Min vårstil 2019

Igår tog jag på mig rosa byxor, vit tröja och en fluffig grönrosa jacka. Jag promenerade söderut med grus under sneakerssulorna och solen i ögonen. En liten tant stoppade mig vid Skogskyrkogården och utbrast ”Du ser ut som våren!”. Fem små enkla ord men kanske också de allra finaste. Jag vill alltid se ut som våren. Och även om jag förstår att tio plusgrader i februari är ett undantag och att bakslagen lär komma så blev jag sugen på vårkläder och satte mig därmed ned för att fundera ut hur jag ska göra för att fortsätta se ut som våren de kommande månaderna.

✴︎ Mer än någonsin är jag sugen på färg! Ljusgult, knallgrönt, brunt och rosa. Jag är också peppad på att mixa komplementfärger med varandra som rött med grönt, gult med lila och orange med blått. Kanske är våren 2019 säsongen då jag överger mina aversioner mot lila (tror det beror på en färgöverdos under barndomen, minns exempelvis en födelsedag i syrenlila tunn tröja med mörklila stjärnbeströd sidenklänning över) och återigen klär mig i något violett, vem vet?

✴︎ Min kärlek till matchande set och kostymer har knappast avtagit, så det får hänga med även i vår. Bland annat har jag en superfin liten vit- och gulrutig dräkt som jag köpt vintage och väntar på att premiäranvända.

✴︎ Mönstermässigt är ju rutigt fortfarande väldigt lockande, likaså mitt favoritmönster med prickar och även blommigt såklart. Kan man mixa dessa tillsammans på ett fint sätt känns det som en given succé.

✴︎ Vuxet och seriöst mode i all ära men på våren vill jag klä mig kul, knäppt och lekfullt. Jag är oerhört tacksam över att ha ett jobb med titeln kreatör vilket innebär att jag kan ta ut svängarna ganska rejält även i min jobbstil. Roliga sneakers, klumpiga skor, konstiga små väskor och färgglada tryck känns som ett bra sätt att hantera ålderskrisen.

✴︎ Mitt smygande sportintresse får göra avtryck även i mina kläder. Mjuka tights och förra sommarens favorit cykelbyxor känns som ett givet inslag denna säsong. Även kepsar, midjeväskor, snabba skor och sportiga strumpor får följa med.

✴︎ Pricken över i får bli något på huvudet. Antingen fina håraccessoarer i form av hårspännen, stora tofsar och sjalar eller bara en fin hatt. Eftersom den svenska våren kan vara en aning nyckfull tror jag att jag ska slå ett slag för sydvästen. Både fint och praktiskt på samma gång!

För att smyga igång vårgarderoben lite tänkte jag haka på Just Wanna Have Fun’s Style Challenge som de ordnar nästa vecka. Varje veckodag har fått ett eget tema och jag tycker det är ett perfekt sätt att hitta nya kombinationer i sin garderob och gå lite utanför ramarna. Häng med ni också!

Spela bingo med mig

Jag har sett dessa bingobrickor cirkulera på Twitter och Instagram de senaste dagarna och blev lite sugen på att göra en egen om mig själv. Så här är helt enkelt 24 saker som är karaktäristiska för mig – en del ganska basala saker, andra lite mer konstiga.

Ropa till om ni prickar in en bingorad eller om ni bara vill dela hur många av dessa 24 rutor ni har gemensamt med mig. Det vore så kul att lära känna er lite bättre!

Utkast vintern 2019

Det var längesen sist, men plötsligt kändes det märkligt rätt. Att sammanställa en del av alla de där orden som samlas bland anteckningarna i min telefon. Att dela dem med er som små korta utkast, som fragment av en känsla, en händelse, en tanke. Tack för att ni läser. Här finns fler utkast för er som önskar: del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6 & del 7.

New York några dagar in på det nya året

Det är början av januari och vi är i New York, kalendern har just skiftat till 2019 och konfettin fastnar fortfarande under strumporna där hemma i lägenheten. Vi går på vintagerunda i Brooklyn och tar Norman Ave där våra favoriter ligger bekvämt på rad. Jag köper en blus och en klänning och efter en stund bär vi alla på prasslande påsar.

