oktober 2023 – Julia Eriksson

Jag springer, tittar, läser, tänker, köper, lyssnar, skriver inte

Jag springer genom frasande gula höstlöv, förflyttar mig längs vattnet, snuddar nästan Södermalms alla kanter. Benen känns pigga och när jag tittar på klockan första gången har sex kilometer passerat. Jag bestämmer mig för att springa nio till. Går i mål i höjd med Bondens marknad och ställer mig i kö vid ett av stånden för att köpa ägg. När jag kommer fram får jag den sista fyllda kartongen och kvinnan bakom disken skickar med mig fyra extra för att de ska ta slut. Idag tänker jag göra äggröra till frukost.

Jag tittar på Upp till kamp och det är ännu bättre än jag minns det. En ung Simon J Berger och Sverrir Gudnason som briljerar sida vid sida. Jag inser att det är Hoyte van Hoytema som gjort fotot, kanske är det därför jag vill spara så många scener, ta mentala skärmdumpar på de finaste bilderna. Jag njuter av de filmslånga 90-minutersavsnitten, tittar på ett varje helg för att de ska räcka länge. Har två kvar, de kommer ta mig en bit in i november.

Jag läser ut Själens telegraf av Amanda Svensson och den är som ett litet lyckopiller. Hennes böcker har alltid träffat mig och jag tänker först att det kanske berodde på att jag var i optimal ålder för dem, att det var en ung vuxen-nerv som slog an helt perfekt, men i så fall är jag i optimal ålder även för denna för jag tycker så mycket om den. Språket är vackert, sorgligt och fullt av brinnande små eldar. Det är en mycket fin skildring av kärlek och pengar, om att äga och att ägas.

Jag tänker mycket på pengar. Kanske är det en bieffekt av att jobba på bank, förmodligen, även om jag är längst bort ifrån de faktiska transaktionerna, skyddad i mitt kreativa hörn. Men jag tänker på pengar som medel för ängslan och ångest, att ha eller inte ha dem, så mycket handlar så ofta om det och samtidigt är det något vi sällan pratar om. På middagen förra veckan handlade konversationerna om uppväxt och klass, om dumsnålhet och om ekonomisk kontroll och jag kände inte alla kring bordet särskilt väl men det fanns en närhet där som betydde något.

Jag köper en torrborste, en liten rund med hårda strån som jag drar i fasta cirklar över huden. Börjar vid fötterna och jobbar mig sakta upp till området kring hjärtat. Känner den stickande värmen sprida sig, de stramande vaderna mjukas upp, den sista solbruna huden från sommaren kommer snart att vara ett minne blott. Jag köper en liten borste till fogarna i badrummet och en stor burk med rosa medel. Funderar över instinkten kring allt skrubbande, någon slags vilja att göra rent och bli ny, att skala av det gamla och metodiskt dra borstar.

Jag lyssnar på nya album. På Cleo Sol, Deportees, Sarah Klang och Solen. Jag lyssnar på gamla skivor. På Tapestry med Carol King och All Things Must Pass med George Harrison. Under en av alla Spotifys flikar hittar jag en ny sektion som heter Your Niche Mixes. Där väljer jag bland Chill Morning Mix, Disco Funk Soul Mix och Japanese Jazz Mix beroende på mitt humör. Jag saknar att lyssna på podcasten Månens sällskap. De innerliga existentiella samtalen, de intellektuella djuplodade funderingarna, det magiska i alla små detaljer. Hittills har inget annat fyllt samma behov.

Jag skriver inte och det stör mig. Jag tänker på det varje dag, att jag borde, men inga ord har hittat ut den här veckan. Dokumentet senast öppnat förra söndagen kl 9:14 står det när jag för muspekaren över filen. Jag bestämmer mig för att strunta i den bristfälliga inspirationen. Lägger ner den mörkblå anteckningsboken med mjuka pärmar i väskan tillsammans med Här ruvar havet som jag nyligen börjat på. En bok att skriva i, en bok att läsa ur, ett café att sitta på. Det är min plan för dagen. Men först frukosten och 11-mässan, bönerna och donationerna för världen, tystnaden under valvet, gemenskapen i sorgen. Kyrie Eleison.

Den olidliga och eftersträvansvärda tristessen

Jag har tråkigt, tänker jag. Kalendern tycks ha gapande hål den här veckan, kroppen längtar efter semester. Jag vill inspireras, vara ledig, se något nytt. Men bolånen ska ju amorteras och semesterdagarna räcker knappt till julveckan. Jag förstår inte hur alla andra gör, förstår bara att det inte är synd om mig, att jag får göra det bästa av det jag har, tråkig stabil ekonomisk vardag är ändå allt som vissa drömmer om just nu.

