”Varför jobbar jag ens med reklam?” väste jag till mig själv här om dagen samtidigt som jag sjönk ihop till en olycklig liten pöl framför datorn. ”Kanske för att det är det enda du kan”, muttrade den inre berättarrösten tillbaka och jag visste att den till viss del hade rätt. Det är det här jag utbildat mig till och lagt tolv arbetsår på, det är det jag kan. Men om jag skulle drömma, helt fritt och orationellt om att få göra något annat, då skulle det kanske vara något av detta.
Att sätta musik till olika miljöer och koncept. Bygga de perfekta spellistorna till en restaurang, ett varumärke eller bara musiklägga ett tv-program. Ägna dagar åt att hitta ny och gammal musik, para ihop känslor med låtar och sätta en stämning.
Ja, generellt skulle jag vilja skapa små universum, kanske mer på en varumärkesbyggande nivå. Bestämma i detalj hur en viss värld doftar, smakar, låter, talar, upplevs och ser ut. Ta fram riktlinjer och koncept för att sedan se dem komma till liv.
Kanske skulle jag vilja hålla på med trendspaning men på ett djupare och mer teoretiskt plan. Titta på trender ur sociologiska och etnologiska perspektiv för att försöka dra slutsatser, koda av varför vi tycker som vi gör och försöka lista ut hur vi kommer att förhålla oss till saker framöver.
Ibland tänker jag att det hade varit roligt att jobba med böcker och kommunikationen kring dem. Hur får man fler att läsa i en tid när läsning framstår som allt mer avlägset och kan vi hitta ett nytt sätt att prata om litteratur? Kanske finns det potential att göra något kring andrahandsmarknaden för böcker, som ett antikvariat 2.0.
Och på tal om antikvariat så finns det också en del av mig som drömmer om att jobba på arkiv. Att sortera och katalogisera, gå igenom mängder av gammalt material, spara det till eftervärlden och göra det tillgängligt för fler. Vandra genom kilometerlånga gångar av arkivmaterial och färdas genom historien i stort och smått.
På samma vis vore det också kul att jobba på museum och omge sig av konst i olika former. Särskilt från ett kommunikativt perspektiv och få fler besökare att komma till utställningar eller hitta nya sätt att presentera samlingar.
Min kille brukar säga att jag borde bli tandläkare. Förmodligen är det för att min tandvårdsprocedur innehåller fler steg än min hudvårdsrutin, men jag är inte lika övertygad om att jag vill jobba med folks munnar. Däremot vore det kanske kul att skapa ett litet märke med tandvårdsprodukter i fin utformning (och självklart tillhörande två minuters-soundtrack till borstningen).
Sedan vore det kul att skriva mer. Men inte på ett klassiskt författarvis, det hade nog aldrig fungerat för mig. Jag behöver tydliga ramar att hålla mig till, kollegor att bolla idéer och texter med samt en relativt snabb utveckling framåt. Inte ensamma treårsprojekt där allting är upp till mig, blotta tanken gör mig matt.
Eller så blir jag kyrkogårdsvaktmästare. Åker omkring på en åkgräsklippare, vattnar blommor och krattar grusgångar. Går runt bland gravstenar och diktar upp historier om vilka alla personerna bakom namnen var. Håller snyggt och prydligt och sitter förmodligen väldigt mycket mindre framför en skärm.
Tänk om va. Tur att det är fritt att drömma.
Etikettarkiv: jobb
Rosa fönster, vårens tvekan och allt som kom emellan
Hej hej, hemskt mycket hej. Jag har tänkt att jag ska skriva det här inlägget i ungefär en veckas tid men det är som att det hela tiden har kommit saker emellan. Exempel på sådana grejer kan vara: en prenumeration på DN som inte bara väcker mig 02:30 genom att dunsa in på mitt hallgolv utan också får mig att på ett Pappa Åbergskt vis vilja lägga mig raklång på soffan med både kultur-, sport- och nyhetsdelen i knät när jag kommer hem från jobbet. Det kan också vara en bokad karaoketid kl 19:15, inte för att det var den enda tid som fanns utan för att det finns något väldigt kul i att intensivt och dedikerat mötas tre personer i ett litet rum direkt efter arbetsdagens slut och sedan skråla med stor inlevelse i nästan två timmar. Och så allt det vanliga då: tvätten, disken, maten, sömnen, städet, springet, jobbet, hunden, katten, glassen, okej stryk de tre sista.