På eftermiddagen tar vi tunnelbanan till Manhattan. Stannar till på Grand Central Terminal och försöker fånga den massiva byggnaden med valv och stjärnhimmel på bild. Det är omöjligt. Vi fortsätter till New York Public Library och tittar på folk som studerar (och folk som bara prokrastinerar genom att spela candy crush) i de pampiga läsesalarna

I kvarteren runt Times Square är det svårt att gå, så mycket folk i rörelse och varje rödljus blir en blodpropp i trafikvenerna. Efter en snabb titt på skyskrapor och neon slår vi oss ned på en kinesisk restaurang som serverar magiska dumplings fyllda med varm buljong.

Mätta och belåtna avslutar vi onsdagskvällen på Broadway med musikalen Anastasia. Den är bra men inte exceptionell som jag råkat vänja mig vid att musikaler ska vara, kanske en orimlig förväntan trots allt. En flicka tre nivåer framför oss har ett diadem med enhörninshorn på som sticker upp likt ett spjut från raden av människohuvuden. Ömsom charmerande, ömsom frustrerande.

Nästa dag välkomnar vi ljuset med solhälsningar i en välfylld yogasal. Det är precis så härligt flummigt och det här hade kunnat vara en scen i Girls-komiskt som mina fördomar om donation-based drop-in yoga classes i Brooklyn är. Precis vad vi behövde där och då.

Vid lunchtid åker vi in till Manhattan och högst upp i en av skyskraporna där vi bokat bord för lunch. Kanske mer för utsikten än för maten om vi ska vara ärliga, men vi skålar i vin och låtsas att det är Eriks födelsedag eftersom den fick firas på ett försenat flyg några dagar tidigare.

Genom kikare spanar vi på Frihetsgudinnan och det är oundvikligt att inte känna sig liten i världen när man står här uppe. Hissen som tar oss 60 våningar ner får det att susa i kroppen och jag tänker att det är både höjdskillnaden och litenheten som är orsaken.

Vi passerar minnesplatsen för 9/11 och stannar till en stund. De två stora hålen känns som djupa ärr på jordens yta, som en konstant påminnelse om saknaden.

Nästa stopp blir desto ytligare. På Glossier är allt så välförpackat och genomtänkt, som om det vore en förstklassig studie i hur man visualiserar ett varumärke och jag kan inte låta bli att imponeras. Kanske allra mest av den automatiska lilla maskinen som levererar ens beställning som på ett löpande band. Vi besöker några affärer till innan vi åker hem på kvällen och äter upp ostarna vi glömde äta på nyår tillsammans med en massa annan plockmat.

På fredagen låtsas jag vara en local citizen genom att gå och sätta mig på ett fik med min dator och påbörja min slutuppgift i konstkursen. Anna gör mig sällskap och vi har två effektiva timmar innan vi ger efter för roligare saker.

Tidigt på kvällen har vi bokat en tid på The Cauldron, ett barkoncept där man iförd mantlar får blanda sina egna brygder med hjälp av magiska ingredienser och speciella verktyg. Själva drinkarna smakar ganska mycket happy hour på charter, men processen är väldigt rolig och vi räknar noga varven vi ska röra medurs eller moturs samtidigt som vi säger rätt ord.

Efteråt möter vi upp några fler och går till en italiensk restaurang och beställer in stora tallrikar med pasta att dela på. Till sist avslutar vi kvällen på en liten ölbar med massor av specialsorter innan vi kilar hemåt.

På lördagen, som även är den sista heldagen för min del, bestämmer vi oss för att gå på brunchbio. Filmen som visas är Sleepless in Seattle, en klassiker som ingen av oss märkligt nog har sett. Vi beställer bloody marys och breakfast burritos (som jag sedan försöker återskapa hemma) och sjunker ned i de djupa fåtöljerna. Efteråt går vi på marknad men när vi inte orkar med regnet längre sätter vi oss på en bar och dricker irish coffee och spelar spel.

På kvällen har vi bestämt oss för att äta shabu shabu, en av våra favoriträtter som kan beskrivas som en japansk hotpot där man tillagar sin mat själv i olika kokande buljonger. Restaurangen vi äter på har en såsbuffé med 27 olika såser samt en stor maskot som kommer in och sjunger varje gång någon fyller år, en ganska vanlig företeelse skulle det visa sig.

Efteråt får vi feeling och hamnar på en koreansk karaokebar där vi bokar ett rum bara för att boka det igen när vi inser att en timme går alldeles för snabbt. Och även om vi hann med en rejäl söndagsbrunch innan det var dags för mig att åka hem är det euforisk skriksång i mikrofoner till Taylor Swift som får avsluta detta inlägg och så även min resa till New York.

