Hej och välkomna till livet punkt com. Här händer inte mycket. Jag tömmer och fyller diskstället varje dag. Barn i reflexvästar leker utanför mitt fönster. 57:ans buss kör genom vattenpölarna. Man har påbörjat vaccinationen av fas 4. Det är 667 000 stockholmare i åldersgrupperna före min. Varannan morgon kliver jag upp och gör ett kort träningspass som får parketten att knarra. På den bakre väggen i mitt kylskåp har det samlats is. Jag funderar på om jag ska skaffa en ny badrumsmatta. På jobbet skriver jag om hållbara investeringar. Ytterligare en dag och natt har passerat utan att jag fixat en rullgardin. Inköpslistan i min telefon innehåller tre punkter: tabasco, rakhyvlar, knäckebröd. Det låter som något man köper i Jönssonligan för att gillra en farlig fälla.
Här är några fler saker som passerat.
Jag fick födelsedagspresenter i form av vilda buketter och gamla poesisamlingar. Blommor och blad i sin bästa form.
Under en promenad mötte jag en fin och glassig skylt i kvällssol. Den påminner om en liten brosch jag hade som barn. Glassälskare since 1990.
”En sladd?”, tänker ni. Men nej, det är inte bara en sladd. Det är sladden. Varje måndagsmorgon plockar jag fram den ur skåpet för att koppla in min jobbdator och varje fredag klockan 17.30 rullar jag ihop den och låter den ligga i skåpet över helgen. En av alla nya märkliga traditioner som jag troligtvis inte kommer att sakna sen.
En stad som somnar halv nio.
Bruno K. Öijer, han tål att läsas om och om igen. De senaste somrarna har jag köpt en poesisamling som jag släpat med mig och vikt hundöron i. Förra året landade valet på Öijer och igår lade jag min beställning på årets sommarpoesibok.
Söndag och fotboll. Lantchips och dipp. Det finns något tryggt över det. Jag måste bara skaffa ett sånt svidande dyrt Discovery+-konto. Antar att poesibloggande tjejer inte är deras primära målgrupp att sponsra, men de kanske kan göra ett undantag?
Tror jag fotade den här pga ”fina färger” men jag minns ärligt talat inte. Fast lite fint var det ju i alla fall.
Den här fotade jag i alla fall för att jag älskar godis. Det är så gott! Särskilt den där biten man tar när man vaknar på helgmorgonen och hittar gårdagens skål kvarglömd på soffbordet. Den är 10 av 10.
Ett favorithus på en av alla promenader.
Varje år och varje vår står jag där under träden och fotar körsbärsblommorna. Inget undantag nu heller.
En kväll bjöd jag Julia och Karin på pasta hemma hos mig. Jag bestämde att vi skulle ha salladen vid sidan av på en liten tallrik. Det kändes innovativt. Det är verkligen sänkt ribba för innovativt nu. Jag kommer på mig själv med att berätta samma historier om igen för det händer så lite. ”Har ni tänkt på att burken med dijonsenap aldrig tar slut?”. ”Ja, du sa det förra veckan.” ”Oj ja, det gjorde jag nog.” Otroligt jämn tävling nu mellan pandemin och dijonsenapen om vad som kommer att ta slut först.
En dikt av Anna Axfors, men kanske framför allt en känsla. Jag tänker så ofta på just de fem orden: jag älskar dig, bär mig! Tänker att de betyder samma sak.
Varje dag lite mer grönt utanför mitt fönster. Och en rosa tuss mitt i allt.
Sälar, björnar och Emelie och Edda på Skansen. En mycket trevlig utflyktsdag! Jag fick feeling och köpte årskort. Tänkte att jag kanske går hit en solig dag och sätter mig och jobbar vid lodjuren. Vi får väl se.
I gamla stan har Postmuseum har hissat vad som skulle kunna vara den officiella flaggan i mitt känsloland. Saknar dig! Saknar dig! Saknar dig och dig och dig!
Ja, det var allt från livet punkt com idag. Dags att laga något med dijon och skjuta upp projektet med rullgardinen ett dygn till.
Julia! Sluta aldrig blogga. Det känns som att livet står still. Ändå sätter du fina ord på just det, hur det är när det inte känns som att vi kommer någonstans. Förhoppningsvis kan vi se tillbaka på den här tiden och le åt att dina blogginlägg handlade om glasskyltar, skarvsladdar och att dijonsenapen äntligen är slut. Kram!
Tack för alla dina fina inlägg. Jag längtar alltid efter nästa.
Vore dock SÅ kul om de sponsrade dig, älskar när du skriver om fotboll!!
och fnissade åt ~sladden~, har också en sån haha <3
du är så otroligt duktig på att välja ut de rätta detaljerna för ditt berättande. blir så glad varje gång det är något nytt här.
Morgongodisen – JA! Och jag skulle älska om du fick fotbollsspons, bilden av vem som kan vara ett fotbollsfan behöver verkligen breddas.
Dikten av Axfors! Otrolig! Satte ord på något jag så länge har känt men själv inte kunnat beskriva.
If you want to finish the Dijon mustard, make a dressing for a boiled/steamed artichoke. White wine/apple cider vinegar, olive oil, dijon mustard, salt and garlic granules. Works very well with artichoke or salad in general
Tack <3
Fint fångat, tiden vi lever nu.
Älskar också godis och självklart sparar jag några bitar som jag lyxar till frukosten med dagen efter (ofta på en lördag då eftersom jag jobbar mycket med fredagsgodis aka. postjobbet godis:)).
💕
Så fint du fångar ögonblicksbilder och tankar. Och vad sugen jag blev på att börja läsa mer poesi igen nu.
du är så mysig
Wow dikten. Socker som smälter i vinden!