Etikettarkiv: Blogg

Alfabetisk blogg: I–N

Kommer ni ihåg alfabetisk blogg? Idén där jag samlade två år av personliga inlägg, styckade upp och sorterade i alfabetisk ordning på meningsnivå. Det här är mitten av alfabetet, från bokstaven I till N. Kanske är det ingen överraskning att en personlig blogg ofta har meningar som inleds med ”Jag” men jag blev ändå lite förvånad av den stora mängden. Jag, jag, jag… tänka sig. Är allt det här faktiskt jag?

❦

I bröstkorgen finns en svart sugande klump, som klibbig tjära. I datorn ligger textdokumentet oöppnat sedan jag lämnade Rom i mitten av maj. I diskstället en pyramid av glas. I ett försök att bli av med den sväljer jag en omeprazol, sedan förstår jag att det är sorg. I ett försök att uppmuntra mig själv häller jag upp ett glas vin och hämtar sminkväskan. I fotots spegel bär jag ett tydligt leende, det är så jag tror att jag ser ut, men i samma ansikte som tittar in i kameran är det borta. I grubblandet letar jag efter former och scheman att förhålla mig till, tänker att allting kommer att ske bara jag har en tydlig plan. I hallen står alla väskorna och påsarna, den oöppnade vinflaskan och paketet med knäckebröd som blev över. I halsen har jag knutit en liten svartvitmönstrad snusnäsduk. I mitt kylskåp står en halv burk matjessill, en flaska champagne och hostmedicinen Mollipect. I morgon kommer allting säkert att kännas som vanligt igen. I onsdags var det årets längsta dag och det är så märkligt hur allting vänder innan det knappt hunnit börja och vem vet om det är samma sak med livet. I packningen finns anteckningsboken och löparskorna. I samtalen vrider och vänder vi på händelser och ord, gräver oss djupare i de hobbypsykologiska strategier vi upprättat. I snart två veckor har jag gått från sängen till anteckningsblocket direkt när jag vaknat. I tanken har jag varit en liten del av allt detta och jag har sett allting helt klart framför mig. I varje tugga, varje steg längs floden bor något större. I väntrummet till protetiken sitter jag och tre farbröder. I väskan ligger föremålen som ska ta mig sömlöst mellan händelserna. I öronen: hjärtat är en bilolycka i en snöstorm. Igår natt hängde fullmånen över oss och jag slogs hårt av tanken på att jag fyller år nästa år också. Ingenting särskilt hände, men allting var här. Inget wow men ändå… något. Inget är därför vill jag säga. Inläggen finns bara i mitt huvud och aldrig i verkligheten eftersom fingrarna inte tycks ta sig tiden att möta tangentbordet. Innan jag klev ombord på däck stannade jag till i den lilla staden och handlade mat för det första dygnet. Innan jag somnar frågar jag mig själv varför jag inte skrev. Inom mig finns ett hål som jag tror att jag kan fylla genom att införskaffa och bära en, för mig, ny tröja. Inte ens Jesus blev såhär gammal, den som ändå vore född 1996. Inte så mycket för det yttre, ett vitgrått hårstrå eller ett streck i pannan som djupnat lite sedan gårdagen gör mig inget. Istället trycker jag den bruna skinnmössan med pälskant långt ner på huvudet och drar på mig min stora svarta ullkappa. Italienska fraser sorlar runt omkring mig.