Saker som känns som godis

Nu när halva landet tycks blivit frälsta av Marie Kondos rensningsstrategier och prylfilosofier kände jag att det var dags för lite självrannsakan. Hur tänker jag egentligen när det kommer till saker i hemmet? Vad köper jag och varför? För hypen till trots känner jag mig inte superlockad att KonMari:a hela mitt hem och det kommer nog dessvärre aldrig bli någon minimalist av mig. Min garderob andas mer utklädningslåda än säker stil och min bokhylla är full av böcker, loppisfyndade vaser och rosa kulspetspennor. Och det enda rimliga med det är väl att jag älskar i princip varenda liten sak. Så efter en kort fundering insåg jag att jag har två undermedvetna strategier:

1. Jag faller för saker som är lite, lite fula. En något för klumpig sko, en oklar färg på ett plagg eller en skelögd porslinshund. När det är för snyggt blir det oftast tråkigt.

2. Att handla något ska ge mig samma känsla som det var att köpa godis som barn. Oavsett om det är kläder, mat, hudvård eller inredning kan allt kännas som godis.

För att bevisa detta tänkte jag att vi skulle kolla på några nya saker som dykt upp i mitt hem den senaste tiden. Godis i prylform helt enkelt.

Inredningsgodis i form av en knallgrön lampa som jag ärvt av min mormor, en liten blå loppisfyndad vas och en stor gulrosa vas från Motel a Miio. Lampan tycker jag så mycket om! Den är kul och snygg och personlig på samma gång och så påminner den mig om mormor såklart.

Klädgodis i form av en silkesblus som verkligen är extra allt. Jag hittade den här vintage i New York och tvekade lite först men insåg sedan att prickar, kedjor, tofsar och en riktigt blingig knapp helt enkelt är så konstigt att det blir rätt. Nu är den en favorit.

Växtgodis i form av prickiga och lila blommor. Jag har även köpt en med rosarandiga blad och en med grönfläckigt mönster. När jag såg den prickiga tänkte jag ”om min blogg vore en växt skulle det vara den här” så då var jag ju bara tvungen att ta med den hem.

Hudvårdsgodis i form av små mask-burkar från Peter Thomas Roth. Hur banalt det än kan låta blir jag på riktigt glad när jag öppnar badrumsskåpet och hittar dessa. Jag köpte dem i ett set på Sephora i New York, mest för att jag haft Pumpkin-masken sedan innan och älskar den, samt för att jag hört bra om Peter Thomas Rots andra masker (och ja, kanske även för att det var rea). Nu har jag masker så det räcker året ut och lite till!

Smågodis för att ja, ibland är ju riktigt godis det enda man behöver. Och vill man addera ett uns av ordning och reda till sin lördagsmix så kan man ju alltid färgsortera det och lägga upp det fint på ett fat innan man går loss. Kram och hej från mig och mitt inre barn!

Kommer instagrammande och identitets-skapande vara i fokus på framtidens museum?

Jag läste en distanskurs under höstterminen som heter Att skriva om samtida konst och nu har jag precis avslutat den. Den sista uppgiften var att skriva en längre, resonerande text på ett eget tema och där valde jag att titta på dagens museum och hur vi använder dem för att bygga våra varumärken i sociala medier. Jag la upp en tidigare version av denna text på min Instagram story för några veckor sedan och då var det flera som sa att de ville läsa den i sin helhet sedan, så här kommer den för er. Har ni tankar kring ämnet får ni jättegärna lämna en kommentar, det finns ju massor att säga om detta och mina tecken var begränsade, men jag diskuterar gärna vidare!

Kommer instagrammande och identitetsskapande vara i fokus på framtidens museum?

Det är sommar, året är 2016 och på Moderna Museet i Stockholm visas Yayoi Kusamas utställning I oändligheten. Jag vet det för att jag sett affischerna på stan och läst recensionerna i dagstidningarna, men kanske främst för att i princip alla jag följer på Instagram har lagt upp bilder från utställningen. Mitt flöde har fullkomligen exploderat av selfies tagna i Kusamas Infinity Room som är fyllt av vitröda fallossymboler, de färgsprakande och prickiga pumporna har kapslats in och visats upp i digitala fyrkanter och smått ironiskt har bilderna av spegelbollarna i verket Narkissos trädgård spridits som en löpeld. Egentligen gör det mig inget. Jag brukar uppskatta att ta del av andras kulturupplevelser och dessutom är bilderna fina, de tilltalar ögat och utställningen ser onekligen lockande ut, så jag går dit och gör samma sak.

