Julia Eriksson

 

Jag kommer hem från en av mina semesterresor och möts av ett brev på dörrmattan. En uppsägning av mitt hyreskontrakt. Jag vet ju att det ska komma förr eller senare, kontraktet jag haft har inte varit något förstahands utan ett så kallat evakueringskontrakt. Ett tidsbegränsat kontrakt där hyresvärden kan kräva att jag flyttar om de behöver min lägenhet när de renoverar någon av sina andra fastigheter. Och nu är min tid ute, åren i lägenheten i Skärmarbrink är slut.

 

Självklart har jag förberett mig. Vetat att den här dagen ska komma. Ihärdigt sparat varje månad för att lägga grunden till en kontantinsats och låtit pengarna växa i fonder år efter år. Men trots att man drömmer och planerar så blir det ändå så overkligt på riktigt. Jaha, det är NU jag ska ta klivet in på Stockholms bostadsmarknad, belåna mig upp till öronen och följa ränteutvecklingen, precis som de flesta andra jag känner som bott här ett tag. Hade det funnits hyresrätter att välja på hade jag gärna bott i dem, men min kötid räcker knappast till. Jag har aldrig älskat tanken på att göra någon karriär på bostadsmarknaden, däremot har jag längtat efter ett ställe där jag kan få stanna så länge som jag själv bestämmer. Där jag kan tillåta mig att göra det lite extra fint därför att det är en investering för mig själv. Mitt hem.

 

Så under våren och sommaren har jag varvat Hemnet. Pratat med mäklare och sprungit på lägenhetsvisningar. Högen med prospekt på diskbänken har vuxit sig större för varje helg och jag räknar till närmare 70 olika visningar och hundratals fler som har granskats, övervägts och sållats bort. Det har varit utdragna budgivningar, envisa säljare, processer som aldrig gått i lås. En emotionell bergodalbana där jag kämpat för att inte drömma för mycket och flytta in mentalt, samtidigt som jag är på väg att göra det största köpet i mitt liv.

 

 

Jag har gjort som alla sagt och skrivit priolistor på det som är viktigt och sen har jag frångått dem. För någonstans finns det en gräns för hur rationell jag kan vara och plötsligt kände jag bara: nej men är det någon gång i livet som jag ska bo lite mindre och centralt så är det ju nu, en större lägenhet utanför stan kommer jag kunna ha sen, jag använder ju knappt vardagsrummet i min tvåa när jag är hemma själv om vardagarna och kanske är det bra med lite mindre yta så jag gör mig av med en del saker. Sagt och gjort, jag gick och kollade på den där lägenheten som jag avfärdat tidigare och plötsligt kändes något oerhört rätt i magen. Den är inte perfekt men den har potential, den är fin och jag tror jag kan göra den till min.

 

Det är torsdag, ett par veckor efter att brevet landat på min dörrmatta, och jag går omkring i min lägenhet. Trampar cirklar av nervositet, väntar på ett okej från säljaren, ett okej från banken och så till sist kommer det. Jag går sträckan mellan Skärmarbrink och Skanstull snabbare än jag någonsin gjort förut, eftersvettas på mäklarkontoret när jag skriver på papper efter papper och plötsligt är det klart. Jakten är över, hemmet är mitt. I oktober börjar nästa kapitel: Höst på Hallandsgatan och jag är så overkligt, orimligt, oerhört glad!

 

Självklart kommer det bli lite mer lägenhetsprat här framöver. Inredningstankar och smårenoveringar och så klart en massa bilder också. Jag hoppas ni kommer gilla det! Men först ska jag pusta ut och fira. Och så ska jag radera Hemnet-appen.