En solig lördag med museibesök, nostalgitrippar och second hand-fynd

hemma
Låt mig förflytta er till mitt soliga vardagsrum i lördags morse. Med tulpanbuketter vildare än mina utekvällar och kvistar spretigare än min musiksmak. Här började min dag.
 
läsa
Fast om man ska vara exakt började den egentligen här: i sängen med bokläsning. Kanske den bästa starten om man får önska.
 
frukost
Detta följdes såklart upp med frukost. Rostat bröd med ost, kaffe och en halv grape med ingefära och råsocker som jag eldat med en sån liten gasolbrännare.
 
blå
Därefter påklädning, vilket blev ovanligt omständligt. Jag brukar nämligen alltid ha någon slags känsla för vad jag vill ha på mig – det kan vara en särskild jacka, ett visst par skor eller bara det att jag känner för kjol – men idag var jag som ett blankt blad. Jag stod till och med ett tag iförd en helt svart outfit men det kändes verkligen inte som jag. Till slut landade jag i blåjeans och blå skjorta med prickar på.
 
lidingöbron
Sedan hoppade jag på tunnelbanan och hamnade här. På Lidingöbron. Något av en nostalgiresa för när jag flyttade till Stockholm för nästan exakt sex år sedan så låg min lilla andrahandslägenhet i Torsvik som är det första som möter en när man kommer över bron och till Lidingö.
 
gäcka din skugga
En så märklig känsla att promenera samma vägar som en gång var hemma men som sedan länge fått flytta till samlingen av minnen. Hej 22-åriga Julia med sitt första reklamjobb i Stockholm, som sprang längs Kyrkviken om våren, tjuvade blommande kvistar från träden utanför och gick på alla events med gratis öl på tisdag-onsdag-torsdagar tillsammans med vänner.
 
millesgården
Nåväl, anledningen till mitt besök var inte en trip down the memory lane utan ett besök på Millesgården som ligger här ute.
 
millesgården
Där visas just nu utställningen Tillbaka till paradiset med en samling expressionistisk konst som producerades i Tyskland under perioden 1905-1938.
 
millesgården
Många av verken skapades som en motreaktion på den traditionella konsten där man ville hitta ett nytt sätt att uttrycka känslor och tänja på det klassiska skönhetsbegreppet.
 
millesgården
Egentligen var jag inte specifikt intresserad av just den utställningen, utan hela Millesgården eftersom jag inte varit där sedan jag bodde på ön. Så efter att ha promenerat igenom den relativt snabbt gick jag mot skulpturgården och konstnärshemmet.
 
millesgården
Det här är Annes hus som ritades av Evert Milles och inreddes av Estrid Ericson och Josef Frank. Kolla detaljerna här med snäckfat, torkade blommor och grönt glas, som tagna direkt ur ett avsnitt av Billgren Wood, hehe.
 
millesgården
 
millesgården
Musikrummet med flygel, öpppen spis och skrivbord. Jag skulle kunna tänka mig att flytta in vilken dag som helst. Älskar ändå tanken på att en inredning som gjordes för snart 70 år sedan känns helt rätt idag. Borde kanske lägga alla mina slantar hos Svenskt Tenn framöver och skaffa mig ett riktigt tidlöst hem…
 
millesgården
 
millesgården
I konstnärshemmet finns Carl och Olga Milles antiksamling. Ljuset här är som energidryck för ens vintertrötta kropp. Vill spara det och ha på burk.
 
millesgården
 
millesgården
 
millesgården
Det här mosiakgolvet lade tydligen Carl och Olga själva. Man kanske ska försöka sig på något liknande i sitt framtida hem? Ska bara ladda upp med rejält tålamod först…
 
millesgården
 
godis
Efter att ha strosat runt i en timme eller två kände jag mig klar och promenerade förbi mitt gamla Coop där jag hann gå vilse både en och två gånger innan jag hittade godishyllan.
 