Yayoi Kusama, Infnity Room.

Jag minns att ungefär ett år tidigare hände samma sak under Olafur Eliassons utställning Verklighetsmaskiner. Konsten tog över de sociala kanalerna och även här var det lätt att förstå varför. De stora färgspektrumen i verket Seu corpo da obra (Your body of work) gör sig bra på bild. Eliassons vatten- och ljusinstallationer blir magiska små nedslag bland frukostbilder, söta husdjur och inredningsstilleben. När jag själv vandrar genom utställningslokalerna inser jag varför jag sett så många bilder av verken. Det blir en naturlig reaktion, näst intill en reflex, att vilja ta upp kameran i telefonen och försöka fånga det jag upplever. Inte bara för eget bruk utan också för att dela det med omvärlden. Men samtidigt som jag gör det kan jag inte låta bli att fundera på om det är för att andra också ska känna att det är fint att få uppleva eller om det främst är för att de ska förstå att jag är en sådan person som är där.

För även om det inte är det främsta syftet med min upplevelse av konsten så kan jag inte förneka att jag använder den som identitetsskapare. Som en del av det samhälle vi lever i idag, när vi ständigt bygger bilden av oss själva genom sociala medier, så är självklart den kultur vi konsumerar en bit av det hela. Vad jag visar upp för mina följare och hur jag gör det säger något om mig och min personlighet och blir i sin tur även en förlängning av konstupplevelsen och verket i sig.

Konceptmuseum som gör succé

I samma tidsperiod som Kusama ställs ut i Stockholm så slår Museum of Ice Cream upp sina dörrar på Manhattan i New York. De beskriver sig själva som ett museum inspirerat av lekfullhet, fantasi och glass med avstamp i grundaren Maryellis Bunns barndomsdröm om att få dyka ned i en pool full av strössel. På kort tid ringlar köerna långa till museet och människor i alla åldrar interagerar och dokumenterar de olika miljöerna som får stor spridning i sociala medier. Att Museum of Ice Cream är en kommersiell succé med sitt biljettpris på 38 dollar råder det ingen tvekan om, den stora frågan är kanske om det ens är ett museum? För tittar man närmare på deras beskrivning av sig själva hittar man inga verkbeteckningar eller konstnärer, däremot ett antal designers och ”experiental producers”.

Museum of Ice Cream, San Francisco. Foto: Katie Gibbs, 2017.

I artikeln The Millennial Walt Disney beskriver tidningen New York Magazine företeelsen så här: ”Museum of Ice Cream är inte ett museum. Det är snarare en labyrint av interaktiva, nästintill hallucinerande, utställningar med godis som tema: färgglada rum med smickrande belysning som bland annat inkluderar en grotta av kandisocker, en enhörning och en pool fylld av regnbågsfärgat strössel, alla numera kända från Instagram. Det finns oändliga bakgrunder för att ta fina selfies. Det är som ett spökhus för digitala nomader, en feberdröm orsakad av Willy Wonka.”

Året därpå öppnar ytterligare ett konceptmuseum som kommer att göra succé. Color Factory var tänkt som en månadslång interaktiv utställning för att hylla färg och kreativitet men finns nu permanent på flera platser i USA. Även här är det fotogeniska, färgstarka miljöer som visas upp för de köande besökarna som slussas runt metodiskt. Må hända att man presenterar både verk, konstnärer och kreatörer till skillnad från Museum of Ice Cream, men frågan är om besökarna på plats ens hinner uppfatta detta när de är upptagna med att fotografera sig själva och varandra i de lekfulla miljöerna?

Interaktivt och visuellt – men till vilket pris?

