Fint – Sida 5 – Julia Eriksson

Hej hej, maj maj!

…som Neil Young skulle sagt. Åh, jag älskar maj. Månaden då allt slår ut, då alla vaknar till liv, lever upp och börjar blomma. Tiden mellan hägg och syren, den mest förgängliga när allting går för snabbt. Tänk om vi fick stanna här ett tag och bara insupa allt. Jag önskar mig en pausknapp på livet, det gör jag varje maj.

Plötsligt har träden slagit ut längs med Årstaviken. Jag tar säsongens första trevande löpsteg, känner grus och asfalt under fötterna, stannar och pustar ut för en bild fyra kilometer senare.

Känslan när man redan på morgonen blickar upp mot himlen och vet att det kommer att bli en varm dag. När asfalten luktar som den gör utomlands, en söt, tung, soluppvärmd doft.

Att samlas ett gäng kompisar utomhus, utspridda på filtar, kära återseenden, vi räknar till månader, ett halvår. Jag tänker att pandemin har gjort mig medelålders och fortsätter att bygga den självbilden genom att köpa ett bouleset. Sen äter vi pizza i gräset.

Fotboll och plockmat. Vinst och vin. En bra måndag helt klart.

Halvdag med strålande sol. Jag packar ner lunchen i picknickpåsen och sätter mig ute i parken. Ligger sedan och läser, två timmar i solen, när jag kommer in luktar huden av Niveas solkräm och barndomens stranddagar.

Kristi himmelsfärdsdag och vi promenerar över Skanstullsbron till Årsta och Två små svin. Beställer smörrebröd med friterad fisk, remouladsås och räkor.

Sandra och Emelie och sill och tjeckisk öl.

Sedan går vi genom vitsippsskogar och längs vattnet till Liljeholmen för en glass. Saltlakrits och viol, en perfekt duo.

Och på kvällen pizza med Karin och det saftigaste av rödvin. Lägenheten glöder av kvällssol och hon ger mig alla råd jag behöver.

En lördag och en loppisrunda med Karin och Ingrid. Vi fyller korgarna med fynd på två ställen och åker sedan för att äta pizza (igen!) och mjukglassbuffé.

Jag köper kökssaker som små gjutjärnspannor, en potatisstomp för mos, sockerströare till sommarens jordgubbar, en visp i rostfritt stål, en spräcklig skål för sallad eller chips och en diskhandduk att använda i femtio år.

På klädhyllan hittar jag en gul kofta som känns ”lite dansk”, ett rutigt tyg som ska få bli en klänning eller ett set, ett par rödvitrutiga shorts att matcha med höga strumpor och vit t-shirt, ett knalligt halsband och en tunn sak att svepa över badkläderna på semestern.

Ögonblicket att stå längst ned vid Eriksdalsbadet och ta sats. Skruva upp E-Type i hörlurarna och sedan springa hela vägen upp för backen. Pusta ut och känna benen bränna och häggen dofta.

Två paket med sommarens böcker. Sidor att försvinna i. En hög trave på nattduksbordet.

Kylskåpsrensartapas i form av kronärtskocka med ramslökssmör, bruschetta med mozzarella och sotad spetskål med brynt smör-crème.

Den bästa smaken på yoghurt som smakar precis som när man var liten. Den enda jag vill ha nu.

Ölrunda utomhus med stopp på Bar Hommage. Tidigare ett åskoväder som tömde gatorna på folk, men nu åter sol.

Tiotusen steg på Södermalm. I kringelikrokar från Sofia till Zinken och humöret på rätt sida.

Blåbär- och jordgubbsglass från StikkiNikki och Mariatorget i full blom. Maj maj maj jag gillar dig.

Livet punkt com

Hej och välkomna till livet punkt com. Här händer inte mycket. Jag tömmer och fyller diskstället varje dag. Barn i reflexvästar leker utanför mitt fönster. 57:ans buss kör genom vattenpölarna. Man har påbörjat vaccinationen av fas 4. Det är 667 000 stockholmare i åldersgrupperna före min. Varannan morgon kliver jag upp och gör ett kort träningspass som får parketten att knarra. På den bakre väggen i mitt kylskåp har det samlats is. Jag funderar på om jag ska skaffa en ny badrumsmatta. På jobbet skriver jag om hållbara investeringar. Ytterligare en dag och natt har passerat utan att jag fixat en rullgardin. Inköpslistan i min telefon innehåller tre punkter: tabasco, rakhyvlar, knäckebröd. Det låter som något man köper i Jönssonligan för att gillra en farlig fälla.

Här är några fler saker som passerat.

Jag fick födelsedagspresenter i form av vilda buketter och gamla poesisamlingar. Blommor och blad i sin bästa form.

Under en promenad mötte jag en fin och glassig skylt i kvällssol. Den påminner om en liten brosch jag hade som barn. Glassälskare since 1990.