blommor
Sedan bestämde jag mig för att byta kultur mot second hand och gjorde först ett besök på Myrorna i Ropsten och sedan ett på Emmaus vid Slussen.
 
vintage
Från Myrorna fick två blusar följa med mig hem. Först denna rosa som kände lite knäpp men också rätt mycket Stine Goya, vilket man ju gillar
 
vintage
Sedan denna knallgröna med knyt som jag tänker blir perfekt att bryta av med en kontrastfärg, typ ett par röda byxor?
 
godis
Efter det kände jag mig klar med min utflykt och åkte hem för att lyssna på söndagsintervjun i P1 med Georg Riedel (så mysig! blev dock förvånad att man kunde lyssna innan det var söndag), läsa klart slutet på min bok (Gruppen av Mary McCarty, rekommenderas!) samt äta godis och mitt nya favoritsnacks Smash! som är den bästa kombinationen av salt och sött (ej sponsrad men önskar jag kunde bli det pga oerhört gott). Slut på solig lördagsutflykt för den här gången!

Konsten att lära sig älska fotboll eller: Jag och Kenneth i en total känslostorm

fotboll
 
Jag har aldrig haft någon stor passion för idrott. Som barn var jag fullkomligt ointresserad av sport och när doktorn på min 4-årskontroll passade en boll mot mig satt jag där bara, helt oförstående. Vad skulle jag med en boll till? Sparka på den? Plocka upp den? Jag och mina föräldrar fick åka hem och träna på att kasta den fram och tillbaka mellan oss. Det är tydligen något som tillhör ett barns grundläggande kunskap att kunna göra.
 
När mina syskon var små spelade de båda i landsbygdens lokala fotbollslag. Det var cuper och träningsmatcher och svettiga benskydd. Själv minns jag mest bara att jag spelade piano och The Sims, byggde kojor och gjorde egna tidningar i Word. Min uppväxt var bra på alla sätt och vis, trots att jag aldrig lärde mig hur man dricker sådär sportigt snyggt ur en vattenflaska utan att nudda korken med munnen. En mikroskopisk men ändå befintlig sorg, än idag.
 
Mitt ointresse för sport i allmänhet och fotboll i synnerhet fortsatte sedan genom högstadiet och gymnasiet. Visst hände det att jag tittade på någon VM- eller EM-match när Sverige spelade, men däremellan var jag fortsatt obrydd. Tills så en tid för några år sedan. Boendes i Stockholm började jag plötsligt känna intresse för mitt gamla hemlag IFK Norrköping. Kanske var det en smula lokalpatriotism och det faktum att avståndet till staden nu blivit så stort att jag till slut kunde identifiera mig med den. Den var ju trots allt en del av min uppväxt och mitt DNA.
 
Och även om jag som tävlingsmänniska (för tro mig, det behöver man inte vara sportintresserad för att vara) inte har så mycket till övers för medgångssupportrar, så tror jag att det kan ha varit i samband med Norrköpings guldsäsong 2015 som allt verkligen tog fart. Detta i kombination med att en av mina kompisar fick ett jobb som gjorde att hon var tvungen att lära sig en massa om sport. Saker hon i sin tur förde vidare till mig och som jag villigt tog emot nu när det var kul, intressant och personligt paketerat. Och så kom det sig helt plötsligt att jag hade koll på alla spelare i svenska landslaget och stod i bortaklacken på Tele2 Arena när Djurgården mötte Peking och ropade ramsor på östgötska som jag aldrig gjort något annat. För ja, en fördel med hejarklackar är att de flesta sångerna är oerhört banala och enkla att lära sig. På ett bra vis.
 
I samband med allt detta förstod jag nog också det fina med fotboll. För trots baksidor med läktarvåld, fans som skräpar ner, stör trafiken, skapar osäkerhet och en ganska osund machokultur, så finns det också väldigt mycket härligt i det hela. Att kunna samlas i en källare på O’Learys i Gamla Stan och vara människor i olika åldrar och med olika yrken men dela en sak: samma lag. Jag kanske inte har jättemycket gemensamt med Kenneth, 52, som står och skriker ”Om de vinner det här nu ska jag åka till Kalmar en vecka i sommar. Och bo i tält. Hela veckan.” men någonstans där i känslosvallet är jag med honom.
 