Jag håller fortfarande på och gör om hemma och har nu kommit till segmentet kring textilier där jag ska byta matta (ni ser kanske inte spåren av en halvliter kryddstark orangeröd nudelsoppa som landade på den men ni ser i alla fall den där tunna, repade kanten som fransar upp sig lite mer för varje dag). Sedan är jag i valet och kvalet kring ifall jag ska hänga upp gardiner vid sängen som en liten avskärmande tygvägg. Det kan bli fint men det kan också bli en väldig massa tyg som bara hänger (ni bara: ja det är så gardiner fungerar). Och som vanligt är frågan vilken matta, vilka gardiner, vilka soffkuddar? Hur kan kläder vara så enkelt och inredning så svårt? Hjälp.
Vad som är enkelt dock: hoppa på tåget till Uppsala, promenera trettio minuter från stationen, komma hem till min systerdotter och leka. Läsa boken med rim, äta plättar till middag, köra med bilarna, ta på pyjamasen med korvar, vinka i fönstret och åka hem igen.
Lite mer halvkrångligt är att måla fönster, de har så många fler delar än man först tänker, men det blir också lite otippat och kul. Det svåra är bara att bestämma när man ska sluta, räknas elementet som fönster, nej väl? Kan jag undvika att måla element så vill jag nog göra det.
Jag gillar i alla fall hur det rosa förstärker solnedgången och gör den mjukare, varmare och mer livfull. I takt med att sommaren anländer tänker jag att det kommer bli ännu mer effektfullt.
Nu matchar i alla fall både dörrar och fönster i färgen old rose och jag tänker att jag ska ställa undan kassarna med målargrejer för ett tag.
I slutet av förra veckan var jag på reklamfilmsinspelning. Det var långa dagar omgivna av en massa människor, sladdar, tejprullar, kameror, monitorer och fika.
På grund av platsbrist satt jag och mitt team en hel dag i en avstängd bastu med utsikt över havet och tittade på en skärm och godkände regi via en walkie-talkie. Vinden ven utanför och regnet smattrade mot rutorna men med tillräckligt stora lampor kan man fejka ett varmt dagsljusinsläpp. Kanske är budgetvarianten av att ställa en sådan lampa utanför sitt fönster mellan oktober och mars att måla insidan av det rosa.
Den sista scenen för dagen var ett kalas så när vi skulle åka tillbaka mot stan fyllde vi hela bilen med heliumballonger. Jag som skulle gå på fest plockade med mig ett stort knippe och gav till födelsedagsbarnet. ”Grattis! Och förlåt om jag luktar furu, jag har suttit i en kall bastu hela dagen”, sa jag. Sedan åt vi tårta och drack bubbel och när vi gick hem blåste det sådana starka kastvindar att vi fick hålla hårt i halsdukarna.
Dagen därpå var en vårig illusion. Soligt och ljuvt men ack så kallt. Känner ni till fenomenet med star-urar förresten? Enligt gotländsk sed ska det från starens ankomst i januari, februari någon gång, ske sju star-urar innan våren är här på riktigt. Det vill säga sju lågtrycksperioder med högtrycksperioder emellan. Sedan jag fick lära mig det har det blivit lite enklare att acceptera de plötsliga snöfallen som kan uppstå i mars. Varje sådant tar oss nämligen närmare den riktiga våren. Nu tror jag att vi precis klarat den fjärde star-uren i Stockholm, så bara tre kvar. Håll ut!
I söndags kväll fick jag slå mig ner i Sadias vardagsrum och äta middag. Det borde man alltid göra på söndagar. Jag tänker på Sardellen och hennes stående pasta med tomatsås-middagar som hon brukar bjuda in till. Ett så genialiskt koncept i all sin enkelhet, ändå känns det som att söndagskvällar är en mycket bortglömd tid för inbjudningar i min värld. I alla fall så sågs vi där hemma hos Sadia för att boka resan till vår vandring i sommar. Den blir i Pyrenéerna, så nu ska vi bara lyckas tåga oss ner till Frankrike.