”En sladd?”, tänker ni. Men nej, det är inte bara en sladd. Det är sladden. Varje måndagsmorgon plockar jag fram den ur skåpet för att koppla in min jobbdator och varje fredag klockan 17.30 rullar jag ihop den och låter den ligga i skåpet över helgen. En av alla nya märkliga traditioner som jag troligtvis inte kommer att sakna sen.

En stad som somnar halv nio.

Bruno K. Öijer, han tål att läsas om och om igen. De senaste somrarna har jag köpt en poesisamling som jag släpat med mig och vikt hundöron i. Förra året landade valet på Öijer och igår lade jag min beställning på årets sommarpoesibok.

Söndag och fotboll. Lantchips och dipp. Det finns något tryggt över det. Jag måste bara skaffa ett sånt svidande dyrt Discovery+-konto. Antar att poesibloggande tjejer inte är deras primära målgrupp att sponsra, men de kanske kan göra ett undantag?

Tror jag fotade den här pga ”fina färger” men jag minns ärligt talat inte. Fast lite fint var det ju i alla fall.

Den här fotade jag i alla fall för att jag älskar godis. Det är så gott! Särskilt den där biten man tar när man vaknar på helgmorgonen och hittar gårdagens skål kvarglömd på soffbordet. Den är 10 av 10.

Ett favorithus på en av alla promenader.

Varje år och varje vår står jag där under träden och fotar körsbärsblommorna. Inget undantag nu heller.

En kväll bjöd jag Julia och Karin på pasta hemma hos mig. Jag bestämde att vi skulle ha salladen vid sidan av på en liten tallrik. Det kändes innovativt. Det är verkligen sänkt ribba för innovativt nu. Jag kommer på mig själv med att berätta samma historier om igen för det händer så lite. ”Har ni tänkt på att burken med dijonsenap aldrig tar slut?”. ”Ja, du sa det förra veckan.” ”Oj ja, det gjorde jag nog.” Otroligt jämn tävling nu mellan pandemin och dijonsenapen om vad som kommer att ta slut först.

En dikt av Anna Axfors, men kanske framför allt en känsla. Jag tänker så ofta på just de fem orden: jag älskar dig, bär mig! Tänker att de betyder samma sak.

Varje dag lite mer grönt utanför mitt fönster. Och en rosa tuss mitt i allt.

Sälar, björnar och Emelie och Edda på Skansen. En mycket trevlig utflyktsdag! Jag fick feeling och köpte årskort. Tänkte att jag kanske går hit en solig dag och sätter mig och jobbar vid lodjuren. Vi får väl se.

I gamla stan har Postmuseum har hissat vad som skulle kunna vara den officiella flaggan i mitt känsloland. Saknar dig! Saknar dig! Saknar dig och dig och dig!

Ja, det var allt från livet punkt com idag. Dags att laga något med dijon och skjuta upp projektet med rullgardinen ett dygn till.

Min trettioförsta födelsedag

Igår var det min födelsedag. 31 år vaknade jag upp som! Lite märkligt ändå, att man fortsätter att åldras och fylla år fastän det känns som att en stor del av ens liv är på paus. Jag har helt klart blandade känslor inför det… Nåväl. Precis som förra året så blev det inget jättestort firande, men några saker hittade jag på ändå för att göra dagen till något extra.

På söndagsförmiddagen gjorde jag, Anna, Karin och Fredrik en utflykt till Järvafältet och naturreservatet där. Jag hade packat en ryggsäck med fika och så promenerade vi en fin slinga bland vitsippor och blåsippor.

Vi spanade också in highland cattle-kor med bra frisyrer och åt kardemummalängd på en fälld stock. Så mysigt med en söndagsutflykt och tiotusen steg i benen. Är det något jag tar med mig från den här pandemin så är det nog lite fler promenader i skogen, men framöver kanske som ett komplement till andra umgängessätt än som en av få sociala aktiviteter, hehe.

Sedan skulle Anna iväg på en lägenhetsvisning och jag åkte hem och gjorde sista piffet hemma. Bytte jeans mot finkläder, tände ljus och såg till att mormors gamla linneservetter låg på sin plats.

Vid halv fem trillade förmiddagens gäng in på nytt, nu också i sällskap av Julia (alltså inte jag utan min namne). Jag hade ställt upp lite snacks i form av en ostbricka med brillat savarin och cru des alpes-ost, fikonmarmelad, stora gröna oliver och kex samt en mindre bricka med saltgurka, smetana och honung.

Efter någon timme dukade jag fram min lilla middagsbuffé. Den hade det inofficiella temat vår & grönsaker. Egentligen var det mest olika saker jag var sugen på och som jag försökt pussla samman på ett sätt som kändes festligt.

Bland annat hade jag förberett en tarte aux oignons, eller fransk lökpaj, som jag som läste tyska i högstadiet helst säger.

Utöver den fanns det på bordet:
Rostad småpotatis med smetana, regnbågsrom & gräslök
Rädisor med örtdipp
Boquerones på strömming inlagda med citron, vitlök & persilja
Vispat ramslökssmör och surdegsbröd
Fänkålssallad med citron & dill
Radicchiosallad med vinägrett
Grön caprese med buffelmozzarella & basilika

Till det drack vi Amber One som är ett orange naturvin från Italien och följt av Meinklang Prosa som är ett österrikiskt rosévin. Två goda, våriga tips för övrigt!

