Japan del 3 – oändliga Tokyonätter på hemliga platser

tokyo
 
Den lilla technoklubben ligger gömd bakom en dörr som smälter perfekt in i husväggen. Någon hyschar åt oss att vi ska dämpa rösterna, så vi viskar ett uppfostrat ”arigato” till killen i entrén när vi i utbyte mot 1500 yen får varsin stämpel på handleden och ett pastelligt samlarkort som drinkbiljett. I det lilla, lilla rummet dunkar basen. Inredningen är mörk och väggarna grottlika. En dj står i hörnet och runt honom; blått snurrande ljus. Vi byter det tecknade kortet mot gin tonics och ber att få dem ”extra strong”. Bartendern skrattar åt oss men det är det enda sättet att få drinkarna att smaka något överhuvudtaget här.
 
En trappa leder upp till en övervåning och i ett rum ligger folk på golvet och sover. För en kort sekund tänker vi att de måste tagit något innan vi kommer på att det här är Japan. Här dricker man mest whiskey och plommonvin och när man inte orkar festa längre så sover man på klubben tills första tunnelbanan börjar gå. Vi går ner igen och dansar, dansar, dansar. Ikväll gör jag inte det minsta försök att få det att se snyggt ut.
 
En kille med långt mörkt hår och skägg sträcker fram en maracas till mig. Jag slår den i takt med musiken, skakar så det rasslar och tänker att något ska man väl ha lärt sig på rytmiklektionerna på musikgymnasiet. Linn kommer fram till mig, trycker sin mun mot mitt öra, säger med ett fniss: ”Jag sa till killarna att du var ”a kind of famous dj in Sweden”, de blev sjukt imponerade”. Vi skrattar högt åt den tillfälliga lögnen, jag ser mig omkring och nog står det ett litet gäng omkring mig med obefogat beundrande blickar.
 
Någon räcker fram en bongo-trumma och jag sänder ett stilla förlåt till alla mina lärare när jag inser att det är detta som tio år av musikstudier ledde fram till. Det här är min primetime, min stora show. Sen trummar jag intensivt i två minuter, tänker att det passar förvånansvärt bra till techno ändå. När mitt solo är slut skrattar jag högt, söker mina vänners blickar i det lilla rummet och ropar ”vi drar va?”. Ute ur den gömda dörren orkar vi inte dämpa rösterna lika noga som tidigare. Vi har historier att berätta, stunder att dela, nya äventyr att upptäcka. Vidare i Tokyonatten, ut i oändligheten. Adjö.

Japan del 2 – tågresan till Hakone, en 14-rättersmiddag & att bo på ett ryokan

Häng med till Japan igen! Jag tänker att jag delar upp min reseberättelse på lite olika sätt, snarare än att bara säga ”det här gjorde vi dag 1, det här gjorde vi dag 2” osv. Jag tror det kan bli kul! Dock fortsätter vi lite på klassiskt berättar-tema just idag när jag ska visa vår resa utanför Tokyo, men efter det blir det andra upplägg. *hint hint*
 
tåg
 tåg
Nog för att Tokyo är en fantastisk stad och i princip omöjlig att tröttna på, men vi kände att vi ville se lite mer av Japan när vi ändå var där. Därför hade vi bokat en mini-resa till byn Hakone som ligger ca två timmar utanför Tokyo och på söndagen slog vi oss ner i en tågvagn, lika peppade som barn på skolutflykt. Observera också att vi vänt sätena mellan första och andra bilden – hur smart är inte det?! Innan tågets avgång gick de och vände alla stolar så de stod i färdriktningen och sedan kunde man själv snurra tillbaka sitt säte om man var fyra som ville sitta i en grupp. SJ, inför detta tack, det skulle lösa så många problem.
 
