Julia Eriksson – Sida 59

Låt inte bli allt. Låt allt bli.

I sommar har jag lyssnat på nästan alla sommarprat. Jag har haft dem som sällskap på steniga stränder, långa promenader och rofyllda bilfärder. En del har överraskat, andra har uppfyllt mina basala fördomar. Vissa har jag glömt direkt, ett fåtal har stannat. Det programmet som träffade mig starkast var nog Jesper Walderstens och framför allt de sista minutrarna. Efter att ha hört det första gången var jag tvungen att spola tillbaka och lyssna igen. Och sen igen. Jag tyckte han formulerade sig så klokt och inspirerande att jag blev tvungen att skriva ner vad han sa, ord för ord. Sedan dess har jag återvänt till den här texten flera gånger. För att finna glöden och motivationen och lägga tankarna tillrätta.

Har ni tid tycker jag att ni ska lyssna på hela sommarpratet, men så länge delar jag (med största tacksamhet) de sista minutrarna i textform här.

”Låt inte bli allt. Låt allt bli.

Låt svagheterna mobilisera, bristen på kunskap visa vägen.
Rada upp alla dina tillkortakommanden och ge dem sköldar och spjut.
Se till att latheten får omöjliga uppdrag. Latheten har fantasi och den är mycket kreativ.
Göm dig aldrig i annat än bakhåll. Bestäm dig för att backen lutar åt rätt håll idag och gör klart för dig själv att det är inne att vara ensam, egen och enveten.
Vänd dig så ut och in och fatta pennan.
Glöm inte att begränsning ger frihet, att allt du hittar på är sant.
Att dina tänder och käkar hör ihop med alla nej du någonsin fått.

Plantera i hålen som andra dräller, ge bort det sista du har att säga i dag och sätt igång brandlarmet under någons kinder.
Glöm allt som skolan lärt dig och krymp fienden genom att springa bort dig i total hängivelse.
Dansa sönder en tappad haka.
Och glöm inte att han som kör under hastighetsbegränsningen antingen är full eller bara bor i det aktuella området.

Lita aldrig på ett eko. Gå så mycket du kan åt andra håll utan att missa vännerna vid middagsbordet.
Förmedla din kärlek lika knivskarpt som barnets avväpnande fråga.
Använd alla dina fingrar, inte bara långfingret, mot dem som sover vid rodret.
Luta dig mot känslan av att alla kommer ifrån samma mor.

Lägg sen små hopp i andras fickor.
Tänk på att du inte är den du är enligt alla andra.
Att du är en annan människas vinkel, att det är från dig som skuggan kommer.
Att du påverkar leendets riktning med stegen du tänker ta, orden som kommer att spillas.
Inse att allt kanske inte räcker, att nästan, hoppas och längtan har det roligare på festen.
Och se till att ditt dundrande hjärta sträcker på ryggen och bär ditt svävande ansikte över slagfälten.

Och du… skynda.
Det sista andetaget är mycket mycket blygt.
Och allt för ofta alldeles för ungt.”

Spaghetti alla Puttanesca

Jag åt pasta varje dag i Italien. Ändå hade jag inte tröttnat när jag kom hem, så den första riktiga måltid jag lagade på flera veckor var en Spaghetti alla Puttanesca. En pastarätt som uppfanns under en sen kväll på 50-talet när restaurangägaren Sandor Pettis vänner blev hungriga och tvingade honom att laga något. Trots att kylen ekade tom lyckades han sno ihop den här rätten av saker från skafferiet och resten, ja det är historia.

Till 4 portioner behöver du:

400 g spaghetti

1 röd chili

2 vitlöksklyftor

1 liten burk inlagda sardiner

1 konservburk med hela tomater

2 färska tomater

1 liten burk inlagda, urkärnade svarta oliver

3 msk kapri

olivolja

persilja

Gör såhär:

Finhacka chili och vitlök och fräs med lite olivolja i en varm panna. Tillsätt sardellerna som du delat i mindre bitar och låt dem gojsa ihop sig med det andra. Häll i en burk med hela tomater och de färska tomaterna som du hackat i mindre bitar. När såsen kokar tillsätter du kapris och delade oliver. Låt såsen sjuda i ca 30 minuter och smaka av med salt, färskmalen svartpeppar och kanske en nypa socker. Koka pastan två minuter kortare än det står på paketet, det är viktigt att den är al dente. Häll sedan spaghettin i pannan och rör om ordentligt. Toppa med färsk persilja och servera. Molto bene!

