Jag minns alla växterna och hur min mamma brukade ta på dem

Väntrum hos tandläkaren, den långsamt slingrande kön på Posten, en lunchrestaurang någonstans längs E4:an. Samma offentliga platser, samma marmorerade fönsterbrädor, samma småvissna krukväxter. Och så mammas fingrar där. Snabbt framme för att knipsa av en torkad pelargonblomma, plocka ett brunt blad på en saintpaulia.

”Sluta, det är pinsamt”, väste den tonåriga Julia alltid. ”Man kan faktiskt inte gå och peta på andras växter hur som helst”. Men det var som att mamma drogs till de där vissna bladen, en instinkt att göra fint, sköta om och se till att varenda liten begonia skulle må bra.

Då förstod jag inte alls – nu är jag likadan. Det tar emot att säga men det är sant. Från att vara helt ointresserad av blommor och trädgårdar har ett intresse långsamt vuxit fram. Det började mikroskopiskt sakta när jag flyttade hemifrån men tog egentligen fart på riktigt när jag blev med både balkong och tre långa fönsterbrädor att fylla med liv.

En stickling blev till flera, känslan av att driva fram något nytt var triggande. Plötsligt kunde jag få saker att blomstra, jag såg nya frön gro och långa rötter slå rot. Jag har alltid trott att jag inte haft gröna fingrar, men faktum var att jag aldrig testat på riktigt.

Och igår kom jag på mig själv. Sittandes på vardagsrumsgolvet omgiven av krukor, jord och gröna blad, i full fart med att plantera om alla mina växter. En skvätt näring i vattnet, en större kruka, ny och bördig jord. Så mindes jag alla växterna och hur min mamma brukade ta på dem. Jag förstår henne så väl. Nu är vi två om att plocka bort vissna blad på offentliga platser.

Om Plura var vegetarian

När jag lagar mat gillar jag att göra det ordentligt, gärna från grunden och omsorgsfullt. Mest för att det blir så mycket godare då och för att jag kan uppskatta att det tar tid när jag väl ställer mig i köket. Sen lagar jag hellre mycket mat från scratch och äter samma sak ett tag än att laga något snabbt och nytt varje dag, ska det va så ska det va, liksom.

En rätt som man märker extra stor skillnad på om man gör den själv vs om man tar lite genvägar är den klassiska pyttipannan. Den kan antingen vara supergod eller riktigt tråkig om man väljer påsvarianten. Trots det är det varken komplicerat eller dyrt att laga, alltså helt klart att lägga lite extra kärlek på. Min favoritpyttipanna är den här rejäla, vegetariska varianten med kantareller och massor av persilja. Jag tänker lite att det känns som något Plura skulle kunna trolla fram i sitt kök.

Till två stora portioner använde jag:

5 mellanstora potatisar

2 morötter

½ blomkålshuvud

1 rödlök

2 nävar kantareller

½ kruka persilja

2 ägg

Smör eller rapsolja att steka i

Salt och peppar

Själva tillagningen är väldigt enkelt. Först och främst, skala allt som behöver skalas. Tärna det sedan i småbitar och stek i en panna i den ordningen som allt blir klart (först potatis och morötter, sedan blomkål, sist kantareller och rödlök). Smaka av med salt och peppar, ös över persilja och servera med ett stekt ägg på toppen. Ätes med fördel på balkong i söderläge med en öl till, precis som Plura skulle gjort.

Monday motivation 28

Nämen hej! En gammal prickbloggs-klassiker är tillbaka, nämligen Monday Motivation. Jag började ju med det någon gång förra året och publicerade sedan ett inlägg varje måndag med någon form av inspirerande citat (obs ej carpe diem) tillsammans med en kort reflektion. Vad jag vill minnas blev det ganska uppskattat så nu tänkte jag sparka igång traditionen igen. Dessutom känns det som att det passar extra bra så här i hösttermin- och nystarttider.

Eller hösttermin, jag vet inte, ordet tar lite emot att säga. För mig är det nämligen inte höst på ett bra tag. Trots att den där sommarvärmen tycks ha lämnat oss och semestern börjar lida mot sitt slut för de flesta så är jag inte riktigt överens med hela vurmandet för hösten som pågår nu. För mig är augusti en sommarmånad och det tycker jag den ska få vara. Därför vill jag att vi lugnar oss lite med nystarter och höstprojekt och självförverkliganden. Vi har nämligen jättemycket tid till sånt i både september och oktober. It ain’t over ’til it’s over som Lenny Kravitz säger. Eller sommaren är inte slut förrän augusti är slut som jag säger.