Fotboll för mig är verkligen den där märkliga samhörigheten med totala främlingar, men den är också något mer. För i ett samhälle där jag allt som oftast känner krav på att prestera, göra rätt saker och fylla min fritid med pretentiösa aktiviteter så bidrar sporten med något annat. Den är en anledning att kunna ses en vanlig tisdagskväll på en halvsunkig sportbar, att få visa känslor utan motkrav och att emellanåt glömma bort bollen på plan och varför man egentligen kom dit eftersom man fastnat i något intressant samtal istället. En zon där det inte finns krav på mig att prestera, men där jag kan bli genomlycklig av ett bra resultat.
 
Allt detta tänker jag på nu när jag räknar dagarna till allsvenskans start, när jag gör mig redo att knyta den vitblå halsduken under hakan och ta i från tårna i ramsorna. Jag och Kenneth och alla de andra i en total känslostorm. Och ni vet min kompis med sportjobbet som lärt mig det mesta jag kan? I veckan betalade hon och jag en smått orimlig summa pengar för biljetter till en match mellan PSG och Marseille. För jag har visst blivit en sådan som åker på fotbollsresa nu. Det hade den bollhatande fyraåriga Julia aldrig kunnat ana.

Hemma i livet

Vårljus och vardagsrum. Solkatter som jagar skuggor. Fönster som borde tvättas, en balkongdörr på glänt. Möbler som bär på minnen, föremål som råkade hända mig. Historier att hålla fast vid, att placera i hörn och dammtorka varsamt. Spretiga krukväxter och svartvita skisser.
 
Mitt hem som ett ögonblick, en vårvinterdag.
 
vardagsrum
 
vardagsrum
 
vardagsrum
 
vardagsrum
 
vardagsrum
 
vardagsrum
 

vardagsrum

Saker jag vill skriva om

svanar
 
Hur det känns att bli vuxen och inse att allting handlar om att jobba, inte bara 9 till 18 på själva arbetet då, för det är den enkla biten, utan det där andra. Att jobba på relationerna, på självkänslan, på fondsparandet, den sunda livsstilen, den inre friden, att vara en god människa. Hela jag är ett jobb.
 
Om att vilja drömma men inte våga. För tänk om det inte alls blir så som jag hoppas, tänk om det blir ett enda ingenting. Hur kan jag tro att saker ska hända, att livet ska gå mig vägen, när allting är så skört?
 
Att komma hem och mötas av polisbilar och avspärrningar och ”du kan inte vara här, du måste gå” och sitta ett kvarter från sin lägenhet och uppdatera nyhetssidorna för att försöka förstå vad som hänt, borde jag vara rädd, borde jag ringa någon, borde jag hjälpa till?
 
Om tystnaden som är jobbigare än orden. Den som sväljer allt.
 
Känslan av att sitta mot en varm husvägg. En skraltig fällstol som stått ute två vintrar i rad. En kopp kaffe i handen. Att luta huvudet mot den gula fasaden, kisa mot solen, känna lukten av en klarblå himmel. Hade jag varit en sån som fick fräknar hade jag nog fått tre.

Min vårstil 2019

Igår tog jag på mig rosa byxor, vit tröja och en fluffig grönrosa jacka. Jag promenerade söderut med grus under sneakerssulorna och solen i ögonen. En liten tant stoppade mig vid Skogskyrkogården och utbrast ”Du ser ut som våren!”. Fem små enkla ord men kanske också de allra finaste. Jag vill alltid se ut som våren. Och även om jag förstår att tio plusgrader i februari är ett undantag och att bakslagen lär komma så blev jag sugen på vårkläder och satte mig därmed ned för att fundera ut hur jag ska göra för att fortsätta se ut som våren de kommande månaderna.
 
våren 2019 del 1
 
✴︎ Mer än någonsin är jag sugen på färg! Ljusgult, knallgrönt, brunt och rosa. Jag är också peppad på att mixa komplementfärger med varandra som rött med grönt, gult med lila och orange med blått. Kanske är våren 2019 säsongen då jag överger mina aversioner mot lila (tror det beror på en färgöverdos under barndomen, minns exempelvis en födelsedag i syrenlila tunn tröja med mörklila stjärnbeströd sidenklänning över) och återigen klär mig i något violett, vem vet?
 