Just det, en sista sak som också kom emellan tiden och det här inlägget var att jag gick till café efter jobbet med avsikten att skriva det här men så började jag läsa en bok istället och det var så trevligt att sitta där och vända blad efter blad med en kanna te så nästa dag gjorde jag samma sak igen och ja, nu är det ju ett rent under att det här inlägget blev av för vet ni hur mycket te det finns att dricka och hur många böcker som måste läsas? Åh. Men jag hoppas att vi hörs snart igen.
Ögonblicket klockan 19:46
Jag sitter i en gillestuga i ett 60-talshus tio minuter från Fruängen centrum. Rummet är nedsläckt, det stora fönstret täcks av en rullgardin och rakt framför mig står en monitor som visar vad som filmas i kameran på ovanvåningen. Bredvid mig i soffan sitter min chef och på schäslongdelen huserar vår producent med en walkie talkie i högsta hugg. Då och då sprakar det till i den. Edvin till Viktor, kom. Vad tycker ni om scenen vi just filmade? Vi är jättenöjda här, tack.
På monitorn visas ett vardagsrum. En stor lampa utanför huset lyser upp rummet för att simulera ett dagsljus. Jag tänker att jag skulle vilja ha en likadan lampa utanför min lägenhet mellan november och mars. Ett mjukt, gult artificiellt solljus som letar sig in genom gardinen. Vi har sju scener kvar innan vi räknas vara färdiga vid halv elva.
Någon ropar på mig, jag ska godkänna stylingen på våra skådespelare. Det är reklamfilmsinspelning och det här är en vanlig men ovanlig dag på mitt jobb som copywriter.
Ett ögonblicksinlägg in the spirit of Underbaraclara.
Om veckans alla dagar
Bloggaren Sardellen skrev för ett tag sedan ett inlägg som handlade om veckans alla dagar och hennes tankar och känslor kring respektive dag. Efter att ha läst det började jag själv fundera på hur min relation till de olika dagarna ser ut. Även om det på ett sätt är extremt basal information så finns det också något intressant i det hela som avslöjar ganska mycket om vem man är och vad man gillar att göra. Här är mina tankar om veckan.
Måndag
Måndagar tycker jag är okej. Jag brukar alltid vara på kontoret då för att få känslan av att veckan startar ordentligt. Skulle jag jobba hemifrån får jag inte samma tydliga kontrast mot helgen, vilket jag tycker behövs. Ofta är det ganska mycket att göra på måndagar i form av möten och arbetsuppgifter så dagen brukar rassla på. På måndagskvällar har jag sällan några planer och därför är det en perfekt träningsdag. Måndagen är sällan en särskilt rolig dag men en praktisk och nyttig sådan som jag ändå kan uppskatta.
Tisdag
Tisdagar är tyvärr veckans tråkigaste dag. Så otroligt menlösa och intetsägande i sin form, bara en raksträcka att ta sig igenom. Just därför brukar jag försöka att planera in saker på kvällarna om det går. Gärna middag med kompisar, en aw eller någon annan aktivitet. Vill man bjuda ut mig på dejt så ska man föreslå en tisdag, då kommer jag alltid att säga ja.
Onsdag
På onsdagskvällar har jag repetition med kören jag sjunger i, vilket egentligen är den enda fasta aktiviteten som finns i mitt schema. Eftersom jag ska iväg direkt efter jobbet tycker jag att onsdagar är en bra dag att jobba hemma på. Ofta har jag också hunnit samla på mig ett gäng uppgifter som lämpar sig bäst att jobba med fokuserat på egen hand. Efter körövningen brukar jag och min kompis Malin alltid gå och dricka en öl och uppdatera oss på allt som hänt sen sist och efter den där timmen på baren går jag ofta hem med en god känsla av att ha tagit mig igenom hälften av arbetsveckan.
Torsdag
Torsdagar är bra! På jobbet serveras det pannkakor med sylt och grädde och även om jag råkar ha mycket att göra känner jag ändå att helgen finns inom räckhåll. Torsdagskvällar är också utmärkta för aktiviteter eller middagar med vänner, då bokar jag gärna in saker. Har jag inga planer så gillar jag att använda kvällen till att förbereda inför helgen. Då kan jag städa lägenheten ordentligt, fylla kylen med något gott och kanske köpa en bukett tulpaner.
