Jag försöker minnas första gången jag var på Hästö. Jag skulle gissa att det var sommaren mellan nian och gymnasiet. Knappt ett år efter att vi lärt känna varandra, ja knappt ett år efter att ni stegat in i vårt högstadieklassrum och vi bestämde oss för att ”de där skulle vi bli kompisar med”. Sagt och gjort. Drygt tio år senare är vi tillbaka. I en ny konstellation men med samma grund. Och Hästö är sig likt. Den snirklande stigen uppför berget känns bekant under mina fötter. Solnedgången som fyller hela rummet med ett gyllene ljus är fortfarande lika magisk. Och kylskåpet är som alltid belamrat med vällagrad ost. Det är så det ska vara.

 

Vi tillbringar två dygn här en helg i augusti. Två dygn som jag önskar vore mycket längre, för slutet på dem markerar ett uppehåll som jag inte vill kännas vid. En flytt till ett fjärran land, en annan kontinent, ett gigantiskt hav mellan oss. Igen. Och ja, det har hänt förut och vi klarade det då, så vi kommer klara det nu.

 

Jag rensar undan tankarna på det som komma skall och försöker fokusera helt och hållet på vad som är nu. Båtens motor som skär igenom vattnet. Walles bruna päls under mina fingrar. Stora pastamiddagar med drivor av parmesan. Den bitande kylan från havet när vi med jämna mellanrum lämnar bastun för ett dopp. Våningsängen som knarrar varje gång någon rör sig. Kräftskivan som blir kräftrave med Sandstorm på högsta volym och sedan ett dansgolv både ute och inne där vi skriker med till samma låtar som för en evighet sedan och hela världens hunger samlad i miiiig. För att i nästa dag bli fjorton omgångar yatzy och slummer i soffan. Mer kaffe tack och säsongens sista solnedgång på Hästö. Men du återvänder snart och då åker vi hit igen, precis som vi gjort sedan den där sommaren mellan nian och gymnasiet. För här är allt precis som vanligt.