✴︎ Min kärlek till matchande set och kostymer har knappast avtagit, så det får hänga med även i vår. Bland annat har jag en superfin liten vit- och gulrutig dräkt som jag köpt vintage och väntar på att premiäranvända.
 
✴︎ Mönstermässigt är ju rutigt fortfarande väldigt lockande, likaså mitt favoritmönster med prickar och även blommigt såklart. Kan man mixa dessa tillsammans på ett fint sätt känns det som en given succé.
 
våren 2019 del 2
 
✴︎ Vuxet och seriöst mode i all ära men på våren vill jag klä mig kul, knäppt och lekfullt. Jag är oerhört tacksam över att ha ett jobb med titeln kreatör vilket innebär att jag kan ta ut svängarna ganska rejält även i min jobbstil. Roliga sneakers, klumpiga skor, konstiga små väskor och färgglada tryck känns som ett bra sätt att hantera ålderskrisen.
 
✴︎ Mitt smygande sportintresse får göra avtryck även i mina kläder. Mjuka tights och förra sommarens favorit cykelbyxor känns som ett givet inslag denna säsong. Även kepsar, midjeväskor, snabba skor och sportiga strumpor får följa med.
 
✴︎ Pricken över i får bli något på huvudet. Antingen fina håraccessoarer i form av hårspännen, stora tofsar och sjalar eller bara en fin hatt. Eftersom den svenska våren kan vara en aning nyckfull tror jag att jag ska slå ett slag för sydvästen. Både fint och praktiskt på samma gång!
 
För att smyga igång vårgarderoben lite tänkte jag haka på Just Wanna Have Fun’s Style Challenge som de ordnar nästa vecka. Varje veckodag har fått ett eget tema och jag tycker det är ett perfekt sätt att hitta nya kombinationer i sin garderob och gå lite utanför ramarna. Häng med ni också!

Spela bingo med mig

Jag har sett dessa bingobrickor cirkulera på Twitter och Instagram de senaste dagarna och blev lite sugen på att göra en egen om mig själv. Så här är helt enkelt 24 saker som är karaktäristiska för mig – en del ganska basala saker, andra lite mer konstiga.
 
julia bingo
 
Ropa till om ni prickar in en bingorad eller om ni bara vill dela hur många av dessa 24 rutor ni har gemensamt med mig. Det vore så kul att lära känna er lite bättre!

Utkast vintern 2019

Det var längesen sist, men plötsligt kändes det märkligt rätt. Att sammanställa en del av alla de där orden som samlas bland anteckningarna i min telefon. Att dela dem med er som små korta utkast, som fragment av en känsla, en händelse, en tanke. Tack för att ni läser. Här finns fler utkast för er som önskar: del 1del 2del 3del 4del 5, del 6 & del 7.
 
spår
 
must be the place
 
kvadrater
 
väderlek
 
verb
 
isvak
 
sms
 
atmosfär
 
salt
 
tält

New York några dagar in på det nya året

vintage
 
vintage
Det är början av januari och vi är i New York, kalendern har just skiftat till 2019 och konfettin fastnar fortfarande under strumporna där hemma i lägenheten. Vi går på vintagerunda i Brooklyn och tar Norman Ave där våra favoriter ligger bekvämt på rad. Jag köper en blus och en klänning och efter en stund bär vi alla på prasslande påsar.
 
