Julia Eriksson – Sida 64

Sommarmat x 4

Mat hörrni. Det äter man ju året om men här är några lite somrigare saker som jag ätit den senaste tiden.

Vattenmelonsallad: Tunna skivor av gurka och vattenmelonbitar som marinerats i lite limesaft och finhackad mynta. Blandas sen med grönkål, rödlök, fetaost och gröna oliver. Lite svartpeppar och olivolja på toppen.

Kan även göras i en lite sötare variant, perfekt som kvällssnack. Här med vattenmelon, nektarin, fetaost, mynta och lime.

Allt som är gott: aka livets mat. Köp allt som är gott i affären och lägg på en bricka. I detta fall hade jag gröna oliver, Salami Milano, kex och brieost samt en caprese 2.0 med tomat, persika, mynta, basilika, olivolja och mozzarella.

Gazpacho: Jag lagade Siris gazpacho med nektarin, mynta och zucchini. Min blev inte riktigt lika fin som hennes, men god ändå. Gazpacho är ju lite som bloody mary kom jag på, fast mer mat och mindre fest.

Halloumi i bröd: Efter en djup besvikelse på vegokorvsfronten (jag testade Astrid och Apornas Hot chörizo och tyckte inte alls om den :/) lade jag i ren protest halloumi i mina briochekorvbröd istället. Sedan bytte jag ut ketchupen med srirachamajonnäs och toppade med picklad rödlök, bladspenat, koriander & rostad lök. Så egentligen blev det inte ens korv med bröd utan en avlång halloumiburgare. Dock en väldigt god sådan.

Att plötsligt elda upp sig över en skylt där det står ”Keramik”

Det börjar lite smygande. Man köper en korsordstidning att ha med på semestern. På omslaget finns en leende Sanna Nielsen och slagkraftiga rubriker om storvinster i form av trisslotter och presentkort på Cervera. Har ni tänkt på att majoriteten av alla korsordstidningar har Sanna Nielsen på omslaget. Inte? Det har jag. Kanske för att jag köpt flera stycken bara den senaste månaden. Nåväl, sedan sitter man där på en solig strand och klurar på vad Hundras på nio bokstäver kan vara (rätt svar i detta fall var retriever) och man njuter. Man har det så trevligt med sin tidning, ja man använder ordet ”trevligt” på ett helt oironiskt sätt för det är så det känns. Trevligt.

Sedan är man på roadtrip längs västkusten och förflyttar sig mellan olika små pärlor. Glöm partyresor och pulserande storstäder, det här är en annan typ av resa. Man upptäcker skärgårdsöar med handelsträdgårdar och skulpturparker med diffusa konstverk och rätt vad det är får man syn på en skylt längs landsvägen. ”Keramik” står det och man ropar till ivrigt. ”Sakta ner bilen, sväng in! Det ligger en ateljé här borta!” På den korta lilla avtagsvägen hinder det bildas en nästan euforisk stämning i bilen. ”Åh… keramik. Lergods och drejeri. Är det inte härligt?! Jag tror jag ska köpa mig ett fat.” Vi sitter i bilen, tre tjejer med ett par år kvar till trettio och vi eldar upp oss över keramik. Jag vet inte exakt när det hände, det har nog legat lite latent hos mig under ett par år, men nu har det blommat ut totalt. Jag har blivit en kulturtant och jag älskar det.

Jag kommer på mig själv med att gå ensam på museum och njuta av konstnärlig stimulans och tillfredsställelse. I en klädbutik nyper jag försiktigt i en kaftan av linne som jag känner en oväntad dragning till. Jag drömmer om vinresor till Provence med väninnorna och googlar keramikkurser på Medborgarskolan. Svepande tyger, färgglada stenar, antika möbler – allt får mitt hjärta att banka lite hårdare. Och jag tänker, kanske är det så att jag hoppat över de gyllene åren mellan 30 och 60 för att segla rakt in på livets efterrättsbuffé. Eller så är det här bara en brinnande del av min personlighet som nu äntligen fått ta plats. En sak är i alla fall säker. Min kulturtant har anlänt och hon är här för att stanna. Frågan är hur mycket keramik jag kommer ha hunnit samla på mig när jag är 70?

Festival eller falukorv?