Fredag
Fredagar är toppen! Då vill jag alltid ha något extra fint eller kul på mig och jag är gärna inne på kontoret för att få tydligare helgfeeling när jag kilar därifrån (att slå ihop locket på datorn hemma vid köksbordet har inte riktigt samma effekt). På fredagar vill jag alltid ha något planerat efter jobbet. Förut brukade det vara en given aw-kväll, men på mitt nuvarande jobb finns inte riktigt den kulturen inarbetad och efter att många av mina vänner bildat familj är det inte heller lika lätt att dra ihop ett spontant häng. Tyvärr kan en oplanerad fredagskväll göra mig lite deppig och stressad (om jag inte vet att jag ska göra något väldigt kul på lördagen), så jag har insett att så många fredagar som möjligt behöver innehålla planer. Det bästa är att gå ut direkt efter jobbet och vara hemma före midnatt så att jag kan sno åt mig en riktigt god natts sömn.
Lördag
Ännu en kanondag! Är det något jag älskar så är det lugna lördagsförmiddagar där jag skrotar omkring hemma och äter en långsam frukost, vattnar nån växt, läser lite i en bok och kanske löser melodikrysset. Jag har inte bråttom någonstans utan kan göra allt helt i min egen takt. Kanske gör jag ett litet ärende på stan och går och tränar eller så sitter jag och skriver, men framåt kvällen, då vill jag ha planer. Gärna sådana som kräver att jag står en stund framför spegeln innan och gör mig fin till tonerna av någon peppig låt samtidigt som jag dricker kaffe och äter godis.
Söndag
Till sist har vi då söndagen som ofta är lugn, ibland på det bra och ibland på det tråkiga sättet. Söndagar är nog dagen där det finns störst diskrepans kring vad jag vill göra och vad jag faktiskt gör. I min drömvärld innehåller söndagarna antingen en vandring i något naturreservat med termos i ryggsäcken eller en härlig kulturupplevelse med scenkonst eller museibesök. Det händer ibland, men vissa veckor blir dock dagen bara en seg massa för att jag inte orkar ta mig iväg någonstans eller styra upp någonting, vilket riskerar att bli lite ångesttriggande. Söndagskvällarna ägnar jag ofta åt att förbereda veckan som kommer. Då skriver jag långa listor på saker jag ska göra, mat jag kan laga och kläder att bära. Ofta har jag också bokat tvättiden mellan 19 och 22, så då varvar jag springturer ner till källaren med att sitta och stirra på datorn. Sen vips är veckan slut och framför mig har jag förhoppningsvis en helt okej måndag igen.
Vilka dagar är era bästa och sämsta? Och har ni någon som sticker ut lite extra i veckan?
Känns som minus fjorton, känns som åtta plus
Halvvägs genom februari. Inte illa Eriksson, inte illa. Men vad har egentligen hänt under den här månaden fram tills nu då? Låt oss ta en titt.
Jag har varit på reklamfilmsinspelning utomhus som vi lyckades timea in precis när det var som kallast. Väderappen sa ”-8° vinden gör att det känns som -14°”, jag sa ”känns som -25° när man står utomhus och filmar i fyra timmar”. Hade på mig alla lager av ull jag äger samt termobyxor ovanpå allt och ångrade det inte en sekund. Som tur var blev bilderna (från inspelningen alltså, inte på min look) mycket fina, så det var helt klart värt det.
Inspelningsdagen började dock egentligen här: i McDonald’s drive-in. Jag hade nämligen insett och råkat berätta för min kollega att jag aldrig ätit frukost på Donken och hur är det möjligt att ha levt i 32 år utan att göra det? Nej, dags att bocka av från bucket-listen. Jag blev inte överdrivet imponerad av min Egg McMuffin rent smakmässigt, men är ändå nöjd över att ha provat. En annan random sak som jag av någon anledning aldrig ätit är en calzone, så jag får väl ta och testa det med snart! Har ni några vanliga matgrejer som ni missat att prova?
Tillbaka till filminspelningen. Vi filmade ett par scener med Cakes elmotorcyklar och jag som aldrig haft något större intresse av att äga ett fordon blev ändå lite sugen. Kanske är det den tysta motorn och att de ser lite ut som en lego-cykel som gör det?
