Julia Eriksson – Sida 53

Sonett för sommarnätter

En av mina favorituppgifter i skrivkursen jag precis avslutat (mer om den här) var att skriva en sonett. Till en början tyckte jag det var oerhört krångligt och jag satt och räknade stavelser och slet med femtaktiga jambiska strofer, men till sist föll det ändå på plats och jag blev ganska nöjd med resultatet. Kanske för att jag skrev om något jag själv kan relatera till och för att det blev en fin kontrast att ta en så modern plats som Trädgården och sätta in den i ett format som oftast för tankarna till Shakespeare.

Och tänk, när jag skrev den i januari kändes allt detta oerhört långt borta, men nu är vi där. I sommarnätterna.

Sen sist

Idag skickade jag in mina sista inlämningsuppgifter i skrivkursen. Sen sprang jag fem kilometer i skymningen, genom Gamla Enskede, förbi Skogskyrkogården och längs blommande syrenhäckar. När jag kom tillbaka hem kände jag mig trött och glad och klar. Det finns så mycket jag vill göra, så många saker jag vill säga, någonting som liksom spritter i mig. Men först tänkte jag att vi skulle titta på vad som hänt sen sist. Sedan början av maj någon gång, när värmen kom hit.

Träden på min gata blev knallrosa och omöjliga att gå förbi utan att fotografera.

Jag blev sugen på sommarmat och lagade matjessill med kokt potatis, gräddfil, gräslök, rädisor, rödlök och skirat smör. Sen dess har jag ätit det tre gånger till. Och snart kan man dessutom byta ut potatisen mot färskpotatis, hurra!

En solig lördag åt jag frukost på min balkong.

Och på kvällen gick jag på inflyttningsfest hos Julia och Erik i Kristineberg. Vi följde solnedgången från deras terass.

Om vädret är fint och jag har gott om tid så brukar jag promenera hem från jobbet. Här var jag tvungen att stanna till på söder för att fånga bladen från körsbärsträden som snöade ner över mig.

Eftersom vårt kontor ligger högst upp i ett hus med rätt tveksam ventilation blir det väldigt varmt under sommardagarna, därför fick jag i uppdrag att springa och köpa glass åt alla.

En annan dag packade jag ner en omonterad halloumiwrap i min matlåda. Med rödkål, mango, granatäpple, koriander, stekt grönkål, halloumi och srirachamajo.

Dagen före kristi himmelsfärd var jag hemma hos Sofie på kvällen och spanade på segelbåtar och drack bubbel. Precis när vi öppnat andra flaskan började det brinna och smälla rejält i buskaget här nedanför så vi fick larma på brandkåren som kom och släckte allt medan vi stod som två pensionärer och spanade från balkongen. Det var dock ingen större skada skedd, som tur var.

I början av året utsåg jag ju 2018 till swissens år, så självklart har jag ätit marängswiss även i maj.

Jag har också gått på fotboll. Först IFK Norrköping (♥) mot Hammarby och sedan Djurgården mot Malmö. Den sista matchen spårade ur rätt rejält… Halvnakna män som står och brölskriker i grupp och kastar brinnande föremål är verkligen inte mina favoriter.

Desto finare är alla blommande träd som dyker upp hela tiden. Dock är jag lite stressad att den bästa tiden, den mellan hägg och syren, redan är över. Det gick så fort!

En fredag tog min kollega Katinka med sin corgivalp Esther till kontoret.

Resten av den eftermiddagen hade jag lite svårt att fokusera på något annat än hennes söta lilla tunga, den mjuka pälsen och de stora öronen…

På kvällen gick jag till Gröna Lund för att se Magnus Carlson (obs från Weeping Willows, inte Barbados) tillsammans med Sandra, Madde och 95 % medelålders par.

Stockholm visade sig från sin bästa sida och det var verkligen en så fin kväll.

Dessutom köpte jag gröna kortet så jag kan gå tillbaka till Gröna Lund flera gånger i sommar. Jag är lite sugen på några karusellåk.