Till efterrätt hade jag gjort en citronmarängpaj med brynt smör-botten. Gottttt! Vi satt kvar länge och diskuterade viktiga saker som liv på andra planeter, huruvida man skulle vilja vara en av de sista människorna kvar på jorden vid händelse av en katastrof och premiären av allsvenskan. När mina gäster begav sig hemåt snöade det ute vilket känns väldigt typiskt för den här tiden. Jag tror jag har haft i princip alla olika väder på min födelsedag? Det kan vara hagel, 20 grader och sol eller snöblandat regn, man vet aldrig! Klassiskt aprilväder med andra ord.

Igår, alltså på måndagen, var då min riktiga födelsedag och för att göra den lite festligare satte jag på mig min rosa Rodebjer-kostym som jag köpt på Tradera. Kände mig vuxen på riktigt i den!

Sedan åkte jag in till kontoret för att ha några möten som behövde genomföras på plats och fick dagen till ära träffa mitt närmsta lilla team på fem personer i ett i övrigt öde kontorslandskap. De hade fixat med både tårta och sång – blev mycket glad och överraskad!

På kvällen åt jag middag med Sofie & Julia på Racamaca vid Mariatorget. Första gången på restaurang sen jag minns inte ens när.

När de stängde vid 20:30 traskade jag hemåt och möttes av en blombukett från mina föräldrar som hängde på ytterdörren. Det fick bli en bra avslutning på en lite annorlunda men fin trettioförsta födelsedag.

Tre färgklickar

I väntan på strålande vårsol och spirande natur får man tillsätta lite egna färgklickar i sitt liv. Här är tre saker som gjort intåg i mitt hem den senaste veckan.

I helgen sydde jag klart min väggbonad och spikade upp den ovanför sängen. Den är helt och hållet gjord av stuvbitar som jag hade hemma, men jag tycker att de olika färgerna passar fint ihop i sina kombinationer. Kollar man noga så ser man ju att den inte är särskilt millimeterrak eller perfekt, men jag intalar mig att det är positivt att det syns att den är handgjord, haha.

Nästa hemmaprojekt hoppas jag blir ett nytt, rutigt köksgolv som jag haft på span ett bra tag nu, men jag väntar fortfarande på att golvfabriken ska återuppta sin produktion som legat nere på grund av pandemin. Kanske hinner jag något litet sidoprojekt däremellan, fortsättning följer.

Den här klädhögen med nya Sellpy-fynd blandat med garderobsfavoriter såg jag från min säng när jag vaknade i söndags morse. Kanske kan man se den som ett slumpmässigt utsnitt av min palett för våren med färger som limegrönt, orange, ljusgult och brunt. Hej 70- och 90-tal.

På tal om vårstil hörrni, så känner jag mig lite… lost. Ena dagen töntig millenial med för smala jeans, andra dagen tråkig låtsasvuxen i trenchcoat och loafers. Jag måste hitta någon slags rolig, färgglad medelväg tror jag. Det blir till att ägna påskledigheten åt Pinterest och moodboards.

En väg dit är kanske denna? Jag, som helt ransonerat bort sminkningen under hemmajobbandet, kom nämligen på att det vore kul med jättefärgglad ögonskugga. Så i påskpresent till mig själv köpte jag den här lilla asken som känns som det närmaste godis man kan komma utan att behöva tillsätta socker. Känner jag mig själv rätt kommer jag inte kunna låta den vara länge utan gör nog snart entré i zoom-mötena med orange ögonlock…

En helg vid havet

Skepp ohoj! Här kommer några bilder från en helg vid havet. Vi åkte dit med den närmsta lilla bubblan för att fira min kompis Julia som fyllde år och det var verkligen härligt att lämna stan för en stund. Att slippa promenera i samma gamla kvarter och istället få fylla ögonen med nya intryck och lungorna med frisk luft.

När jag, Karin & Anna kom ut till ön på fredagskvällen hade Julia och hennes kille Erik varit där sedan dagen innan för att värma upp den lilla stugan. Tur det, för när de kom dit hade olivoljan på köksbänken frusit, men ett dygn senare var det i alla fall varmt och härligt. Vi samlades runt köksbordet och fick nygräddad pizza bakad på surdeg. Sedan satte vi oss vid brasan och drack vin och spelade spel innan vi kröp ner i våningsängarna och slumrade gott.

På lördagen åt vi en långsam frukost innan vi gav oss ut för en rundtur på ön. Vi gick till den lilla affären som hade öppet under två timmar dagen till ära. Där träffade vi en hundvalp och köpte tvål och bakplåtspapper.

