Vi befinner oss i den nedsläckta konsertsalen. En ton skär genom luften, ett ackord staplas upp, tar form, börjar om. En ansats, en hymn. Ljudet från scenen skapar ett korsdrag rakt in i bröstkorgen. På min vänstra sida sitter hon med ögonen slutna, en lätt darrning på hakan. Jag kramar hennes axel och lägger huvudet intill. Signalerar ett ordlöst allt kommer bli bra. Själen fladdrar.
and evenings steep’d in honeyed indolence
John Keats
En kväll bestämmer jag mig, nu får det lov att vara. Jag orkar inte leta mer. Inte bli hoppfull igen för att bli besviken. Läsa rum och läsa tankar. Det händer när man minst anar det, säger någon och jag har minst anat så länge. Kanske var det såhär det skulle bli och förbli. Det gick inte bättre. Tråkigt men sant. Så kan det gå.
du går
fram till havet
öppnar och
stänger efter dej
Bruno K. Öijer
När klockan slår midnatt är jag oändlig energi mellan lägenhetens fyra väggar. Inget i mig vill att dagen ska ta slut, att liv ska övergå i vila, så jag trycker hörlurarna djupt in i öronen och skruvar upp volymen. Slår på den sex timmar långa spellistan som jag fyllt med mina allra bästa låtar. De som får saker att kännas – för när är en tid för saker som känns om inte nu? Och med musiken i öronen ställer jag mig i fönstret och tittar ut över den tomma gatan, över parkens träd som tappat alla sina löv, över tysta rum i lägenhetshuset mitt emot, över blinkande torn i natten. En del av mig önskar att jag kunde vara en sådan som mumlar att det är dags att knyta sig vid tjugotvå, som förstår att dagar har ett slut. Men nätternas varsamhet hägrar alltid.
We don’t sleep much, we’re looking for trouble.
Loney Dear
November och dess vardagar
ett sakta regn av
vi som blev kvar-dagar.
Livet står stilla med
handen på ledstången
längtan i trapphuset
packningen staplad på hög.
Hissens spegel saknar oss.
