Blommig klänning

blommig
 
I brist på tid att hinna gå igenom, redigera och berätta om mina hundratals bilder från Japan så kommer här ett litet klädinlägg. Innan jag åkte till Tokyo köpte jag nämligen en klänning från H&M pga plötslig blixtförälskelse. Som alltid när jag faller handlöst för ett plagg så har de någon form av rolig twist och den här kan väl beskrivas ungefär som en viktoriansk påsklilja on crack. Det är volanger, storblommigt mönster och galna färger – perfekt helt enkelt!
 
blommig
 
Från början var den ganska lång, men jag passade på att vika upp den en bit för jag gillade den bättre så. Det är förövrigt ett av mina bästa klädtips: vik eller rulla upp ärmar och kanter tills plagget sitter precis som du vill. Så här såg den ut när jag bar den här om dagen i Tokyo. Mycket nöjd med mitt köp!

Japan del 1 – ramen-lunch, shopping i Shimo-kitasawa & sushi med en gitarrspelande kock

Hej från Japan! Jag har varit här i drygt tre dagar men det känns som en evighet (på ett bra sätt!). Allt är lika fantastiskt som sist, om inte bättre. Jag har skrattat mig tårögd fler gånger än jag kan räkna och ätit mig supermätt varje kväll. Nu tänkte jag att vi skulle titta på hur min första dag i Tokyo såg ut!
 
anna
 
karin
 
ramen
 
linn
 ramen
Efter en låååång (typ 16 timmar) men väldigt smidig resa landade jag på lördagsförmiddagen på Narita flygplats och köpte mig en tågbiljett in mot stan. Efter lite resande, några lost in translation-moments, ett par byten till olika tunnelbanor och en kort promenad senare, så klev jag in i lägenheten i Daikanyama som vi hyr. Där möttes jag av Anna, Linn och Karin som åkt dit ett par dagar tidigare och jag krävde omedelbar recap av allt som hänt i min frånvaro. När jag väl blivit informerad om alla tidigare bravader så kunde vi göra oss i ordning och ge oss ut på stan. Målet var Shimo-kitasawa, men innan det ville vi äta lunch någonstans. Som tur var passerade vi förbi ett ramenställe som såg lovande ut och slog oss ned för lunch. Där fick vi varsin pappershaklapp och sedan åt vi himmelsk ramen – förlåt Stockholm, men inget jag ätit där har varit i närheten av detta.
 
linn + anna
 
linn + anna
 
hus
 
anna + linn
 
shimo-kitasawa
 
linn
 
kaffe
Mätta och belåtna promenerade vi längs mysiga kvarter mot stadsdelen Shimo-kitasawa. Där gick vi i ett par vintage-affärer, drack kaffe på Darwin Room och tittade på gulliga hus. Jag paxade det lilla trähuset ovan, hur fint? Sedan fick vi bråttom att leta oss till tunnelbanestationen och hitta vägen till Yokohama. Där väntade nämligen en sushimiddag utöver det vanliga…
 
sushi
 
karin
 
förrätt
 
sushi
 
sushi
 
gitarr
 
gitarr
 
sushi
 
Annas kollega Yui är nämligen barndomsvän med en familj som driver en sushirestaurang. Nu är Yui själv i Sverige, men hennes pappa hade lovat att följa med oss till deras favoritställe. Väl på plats möttes vi av världens gladaste sushikock och hans lika härliga kollega. Vi blev tilldelade varsin pall i den lilla restaurangen som max rymde tio personer och sedan började matfesten. Efter en tallrik med små aptitretare blev vi serverade sushi bit för bit på gröna blad. Och inte vilken sushi som helst utan en helt fantastisk sådan, gjord på superfärsk fisk som bara smälte i munnen. Jag visste inte ens att fisk kunde smaka så?! Och som om det inte var nog passade vår kock och en av stamgästerna i halvtid på att riva av lite Eric Clapton-låtar på gitarr. Så kul. mysigt, gott och en helt perfekt avslutning på en första dag i Japan!

Weyes Blood

 
Jag snubblade över en fantastisk låt och artist i början av veckan som jag inte kunnat sluta lyssna på sedan dess. (Mer exakt hur det går till när jag snubblar över låtar kan du läsa här). Nu känner jag alltså att det är min plikt att tipsa vidare till er så att ni också får höra.
 