Ja det gjorde jag visst. Jag behöver bara hitta dit på något vis. Jag ber om ett bord för en och blir placerad intill ett franskt par som inte gör något större väsen kring min ankomst. Jag ber om ursäkt för oljudet i mitt videomöte men de säger att det inte hörs. Jag berättar om hur jag stått i baren och fått Gilgamesheposet berättat för mig. Jag beställer en bruschetta med tomat, spaghetti alle vongole och tiramisu till efterrätt. Jag bestämmer mig för att bli bättre, testar direkt på min vän, men i samma sekund som jag säger orden drabbas jag av kramp i vaden. Jag blir förvånad. Jag bytte knappt om till finklänningen jag tagit med, tog nästan inte en enda bild och gömde inga ägg. Jag bär den genom dagen, håller den mest för mig själv. Jag bär midsommarpackningen i bägge händer. Jag fattar att det inte alltid är så enkelt att förstå här inne, ibland gör jag det inte ens själv och just därför tror jag det är viktigt. Jag formulerar mitt svar noga, avböjer vänligt, tackar nej till att bli ansiktet utåt. Jag funderar på hur jag ska göra med det där skrivandet som inte är jobbet. Jag funderar på om det beror på att den bär på en känsla av nåd. Jag funderar på om det är min användning av inledande versaler som gör det. Jag funderar på om jag berättade för mycket eller för lite. Jag funderar på om jag ska höra av mig och försöka ändra våra planer men beslutar mig för att hålla fast vid det som bestämts. Jag fylls av en drabbande känsla av att gå förbi syrenbuskarna för jag vet att de varar så kort. Jag förstår den men vill inte röra. Jag förstår inte ens mina egna uttryck. Jag försöker greppa vad problemet egentligen är. Jag gick till butiken och valde ut den och tänkte ”den här vill jag ha resten av livet”. Jag har alltid haft svårt för att skapa med någon hängandes över axeln. Jag har bara alla andras. Jag har en present till dig, säger hon plötsligt. Jag har inte satt någon exakt tidsperiod än, bara tills vidare, men målet är nog sommaren ut i alla fall. Jag har testat att duga så länge nu, det gör det svårt att tro att det räcker. Jag hittade den här bilden på dig i min telefon. Jag ifrågasätter allt jag gör, men vet att jag måste greppa varje natt. Jag kommer på mig själv med att vara rädd för texten. Jag konstaterar att om romantiken inte är död så ligger den åtminstone i fosterställning på golvet med ihållande kramper. Jag känner mig gammal och långsam i min beigeklädda soffa, så långt ifrån ordens flöde. Jag ligger raklång på golvet på en utrullad yogamatta och skriver. Jag lyssnar på en podd där en av personerna pratar om sin senaste ögonfransbehandling. Jag lägger en kastanj i fickan. Jag lägger mig på sängen och tänker ”nu då?”. Jag läser det första brevet och känner hur texten talar till mig. Jag läser en artikel som handlar om sopberg i tredje världen. Jag måste skaffa en sån där härlig aura som bjuder in till samtal, hur man nu gör det? Jag och tiden. Jag passerar Colosseum och Forum Romanum. Jag promenerar Kungsträdgårdsgatan fram. Jag råder mig själv att bara sluta. Jag sa det till N i söndags morse där vi satt med våra stekta ägg och rostade mackor. Jag saknar inte att vara ensam, men jag saknar att få vara i fred. Jag sitter själv vid bord 305. Jag ska bara låta stormen bedarra först. Jag skrubbade potatisen direkt, fick jord under naglarna och det var allt. Jag står emot frestelsen att dra fingret mot de immiga fönstren och skriva mitt namn så som jag alltid gjorde i baksätet som barn. Jag ställer mig hellre på löpbandet och springer en mil. Jag ställer mig vid fönstret och söker med blicken, låter den svepa över parken och gatorna, ser in i de gula rutorna mittemot. Jag svarar Verkligen! Det får bli ändring på det. Jag tar ett stort kliv över, skyndar vidare mot tåget jag måste passa. Jag tittar efter dig vid Mariatorget, låter bli att se. Jag tog två bussar och en båt för att komma ut till ön. Jag tror att jag ska resa mig och gå och handla jordgubbar. Jag tror knappast att jag är ensam, men ändå blir jag skamfylld. Jag vaknar med ett ryck ur min midazolam-dvala och tror att jag försovit mig, att jag missat allt. Jag vaknar och tänker att jag borde skriva. Jag vaknar på måndagen efter fyra timmar sömn. Jag vill be någon läsa när jag känner mig lite mera redo fastän det är det läskigaste jag vet. Jag vill bli kär. Jag vill bry mig mindre om vin överlag. Jag vill fortsätta skapa och hitta nya kreativa vägar. Jag vill gå med konsten till en ramverkstad, få den inramad och hänga upp den på mina väggar. Jag vill göra fler saker som känns läskiga för jag tror att de kommer göra mig bättre. Jag vill hitta tillbaka till samtalen där det nu känns som att så mycket annat alltid kommer emellan. Jag vill lyssna på stråkkvartetter och symfonier. Jag vill också bli bättre. Jag vill sova bättre och längre. Jag vill vara tacksam och hoppfull och jag vill be om nåd och förlåtelse. Jag vill viska till mig själv att allting kommer att bli bra och jag vill tro att det är sant. Jag vänder på den och motivet får ögonen att tåras. Jag äger så många saker. Jag är som alla andra. Jag är så glad att vi skrev ner allt, eller i alla fall en del. Jag äter middag framför K special om Françoise Sagan. Jag önskar att jag kunde bli kvitt känslan av att vilja ha mer, ha annat, ha nytt. Jag önskar att min åldersrädsla kretsade kring utsidan för det vore lättare att åtgärda. Jagar nåden som så många gånger förr, vill bära den som en mantel genom hösten, omsvept men med ryggen rak, blicken fäst långt där framme. Jakande svar runt skrivborden och vi klär på oss jackorna och beger oss till vår närmsta bar. Januari är sista tvättmaskinsminuten. Jobba sena kvällar på reklambyrå och åka taxi till Trädgården. Joni Mitchell står lutad mot Bregott-paketet. Juni värker i bröstkorgen, allt är så fint att det smärtar att det ska ta slut. Just det, Colosseum ja, jag skulle ju bo nära. Just då hade jag inga svar.