Att det kommit att bli en trend med interaktiva, visuellt tilltalande utställningar och museum går tydligt att fastslå, men frågan är vad de gör med oss som besökare och konstkonsumenter? För när gränserna suddas ut mellan vad som är konstverk och bara härliga fotomiljöer, förloras också en del av konstens värde och integritet. Till skillnad från Museum of Ice Cream och Color Factory så har de flesta av verken i Yayoi Kusamas och Olafur Eliassons utställningar skapats innan förekomsten av Instagram och sociala medier och även om de kan rymma en uppmuntran till interaktion och dokumentation så sker det på en nivå som är långt ifrån lika basal som den i Color Factorys ljusblå bollhav eller Museum of Ice Creams bubbelgumsrosa fotoväggar. Samtidigt kan också den här typen av starkt visuella och interaktiva utställningar öka lusten för mer ovana konstkonsumenter att ta sig till museum och därmed fungera som en inkörsport till ett växande konstintresse, vilket i sig självklart är en vinst för kulturen.

Förmodligen är det bara en tidsfråga innan vi får se det första konceptmuseet i Sverige, även om jag personligen är långt ifrån övertygad att jag vill ha det här. I alla fall inte som konkurrent till de mer traditionella museerna. För om det ska sätta standard för hur vi konsumerar konst i framtiden, så tror jag att vi är ute på djupt vatten. Konsten kan nämligen inte ha som uppgift att bara vara färgsprakande, inbjudande och fotovänlig. Den måste få vara ful, provocerande, svårdokumenterad och allt däremellan. Annars blir det både hämmande och farligt för kulturlivet och vi riskerar att urvattna våra framtida konstupplevelser totalt.

Samtidigt måste jag acceptera att den instagrammade, identitetsbyggande konsten trots allt är en tydlig symbol för den tid vi lever i och förmodligen är här för att stanna under ett antal år. Att konsten skulle exkluderas helt från vårt mediala och sociala samhälle som ständigt byggs av våra digitala personor är en omöjlig tanke och så länge det är vi som anpassar oss efter konsten och den inte efter oss och vår selfiekultur så tänker jag vi befinner oss på en rimlig nivå. Trots det kan jag inte låta bli att dra en lättnadens suck när jag ser mängder av folk vallfärda till nyöppnade Nationalmuseum för att konsumera 1700-talskonst, marmorskulpturer och antika vaser och stoltsera med det i sociala medier. Må det kommande årets museibesök bestå av mer svåranalyserade saker än strösselhav och färgpaletter, det mår vi nog alla gott av.

Mina favoritpoddar

Illustration härifrån

För nästan två år sedan gjorde jag en lista med tips på olika poddar jag följer, men eftersom den blivit ganska daterad kände jag att det var dags för en uppdatering. Jag lyssnar mest på poddar när jag går längre sträckor eller när jag är hemma själv om kvällarna och lagar mat eller stökar runt. Även om jag mest lyssnar på ”samtalspoddar” och inte så mycket fakta, så har jag lite svårt för poddar som enbart är pratiga och personligt reflekterande utan att direkt komma med något nytt. Jag gillar när det känns smart, insiktsfullt och lärorikt, lite som att överhöra ett intellektuellt samtal mellan två personer. Här är de poddar jag lyssnar på just nu.

Lyssnar varje (eller varannan) vecka

En varg söker sin pod

Just nu Sveriges bästa podd, alla kategorier. Jag älskar deras hjärnor och tankegångar och hur de varvar personligt med smarta analyser och verkligen sätter fingret på mycket i samtiden. Några av de senaste avsnitten (”Det frigörande parförhållandet”, ”The madwoman in the refugee camp” och ”Den politiska Elle-galan”) har varit riktigt, riktigt bra. Precis som alla andra undrar jag också nu, vad är det egentligen för mås de använder i terapin?

HanaPee’s otroliga podcast

Det här är nog podden jag lyssnat längst på och det är kanske därför jag inte heller kan sluta. För Hanna och Martin känns mer som två kompisar som pratar personligt och enkelt och dessutom kompletterar varandra väldigt bra. Ganska stort spann mellan högt och lågt, men ofta roligt, känslosamt och klokt.

Ältpodden

Amanda och Tina beskriver sin podd som en ”intresseorganisation för ältandets bevarande” och visst, det kan låta deppigt med ältande men det är det verkligen inte. Det finns något otroligt befriande med en podd som öppnar upp med frågan ”har det hänt något hemskt sen sist?” och sedan avhandlar alla de där små triviala sakerna som man stör sig på. Avsnittet ”Kvigfilé med amaronesky” är extremt roligt.

P3 Musikdokumentär

En av få faktapoddar jag lyssnar på, men en som jag verkligen gillar. Varje avsnitt går in på djupet på en artist och vi får följa hens historia, höra om vägen till toppen och skandalerna som hör till. Intressant och välproducerat, dessutom kul att de lyfter både svenska och internationella artister.

