filminspelning – Julia Eriksson

Känns som minus fjorton, känns som åtta plus

Halvvägs genom februari. Inte illa Eriksson, inte illa. Men vad har egentligen hänt under den här månaden fram tills nu då? Låt oss ta en titt.

Jag har varit på reklamfilmsinspelning utomhus som vi lyckades timea in precis när det var som kallast. Väderappen sa ”-8° vinden gör att det känns som -14°”, jag sa ”känns som -25° när man står utomhus och filmar i fyra timmar”. Hade på mig alla lager av ull jag äger samt termobyxor ovanpå allt och ångrade det inte en sekund. Som tur var blev bilderna (från inspelningen alltså, inte på min look) mycket fina, så det var helt klart värt det.

Inspelningsdagen började dock egentligen här: i McDonald’s drive-in. Jag hade nämligen insett och råkat berätta för min kollega att jag aldrig ätit frukost på Donken och hur är det möjligt att ha levt i 32 år utan att göra det? Nej, dags att bocka av från bucket-listen. Jag blev inte överdrivet imponerad av min Egg McMuffin rent smakmässigt, men är ändå nöjd över att ha provat. En annan random sak som jag av någon anledning aldrig ätit är en calzone, så jag får väl ta och testa det med snart! Har ni några vanliga matgrejer som ni missat att prova?

Tillbaka till filminspelningen. Vi filmade ett par scener med Cakes elmotorcyklar och jag som aldrig haft något större intresse av att äga ett fordon blev ändå lite sugen. Kanske är det den tysta motorn och att de ser lite ut som en lego-cykel som gör det?

Efter inspelningen följde en ledig lördag då jag gick till Konstakademien för att få mig en dos kultur och lite stimulans av sinnena.

Jag tittade på de olika utställningarna och satte mig sedan i cafeterian med en apelsinläsk och gnetade vidare på mitt skrivprojekt.

När jag kom ut var himlen alldeles rosa och fullmånen på väg upp. Själv var jag på väg till Åhléns för jag hade kommit på att det mitt skrivprojekt behövde var en riktigt bra anteckningsbok. Skulle jag bara få tag på det så skulle allt ordna sig. Men jag hittade tyvärr inte den perfekta boken som jag visualiserat i mitt huvud, så strax därefter promenerade jag tomhänt hemåt igen.

Förbi Slottet och över Skeppsbron och genom Slussen med alla sina kranar.

På söndagen åt jag nybakad baguette med brie och körsbär till frukost. Sedan mötte jag upp mina föräldrar som var uppe i stan en sväng. Vi gick på matiné och sen åt vi ramen, men det fastnade inte på bild.

På kvällen gjorde jag chokladpudding med banan och vispgrädde och det smakade exakt som det gjorde när jag var liten. Gottttt!

Sedan blev det vardag och jobb igen, men inte bara vanligt kontorsjobb utan mer filminspelning i musikstudio och ishall bland annat. Vi filmade ett hockeylag med tjejer i typ 14-årsåldern och jag hade kunnat sitta och tjuvlyssna på deras tugg i timmar om jag fått. Vill veta allt de tänker på och höra deras åsikter om livet, för det är en värld som känns så nära och så långt bort på samma gång.

Resten av veckan sprang iväg i en salig röra av mail och träning och svindyra tandläkarbesök och vips så var det fredag och jag var klädd i grönt.

Direkt efter jobbet åkte jag till restaurangen Kollektivet i Hökarängen där vi firade Karins födelsedag. Jag tog exakt noll bilder på henne tyvärr men desto fler på den här burratan med blodapelsin, saffran och fänkål, men jag tänker att det räcker om ni får se en.

På lördagen mötte jag upp lite kompisar på stan för att äta lunch. Jag berömde Emelie för att hon klätt sig exakt som modellen i min utomhuskampanj som satt uppe på stan just då.

Själv var jag något mer nedtonad i stickad tröja, vita jeans, scarf och kavaj.

Vi åt på KB (Konstnärsbaren alltså, inte Kungliga biblioteket) och jag tog kroppkakor med olika sorters svamp, buljong, kål och lingon. Det var mycket gott och jag blev sugen på att laga något liknande, fast kanske lite enklare, hemma snart.

Sedan gick jag till Stadsbiblioteket och satte mig på en av deras snygga stolar i deras snygga sal och skrev. Petade och gruffade i texten för att få ihop femton sidor som kändes okej.

På söndagen var agendan ungefär samma. Först springa, sen skriva. Läsa tyst och läsa högt och peta, peta, peta bland orden, men lagom till att helgen var slut och orken likaså började jag faktiskt att känna mig klar.

Och på måndagen skickade jag in allt, två timmar före deadline, klar för den här gången. Jag firade med tigerpolo och kavaj på tisdagen, som en halvhjärtad medlem i Electric Banana Band. När jag gick ut för att slänga komposten så möttes jag av torra gator och en sol som värmde och jag vet inte vad väderappen meddelande men jag sa ”känns som +8°, känns som en föraning av vår” och det var nog det mesta som hänt sen sist.