Tänk dig att året är 2016 och Enya möter Karen Carpenter i en kalifornisk gryning. Resultatet av detta möte skulle jag säga är artisten Weyes Blood. Det är välproducerat, vackert, drömskt och samtidigt nutidsrefererande. Som min nya favoritlåt Generation Why där kören smygande sjunger ”Y-O-L-O” i bakgrunden och vi möts av raderna ”Going to see end of days, I’ve been hanging on my phone all day”. Det låter kanske superklyschigt men nej, det blir bara skimrande och snyggt.
 
Hade jag varit music supervisor (som nog är det drömjobb jag skulle satsat på om jag inte var copywriter) för någon tv-serie hade jag lagt den här i en stark slutscen. Typ långsam soluppgång, någon vandrar hem längs tomma gator efter att ha tagit ett avgörande beslut… Ni fattar.
 
Turligt nog har också Weyes Blood släppt ett nytt album idag, så det var det sista jag la i en offline-spellista innan jag satte mig på min elvatimmars-flight. Generation Why är fortfarande min favoritlåt därifrån men jag har också fastnat för Do You Need My Love. Här kan ni lyssna på hela albumet om ni vill, jag tror ni kommer gilla det.
 
[spotify id=”spotify%3Aalbum%3A0C5B78Md4VINWGAdgv1sF3″ width=”300″ height=”380″ /]

Saker som glimmar, doftar & gör mig glad

Nu blir det ett inlägg på tema konsumtion här. Jag kände först att kan jag verkligen göra ett inlägg där jag bara visar upp mer eller mindre onödiga saker jag köpt på sistone? Men så insåg jag att jag själv tycker om att läsa sådana inlägg i andras bloggar och det betyder inte att jag springer och köper en massa prylar bara för det. Dessutom orkar jag faktiskt inte vara en till tjej i tjugoårsåldern som tar på sig hela skulden för jordens miljökris och eventuella undergång. Fine, jättebra att vi tar vårt ansvar i den mån vi kan, men det finns så många som inte gör ett piss. Som flyger inrikesflyg tre gånger i veckan, äter kött till alla måltider, kör en superstor SUV i innerstan osv osv. Och ja, för det tredje så jobbar jag ju med reklam vilket i sig kan vara både konsumtionshetsande och omoraliskt. Jag har ju exempelvis lagt mängder av timmar på att få folk att köpa ovan nämnda SUV eller ytterligare ett par träningsskor, så DET om något borde jag ju skämmas för. Fast just nu orkar jag inte det och nu handlar ju det här inlägget om något helt annat än det skulle, nämligen saker som är fint och kul: smycken, parfym, smink och sånt. Över till det (och vill ni fortsätta diskussionen om konsumtion, reklam, ansvar osv så får ni hemskt gärna använda kommentarsfältet nedan, det är ju trots allt ett ämne som tycks engagera mig).
 
Arabesue WoodJag läste en kommentar någonstans som lyfte att om man bär en ny eller speciell parfym när man är på resa så kommer man bygga doftminnen utifrån den och därmed minnas sin resa bättre när man kommer hem och luktar på parfymen igen. Kanske lite flummigt men också en ganska fin tanke tycker jag. Samtidigt ville jag ha en mindre parfymflaska med i min neccessär nu när jag reser iväg, så då tänker jag att jag lika gärna kan testa om det funkar. Mitt val föll på en eau de toilette från & Other Stories i doften Arabesque Wood. Jag har en handtvål i samma serie och får ofta komplimanger från mina gäster när de använt den, så det känns som ett bra val. Det jag gillar mest är att den är ganska jordig och murrig i sin doft vilket blir en kul kontrast till mina andra parfymer som oftast luktar ros.
 
Smink
Sedan var jag tvungen att fylla på min sminkväska lite också. Vad är grejen med att allt tycks ta slut samtidigt förresten? Det slår aldrig fel… Nu tänkte jag i alla fall testa en ny concealer från & Other Stories som jag hoppas är bra. Den får göra sällskap med en ljusbrun ögonbrynspenna från Sephora och deras CC Crème som jag haft tidigare och gillar pga bra glow, lagom täckande och SPF 30.
 