Därför tänkte jag maxa de sista veckorna av augusti och fylla dem med sensommarsaker. Här kommer en liten lista på sådant jag vill hinna med:

· Gå på Popaganda

· Äta kräftor

· Ta ett sista kvällsdopp

· Äta nyskördade tomater från min balkong

· Planera höstens Tokyoresa

· Laga en riktigt god kantarellmacka

· Åka på skördemarknad

Om glitter, lördagen och folk på Trädgården

Tjena tjena från söndagsångestens högkvarter i Skärmarbrink. Jag sitter här med en låda glass, håret i en boll på huvudet, en vän på andra sidan luren (luren? Sånt 90-talsord!) och kontemplerar över livet utan att egentligen komma fram till något.

I total avsaknad av skönhet idag tänkte jag att vi istället skulle titta på hur jag såg ut igår. Planen för kvällen var: middag på Bananas → heja på deltagarna i Midnattsloppet → stöka runt på Trädgården. Den fullföljdes utomordentligt kan jag meddela. Att klä sig efter de tre ovanstående aktiviteterna var desto svårare men inspirerad av OS-gymnasternas strassprydda, tighta bodys tog jag fram det mest glittrande plagget i min garderob. Kombinerat med sparka grus-vänliga kängor, min svarta mockajacka som nog sett alltför mycket vid det här laget och en liten silverväska som en gång beskrevs som ”innerpåsen till ett bag in box-vin” (jag blev mycket sur då, nu i efterhand är det mest kul), var looken *fulländad*.

Eftersom min kompis som jag skulle möta upp var lite sen hade jag typ hundra år på mig att göra mig i ordning. Jag lade således onödigt lång tid på att locka håret (det var spikrakt när jag kom hem sen) och tricksade med ögonskugga. Sånt som är kul när man har oändligt med tid och som resulterar i att jag knappt kände igen mig själv. Som tur var gjorde alla andra hundra pers jag sprang in i på Trädgården det. Och by the way, man tänkte kanske att det skulle vara lite, lite mindre folk och lite, lite ”osnyggare” folk nu när halva Stockholm invaderat Göteborg och Way Out West? Men icke. Har nog aldrig sett så många med fördelaktigt utseende någon kväll där innan. Dessutom, 70/30 majoritet snygga män. Ens WOW-FOMO lindrades ju lite där och då i alla fall.

Nåväl, det var ett litet sidospår! Nu, åter till glasslådan och söndagsångesten. Förresten, vad gör ni idag, förutom att läsa den här bloggen? Låt mig veta, jag är genuint intresserad av era söndagssysslor. Taco hej!

God morgon från soffan

Hej från soffkanten! Här sitter jag under mitt fluffiga täcke och äter frukost. Mina föräldrar sov över hos mig i natt för att ha närmare till Arlanda då de skulle flyga tidigt idag. Så då lät jag dem ta min ganska stora säng och parkerade mig själv på soffan i natt. Tycker det är väldigt mysigt, dels för att min soffa är rätt skön att sova i men också för att det är spännande att sova på ett nytt ställe. Jag känner mig lite som ett barn när jag gör det. Jag tror dessutom det är ett väldigt enkelt och bra sätt att trigga sin kreativitet, att göra något lite annorlunda mot hur man brukar, även om man bara är hemma. Så testa att sova på soffan eller balkongen, ät middag på en filt på golvet eller sätt dig och spela gitarr i badrummet för att testa akustiken där. Det får bli dagens kreativitetstips!

Jag håller på och fixar och trixar lite här hemma. Just nu är jag på jakt efter ett nytt soffbord då jag känner att detta inte passar helt hundra i den här lägenheten. Och så har jag låtit min soffa bli blå som ni kanske ser? Fördelen med att ha en ganska vanlig Ikea-soffa är ju att de ofta har utbytbara klädslar och nu släpptes en ocean-blå variant med lite sammetskänsla som jag fastnade för. Billigare än att köpa en ny soffa och ett snabbt sätt att förändra rummet. Så här såg den ut innan.