Billgren Wood

I Elsa Billgren och Sofia Woods podd pratas det trender och tendenser, ofta med en personlig touch. Och faktum är nog att det är just de personliga avsnitten som jag gillar allra mest. Även om båda är väldigt kunniga inom sina områden kan de mer trendiga avsnitten tendera att bli lite upprabbling av fina saker, inredningsdetaljer som beskrivs som ”härliga” och önskelistor. Men när detta kombineras med personliga reflektioner blir det både kul, lättsamt och intressant.

Kulturens ABC

Kulturens ABC beskrevs en gång som ”den populära podcasten som ingen pratar om” och det kan nog stämma. För väldigt få jag känner lyssnar på denna men fler borde absolut göra det. Här finns dock inga garantier för hur avsnitten kommer forma sig, det är högt och lågt, ibland rätt mörkt men däremellan även brutalt roligt och smart. Otrendigt, ärligt och oerhört befriande helt enkelt.

Lyssnar ibland

Under huden

Det här är en klassisk feel good-podd för mig som jag slår på när jag vill höra något småtrevligt och har lyssnat på mina standardpoddar. Jag tycker kanske den tappat lite sen första säsongen men jag gillar verkligen Kakan Hermansson som intervjuare. Hon är smart, skarp, rolig och med en förmåga att plocka fram det bästa ur de hon möter.

Språket i P1

Ordnörderi när det är som bäst. Här tar man upp språkliga fenomen och trender samt frågor kring uttryck och ord. Intressant om man gillar språk och vill lära sig något nytt, men inte det första jag slår på.

Il Podino

En italiensk matlagningspodd på svenska. I varje avsnitt lagar de en ny italiensk rätt och går in på djupet i dess historia samt exakta tillagningsmoment. Perfekt att ha på i bakgrunden när man själv lagar mat, för ja, man blir hungrig av att lyssna.

Sommar & Vinter i P1

Klassikernas klassiker, kanske främst på sommaren. Här lyssnar jag på alla avsnitt som känns spännande och intressanta. Jag kan verkligen rekommendera Hanna Hellquists vinterprat, så klokt och fint.

Med på noterna

Spotifys egenproducerade podcast där två artister samtalar med varandra om kreativitet och skapande. Har inte lyssnat på alla avsnitt men flera är riktigt bra och fina, bland annat det med Annika Norlin och Fricky samt Markus Krunegård och Miriam Bryant.

The High Low

En av få engelska poddar som jag lyssnar på och jag har precis börjat fastna för den, mest för att jag gillar Dolly Aderton och Pandora Sykes så mycket. Här avhandlas populärkultur och nyheter på ett roligt sätt.

Add to bag

En tidigare favoritpodd som nu tycks vara på paus. Jag hoppas dock att den kommer tillbaka för det är alltid kul att höra Fanny och Viola prata om mode, stil och kläder på sitt personliga vis.

Vad gillar ni att lyssna på i poddväg? Har ni några självklara favoriter som jag borde ta till mig?

Jamen januari då

En solig söndag, en januaridag, en fullsatt buss från Slussen med sikte på Hellasgården. Vi går på isen bland långfärdsskridskoåkare och barn med små hockeyrör, klotrunda hjälmar, swischande bävernylon, termosar med varm choklad och pulkor som dras i grus, färgglad plast mot småsten, det skrapar i minnena av barndomens ljud. Vi dricker kaffe på en brygga med ansiktena vända mot solen, kisar i motljus och samlar fräknar fastän jag aldrig får några, inte ens på sommaren. I omklädningsrummet trängs vinterbleka kroppar och i bastun sitter vi bland främlingar i kompakta fururader, andas samma tunga luft, slänger vatten på aggregatet, känner värmen sakta stiga inombords. Därefter försiktiga steg ned mot vattnet, inte halka, ut på bryggan, handduken på bänken, varsin stege och så fort i utan att tänka, utan att känna. Bara göra, leva, andas, pirr i benen, endorfiner, rus i blodet och snabbt svepa handduken om sig efteråt. Hög på känslan, vi gör det en gång till va, in i bastun och så en nöjdhet i kroppen. Som om man behöver omfamnas helt av januaris obarmhärtiga kyla för att kunna förlika sig med den, för att ens orka stå ut.