Efter inspelningen följde en ledig lördag då jag gick till Konstakademien för att få mig en dos kultur och lite stimulans av sinnena.
Jag tittade på de olika utställningarna och satte mig sedan i cafeterian med en apelsinläsk och gnetade vidare på mitt skrivprojekt.
När jag kom ut var himlen alldeles rosa och fullmånen på väg upp. Själv var jag på väg till Åhléns för jag hade kommit på att det mitt skrivprojekt behövde var en riktigt bra anteckningsbok. Skulle jag bara få tag på det så skulle allt ordna sig. Men jag hittade tyvärr inte den perfekta boken som jag visualiserat i mitt huvud, så strax därefter promenerade jag tomhänt hemåt igen.
Förbi Slottet och över Skeppsbron och genom Slussen med alla sina kranar.
På söndagen åt jag nybakad baguette med brie och körsbär till frukost. Sedan mötte jag upp mina föräldrar som var uppe i stan en sväng. Vi gick på matiné och sen åt vi ramen, men det fastnade inte på bild.
På kvällen gjorde jag chokladpudding med banan och vispgrädde och det smakade exakt som det gjorde när jag var liten. Gottttt!
Sedan blev det vardag och jobb igen, men inte bara vanligt kontorsjobb utan mer filminspelning i musikstudio och ishall bland annat. Vi filmade ett hockeylag med tjejer i typ 14-årsåldern och jag hade kunnat sitta och tjuvlyssna på deras tugg i timmar om jag fått. Vill veta allt de tänker på och höra deras åsikter om livet, för det är en värld som känns så nära och så långt bort på samma gång.
Resten av veckan sprang iväg i en salig röra av mail och träning och svindyra tandläkarbesök och vips så var det fredag och jag var klädd i grönt.
Direkt efter jobbet åkte jag till restaurangen Kollektivet i Hökarängen där vi firade Karins födelsedag. Jag tog exakt noll bilder på henne tyvärr men desto fler på den här burratan med blodapelsin, saffran och fänkål, men jag tänker att det räcker om ni får se en.
På lördagen mötte jag upp lite kompisar på stan för att äta lunch. Jag berömde Emelie för att hon klätt sig exakt som modellen i min utomhuskampanj som satt uppe på stan just då.
Själv var jag något mer nedtonad i stickad tröja, vita jeans, scarf och kavaj.
Vi åt på KB (Konstnärsbaren alltså, inte Kungliga biblioteket) och jag tog kroppkakor med olika sorters svamp, buljong, kål och lingon. Det var mycket gott och jag blev sugen på att laga något liknande, fast kanske lite enklare, hemma snart.
Sedan gick jag till Stadsbiblioteket och satte mig på en av deras snygga stolar i deras snygga sal och skrev. Petade och gruffade i texten för att få ihop femton sidor som kändes okej.
På söndagen var agendan ungefär samma. Först springa, sen skriva. Läsa tyst och läsa högt och peta, peta, peta bland orden, men lagom till att helgen var slut och orken likaså började jag faktiskt att känna mig klar.
Och på måndagen skickade jag in allt, två timmar före deadline, klar för den här gången. Jag firade med tigerpolo och kavaj på tisdagen, som en halvhjärtad medlem i Electric Banana Band. När jag gick ut för att slänga komposten så möttes jag av torra gator och en sol som värmde och jag vet inte vad väderappen meddelande men jag sa ”känns som +8°, känns som en föraning av vår” och det var nog det mesta som hänt sen sist.
Ekonomi, jämställdhet och varför jag jobbar på bank
När jag valde att ta ett reklamjobb på en bank fanns det flera anledningar men en var extra tydlig: jag älskar pengar. Nej, jag skojar bara. Däremot tycker jag att pengar är otroligt intressant ur ett kommunikationsperspektiv. Det är något alla människor berörs av, vare sig man har mycket eller lite. Det skapar känslor – av glädje, ångest, trygghet, förvirring och frihet. Det bidrar till makt, och till utanförskap. Vårt samhälle bygger till stor del på pengar och vi alla måste förhålla oss till det, vare sig vi vill eller inte.