Resan till Marche, Italien – del I

Vårt första stopp på semestern gör vi i den lilla staden Tivoli som ligger strax utanför Rom. Det är söndag och vi har tagit ett tidigt flyg från Stockholm, hämtat upp vår hyrbil och rullat ut på vägarna med regionen Marche som mål.

En snabb googling pekar oss åt den rosa restaurangen Sibilla med anor från 1700-talet och vi bestämmer oss för att äta söndagslunch där.

Således intar vi resans första pasta (för min del en carbonara med sparris) på deras uteservering under trädkronorna, alldeles intill antika monument med tusen år på nacken.

Sedan spanar vi in Wes Anderson-aktiga hotell i fjärran innan vi packar in oss i vår lilla Seat och fortsätter längs autostraderna med berg och dalar som en mäktig landskapskuliss.

Framåt kvällen når vi vårt mål för resan: Agriturismo Ramusè. Den lilla gården i dalen där vi ska bo och äta middag och njuta av det italienska livet i en hel vecka.

Vi möts av ett friskt sommarregn som snart övergår i solsken och bildar en enorm regnbåge över hela gården. Vi bor i ett av två stenhus och runt om oss finns stora grönsaksland, fruktträd och olivodlingar.

Ägaren Paolo och hans tryffelhund Trilly kommer och hälsar oss välkomna och charmar oss direkt. Kanske Anna lite extra mycket…?

Vi blir placerade i den druvbevuxna pergolan med en flaska prosecco och Paolos egenodlade oliver. Tryfflarna i skålen är Trillys fångst för dagen. Juli månad är nämligen perfekt säsong för svart sommartryffel.

Senare på kvällen serveras vi en fyrarättersmiddag där en av måltiderna är denna ljuvliga tryffelpasta. Efter en gastronomisk helkväll återvänder vi till vårt rum och somnar snabbt efter en härlig första dag.

När vi vaknar nästa morgon står åsnan Poccola utanför vår sovrumsdörr och vill gärna komma in, men till hennes stora förtret lyckas vi lura bort henne. Eftersom vädret är lite mulet och lovar regn senare på eftermiddagen beslutar vi oss för att ta en tur in till närmsta större stad, Ascoli Piceno.

Här gör vi ett besök i stadens stora kyrka och köper sen den lokala specialitén: friterade oliver med fyllning.

Vi gör också en promenad till Sant’Emidio alle Grotte som är en kyrka inbyggd i en grotta i berget men som dessvärre är stängd när vi är där.

Så istället återvänder vi till stadens torg och det anrika caféet Anisetta Meletti för varsin gelato.

Nästa plan för dagen är att besöka ett par vackra blomsterfält som ligger i en nationalparkerna i Marche. Så vi packar in oss i bilen igen och slingrar upp i bergen längs serpentinvägar.

Och vi åker och åker med en svindlande utsikt utanför bilfönstret ända tills vi kommer fram till en stor avspärrning. Plötsligt tar vägen slut och det finns inget att göra förutom att vända. För två år sedan drabbades nämligen den här regionen av en ganska stor och allvarlig jordbävning vilket förstörde flera byar och en del vägar som ännu inte har hunnit återställas.

Istället för att påbörja en två timmar lång omväg känns det som en klokare idé att åka hemåt till gården istället. Så vi gör det och passar på att kolla runt på alla odlingar i dagsljus eftersom vi inte hann det dagen innan.

Och så hälsar vi på Trilly och hennes kattkompis, hönsen i hönsgården och den dräktiga åsnan Melissa som väntas föda vilken dag som helst.

Sedan sätter vi oss vid det stora bordet för några omgångar yatzy och lite prosecco innan det är dags för ännu en fyrarättersmiddag i takt med att kvällen sänker sig över Marche. Och därmed är de två första dagarna på vår italiensemester slut, fortsättning följer!

Utkast sommaren 2018

Min anteckningsapp i telefonen är full av listor. På saker jag ska läsa, göra, äta, köpa. På saker som killar gillar (Elon Musk, Johnnys senap, VM -94, Lana del Rey). På serier och filmer jag borde se men som jag vet att jag aldrig kommer titta på. Och däremellan så finns det lösryckta meningar. Ord som behövde skrivas ned i väntan på något annat. Ibland läser jag igenom dem, samlar ihop de begripligaste och delar dem i den här typen av inlägg. Här finns det fler om ni önskar: del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 & del 6.