bento
 
annaIngen utflykt utan matsäck tänkte vi och köpte med bento-lådor att äta på tåget. Jag älskar förövrigt att man helt plötsligt förstår alla mat-emojis som tidigare känts obegripliga för en.
 tåg
 
utsikt
Framme i Hakone bytte vi till ett mindre tåg som gick upp längs berget. Ganska magnifik utsikt längs vägen! Hakone ligger i en vulkandal och är en del av en stor nationalpark, så naturen där är verkligen vacker. Det är också känt för sina varma källor, de så kallade onsen.
 
middag
 
middag
 
middagVi hade bokat boende med halvpensionat på ett ryokan, ett klassiskt japanskt värdshus. Där bodde vi tillsammans alla fyra i en enklare svit med terass, vardagsrum, badrum, toalett, hall och sällskapsrum. Allt inrett i traditionell japansk stil med sjögräsmattor på golven och futonsängar som bäddades ut varje kväll. Vi serverades också middag på rummet sittandes på golvet och gick hela tiden omkring i yukator. Personalen skrattade dock lite åt oss på grund av vår längd som gjorde att plaggen glipade något i benen, trots att de letade fram vad de kallade ”big size” åt oss. Middagen på kvällen var en oerhört avancerad historia med fjorton olika smårätter, vissa mer självklara (som sashimi) och andra rent utsagt supermärkliga (som manet – bland det obehagligaste jag ätit). Efteråt var vi brutalt mätta så efter ett varmt onsen-bad kröp vi ned i våra sängar och sov gott.
 
utsikt
 
utsikt
Nästa morgon vaknade vi utvilade och spanade in utsikten från vår terass som vi inte riktigt kunde se innan eftersom det var mörkt när vi anlände på söndagskvällen. Snart skulle vi byta våra yukator mot hiking-kläder och ge oss ut på vandring bland bergen, men först: frukost.
 
frukost
 
frukost
Denna måltid serverades också på rummet men hade en lite mindre avancerad meny och inte en enda manet i sikte. Efter den var vi redo för äventyr i naturen, men mer om det i ett kommande inlägg!

Blommig klänning

blommig
 
I brist på tid att hinna gå igenom, redigera och berätta om mina hundratals bilder från Japan så kommer här ett litet klädinlägg. Innan jag åkte till Tokyo köpte jag nämligen en klänning från H&M pga plötslig blixtförälskelse. Som alltid när jag faller handlöst för ett plagg så har de någon form av rolig twist och den här kan väl beskrivas ungefär som en viktoriansk påsklilja on crack. Det är volanger, storblommigt mönster och galna färger – perfekt helt enkelt!
 
blommig
 
Från början var den ganska lång, men jag passade på att vika upp den en bit för jag gillade den bättre så. Det är förövrigt ett av mina bästa klädtips: vik eller rulla upp ärmar och kanter tills plagget sitter precis som du vill. Så här såg den ut när jag bar den här om dagen i Tokyo. Mycket nöjd med mitt köp!

Japan del 1 – ramen-lunch, shopping i Shimo-kitasawa & sushi med en gitarrspelande kock

Hej från Japan! Jag har varit här i drygt tre dagar men det känns som en evighet (på ett bra sätt!). Allt är lika fantastiskt som sist, om inte bättre. Jag har skrattat mig tårögd fler gånger än jag kan räkna och ätit mig supermätt varje kväll. Nu tänkte jag att vi skulle titta på hur min första dag i Tokyo såg ut!
 
anna
 
karin
 
ramen
 
linn
 ramen
Efter en låååång (typ 16 timmar) men väldigt smidig resa landade jag på lördagsförmiddagen på Narita flygplats och köpte mig en tågbiljett in mot stan. Efter lite resande, några lost in translation-moments, ett par byten till olika tunnelbanor och en kort promenad senare, så klev jag in i lägenheten i Daikanyama som vi hyr. Där möttes jag av Anna, Linn och Karin som åkt dit ett par dagar tidigare och jag krävde omedelbar recap av allt som hänt i min frånvaro. När jag väl blivit informerad om alla tidigare bravader så kunde vi göra oss i ordning och ge oss ut på stan. Målet var Shimo-kitasawa, men innan det ville vi äta lunch någonstans. Som tur var passerade vi förbi ett ramenställe som såg lovande ut och slog oss ned för lunch. Där fick vi varsin pappershaklapp och sedan åt vi himmelsk ramen – förlåt Stockholm, men inget jag ätit där har varit i närheten av detta.
 