Jag tänker på när jag var nitton och nyligen hade flyttat hemifrån. Bodde i den lilla ettan på Smedjegatan i Norrköping och gick på universitetet. Via ett studenterbjudande hade jag tecknat en helgprenumeration på DN och tidigt varje lördag dunsade tidningen ner på min dörrmatta. Jag läste den vid frukostbordet bland kaffekoppar, hallonsmoothie och amerikanska pannkakor, så som alla bloggares frukostbord såg ut under tidigt 10-tal. Med hungrig blick bläddrade jag genom sidorna och en av mina favoritsektioner var DN på stan. Jag minns hur jag scannade över allt som tycktes hända, allt som skedde där men inte här, tänkte en dag ska jag vara en del av det, då kommer det att vara omöjligt att ha tråkigt.

Fjorton år senare läser jag DN igen och fastnar för en artikel om hur människan är på väg att bli dummare och mindre kreativ. En av farorna tycks vara att vi inte har tråkigt längre. I jakt på snabba sätt att döva tristessen plockar vi upp våra telefoner och matar oss med nytt nytt nytt, men hjärnan behöver ha tråkigt ibland för att komma på idéer. Jag läser, skräms och känner igen mig. Jag vet själv att några av de få ställena där jag faktiskt brukar få idéer är i duschen och vid disken. Två ställen där jag inte har tillgång till min telefon, där tankarna får vandra helt fritt.

Jag tänker på veckans kalender med gapande hål, på nittonåriga Julia som drömde om Stockholms kulturutbud, på instinkten efter att döva allting med mera scrollande. Så bestämmer jag mig för att inte hänfalla åt det enkla och tomma utan att försöka mota tristessen och främja kreativiteten med andra medel. En långpromenad där hörlurarna får ligga kvar i väskan. Ett museibesök själv en kväll efter jobbet. En stilla skrivsession helt för hand. Ett event som jag bläddrat fram i DNs kalendarium. En lässtund på en noga utvald plats. Det värsta som kan hända är väl att det blir tråkigt, och blir det tillräckligt tråkigt så kommer jag kanske också på något.

Vi är lågan jag lovar vi vågar

Jaha det var såhär jag visste att det skulle bli jag vet ju nästan alltid det är bara det att jag så väldigt gärna vill men det är väl passande att det regnar ikväll och Stockholm är en så vacker stad att vara sorgsen i med alla Söders höjder att gå upp på och stå där och stirra ut över vattnet och se räk- och tacobåten ge sig iväg till havs med sina kulörta lyktor tänk att sitta där dum och glad bland alla rosa skal vilken ynnest ändå somliga har det bra och det var ju inte hundra såklart han visste inte vem Tranströmer var men jag var beredd att göra ett undantag som om det skulle behövas snälla påminn mig om att det är värt att börja om att jag orkar ett varv till för nu när jag ligger här på hallgolvet och tittar på min felmonterade skohylla som jag aldrig kommer ta mig tid att montera rätt så känns det långt bort och skorna står så prydligt i par par par helt självklart som de borde som jag borde med skosnörena som ormar och om någon frågar om jag läst på om anknytningsteori kommer jag slå knut på mig själv men en gång gick jag i scouterna tre gånger och vad lärde jag mig jo att alltid vara redo på det värsta och det bästa och på att det någon gång kanske kommer att bli bra förhoppningsvis gäller det inte bara mig utan också resten av världen hur avlägset det än kan kännas så ge mig bara fem minuter till på golvets rutor så ska jag resa mig och koka ett ägg och sen ska jag tända lägerelden inom mig och kupa mina händer kring den och försiktigt blåsa syre så att den får fart för nu brinner vi lite till vi är lågan jag lovar vi vågar.

Ögonblicket klockan 18:14

Jag står byxlös framför spegeln och sminkar mig. Ur högtalaren strömmar min spellista med aktuella favoritlåtar. Jag håller på och testar ordningen på låtarna, det är viktigt att de kommer i en behaglig blandning, kasten får inte bli för tvära, kontrasterna inte för stora. Med precision har jag fördelat Romy, Sarah Klang och Bon Iver i listan och jag börjar känna mig nöjd. Intill mitt smink på tvättmaskinen ligger ett halvätet digestivekex med smör. Klassisk stödmat. Om sexton minuter ska jag befinna mig på den nyöppnade restaurangen Bambi vid Bjurholmsplan och nu behöver jag något litet för att stilla den värsta hungern. Restaurangen beskriver sig som ”ett ställe där man kan få en riktig varmrätt för 200 spänn”, där det ska vara folkligt och prisvärt och mer av en klassisk sjuttiotalskrog än något instagramvänligt. Det är precis vad jag är sugen på just nu. Jag hoppas att de håller vad de lovar.