Frukost, klocka, dator och bok inom nära räckhåll. Då klarar man sig fint ett tag. Har dessutom den här nya Bon Iver-låten i högtalarna. Ett perfekt lördags-soundtrack.

Idag fick frukosten bestå av nektarin, kaffe och två mackor. Den ena med brie, persilja och balkongodlade tomater. Den andra har leverpastej och saltgurka på sig. Just den här vita saltgurkan är en grej som jag kan sakna i Stockholm. Jag hade ingen aning om det innan men tydligen finns det främst bara i Östergötland där jag är uppvuxen. Samma sak är det med min favoritsenap Korvgubbens finsenap som jag letade mig galen efter i butikerna här uppe innan jag insåg att det var en lokal delikatess. Därför blev jag extra glad när mina föräldrar överraskade mig med både saltgurka och senap från hemtrakterna igår kväll, bästa presenten. Hoppas ni får en fin lördag!

Hur man går vidare

Citat från Bodil Malmsten

När jag satt på tunnelbanan på väg hem idag så kollade jag om jag fått några nya kommentarer i bloggen och såg denna från Chrissy: Jag läste din blogg förra året när du och din pojkvän gjorde slut. Du skrev så fint och hjärtskärande. Blev i förrgår dumpad av mitt livs kärlek sen fyra år tillbaka. Vill bara dö och fattar inte hur man kan gå vidare. Kan du snälla berätta hur du har gjort? hur blir man stark ensam? tack för så bra blogg<3

Jag har tänkt göra ett sådant inlägg tidigare, men sedan lagt det åt sidan för det kändes inte helt relevant för mig här och nu. Hjärtesorgen är ju liksom så långt bort och jag är ur den och både starkare och gladare. Men nu, efter att ha fått kommentaren ovan, så satte jag mig ned och skrev ner några av mina tankar och insikter. Kanske är det till och med till nytta för några fler. Chrissy, ta hand om ditt hjärta, du kommer klara dig!

Hur man går vidare – eller: hur jag gick vidare

· Ring en vän, be hen komma till dig eller åk hem till vännen. Sätt er på golvet tillsammans. Bryt ihop, gråt om du orkar. Prata om du vill.

· Öppna en ny sida i anteckningar i mobilen. Skriv ner allt du känner som du inte kan hantera. Oavsett om det är ”FUCK FUCK FUCK” eller långa reflektioner om stunder ni delat.

· Boka in något att se fram emot. En resa, en konsert, en utflykt. Vad som helst. Planera in så mycket saker du orkar (utan att det blir som att du flyr från allt jobbigt) och gör det gärna med vänner som står dig nära.

· Snöa in totalt på ett ämne. Vila tankarna i hjärnan genom att fokusera på något helt annat. Jag satt i två dagar och lärde mig allt om flygplan: vilket säte som är det bästa, hur man packar ett optimalt handbagage, vad som ingår i business class på de allra lyxigaste flygen osv.

· Tillåt dig att vara ledsen. Tillåt dig att vara arg. Tillåt dig att inte känna något alls. Ibland orkar man bara inte det och det är okej.

· Gör en break-up-playlist och lyssna på den så mycket du orkar. När du inte orkar mer och ligger vaken om nätterna och inte kan sova, lyssna på den här spellistan med americana på låg volym.

· Var egoistisk. Fokusera på dig själv, dina behov och dina känslor. Du får det. Oavsett om beslutet var ditt, gemensamt eller om du blivit dumpad, så måste du komma ihåg att du är bra och nu är ditt mående det allra viktigaste.

· Ät mat, det är lätt att glömma bort när man mår dåligt. Det behöver inte vara avancerade grejer, köp det du är sugen på. Eller be en kompis laga åt dig om du inte orkar.

· Var snäll mot hjärtat. Utsätt det inte för onödig turbulens. Omge dig med personer som får dig att må bra, på riktigt.

· Bestäm hur ni ska höras och sätt upp regler. Vi hade en regel som tillät ”pappa-sms”, typ: ”Nu har jag landat i Tokyo. Allt gick bra.” Det som är så bra med sådana sms är att pappor väldigt sällan skickar dem halv tre på natten och deklarerar hur mycket de saknar någon (och det ska man undvika).