Moln
Jag fick en sådan plötslig insikt i att många av mina jämnåriga kompisar håller på och utvecklar någon slags vuxenstil och typ köper kvalitativa Rodebjer-plagg medan jag lyckas komma hem med en silverfärgad, molnformad liten väska från Monki. Men den gjorde mig glad och jag känner mig ändå inte helt hundra i den där stilrena looken. Jag tänker att den dessutom passar jättebra i handbagaget för att hålla koll på pass, pengar och biljetter. Sedan fick jag några små guldfärgade molnbokmärken på köpet, så då är det ju givet att de också får följa med på flyget.
 
ÖrhängenOch så lite mer glitter på slutet: ett par jättestora örhängen och ett par jättesmå. Jag tog ett till hål i höger öra i slutet av sommaren och det har läkt klart nu, så där tänkte jag sätta en av de små plupparna. De stora ska jag använda någon gång när jag känner mig extra partypepp. Det tunna guldarmbandet är en ersättare för ett liknande som jag tappade bort under min roadtrip i somras och som jag saknat sedan dess. Klart slut på konsumtion för idag, tack och hej!
 

Tre matbloggar att läsa

Jag lägger ju ganska mycket tid på bloggar, inte bara på att driva denna utan även på att läsa andras. En av mina favoritkategorier på sistone är matbloggar. Det finns något så rogivande i att läsa recept och reflektioner kring mat tycker jag, dessutom är det utmärkt för inspiration. Här är tre av mina favoriter just nu:
 
bodegan
Senast in på min blogglista är Bodegan som skrivs av Hanna. Just nu befinner hon sig i Grekland där hon lagar och äter en massa lokal mat som jag flera gånger aldrig hört talas om men direkt fängslas av. Typ skordalia – en len potatisdipp med mycket vitlök och olivolja, som jag måste testa att laga. Eller bara saltinlagda citroner som låter sjukt gott och spännande. Utöver dessa matfascinationer får man en hel del fina texter på köpet och sådant är jag direkt svag för. In och läs!
 
chez wood

Chez Wood

En favorit som hängt med lite längre är Chez Wood som skrivs av Sofia. Hon lyckas alltid inspirera mig med sina fina bilder och (oftast) vegetariska recept. Allt ser så gott ut och dessutom känns det väldigt okomplicerat många gånger. Det är liksom fokus på bra råvaror och rena smaker och jag sparar nog exakt vartenda recept hon lägger ut för att ha som inspiration framöver.
 
slaktarn
Julia Gummessons blogg har fått det rejäla namnet Slaktarn men är trots detta ganska oköttig. Däremot är den fylld med smarta, bra och fina texter kring mat och däremellan ett och annat recept. Mat är ju så mycket mer än bara det som finns på tallriken och den biten är väldigt spännande att läsa om tycker jag. Dessutom dyker det då och då upp roliga inlägg med typ filmer om hur Vienetta-glass blir till (så nice!) eller asiatiska matgifar vilket också är mycket trevligt.

Tillbaka till staden för krossade hjärtan & verklighetsflykt

kaizen sushi
 
sengoku
 
Det är högsommar och andra dagen på min semester. Jag står på Arlanda, redo att boarda ett plan. Bort från allt, bort från alla. Ett halvt dygn senare landar jag i ett främmande land. Här finns min kompis Mika men utöver det känner jag ingen. Jag förstår inte språket, inte skyltarna, inte de sociala koderna. Och det är en fantastisk känsla.
 
Tre dagar tidigare har jag avslutat ett fem år långt förhållande. Gråtit oavbrutet, stirrat in i väggen, legat apatisk under täcket. Men nu står vi här i Tokyo, jag och mitt trasiga hjärta. Redo att leva lite igen.
 
Kanske är det den totala motsatsen som gör att jag fastnar. Känslan av att allting är nytt, annorlunda, så väldigt lite du och absolut inte en plats för vårt vi. Här kommer jag inte springa in i någon som frågar hur det är, eller ännu värre, någon som inte vet. Tokyo blir det första på länge som bara är mitt. Min stad, mina upplevelser, mina känslor.
 