linn + anna
 
linn + anna
 
hus
 
anna + linn
 
shimo-kitasawa
 
linn
 
kaffe
Mätta och belåtna promenerade vi längs mysiga kvarter mot stadsdelen Shimo-kitasawa. Där gick vi i ett par vintage-affärer, drack kaffe på Darwin Room och tittade på gulliga hus. Jag paxade det lilla trähuset ovan, hur fint? Sedan fick vi bråttom att leta oss till tunnelbanestationen och hitta vägen till Yokohama. Där väntade nämligen en sushimiddag utöver det vanliga…
 
sushi
 
karin
 
förrätt
 
sushi
 
sushi
 
gitarr
 
gitarr
 
sushi
 
Annas kollega Yui är nämligen barndomsvän med en familj som driver en sushirestaurang. Nu är Yui själv i Sverige, men hennes pappa hade lovat att följa med oss till deras favoritställe. Väl på plats möttes vi av världens gladaste sushikock och hans lika härliga kollega. Vi blev tilldelade varsin pall i den lilla restaurangen som max rymde tio personer och sedan började matfesten. Efter en tallrik med små aptitretare blev vi serverade sushi bit för bit på gröna blad. Och inte vilken sushi som helst utan en helt fantastisk sådan, gjord på superfärsk fisk som bara smälte i munnen. Jag visste inte ens att fisk kunde smaka så?! Och som om det inte var nog passade vår kock och en av stamgästerna i halvtid på att riva av lite Eric Clapton-låtar på gitarr. Så kul. mysigt, gott och en helt perfekt avslutning på en första dag i Japan!

Weyes Blood

 
Jag snubblade över en fantastisk låt och artist i början av veckan som jag inte kunnat sluta lyssna på sedan dess. (Mer exakt hur det går till när jag snubblar över låtar kan du läsa här). Nu känner jag alltså att det är min plikt att tipsa vidare till er så att ni också får höra.
 
Tänk dig att året är 2016 och Enya möter Karen Carpenter i en kalifornisk gryning. Resultatet av detta möte skulle jag säga är artisten Weyes Blood. Det är välproducerat, vackert, drömskt och samtidigt nutidsrefererande. Som min nya favoritlåt Generation Why där kören smygande sjunger ”Y-O-L-O” i bakgrunden och vi möts av raderna ”Going to see end of days, I’ve been hanging on my phone all day”. Det låter kanske superklyschigt men nej, det blir bara skimrande och snyggt.
 
Hade jag varit music supervisor (som nog är det drömjobb jag skulle satsat på om jag inte var copywriter) för någon tv-serie hade jag lagt den här i en stark slutscen. Typ långsam soluppgång, någon vandrar hem längs tomma gator efter att ha tagit ett avgörande beslut… Ni fattar.
 
Turligt nog har också Weyes Blood släppt ett nytt album idag, så det var det sista jag la i en offline-spellista innan jag satte mig på min elvatimmars-flight. Generation Why är fortfarande min favoritlåt därifrån men jag har också fastnat för Do You Need My Love. Här kan ni lyssna på hela albumet om ni vill, jag tror ni kommer gilla det.
 