Sedan gick vi tillbaka till stugan och eldade igång bastun. Ivrigt påhejade av varandra turades vi om att ta svalkande dopp i det fyragradiga havet och värma oss inne i bastun. Rena och behagligt trötta på det sätt som man bara kan bli av att utsätta kroppen för temperaturmässiga chocker, sjönk vi ner i soffan med varsin bok en stund och läste till det sprakande ljudet från brasan. På kvällen firade vi Julias födelsedag med presentöppning och en trerättersmiddag inklusive årets första grillning och en otrolig tiramisu till efterrätt.

På söndagen blåste det kulning men det hindrade oss inte från att gå ut. Vi gick på upptäcksfärd längs strandkanten och stod och blundade mot solen så fort vi hittade en plats i lä. Jag har svårt att förklara men det är något med havet som gör att jag känner mig väldigt grundad. Att bara sitta och blicka ut över det gör mig lugn och trygg och i kombination med släta klippor och friska vindar känner jag hur kroppen fylls på med energi.

Efter en rejäl dos av hav åt vi grillad korv och resterna av tiramisun innan det var dags att packa ihop och städa ur stugan. Sedan väntade en gungig båtresa i 20 m/s för att ta oss tillbaka till fastlandet och så åter till stan och söders trottoarer. Lite lugnare, lite mättare och lite mer saltstänkta.

Mest jobb och lite annat

De senaste veckorna har mitt liv i princip bara bestått av jobb. Jag vet inte om det är en av få saker som är positiva med pandemin – att det inte finns så mycket annat som pockar på min uppmärksamhet gör att jag kan lägga nästan all min tid på jobbet. Särskilt nu när kontoret också är mitt hem och hela tiden finns tillgängligt. Då är det lätt att sitta sent in på kvällarna och klura på olika formuleringar eller tillbringa en söndag på detaljnivå i klippningen av en film, utan att få fomo för att jag missar något kul. Samtidigt förstår jag ju att det inte är hållbart i längden och självklart längtar jag också tills kvällarna och helgerna kan bestå av något mer än timmar framför skärmen. Men det är ju ofta kul att jobba och herregud vad svårt det är att göra något kreativt utan att vilja lägga ner hela sin själ i det. Kommer jag någonsin att lära mig? Jag tvivlar på det.

Och med det sagt, låt oss titta lite på hur de senaste veckorna varit, med en förvarning om att de mest bestod av jobb, jobb, jobb och lite annat däremellan.

Under två långa dagar i mitten av februari var jag på filminspelning. Vi spelade in på fyra olika locations och avslutade med en scen som skulle utspela sig på ett dansgolv. Vi fyllde lokalen med rök, färgat ljus, blinkande strobar och musik med en bas som fick rutorna att vibrera. För en liten stund kändes det som att faktiskt vara på klubb, men sedan blev det tisdag kl 19 igen i en värld utan fest. Det kändes fint ändå att veta att det sitter kvar i muskelminnet, känslan av att stå på ett dansgolv och vara uppslukad av kvällen.

När vi väl filmat allt material började nästa del i skapandet av en reklamfilm. Först lägger man några dagar på att klippa ihop allting. Man bestämmer exakt vilka bilder som ska vara med, hur lång varje scen ska vara, vilka vinklar man vill ha, hur de olika versionerna av filmen ska bli osv osv. När klippningen väl sitter och har godkänts av alla så börjar fas två. I den sätter man musik och ljudeffekter, spelar in voice over och lägger på, justerar grade (det vill säga filmens färgtoner, kornighet och sånt), retuscherar bort oönskade föremål, lägger på grafik och gör klart allt. Det låter kanske enkelt men varje steg innefattar en eller flera människor som är experter på just det och så ska det löpande godkännas och tas beslut. I slutänden är det ofta många personer och många timmars jobb som ligger bakom en film som kanske bara är någon minut lång, så även i detta fall. Varsågoda för en liten oombedd inblick i reklamfilmsbranschen.

En dag när jag inte jobbade gick jag på en liten second hand-runda på Södermalm. Jag har haft en fas när jag känt mig trött på alla prylar och färger i min lägenhet och tänkt att jag ska börja med någon slags japansk minimalistisk inredning. Men så står jag på Röda korset och dras till den här tavlan som är allt annat än avskalad med sina kladdiga blommor och inser att jag nog faktiskt måste ha den.

En fredag när jag suttit i ljudmixning hela eftermiddagen och skulle gå hem till min tomma, mörka lägenhet för att tillbringa kvällen där, drabbades jag av den totala uppgivenheten och en första gradens tredje vågen-ångest. Jag minns att jag hade känt mig fin och glad, det var en dag med sol och vårkänslor i luften och i kontrast till ännu en kväll hemma själv kändes det nog extra hårt. Jag vet inte ens varför jag skriver om det nu som att det var en specifik händelse, men kanske för att jag någon dag i framtiden ska kunna gå tillbaka hit och minnas hur hopplöst det kunde kännas.

En lördag som också var fylld med sol tog jag årets första löptur. Fem trevande kilometer på isfria gator.

Sedan drack jag vin, sydde om två klänningar i garderoben och läste Ocean Vuong. Rekommenderar alltsammans.