· Ha tålamod. Det kommer långsamt, långsamt bli bättre. Ibland kanske det känns som att det blir sämre, men på det stora hela så blir faktiskt sakta men säkert bättre.

· Till sist, en liten reflektion:

Nu är jag kanske krass, men jättemycket av sakerna man gör i en relation gör man av vana. Särskilt om man varit tillsammans ett tag. När relationen tar slut så känns det ju extremt jobbigt men jag tror det till stor del beror på att det är ett gäng vanor som upphör. Man brukar säga att det tar (minst) 21 dagar att bryta en vana och det är ett bra riktmärke. Stå ut i tre veckor så inser du att det känns lite, lite bättre. Behovet av att sova bredvid någon, ringa en viss tidpunkt eller ha någon som möter en när man kommer hem, kommer ha dämpats eftersom det är en vana du sakta gör dig av med. Skilj ut vad i ert förhållande som ni gjorde av vanor och vad som var rena känslor, så tror jag det blir lättare att komma ur det. När man sen sitter där på kvällen och ”bara vill skicka ett godnatt-sms” så kan man inse att viljan till att göra det främst beror på att man alltid brukade göra det, inte att man verkligen hade något särskilt att säga.

Mer läsning på temat:

Sandras (numera) klassiska Att komma över någon-inlägg

Sommaren är slut. Vi är slut. Allt är slut.

Tre torsdagstips

Alla goda ting är tre – så även tipsen jag har till er just nu. Denna gång blev det lite extra fokus på snygga och inspirerande bilder och personer (vill ni ha musiktips så kan jag rekommendera den här listan). Nu kör vi!

Ett

Först ut, ett av mina favoritkonton på Instagram just nu: @frodolino1970. Ett ganska litet konto men med väldigt fina bilder från ägarens funkishus i Stockholm. Jag älskar alla fina detaljer och material och är alltid lika snabb på like-knappen när en bild därifrån dyker upp i mitt flöde. In och följ!

Två

Min feed domineras främst av bloggar skrivna av vassa kvinnor men ett undantag är tips nummer två: Erics blogg smdlnd. Den är som en liten guldstjärna på blogghimlen och extremt välskriven och snygg. Dels är Erics bilder otroligt fina (hans vardagsbilder är liksom i en helt annan dimension än hos en vanlig människa) och så är hela blogglayouten väldigt genomtänkt och stilsäker. Efter ett besök därinne känner jag mig alltid 1. sjukt inspirerad och 2. lite knäckt över att min egen blogg ser ut som en plottrig anslagstavla i jämförelse.

Tre

En av mina kunder jag jobbar mest med på reklambyrån är Reebok och under tiden jag varit på semester så har de gjort ett fint samarbete tillsammans med sneakersaffären Naked i Köpenhamn. Jag tycker den här kollektionen är himla snygg och stilren, särskilt gillar jag den vita collegetröjan. Höga vita strumpor i sneakers är ju också en favorit sen tidigare och om bara sensommarvärmen kunde komma tillbaka så skulle jag använda det ännu mer.

Lunchbox

Få saker signalerar ju vardagens återkomst mer än matlådan. Helt plötsligt står man där på kontoret i kö till mikron och inväntar de efterlängtade pipen. Ganska ocharmigt och uttråkande, ja. Men vet ni vad? Jag älskar faktiskt matlåda. För bara tanken på att behöva lägga 95 kronor på någon menlös sallad flera gånger i veckan gör mig deprimerad. Och trots att jag jobbar i Stockholms innerstad så är inte lunchutbudet roligare än att man hinner avverka sushi, hamburgare, sallad, dumplings, meze och pasta för att sedan behöva upprepa sig. Även om jag rent ekonomiskt skulle kunna äta ute varje dag, om jag verkligen ville, så har jag absolut ingen lust med det. En eller två gånger i veckan räcker gott och väl och jag lägger hellre de där kronorna på att laga extra goda middagar.