Två saker att läsa

Hej ja, det är jag igen. Det har gått ett tag sen sist, jag har haft semester och inte tänkt på något annat än semester och de naturliga tankarna som hör till. På att använda tillräckligt stark solskyddsfaktor för att inte bränna mig vid havet, vilken av de slingriga serpentinvägarna det var som var avstängd nu igen, på den bästa smakkombinationen man kan uppbåda på tre skopor gelato, ja sådana saker. Semestersaker. Och nu är jag hemma i min lägenhet i Stockholm igen. Sörjer uttorkade växter som skrumpnat ihop helt och ställer fönster på vid gavel, struntar i att packa upp resväskan och äter en gång stuvade sedan frysta sedan mikrade makaroner till middag efter en vecka med pasta som kokats perfekt al dente. Tar en semester från semestern kanske man kan säga och det tänkte jag väl egentligen fortsätta med. För visst ska jag visa bilder för er och dela berättelser om saker som hänt och känts och kanske avslöja vilka gelatosmaker som faktiskt är de bästa, men det måste nog få vänta lite, lite till.

Så länge har jag lite andra saker åt er som ni kan läsa. Det är nämligen så att det eminenta bloggsällskapet Just Wanna Have Fun frågade om jag ville skriva lite hos dem och det ville jag ju såklart. Jag har faktiskt saknat en plats som deras på internet, där kreativiteten kommer i första hand och där den också ges allt det fantastiska utrymme den faktiskt förtjänar. Att ta med hela bloggen och dess pick och pack kändes dock lite läskigt (den har ju ändå bott här i över tolv år nu och blivit mer än bekväm, vid det här laget helt slutat sortera tidningarna, parkerat filttofflorna på soffbordet och ätit upp skålen med karameller som bara var till för prydnad) men ungefär en gång i månaden kommer jag skriva en lite krönikeaktig text som dyker upp där och hittills har jag hunnit med två.

Den första är mest en introduktion om mig själv och min syn på kreativitet och allt därtill.

Den andra texten handlar om hur jag tänker kring kläder och stil, helt enkelt en hyllning till den osäkra stilen!

Kika gärna in där och läs och när ni väl är där, glöm inte att kolla alla fina bloggar som finns på plattformen! Kanske det bästa som hänt bloggvärlden sen Sandra Beijer köpte sin drönare…

Sommardagboken 2018 – del 7

De tunga fönsterluckorna stänger ute allt ljus i rummet, ändå vet jag att solen strålar där utanför när jag vaknar vid sju. De andra sover än men jag tar med block och penna och smyger ut – hur väl man nu kan smyga i gamla italienska stenhus med tjocka knarrande dörrar och tunga beslag… Jag slår mig ned vid den första uteplatsen med utsikt över hela dalen. Humlorna surrar i lavendeln, fåglarna kvittrar i trädens kronor och tryffelhunden Trilly kommer snart och lägger sig vid mina fötter.

Ibland kan det kännas så platt att prata om platser och dess skönhet, men just nu måste jag. För det här är ett av de vackraste ställena jag bott på. Beläget i en grönskande sänka, bland solrosfält och vinodlingar, med dignande fruktträd och välbevarade stenhus. Här går djuren omkring fritt. Väldigt fritt. När vi slog upp dörren igår stod en åsna utanför och ville kika in i vårt sovrum.

Varje kväll serveras vi en stor middag tillagad på omgivningens råvaror. Pasta med egenjagad tryffel, caprese på trädgårdslandets tomater med en egenproducerad olivolja, bruschetta med späda sparrisstjälkar skördade samma dag. Allt smakar himmelskt. Ja, att vara här är en fröjd för alla sinnen, en övning i tacksamhet över allt som är vackert, en uppsjö av stunder att spara på länge, en orgie i la dolce vita.

Nu slår kyrkklockorna åtta. Snart väntar frukosten vid långbordet under vindruvsbladen. Snart väntar en ny dag av äventyr och semester. Jag är redo.

PS. Kanske blir det inte så mycket bloggande den här veckan, men under tiden lägger jag upp en del bilder på Instagram och Stories. Ni hittar mig där under namnet @juliaeriksson.se

Sommarlov i Stockholms skärgård

Semestern börjar tidigt. Klockan 06 stiger jag upp och packar det sista, förbereder matsäcken, vattnar blommorna och sedan ger jag mig av mot Strömkajen för att möta upp mitt resesällskap. När båten lämnar land med ett bastant tutande ser vi flaggorna hissas på Grand Hotel och slottet. Klockan är prick åtta och vi är på väg ut i skärgården.

Tre timmar senare kliver vi av vid Löka brygga på Möja. Här har vi hyrt ett hus med fyra bäddar och fyra cyklar som ska komma att bli våra trogna följeslagare och föra oss runt ön.

Det är första gången jag är på Möja. Första gången jag är så långt ut i Stockholms skärgård över huvud taget, men jag blir snabbt förälskad. I mitt huvud har jag målat in fler turister, mer trängsel, och jag vet inte om vi har tur eller om det alltid är så här, men vi känner oss nästan ensamma på ön tillsammans med lokalbefolkningen.