Bregottpaketet står kvar på diskbänken, jag tänker att jag måste komma ihåg att ställa in det. Byxorna jag planerar att ha på mig är zebrarandiga och får tankarna att vandra till Janne Schaffer i Electric Banana Band. Jag försöker kompensera auran av en medelålders gitarrist medelst smink, boots, tight body och skjorta. Med halvmycket ambition duttar jag på lite ögonskugga på ögonlocket. Jag har ingen aning om hur man gör det här bra, tänker jag, men också, hur viktigt kan det vara? Det är tisdag, klockan är 18:14 och det börjar bli dags att gå.

Ett nymålat solgult kök

Under hösten har jag planer på att fixa i ordning min lägenhet. Det är inga omfattande renoveringar jag talar om, utan mer en uppdatering med färg och textil på sådant jag kommit på att jag vill ändra under de fyra åren jag bott här. Fyra år förresten, tänk vad tiden går snabbt. Och tänk vad Julia som velade mellan att köpa något lite större en bit utanför stan eller en mindre lägenhet på Södermalm och konstaterade ”äsch, jag behöver inte bo stort, jag kommer ändå inte vara hemma så mycket” fick äta upp det när det blev två och ett halvt år av pandemi med hemma-häng, hemma-jobb och hemma-allt… Nåväl, jag trivs fint här i min etta och räknar också med att bli kvar ett bra tag till med tanke på dagens ränteläge och bostadsmarknad. Gulp. Förlåt för sidospår, lägenhetsfixande var det ju och först ut på min agenda finns köket.

För ett par år sedan bestämde jag mig för att byta ut det ljusa skavda laminatgolvet i vad som är kök och hall och landade då i ett färgglatt alternativ med rutor i vaniljvitt och lejongult (här kan ni läsa mer om det). Nu kände jag att det var dags att fortsätta på det spåret och ge även resten av köket en injektion av färg. Så jag travade iväg till färgbutiken och efter lite velande landade jag i nyansen Solmogen från Alcro. En mjuk och smörgul färg som passar fint med golvet.

Jag bestämde mig för att måla själv istället för att skicka in luckorna på lackering, mest för att det kändes som ett kul projekt att ta sig an och för att det skulle bli mycket billigare så. Dessutom är mitt kök ganska litet med bara fem dörrar och tre lådfronter så jag räknade med att hinna klart på en helg. Efter lite rådgörande med personalen i färgaffären kom jag hem med täckmaterial för att skydda golvet, målartvätt, fint sandpapper, rollerkit med filtroller, tunn pensel, maskeringstejp och en liter halvblank lackfärg. Den passar bra till den här typen av luckor eftersom den är tålig och inte får en massa fingeravtryck så som en mattare färg gör. Sedan var det bara att plocka ner luckorna och sätta igång.

Det som tog allra längst tid var faktiskt att tömma alla skåp, flytta grejerna och sedan packa in allt igen samtidigt som jag passade på att rensa lite. I övrigt gick målningen ganska snabbt och enkelt. Eftersom mina luckor var målade sedan innan behövde jag bara köra målartvätt och inte grundmåla något. Sedan gjorde jag två strykningar på två olika dagar. För att komma åt kanterna vid spegeln (Heter det så? Den centrerade fördjupningen på luckan alltså?) målade jag med en pensel och körde sedan med roller. Granskar man extremt nära kan man se att det är egenmålat och någon liten skavank, men på det stora hela blev jag mycket nöjd med resultatet.

Nästa steg på min hemmafix-resa blir nog att måla väggar och tak i köket som nu är i en helvit och ganska sliten nyans. Här lutar jag mot en aningen varmare, men fortfarande ljus färg eftersom rummet saknar fönster och direktljus. Jag ska också måla om alla snickerier i form av lister, dörrar och hatthylla eftersom färgen där har börjat flaga. Exakt vilken nyanser det blir klurar jag fortfarande på, så gör er redo för en del två om förhoppningsvis inte allt för länge. Nu ska jag gå upp och laga frukost i mitt nya solgula kök!

Bloggveckan i backspegeln

Jag tycker det var så mysigt med den lilla bloggveckan som jag hade. Mest för att jag fick så fin respons från er i form av en massa kloka kommentarer, uppmuntrande tillrop och roliga önskemål. Jag visste det ju redan innan men ni som läser här inne är verkligen några av de vettigaste och trevligaste människorna som finns och det ska ni ha tack för!