[spotify id=”spotify%3Aalbum%3A0C5B78Md4VINWGAdgv1sF3″ width=”300″ height=”380″ /]

Saker som glimmar, doftar & gör mig glad

Nu blir det ett inlägg på tema konsumtion här. Jag kände först att kan jag verkligen göra ett inlägg där jag bara visar upp mer eller mindre onödiga saker jag köpt på sistone? Men så insåg jag att jag själv tycker om att läsa sådana inlägg i andras bloggar och det betyder inte att jag springer och köper en massa prylar bara för det. Dessutom orkar jag faktiskt inte vara en till tjej i tjugoårsåldern som tar på sig hela skulden för jordens miljökris och eventuella undergång. Fine, jättebra att vi tar vårt ansvar i den mån vi kan, men det finns så många som inte gör ett piss. Som flyger inrikesflyg tre gånger i veckan, äter kött till alla måltider, kör en superstor SUV i innerstan osv osv. Och ja, för det tredje så jobbar jag ju med reklam vilket i sig kan vara både konsumtionshetsande och omoraliskt. Jag har ju exempelvis lagt mängder av timmar på att få folk att köpa ovan nämnda SUV eller ytterligare ett par träningsskor, så DET om något borde jag ju skämmas för. Fast just nu orkar jag inte det och nu handlar ju det här inlägget om något helt annat än det skulle, nämligen saker som är fint och kul: smycken, parfym, smink och sånt. Över till det (och vill ni fortsätta diskussionen om konsumtion, reklam, ansvar osv så får ni hemskt gärna använda kommentarsfältet nedan, det är ju trots allt ett ämne som tycks engagera mig).
 
Arabesue WoodJag läste en kommentar någonstans som lyfte att om man bär en ny eller speciell parfym när man är på resa så kommer man bygga doftminnen utifrån den och därmed minnas sin resa bättre när man kommer hem och luktar på parfymen igen. Kanske lite flummigt men också en ganska fin tanke tycker jag. Samtidigt ville jag ha en mindre parfymflaska med i min neccessär nu när jag reser iväg, så då tänker jag att jag lika gärna kan testa om det funkar. Mitt val föll på en eau de toilette från & Other Stories i doften Arabesque Wood. Jag har en handtvål i samma serie och får ofta komplimanger från mina gäster när de använt den, så det känns som ett bra val. Det jag gillar mest är att den är ganska jordig och murrig i sin doft vilket blir en kul kontrast till mina andra parfymer som oftast luktar ros.
 
Smink
Sedan var jag tvungen att fylla på min sminkväska lite också. Vad är grejen med att allt tycks ta slut samtidigt förresten? Det slår aldrig fel… Nu tänkte jag i alla fall testa en ny concealer från & Other Stories som jag hoppas är bra. Den får göra sällskap med en ljusbrun ögonbrynspenna från Sephora och deras CC Crème som jag haft tidigare och gillar pga bra glow, lagom täckande och SPF 30.
 
Moln
Jag fick en sådan plötslig insikt i att många av mina jämnåriga kompisar håller på och utvecklar någon slags vuxenstil och typ köper kvalitativa Rodebjer-plagg medan jag lyckas komma hem med en silverfärgad, molnformad liten väska från Monki. Men den gjorde mig glad och jag känner mig ändå inte helt hundra i den där stilrena looken. Jag tänker att den dessutom passar jättebra i handbagaget för att hålla koll på pass, pengar och biljetter. Sedan fick jag några små guldfärgade molnbokmärken på köpet, så då är det ju givet att de också får följa med på flyget.
 
ÖrhängenOch så lite mer glitter på slutet: ett par jättestora örhängen och ett par jättesmå. Jag tog ett till hål i höger öra i slutet av sommaren och det har läkt klart nu, så där tänkte jag sätta en av de små plupparna. De stora ska jag använda någon gång när jag känner mig extra partypepp. Det tunna guldarmbandet är en ersättare för ett liknande som jag tappade bort under min roadtrip i somras och som jag saknat sedan dess. Klart slut på konsumtion för idag, tack och hej!
 