grand central station
  
new york public library
 
new york public library
På eftermiddagen tar vi tunnelbanan till Manhattan. Stannar till på Grand Central Terminal och försöker fånga den massiva byggnaden med valv och stjärnhimmel på bild. Det är omöjligt. Vi fortsätter till New York Public Library och tittar på folk som studerar (och folk som bara prokrastinerar genom att spela candy crush) i de pampiga läsesalarna
 
times square
I kvarteren runt Times Square är det svårt att gå, så mycket folk i rörelse och varje rödljus blir en blodpropp i trafikvenerna. Efter en snabb titt på skyskrapor och neon slår vi oss ned på en kinesisk restaurang som serverar magiska dumplings fyllda med varm buljong.
 
anastasia
Mätta och belåtna avslutar vi onsdagskvällen på Broadway med musikalen Anastasia. Den är bra men inte exceptionell som jag råkat vänja mig vid att musikaler ska vara, kanske en orimlig förväntan trots allt. En flicka tre nivåer framför oss har ett diadem med enhörninshorn på som sticker upp likt ett spjut från raden av människohuvuden. Ömsom charmerande, ömsom frustrerande.
 
new york
Nästa dag välkomnar vi ljuset med solhälsningar i en välfylld yogasal. Det är precis så härligt flummigt och det här hade kunnat vara en scen i Girls-komiskt som mina fördomar om donation-based drop-in yoga classes i Brooklyn är. Precis vad vi behövde där och då.
 
new york
 
view
Vid lunchtid åker vi in till Manhattan och högst upp i en av skyskraporna där vi bokat bord för lunch. Kanske mer för utsikten än för maten om vi ska vara ärliga, men vi skålar i vin och låtsas att det är Eriks födelsedag eftersom den fick firas på ett försenat flyg några dagar tidigare.
 
new york
 
view
 
view
Genom kikare spanar vi på Frihetsgudinnan och det är oundvikligt att inte känna sig liten i världen när man står här uppe. Hissen som tar oss 60 våningar ner får det att susa i kroppen och jag tänker att det är både höjdskillnaden och litenheten som är orsaken.
 
9/11 memorial
Vi passerar minnesplatsen för 9/11 och stannar till en stund. De två stora hålen känns som djupa ärr på jordens yta, som en konstant påminnelse om saknaden.
 
glossier
Nästa stopp blir desto ytligare. På Glossier är allt så välförpackat och genomtänkt, som om det vore en förstklassig studie i hur man visualiserar ett varumärke och jag kan inte låta bli att imponeras. Kanske allra mest av den automatiska lilla maskinen som levererar ens beställning som på ett löpande band. Vi besöker några affärer till innan vi åker hem på kvällen och äter upp ostarna vi glömde äta på nyår tillsammans med en massa annan plockmat.
 
sandwich
På fredagen låtsas jag vara en local citizen genom att gå och sätta mig på ett fik med min dator och påbörja min slutuppgift i konstkursen. Anna gör mig sällskap och vi har två effektiva timmar innan vi ger efter för roligare saker.
 
the cauldron
 
the cauldron
 
the cauldron
Tidigt på kvällen har vi bokat en tid på The Cauldron, ett barkoncept där man iförd mantlar får blanda sina egna brygder med hjälp av magiska ingredienser och speciella verktyg. Själva drinkarna smakar ganska mycket happy hour på charter, men processen är väldigt rolig och vi räknar noga varven vi ska röra medurs eller moturs samtidigt som vi säger rätt ord.
 
italian
Efteråt möter vi upp några fler och går till en italiensk restaurang och beställer in stora tallrikar med pasta att dela på. Till sist avslutar vi kvällen på en liten ölbar med massor av specialsorter innan vi kilar hemåt.
 
bloody mary
På lördagen, som även är den sista heldagen för min del, bestämmer vi oss för att gå på brunchbio. Filmen som visas är Sleepless in Seattle, en klassiker som ingen av oss märkligt nog har sett. Vi beställer bloody marys och breakfast burritos (som jag sedan försöker återskapa hemma) och sjunker ned i de djupa fåtöljerna. Efteråt går vi på marknad men när vi inte orkar med regnet längre sätter vi oss på en bar och dricker irish coffee och spelar spel.
 