Tidsskillnaden gör att jag hamnar fel i dygnsrytmen. Går och lägger mig efter att solen redan gått upp, sover för länge om dagarna, lever för mycket om nätterna. Jag hinner tillbringa sex dagar i Japan och när jag kommer hem säger jag till alla: ”Jag älskar Tokyo, det är världens bästa stad!” och jag menar det. Resan var fantastisk.
 
Skyskraporna, kulturkrockarna, folkmassorna. Kontrasterna mellan superteknologi och andlighet. Professionella, välklädda businessmän med fluffiga, små gosedjur på portföljerna. Den fantastiska maten, det trevliga folket, känslan av att här finns allt.
 
Femton månader senare sitter jag redo med en ny biljett i handen. En tur och retur-resa tillbaka till staden för krossade hjärtan och verklighetsflykt. Den här gången åker jag med ett lugn i bröstet och några av mina bästa vänner som sällskap. Förväntningarna är skyhöga, jag ska ju återse världens bästa stad. Men jag är samtidigt lite orolig.
 
Tänk om jag inte kommer gilla det lika mycket denna gång? Tänk om jag minns det så fantastiskt bara för att allt annat var så hemskt just då? Kanske är Tokyo bara världens bästa stad att vara hjärtekrossad i. Eller så är det ännu mer fantastiskt nu. Jag hoppas och tror på det sista. Snart får vi veta.

Söndagslistan

höst
 
Det är söndag och här kommer en så kallad lista i brist på annat.
 

Thinking of:

Det faktum att det känns som många mår dåligt just nu. Vet inte om det är hösten eller något annat men tycker att en efter en i min närhet blir antingen krassliga och sjuka eller ångestiga och ledsna eller alltihopa. Vill ju att alla ska må bra och försöker finnas på plats och hjälpa till i den mån jag kan. Samtidigt är det ju också nyttigt att veta att folk mår dåligt i perioder och att det är helt normalt, det blir bara jobbigt när allt händer på en gång.
 

Watching:

Har, till skillnad från resten av min omgivning, lite svårt för tv-serier men satte som höstprojekt att jag ska se minst en klassiker för att hänga med lite. Efter grundläggande research landade valet på Twin Peaks så nu har jag kollat de två första avsnitten. Det är ju rätt spännande och skruvat och sjukt mycket tidigt 90-tal över all estetik.
 

Reading:

”Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån” av Bodil Malmsten. Fantastiskt språk, känner stark hatkärlek till huvudkaraktären som är en eländig man med förmåga att ställa till det för sig och för andra.
 

Planning:

Tokyo-resan som jag åker på med Linn, Anna och Karin nästa vecka! Vi har gjort en extremt välplanerad karta med markeringar i olika färger för restauranger, barer, affärer, parker osv som vi vill besöka. Nu måste jag bara ta tag i packlistan också…
 

Wearing:

Svarta snickarbyxor, svart tröja och två bollar på huvudet. Ser ut som en femåring ungefär.
 

Listening to:

Francis and the Lights album Farewell, Starlite! – gillar!
 

Feeling:

Vaknade upp och var extremt sur idag. Eller började egentligen bli sur kl. 03 i natt när vi gick till Under Bron och det var så extremt dålig stämning där?! Typ ett skämt. Så sen satt det tydligen i hela natten och så har jag bara varit sur över småsaker hela dagen. Egentligen rätt löjligt men jag kan tycka att det är skönt att få vara sur ORDENTLIGT ett tag, jag behöver liksom det med jämna mellanrum.
 

Eating:

Ett fyrapack mums-mums original.
 

Wanting:

Semester, en ny höstgarderob och att alla ska må bra.
 

Looking forward to:

Tokyo! Längtar till och med efter att få sitta själv på ett flygplan i åtta timmar och bara läsa/greja med datorn/äta snacks. Friden alltså. Och sen är det ju typ jul och det är ju också mysigt!