Tre matbloggar att läsa

Jag lägger ju ganska mycket tid på bloggar, inte bara på att driva denna utan även på att läsa andras. En av mina favoritkategorier på sistone är matbloggar. Det finns något så rogivande i att läsa recept och reflektioner kring mat tycker jag, dessutom är det utmärkt för inspiration. Här är tre av mina favoriter just nu:
 
bodegan
Senast in på min blogglista är Bodegan som skrivs av Hanna. Just nu befinner hon sig i Grekland där hon lagar och äter en massa lokal mat som jag flera gånger aldrig hört talas om men direkt fängslas av. Typ skordalia – en len potatisdipp med mycket vitlök och olivolja, som jag måste testa att laga. Eller bara saltinlagda citroner som låter sjukt gott och spännande. Utöver dessa matfascinationer får man en hel del fina texter på köpet och sådant är jag direkt svag för. In och läs!
 
chez wood

Chez Wood

En favorit som hängt med lite längre är Chez Wood som skrivs av Sofia. Hon lyckas alltid inspirera mig med sina fina bilder och (oftast) vegetariska recept. Allt ser så gott ut och dessutom känns det väldigt okomplicerat många gånger. Det är liksom fokus på bra råvaror och rena smaker och jag sparar nog exakt vartenda recept hon lägger ut för att ha som inspiration framöver.
 
slaktarn
Julia Gummessons blogg har fått det rejäla namnet Slaktarn men är trots detta ganska oköttig. Däremot är den fylld med smarta, bra och fina texter kring mat och däremellan ett och annat recept. Mat är ju så mycket mer än bara det som finns på tallriken och den biten är väldigt spännande att läsa om tycker jag. Dessutom dyker det då och då upp roliga inlägg med typ filmer om hur Vienetta-glass blir till (så nice!) eller asiatiska matgifar vilket också är mycket trevligt.

Tillbaka till staden för krossade hjärtan & verklighetsflykt

kaizen sushi
 
sengoku
 
Det är högsommar och andra dagen på min semester. Jag står på Arlanda, redo att boarda ett plan. Bort från allt, bort från alla. Ett halvt dygn senare landar jag i ett främmande land. Här finns min kompis Mika men utöver det känner jag ingen. Jag förstår inte språket, inte skyltarna, inte de sociala koderna. Och det är en fantastisk känsla.
 
Tre dagar tidigare har jag avslutat ett fem år långt förhållande. Gråtit oavbrutet, stirrat in i väggen, legat apatisk under täcket. Men nu står vi här i Tokyo, jag och mitt trasiga hjärta. Redo att leva lite igen.
 
Kanske är det den totala motsatsen som gör att jag fastnar. Känslan av att allting är nytt, annorlunda, så väldigt lite du och absolut inte en plats för vårt vi. Här kommer jag inte springa in i någon som frågar hur det är, eller ännu värre, någon som inte vet. Tokyo blir det första på länge som bara är mitt. Min stad, mina upplevelser, mina känslor.
 
Tidsskillnaden gör att jag hamnar fel i dygnsrytmen. Går och lägger mig efter att solen redan gått upp, sover för länge om dagarna, lever för mycket om nätterna. Jag hinner tillbringa sex dagar i Japan och när jag kommer hem säger jag till alla: ”Jag älskar Tokyo, det är världens bästa stad!” och jag menar det. Resan var fantastisk.
 
Skyskraporna, kulturkrockarna, folkmassorna. Kontrasterna mellan superteknologi och andlighet. Professionella, välklädda businessmän med fluffiga, små gosedjur på portföljerna. Den fantastiska maten, det trevliga folket, känslan av att här finns allt.
 
Femton månader senare sitter jag redo med en ny biljett i handen. En tur och retur-resa tillbaka till staden för krossade hjärtan och verklighetsflykt. Den här gången åker jag med ett lugn i bröstet och några av mina bästa vänner som sällskap. Förväntningarna är skyhöga, jag ska ju återse världens bästa stad. Men jag är samtidigt lite orolig.
 
Tänk om jag inte kommer gilla det lika mycket denna gång? Tänk om jag minns det så fantastiskt bara för att allt annat var så hemskt just då? Kanske är Tokyo bara världens bästa stad att vara hjärtekrossad i. Eller så är det ännu mer fantastiskt nu. Jag hoppas och tror på det sista. Snart får vi veta.