Det fick bli till en fin spellista också, för att sätta ljud på känslorna och för att januari kan behöva ett soundtrack vare sig man vinterbadar eller ej.

Och för er som gillar mina spellistor kan jag även meddela att min lista med de 20 bästa nysläppen nu är uppdaterad och igång för 2019. Jag ser fram emot ett år med många bra nya låtar, hoppas att ni också gör det!

Vegetarisk breakfast burrito

En lördag i New York gick vi på brunchbio i Williamsburg. Vi såg Sleepless in Seattle, drack bloody marys och beställde in mat under filmens gång. Jag åt en breakfast burrito som var både rejäl, mättande och full av goda grejer – perfekt brunchmat med andra ord. Så när jag drygt en vecka senare vaknade hemma en söndagsförmiddag och burritosuget gjorde sig påminnt, bestämde jag mig för att försöka återskapa något liknande men utifrån vad som fanns i min kyl. Det blev en vegetarisk frukostburrito med råstekt potatis med chiptolekryddning, vitlöksfräst bladspenat, krämig äggröra, vällagrad ost, tomat, rödlök & koriander.

Till 2 små eller 1 stor burrito behöver du:

1 stort eller 2 mindre tortillabröd

2 ägg

2 potatisar

1 näve fryst bladspenat (eller trippla mängden färsk)

½ vitlöksklyfta

½ rödlök

vällagrad ost

tomat

koriander

chipotlepasta

tabasco (eller annan stark sås)

crème fraîche eller gräddfil

smör

olja att steka i

Gör så här:

Skala potatisen och skär den i små kuber, tänk köpe-pyttipanna-små. Dels för att du inte vill ha för stora bitar i din burrito och för att det ska gå snabbare att steka såklart. Hetta upp olja i en panna och råstek potatisen på medelvärme. Krydda med någon tesked chipotlepasta och salt när den börjar bli klar. Lägg åt sidan och håll varmt.

Stek spenaten tillsammans med lite finhackad vitlök och salt. Se till att det mesta av vätskan försvinner. Lägg åt sidan. Gör en äggröra genom att röra runt äggen på låg värme och avsluta med att ha i en klick smör om du vill göra den extra krämig. Finhacka rödlöken och tomaterna samt riv osten.

Montera din burrito genom att lägga alla ingredienserna i en rad i mitten. Vik in över- och underkanten och rulla ihop den från sidan så tight som det går. Stek burriton snabbt i torr panna och dela den sedan diagonalt. Servera med crème fraîche eller gräddfil och stark sås. Din brunch är nu komplett.

Nyår i New York med kompisbrunch, skaldjursfest och museibesök

Några dagar innan 2018 blev till 2019 klev jag ombord på ett plan med destination New York. En flygresa som inte skedde helt utan klimatskam, för jo, även jag har min beskärda ångestdel i detta. Dock tycker jag att det har förts en hel del bra resonemang om miljö och flygande i bloggar och kommentarsfält den senaste tiden, vilket jag välkomnar på min lilla mikroinfluencer-nivå. Men det är oerhört komplext och ett tag övervägde jag att låta bli att skriva om den här resan för att jag kände dåligt samvete, samtidigt är det ju en dum tanke när jag ändå varit där. Lika bra att göra något fint och kvalitativt av en resa som genomförts och förhoppningsvis kunna inspirera till miljösmarthet och goda val i andra inlägg framöver.

Nåväl, resan gick snabbt och smidigt och jag landade sent på eftermiddagen precis när solen höll på att gå ned. Ljuset var alldeles varmt och magiskt för att övergå i skymning när jag hoppade in i en taxi och rullade mot New York City med Manhattans skyline som utsikt genom fönstret.

Väl framme i Greenpoint i Brooklyn släpade jag mina väskor uppför de smala trapporna och låste upp dörren till Annas lägenhet. Anna är ju en av mina bästa vänner som nu bor och jobbar i New York sedan 1,5 år tillbaka och såklart en av de stora anledningarna till varför jag rest dit. Eftersom det varit jul hade hon åkt hem till sin familj i Stockholm och skulle komma tillbaka först dagen därpå tillsammans med vår kompis Linn. Även min barndomskompis Julia och hennes kille Erik skulle hälsa på över nyår och egentligen komma fram en dag före mig, men deras plan blev inställt och de blev ombokade två(!) dagar senare. Så lite oplanerat var jag helt själv på plats där i lägenheten, men det gick bra. Jag kilade ner och åt en ramen några kvarter bort och försökte sedan hålla mig vaken så länge som möjligt för att mota jetlaggen innan jag gav upp strax före tio och somnade.