Förra söndagen bjöd på tio grader och strålande sol. Jag följde med Karin och Fredrik på utflykt till Flatenbadet och vandrade runt sjön. Karin hade gjort muffuletta-mackor till oss som var otroliga och det gick att sitta utan jacka en stund. <3

I onsdags var jag på kontoret. Vi samlades där i vårt lilla team på fem personer för att slutföra en massa saker kring kampanjen vi jobbar på nu, sådant som är svårt att göra över länk. Eftersom hemmajobb är starkt rekommenderat just nu har jag bara varit på kontoret tre gånger under de två månader som jag hunnit vara anställd. Det innebär att jag ännu inte lärt mig hitta alls i de gigantiska lokalerna. Som tur är finns det gott om konstverk utspridda, så förutom att man får en liten kulturell upplevelse som man annars är så svältfödd på nu, så är de också bra för hjälpa en att hitta rätt.

Tillbaka på hemmakontoret så har jag stått i fönstret och jobbat, ätit lite blodapelsinkaka för att hålla energinivån uppe och strukit punkt efter punkt på att göra-listan. Och i parken utanför mig börjar våren sakta att anas. Dunkandet från basketplanen ekar i kvällen och om några veckor kommer de första träden att knoppas. För snart prick ett år sedan började jag jobba hemifrån och såg under våren hur parken sakta slog ut i blom, dag för dag, timme för timme. I år kommer jag stå på samma plats och bevittna samma sak. Det känns både hopplöst och hoppfullt, så som livet tycks vara just nu.

En vinterhelg på landet

Det blev helg och klockan slog fem och jag blev upphämtad i bilen och höll den sista kvarten av videomötet från baksätet när vi susade E18 norrut. Helg, en efterlängtad sådan, med den närmsta lilla bubblan. Vi åkte ut på landet, tog färjan över till Ljusterö, Vinyl FM på radion och runt om oss höga tallar täckta av snö. Hade jag slumrat till och förvånat slagit upp ögonen för att blicka ut hade jag trott att vi var uppe i fjällen. Framme möttes vi av golvvärme mot strumplästen, en sprakande brasa, rödvin i en udda samling glas och fredagstaco på högrev. Axlarna sänkte sig, musiken skruvades upp, smågodis och margaritas dukades fram.

Nästa morgon vaknade vi till strålande sol, klarblå himmel och Karins hembakade frukostbröd. Det var hon som planerat hela helgen för att fira sin trettioårsdag och även om det blev småskaligt och närliggande så blev det ändå ett firande och ett väldigt fint sådant. Vi gick på en promenerad i vinterlandskapet, pulsade fram genom snön och tog oss ned till vattnet. Såg rådjur och hundar, snöskotrar och barnvagnar, istappar och gångstavar. Jag vände ansiktet mot solen och slöt ögonen, lät huden sakta värmas av dess strålar. Hela bordet fylldes med lunch, paj med tomat och brie, ostar och chark, kex och oliver. Sedan kaffe på terassen, Forrest Gump på dvd, ett varmt bad följt av rullande i snön, ett ombyte inför kvällen, inför födelsedagsmiddagen.

Timmar, timmar, timmar av god mat och stämning. Av samtal i allvar, diskussioner i dur. Bubbel och babbel och Beyoncé, rödvinssås och polenta, ceviche och granita. På mina fötter ett par silverskor med klack, minns inte när det hände senast, klack alltså, mådde bra av att låta det hända. Irish coffee före läggdags på ett inte helt genomtänkt vis men vi somnade gott ändå och vaknade upp till ännu en vinterdag i ett vitpudrat snölandskap att köra hem igenom. Nyligen påfyllda av sol och skratt och sällskap under en vinterhelg ute på landet.

Jag tömmer mappen med skärmdumpar

Hej och hallå. Välkomna in till det svara hål i min telefon som fungerar som någon slags arkiv alternativt slask. I min skärmdumpsmapp kan man verkligen hitta allt möjligt, låt oss ta en titt.

Hilda Granath har ett av mina favorithem och jag älskar när hon delar bilder från sin inredning på Instagram. Det känns så ombonat, färgglatt och personligt. Trendigt utan att bli ängsligt, nyskapande men med fokus på second hand och egna projekt.

Ett stycke sanning om hur det är att jobba med saker man gillar, hehe. Levererat av Adam J. Kurtz.

Ramen-mästaren Tove Nilsson tipsade om bra ingredienser att ha i sin buljong. Jag kommer absolut ha glömt bort dessa skärmdumpar när jag väl browsar runt på Kina Li nästa gång, men kände ändå att de var värda att spara.

Jag kollade min almanacka och insåg att vi har en perfekt period framför oss eftersom 1 februari infaller på en måndag och resten av månaden således består av fyra fullständiga veckor. Kalenderharmoni när den är som bäst. Det är 2021 och då är man glad för det lilla!

Jag skärmdumpade en annons från Lindex för jag tyckte det var fint och vårigt med orange ögonskugga. Copyn är dock ett stort frågetecken… Fattar inget, vilka är you and me i detta fall?