Kan du förklara några av Jungs teorier i korta drag? ber jag henne med mild panik i rösten, som i ett krampaktigt famlande efter intellekt. Kan vi inte gå till KB och ta ett glas? skriver jag. Kanske handlar det inte om saker utan om något jag söker och långsamt, långsamt rör jag mig framåt. Kanske känslan av att så uppenbart försöka, vetskapen om att allting är en kvinnofälla. Kanske spela Bach också om det går att göra på ett prestationsfritt sätt. Kanske åker den på en röd vespa över kullerstenarna. Kanske är det därför jag aldrig slutar, återvänder gång på gång, för att det betyder så mycket att ha allting sparat och när tiden finns ska jag gå tillbaka men först måste jag gå hem. Kanske är det ett tecken på att jag snart får en ny chans att göra lite mer av allt det där härliga? Kanske är det så jag måste skriva, inte helt otyglat men i formen och formeln som är rätt för mig. Kanske är jag inte gjord för att leva i familj eller tvåsamhet. Kanske har du inte lov men du får. Kastanjerna brister. Kisade mot den vita solen. Klockan slår gå hem i vinden. Kollar i hisspegeln om blicken bär. Kom, jag vet ett bra ställe. Kommer hem, tar en sval dusch, kastar mig på sängen och blundar. Kommer på mig själv med att sakna något som aldrig kommer igen. Konstaterar krasst att jag lagt elva år i den här staden på att dricka öl och prata om killar. Kontorets högsta byggnad har fjorton våningar. Korta ben klädda i mjuka röda byxor, de dinglar ivrigt utan att nudda pedalerna. Kramar den släta klumpen i handen. Krypa ihop mellan papperskorgen och handfatet. Kultursidan presenterar tesen om att kärleken finns i Italien. Kvar finns bara ett allvar. Kvällen är mild och det har redan börjat skymma. Kände värmen från stenen, en mjuk bris i pannan, någon som ville mig väl. Känner ett skriande behov av umgänge, av att ha någon att föra ett samtal med. Känner hur den låser upp någonting inuti, hur den gör mig snäll och god. Känner mig ju inte ensam, inte på det sättet, bara lite gammal och långsam.

Landar raklång på vardagsrumsmattan. Livet springer, barnet skriker, maten kallnar, rösten brister, himlen faller och tiden går och går och går. Ljudet filtreras bort automatiskt av programmet och snart märker jag det knappt själv längre. Lokalen är fylld av par. Lågtrycksbetonad nederbörd säger prognosen. Låt det märkas. Lägga kinden emot kaklet. Läkaren jag gick till tittade i min hals och mina öron, lyssnade på mitt hjärta och mina lungor och sa bekräftande ”jättefint” varje gång han flyttade stetoskopet. Längs Hornsgatan faller blöta flingor i håret, i pannan. Längtade efter att få vara själv. Läser att kvark betyder hals. Läser det andra skriver, öppnar länkar, tittar på filmer. Lätt, fritt och radikalt. Lördagen blir tisdag, blir en kväll på Café Cuvée. Löste ett kryss, läste några sidor.

Maj kastar långa skuggor. Markerar det sista kvartalet. Mars är alltid drömmar om vår, är alltid något som aldrig blir. Med hoppet som räddning får vi be om ursäkt för vilka vi blivit under året och med våra nya rena sinnen är vi långt ifrån markens brunfläckade äpplen. Med jämna mellanrum kastar jag en blick mot dörren. Med skuld, skam, norm och duktighet som drivkraft kommer man långt. Men först allt som ska göras klart och det är påsk och det är födelsedag. Men först: ett dopp. Men hålet fylls inte, istället töjs det bara, blir ett expanderat tomrum där ljud kan eka fritt. Men jag lagar mig. Men så här kan vi inte ha det väser hjärnan. Men så älskar jag mina stunder för mig själv. Men ändå! Min första punkt blev att inte köpa några kläder. Min löpträningsapp berättar för mig att jag ska springa 13,1 kilometer idag och jag har ingen ursäkt till att inte göra det så jag snörar på mig skorna och ger mig ut. Min omgivning håller med. Min skärm lyser upp. Mitt hem är fullt. Mitt korrekta språkbruk, om jag bara vore lite mera avslappnad. Mogna plommon, jäsande äpplen, den bubblande processen och tillvaratagandet i tydlig kontrast till förruttnelsen. Morgonsidorna i det grå häftet har en lätt terapeutisk verkan, det är åtminstone vad jag vill tro, vad jag hoppas. Morgonsol genom rutan. Månen är en tunn skärva som hänger över höghusen.