Senast jag var på Ikea passade jag också på att köpa ett gäng nya matlådor i glas. Inte främst för att jag är rädd för plast, då finns det grejer jag är mer rädd för (Donald Trump till exempel), men det känns ju lite extra bra. Dessutom är de ju mycket snyggare än den där vita plastvarianten som blir missfärgad efter en omgång tomatsås och aldrig går att få ren igen. Och som en bonus tänkte jag att om jag köper dessa, lite mer rejäla, så kanske jag inte tappar bort dem första veckan på kontoret igen. Vi får väl se om jag lyckas… Nu ska jag slänga in min box med black bean tacos (recept från Lovisa) i kylen och längta efter morgondagens lunchtimme. Länge leve matlådan!

Bröllopstal till A & M

Som tidigare nämnt så gifte sig ju min bror i helgen och alldeles snart ska ni få se fler bilder ifrån bröllopet! Men tills jag hunnit gå igenom alla tänkte jag att ni skulle få en tjuvkik på hur mitt tal till Alfred och Martina lät. Att hålla tal som syster är ju kanske inte en självklarhet men jag kände att jag ändå ville ta tillfället i akt och säga några ord. Det blev ett ganska kort och personligt tal som lät ungefär så här (plus en liten introduktion och några avslutande ord som fick bli mer improviserade):

När jag var drygt tre år fick jag en bror. En brunögd, busig och fullkomligt charmerande lillebror – något som jag är väldigt glad för idag. Men jag såg det inte bara som att jag fick en bror. Det var också lite som att jag hade fått en elev. Och för någon som älskade att leka skola så var det ju självklart drömmen.

Tidigt försökte jag lära dig allt jag kunde. Hela alfabetets bokstäver med hjälp av en djurprydd plansch och en linjal till pekpinne. Jag visade hur man kunde bygga kojor under skrivbordet i källaren och var i skafferiet kakorna fanns. Jag hejade på dig om vintrarna när du åkte runt huset på ett par gamla träskidor med ständigt glappande bindningar. Och jag lärde dig att man helst ska låta bli att fråga pappa hur det egentligen går med företagsdeklarationen i maj månad.

Jag var, och är, en av dina storasystrar och jag tog min roll som lärare, coach och beskyddare på största allvar. Men det är underligt det där. För trots att jag fortfarande är tre år äldre och fortfarande gillar att få lära dig nya saker, så är det som om mina uppgifter ändrats.

En dag kom du hem och hade programmerat en app, utan att jag hade en aning om hur du egentligen lärt dig det. Helt plötsligt kunde du köra bil med släp och segla stora båtar. Du introducerade mig för en fantastisk person vid namn Martina, och jag förstod snabbt att hon något alldeles extra. Och i vintras så ställde du dig på ett par skidor igen, men den här gången fick jag inte heja på dig när du åkte runt, runt huset. Istället for du nio mil mellan Sälen och Mora som om det vore den mest självklara saken i världen.

Nu för tiden lär du dig saker på egen hand och när du inte gör det, är det du som istället utbildar mig. Dessutom har du fått en ny coach vid din sida och det finns ingen jag hellre lämnar över detta uppdrag till, än till dig Martina. Du kommer göra ett strålande jobb, det är jag säker på.

Alfred, med tiden så har våra roller skiftats. Det finns något fint i det – att först få lära och sedan få läras. Och idag har du lärt mig en sak till. Kanske det viktigaste av allt. Vad riktig kärlek är och hur fint det är att få dela den med någon annan, hela livet ut. Tack för den lektionen. Ni två är underbara och jag älskar er.

Dan före dan

Ni vet dagen innan julafton? Det bor ett visst pirr i kroppen. En vibrerande känsla blandad med lätt stress, för plötsligt är det tusen saker som ska hinnas med innan nästa dag är här. Koka knäck, slå in paket, klä granen… Alla förberedelser ska landa innan man kan krypa till sängs och vakna upp till julafton.

Precis samma pirr har funnits i min kropp idag. Den där stress-peppande känslan dagen före något stort. Och jag har gjort 600 snittar, hängt upp ljusslingor, strukit min klänning, övat på tal och sisådär tusen saker till. Nu återstår bara att sova och i morgon vakna upp till en högtidsdag.

För i morgon gifter sig min bror. Då blir Alfred + Martina lika med sant. Och det lär bli gråtfest och skrattfest och en dag fylld med kärlek från alla håll och kanter. Långt mycket bättre än julafton om ni frågar mig. Hurra för kärleken! ♥