det kanske vore något! Tack på förhand oavsett vad.
Dina texter – wow! Hög igenkänning lämnar en känsla av att vara mindre ensam. Tack!
Älskar hur du skriver! Särskilt raderna kring att önska att man vore en pigg och härlig tjej men jag är jag rörde upp något grumligt och sorgset samtidigt som formuleringen på något sätt gjorde det trösterikt.
Precis så!