Två favoritkonstnärer jag följer är Jesper Waldersten och David Shrigley. Jag är särskilt förtjust i Shrigleys icke-nyhets-rubriker.

Nu var det länge sedan jag sydde något men här är två saker som sparats till slöjdmappen. Dels en puffig klänning i sammet som jag tyvärr inte minns var jag såg. Dels ett gammalt matchställ som jag print screenade ur en IFK Norrköping-film. Jag tänker att det hade varit fint att gå på match i sommar iförd kornblå korta shorts och tröja med krage, snörning och stjärna på bröstet.

Jag blev nästan rädd när jag hittade denna skärmdump. Har ni sett något mer deprimerande än vädret vi uthärdade i december? Tack och lov att vi är förbi det nu. Bra kämpat av oss!

Man Repeller (och Repeller) har ju lagt ner, men någon har startat upp Instagramkontot Old Man Repeller som postar de bästa outfitsen från deras 10-åriga arkiv. Vissa av dem åker rakt in i inspirationsmappen.

Här till vänster har vi en lista med filmer jag säkert hade gillat att se men som jag aldrig kommer hitta tid till att titta på. Till höger har vi en lista med tacksamhetsövningar som säkert hade varit bra att göra men som jag aldrig kommer ta mig tid att göra. Det är ju ändå fint att man har höga tankar om sig själv för en kort sekund och är snabb på print screen-knappen för att sedan återgå till sitt vanliga jag.

Två saker jag lite oväntat blev sugen på: en knallgrön sportbil och ett currygult kök.

Och till sist, en ljuvlig lördagsdiskussion i familjechatten om Melodikrysset. Det kommenterades alltså i realtid och det råder viss enighet om att det är dags för programledaren Anders Eldeman att vässa sitt game lite och hitta nya ingångar till sina frågor. Väldigt internt och kanske omöjligt att förstå om man inte lyssnar på det, men med andra ord perfekt för skärmdumpsslasken.

Blandad bråte från januari

Januari pågår alltjämt. Jag tror inte det har några planer på att ta slut. Det bara fortsätter och fortsätter som den där sista minuten på tvättmaskinen som alltid är minst tre gånger så lång som den borde och lyssnar jag riktigt noga kan jag höra min egen puls, blodet som cirkulerar, roterar som cylindrarna i sin evighetsspinn i väntan på något annat. Det händer inte mycket här, det händer knappast något och det som väl sker fångar jag som fragmentariska minnen, skärvor i en bisarr tid.

Det har snöat. Marken har klätts i ett mjukt, vitt täcke. Bäddats ren och stoppats om. Det finns en trygghet i det, när naturen ställer sig i ordning och gör som den förväntas av årstiden.

Jag har köpt smågodis. Det finns en trygghet i det också. Att gå i barndom och bli sju år mentalt. Välja bland sockrade, färgglada favoriter och känna instinktiv lycka under några minuter.

Ibland när jag inte orkar komma på en ordentlig maträtt lagar jag sådant här. Kylskåpsplock. Kommer man upp i tre småtallrikar är det typ lika med en stor, säger vi. Den här gången blev det gravad lax, dressad gurka & citron, masserad svartkål, oblodig blodapelsin & burrata samt friterad brysselkål, crème fraîche, citronzest & parmesan.

En dag strålade solen från en klarblå himmel och det var tur för jag hade just fått en avisering om att mina nya sandaler fanns att hämta hos postombudet i kiosken. Nu är jag inte vansinnig nog att bära öppna skor i januari annat än inomhus, men jag såg det ändå som ett gott tecken. Mellandagsrean är för övrigt min bästa tidpunkt att köpa de där fulsnygga sakerna man varit sugen på hela hösten men inte riktigt kunnat motivera att betala fullpris för. Men efter dessa blev det köpstopp en stund framöver för nu är skåpen fyllda med fina grejer.

En torsdag mötte jag upp några stora och små kompisar för lunch. Planen var att sitta på en uteservering men vi slutade vid korvkiosken med snön yrandes omkring oss. Jag längtar tills jag får byta tunnbrödrulle med mos mot odistanserat bebisgos och förstår nu prick alla tanter i min barndom som nöp mig i kinden när de hälsade, det går ju inte att låta bli.

En söndag promenerade jag i en dryg timme i snöklädd skog och genom Hammarbyhöjden och över Nytorps gärde för att komma till Söderbysjön.

Där mötte jag upp Julia, Erik, Karin, Fredrik & Linnéa för att dricka varm choklad och grilla korv. Vi hade med egen grill och hittade en liten udde där vi hängde själva i lugn och ro tills en man som bestämt sig för att vinterbada kom och hackade upp ett hål i isen med sin medhavda yxa bara några meter ifrån oss.