shabu shabu
På kvällen har vi bestämt oss för att äta shabu shabu, en av våra favoriträtter som kan beskrivas som en japansk hotpot där man tillagar sin mat själv i olika kokande buljonger. Restaurangen vi äter på har en såsbuffé med 27 olika såser samt en stor maskot som kommer in och sjunger varje gång någon fyller år, en ganska vanlig företeelse skulle det visa sig.
 
karaoke
Efteråt får vi feeling och hamnar på en koreansk karaokebar där vi bokar ett rum bara för att boka det igen när vi inser att en timme går alldeles för snabbt. Och även om vi hann med en rejäl söndagsbrunch innan det var dags för mig att åka hem är det euforisk skriksång i mikrofoner till Taylor Swift som får avsluta detta inlägg och så även min resa till New York.

Saker som känns som godis

Nu när halva landet tycks blivit frälsta av Marie Kondos rensningsstrategier och prylfilosofier kände jag att det var dags för lite självrannsakan. Hur tänker jag egentligen när det kommer till saker i hemmet? Vad köper jag och varför? För hypen till trots känner jag mig inte superlockad att KonMari:a hela mitt hem och det kommer nog dessvärre aldrig bli någon minimalist av mig. Min garderob andas mer utklädningslåda än säker stil och min bokhylla är full av böcker, loppisfyndade vaser och rosa kulspetspennor. Och det enda rimliga med det är väl att jag älskar i princip varenda liten sak. Så efter en kort fundering insåg jag att jag har två undermedvetna strategier:
 
1. Jag faller för saker som är lite, lite fula. En något för klumpig sko, en oklar färg på ett plagg eller en skelögd porslinshund. När det är för snyggt blir det oftast tråkigt.
2. Att handla något ska ge mig samma känsla som det var att köpa godis som barn. Oavsett om det är kläder, mat, hudvård eller inredning kan allt kännas som godis.
 
För att bevisa detta tänkte jag att vi skulle kolla på några nya saker som dykt upp i mitt hem den senaste tiden. Godis i prylform helt enkelt.
 
lampa + vas
Inredningsgodis i form av en knallgrön lampa som jag ärvt av min mormor, en liten blå loppisfyndad vas och en stor gulrosa vas från Motel a Miio. Lampan tycker jag så mycket om! Den är kul och snygg och personlig på samma gång och så påminner den mig om mormor såklart.
 
blus
Klädgodis i form av en silkesblus som verkligen är extra allt. Jag hittade den här vintage i New York och tvekade lite först men insåg sedan att prickar, kedjor, tofsar och en riktigt blingig knapp helt enkelt är så konstigt att det blir rätt. Nu är den en favorit. 
 
prickig växt
Växtgodis i form av prickiga och lila blommor. Jag har även köpt en med rosarandiga blad och en med grönfläckigt mönster. När jag såg den prickiga tänkte jag ”om min blogg vore en växt skulle det vara den här” så då var jag ju bara tvungen att ta med den hem.
 
peter thomas roth
Hudvårdsgodis i form av små mask-burkar från Peter Thomas Roth. Hur banalt det än kan låta blir jag på riktigt glad när jag öppnar badrumsskåpet och hittar dessa. Jag köpte dem i ett set på Sephora i New York, mest för att jag haft Pumpkin-masken sedan innan och älskar den, samt för att jag hört bra om Peter Thomas Rots andra masker (och ja, kanske även för att det var rea). Nu har jag masker så det räcker året ut och lite till!
 
godis
Smågodis för att ja, ibland är ju riktigt godis det enda man behöver. Och vill man addera ett uns av ordning och reda till sin lördagsmix så kan man ju alltid färgsortera det och lägga upp det fint på ett fat innan man går loss. Kram och hej från mig och mitt inre barn!
 

Kommer instagrammande och identitets-skapande vara i fokus på framtidens museum?