Jag ska dock inte ljuga och säga att det var helt enkelt att blogga varje dag. Tvärtom fann jag mig ofta en smula stressad över att hinna publicera något innan dygnets slut. Att blogga varje dag samtidigt som jag jobbar heltid och har ett någorlunda socialt liv att underhålla är helt enkelt en omöjlig ekvation. Tyvärr. För trots att jag haft den här plattformen i över sjutton års tid glömmer jag bort hur lång tid det faktiskt tar att skriva ett inlägg. Det är ju inte bara själva orden som ska komma på plats, det är ju också bilderna som ska fotas, redigeras och laddas upp, spellistan som ska skapas eller den kreativa idén som ska kommas på. Och så ska det korrläsas och redigeras för jag vill ju att det som väl läggs ut ska göras noggrant. Så jag förhandsgranskar inläggen, ofta tre eller fyra gånger, går in och flyttar radbrytningar, tar bort någon liten upprepning, snyggar till en ordföljd och håller på. Det där finliret har jag svårt att släppa, eller rättare sagt, jag vill inte släppa det, för mig är det en del av hantverket och min tonalitet.

Men en sak som jag faktiskt insåg var att det var trevligt att skriva små ögonblicksinlägg som kanske inte behöver vara så mycket mer än en kort reflektion från här och nu. En liten inblick i min vardag som kan skapa igenkänning men på vissa sätt också vara helt unik. Den typen av inlägg vill jag nog fortsätta med då och då. På samma vis kan även som inlägg som detta, där jag i princip bara funderar högt, också kan ha sin plats. Jag har alltid tänkt att varje inlägg måste vara något mer, men samtidigt vet jag att det är den typen av innehåll som jag själv gärna läser hos andra. Det högst mänskliga, ofta lite ofiltrerade och genuint personliga – så det blir det nog mer av.

Vad blev det av veckan då? Jo i sann Julia-anda schemalade jag inga av blogginläggen utan allt publicerades direkt i stunden. Inlägget om mina favoritplatser tog mycket längre tid att skriva än vad jag först tänkte, en av posterna skrevs efter att jag druckit tre öl (gissa vilken…) och allra flest besökare hade jag på tisdagen. Kanske kommer jag köra en liknande experiment någon gång framöver som en liten kreativitets kick-off, men tillsvidare kommer jag fortsätta att rulla på med samma oförutsägbara men förhoppningsvis inspirerande innehåll som innan. Vi hörs här!

Papperspåsar papperspåsar fyllda med trattkantareller

Söndag. Vaknade vid åtta med ett lätt sinne, huvudet klart eftersom de enda ångorna jag andades in igår var de från den vattenlösliga färgen jag målade mina köksluckor med. De har hunnit få en strykning i en smörgul nyans och jag tror att resultatet kommer bli fint. Kokade en stor tallrik havregrynsgröt med ett halvt rivet äpple i och åt med havremjölk, jordnötssmör och resten av äpplet. Målade kökslådorna och en av skåpsluckorna jag inte hade plats för igår. Kollade termometern, drog på mig löparkläderna och bestämde att fjorton grader inte var för kallt för shorts och t-shirt. ”Jag blir varm när jag springer”, tänkte jag. Sprang Tantolunden, Hornstulls strand, Västerbron, Norr Mälarstrand, Munkbroleden, Hornsgatan och hem. Blev varm, såklart. Hoppade in i duschen, packade utflyktsväskan och ordnade matsäcken. Kände mig som en mycket vuxen och mycket duktig människa. Så här kan jag också vara tydligen. Att det finns så många Julior i mig, jaha. Gick till Skanstull, köpte vegokorv och svart kaffe, dubbelgrepp i vänster hand, genom spärren, ner i tunnelbanan, upp vid Gullmars och där väntade vännerna vid bilen.

Raka vägen ut i skogen, sista platsen på parkeringen, det var en sådan söndag då alla ville vara ute. Mild och klar, de första höstlöven redo att sparka fötterna genom, om en vecka eller två kommer allt att stå i brand. Följde gröna slingan genom skogen, stigen kantad av mjuk mossa, en snabb titt, jo en gul stam med brun hatt och hittar man en så hittar man alltid flera. Papperspåsar papperspåsar fyllda med trattkantareller, fikapaus på en berghäll, hela slingan runt och så fyra timmar senare tillbaka vid bilen. Hem till ett mindre kaotiskt kök än mitt för att rensa svampen, laga en risotto, bjuda över några fler på söndagsmiddag. Inte ens de akuta vi måste lösa det här nu-meddelandena från jobbet gjorde mig stressad, jag svarade tåligt inifrån det nedsläckta sovrummet och återvände sedan till stearinljusen och middagsbordet. Tillbaka på söder med två liter svamp att förvälla och luckorna som skulle bli klara i helgen får vänta till nästa vecka för tiden har sprungit och veckans sista blogginlägg skriver inte sig självt, inte ens en perfekt söndag i början av oktober. Men med två minuters marginal hann jag i alla fall klart.