När glöden på grillen var perfekt slängde jag fram mitt bidrag till matsäcken: S’mores. Jag minns hur överväldigad jag blev som barn när jag fick lära mig om detta fenomen av några amerikanska familjevänner. Hajkbanan, släng dig i väggen! Nu är det väl en mer eller mindre vedertagen grej, men för er som inte vet är det en liten efterrätt som man bygger av två kex, en grillad marshmallow och en bit choklad. Att det heter S’mores beror såklart på att det är så gott att man vill ha some more.

När matsäcken var slut och vinterbadaren klättrat upp efter minst tre minuter i sin vak och vi hade fått fantomkyla i fötterna bara av att se på, var det dags att traska hem genom skogen igen och förklara söndagsutflykten avslutad.

En kväll bestämde jag mig för att laga Dan Dan-nudlar enligt detta recept. Jag hade prick alla ingredienser utom surkål för det glömde jag alternativt orkade inte köpa, men det blev jättejättegott ändå. Alltså verkligen panggott! När jag åt det kände jag att jag skulle vilja bjuda min pappa på det här för han gillar stark mat och jag tänker att det är kul att få honom att äta något veganskt också, för det gör han inte så ofta. Så pappa, du är härmed bjuden på middag. Och mamma också för den delen. Välkomna någon dag i den ljusa framtiden.

En helt annan måltid med en helt annan smakpalett var denna lunch i form av plättar som jag svängde ihop här om dagen. De serverades med iskall mjölk och mammas hemgjorda jordgubbssylt och det var dunder som man säger numera.

I fredags stängde jag ihop locket på datorn prick klockan 17 och la den här goda vinbjässen på kylning en stund innan jag promenerade hem till Julia för middag. Jag fick för övrigt en pushnotis om att min skärmtid ökat med 44 % förra veckan så snart är jag väl uppe i någon slags dygnet runt-aktivitet, hurra!

Och ja, helgen kom och helgen gick med helgfrukost och helgpromenad och halvhelgad vilodag. Det är så det ser ut just nu.

Det är januari. Det är vad det är. Eller som min väns gudson svarar när han får frågan ”Hur är läget?”. ”Det är läget.” Geni. Det är läget och läget är också tre och en halv timme i tvättstugan en måndagskväll, digitalt styrelsemöte med bostadsrättsföreningen, att torka upp lite spillt olivspad med sin strumpbeklädda fot, att kolla upp modellnumret på dammsugaren för att beställa hem nya dammsugarpåsar, att känna obehag inför sitt hem med alla färger och prylar och i panik börja researcha japansk inredningsfilosofi, att överväga att klippa en rolig frisyr, kanske något fulsnyggt tänk sandalerna fast i hårform, bara för att det ska hända något. Det är läget och läget kräver nu också att vi avslutar med ett utdrag ur en dikt av Jörgen Gassilewski bara för att vi kan. Godnatt!

Ett år, ett liv – en summering av 2020, del 3

Vi har nått fram till den sista sucken av 2020. September till december. Det har varit en höst som kantats av både hoppfullhet och ovisshet. Nya dörrar som öppnats och gamla som stängts. Jag önskar jag kunde säga att jag kommit ur det här året klokare och starkare men i själva verket känner jag att det varit en berg-och-dalbana av känslor och händelser. Det är svårt att få perspektiv på saker som man fortfarande är mitt i, men i takt med att tiden går tror jag att även år 2020 kommer ha lärt mig något bra.

September började med lynnigt väder, ösregn och sol på samma gång, och kräftskiva hemma hos Carro och Fredrik. Hattarna åkte på och varenda bord och stol plockades fram för att alla skulle få plats.

Dagen därpå promenerade jag till Carl Eldhs ateljémuseum, Stockholms kanske behagligaste plats med sin höga rymd och sitt vackra ljus.

Sedan drabbades jag av en förkylning och fick tillbringa några isolerade och bokstavligen dimmiga dagar hemma, innan jag fick tillbaka svaret på mitt Corona-test som var negativt. Puh! När jag kände mig frisk igen mötte jag upp Sandra, Karin, Emelie och lilla Edda på Symbios för att äta lunch och prata om allt som hänt sen sist.

Under samma period satt jag också hemma på kvällarna och försökte koda min nya blogg här på juliaeriksson.se. Det hade blivit dags att lämna gamla prickbloggen och skapa något helt eget och här har vi alltså resultatet. Jag hoppas att ni trivs bra här inne! För mig har det känts lite ovant till en början men mest fint och kul.

Jobbmässigt flöt allting på i ett ganska högt tempo och två kampanjer jag varit med och gjort rullade ut samtidigt. En för SEB med fokus på entreprenörer och en för Spotify med tema musik möter podcasts. Jag jobbade fortfarande hemifrån den större delen av tiden, men då och då var jag inne på kontoret med kollegor vilket var väldigt kul och skönt rent kreativitetsmässigt.

En helg i slutet av september var jag övertygad om att jag skulle på välkomstkalas för Edda men när jag klev in i deras lägenhet blev jag istället överraskad av några av mina allra närmsta vänner. De hade ordnat ett försenat 30-årsfirande för mig och jag blev så förvånad! Efter fördrink hemma hos Emelie åkte vi ut till Ulriksdals värdshus och åt en skördemiddag på restaurang Emmer. Så otroligt fint ordnat och en underbar överraskning!