Jag läste en distanskurs under höstterminen som heter Att skriva om samtida konst och nu har jag precis avslutat den. Den sista uppgiften var att skriva en längre, resonerande text på ett eget tema och där valde jag att titta på dagens museum och hur vi använder dem för att bygga våra varumärken i sociala medier. Jag la upp en tidigare version av denna text på min Instagram story för några veckor sedan och då var det flera som sa att de ville läsa den i sin helhet sedan, så här kommer den för er. Har ni tankar kring ämnet får ni jättegärna lämna en kommentar, det finns ju massor att säga om detta och mina tecken var begränsade, men jag diskuterar gärna vidare!
 
 

Kommer instagrammande och identitetsskapande vara i fokus på framtidens museum?

Det är sommar, året är 2016 och på Moderna Museet i Stockholm visas Yayoi Kusamas utställning I oändligheten. Jag vet det för att jag sett affischerna på stan och läst recensionerna i dagstidningarna, men kanske främst för att i princip alla jag följer på Instagram har lagt upp bilder från utställningen. Mitt flöde har fullkomligen exploderat av selfies tagna i Kusamas Infinity Room som är fyllt av vitröda fallossymboler, de färgsprakande och prickiga pumporna har kapslats in och visats upp i digitala fyrkanter och smått ironiskt har bilderna av spegelbollarna i verket Narkissos trädgård spridits som en löpeld. Egentligen gör det mig inget. Jag brukar uppskatta att ta del av andras kulturupplevelser och dessutom är bilderna fina, de tilltalar ögat och utställningen ser onekligen lockande ut, så jag går dit och gör samma sak.
 
Yayoi Kusama, Infnity Room.
Yayoi Kusama, Infnity Room.
 
Jag minns att ungefär ett år tidigare hände samma sak under Olafur Eliassons utställning Verklighetsmaskiner. Konsten tog över de sociala kanalerna och även här var det lätt att förstå varför. De stora färgspektrumen i verket Seu corpo da obra (Your body of work) gör sig bra på bild. Eliassons vatten- och ljusinstallationer blir magiska små nedslag bland frukostbilder, söta husdjur och inredningsstilleben. När jag själv vandrar genom utställningslokalerna inser jag varför jag sett så många bilder av verken. Det blir en naturlig reaktion, näst intill en reflex, att vilja ta upp kameran i telefonen och försöka fånga det jag upplever. Inte bara för eget bruk utan också för att dela det med omvärlden. Men samtidigt som jag gör det kan jag inte låta bli att fundera på om det är för att andra också ska känna att det är fint att få uppleva eller om det främst är för att de ska förstå att jag är en sådan person som är där.
 
För även om det inte är det främsta syftet med min upplevelse av konsten så kan jag inte förneka att jag använder den som identitetsskapare. Som en del av det samhälle vi lever i idag, när vi ständigt bygger bilden av oss själva genom sociala medier, så är självklart den kultur vi konsumerar en bit av det hela. Vad jag visar upp för mina följare och hur jag gör det säger något om mig och min personlighet och blir i sin tur även en förlängning av konstupplevelsen och verket i sig.
 

Konceptmuseum som gör succé

I samma tidsperiod som Kusama ställs ut i Stockholm så slår Museum of Ice Cream upp sina dörrar på Manhattan i New York. De beskriver sig själva som ett museum inspirerat av lekfullhet, fantasi och glass med avstamp i grundaren Maryellis Bunns barndomsdröm om att få dyka ned i en pool full av strössel. På kort tid ringlar köerna långa till museet och människor i alla åldrar interagerar och dokumenterar de olika miljöerna som får stor spridning i sociala medier. Att Museum of Ice Cream är en kommersiell succé med sitt biljettpris på 38 dollar råder det ingen tvekan om, den stora frågan är kanske om det ens är ett museum? För tittar man närmare på deras beskrivning av sig själva hittar man inga verkbeteckningar eller konstnärer, däremot ett antal designers och ”experiental producers”.
 