Hej från min soliga balkong! Så här kan man ju se ut om man ska gå på festival till exempel. Jag tycker det alltid känns så när jag har kombinationen kängor, bara ben och klänning, vilket i och för sig är en ganska trevlig känsla. Men denna tisdag fanns det ingen festival på schemat, däremot en middag med stuvade makaroner och falukorv hemma hos min kompis Markus. Nästan lika bra ju! Så sjukt gott med vardagsmat när man ätit semestermiddagar i några veckor, dessutom kunde jag sätta en otroligt bra rubrik till detta inlägg nu…

Vad som ser ut som en blommig klänning är egentligen en långärmad byxdress som jag knep åt mig på Zara-rean för 99 kr. Även jackan kommer därifrån men den köpte jag tidigare i våras. Kängorna är helt vanliga och superslitna Dr Martens.

På tal om festival förresten så är det ju Way Out West i helgen, vilket jag inte ska åka på i år tyvärr. Men däremot har jag fixat biljett till sensommarens bästa avslut, nämligen Popaganda! Jag är nog mest peppad på Säkert!, alt-J och Tove Lo även om jag tycker hela line-up:en håller hög standard som vanligt. Är det någon mer som ska dit och vad ser ni fram emot i så fall?

Sommardagbok – del 6

Hej jag är tillbaka. Tillbaka i Stockholm, på jobbet, i bloggen. Jag ville skriva något klokt i det här inlägget men det känns inte som om orden faller på plats. Det som brukar gå så enkelt känns nu plötsligt svårt och allt blir dåligt och jag raderar och börjar om. Börjar om om om, det här är fjärde gången nu och det blir ändå inte bra.

Jag vill skriva om att jag är tillbaka. Om att jag har massor bilder och ord att dela med er men att jag inte riktigt vet hur jag ska göra det. Det är något med det klassiska bloggandet där man berättar om en dag i bilder och med korta texter som känns så tråkigt. Eller hur fina saker visas upp tillsammans med en adress till platsen där man kan köpa dem. Kläder, konst och mat att konsumera. Jag har gjort det så många gånger och på något vis känns det lite trist nu. Det får mig att längta efter något nytt. En slags utveckling av formatet, men jag vet varken vad eller hur så jag fortsätter skriva som jag alltid gjort.

När jag inte skriver så tänker jag. Efter fjorton dagar på resande fot i konstant umgänge med andra kände jag ett starkt behov av att få vara lite själv. Så i helgen gav jag mig tid att tänka och känna och reflektera. Det är både svårt och skönt, men det känns alltid bättre efteråt.

Jag tänker på all den tid jag ägnar åt att tänka på specifika människor. Människor som antagligen inte ägnar en sekund åt att tänka på mig. Det är en sådan tankemässig obalans vi lever i. (Om du bara visste att jag tänkte på dig nu.) Kanske finns det någon som ofta tänker på mig utan att jag har någon aning om det. Vem är det och vad tänker den? Och alla ni som bara är prickar i statistiken utan att lämna spår i form av kommentarer, ni tänker antagligen mer på mig än vad jag gör på er. Förlåt. Jag önskar jag kunde jämna ut balansen lite. Berätta något för mig så ska jag tänka på dig.

En annan sak som jag fastnat för är hur känslor kan bli så fysiska ibland. Tristess till exempel. För mig känns det som något som gror inuti. Det ligger som en grå tung klump och sväller. En jäsande deg av likgiltighet, sömnighet, ingentinghet. Och så de där kliande ångestkänslorna. De som säger att något är fel men inte exakt vad – kanske allt – som får en att vrida sig, sucka högt, vandra planlöst. Inte förlamande nog för att få mig att ligga utslagen, men frustrerande på ett gnagande enträget vis. Och konstigt nog, fastän de varit så fysiskt påtagliga, så kan jag bara vakna upp och ha glömt dem. Från en dag till en annan. Idag finns visst bara en liten grå tristessklump kvar, det är allt.

Och nu ligger det massor av ord här i någon slags sammanhängande ordning. Jag vet fortfarande inte om det är bra eller begripligt eller ens intressant men jag tänker att det får duga. Att börja om en femte gång kommer jag inte göra, jag har fullt upp med att tänka på annat och andra.

Montenegro del 2 – en vecka vid Adriatiska havet

Vi bor vid Adriatiska havet. Tömmer den lilla lokala matbutiken på allt som ser gott ut. Dukar upp frukostar med yoghurt, valnötter och hallon. Blandar pulverkaffe i omaka koppar, bryter bröd och brer smörgåsar. Om kvällarna ser vi solen gå ned från terassen. En tunn månskära högst upp på himlen, fiskebåtarna på väg in mot hamn. Vi äter grillad fisk och musslor på restauranger, dricker vin odlat i bergen. På dagarna fyller vi vår hyrbil med handdukar, badkläder och parasoll. Snirklar oss fram längs vägarna i jakt på de bästa stränderna, det klaraste vattnet. Försöker gång på gång att lära oss texten till Despacito utan att lyckas. ”…al oído! …manuscrito!” Vi pratar om allt och inget, sitter stundtals tysta med varsin bok i handen. Somnar till luftkonditioneringens surrande, vaknar till morgonsolens strålar. Vi är fyra vänner sedan högstadiet, en välordnad kvadrat som känner varandra utan och innan, har blivit sedda in på skinnet. Dagarna flyter långsamt men veckan går snabbt. Det här är vår semester i Montenegro och den är ljuvlig.