Förra lördagen tog jag och Madde båten ut till Fjäderholmarna.

Där drack vi prosecco, åt matsäck och spelade yatzy på klipporna.

Samt tog årets första dopp! 12 maj alltså, rekordtidigt för min del och ändå inte outhärdligt kallt.

Jag har också letat mig ut till Plantagen i Farsta och handlat en massa nya växter till min balkong. Mest saker man kan äta, som tomater, grönkål, basilika, gräslök, persilja, purjolök och rabarber.

En kväll förra veckan satte jag mig uppe på Mariaberget och läste.

Däruppifrån har man verkligen Stockholms bästa utsikt. Så kär i den här staden just nu.

Och slutligen så har vi min frukost i söndags. Amerikanska pannkakor med karamelliserad rabarber (från balkongen!) och glass.

En sen kväll i maj

Klockan är tio över tolv och jag har fortfarande balkongdörren öppen. Värmen har lagt sig som en filt över stan, bäddat in den i tjocka lager av syrentung doft och hettande sol. Den gör oss gott. Det är som att alla lever lite mer nu.

Ikväll efter jobbet köpte jag smågodis för tolv kronor och gick och satte mig i Ivar Los park. Jag hade lovat mig själv att läsa ut en bok och hemma får jag ingen ro, det finns så mycket som stör. I en och en halv timme satt jag där själv under ett träd och vände blad. Folk omkring mig picknickade, cavaflaskor poppades, pizzakartonger veks upp. Jag trivdes bra i deras sällskap även om jag var där på egen hand. Själv men inte ensam, tänk att det kan vara sådan skillnad. Jag borde göra den lästimmen till en vana.

På måndag gör jag den sista stora inlämningen i min skrivkurs. Sedan har jag vips läst 30 hp kreativt skrivande och får gå på sommarlov, även om det är ganska många veckor kvar till min semester. Jag har gillat att plugga vid sidan av jobbet. Det har varit tidskrävande men oerhört stimulerande. Någonstans inom mig har jag också börjat nära en rädsla för att bli intellektuellt och kulturellt förslappad, för att samhället numera kräver så lite analys av en och för att man ständigt är van vid saker som bara ska vara fina eller roa en. Inget får kännas komplicerat längre, allt ska vara self love & feel good. Då är det bra med en kurs som ser till att man måste reflektera kring 1800-talsromaner och skriva sonetter. I alla fall behöver jag det motståndet i mitt liv.

Sämre effekt har det dock fått på bloggen. Jag har kommit på mig själv med att sakna den (och er!) flera gånger, samtidigt som den verkligen inte har hunnits med just nu. Kanske är det formatet med långa, välarbetade inlägg som gör att det känns extra krävande? Inom mig bor en liten nyfikenhet där jag skulle vilja testa att ha den mer som en anteckningsbok. Ibland med bildrika och noga formulerade inlägg, ibland med bara någon textrad, en låt jag gillar extra mycket eller ett foto jag fastnat för. Kanske är det värt att testa. Vi får se.

Nu är klockan halv ett och jag har ännu inte stängt balkongdörren. Innan jag somnar ska jag läsa en novell av Tjechov och i morgon ska det bli tjugoåtta grader varmt. Försommaren är här nu.

Födelsedagsresan till Paris – del II

Hej från en lördag i Paris när det var trettio grader varmt och solen sken på mig och min syster. Det här är vad vi hittade på!

Efter att ha botaniserat ordentligt i hotellfrukosten bestämde vi oss för att gå i butiker. Vi började på Merci som bara låg ett kvarter från vårt hotell, sedan in på Bonton, lite strosande längs matmarknaden, in på alla ställen som såg fina ut och så vips stod jag nyförälskad framför en glassformad neonlampa. Den förälskelsen skulle dock bli kort eftersom jag bara några minuter senare upptäckte samma slags lampa fast i formen av en banan. ”Måste. Ha.” tänkte hjärnan. ”Måste. Motiveras.” väste plånboken. Och sedan dividerade de en kort stund innan hjärnan vann och bananen fick flygas med hem till Sverige.