Nästa dag började jag hurtigt med morgonyoga (typiskt jetlaggat semesterbeteende) innan jag klädde på mig och gjorde mig redo för att möta upp min kompis Majsan. Hon bor också i New York tillsammans med sin kille Stuart och vi lärde känna varandra i Stockholm för några år sedan. På väg till fiket i Williamsburg där vi skulle ses passerade jag lite gatukonst av Egle Zvirblyte som jag följt länge på Instagram.

Jag och Majsan fikade och recappade allt som hänt sedan sist innan vi tog en sväng i lite olika vintagebutiker i närheten.

Sedan var hon tvungen att jobba så då fortsatte jag att strosa omkring på egen hand bland butiker, gatukonst och villaområden. Eftersom det bara var några dagar efter jul var allas hus proppfyllda med dekorationer, den ena mer ambitiös än den andra. Plötsligt kändes min egna julgran väldigt sparsmakad i jämförelse med en fullsize julkrubba med tillhörande snökanon…

Efter en tur ned till vattnet och en shroom burger, dvs friterad ostfylld portobellosvamp, på Shake Shack återvände jag till Greenpoint och mina hemkvarter. Jag köpte mat och snacks och inväntade de andra som anlände med sina flyg under kvällen och till sist hade alla kommit fram!

Följande dag var nyårsafton och därmed slutklämmen på 2018. Vi började med en ordentlig brunch på Five Leaves några kvarter hemifrån. Jag åt avokadotoast, delade på pommes med tryffel och drack lemonad.

Därefter gick vi förbi fiskaffären där vi lagt en beställning på hummer, ostron och blåmusslor. Strax innan vi skulle dit insåg vi att hummern vi bokat förmodligen skulle levereras levande, något vi inte riktigt tänkt på innan… Tack och lov för instruktionsvideos på YouTube! Nu vet vi alla hur man så humant som möjligt tillagar en riktigt bra hummer. Dessutom blev Anna expert på att öppna ostron under kvällen, riktigt många vuxenpoäng på det.

Vid åtta på kvällen hade vi hunnit dekorera lägenheten, handlat och lagat den mesta av maten, gjort oss nyårsfina och välkomnat Majsan och Stuart på nyårsmiddag. Förutom den egenkokta hummern som serverades med potatisgratäng, örtaioli och fänkålssallad, åt vi ostron, hummersoppa och blåmusslor gratinerade med parmesan, persilja och vitlök. Så gott och riktigt nyårslyxigt alltihopa.

Efter key lime-paj och drinkar begav vi oss ned till vattnet inför tolvslaget. Planen var att se fyrverkerierna från Manhattan men eftersom det regnade och var mulet gick det tyvärr inte att se så långt. Så vi fick nöja oss med lite småfyrverkerier i närheten och våra egna tomtebloss. Sedan gick vi hem och dansade till powerballader i köket ända tills klockan blev tre.

Nästa dag vaknade vi lite småsega men bestämde oss ändå för att ta tag i dagen, carpe diem osv. Eftersom det var Eriks första besök i New York åkte han, Julia och jag till Central Park tillsammans för en promenad. Ett tag kändes det riktigt vårigt och varmt och när man kommit en bit in i parken och bort från de värsta turistansamlingarna var det väldigt härligt.

Efter en mustig sopplunch på Dean & DeLuca gick vi till Guggenheim som visar en utställning med Hilma af Klint. Hennes verk gjorde sig otroligt bra där, särskilt med tanke på att hon under sitt arbete flera gånger talat om att hennes målningar skulle placeras i ett tempel eller museum byggt i spiralform, vilket ja är exakt hur Guggenheim är utformat. Så imponerande och så fascinerande att få ta in hennes konst som ändå sågs som extremt nyskapande när den målades för drygt hundra år sedan. En fin kulturstart på det nya året! Efter museibesöktet samlades vi alla igen hemma hos Majsan och Stuart för att äta den traditionsenliga nyårsdagspizzan och spela sällskapsspel och därmed var mina första New York-dagar slut. Hoppas ni hängde med hela vägen!