Nog är det därför jag skriver, fastän det vid en första anblick inte finns något att säga. Nu börjar det. Nu går dagarna ut på att lura mig själv. Nu har jag inte många fler. Nu räcker det uppenbarligen inte hela vägen, men åtminstone en liten bit vill jag tro. Nu ska jag snart klicka upp de vita sidorna och snabbt ögna igenom dess innehåll. Nu är påsken över och förbi och utanför mitt fönster samlas drivor av snö. Nu överdriver du, svarar de. Nyligen berättade någon om tricket i att hålla i en kram ända tills den andra lossar taget, att vara den som släpper sist. Nådde fram till udden, släta klippor som doppade sig i havet. Någon bättre, godare, sundare, vackrare. Någon har missförstått, tror att låten heter ”När vi lider mot jul”. Någon minut senare anländer Sardellen och Stockholm är himmel igen. Någon skrev till mig och frågade hur man hanterar valresultatet. Någon som leker kiropraktor med en gammal fläkt. Något hos mig måste nog också bli annorlunda, måste bli mer som i spegeln. Något slags robust partytält med väggar av genomskinlig tjock plast. Några timmar senare vi träffas ju på tok för sällan. När cavan är slut åker jag hemåt. När den består av fyra korta dagar kan den inte vara till för att försummas. När hösten är som mörkast vill jag hyra en stuga vid havet och vara där under en långhelg. När jag blundar lyser operationslampan som en röd sol på insidan av ögonlocken. När jag läst klart kastar jag en blick på mitt vardagsrumsgolv. När jag senast skrev satt jag på bibliotekets innergård under apelsinträd, med knastrande grus mot skosulorna och de andra studenternas mjuka sorl omkring mig. När jag skriver det såhär förstår jag att det är en orimlig metod. När jag tänker på dem blir det bara jobbigare att andas. När jag vaknar tycks bråttom långt borta, tiden är fortfarande min vän här. När jag vrider mig i sängen får jag syn på henne i soffan. När min mamma fyllde 33 väntade hon sitt tredje barn. När vi nått Biskopsudden stannar mitt sällskap plötsligt upp och vänder sig mot mig.

❦

Nya sanningar och gamla lögner

j & s

Tänk vad bra vi också skulle skriva om vi inte drack någon alkohol, konstaterar jag och Sardellen och skålar i varsitt glas pinot noir från Alsace. Det är tisdag och Stockholm är sensommarvarmt, ett perfekt väder för nya sanningar och gamla lögner. Framför oss på uteserveringen står en ytterst stilig äldre man i ljusa linnebyxor, bruna mockaskor, gul kofta och käpp i bambu. Lite beror det väl på vinet men jag får svallande känslor av ömhet vid åsynen, inget ont får drabba honom, lova! Huset intill är klätt i byggställningar och plast, jag själv har auberginefärgad kjol och krämvita strumpor i loafers. En noga vald stil för att framkalla känslan av hösttermin och nystart samt ett välvilligt försök att dämpa min akademiska ångest som bubblat upp på sistone. Alla dessa år och inte en enda utlandstermin eller masterexamen och nog är det försent för karriär nu? Nåväl, hellre är man den trögaste i sitt gäng än den enda smarta i en grupp av dumma, konstaterar vi krasst och fortsätter att prata om författandet som knappast blir av. I takt med att kvällen fortlöper odlar vi nya personligheter och bygger hinder för saker vi absolut aldrig skulle kunna skriva om. Vi diskuterar litteratur och det smått absurda tv-seriesamhället och går sedan till en ny restaurang där vi beställer in pommes frites, ost och kantarellpasta. Det är ett hårt jobb att vara en tjejig tjej, men jag tycker att vi gör det hyfsat bra. Med beundrande blick berömmer jag hennes integritet och delar sedan känslan av att behöva upplevas samhörig med något som inte ens är i närheten. Ursäkta, por favor, men det är tur att detta inte är vad som betalar vår lön. När solen har gått ner för en bra stund sedan skiljs vi åt i korsningen mellan Högbergsgatan och Swedenborgsgatan. Hon ska vidare på semester och jag ska sova en blund innan jag fortsätter min strävan efter någon slags struktur och karriär. Klockan står på tio i sju och i morgon är en ny dag av ordning, jo jag tackar.

Tio minuter tankeblogg

Jag har tankebloggat många gånger de senaste veckorna. I huvudet har jag skrivit på olika inlägg, gjort noggranna formuleringar och berättat om sådant som hänt. Jag har tankeskrivit om min resa till Osaka och Kyoto, visat vad jag haft på mig de senaste dagarna, delat bilder av sådant jag skärmdumpat den senaste tiden och författat prosalyriska texter om den förgängliga tillvaro som pågår i försommarens tid.

När jag varit som minst realistisk i tanken har jag tänkt att jag ska ha bloggvecka och skriva något varje dag. Vilken otrolig idé från någon som inte ens kan producera ett inlägg i veckan, jo tack jag vet. Jag har tänkt att jag vill blogga sådär bra som de andra gör. Vara lika estetiskt formulerad som Sardellen, populärkulturrelevant som Sandra, ärligt inspirerande som Flora eller bara självklart on point som Gabriella. I tanken har jag varit en liten del av allt detta och jag har sett allting helt klart framför mig.

Problemet med att tankeblogga är dock att det inte händer något. Inläggen finns bara i mitt huvud och aldrig i verkligheten eftersom fingrarna inte tycks ta sig tiden att möta tangentbordet. ”En inställd spelning är också en spelning”, sa Ulf Lundell en gång men tyvärr tror jag inte att samma sak gäller för tänkta blogginlägg. De finns helt enkelt bara inte.

Och jag vet knappt om det här räknas som ett inlägg men här kommer en halvdan uppdatering i alla fall. Ett litet hallå i den ekande sommarvärmen, en långsam vinkning från andra sidan sjön. Inget wow men ändå… något. Och ni ska bara veta hur mycket och hur bra jag skriver i hjärnan. Tänk er!