Jag vill tro att det går att prata om pengar och sprida ekonomisk kunskap på fler sätt än vad man gjort tidigare. För det är och har varit en exkluderande värld, ett område som skrämmer många, som får dem att backa undan. Jag är universitetsutbildad och har varit heltidsanställd i snart tio år, ändå lät jag mitt orange kuvertet stå oöppnat på hatthyllan förra året för att jag kände att jag inte orkade ta tag i det. Jag skulle nog ändå inte fatta vad siffrorna betyder…
Och det är till stor del därför jag vill jobba med reklam på en bank. För att göra ekonomi enklare och mer tillgängligt. Jag vill skapa kommunikation som fler kan förstå, som tar upp viktiga saker och som når ut till många. Det låter kanske naivt och godtroget, men jag vill i alla fall försöka.
Idag den 8 mars, på internationella kvinnodagen, släpps den första kampanjen som jag har varit med och skapat tillsammans med mina otroliga kollegor. Den handlar om kvinnligt ägande och varför statistiken ser ut som den gör. För i Sverige äger kvinnor hälften så mycket som män, de får 30 % lägre pension och 10 % lägre lön. Det är siffror som talar ett tydligt språk, men som går att förändra. Mycket till stor del med ökad kunskap, genomtänkta beslut och en förändrad syn på hur en typisk ägare ser ut. Det här är ett litet steg på vägen.
Mest jobb och lite annat
De senaste veckorna har mitt liv i princip bara bestått av jobb. Jag vet inte om det är en av få saker som är positiva med pandemin – att det inte finns så mycket annat som pockar på min uppmärksamhet gör att jag kan lägga nästan all min tid på jobbet. Särskilt nu när kontoret också är mitt hem och hela tiden finns tillgängligt. Då är det lätt att sitta sent in på kvällarna och klura på olika formuleringar eller tillbringa en söndag på detaljnivå i klippningen av en film, utan att få fomo för att jag missar något kul. Samtidigt förstår jag ju att det inte är hållbart i längden och självklart längtar jag också tills kvällarna och helgerna kan bestå av något mer än timmar framför skärmen. Men det är ju ofta kul att jobba och herregud vad svårt det är att göra något kreativt utan att vilja lägga ner hela sin själ i det. Kommer jag någonsin att lära mig? Jag tvivlar på det.
Och med det sagt, låt oss titta lite på hur de senaste veckorna varit, med en förvarning om att de mest bestod av jobb, jobb, jobb och lite annat däremellan.
Under två långa dagar i mitten av februari var jag på filminspelning. Vi spelade in på fyra olika locations och avslutade med en scen som skulle utspela sig på ett dansgolv. Vi fyllde lokalen med rök, färgat ljus, blinkande strobar och musik med en bas som fick rutorna att vibrera. För en liten stund kändes det som att faktiskt vara på klubb, men sedan blev det tisdag kl 19 igen i en värld utan fest. Det kändes fint ändå att veta att det sitter kvar i muskelminnet, känslan av att stå på ett dansgolv och vara uppslukad av kvällen.
När vi väl filmat allt material började nästa del i skapandet av en reklamfilm. Först lägger man några dagar på att klippa ihop allting. Man bestämmer exakt vilka bilder som ska vara med, hur lång varje scen ska vara, vilka vinklar man vill ha, hur de olika versionerna av filmen ska bli osv osv. När klippningen väl sitter och har godkänts av alla så börjar fas två. I den sätter man musik och ljudeffekter, spelar in voice over och lägger på, justerar grade (det vill säga filmens färgtoner, kornighet och sånt), retuscherar bort oönskade föremål, lägger på grafik och gör klart allt. Det låter kanske enkelt men varje steg innefattar en eller flera människor som är experter på just det och så ska det löpande godkännas och tas beslut. I slutänden är det ofta många personer och många timmars jobb som ligger bakom en film som kanske bara är någon minut lång, så även i detta fall. Varsågoda för en liten oombedd inblick i reklamfilmsbranschen.
En dag när jag inte jobbade gick jag på en liten second hand-runda på Södermalm. Jag har haft en fas när jag känt mig trött på alla prylar och färger i min lägenhet och tänkt att jag ska börja med någon slags japansk minimalistisk inredning. Men så står jag på Röda korset och dras till den här tavlan som är allt annat än avskalad med sina kladdiga blommor och inser att jag nog faktiskt måste ha den.