Vi traskade vidare, förbi République och mot Saint Martin-kanalen. Jag älskar att promenera omkring i storstäder, så länge man har gott om tid och en bra karta är det det överlägset bästa sättet att upptäcka nya saker på. Som den här jättestora spegeln som satt på ett hus där jag var tvungen att stanna för att dokumentera oss två. Systrar i jeans solglasögon & sneakers.

Vid 13:30 hade vi ett bord bokat på restaurangen Robert som jag hittat via Elin Unnes Instagram (det är hon som skrivit boken Paris för foodisar). Den var ganska tom på folk förutom ett par med en jättegullig tax och en tjej som verkade känna kockarna. Kanske var alla fransmän ute i parkerna och åt baguette denna soliga dag, vad vet jag? Jo, en sak vet jag säkert och det är att maten vi åt var jättejättegod. Och i vanlig ordning minns jag inte exakt vad allt innehöll (rimligt att jag kommer ihåg tiden för lunchen men inte maten), men jag åt först en liten himmelsk råbiff och sedan en pasta och på icke-franskt vis drack vi öl till vilket kockarna tyckte var kul. När Vendela visade den sista bilden här som hon tog på mig var min första reaktion ”men, jag ser ju riktigt trevlig ut!”, vilket kanske säger något om hur jag är van att se mig själv porträtterad på bild. Men så har jag ju också kämpat med ett resting bitch face sedan födseln så det sätter ju sina spår…

Efter lunchen gjorde vi ett besök i Brâncușis ateljé som står öppen för allmänheten. Där kan man se exakt hur det såg ut när han skapade sina skulpturer, inklusive det lilla loftet där han sov. Ska jag vara ärlig var det för mig mer en plats som var härlig för ögat (och kameran) än vad den var superintressant, men det kan också ha varit kombinationen av matkoma och värme som gjorde oss lite slöa för intrycken. Fint att se var det i alla fall och definitivt värt ett stopp om man har vägarna förbi.

För att avrunda dagen gick vi till Seine, luktade på alla blommorna på blomstermarknaden, köpte glass och satte oss längst ut på en liten gräsplätt i solen. Efter turistfoto och promenad över Pont Neuf tog vi sikte på hotellet igen. Där mellanlandade vi innan vi på kvällen gick ut och åt falafel på ett ställe i närheten och satt och skrattade åt allt och inget på en vinbar i Marais. Men det fick bara dokumenteras på detta vis, något ska man ha sparat i sitt minne också.

Att handla åt sitt inre barn

Jag minns inte vem som stod bakom uttalandet, men jag läste en gång att för att nå fram till sin riktiga stil så ska man köpa plaggen och accessoarerna man älskade som barn. Att helt enkelt backa ett gäng år i tiden och stanna upp vid sjuårsåldern ungefär, för redan där läggs grunden till ens smak. Det här tankesättet har jag återkommit till gång på gång och jag tror verkligen det ligger något i det.

För visst finns det något härligt i de där plötsliga blixtförälskelserna man kunde drabbas av som barn? Den starka intensiva känslan av det här måste jag ha, detta kan jag omöjligen leva utan. Och även om man i slutänden sällan fick allt man önskade, knappt en liten del av det, så tror jag ändå att det är den magkänslan man ska sträva efter när man köper något.

Och ja, det är antagligen därför jag kom hem från Monki med en solgul väska i plast. För att den hade något som påminde väldigt mycket om min barndom. Den är varken särskilt praktisk eller mångsidig men den gör mig glad och ger mig en härlig känsla i kroppen. Ibland får det faktiskt räcka så.

Dessutom går den att fylla med en massa andra bra saker som böcker, apelsinläsk och rosa solglasögon – tre grejer jag älskade även som barn. Sjuåriga Julia hade verkligen varit nöjd.