Sommardagbok – del 5

Har ni tänkt på att ibland upplever man vissa intensiva stunder, tydliga ögonblick, som man vet att man kommer minnas framöver? Som man vet kommer definiera en viss tid? Igår kväll upplevde jag ett sådant. Jag hade varit hos Karin i Bagarmossen och hämtat upp min extranyckel. Klockan var runt halv tio på kvällen och Stockholm kändes semestertomt. Ett lätt sommarregn föll och färgade marken svart, spred en tung varm doft av våt asfalt. Jag cyklade längs tomma cykelbanor, fick ett infall att lyssna på Marie Fredriksson och pluggade in hörlurarna i öronen. Swischade sedan fram genom Enskededalen på min pappas gamla Crescent, ”känna önskan om en tid så ljus som friheten” och allting var så perfekt då.

Semestern är för mig en viktig tid för att hitta inspiration. Jag vill fylla min hjärna med nya intryck, väcka skaparlusten och försöka tyda ut vad jag tycker om. Och mer och mer inser jag att jag dras till gamla saker. När andra hyllar nya avsnitt av Game of Thrones på HBO och shoppar nyproducerad plast vill jag bara dyka ner i litteraturen. Jag vill titta på konst, spela 300 år gamla cellostycken av Bach, samla färgglada stenar på en strand. Köpa en antik matta med ett mönster av vävda apor och förälska mig i en djupblå tavla. Det låter kanske pretentiöst och självklart konsumerar även jag nya saker, men det finns så mycket att hämta i kulturen som får mig att må bra. Det är där jag vill inspireras just nu.

Idag är det sista dagen i juli. Sista semesterveckan. Blotta tanken på att sommaren skulle närma sig sitt slut skrämmer mig. Jag satt och pratade med Karin på tåget från Arlanda och vi kom in på frisyrer och olika stilar man ville ha framöver. ”Nämn bara inte h-ordet”, väste jag. ”H-ordet?”. ”Ja, hösten…” Så fort jordgubbarna slutat säljas är det som att man börjar ge allt för hösten istället. Det är nystart och stickade tröjor, blanka kalendrar och ulliga halsdukar. Och visst, det har också sin charm men låt oss dra ut på sommaren lite till. Tiden för höst kommer i slutet av september och varar ända fram till jul. Jag vill låta augusti vara den fantastiska sommarmånad som den faktiskt kan vara. Det förtjänar både den och vi.

Montenegro del 1 – genom mobilen

Hej semester, hej minimalt med tid vid datorn. Jag tycker det är ganska skönt faktiskt, så då får det vara så och ni får stå ut med lite tystnad här. Nu är jag i alla fall precis hemkommen efter en vecka i Montenegro och har fyllt hårddisken med bilder från Adriatiska havet. Men i väntan på att jag går igenom och redigerar dem så tänker jag att vi kikar på hur resan sett ut ur min telefon.

Under första halvan av resan bodde vi i en liten by som hette Przno. Där hade vi en lägenhet högst upp med stor terass, perfekt för frukostar, efter-stranden-vin och middagar. Här startar vi måndagen på bästa vis.

Från vår lägenhet i Przno hade vi gångavstånd till två olika stränder, annars åkte vi runt en del i vår hyrbil i jakt på de allra bästa. Här är vi på väg till en av de lokala stränderna med gympapåsar på ryggarna och matsäcksväskan i högsta hugg.

Minst en glass om dagen är regel när man är på semester.

Framåt skymningen började det bli dags att lämna stranden. Då var det fortfarande runt 30 grader varmt…

Väl hemma igen ropade Anna ut oss på terassen för att titta på solnedgången. Den var minst sagt magisk.

Ganska snabbt upprättade vi bra rutiner för vad vår strandlunch skulle innehålla. Man vill ju inte ödsla onödig tid på att lämna stranden för att äta någon tråkig sallad. Istället packade vi bröd, tonfisk i tomatsås, massor av vatten, salta chips (från vårt lokala favoritmärke Chipsy), frukt och små godispåsar. Hela kostcirkeln. Varje dag.