Bloggveckan i backspegeln

Jag tycker det var så mysigt med den lilla bloggveckan som jag hade. Mest för att jag fick så fin respons från er i form av en massa kloka kommentarer, uppmuntrande tillrop och roliga önskemål. Jag visste det ju redan innan men ni som läser här inne är verkligen några av de vettigaste och trevligaste människorna som finns och det ska ni ha tack för!

Jag ska dock inte ljuga och säga att det var helt enkelt att blogga varje dag. Tvärtom fann jag mig ofta en smula stressad över att hinna publicera något innan dygnets slut. Att blogga varje dag samtidigt som jag jobbar heltid och har ett någorlunda socialt liv att underhålla är helt enkelt en omöjlig ekvation. Tyvärr. För trots att jag haft den här plattformen i över sjutton års tid glömmer jag bort hur lång tid det faktiskt tar att skriva ett inlägg. Det är ju inte bara själva orden som ska komma på plats, det är ju också bilderna som ska fotas, redigeras och laddas upp, spellistan som ska skapas eller den kreativa idén som ska kommas på. Och så ska det korrläsas och redigeras för jag vill ju att det som väl läggs ut ska göras noggrant. Så jag förhandsgranskar inläggen, ofta tre eller fyra gånger, går in och flyttar radbrytningar, tar bort någon liten upprepning, snyggar till en ordföljd och håller på. Det där finliret har jag svårt att släppa, eller rättare sagt, jag vill inte släppa det, för mig är det en del av hantverket och min tonalitet.

Men en sak som jag faktiskt insåg var att det var trevligt att skriva små ögonblicksinlägg som kanske inte behöver vara så mycket mer än en kort reflektion från här och nu. En liten inblick i min vardag som kan skapa igenkänning men på vissa sätt också vara helt unik. Den typen av inlägg vill jag nog fortsätta med då och då. På samma vis kan även som inlägg som detta, där jag i princip bara funderar högt, också kan ha sin plats. Jag har alltid tänkt att varje inlägg måste vara något mer, men samtidigt vet jag att det är den typen av innehåll som jag själv gärna läser hos andra. Det högst mänskliga, ofta lite ofiltrerade och genuint personliga – så det blir det nog mer av.

Vad blev det av veckan då? Jo i sann Julia-anda schemalade jag inga av blogginläggen utan allt publicerades direkt i stunden. Inlägget om mina favoritplatser tog mycket längre tid att skriva än vad jag först tänkte, en av posterna skrevs efter att jag druckit tre öl (gissa vilken…) och allra flest besökare hade jag på tisdagen. Kanske kommer jag köra en liknande experiment någon gång framöver som en liten kreativitets kick-off, men tillsvidare kommer jag fortsätta att rulla på med samma oförutsägbara men förhoppningsvis inspirerande innehåll som innan. Vi hörs här!

Mina tankar om influencers & reklam

ok
 
Jag har tänkt en del på det här med influencers den senaste tiden och jag vet inte varför, men det är något med själva ordet som skaver lite i mig.
 
Kanske blir det generellt så, när man använder ett stort begrepp som får rymma väldigt många olika slags människor och uttryck. Som artist eller konstnär. Det finns ju massor av artister jag älskar och så en del som jag faktiskt avskyr. Konstnärer som jag tycker gör helt bisarra och värdelösa saker och de som är fantastiska, progressiva, spännande och begåvade. På samma vis finns det influencers som gör ett superbra jobb, står i framkanten i en helt ny bransch och leder den vidare. Och så finns det den typen av influencers som gör att det skaver i mig. Som solkar ner hela min uppfattning av begreppet, fast de inte borde få så stort utrymme.
 
För jag tänker att det vi måste skilja på är influencers som inspirerar och influerar inom något som ger ett värde för mottagaren. Något mer konkret som går att utveckla, både för influencern och mottagaren. För mig är det helt okej att folk tar titeln influencer och inspirerar inom typ matlagning, mode, musik, kultur, sport, skrivande, hälsa, miljö, feminism, smink… eller en mix av allt ihop. Och det är helt okej att tjäna pengar på detta genom marknadsföring och olika samarbeten (så länge det märks ut tydligt, men det är en diskussion som de flesta hajat vid det här laget).
 
Men så har vi den här gruppen av influencers som bara vill inspirera till mer konsumtion. Där det är köpandet som genomsyrar allt och i princip det enda man visar upp är lyxiga resmål, en snygg kropp på en strand, nya mobilskal och köplänkar till olika plagg. Det blir snabbt så oerhört platt och jag har svårt att se hur det kommer att kunna hålla i längden. För mottagare bryr sig om trovärdighet och relevans. Och det betyder att man inte kan vara ambassadör för hur många olika slags hudvårdsmärken som helst eller tipsa om 50 nya tröjor att köpa varje vecka. Min förhoppning är att peaken på den typen av reklam sker nu och att både varumärken och influencers kommer att bli smartare samt mer strategiska och restriktiva framöver.
 
För jag tror att man även som influencer kommer behöva ett större syfte för att orka med. Det måste finnas en ambition, precis som bra artister kämpar på för att de i grunden vill sprida sin musik – inte tjäna pengar. Sedan kan man absolut få bli rik på kuppen som en bieffekt av sin passion, det har jag inget emot. Men det kan aldrig vara ens huvudsyfte. Att bara tjäna pengar på att lägga ut adlinks till Gina Tricot-plagg med mål att få sin målgrupp, ofta unga tjejer och kvinnor, att konsumera mer, det håller inte i längden. Och det är där det skaver rejält.
 