Elva klädval i april

Det har varit vår och som av en händelse har jag haft kläder på mig. Jag tänkte att vi skulle kolla på vad! Sist jag la upp den här typen av inlägg fick jag väldigt många positiva kommentarer, så jag hoppas ni kan få inspiration även denna gång. Det roliga med att dokumentera sina kläder på detta vis är att jag själv hittar mönster som jag inte tänkt på annars. Till exempel att jag älskar att klä mig i klarrött just nu, att randigt är ett favoritmönster (tätt följt av prickigt) och att saker gärna får skina och glittra lite.

Som jag skrev förra gången så är min klädstil en blandning av gammalt och nytt. Allt jag har på mig går därför inte att köpa i butik nu, men jag skriver ut var det är inköpt ändå så att ni får ett hum om vilka butiker jag brukar handla i. Dessutom går det säkert att hitta liknande plagg om man letar lite, eller så får man till en kombination i samma anda bara genom att kika i sin egen garderob, det är ju trots allt den bästa sortens inspiration!

Jag började månaden med en outfit som gick från vinrött till rosa och med ränder på både tröjan och strumporna. De rosa byxorna i mockaimitation tillhör ett set som jag köpt från Zara och därifrån kommer även väskan med små guldflugor. Den randiga tröjan och strumporna är från Monki och skorna är ett par gamla vanliga låga Converse.

Den här lilla knäppa väskan är ett perfekt exempel på en accessoar som gör hela ens dag lite roligare. Just Zara brukar vara väldigt bra på den här typen av väskor.

Nästa look fick ha tema tiger. Den röda tröjan med tigertryck är från H&M och Kenzos kollektion som de gjorde för något år sedan. På väskan hänger också min orangea tigernyckelring från Monki som är så fulsnygg att jag blir glad av den varje gång. Även skorna och lackbyxorna är från Monki och väskan köpte jag på en sample sale av ett litet lokalt märke i Amsterdam.

Mer lack! De här byxorna går under smeknamnet Britney-byxorna pga hennes outfit i Oops!… I Did It Again. Även dessa kommer från Monki, liksom mina skor. Till det bär jag en brun stickad tröja från H&M, vintageklocka från Gucci och ett rött gammalt diadem.

Här är jag på väg på 30-årsfest iförd röd klänning från Carin Wester för Åhléns, lackboots från & Other Stories och stora guldiga örhängen från H&M. Den genomskinliga väskan från Lindex rymmer allt man behöver släpa med sig och lite till, i detta fall bubbel, extraskor och läppstift.

Förutom rött är nog brunt en tydlig favoritfärg hos mig den här våren. Det känns otippat men kul på något vis, särskilt med tanke på att det är en sån fulsnygg färg. Den bruna tröjan här är som sagt från H&M liksom mina stora guldiga örhängen. Det vita jeansen kommer från & Other Stories och mina sneakers är adidas Stan Smiths med gulddetaljer från Sneakersnstuff.

Hej från en onsdags-Julia. Denna gång iförd lackkjol och röd stickad tröja från H&M, oxfordskor från Monki och second hand-fyndad kavaj. Under den skymtar en svart midjeväska i läder från Cos. På toppen sitter en rödmönstrad scarf från & Other Stories och ett par solglasögon från H&M.

Glitter, fluff och gult! Här är en typisk extra allt-look som jag gillar. Den silvriga paljettröjan från & Other Stories funkar mycket bra som discokula och kastar solkatter omkring sig hela tiden. Till den har jag jeans i vintagemodell från H&M och en gul jacka i mockaimitation från Zara. Skorna, solglasögonen och den lilla fluffbollen till väska kommer alla från Monki.

Skepp ohoj! Här kombinerade jag de vita jeansen från & Other Stories och mina adidas-sneakers med en randig tröja från Uniqlo och en ljusblå jacka från Zara. Med tanke på hur ofta jag spiller är en så pass vit look som denna helt klart en risk, men jag tror jag klarade mig igenom även denna dag.