Montenegro är ju minst sagt bergigt med höga höjder och djupa dalar. Här stannade vi bilen vid kanten av en slingrig väg för att dokumentera vår utsikt från toppen.

En dag åkte vi till Skadarsjön, ett stort vattendrag som ligger i både Montenegro och Albanien. Där hyrde vi kajaker och paddlade runt i några timmar. En perfekt aktivitet.

När vi blev badsugna stannade vi på någon av de små stränderna längs sjön där vi kunde hänga helt på egen hand. Vi drog upp kajakerna och slog oss ned med varsin bok.

Sista dagen i Przno hängde vi på den andra av våra lokala stränder. Dessutom passade vi på att dagdrömma om att äga huset längst ut på klippan där och att vi i så fall skulle ha en badstege rakt ned i vattnet.

Mer glass! Den här påminde exakt om en tröja som min storasyster hade när hon var typ femton. Den var bredrandig i orange och rosa och oerhört fin.

Vårt andra boende var i gamla stan i Kotor. Den ligger precis i en bukt och är en oerhört välbevarad medeltidsstad som finns med på UNESCOs lista över världsarv. Kring staden och upp i bergen finns en lång mur som ringar in den. En morgon vandrade vi upp längs berget för att se på utsikten.

En liten kyrka låg uppe på toppen också. Vi var rätt glada att vi startat vår promenad tidigt för även om den inte var så lång hann det bli ganska varmt när solen började gassa på.

Och ja, med tanke på den gassande solen tillbringade vi våra sista dagar i Montenegro på egna små stränder vid det perfekt turkosgröna havet.

Salt, svalkande och alldeles ljuvligt. Montenegro var verkligen ett fint resemål med vacker natur och väldigt gästvänliga människor. Här var en första kik på allt vi gjorde, men mer får ni veta sen!

Sommardagbok – del 4

God morgon från fiskebyn Przno i Montenegro. De andra ligger fortfarande och sover men jag hade svårt för att blunda mig igenom luftkonditioneringens brummande och dess svala drag, så istället har jag smugit mig upp på terassen. Utsikten här är magisk. Grönklädda berg, ett dimblått hav och små vita hus med röda tak som ligger utpositionerade längs viken. Fastän klockan är åtta är luften redan fuktig och varm – omslutande, omhuldande, som en omfamning av sommar.

Det märks att det är semestertider nu, kanske mer än förr. Era kommentarer och små staplar i statistiken blir färre och jag tänker att det är klokt. Unna er sommar, unna er att koppla ned och koppla av. Det tänkte jag också göra och det fina är ju att den här platsen finns kvar, precis som den gjort i snart tolv år.

Jag pratade med en vän om just det här om dagen. Om saker som är föränderliga och saker som finns kvar. Och vikten av att låta rätt sak komma först. Att tankar, känslor och mående är sådant som kommer och går. Som ändras med tid och som inte behöver vara beständigt. Medan fysiska ting och platser – en takterrass, en maträtt, en cykel – är sådant som kommer finnas kvar i någorlunda samma form under en längre period. Och just därför borde det inte prioriteras lika högt. I vår diskussion kändes allting självklart, nu vet jag inte om det blev lika tydligt för er.

Men en sak är säker: jag sitter här i min solstol i Montenegro. Framför mig har jag en dag i sällskap av några av mina allra bästa vänner, vi ska till stranden och läsa böcker, spela yatzy, blunda mot solen, bada i det kristallklara vattnet. Havet, böckerna och Przno är beständiga saker. De finns här i morgon, i övermorgon och nästa vecka också. Det viktigaste idag är mitt goda humör, mina förhoppningar inför dagen och min kärlek till mina vänner. Det ska jag ta vara på nu.

Bergsklättring i Danvikstull

Ni vet sådana där klassiska sommarben, fulla av skrubbsår och blåmärken som tar ett helt sommarlov att få till? I veckan lyckades jag fixa mig ett par sådana på bara tre timmar. Det kanske låter som något dåligt men det var faktiskt väldigt kul och visst ska det synas på kroppen att man är ledig? Det tycker i alla fall jag.

Här har ni genvägen till mina sommarlovsben: bergsklättring!

Min kompis Markus aka Tjingen har nämligen en barndomsvän som heter Adam och som driver ett eget klätterföretag. Han tyckte vi skulle ta våra förslappade datorkroppar och testa hans nybörjarkurs på tre timmar och det kunde vi ju inte säga nej till.

Berget man klättrar på ligger vid Danvikstull i Stockholm. Precis vid vattnet så har man tur får man rejält med båtpublik.