En del i att bli vuxen och ha ett riktigt jobb är att man slutar ha sommarlov och börjar ha semester. Det är formell ändring där sommaren går från att vara massor av evighetslånga veckor med tomma dagar att fylla, till att bli en fast, ganska kort tid att disponera väl. Men det är något med våra dagar på Möja som känns som sommarlov. Kanske är det vårt konstanta cyklande, dammet som yr på grusvägen, de fasta tramptagen under våra fötter? Eller så är det de oändliga doppen, ner och upp ur havet, vattnet som är insmickrande varmt? Eller bara den totala känslan av frihet, av oplanerade dagar och att somna och vakna intill sina vänner, att ständigt ha dem nära, dela allt tillsammans och smörja varandras ryggar med solkräm. För mig blir Möja sommarlov.

Egentligen gör vi inte så mycket om dagarna. Vi cyklar runt, letar badplatser och ger oss inte förrän vi hittar de allra bästa: mjuka klippor att sträcka ut våra kroppar på, egna små oaser där vi kan klä av oss, låta marängvita bröst värmas av solen när vi inte simmar runt i havet. Vi äter rökta räkor och saftiga persikor, har med kaffe på termos och kex som smälter i solen. Ur den lilla högtalaren strömmar musik och vi kastar yatzy-tärningarna gång på gång, hjälper varandra med korsordens frågor, pratar om allt som har hänt i livet på ett sätt man aldrig hinner göra under vardagskvällarna i Stockholm.

På vägen hem gör vi en dagsutflykt till Finnhamn där vi upprepar vad som numera blivit en välbekant procedur. Tången under fötterna, kaffet i kåsan, handdukarna på klipporna, kropparna i solen. Vi rör oss numera som en gemensam klump, en sammansvetsad vänskap, en synkroniserad rörelse i den bubbla som är vårt sommarlov.

Sommardagboken 2018 – del 6

Det var sommaren då allting hettade.

En sommar att minnas

av allt som ska hinnas

en tid att få finnas

ett ögonblick i sänder

en väntan på livet

på allting som händer.

Och skogen som glöder

den flammar av lågor

kom följ mina vågor

rid mina drömmar

tänj mina sömmar

sakna sans och förnuft

andas med mig en dallrande luft

sträck ut dig på klippor

klyv horisonten

styr rakt mot solen

jag tror att vi smälter

blir en droppe i havet

ett gruskorn på stranden

en pust i en vindil

en millimeter av tre mil

ett slag hos ett hjärta

ett endaste dunk

i allting som andas av

friheten närheten tomheten

i en hettande sommar

där allting så självklart

nu bara

står still.

Att odla ärtskott

Min lägenhet ligger i söderläge och om dagarna blir det 35 grader varmt där inne. Växterna på fönsterbrädan ser risigare ut än någonsin, trots att jag vattnar för jämnan. Allt slokar och vissnar förutom i en kruka: den med ärtskott.

För några veckor sedan var jag nämligen hemma hos min kompis Madde för att äta frukost och i sitt fönster odlade hon ärtskott. Det är tydligen väldigt enkelt och växer som bara den, så jag bestämde mig för att testa samma sak när jag var i full färd med att plantera om lite växter.

Det enda man behöver är en kruka, lite jord och vanliga gula ärtor, sådana man köper i mataffären.

Börja med att fylla större delen av krukan med jord men spara ett par centimeter upp till kanten. Där lägger du sedan ett jämnt lager med torkad gula ärtor. Du behöver inte blötlägga eller göra något innan, bara rakt ner direkt från paketet. Täck sedan ärtorna med ett par centimeter jord och ställ krukan i fönstret.

Redan efter ett par dagar såg jag hur det började växa i min kruka och efter en vecka hade jag färdiga, långa ärtskott. Det går så snabbt!

Sedan är det bara att klippa av och toppa sin sallad, macka eller vad man nu vill äta. Perfekt sommarodling när allt annat torkar bort i värmen.

Sexton klädval i juni

Livet va. Man blandar glädje och sorg med skamlöst poserande framför sin hallspegel. Och så får det väl vara. När allt kommer kring måste man ju ha kläder på sig när man lämnar hemmet och här är några av valen jag gjorde i juni.