Mest jobb och lite annat

De senaste veckorna har mitt liv i princip bara bestått av jobb. Jag vet inte om det är en av få saker som är positiva med pandemin – att det inte finns så mycket annat som pockar på min uppmärksamhet gör att jag kan lägga nästan all min tid på jobbet. Särskilt nu när kontoret också är mitt hem och hela tiden finns tillgängligt. Då är det lätt att sitta sent in på kvällarna och klura på olika formuleringar eller tillbringa en söndag på detaljnivå i klippningen av en film, utan att få fomo för att jag missar något kul. Samtidigt förstår jag ju att det inte är hållbart i längden och självklart längtar jag också tills kvällarna och helgerna kan bestå av något mer än timmar framför skärmen. Men det är ju ofta kul att jobba och herregud vad svårt det är att göra något kreativt utan att vilja lägga ner hela sin själ i det. Kommer jag någonsin att lära mig? Jag tvivlar på det.

Och med det sagt, låt oss titta lite på hur de senaste veckorna varit, med en förvarning om att de mest bestod av jobb, jobb, jobb och lite annat däremellan.

Under två långa dagar i mitten av februari var jag på filminspelning. Vi spelade in på fyra olika locations och avslutade med en scen som skulle utspela sig på ett dansgolv. Vi fyllde lokalen med rök, färgat ljus, blinkande strobar och musik med en bas som fick rutorna att vibrera. För en liten stund kändes det som att faktiskt vara på klubb, men sedan blev det tisdag kl 19 igen i en värld utan fest. Det kändes fint ändå att veta att det sitter kvar i muskelminnet, känslan av att stå på ett dansgolv och vara uppslukad av kvällen.

När vi väl filmat allt material började nästa del i skapandet av en reklamfilm. Först lägger man några dagar på att klippa ihop allting. Man bestämmer exakt vilka bilder som ska vara med, hur lång varje scen ska vara, vilka vinklar man vill ha, hur de olika versionerna av filmen ska bli osv osv. När klippningen väl sitter och har godkänts av alla så börjar fas två. I den sätter man musik och ljudeffekter, spelar in voice over och lägger på, justerar grade (det vill säga filmens färgtoner, kornighet och sånt), retuscherar bort oönskade föremål, lägger på grafik och gör klart allt. Det låter kanske enkelt men varje steg innefattar en eller flera människor som är experter på just det och så ska det löpande godkännas och tas beslut. I slutänden är det ofta många personer och många timmars jobb som ligger bakom en film som kanske bara är någon minut lång, så även i detta fall. Varsågoda för en liten oombedd inblick i reklamfilmsbranschen.

En dag när jag inte jobbade gick jag på en liten second hand-runda på Södermalm. Jag har haft en fas när jag känt mig trött på alla prylar och färger i min lägenhet och tänkt att jag ska börja med någon slags japansk minimalistisk inredning. Men så står jag på Röda korset och dras till den här tavlan som är allt annat än avskalad med sina kladdiga blommor och inser att jag nog faktiskt måste ha den.

En fredag när jag suttit i ljudmixning hela eftermiddagen och skulle gå hem till min tomma, mörka lägenhet för att tillbringa kvällen där, drabbades jag av den totala uppgivenheten och en första gradens tredje vågen-ångest. Jag minns att jag hade känt mig fin och glad, det var en dag med sol och vårkänslor i luften och i kontrast till ännu en kväll hemma själv kändes det nog extra hårt. Jag vet inte ens varför jag skriver om det nu som att det var en specifik händelse, men kanske för att jag någon dag i framtiden ska kunna gå tillbaka hit och minnas hur hopplöst det kunde kännas.

En lördag som också var fylld med sol tog jag årets första löptur. Fem trevande kilometer på isfria gator.

Sedan drack jag vin, sydde om två klänningar i garderoben och läste Ocean Vuong. Rekommenderar alltsammans.

Förra söndagen bjöd på tio grader och strålande sol. Jag följde med Karin och Fredrik på utflykt till Flatenbadet och vandrade runt sjön. Karin hade gjort muffuletta-mackor till oss som var otroliga och det gick att sitta utan jacka en stund. <3

I onsdags var jag på kontoret. Vi samlades där i vårt lilla team på fem personer för att slutföra en massa saker kring kampanjen vi jobbar på nu, sådant som är svårt att göra över länk. Eftersom hemmajobb är starkt rekommenderat just nu har jag bara varit på kontoret tre gånger under de två månader som jag hunnit vara anställd. Det innebär att jag ännu inte lärt mig hitta alls i de gigantiska lokalerna. Som tur är finns det gott om konstverk utspridda, så förutom att man får en liten kulturell upplevelse som man annars är så svältfödd på nu, så är de också bra för hjälpa en att hitta rätt.