Självklart är detta till stor del influencernas ansvar, om inte annat mest för deras egna skull. Men även varumärkena och reklam- och PR-byråerna som jobbar med dessa har en roll i det hela. Jag själv arbetar ju på reklambyrå och ett av mina dagliga dilemman handlar om hur jag ska lyckas sälja varumärkenas produkter utan att falla i facket för konsumtionshets och omoral. Och just där tror jag det handlar om att sälja grejer på ett smartare och starkare sätt. För ja, de flesta människor kommer behöva ett telefonabonnemang men då kanske de kan välja ett som skänker sin vinst till välgörenhet. Eller om jag ska göra reklam för träningsskor så kanske det snarare ska handla om känslan av att klara nya mål, inte om en viss studsfunktion i sulan. Det är jättesvårt och ibland omöjligt, för i slutändan handlar det ju ändå om att tjäna pengar, det är jag medveten om. Men jag försöker hela tiden utmana och göra det så bra och smart och sunt som möjligt.
 
Därför är jag också extra mån om att tänka till på sådana här saker kring influencers. För rätt vad det är så sitter jag i ett möte och så säger någon, ibland en kund, ibland nån på byrån: ”Och så kan vi väl lägga på några influencers också?”, som att det vore samma sak som att köpa en helsida i Aftonbladet. För det kan det ju vara om man struntar i vem man väljer, vad den står för och vilka samarbeten den gjort innan. Men då blir det sällan särskilt bra heller. Därför är det mycket viktigare med influencers med en passion och ett större syfte, någon som passar varumärket. Det är först då det blir bra på riktigt.
 
Och ja, själv är jag väl knappast någon influencer med min blogg och mitt lilla Instragramkonto. Inte i den bemärkelsen att jag tjänar pengar på att influera andra i alla fall. Faktum är att jag går back varje månad på att driva den här bloggen eftersom jag betalar för att det inte ska synas någon störig reklam. Men jag ser det som att jag betalar för en fritidsaktivitet där jag får vara kreativ på en massa olika sätt och dessutom får respons från en samling smarta och trevliga människor så gott som dagligen och just nu räcker det för mig. Sedan om jag kan influera någon till att upptäcka nya låtar, laga mer vegetarisk mat, köpa saker på auktion, våga gå utanför ramarna när de klär sig eller ta upp ett dokument och skriva, då är det en fantastisk bonus och något jag är väldigt stolt över.
 
Så tack för att ni läser! Har ni några fler tankar kring detta område så får ni jättegärna dela dem. Och om inte det framgick så vill jag understryka att det finns väldigt många influencers som gör ett otroligt bra jobb och att det är de som också borde få uppmärksamhet och bra betalt för detta. Då har vi snart en ny bransch full av möjligheter som dessutom drivs främst av unga kvinnor, det känns extra bra.

Titta! En ny design!

Ja, som den uppmärksamme redan har noterat så har min blogg fått nya kläder under natten. Det låter ju väldigt enkelt när man skriver det så, men jag har på riktigt slitit mitt hår i veckor för att få allt på plats. Min förra bloggdesign byggde på en hundra (nja, men åtminstone fem) år gammal layout från blogg.se som hade sett sina bästa dagar, så när jag väl kände att det var dags för en uppdatering valde jag att göra det ordentligt. Mot slutet fick jag också hjälp av min fantastiska bror som jobbar med kod, tusen tack för det.
 
Jag begär inte att ni ska ha närstuderat min gamla bloggdesign på samma vis som jag gjort de senaste åren, så därför har jag gjort en liten lista med saker som jag ändrat.
 

Nyheter

☾ Anpassning för små skärmar. Nu ser allt mycket bättre ut för de som läser i mobilen (vilket faktiskt är ganska många, nästan hälften av alla besökare till och med).
☾ Meny i överkant som följer med när man scrollar nedåt.
☾ Nya inlägg läses in i takt med att man scrollar. Man kan alltså inte komma till botten på bloggen på samma vis som man gjorde förr.
☾ Överlag en mer avskalad layout. En spalt i mitten med allt innehåll där bild och text får vara i fokus, färre knappar och inte en massa stökigt innehåll runt omkring.
☾ En stor grafisk header som jag kan byta ut och anpassa efter tema och säsong eller bara när jag får feeling.
 
showcase
 
Om ni tycker om hur det ser ut får ni gärna lämna ett tryck på gilla-knappen så blir jag glad! Skulle ni fullkomligt avsky allt behöver ni inte säga något (skoja), men saknar ni någon väsentlig knapp, hittar något som inte funkar eller bara vill skicka allmänna hurrarop är ni såklart välkomna att göra det. Hoppas ni ska trivas!

Sociala medier i rangordning

Listan över ens favoritkanaler i sociala medier kommer ursprungligen från Michaela men sedan har den snurrat runt ett par varv i bloggar. Eftersom det var så kul att läsa andras tankar kring detta så tänkte jag att jag skulle berätta lite om mina favoriter också.
 