Alone, not alone

djurgården
Igår gjorde jag något sjukt revolutionerande: jag tog en promenad på lunchen. Jag gör verkligen det alldeles för sällan, på sin höjd springer jag till & Other Stories och köper en tvål liksom, men nu kände jag att det var dags. Så jag styrde stegen mot Djurgården, gick runt där lite och sedan tillbaka igen.
 
djurgårdenFörutom den ganska uppenbara anledningen som stavas frisk luft så gjorde jag det för jag kom på att jag ville hinna se Djurgården i höstfärger. Jag åker ju nämligen till Tokyo snart och när jag kommer hem sen är det typ november och då tänker jag att träden har tappat alla sina löv. Så det var carpe hösten som gällde helt enkelt.
 
djurgården
Jag passade också på att rasta mina kanske konstigaste skor. Ett par svartvitprickiga boots i ponyhair. 30 % fina, 20 % clown, 25 % fashion och 25 % knäppa, skulle jag vilja kategorisera dem som. Ändå kul!
 
djurgården
I öronen hade jag en ny spellista som jag knåpat ihop och som passar extra bra för höstpromenader. Vill ni lyssna på samma sak som jag så kan ni prenumerera på den här eller klicka play här nedanför. Ha det fint och ta hand om er!
 
[spotify id=”spotify%3Auser%3Asolig%3Aplaylist%3A4IeSCWzlyXuwyjrtKZ2c28″ width=”300″ height=”380″ /]

Resting Bitch Face T-shirt

resting bitch face
 
”Är du sur?”
”Nej.”
”Säkert?”
”Ja…”
”För det ser så ut.”
”Fast jag är inte det.”
”Okej, inte ens lite då?”
”Nej…”
”Inte för att vara sån men du ser typ sur ut…”
”JAG VET! JAG FÖDDES SÅ HÄR! MEN JAG. ÄR. INTE. SUR. INTE DET MINSTA! OKEJ?!”
 
resting bitch face
 
Ovanstående konversation har ägt rum säkert hundra, nej tusen gånger under mitt liv. Anledningen? Mitt så kallade resting bitch face. Helt enkelt att när jag är avslappnad så pekar mina mungipor nedåt, oavsett humör. Det är så jag föddes och det är med största sannolikhet så jag kommer se ut resten av livet. Men efter att ha behövt förklara och försvara mitt ansiktsuttryck otaliga gånger fick jag idén om att göra en t-shirt som kunde sköta svarandet åt mig. Lite på skämt och lite som ett socialt experiment.
 
resting bitch face
 
Så en vanlig grå t-shirt, lite svart broderitråd och ett par timmars pillande resulterade snart i resting bitch face-tröjans födelse. Ett tag övervägde jag att skriva det stort över hela magen, men jag bestämde mig för att börja lite försiktigt i övre hörnet. Nu får vi se om den gör jobbet – fortsatt rapport från denna 90’s bitch kommer inom kort!

En söndag i oktober

tvätt
 
Det är söndag. Jag går ner i källaren för att tvätta bort min ångest. 60 grader, vittvätt, full centrifugering. Fyller fyra maskiner med kläder, står tålmodigt och väntar på att tiden ska rinna ut. Det är som om allting står still den där sista tvättmaskinsminuten.
 
badrum
 
”Vänster hand, ovansidan”, säger dörrvakten och sätter en svart stämpel på mig. Tolv timmar senare står jag i duschen och skrubbar av den. Nöter bort nattens eskapader under rinnande hett vatten.
 
borde
 
”Nästa vecka ska jag vara bra”, tänker jag. Från och med i morgon är det ordning som gäller. Så jag skriver en lista med ord om hur jag egentligen vill vara. Som om en bit papper skulle kunna förändra allting.
 
cello
 
Jag plockar upp min gamla cello. Den jag spelat på nästan dagligen under hela min tonårstid. Börjar långsamt med Bach. Fingrarna är olydiga, ljudet klanglöst. Fortsätter med Saint-Saëns ”Le Cygne”. Den handlar om en döende svan. Cellon låter falskt och sorgset. Svanen skriker döende, men på ett plågsamt fult sätt. Jag lägger ner.
 
skuggor
 
Om en och en halv vecka åker jag på semester. Lämnar landet och kontinenten. Tacka gudarna för det. För kanske är söndagen lite mindre söndag om man är på andra sidan jordklotet? Vi kan väl hoppas.