Tillbaka på hemmakontoret så har jag stått i fönstret och jobbat, ätit lite blodapelsinkaka för att hålla energinivån uppe och strukit punkt efter punkt på att göra-listan. Och i parken utanför mig börjar våren sakta att anas. Dunkandet från basketplanen ekar i kvällen och om några veckor kommer de första träden att knoppas. För snart prick ett år sedan började jag jobba hemifrån och såg under våren hur parken sakta slog ut i blom, dag för dag, timme för timme. I år kommer jag stå på samma plats och bevittna samma sak. Det känns både hopplöst och hoppfullt, så som livet tycks vara just nu.

Livet sen sist

Vad kul det är att ha en blogg när man känner att man hinner ägna den ca 2 minuter på en hel vecka. Jag har på riktigt joggat mig genom livet den senaste tiden. Ville ringa upp den som gjort mitt schema och gasta HALLÅ HUR TÄNKTE DU?! i luren men någon sådan person existerade tyvärr inte så det var bara att mata på, ta sig igenom, sak för sak, dag för dag. Och nu har jag ett par lediga timmar för första gången på länge så jag ignorerar det faktum att mitt hem ser ut som ett fullproppat lager i en second hand-butik och kikar in här istället. Men okej, vad har jag gjort hela dagarna egentligen? Låt mig berätta.

Jag jobbar ju med reklam och den senaste veckan har jag spelat in två olika reklamfilmer. Det är sällan produktioner brukar ligga så tätt men nu var det två kunder som jag jobbar med som ville få ut film i princip samtidigt. Då kommer man helt plötsligt på sig själv med att stå med ett filmteam i en park mitt i natten för att få till bra bilder.

Filmdagar tenderar också att bli ganska långa eftersom det ofta krävs många personer och avancerad utrustning och då vill man få ut så mycket som möjligt av allas tid. Här är en tidig morgon på väg till vår första location.

Vi filmade på två ställen som jag trivdes väldigt bra på – Kungliga biblioteket och i källaren på Stadsarkivet. Jag mår så bra av den här typen av gamla, klassiska miljöer. Det är en trygg känsla att någon har sparat jättemånga register och papper från typ 1600-talet som ligger här sorterade i fina rader. Dessutom så skönt att jag slipper hålla ordning utan att någon annan styr upp och håller koll. Något som kanske späddes på extra av att jag samtidigt som vi spelade in film höll på att flyttpacka hela kvällarna och gå igenom alla mina egna lådor och arkiv.

Min roll som kreatör på filminspelningar är mest att vara på plats och se att allting blir som vi tänkt, ofta som en mellanhand för kunden som har sina krav att uppfylla och filmteamet med regissören som har sin tolkning. Alla ska ju helst bli nöjda i slutändan. 🙂 Mycket av tiden sitter man och tittar på en monitor som visar det som filmas i kameran för att kunna se att det blir som man vill. Kaffe i plastmugg till det, glammigt värre! Om ni är nyfikna på slutresultatet kan jag säga till när filmerna är ute för allmän beskådan.

I torsdags var filmandet avslutat och vi hade aktivitetsdag på eftermiddagen med hela byrån. Alla fick ta på sig skyddsdräkter och så åkte vi till en studio i Sundbyberg där vi fick testa på drejning.

Jag gjorde en skål som blev helt okej, eller rättare sagt, jag slutade innan det gick helt åt skogen. Sedan åkte vi till Punk Royale för en fördrink, därefter vidare till Pings Sakura där vi åt yaki som man tillagar själv på en bordsgrill och så rundade vi av allt med ett tretimmarspass karaoke. Perfekt aktivitetsdag om ni frågar mig.

På fredagen var jag lite post-karaoke och -filminspelningssliten så då gick jag till Misshumasshu på lunchen och köpte ramen. Bästa comfort-maten efter mac & cheese. Sedan ägnade jag prick hela kvällen och en del av natten åt att flyttpacka.

Dagen därpå gick nämligen flyttlasset. Jag fick så bra hjälp av kompisar och familj som hjälpte till att bära, köra släp och få in alla saker i nya lägenhten. Evigt tacksam för det. <3

Som ni ser har jag en del saker som ska på rätt plats och det har tagit sin lilla tid men det börjar sakta men säkert reda ut sig. Eller så har jag bara blivit hemmablind för nu när jag ser mig om står det minst sju kartonger i mitt synfält men jag tycker ändå att det känns någorlunda strukturerat. Jag varvade uppackning med klippning av film och snart är jag förhoppningsvis klar med båda.

Igår morse var jag uppe i ottan för att släppa in flyttstädarna i min gamla lägenhet och när de var klara lämnade jag tillbaka nycklarna till hyresvärden och sa tack och hej för fyra fina år på Skärmarbrinksvägen. Slutet på en era och början på en ny.

Som en strålande avslutning på min extremt hektiska vecka vaknade jag upp igår med en rejäl förkylning. Ah, grand finale! Tur att jag har en fin utsikt att titta ut på och förhoppningsvis lite lugnare dagar framöver, för nu börjar ju allt det roliga! Finliret i möbleringen, jakten på de rätta sakerna (har redan hunnit buda hem några hyllor på auktion) och första inflyttningsmiddagen med kompisar. Längtar!