1. Blogg

Det här är kanalen som hängt med mig längst och som alla tidigare nämnt, den som känns mest komplett. Den är liksom obegränsad i sitt format jag kan skriva långt eller kort, posta 20 snygga bilder eller 1, dela spellistor och recept, bjuda på små ögonblick ur mitt liv, tipsa om bra saker och ha en diskussion med er. På bloggen är det liksom jag som styr formatet och det tycker jag om, det blir öppet och inspirerande. Det är också därför jag gillar att läsa andras bloggar så mycket!
 

2. Instagram

Mitt namn: @solig
På Instagram följer jag alla mina vänner, internetkompisar och folk jag inspireras av. Om bloggens styrka är det öppna formatet så är Instagrams fördel de snäva begränsningarna. Det är liksom bild (och ibland film) + text. That’s it. Det går snabbt att ta till sig, man interagerar med ett knapptryck och i enstaka fall med att skriva en mening. Jag gillar när Instagram-konton inte är för kurerade och genomtänkta, jag vill se vad folk hittar på nu idag, inte en gammal landskapsbild som dyker upp bara för att den passar i deras flöde.
 

3. Twitter

Mitt namn: @juliaeriksson
Twitter har dessvärre blivit ganska rörigt och en enda sörja av nedklankande och negativitet den senaste tiden, i alla fall om man följer många stora konton och särskilt de mer politiska. Det är litet deppigt. Jag gillade när Twitter mer var små tankar och ögonblicksbilder ur folks vardag. Humor och allvar men på ett personligt plan och det är ungefär så jag försöker skriva när jag själv twittrar. Som tur är följer jag mest folk som tänker ungefär likadant så nivån i min feed är ändå okej.
 

4. Snapchat/Instagram Stories

Mitt namn: julia_erikssob (nej, ingen felstavning tyvärr, slant lite när jag skapade mitt konto och man får tydligen inte byta namn)
Om jag gillar mer okurerade Instagram-flöden så är ju Snapchat (och även Instagram Stories) den perfekta förlängningen på detta. Det är snabbt, personligt och opolerat. Enkla ögonblicksbilder från personers liv, utan så mycket eftertanke och det kan jag uppskatta. Dock tycker jag att det ibland kan ta lite väl lång tid att kolla igenom en massa snaps och bilder ibland eftersom vissa tenderar att posta 20-30 på en dag. Därför blir det inte den viktigaste kanalen för mig utan något jag gör när jag har tid över och vill roa mig lite.
 

5. Facebook

Facebook kommer kanske förvånande långt ner på den här listan men det är för att jag använder det ganska motvilligt. Eller så här: Messenger-funktionen och eventen är super men feeden tycker jag överlag är värdelös. Bara en massa ”virala klipp”, icke-källkritiska delningar av artiklar och annat ointressant. Jag tycker bara det känns rörigt och oinspirerande så därför kollar jag extremt sällan min feed. Företag och kända personer följer jag då hellre på Instagram för en mer koncentrerad form av inspiration.
 

6. Pinterest

Mitt namn: @solig
Jag älskar Pinterest men det är inget jag använder dagligen (i jämförelse med kanalerna ovan) pga tidsbrist. Men när jag väl är inne så kan jag sitta länge och samla på fina bilder, kolla snygga inredningar eller bestämma vad jag ska uppdatera min garderob med. Pinterest är min perfekta lilla avkopplingssyssla och den sociala kanal som känns mest kravlös för mig personligen. Dessutom har jag insett att det ger mig precis samma sak som att köpa en tidning och bläddra i, så nu gör jag alltid det istället (mvh ansvarig för tidningsdöden).
 

7. Podcasts

Här om dagen gjorde jag ju ett inlägg om hur jag letar efter musik och mitt frekventa musiklyssnande är nog anledningen till att podcasts hamnar så långt ned på denna lista. Jag lyssnar nämligen heller på bra låtar än när folk pratar. Dessutom tröttnar jag lite på poddar med samma personer efter ett tag, men en favorit är Konversation som görs av Expressen kultur. Där bjuder de in två kulturpersonligheter som får ha ett vanligt samtal med varandra på ca 1 timme och prata om skapande, kreativitet och känslor.
 

8. YouTube

Sist på listan hittar vi YouTube. Jag önskar jag var mycket bättre på att kolla videos men det känns lite som en generationsgrej. Jag kan inte ta mig tiden att se på någon i en kvart som sitter och berättar om sin dag. Det blir för passivt för mig och det känns ganska distanserat. Kanske beror det på att jag själv är ganska dålig på att filma och klippa ihop, men jag kollar mycket hellre på ett långt inlägg med bilder från någons helg än ser en 90 sekunders-film.
 
Hur ser era vanor ut? Och var det något ovan som förvånade er?

Tio år med prick.blogg.se

10 år
 
Den trettonde januari 2006 inleddes den här bloggen med rubriken ”Ett oskrivet blad”. Sedan dess har jag skrivit ytterligare 2531 inlägg. Jag har vuxit upp, tagit studenten, pluggat på universitet, flyttat och fått ett jobb. Allting mer eller mindre dokumenterat här. Tio år av tankar, känslor, inspiration och kreativitet – samlat på ett och samma ställe.
 