I samma veva var jag också ute och smygfirade med Sofie på Bar Hommage och Häktet. Tidigare den veckan hade jag nämligen fått ett väldigt spännande samtal med ett erbjudande om att börja jobba tillsammans med ett gäng duktiga kreatörer. Efter att ha arbetat i sju år på samma reklambyrå hade jag varit lite sugen på att testa något annat, men att söka jobb under rådande pandemi kändes inte så enkelt. Så när någon man ser upp till och litar på, ringer och erbjuder en ett jobb, då tänker man att det är meant to be och säger ja, tack.

Den följande veckan fylldes av intervjuer, personlighetstest, jakt på referenser och som alltid inför ett nytt och stort beslut: en blandning av pepp och panik. Men efter mycket hemlighetshållande kunde jag skriva på mitt nya avtal och säga upp mig. Efteråt pustade jag ut på middag hemma hos Karin och Fredrik och kände mig väldigt glad. Tänk att det tråkiga året 2020 ändå kunde föra med sig lite förändring och att det faktiskt kommer att hända något, oavsett hur stilla allt annat står.

Men bara för att papper som innebär roliga saker blir påskrivna betyder det tyvärr inte att allting är enkelt. Oktober klev in och la sig som en tung filt över oss. Min vän förlorade sin mamma och de allt mer striktare Corona-restriktionerna gjorde att vi inte ens kunde hålla om varandra. Saker gick itu, platser stängdes ner och känslan från i våras, att livet ställs in och sätts på paus, kom tillbaka.

Jag skrev ett blogginlägg med titeln Det gör inget. Inget gör något. Jag gör inget. som känns som en tydlig summering av den här tiden.

För att göra något vettigt av all tid hemma bestämde jag mig för att fixa i ordning mitt badrum och göra det lite extra trivsamt.

Jag började också veva egen pasta i min pastamaskin och lärde mig att lösa Rubiks kub. Två ypperliga karantän-aktiviteter som håller hjärnan och händerna lagom sysselsatta.

Innan allt stängde ner totalt hann jag faktiskt med att ha två filminspelningar. Dels en för SEB med ett gäng små filmer som kommer ut i början av nästa år och så den för Spotify Kids som jag visade upp nyligen. Jag är så glad att jag har fått göra så mycket reklamfilm och roliga kampanjer det här året, trots pandemi och justerade planer hos många kunder. Och ja, mer lär det bli även under 2021.

För att få tiden att gå tog jag till alla verktyg jag kunde. Jag klädde mig jättefärgglatt, bakade saffransbullar, skapade en egen julkalender, budade hem ett nytt soffbord och gick på promenader oavsett väder. Men mest var jag hemma och jobbade och väntade.

Ju närmare julen kom, desto mer nervös var jag att jag skulle bli sjuk. Men jag höll mig frisk och isolerad i en liten bubbla och tog också det snabbtest vi erbjöds via jobbet precis innan jul för att vara på den säkra sidan. Till slut kunde jag pusta ut och precis som i somras kom mina föräldrar och hämtade mig och körde mig hem till landet. Det blev ett julfirande med familjen, ett litet och stillsamt sådant, men alldeles tillräckligt för mig.

Och nu återstår bara några skälvande timmar av 2020. Har det här året lärt mig något så är det att livet inte går att planera, för man vet aldrig vad som händer, men jag hoppas ändå att den närmsta tiden blir lite som jag tänkt mig. Att jag om knappt två veckor kommer kliva in på min nya arbetsplats, som inte är helt ny eftersom den är en av mina tidigare kunder, nämligen banken SEB. Där vill jag fortsätta göra kommunikation jag kan vara stolt över och lära mig en massa nya saker från människor som är långt mer erfarna än jag. Jag hoppas kunna bidra med nya perspektiv och få chanser jag aldrig hade fått förut. Och jag hoppas att de uppskattar anställda i knallgröna kostymer och rosa strumpor…

Självklart önskar jag också att 2021 bär med sig den ljusa känsla som vi i perioder kunde känna under detta år. Jag hoppas på bättre resurser till alla de som kämpar och sliter, på klokare politiska beslut och en större förståelse och omtanke för varandra.

Det har varit ett motigt år men jag är tacksam att jag kommit såpass lindrigt undan. Att jag fått hålla mig frisk och att ingen av mina närstående blivit allvarligt sjuka. Att jag har kunnat träffa vänner och familj även om det inte skett i den utsträckning och på det sätt som jag önskat. Att jag fått jobba med det jag gillar och kunnat göra det hemifrån förhållandevis enkelt. Att jag lever i ett tryggt land, omgiven av människor som bryr sig om mig. Det är helt klart en ynnest.

Med den lilla vågen av tacksamhet i bröstet vill jag bara önska er ett gott nytt år! Tack för att ni läser och kommenterar och gör att det känns tryggt att ställa känslodörren på glänt då och då. Ta hand om er och varandra.