En fredag när jag suttit i ljudmixning hela eftermiddagen och skulle gå hem till min tomma, mörka lägenhet för att tillbringa kvällen där, drabbades jag av den totala uppgivenheten och en första gradens tredje vågen-ångest. Jag minns att jag hade känt mig fin och glad, det var en dag med sol och vårkänslor i luften och i kontrast till ännu en kväll hemma själv kändes det nog extra hårt. Jag vet inte ens varför jag skriver om det nu som att det var en specifik händelse, men kanske för att jag någon dag i framtiden ska kunna gå tillbaka hit och minnas hur hopplöst det kunde kännas.
En lördag som också var fylld med sol tog jag årets första löptur. Fem trevande kilometer på isfria gator.
Sedan drack jag vin, sydde om två klänningar i garderoben och läste Ocean Vuong. Rekommenderar alltsammans.
Förra söndagen bjöd på tio grader och strålande sol. Jag följde med Karin och Fredrik på utflykt till Flatenbadet och vandrade runt sjön. Karin hade gjort muffuletta-mackor till oss som var otroliga och det gick att sitta utan jacka en stund. <3
I onsdags var jag på kontoret. Vi samlades där i vårt lilla team på fem personer för att slutföra en massa saker kring kampanjen vi jobbar på nu, sådant som är svårt att göra över länk. Eftersom hemmajobb är starkt rekommenderat just nu har jag bara varit på kontoret tre gånger under de två månader som jag hunnit vara anställd. Det innebär att jag ännu inte lärt mig hitta alls i de gigantiska lokalerna. Som tur är finns det gott om konstverk utspridda, så förutom att man får en liten kulturell upplevelse som man annars är så svältfödd på nu, så är de också bra för hjälpa en att hitta rätt.
Tillbaka på hemmakontoret så har jag stått i fönstret och jobbat, ätit lite blodapelsinkaka för att hålla energinivån uppe och strukit punkt efter punkt på att göra-listan. Och i parken utanför mig börjar våren sakta att anas. Dunkandet från basketplanen ekar i kvällen och om några veckor kommer de första träden att knoppas. För snart prick ett år sedan började jag jobba hemifrån och såg under våren hur parken sakta slog ut i blom, dag för dag, timme för timme. I år kommer jag stå på samma plats och bevittna samma sak. Det känns både hopplöst och hoppfullt, så som livet tycks vara just nu.
Musik och poddar på samma ställe
Nu blir det reklam här på bloggen. Inte sådan med blinkande banners eller fria insättningar på casinon, utan en som jag har gjort. De flesta av er vet säkert redan att jag jobbar som copywriter och då är ens uppgift att hitta på och skriva reklam. Byrån jag jobbar på heter Animal och en av kunderna som vi jobbar med är Spotify, på nordisk nivå. Den senaste tiden har de valt att fokusera mycket på podcasts och nu ville de göra en kampanj som uppmärksammar att alla dina favoritpoddar även finns på Spotify.
Resultatet blev en kampanj med mängder av poddar och rimmande rubriker som talar om att musik och poddar finns på samma ställe. Jag lade ganska många timmar i vintras på att lyssna på olika poddar för att få en uppfattning om vad de handlar om och kunna summera dem med ett par ord. Dessutom satt jag med ett rimlexikon i högsta hugg och synonymlistan alldeles intill för att få allt att hänga ihop. Totalt tror jag att vi gjorde ut ungefär 25 olika varianter som har synts i kollektivtrafiken, utomhus på stan, på sociala medier och hörts i radio.
Den här kampanjen var väldigt rolig att göra, dels för att den är kopplad till ett ämne som ligger mig nära – musik och poddar – och för att den fått synas på så många ställen. Dessutom var begränsningen i rimmen en utmaning, men en rolig sådan och jag tycker att slutresultatet blev väldigt fint.
Är det någon av er som har sett den?
Att byta jobb
För en och en halv månad sedan bytte jag jobb. Det var ganska odramatiskt egentligen men jag har fått lite frågor om det, så jag tänkte att jag skulle berätta mer. Själva anledningen till varför jag inte pratat så mycket om det innan beror mest på att jag ville landa i det ordentligt själv. Jag är ju ofta ganska personlig här i bloggen och har inga problem med det, men just sådana här stora saker känns skönt att hinna bearbeta lite innan man delar dem med alla andra.