Söndagslistan

höst
 
Det är söndag och här kommer en så kallad lista i brist på annat.
 

Thinking of:

Det faktum att det känns som många mår dåligt just nu. Vet inte om det är hösten eller något annat men tycker att en efter en i min närhet blir antingen krassliga och sjuka eller ångestiga och ledsna eller alltihopa. Vill ju att alla ska må bra och försöker finnas på plats och hjälpa till i den mån jag kan. Samtidigt är det ju också nyttigt att veta att folk mår dåligt i perioder och att det är helt normalt, det blir bara jobbigt när allt händer på en gång.
 

Watching:

Har, till skillnad från resten av min omgivning, lite svårt för tv-serier men satte som höstprojekt att jag ska se minst en klassiker för att hänga med lite. Efter grundläggande research landade valet på Twin Peaks så nu har jag kollat de två första avsnitten. Det är ju rätt spännande och skruvat och sjukt mycket tidigt 90-tal över all estetik.
 

Reading:

”Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån” av Bodil Malmsten. Fantastiskt språk, känner stark hatkärlek till huvudkaraktären som är en eländig man med förmåga att ställa till det för sig och för andra.
 

Planning:

Tokyo-resan som jag åker på med Linn, Anna och Karin nästa vecka! Vi har gjort en extremt välplanerad karta med markeringar i olika färger för restauranger, barer, affärer, parker osv som vi vill besöka. Nu måste jag bara ta tag i packlistan också…
 

Wearing:

Svarta snickarbyxor, svart tröja och två bollar på huvudet. Ser ut som en femåring ungefär.
 

Listening to:

Francis and the Lights album Farewell, Starlite! – gillar!
 

Feeling:

Vaknade upp och var extremt sur idag. Eller började egentligen bli sur kl. 03 i natt när vi gick till Under Bron och det var så extremt dålig stämning där?! Typ ett skämt. Så sen satt det tydligen i hela natten och så har jag bara varit sur över småsaker hela dagen. Egentligen rätt löjligt men jag kan tycka att det är skönt att få vara sur ORDENTLIGT ett tag, jag behöver liksom det med jämna mellanrum.
 

Eating:

Ett fyrapack mums-mums original.
 

Wanting:

Semester, en ny höstgarderob och att alla ska må bra.
 

Looking forward to:

Tokyo! Längtar till och med efter att få sitta själv på ett flygplan i åtta timmar och bara läsa/greja med datorn/äta snacks. Friden alltså. Och sen är det ju typ jul och det är ju också mysigt!

Alone, not alone

djurgården
Igår gjorde jag något sjukt revolutionerande: jag tog en promenad på lunchen. Jag gör verkligen det alldeles för sällan, på sin höjd springer jag till & Other Stories och köper en tvål liksom, men nu kände jag att det var dags. Så jag styrde stegen mot Djurgården, gick runt där lite och sedan tillbaka igen.
 
djurgårdenFörutom den ganska uppenbara anledningen som stavas frisk luft så gjorde jag det för jag kom på att jag ville hinna se Djurgården i höstfärger. Jag åker ju nämligen till Tokyo snart och när jag kommer hem sen är det typ november och då tänker jag att träden har tappat alla sina löv. Så det var carpe hösten som gällde helt enkelt.
 
djurgården
Jag passade också på att rasta mina kanske konstigaste skor. Ett par svartvitprickiga boots i ponyhair. 30 % fina, 20 % clown, 25 % fashion och 25 % knäppa, skulle jag vilja kategorisera dem som. Ändå kul!
 
djurgården
I öronen hade jag en ny spellista som jag knåpat ihop och som passar extra bra för höstpromenader. Vill ni lyssna på samma sak som jag så kan ni prenumerera på den här eller klicka play här nedanför. Ha det fint och ta hand om er!
 
[spotify id=”spotify%3Auser%3Asolig%3Aplaylist%3A4IeSCWzlyXuwyjrtKZ2c28″ width=”300″ height=”380″ /]