Ränderna på tröjan matchade jag även med min vintagefyndade Gucci-klocka med randig ram kring urtavlan. Den är väldigt nätt och fin i sin utformning och känns därför som ett bra komplement till min andra klocka som är ett herr-ur med svart läderband. Älskar dem båda.

Jag utlovade ju mycket rött så här kommer en till sådan look. Denna gång har Carin Wester-klänningen jag bar på 30-årsfesten fått gömmas under en plisserad silverkjol från H&M.

Skorna är fortfarande Stan Smith’s från adidas och strumporna kommer från Monki. Jag tror starkt på sportstrumporna som accessoar under våren och sommaren. Generellt känner jag mig väldigt peppad på hela tennisstilen med pikétröja, kjol eller shorts, höga strumpor och sneakers. Måste nog skaffa mig ett svettband också för ett fulländat resultat…

Nu börjar vi närma oss nutid, det här är nämligen min look i fredags. Dock var jag inte lika sur hela dagen som jag ser ut på bilden… Däremot tror jag att jag gjorde min premiär med öppna skor i dessa klackar med snörning från Zara. Det gick bra ända tills jag powerwalkade genom halva stan i regn med ett rejält skavsår som resultat. Men tack vare compeed-plåster har jag överlevt (är tyvärr inte sponsrad men skulle ändå vilja tilldela dem Nobelpriset i medicin).

De fina men obekväma skorna matchade jag med prickig omlottblus från Zara och svarta jeans samt solglasögon från H&M.

Och slutligen, gårdagens look som användes under en valborgsmiddag. En av mina främsta stilförebilder är ju Harry Styles och den här kostymen från Zara känns lite som något han skulle kunna bära (med undantag för att alla hans kostymer är Gucci och cirka en miljard dyrare). Nåväl, känslan var mycket god i alla fall och kvällen blev lyckad och med det avrundar jag detta evighetslånga outfitsinlägg!

Att uppskatta frukost

Detta inlägg innehåller produkter och information som jag fått från L’OR.

I samband med att jag skulle åka till Paris fick jag en fråga från det franska kaffemärket L’OR om jag ville göra ett besök hos dem. Jag och min syster fick komma förbi deras kontor och få en liten introduktion till hur man gör kaffe. För att vara en produkt som jag konsumerar dagligen insåg jag att jag har väldigt dålig koll på hur tillverkningen egentligen går till. Exempelvis fick jag lära mig att det krävs bönor från ett helt kaffeträd för att göra ett paket kaffe. Och eftersom vi svenskar dricker i snitt 12 kilo kaffe per person betyder det att det krävs 24 träd för att hålla min konsumtion i schack. De flesta bönor plockas och sorteras dessutom för hand vilket gör det till ett tidskrävande jobb som sysselsätter många. Att välja ett bra kaffe och att dricka det lite extra omsorgsfullt känns därför ännu viktigare nu.

De flesta av mina kaffekoppar intas på jobbet men på helgen dricker jag gärna kaffe hemma i lugn och ro. Särskilt i kombination med en god frukost eller en liten kopp efter maten. När jag vaknade i morse började jag direkt tänka på frukost och vad jag skulle laga. För att sitta länge i mitt soliga kök med en bra spellista och massor goda saker att äta och dricka är ju den bästa starten på helgen.

Idag började jag med surdegstoast med västerbottenost, stekt grönkål och chiliflakes. Mindre visuellt men minst lika gott blir det om man kör hela smörgåsen i våffeljärnet. Har man lite dijon hemma kan man addera det också för en riktig supermacka.