Jag har klättrat i berg en gång förut men bara på en klassresa i nian (vilket är 12 år sedan!), så jag hade en del att lära mig. Under vår kurs fick vi både klättra och säkra varandra. Här gör vi en så kallad kamratkontroll där man kollar att den andre gjort knoparna rätt, att bromsen funkar, hur selen sitter på och att repet är rätt osv. Man vill ju att sakerna ska hålla när man hänger där tio meter upp, hehe…

På väg upp! Efter att ha jobbat ihop som kreatörsteam på en reklambyrå och suttit otaliga timmar i samma rum kan man ju tänka sig att vi är ganska synkade och litar på varandra. Och ja, vi var ganska bra som klätterteam också, dock på väldig nybörjarnivå.

Totalt klättrade jag fyra olika väggar och det var verkligen jättekul och jättejobbigt. Det var länge sedan jag gjorde något så utmanande, både psykiskt och fysiskt. För alltså, även om jag kände mig helt säker i min sele och med Adam som instruktör så skakade min kropp en hel del, både av ansträngning och rädsla. Ibland kändes det som jag bara famlade runt på jakt efter ett grepp att hålla mig fast vid eller en liten klippskreva att sätta fötterna i. Och så många gånger ville mitt inre ge upp när jag hängde där i vänster fingertopp och väste ”helvete det går inte”. Men så hittade jag ett litet grepp, kom upp på en ny platå och kravlade mig sakta upp mot toppen. Väl däruppe var ju känslan bara magisk. Så nyttigt att få utmana sig själv ibland alltså!

Klassisk stockfoto-high five väl nere på marken igen! På tre timmar hann jag få ganska mycket bättre koll på klättring, testa mig själv rejält och fixa lite sommarlovsben (det var dock inget jag märkte under klättringen utan först när jag kom hem).

Det här inlägget är inget samarbete med Adam eller hans företag, men det är han som fotat alla bilderna och är ni också sugna på att testa klättring så kan ni kolla in hans hemsida här. Så kul aktivitet när man tröttnat på att sova i hängmattan!

Carl Eldhs ateljémuseum

Idag promenerade jag genom hela Stockholm – rakt över söder, längs Nybrokajen, genom Kungsträdgården och så hela Birger Jarlsgatan upp – för att komma till dagens utflyktsmål. Det var nämligen dags för ett bloggobligatoriskt besök på Carl Eldhs ateljémuseum i Bellevueparken.

Det lilla museet har ju visats upp och hyllats flitigt i flera andra bloggar och det är enkelt att förstå varför. Ljuset där inne är nämligen helt magiskt och skulpturkonst är både fascinerande och roligt att titta på.

Jag kom dit lagom till den guidade turen som började klockan två. Besöksgruppen bestod då av jag, ett medelålders par i matchande finstickade pullovers, två härligt riviga kulturtanter iförda linnekläder och så en duo som kanske borde lagt entrépengarna på parterapi istället… Jag drog ned medelåldern rejält, men inte mig emot. Min inre kulturtant älskar sådana här utflykter!

Vi fick lära oss lite om Carl Eldhs liv och hans formspråk samt vilka kända verk han gjort. Efter ungefär tjugo minuter fick vi sedan vandra fritt i ateljén och se oss omkring.

Själva ateljén består av två stora rum med högt i tak ett helt fantastiskt ljusinsläpp från norr. Detta för att inte ge några skarpa skuggor under arbetet med skulpturerna.

Jag tycker det är så fascinerande med skulpturkonst. Dels hur man kan få så hårda material som sten, granit och järn att uppfattas så mjuka. Men också att man använder människokroppen som objekt och i sin avbildning av den kan ladda in så väldigt mycket. Jag gillade verkligen Carl Eldhs väldigt realistiska kroppar, även om de ibland var förskönande och oerhört atletiska så bar de på någon slags mänsklighet och ömhet som fastnade hos mig.

Utöver Carl Eldhs egna verk så finns också en liten utställning av Maria Miesenberger insmugen i ateljén just nu. Fint att låta den växa in bland den ordinarie konsten tycker jag!

Efter en timme ungefär var både jag och resterande kulturtanter nöjda med vår rundtur i ateljén. Jag tycker verkligen att museet är värt ett besök om man har lite tid över och vill fylla sin näthinna med något fint. Det är kanske inte det första museum jag skulle rekommendera i Stockholm, men en mindre pärla som är härlig att ha sett. Carl Eldhs ateljé är främst öppen under sommarhalvåret, så passa på att göra ett besök nu om ni har möjlighet!