Mycket har hänt både på den här bloggen och i bloggvärlden under ett decennium. Små brusiga bilder fotade med VGA-kamera har bytts ut mot högupplösta, redigerade foton som skulle kunna platsa i magasin. Enkla inlägg med tre rader om vad man åt till lunch har utvecklats till nästintill redaktionellt material. Och synen på bloggare har hunnit ändras flera gånger om.
 
När jag bläddrar i mitt arkiv gör jag det med blandad stolthet och pinsamhet. För tio år är trots allt en lång tid och mänga saker är väldigt annorlunda idag mot hur de var då. Sättet man bloggade på, hur samhället såg ut och framför allt hur jag var. Men jag är så glad att ha en stor del av mitt liv och mina tankar nedtecknade. Resor, minnen och dagar samlade i bilder och text, ett arkiv att ständigt komma tillbaka till.
 
Under dessa år har bloggen kommit att bli min offentliga dagbok, min kreativa plattform och ett av mina huvudsakliga intressen. Den är en del av mig. Och en stor del av bloggen är också ni. För utan er skulle jag nog inte skrivit, fotat och skapat här i tio år. Era besök är långt mer än små siffror i statistiken och era kloka kommentarer och hurrarop har inspirerat mig tusen gånger om.
 
Tack för tio år tillsammans!

Blogginlägg jag sparat under sommaren

Här sitter jag, helt bedrövad efter den extremt dåliga fotbollsmatch mellan Sverige och Österrike som jag just bevittnat på Friends Arena. Så nu känner jag att det är på sin plats med lite peppande inspiration i form av några sparade guldkorn från bloggar jag följer. Helt enkelt inlägg som jag satt en liten kom ihåg-markering på och som ni kanske också uppskattar att ta del av. En ganska ny tradition som redan blivit en favorit, hoppas ni gillar den!
 
Att soppor är den bästa höstmaten har jag redan konstaterat men det hindrade mig inte från att bli lite extra sugen på den här spenatsoppan som Elsa lagat. Särskilt med sådär perfekt kokta ägg till, den ska jag testa nu i veckan eller nästa!
 

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=HoMl-7Yaeac?rel=0]

Elin är för mig lite av en legend inom bloggvärlden, hon har i alla fall funnits med extremt länge i olika omgångar och jag har alltid gillat hennes bloggar. Nu är hon tillbaka och denna gång proffsigare än någonsin. Även om jag själv är långt ifrån någon expert när det kommer till smink så älskar jag verkligen hennes videos. De känns så välarbetade och genomtänkta och unika i sitt slag, samtidigt som hennes personlighet verkligen lyser igenom. Så nu är jag superpeppad på att lära mig få till ett snyggt sminkglow och ni borde vara peppade på att läsa hennes blogg om ni inte redan gör det.
 
Förutom att rubriken kommer från en av mina favoritlåtar (Kärlek vid sista ögonkastet med Maskinen) så är hela den här texten en magisk liten hyllning till kärleken. Om att hitta rätt, tappa bort och finna åter. Läs!
 
Den här salladen innehåller så många ingredienser som jag tycker om så jag tänker att den kommer bli en given succé när jag väl lagar den. Jag måste bara bestämma om jag ska göra den som tillbehör eller äta den som den är (angenämt problem jag vet).
 
Det här inlägget sparade jag mest för att jag tänkte att jag själv skulle fylla i listan en vacker dag. Men också lite för att det är så kul och inspirerande att läsa om alla andras syn på bloggande och den här lilla bubblan.
 

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=qz7VTQ5rsXs?rel=0]

Det är sällan som sponsrade inlägg hamnar bland mina favoriter men här tycker jag att de lyckats pricka riktigt rätt och jag sparade den för att jag gillade kampanjen både ur ett blogg- och reklamperspektiv. Synsam skildrar bloggande och fåfänga i allmänhet och Michaela Fornis liv i synnerhet i en fint filmad video. Det bästa är nästan manuset som varsamt tagit hand om små detaljer som skapar igenkänning (ögonbrynet!). Det här är bloggkampanjer när de är som bäst om ni frågar mig.
 
Jag är ingen hejare på att sy efter mönster eller beskrivningar men den här enkla guiden som Sara knåpat ihop blir jag faktiskt sugen på att följa. Det verkar vara rätt enkelt och resultatet blev ju superfint.
 
Det här superpastelliga och drömlika bröllopet snubblade jag över av en slump. Jag blev mest fängslad av den otroliga miljön med statyer, giraffer och kristallkronor. En sådan drömplats för en fest!
 
Det här receptet på Pasta Alfredo med nötter och ost fick min mage att kurra och ibland räcker det ju nog för att man ska spara det som favorit. Den här pastan ska jag definitivt testa inom en snar framtid, återkommer med mer utförlig recension!
 
PS. Alla bilder är lånade från blogginläggen de är länkade till, hoppas det var okej och förlåt om inte! ♥