Museum of Ice Cream, San Francisco. Foto: Katie Gibbs, 2017
Museum of Ice Cream, San Francisco. Foto: Katie Gibbs, 2017.
 
I artikeln The Millennial Walt Disney beskriver tidningen New York Magazine företeelsen så här: ”Museum of Ice Cream är inte ett museum. Det är snarare en labyrint av interaktiva, nästintill hallucinerande, utställningar med godis som tema: färgglada rum med smickrande belysning som bland annat inkluderar en grotta av kandisocker, en enhörning och en pool fylld av regnbågsfärgat strössel, alla numera kända från Instagram. Det finns oändliga bakgrunder för att ta fina selfies. Det är som ett spökhus för digitala nomader, en feberdröm orsakad av Willy Wonka.”
 
Året därpå öppnar ytterligare ett konceptmuseum som kommer att göra succé. Color Factory var tänkt som en månadslång interaktiv utställning för att hylla färg och kreativitet men finns nu permanent på flera platser i USA. Även här är det fotogeniska, färgstarka miljöer som visas upp för de köande besökarna som slussas runt metodiskt. Må hända att man presenterar både verk, konstnärer och kreatörer till skillnad från Museum of Ice Cream, men frågan är om besökarna på plats ens hinner uppfatta detta när de är upptagna med att fotografera sig själva och varandra i de lekfulla miljöerna?
 

Interaktivt och visuellt – men till vilket pris?

Att det kommit att bli en trend med interaktiva, visuellt tilltalande utställningar och museum går tydligt att fastslå, men frågan är vad de gör med oss som besökare och konstkonsumenter? För när gränserna suddas ut mellan vad som är konstverk och bara härliga fotomiljöer, förloras också en del av konstens värde och integritet. Till skillnad från Museum of Ice Cream och Color Factory så har de flesta av verken i Yayoi Kusamas och Olafur Eliassons utställningar skapats innan förekomsten av Instagram och sociala medier och även om de kan rymma en uppmuntran till interaktion och dokumentation så sker det på en nivå som är långt ifrån lika basal som den i Color Factorys ljusblå bollhav eller Museum of Ice Creams bubbelgumsrosa fotoväggar. Samtidigt kan också den här typen av starkt visuella och interaktiva utställningar öka lusten för mer ovana konstkonsumenter att ta sig till museum och därmed fungera som en inkörsport till ett växande konstintresse, vilket i sig självklart är en vinst för kulturen.
 
Förmodligen är det bara en tidsfråga innan vi får se det första konceptmuseet i Sverige, även om jag personligen är långt ifrån övertygad att jag vill ha det här. I alla fall inte som konkurrent till de mer traditionella museerna. För om det ska sätta standard för hur vi konsumerar konst i framtiden, så tror jag att vi är ute på djupt vatten. Konsten kan nämligen inte ha som uppgift att bara vara färgsprakande, inbjudande och fotovänlig. Den måste få vara ful, provocerande, svårdokumenterad och allt däremellan. Annars blir det både hämmande och farligt för kulturlivet och vi riskerar att urvattna våra framtida konstupplevelser totalt.
 
Samtidigt måste jag acceptera att den instagrammade, identitetsbyggande konsten trots allt är en tydlig symbol för den tid vi lever i och förmodligen är här för att stanna under ett antal år. Att konsten skulle exkluderas helt från vårt mediala och sociala samhälle som ständigt byggs av våra digitala personor är en omöjlig tanke och så länge det är vi som anpassar oss efter konsten och den inte efter oss och vår selfiekultur så tänker jag vi befinner oss på en rimlig nivå. Trots det kan jag inte låta bli att dra en lättnadens suck när jag ser mängder av folk vallfärda till nyöppnade Nationalmuseum för att konsumera 1700-talskonst, marmorskulpturer och antika vaser och stoltsera med det i sociala medier. Må det kommande årets museibesök bestå av mer svåranalyserade saker än strösselhav och färgpaletter, det mår vi nog alla gott av.