Jag testade också en ny grej som jag läst om och fastnat för, nämligen karamelliserad grapefrukt. Just grapefrukt är ju en av mina frukostfavoriter sedan länge, men här är den på en helt ny nivå. Vill du också laga den så kommer ett litet recept här:

1. Dela grapefrukten på mitten och skär längs kanten mot skalet med en vass kniv.

2. Riv över lite färsk ingefära och gnid in på toppen.

3. Strö över några teskedar råsocker men lämna någon centimeter tom mot kanten.

4. Bränn av grapefrukten med en gasbrännare (samma som man använder till ex. crème brûlée).

Pricken över i är såklart att servera allt på sitt finaste porslin. Det mesta här ovan är second hand-fynd förutom leopardsaltkaret som kommer från H&M Home och grapefruktskålen som är från House Doctor. När allt är uppdukat och klart återstår bara att njuta länge och kanske ta en och annan påtår. God morgon!

Detta inlägg innehåller information från L’OR som jag besökte i Paris. Alla tankar och åsikter om produkterna är dock mina egna och jag har fått helt fria händer att utforma detta inlägg som jag vill.

Födelsedagsresan till Paris – del I

Följ med på födelsedagsresa till Paris med jag och min storasyster i huvudrollerna. Vi börjar på Arlanda för prick en vecka sedan.

För att maxa vår helg hade jag bokat en riktigt tidig flight, så vi gick upp mitt i natten för att åka mot flygplatsen. Halv fem avslöjade jag vårt mål genom att räcka över ett boardingkort med destination Paris.

Väl framme några timmar senare möttes vi av sol, värme och en stad i full blom. Man älskar ju idyllen ändå.

Efter ett litet lärorikt möte (mer om det inom kort) slog vi oss ned på en restaurang och beställde in rosévin och en trerätters lunch.

Hej vi är framme och njuter i solen-selfien.

Pistagegrädde, pistageglass och bär. Svårare än så behöver det inte vara.

Sedan strosade vi längs Saint Martin-kanalen och ner mot Marais där vårt hotell låg.

Väl incheckade på Villa Beaumarchais gjorde vi det enda rätta när man sovit alldeles för få timmar: tog en rejäl tupplur.

Sedan köpte vi chips och vatten, tog med varsin bok och placerade oss i en närliggande park. Den var fylld av slingrande blommor och träd och tycktes även vara innergård till ett gäng fina hus.

När vi tröttnat på att ligga still gick vi omkring lite i närområdet och hamnade i parken Place des Vosges istället.

Sedan gick vi tillbaka till hotellet och gjorde oss fina, för på kvällen hade jag bokat bord för födelsedagsmiddag på Au Passage. Så här glada var vi när vi gick dit.

Menyn bestod av en massa spännande smårätter att dela på och vi plockade in ett gäng olika. Först fick vi rädisor med popcornsmör, en helt genialisk smakkombination som jag måste testa att göra själv.

Den här fisken som påminde om ceviche var också helt otroligt god.

Mitt middagssällskap. <3

Sen åt vi musslor med citrus och bönor samt någon slags fylld pasta om jag minns rätt.

Precis när vi fick in den sista rätten som var som ett konstverk av mussla och kronärtsskocka, plockade jag upp min telefon och möttes av nyheten att Avicii gått bort. En smått surrealistisk sak att ta in men som påverkade oss båda väldigt mycket. Hans död känns så oerhört sorglig och jag kan inte ens tänka mig hur det är för hans familj och vänner. Hoppas han känner frid nu i alla fall och att detta gör att vi kan prata ännu mer om psykisk ohälsa och hur det påverkar människor. Ingen ska behöva må så.

Smått tagna av nyheten avrundade vi sedan middagen och gick ut i den ännu varma kvällen.

Och efter en promenad upp till Place de la Bastille vände vi hemåt, lyssnade på ett gäng Avicii-låtar och somnade sedan gott i våra hotellsängar efter en lång första dag i Paris.