Varje gång jag ser något svart med vita prickar på i en butik, så hajar jag till. Det är som att jag alltid har en liten prick-sensor igång och därför har jag både byxor, kavaj, klänning, skjorta, tröja och shorts i detta mönster. Lite onödigt kan man kanske tycka, men så upptäcker man att shortsen och kavajen faktiskt går utmärkt att matcha tillsammans och vips har man gjort sig en liten sommarkostym. Bara sådär! Av plagg som redan fanns i ens garderob! Mer sånt till folket.

En fredag i början av juni hade vi sommarfest med jobbet. Jag hade en av mina favoritklänningar från den här våren och matchade med dansvänliga sneakers. Klokt så.

| klänning & örhängen: H&M | sneakers: adidas Stan Smith | strumpor & diadem: Monki |

En kollega sa: ”Julia, du har ju temadag varje dag när du väljer kläder” och det stämmer nog faktiskt, mer eller mindre. Här var i alla fall temat svart och guld.

På något vis har brunt gått från fulfärg till finfärg den här säsongen. Överlag bär jag plötsligt andra färger än vad jag gjort tidigare och även gult, vitt och grönt är nya favoriter. Men lila, det kommer jag nog dessvärre alltid ha lite svårt för att bära själv…

Pølsemannen ringde och ville ge mig sommarjobb efter att ha sett min rödvita outfit, men jag tackade nej eftersom jag insåg att jag skulle få senapsfläckar på kjolen…

Däremot tackade jag ja till jobbet som glassförsäljare, åtminstone i min fantasi. De här shortsen har jag fått av min kompis Emma som hittade en hel hög med helt nya, pastellfärgade shorts på en loppis i Finspång som hon fick köpa för en spottstyver. Jag älskar passformen, det lilla skärpet och den perfekta jordgubbglassrosa nyansen. Tusen tack!

| gulrandig tröja: Monki | shorts: second hand | skor: Reebok Club C 85 |

En lördagskväll gick jag på rave och återvände hem när solen hade gått upp. Det var väldigt kul och för att synas bra bland skogens grenar hade jag klätt mig i glitter och studsiga neonskor.

Lite mer nyduschad och städad var jag visst här. Kanske lite för städad nu när jag tänker efter, för borde inte den här kjolen få sig en slits i sidan? Den som lever får se!

Här har ni en som sovit med uppsnurrat hår för att få till lockar i håret och det funkade ju! Blev dock leggad på ett köp som kräver att man är över 18, så frågan är om lockigt hår får mig att se tio år yngre ut…?

| leopardkjol, midjeväska & skor: Monki | tröja: Gina Tricot | hårspännen: & Other Stories |

Ska ni någon gång göra en uppsättning av Grease är ni varmt välkomna att ringa in mig som statist. Jag kan faktiskt typ hela texten till Greased Lightnin’ och Summer Nights utantill sedan högstadiets musikalprojekt. Dessutom är jag svag för rosa som ni ser.

Efter ett midsommarfirande som försatte mig i feber och lämnade mig utslagen i flera dagar, återvände jag till jobbet med stirrande blick och tröja med attityd. Väl vid mitt skrivbord var jag dock så trevlig som jag bara kunde.

| rosa klänning: H&M | flätad röd väska: second hand | tröja med brodyr & röda sandaler: Zara |

Det här känns som en typisk kläder som killar ogillar-look. Höga strumpor i skorna, korta cykelbyxor, midjeväska, spetsiga solglasögon… Synd för dem att det är min bästa stil för tillfället, hehe. Sorry not sorry.

Mönstrad klänning med kvinnor var titeln på det här plagget när jag hittade det under Zaras rea-flik och snabbt som tusan hamnade den i min korg. Den känns liksom artsy och fin samtidigt som den är lika skön som en mjukisdräkt. Tänk, jag visste inte ens att det fanns ett så perfekt plagg?!

| klänning: Zara | örhängen, diadem & slip-in-skor: Monki |

I glädjeyran efter att Sverige vunnit gruppspelet gick jag in på adidas store vid Hötorget för att köpa en match-tröja. Jag högg åt mig en fin i lagom storlek och siktade på kassan, sedan såg jag prislappen: ÅTTAHUNDRAFYRTIONIO KRONOR?! Du milde! Så när Sverige slog ut Schweiz fick det bli en egenkomponerad blågul outfit istället med sådant som fanns i garderoben.

Det som jag tidigare utnämnde till vårens och sommarens favoritlook har här hottats upp med ett par nya strumpor. Jag är nog för övrigt en av få personer som kan bli genuint glad av ett par riktigt fina strumpor, mer än så krävs inte.

Har ni kramp i scrollfingret än? Vi har i alla fall kommit fram till det sista klädvalet för den här gången som fick bli en glad (och något skrynklig) färgklick. Kanske också en av mina favoriter, vilken look gillade ni bäst?