Min tidigare arbetstitel var ju copywriter och den behåller jag även nu. Faktum är att jag gör ungefär samma saker som innan, det vill säga: hittar på och skriver reklam. Den stora skillnaden är att jag gör det på en ny byrå med nya kollegor och nya kunder. Som alltid i reklambranschen så finns det mycket hemligheter och exakt vilka kunder och projekt jag jobbar med nu får jag inte säga. Men min byrå heter Kärnhuset och här kan ni se lite mer vad de har gjort.
Den främsta anledningen till att jag bytte jobb är variation. Jag var på min förra byrå (Animal) i drygt fyra år och det är ganska länge med tanke på att det var mitt första jobb inom reklambranschen. Jag kände att jag ville utvecklas mera på ett nytt håll med nya kunder och uppdrag och jag tror det var en nyttig utmaning för mig att göra en flytt. Dessutom hade en CD (Creative Director) och en AD (Art Director) som jag jobbat väldigt nära och bra med, slutat strax innan, vilket ökade mitt incitament för att byta jobb. Jag har dock fortfarande bra kontakt med många av de jag arbetade med innan och det var verkligen inga hard feelings när jag lämnade.
Och ja, nu sitter jag alltså på Kärnhuset med kontor i Brunogallerian, mitt på Götgatspuckeln. Jag har lärt känna alla mina kollegor, fått hyfsad koll på mina nya kunder och lärt mig hur kaffebryggaren fungerar. Att byta jobb är ju en ganska stor omställning, särskilt när man varit länge på samma ställe innan. Det är mycket som är nytt och många småsaker man behöver tänka på. Alltifrån hur man larmar dörrar till hur arbetsprocesser ser ut eller vilken tid alla går på lunch. Men nu efter en och en halv månad känner jag att jag har landat tryggt och bra. Så nu återstår bara det roligaste; skapa massor smart och bra kommunikation!
Har ni några fler frågor om mitt jobb så kan ni ställa dem nedan. Jag ska försöka svara så gott jag kan och i den mån jag får!
Monday motivation 29
Hej! Det är måndag igen och inte vilken måndag som helst utan måndagen på helt galet jättestressiga veckan i mitt liv. Hurra! Jag har verkligen supermycket att göra på jobbet de närmsta dagarna och det är med skräckblandad förtjusning jag kastar mig in i allt. För som så ofta i mitt ganska kreativa jobb så är det ju roliga saker som ska göras, men även sådana saker tar tid och just tid är ju något av en begränsad vara här i livet.
När det kommer till kreativa yrken och hur mycket tid man ska lägga så tycker jag att det finns både utmaningar och möjligheter. Exempelvis så kan tiden det tar att komma på en bra idé till en reklamkampanj ta allt ifrån fem minuter till femtio timmar (eller ännu mer). Det går liksom inte att producera fantastiskt kreativa lösningar på beställning mellan 9 och 18 för att sedan kila hem och sträckkolla hela Netflix-utbudet. Så funkar åtminstone inte min hjärna och även om det finns verktyg och metoder för att snabba på processen så föds idéerna lite när de själva vill.
Min förra creative director hade ett uttryck som han ofta använde och det fastnade verkligen hos mig. Det är inte bra när det är klart. Det är klart när det är bra. För mig är det precis så jag måste tänka när det gäller kreativitet och jag tror även att det går att applicera på många andra yrkesroller. Det är så lätt att titta på klockan, se att ens åtta timmar har gått och sedan konstatera ”vad bra, nu är jag klar”. Men ska man göra saker man kan vara stolt över på riktigt, som verkligen är bra, då handlar det ofta om att lägga den där extra tiden. Inte ge sig förrän det är hundra procent bra, för det är först då som det är klart.
Sedan kanske det innebär att det blir ett par sena kvällar här och där, att man inte helt kopplar bort jobbet när man lämnar kontoret eller att vissa saker tar mycket längre tid än man önskar. Men i utbyte får man också känna kreativitet, passion och stolthet och det är något som i alla fall jag värdesätter högt med mitt jobb. Så, nu ska jag ta mig an den här veckan med full fart, vi får väl se när jag blir klar…