Inget är dåligt men allting är skit

Paris alltså. Det var magiskt. Tre långsamma men fullmatade dagar i strålande sol och min systers bästa sällskap. Jag fotade massor och ska snart berätta mer, men eftersom jag strulat till mitt Adobe-login kan jag inte öppna Photoshop för att redigera några bilder och i väntan på att jag styrt upp det tänkte jag att vi skulle prata om något helt annat. Nämligen känslor.

För bara några timmar efter att jag kommit hem från min semester vaknade jag med en specifik känsla i bröstet. Det sker så pass sällan att jag lyckas bli förvånad varje gång och intensiteten är ganska varierande den med, ibland knappt märkbar. Men plötsligt är den ändå där. Känslan som jag valt att kalla ”inget är dåligt men allting är skit”.

Det är en högst irrationell känsla som tar över min kropp, kanske nån gång i kvartalet under ett eller ett par dygn, och styr om alla tankar. Fastän allting är bra på pappret och livet är fritt från direkta olägenheter, så känns det liksom bara… uselt.

Först kommer den kreativa ångesten. Inget jag gör blir bra, jag ifrågasätter varför jag ens jobbar med reklam, allt jag skriver är kasst och jag vill hellre gömma mig under ett konferensbord eller smälta in i heltäckningsmattan än att behöva presentera mina tankar och formuleringar. Sedan kommer självföraktet. Jag är en dålig människa, varken särskilt snäll eller trevlig, mina vänner borde inte tycka om mig, jag pratar irriterande, är knappast vacker och allt jag gör är fel på ett eller annat sätt. Sist dyker oviljan till att göra något upp. Jag vill enbart ligga raklång i soffan i mitt släckta vardagsrum och lyssna på poddar, helst inte prata med en enda människa, sitta tyst i ett hörn med hörlurar på och undvika alla sociala sammanhang.

Allt detta drabbar mig som en tung våt filt som jag tvingas släpa runt på. Som jordens mest gigantiska offerkofta och det värsta är nästan att känslan är så orimlig och irrationell. Jag kan inte förklara varför jag känner som jag gör för jag vet ju innerst inne att det inte är sant, ändå känns det så tydligt. Det spelar ingen roll hur många peppiga ”jo, men du är ju visst bra/duktig/fin” jag får för det kommer ändå inte gå in. Jag har fullt upp med att älta allt eländigt.

Det finns bara ett sätt att bli av med känslan och det är att vänta ut den. För rätt vad det är så är den borta. Det kan ta en dag eller kanske två, men den försvinner alltid och det blir nästan bisarrt att tänka på hur den kändes. I morgon när jag vaknar vet jag att jag kommer ha glömt alla detaljer, kanske till och med ångrat att jag skrivit det här inlägget, för då är känslorna så distanserade och redan nu märker jag hur de har mildrats. Kanske är det vetskapen om att jag satt ord på allting, delat en av mina sämsta känslor med en massa folk jag inte känner (och ännu värre: folk jag faktiskt känner) som gör att det känns bättre. Vad vet jag?

Det enda jag säkert vet är att känslan kommer komma tillbaka, antagligen när jag minst anar det, men nu slipper jag den på ett tag. Och kanske finns det någon mer som känner igen sig? Som också har stunder då inget är dåligt men allting är skit? I så fall är vi ändå flera. Nu ska jag sova och vakna till en ny dag. Jag hoppas att ni också vaknar på rätt sida.

Bild: Sara Granér

Au revoir!

Ovanstående moodboard skickade jag till min syster med instruktioner om att packa pass och kläder för tre dagar. Idag åker hon och jag nämligen till Paris för att möta sommaren och fira hennes 30-årsdag i förskott. Väderprognosen lovar solsken och 28 grader och planen är att äta gott, strosa längs gatorna i Marais och vid Saint Martin-kanalen, titta på fina saker samt hinna med ett gäng överraskningar som jag inte kan avslöja än. Bloggen får vila lite under resan men jag tänkte uppdatera under dagarna på Instagram och Stories. Där hittar ni mig under namnet juliaeriksson.se. Au revoir!